torsdag 26 december 2013

Sven Å Christianson och McCarthyismens logik

Läs gärna Sven Å Christiansons anmälan till SVT mot  Dan "McCarthy" Josefssons dokumentär. Och lägg märke till hur lite som egentligen skiljer mellan dessa herrar i synen på "bortträngda minnen". För den som känner till Christiansons utveckling är det inte förvånande.

Från att i sin på många sätt utmärkta bok "Truumatiska minnen" 1994 hårt argumenterat för existensen av bortträngning har han sedan gradvis närmat sig den motsatta positionen i debatten. Hans nära samarbete med False Memory Syndrome Foundations teoretiker Elizabeth Loftus är trots allt ingen tillfällighet. Jag känner människor som gått på Christiansons föreläsningar och nästan chockats  av att han nästan enbart talat om falska, förvrängda och inplanterade minnen.

Skillnaden mellan Chistianson och Josefsson är endast en nyansskillnad. Josefsson hävdar att bortträngda minnen inte existerar, Christianson att de är så extremt ovanliga att de i praktiken inte är något att bry sig om.

För den som känner till hur Josefssons föregångare senator Joseph McCarthys kampanj mot "kommunister" och vänstermänniskor gick till på femtiotalet är det inte heller förvånande. McCarthy angrep inte alls enbart kommunister, socialister, eller vänstermänniskor. Han angrep generaler, borgerliga politiker och personer mycket långt ut på högerkanten för att vara "kommunister".Till dessa hörde till slut till och med - president Eisenhower.

På samma sätt riktas Josefssons bannstråle alltså även mot en person vars grundsyn på bortträngda minnen i stort sett är identisk med en ärkeförnekare som Loftus. Och en person (Göran Lambertz) som för inte så länge sedan drev sin egen kampanj för "felaktigt dömda"

Visst bör man försvara även Christianson och Lambertz mot Josefssons mccarthyistiska kampanj. Men det bör inte få en att tro att dessa herrar är några som man kan hålla i handen när det stormar...

onsdag 25 december 2013

Att tränga bort obehagliga saker

Somliga säger att obehagliga minnen inte kan trängas bort. På senare tiden har de fått en hel del massmedialt stöd efter att Dan Josefsson publicerade sin bok och sin dokumentär. Min åsikt är att denna högkonjunktur för förnekarna inte kommer att vara speciellt långe. Anledningen är att de personer som själva har egna erfarenheter av bortträngning är så så pass många att kampanjen förr eller senare kommer att falla ihop av sig själv.

Jag kommer här att kort redogöra för tre exempel från mitt eget liv hur minnen har trängts bort. Det handlar i just dessa exempel inte om några djupt traumatiska händelser utan om andra typer av ångestfyllda upplevelser. Det handlar också om  upplevelser i vuxen ålder. Jag bör tillägga att bortträngning i vuxen ålder är mycket mer ovanligt än bortträngning i barndomen. Det är dock min åsikt att personer som har lärt sig att tränga bort i barndomen mycket lättare kan göra det senare i livet.

Det första exemplet är från 1977. Då gick jag och såg en film som hette The Deep,  på svenska "Djupet". Det är en av de ytterst få filmer som jag har gått ut från innan jag sett den färdigt. Varför gjorde jag det? Det finns två förklaringar. Dels den som bygger på mitt medvetna minne då det begav sig. Dels den som måste ha varit den sanna.

Som jag mindes det då, gick jag ut någon gång i slutet  av filmen för att den var tråkig. Ingenting hände. Trodde jag. Tills jag såg om den på TV många år senare.

Det var då jag upptäckte att den verkligen var otäck. Det var mycket otäckt våld i den, som kulminerade i vad som endast kan beskrivas som ett sadistiskt rituellt övergrepp mot en kvinna. Jag måste ha sett det, för det kom så pass tidigt i filmen så jag kan inte ha gått ut då.

Jag har bara en förklaring. Det är att jag blev så illa berörd av den otäcka handlingen, att jag inte stod ut. Men jag blockerade minnet av det, så det täckminne jag skapade var att jag gick ut för att filmen var... tråkig.

Det andra exemplet är från 1979, eller möjligen 1980. Då läste jag Jenny Berthelius thriller Järnblommorna.. Jag läste ut den och mindes den som oerhört tråkig, även den. Inget hände ju, trodde jag, och jag jämförde boken med Ira Levins "En vacker dag", som den hade stora likheter med. I Ira Levins bok, liksom i Berthelius, styr en dator världen. Hos Levin visar det sig mot slutet att denna dator är programmeras av ett cyniskt härskande skikt - som använder den för att kontrollera den underkuvade majoriteten.

När jag läst ut Berthelius bok var min minnesbild att det i den inte fanns ett härskande skikt alls. Utan datorn styrde ensam. Jag minns att jag tyckte att det var löjligt, och tråkigt. Det var vad jag trodde innan jag läste om boken 2008.

Då upptäckte jag att minnet var en oerhörd försköning. Inte nog med att det fanns ett härskande skikt i Berthelius bok, det var hundra gånger mer vedervärdigt än hos Levin. För hos  Berthelus finns det stora kliniker där människor i den förtryckta majoriteten ligger hjälplösa på sjukhus. Inte för att de är sjuka, utan för att de ska ligga där som ofriviulga organdonatorer. De är nerdrogade, genomlider sina liv i en tröstlös mardröm.  Detta för att det häskande skiktet till och från ska kunna ta deras organ för att tillförsäkra sig själva ett mycket långt liv.

Detta måste jag helt enkelt ha läst, för jag läste ut hela boken. Men detta skräckscenario trängde jag bort, och fyllde det med täckminnet att boken var tråkig - och att den bara handlade om en dator som ensam hade makten.

Mitt tredje exempel är från 1991. Jag skulle gå till akuttandvården.  Jag var av någon anledning ovanligt rädd denna gång. Jag gick med skälvande steg till mottagningen. Där satte jag mig i tandäkarstolen  Ångesten var stor.

Dröm om min förvåning när tandläkaren då sade "nu är vi klara, du kan gå upp". Jag frågade förvånat "men ska du inte borra?".  Han svarade, lika förvånat, "men det har jag ju gjort!". Jag tittade på klockan - det hade gått en timme. Men mitt medvetna minne var att det bara hade gått några sekunder.

Här hade jag nog inte trängt bort efteråt, jag måste ha dissocierat från den sekund jag satte mig, Jag kan inte ha somnat - ingen tandläkare borrar i en sovande patient. Och det kändes inte som att jag hade sovit. Det kändes som om ingen tid alls hade gått.

Dessa exempel har ju en stor beviskraft för mig själv - för jag vet ju att dessa saker hände. Men jag medger att en person som har en väldigt negativ inställning till mig kan hävda  att jag helt enkelt ljuger. De två första händelserna kan ju inte ens teoretiskt kontrolleras, den tredje skulle kunna kontrolleras endast om man hittade tandläkaren i fråga och denne mindes händelsen.... Men det lär ju inte gå i praktiken.

Men det finns ju faktiskt ett otal dokumenterade fall där liknande fenomen har bekräftats....,

tisdag 24 december 2013

Julfirande och matrilinjärt släktskap

Ni har kanake inte har tänkt på det, men på julen firar vi ett barn vars släktskap var helt och hållet matrilinjärt. Enligt Matteus- och Lukasevangeliernas födelseberättelser saknade Jesus allt släktskap på faderslinjen.

Att sedan samma evangelier på andra ställen ologiskt nog presenterar två (sinsemellan oförenliga) patrilinjära släktträd till Jesus måste ses som en eftergift till patriarkal konvenans.

Enligt Bibeln behövde alltså frälsaren, som ska förlösa mänskligheten från all synd, en biologisk moder, men ingen biologisk fader. Och den formelle fadern, Josef, är en blek figur som snabbt försvinner från berättelsen.

Och i Markus och Johannes nämns han inte alls.

På så sätt kommer Jesus till världen på samma sätt som enligt trobrianderna alla barn kommer till världen.

Intressant, eller hur?

måndag 23 december 2013

Jultomten är faktiskt död

Mitt lilla bidrag till att förstöra julstämningen spelades in av Cornelis Vreeswijk 1965 och kan lyssnas på här.

söndag 22 december 2013

Mitt telefonnummer har försvunnit i cyberspace

Det här är konstigt. Jag har aldrig varit med om detta förut.

Igår ringde jag Telia för att byta mitt telefonnummer mot ett hemligt dito. Fråga mig inte varför, men det har sina orsaker.

Jag pratade med en man i växeln. Han förklarade att det skulle vara fixat om några minuter. Nu hände inget inom dessa minuter. Och när det gått ett halvt dygn hade inget hänt.

Då ringde jag igen. Det var en kvinna som svarade och sa att det skulle fixas med en gång. Det gjorde det också. Men inte riktigt som det var tänkt.

Jo, numera kan man inte ringa det gamla numret. Om man gör det får man reda på att det inte finns. Men det nya numret, det som jag skulle ha istället, går inte heller att ringa. Om man försöker får man också där veta att det inte finns...

Men jag KAN ringa ut. Men ingen kan ringa till mig. Det gamla numret finns inte längre, och inte heller det nya. I princip kan man nog säga att trots att jag har en fungerande telefon har jag inte längre något telefonnummer.

1991 kände jag en mytoman som en kort tid lyckades lura mig att han genom någon miss av Telia kunde ringa ut utan att ha något telefonnummer. Så han slapp att betala räkningar. När jag då föreslog att jag skulle använda hans telefon till att prata några timmar med en väninna i Danmark blev han väldigt nervös och sa med ett skräckslaget tonfall att det ville han nog inte. Så jag antog efter lite grubblande att han nog betalade räkningar, trots allt..

Det antar jag att jag också kommer att få göra för de samtal jag ringer idag. Frågan är väl bara om räkningarna kommer att stå på mitt gamla nummer eller mitt nya. Eller något tredje, som jag ännu inte känner tlll.

Jag har ringt Telia fyra gånger sedan dess. De har kollat och bekräftar att det är som jag säger. Och de säger att de inte vet vad som hänt, men att "arbete pågår". De säger också att de aldrig har varit med om något sådant förut. Senast jag pratade med dem sa de att det troligen kommer att ordna sig imorgon.

Jag hoppas att de har rätt.

Men om det inte är fixat om något dygn säger jag upp abonnemanget och övergår till att endast ha en mobil med betalkort. Som inte står skriven på mig. Då behöver numret inte vara hemligt, och då slipper det också att genomgå det gruvliga ödet att spårlöst försvinna i något hål i cyberspace.
-----------------------------------------------------------------
TILLÄGG 23/12
Ungefär klockan 13 idag började numret funka.

lördag 21 december 2013

Endast 39 procent vill ha kvar kungen

I en artikel i DN idag kan man läsa detta:

"Enligt DN/Ipsos decembermätning så tycker svenska folket nu att det är dags för kungen att lämna över till kronprinsessan Victoria. Av de tillfrågade vill 48 procent att kungen ska lämna över tronen, medan 39 procent vill att han ska sitta kvar. Det är första gången som andelen som vill att kungen kliver av är större än gruppen som vill att han sitter kvar.... 

Den största förändringen sedan den senaste mätningen i maj 2011 är att motståndet mot monarkin ökar. Nu vill 27 procent avskaffa monarkin, en statistiskt signifikant ökning med sex procentenheter. –Man kan se att andelen väljare som vill behålla monarkin har minskat stadigt sedan den första mätningen 2005."

De flesta vill ändå bibehålla monarkin, även om stödet för den gradvis minskar.

Det finns ett gammalt och lite elakt uttryck som går så här: "Det är inte monarkin i sig jag är mot, utan kungen personligen". Om man får tro undersökningen tycks detta faktiskt vara den inställning som de flesta har idag! Själv är jag mot monarkin i sig, men om jag måste välja om jag vill ha den nuvarande kungen eller Victoria som regent skulle jag också välja Victoria.

fredag 20 december 2013

Pessimistiska tankar

I går satt jag på ett bibliotekscafé och läste Åsa Schwarz thriller Och fjättra Lilith i kedjor (2005). Det var en omläsning, jag har läst den en gång förut:  På sätt och vis är den riktigt intressant.

Men då  -och alldeles oavsett boken - började jag också att tänka,  och fick de mest pessimistiska tankar om mitt bloggande.

Jag har skrivit meningsfulla blogginlägg och meningslösa dito. Jag har skrivit och skrivit sedan 2007. Men, i cyberrymden kan ingen höra dig skrika, eller rättare sagt, skriken är inte speciellt effektiva.

Och jag skulle bli förvånad om det samlade resultatet av mitt skrivande ligger speciellt långt ifrån plus minus noll.

/Suckar resignerat./

torsdag 19 december 2013

"Många vittnar om jungfrufödslar"

I en artikel i DN får vi reda på att en en undersökning  i USA visar att 0,5 procent av alla kvinnor anser sig ha fött barn utan att ha haft samlag. Undersökningen har släppts i dagarna, strax innan firandett av världshistoriens mest kända jungfrufödsel.

I artikeln kan vi läsa: "Forskaren Amy Herring vid University of North Carolina at Chapel Hill säger att rönen väcker intressanta frågor kring både sexualutbildning och hur folk svarar i enkäter och opinionsmätningar."

Fast det verkligt intressanta vore förstås om några av svaren inte kunde förklaras som resultat av dålig sexualutbildning och/eller dåliga enkätsvar...

tisdag 17 december 2013

En idealistisk kosmologi

Anledningen till att universum expanderar är väl inte så svår att räkna ut.

Det har legat i ensamhet  så länge att det nu desperat utvidgar sig i ett förtvivlat försök att hitta ett annat universum.

(Var snäll och berätta inte för Vetenskap och Folkbildning att jag skrivit detta, mitt rykte där är redan så dåligt som det kan bli...)

måndag 16 december 2013

KFML

KFML var en organisation som bildades 1967, och förkortningen står för Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna. 1973 bytte den namn till SKP (Sveriges kommunistiska parti) och långt senare till Solidaritetspartiet. Den lades slutligen ner 1989.

Den hade ett stort inflytande över ett stort antal frontorganisationer, de mest kända är förmodligen DFFG (De förenade FNL-grupperna) och FiB/Kulturfront.

Under sin stormiga livstid fick den vara med om fyra avgörande splittringar.  Dels 1968, då en helt absurd strömning som kallade sig Rebellrörelsen bröt sig ur. Dels 1970, då KFML (r) bildades. Dels 1977, då flera av organisationens grundare, några av deras främsta fackliga aktivister,  och deras anhängare, mer eller mindre drevs ut. Flera av dessa gick senare till socialdemokraterna eller VPK.

Slutligen 1980, då en grupp bröt sig ur och bildade SKP (m-l) -  efter ett tag bytte man namn till SKA (Sveriges kommunistiska arbetarparti).

Varför skriver jag om detta just nu? Huvudsakligen av två orsaker. Dels har jag upptäckt att jag egentligen när det begav sig tyckte bättre om denna strömning  än jag medvetet fattade.

Det är inte bara trauman som kan trängas bort. Känslor som står i strid med vad man bestämt sig för att tycka och känna kan också göras omedvetna, eller åtminstone randmedvetna.

Om någon i tidigt 70-tal hade frågat mig om vad jag tyckte om denna strömning skulle jag svarat något nästan svavelosande negativt. Men strax under ytan var jag faktiskt imponerad. Och - på sätt och vis - riktigt positiv.

Missförstå mig inte - de positiva känslorna innebar inte någon sympati med KFML:s förebilder Mao eller Stalin. Stalin hade jag läst tillräckligt om redan i nio- till elvaårsåldern. Visserligen från "borgerliga" källor, men ändå tillräckligt solida och övertygande för att jag inte skulle kunna falla för frestelsen att bli stalinist.

Maoism hade jag nog vaccinerat mig mot vid samma tidiga ålder, eftersom jag då varje månad från och med november 1964 fick ta hem senaste numret av bildtidningen Kina från Fredhällskolans bibliotek. Det var en officiell kinesisk propagandatidning på svenska.  Ingen annan ville ha den, så jag fick den varje gång den kom. . Den var någorlunda sansad ända till sommaren 1966. Då kom kulturrevolutionen och Maokulten gick över alla gränser. Det blev mer och mer pinsamt. Jag minns inte många detaljer, men jag har en minnesbild av ett foto av ett antal människor som satt på en gräsmatta. De läste ur Maos lilla röda.

Under bilden fanns en bildtext om att kinesiska meteorologer lär sig att bättre behärska de meteorologiska lagarna genom att inspireras av ordförande Maos tänkande! Jag minne att jag blev alldeles förbluffad! *

Nej, vad som imponerade på mig var stora delar av KFML/SKP:s praktik. Att KFML dominerade ett antal fronter känner många till. Och ofta används det för att visa hur diaboliskt manipulativa KFML var. Men man kan ju se det på ett annat sätt. Att så många människor som kämpade för konkreta frågor på helt olika områden låt sig "domineras" av en organisation som KFML visar ju ändå att denna organisation hade en poltik som passade bra in med behoven hos de som kämpade för olika frågor.

Vare sig det nu var Vietnam, hyresgästfrågor, kulturfrågor, kampen mot EEC, skolfrågor, etc etc. hade KFML en så pass realistisk politik att de kunde få ett starkt inflytande i fronter som sysslade med dessa och andra frågor.

I jämförelse kan nämnas hur "trotskisterna" i RMF, som på papperet hade en mycket logisk och sammanhängande teori om hur man skulle bygga upp enhetsfronter, i praktiken nästan inte lyckades alls med dessa - åtminstone inte förrän kanske 1974- 75. Och även då i mycket begränsad skala, som inte kunde jämföras med vad KFML en gång lyckades med.

Och medan de andra vänstergrupperna till vänster om VPK under tidigt sjuttiotal var implicit eller explicit antifackliga lyckades KFML/SKP med parollen "gör facket till en kamporganisation" åtminstone lokalt vinna en hel del fackliga framgångar.

KFML:ana var dessutom ofta, men långtifrån alltid, sansade och ofta dessutom sympatiska. I motsats till errarna brukade de inte slå verbala ishackor i huvudet på folk som de inte gillade, och de hade ofta en mjuk och ödmjuk framtoning.

Egentligen stod de nog på sin absoluta höjdpunkt 1970, då de fick 0,4 procent i riksdagsvalet. Efter detta började en långsam nedgång, som började accelerera 1976-77. Och efter 1980 (efter den sista stora splittringen) var de en spillra av sitt forna jag, som sedan gradvis tynade bort. I alla fall är det mitt intryck.

Men -  så till den andra saken. Det skulle vara intressant om någon skrev denna strömnings historia Med denna strömning menar jag mer exakt här då KFML/SKP/SolP, dess märkliga "tvillingorganisation" MLK (Marxist-Leninistiska Kampförbundet, som kom från VUF, em som ändå räknades som någon sorts dubblett till KFML!), och även utbrytningen från 1980, SKA.  (KFML(r) var något helt annat, och tillhör egentligen inte samma tradition, trots att de kom från KFML).

Historiken måste förstås också innefatta de olika frontorganisationer där  KFML etc hade ett avgörande inflytande.

Jag får nästan lust att göra ett försök själv, men eftersom jag definitivt är för blyg för att kontakta människor och be dom berätta om den  politiska aktivitet de bedrev för årtionden sen är jag inte så lämplig. Fast jag skulle förstås kunna läsa genom en massa gamla tidningar och redovisa mina intryck.

Om inte KFML och deras efterföljare hade så naiva illusioner om Maos Kina (och därmed indirekt i viss mån också om Stalins Sovjet) hade de kanske kunnat utvecklas till en mer bestående vänsterströmning. Viljan saknades inte, inte heller  seriositeten. Men den grundläggande lojaliteten till Kina och en maostalinistisk idétradition blev i slutändan ett helt avgörande hinder….
----------------------------------------------------------------------------------
*Ifall någon till äventyrs skulle vilja testa om jag kan ha falska minnen genom att kolla upp bildtidningen Kina och se om den bild jag minns fann där, vill jag för säkerhets skull säga att jag inte är hundraprocentigt säker på att just den bilden och texten fanns i just bildtidningen Kina under dessa år. Men om den inte fanns där, fanns den i någon annan kinesisk publikation - jag vet att jag har sett den....

lördag 14 december 2013

Tankeväckande av NoBoyToy

Jag skrev ett inlägg den 10 december, som jag av anledningar jag inte ska gå in på här tog bort från denna blogg. Det är nu inte helt borta, det finns kvar på en annan av mina bloggar.

Men så idag kom jag att tänka på att en uppfriskande kommentar om Dan Josefsson som NoBoyToy skrev under det inlägget faktiskt borde bevaras till eftervärlden. I en tid när det närmast bedrivs en kult av den mannen är sådana kommentarer i högsta grad välkomna! Här är det. Lås och begrunda!
-----------------------------------------------------------------------------
Erik: Ja, det måste ju handla om att utnyttja fallet Quick, i syfte att skapa oros-debatt kring bortträngda minnen?

Bortträngda minnen har öht inte med fallet Quick att göra. 

Dan Josefsson som för närvarande skriker högst i debatten är galet onyanserad. Han gör en dokumentär som han kallar "Kvinnan bakom Thomas Quick" och då syftar han på en avliden dam som inte längre kan försvara sig, vid tidpunkten för Quicks erkännanden ca 80-90 år gammal, Margit Norell, som ska ha varit HANDLEDARE för Quicks alla terapeuter under 10 års tid men som inte själv har jobbat med honom, knappt ens träffat honom vad jag förstår. Jobbade tanten ens heltid på Säter vid den åldern?

Den här äldre damen, utmålar Dan Josefsson i sin dokumentär, som om hon skulle ha haft enväldig kontroll/makt över alla terapeuter på Säter som jobbade med Quick under de ca 10 år som han erkände sina brott? 

Inte nog med det - hon skall alltså också ha haft fullständig makt över hela brottsutredningen, samtliga inblandade polismän och åklagare samt även alla 5 olika domstolars nämndemän? 

Personer som den här äldre damen, alltså skall ha haft enväldig makt över:

1. Överåklagare Christer van der Kwast.
2. Psykologiprofessor Sven Å Christiansson. (vittnar i rättegång)
3. Förhörsledare Seppo Penttinen.
4. Rättläkare Anders Eriksson som vittar om obduktionen av offren.
5. Psykolog Birgitta Ståhle.
6. Advokat Claes Borgström.

Alltså?? Jag skulle våga påstå att Dan Josefsson ägnar sig åt grovt förtal av den avlidne Margit Norell. Dan Josefsson måste ha en rejäl skruv lös.

fredag 13 december 2013

Det kanske också gäller TV-dokumentärer som inte handlar om egyptologi?

"Tv-producenternas oförmåga att acceptera att egyptologin är ett ämne i ständig utveckling, där det finns få enkla svar, har fått många professionella egyptologer att gnissla tänder av ilska när de genomlider ytterligare en 'dokumentär' där ytterst komplexa ämnen förenklas till sin mest basala nivå"".

Joyce Tyldesley, Tutankhamens förbannelse: den oändliga historien om en egyptisk kung (Norstedts 2013) , s. 217-18

onsdag 11 december 2013

Valkyrior - kvinnlig aggressivitet under patriarkal kontroll

De flesta har väl hört talas om valkyrior. De var en form av övernaturliga kvinnliga väsen i den vikingatida mytologin.

De förekommer ofta i dikter från 800- och 900-talen. De kan ju inte direkt  beskrivas som timida kvinnliga väsen. Namnet Valkyria betyder ordagrant "den som väljer ut de slagna" och det finns teorier om att det från början skulle ha handlat om verkliga kvinnor som fick välja ut vilka besegrade fiender som skulle dödas.

Men från de texter vi känner till sågs de som övernaturliga väsen. Många av dess egennamn (som Hildr och Gudr) är ofta synonymer till ordet "strid".

Dessa väsen sådde split bland fiendens män, deltog i striden och grep och kanske även slukade de stupade.

De band och lossade bojor, red genom luften och kastade spjut. I en del berättelser framställs de som värdiga, spjutbärande ryttarinnor, i andra som råa och vilda och kopplade till blod och massakrer.

Men hur imponerande alternativt motbjudande de än kan uppfattas som är de inte självständiga. De ses som Odens direkta redskap. De är en föreningslänk mellan Oden och de döda på slagfältet. De står för en kvinnlig aggressivitet, ja, men den är inte "okontrollerad". Den är enligt myterna i högsta grad kontrollerad - av den mest aristokratiska av de vikingatida gudarna.

Det är ingen tillfällighet att "valkyria" ofta är ett positivt laddat ord i högerextrema, "nationella" och rasistiska kretsar. Det skulle det inte vara om det hade handlat om från den patriarkala makten självständiga väsen...
testar
Valkyrian Brünnhilde tolkad av Arthur Rackham.

tisdag 10 december 2013

Dan Josefsson och återkallade minnen

Medan Dan Josefsson behandlar de få "forskare" han får tag i från debattens ena extremkant som den berusade behandlar lyktstolparna - inte för att få upplysning av utan för att luta sig emot, verkar de som vet bättre vara tysta. Eller också tar inte de media jag tagit del av in dem.

Hur som helst, de som vill se hur Josefsson förvränger har inte precis någon brist på litteratur.

Här vill jag gärna länka till artikeln Recovered Memories av Heidi Sivers, Jonathan Schooler och Jennifer Freyd, forskare vid universiteten i Stanford, Pittsburgh och Oregon. Den som blir illa berörd av förövarfösvararfrontens selektiva urval av "forskare" bör inte nöja sig med detta, utan aktivt ta reda på hur forskningsläget verkligen ser ut.

Nu hoppas jag att jag kan slita mig från nätet ett bra tag. Och minska risken för att få ett nervöst sammanbrott.

lördag 7 december 2013

För att nu inte...

... det föregående inlägget ska ses som en naiv progaganda för monoteismen, bör jag påpeka att 1500 år innan israeliterna började utvidga sin makt i Kanaan och efterhand började bekämpa rester av en kananeisk offerpraktik hade människooffren upphört i Egypten, ca 2800 f.kr.

Möjligen finns det här ett samband eftersom israeliterna enligt sina egna myter hade en period av nära relationer med Egypten - och deras religionsgrundare hade ju enligt Bibeln faktiskt också ett egyptiskt namn - Mose.

Monoteistiska myter om polyteismens inneboende ondska är lika förenklade som nyhedniska myter om monoteismens inneboende ondska. Världen är mer komplicerad än många tror. Det gäller även religionens värld.

Monoteism och familjeauktoritet

Många har föreställningen att framväxten av monoteistiska religioner förstärkte fadersauktoriteten, liksom föräldrarnas makt över barnen.

Det är en mycket förenklad bild. Jag har skrivit om detta förut, men här ska jag kortfattat på ett (hoppas jag) pedagogiskt sätt visa att påståendet är en aning problematiskt.

Föräldrarna i den polyteistiska kananeiska kulturen hade rätt att offra sina barn till gudarna. När den monoteistiska israelitiska religionen tog över förlorade de denna rätt.

Föräldrarna (i praktiken fadern) i den polyteistiska förislamska kulturen hade rätt att bergrava nyfödda döttrar levande. I och med segern för det monoteistiska islam försvann denna rätt.

Föräldrarna (även här nästan alltid i praktiken fadern) i de polyteistiska romerska och fornnordiska kulturerna hade rätt att sätta ut oönskade barn i vildmarken för att dö. I och med segern för den monoteistiska kristendomen förlorade de denna rätt.

Det är egentligen inte så konstigt. De "hedniska" gudarna var i hög gtad immanenta - och på så sätt gudomligförklarades inte endast naturen, utan ofta även samhället, När samhällena var egalitära och matrilinjära ledde det inte till något alltför farligt, men när patriarkala familjer och klasskiktning uppkom skapade det bilden av gudar som var garanten för de ojämlika sociala relationer som fanns vid varje givet tillfälle.

Nu kan ju förstås även monoteismen ha den funktionen - och har det mycket ofta. Men det finns en skillnad.

Eftersom den monoteistiska (enda) guden ses som stående så högt över både natur och samhälle kan de lättare ses som bärare av ett normsystem som är oberoende av familjen och samhället. Och som lättare kan användas som en oberoende måttstock med vars hjälp man kan kritisera en social praxis.

Även den mäktigaste famijefader måste ju böja sig för en monoteistisk gud....

fredag 6 december 2013

Jag har inte sett dokumentären om Alice Babs.....

... jag väntar tills den kommer på SVT Play (där den inte verkar finnas nu).

Men det är två saker jag vill säga. Dels att de stora media verkar nästan generade, när de alls skriver om den. Jämför det entusiastiska omfamnandet av Dan Josefsson!

Det andra är att bakom hela historien (och medias reaktioner) verkar ligga en grundprincip: familjen är helig. Många utgår automatiskt från att Alica Babs barn nog måste göra den bästa bedömningen, och att de väl ändå vill sin mor väl.

Det är naturligtvis klart möjligt att det är så. Men det kan vi inte veta. Om man på förhand utgår från det har man samma logik  som gör att många ofta avvisar anklagelser att barn far illa i en familj med att föräldrar ju ändå vill sina barn väl, det här kan man väl inte spekulera i, det här är säkert överdrivet etc.

Saken är den att när det gäller misstankar om att barn far illa i en familj är det inte föräldrarna (eller med dem nära allierade personer eller myndigheter) som bör ha tolkningsföreträdet.  På samma sätt är det om det är "tvärtom" - dvs misstankar om att åldrade föräldrar behandlas illa av sina barn. Att reagera med att automatiskt utgå från att barnen förstås vill sina föräldrar väl, och alla vet ju hur hemsk demens är etc. etc. räcker inte. Så länge inga oberoende fått utreda anklagelser och motanklagelser kan vi inte veta.

Barn äger inte sina föräldrar, lika lite som föräldrar äger sina barn.

På 60-och 70-talen började den slutna familjen ifrågasättas av många. Men utvecklingen bröts någon gång på vägen. Idag ses den av alltför många som helig igen.

Det bådar inte gott. Inte för utsatta barn. Och inte heller för åldrade föräldrar, som är utlämnade till barnens beslut - och godtycke.
--------------------------------------------
PS.  Nu går programmet att se här.

torsdag 5 december 2013

Att finna Gud i ett stilla sus

I Första Kungaboken 19:11-13 i Gamla Testamentet finns ett parti som jag läste som barn. Jag minns att jag blev tagen, så tagen att jag rös.

Handlingen runtomkring går jag inte in på här, men scenen inleds med att profeten Elia får budskapet att gå upp på berget för att möta Gud. Han gör det, och sedan följer detta.

"En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus. När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då ljöd en röst som sade: ”Varför är du här, Elia?” "

Det som grep mig var förstås att Gud inte stod att söka i de stora imponerande händelserna - stormar, jordskalv, eld. Men när Elia förnimmer ett stilla sus inser han att Gud finns där.

Som sagt, jag rös. Och var samtidigt väldigt imponerad av vad jag såg som grundidén i stycket.

onsdag 4 december 2013

Dan Josefsson "förbättrar" Quicks story

Jag har flera gånger påpekat att Thomas Quicks historia inte har någon relevans för påståenden om "falska minnen" eftersom han sade att han ljög, inte att han hade falska minnen.

Men nu noterar jag att i den nedan nämnda DN-artikeln (som jag av princip inte länkar till, men ni hittar den...) har Dan Josefsson lagt till något nytt. Nämligen detta: "Till slut var han så drogad och förvirrad att han började tro på sina egna lögner. Här är han inte unik. Det finns många offer för regressionsterapi som varit med om samma sak och i USA har detta lett till stora skadeståndskrav mot terapeuter."

Eureka! Nu har Josefsson omformulerat storyn så att den lättare kan användas för att diskreditera överlevare. Nu är det bara det att i den version Hannes Råstam gjorde känd 2008 sade inte Quick något sådant. Tvärtom. Han talade konsekvent om medvetna lögner.

Men om det ändå nu vore så att Quicks lögner efter hand hade förvandlats till falska minnen hade dessa i så fall en mycket märklig tendens att dekonstrueras så fort Quick träffade Råstam! Tänka sig...

Dan Josefsson är en mycket ohederlig människa. Med ett mycket speciellt syfte.

Mordet på Josefin

Det här är en sång jag blev både sorgsen och skräckslaget fascinerad av som barn. De senaste dagarna har jag fått den i huvudet och går omkring och nynnar på den.

När man lyssnar på den igen ser man faktiskt hur obehaglig och rå den är. Det är underförstått att det inte är något anmärkningsvärt i att mannen ska slänga sin flickvän i havet för att skeppet ska komma av grundet.

Men det där om att hon satt på havets botten och sydde med symaskinen tror jag nog gav mig någon form av odödlighetshopp...

Om Dan Josefssons favorit i forskarvärlden...

....minnesforskaren Elizabeth Loftus, som förresten nyligen lämnade USA:s psykologförbund för att slippa ställas till svart för anklagelser om oetisk verksamhet (mer om det senare) - skrev jag redan 1993.

Tillsammans med en inledande kommentar la jag upp det på denna blogg den 4 aougusti i år, men eftersom ämnet har fått förnyad aktualitet lägger jag ut inlägget igen.
----------------------------------------------------------------------
Elizabeth Loftus om egna och andras minnen
Bloggen Sanningen om papparättsrörelsen frågar sig varför TT valde att träffa just Elizabeth Loftus på psykologikongressen i Sverige. Loftus är en av de få psykologer i USA som ställt hela sin prestige på spel för att backa upp organisationen False Memory Syndrome Foundation (FMSF), som organiserar personer som anklagats för sexuella övergrepp mot barn.

Loftus tvekar inte, trots att även hon nog borde inse att om man samlar hundratals människor i en organisation för "falskt anklagade" kan de knappast alla vara oskyldiga. För att uttrycka det lite försiktigt.

1993 skrev jag en artikel i tidskriften Spegeln med rubriken De tar ifrån de utsatta deras verklighet. Den handlade om just övergreppsförnekarna - från Sigmund Freud - till Elizabeth Loftus.

Nedanstående är alltså avsnittet om just Loftus i denna artikel. Jag läste två av Loftus böcker innan jag skrev den. Jag blev uppriktigt sagt förvånad över hennes egendomliga attityd inte endast till andras, utan även till sina egna minnen. När jag slutligen insåg att hon sade sig själv endast (!) ha falska minnen av sin far, förutom av när han dog, samtidigt som hon sade sig minnas andra saker från barndomen "på riktigt", som att ha blivit utsatt av en barnvakt i sexårsåldern, - tedde det sig lite märkligt. I synnerhet som Elizabeth Loftus far faktiskt dog först när hon själv var i vuxen ålder! Det ställde, tyckte jag, en del märkliga frågor om karaktären av hennes eget nästan drömlikt motsägelsefulla minne, och hur detta möjligen kunde ha påverkat hennes teorier.

Detta är naturligtvis att psykologisera över Loftus, vilket en del kan tycka vara tveksamt. Men i sammanhanget tyckte jag faktiskt att det var befogat. Så efter en viss tvekan tog jag med detta i slutet av avsnittet om Loftus,

Jag tycker att det jag skrev om henne står sig. Men vill gärna medge att Loftus efter detta har genomfört några nya "experiment" som inte nödvändigtvis helt och hållet berörs av kritiken jag här riktar mot de hon hade utfört när jag skrev artikeln.

När avsnittet inleds har jag just diskuterat hur FMSF använder sig av rena charlataner som "vetenskapligt" stöd , och kommer sedan in på Loftus.
------------------------------------------------------------------------------------------
Från min artikel i Spegeln 4/93..
"En mer respektabel auktoritet (i själva verket deras absolut tyngsta vetenskapliga stöd) som slutit upp bakom FMSF är Elisabeth Loftus. Hon är professor i psykologi vid Washingtons universitet med minnesforskning som specialitet. I hennes till svenska översatta bok Vårt minne (Liber förlag, Stockholm 1982) driver hon konsekvent tesen att minnet är otillförlitligt. I den vetenskapliga debatten om minnets karaktär befinner hon sig på den extremkant som hävdar att minnen kan konstrueras upp och förvrängas nästan hur som helst. Hon har bland annat hävdat att hon i laboratorieexperiment lyckats inplantera falska minnen av att i barndomen blivit övergiven i ett shoppingcenter.

Bortsett från att det är milt sagt tveksamt om ett sådant minne på något sätt kan jämställas med minnet av ett sexuellt övergrepp uppstår en annan fråga: hur många barn har inte upplevt att de blivit 'övergivna' på ett shoppingcenter eller annan offentlig plats?

Det måste tillhöra något av de vanligaste ångestupplevelserna under barndomen och det är långtifrån säkert att Loftus verkligen "inplanterat" detta minne. Det kan mycket väl vara så att hennes manipulationer inte ledde till något annat än att verkliga reella minnen dök upp.. Den dag Loftus verklige lyckas "inplantera" minnen av traumatiska händelser som inte drabbar var och vartannat barn skulle hennes position onekligen vara starkare.

I övrigt är hennes lyckade försök till "inplantering" av minnen milt sagt anspråkslösa. Att få folk att tro att människor har rakt hår istället för lockigt eller andra rent kognitiva minnesförändringar är med all sannolikhet helt irrelevanta vid en diskussion om återupplevda djupt traumatiska minnen. Loftus har samma grundsyn som de svenska "vittnespsykologer" som grundligt diskrediterat sig i incesträttegång efter incesträttegång. När hon exempelvis i rättegången mot en man, vars nu vuxna dotter mindes hur fadern när hon var åtta år våldtagit och mördat en kamrat till henne, försöker bortförklara minnet med att dottern först trodde att mordet hade skett på förmiddagen och senare ändrade sig till eftermiddagen använder hon sig onekligen av samma pedantiska metod som de svenska vittnespsykologerna.

Hon framträder ofta på försvarets sida i rättegångar för att försvara personer som är misstänkta för våldtäkter och övergrepp mot barn. (Se henne Witness for the Defence, S.t Martin Press, New York 1991). I rättegångar som rör sexuella övergrepp mot barn betvivlar hon rent rutinmässigt barns berättelser och driver alltid linjen att minnen kan vara 'insuggererade' av vuxna.

När det gäller vuxna som återupplever sexuella övergrepp under terapi misstänker hon alltid att det är terapeuterna som insuggererar minnen. Döm då om läsarens häpnad när Loftus i Witness for the Defence plötsligt avslöjar att hon själv utsatts för sexuella övergrepp i sexårsåldern. Hon beskriver sitt eget minne, ironiskt nog utan skuggan av tvivel på att det har ägt rum. Hon drar upp sitt eget minne för att bemöta dem som hävdar att hon inte har rätt att uttala sig om sexuella övergrepp mot barn eftersom hon aldrig någonsin haft professionell kontakt med utsatta barn! Egendomligt nog använder hon inte den teoretiska apparat som hon använder för att slå sönder andras minnen på sina egna minnen av övergrepp.

Loftus är en egenartad person, som verkar drivas av starka motiv i sin kamp för att betvivla minnen. Hon drar flera gånger upp sig själv som exempel i sina diskussioner. Hon berättar till exempel i Vårt minne att det enda minne av sin far förutom hans dödskamp hon har är falska minnen, som konstruerats upp från fotografier hon sett. Det är lite egendomligt med tanke på att hennes far dog när hon var i vuxen ålder.Det är onekligen också egendomligt att hon enligt egen uppgift inte har några som helst barndoms- eller andra minnen av fadern, samtidigt som hon klart minns sin barnvakts sexuella övergrepp från när hon var sex år. Det skulle vara frestande att gå längre i spekulationer om Loftus´ egenartade förhållande till sitt eget och andras minne, men jag stannar här."

tisdag 3 december 2013

Dan Josefssons suspekta källor

En av de två suspekta vittnespsykologer som Dan Josefsson stöder sig på i den nedan nämnda artikeln är Astrid Holgersson som har medverkat i pedofilförsvararen Ralph Underwagers tidskrift "Issues in chld abuse accusations" .

Underwager menade att pedofilerna djärvt borde hävda att de "utförde Guds vilja". I USA var Underwager allmänt diskrediterad men bland de svenskar som valde att medverka i dennes tidskrift fanns förutom Holgersson också Lilian Öhrström och Max Scharnberg. Se mitt inlägg "Svenska debattörer medverkar i pedofilförsvarares tidskrift.".

Bockfoten sticker fram, del 4

För de som betvivlat att Dan Josefssons syfte med sitt "avslöjande" är att diskreditera alla som fått upp minnen av övergrepp i barndomen är hans artikel i DN/Kultur idag en nyttig påminnelse. Där beskriver han bland annat ”bortträngda minnen” som en "ovetenskaplig tro".

Själv ger han inga tecken på att ha tagit del av den seriösa debatten om frågan, mer än att ha intervjuat några personer knutna till False Memory Syndrome Foundation (som Eiizabeth Loftus, som valde att lämna USA:s psykologförbund efter anklagelser om oetiskt beteende.)

Hans hat mot alla som anser att minnen kan trängas bort ser ut att avspegla en önskan att diskreditera överlevare.

För alla som fått upp minnen av övergrepp i barndomen är Dan Josefsson en klart och entydigt definierad fiende. Det är ingen tvekan om var han står.

Hans projekt är en helhet. Som måste bekämpas.

måndag 2 december 2013

Aftonbladets skamliga roll

Av alla större tidningar är Aftonbladet den tidning som mest ensidigt och systematiskt understött lynchmobben i Quick-debatten. Det är också mig veterligt den enda tidning som till och med på ledarsidan de facto har tagit avstånd från existensen av bortträngda minnen - ett ställningstagande som normalt sett inte brukar förekomma på ledarsidor (som brukar överlåta den typen av diskussioner till dem som kan något om frågan).

Det är samma tidning som var ensam bland de större media (bortsett då från Aschbergs Insider i TV3) att publicera bilder på barn som var på flykt från incestanklagade fäder.

Det är den tidning där Jan Guillou fått hålla låda i över 20 år om hur lögnaktiga kvinnor, barn och överlevare som berättat om övergrepp i barndomen är (bortsett då från honom själv, han blir ursinnig när hans egna barndomstrauman ifrågasätts).

Till och med den annars oftast vettiga Åsa Linderborg har hoppat på lynchdrevet i Quick-debatten - och hånar alla de som vågar anmäla en avvikande åsikt;

Det känns sorgligt. Jag började redan i elvaårsåldern att gilla Aftonbladet, som efter Stockholms-Tidningens nedläggning blev den mest vänsterinriktade av de större tidningarna. Idag mår jag illa bara jag ser den.

Den senaste tiden har jag till och med konsekvent börjat köpa Expressen om jag ska köpa kvällstidning. Det är absolut ingen bra tidning, men jag bedömer risken mindre för att få en hjärtattack om jag läser den istället för Aftonbladet.

söndag 1 december 2013

De tidiga mormonerna - subversiva vänsterextremister?

Mycket kan hända med religiösa rörelser på 150 år. Ta mormonerna till exempel.

Idag är de aktiva politiker som tillhör mormonkyrkan goda borgare. Mer än så, de flesta verkar vara republikaner och många verkar driva en ekonomisk poltik som befinner sig någonstans på detta partis högerflygel.

Men så har det inte alltid varit. Under 1800-talet pågick i de mormonkontrollerade områdena i USA ett socialt experiment. Man genomförde mycket radikala åtgärder för att uppnå socioekonomisk jämlilkhet (däremot- förstås - inte jämställdhet mellan könen...).

Om detta har skrivits lärda akademiska verk, men jag blev lite häpen när jag såg nedanstående skildring i en officiell starkt tillrättalagd propagandabok som gavs ut i Sverige 1974 av Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.

Jag syftar på Den återupprättade kyrkan av William Edwin Berrett..

Den ger ett mycket officiellt intryck. Den ger som sagt en tillrättalagd och strömlinjeformad bild som ter sig …närmast antikverad.

Men så plötsligt hajar man till. För på sidorna  70-71 börjar det hända något intressant.

Under rubriken "Gemensamma ägodelar för alla" skriver Berrett bland annat:

"Enligt planen skulle alla kyrkans medlemmar utan förbehåll överlåta sina ägodelar till biskopen för sin församling. Biskopen skulle sedan såsom förvaltare av hela församlingens egendom... återge mark, förråd, kvarnar, verkstäder eller andra ägodelar på vissa villkor. Ingen fick äga mer land än han rätt kunde bruka. Vidare skulle det överskott av varor eller pengar som mark eller annan egendom kunde avkasta, utöver vad som behövdes för familjens uppehälle och förbättringar av anläggningarna, varje år överföras till församlingens allmänna förrådshus och fonder. 

Dessa församlingens överskott skulle sedan användas för hela gruppens bästa. Härav skulle de fattiga få hjälp. De sjuka, föräldralösa och änkor skulle få sina behov tillgodosedda. Vägar skulle byggas och ett utbildningssystem skulle upprätthållas. Kyrko- och samhällscentra skulle  uppföras och alla företag som var för hela gruppens bästa skulle genomföras. Detta system skulle förhindra uppkomsten av klasser, bannlysa girighet, själviskhet och liknande som i nutida samhällen motverkar det kristna broderskapets anda. ....

Deras sätt att vara slog hårt mot det ekonomiska systemets rötter i Amerika och gav alternativ till vinstbegäret som motivation för mänskligt handlande."


Och detta sägs till och med i en officiell historieskrivning! Idag är det inte svårt att hitta uttalanden från mormonpolitiker med en nyliberal agenda, som beskriver skatter som "stöld" och fördömer varje statligt ingripande i ekonomin. Samtidigt bugar de och bockar sig för Joseph Smith och Brigham Young som ses som "profeter" styrda av Gud - men om någon skulle föreslå att man skulle genomföra något som ens avlägset liknar grundarnas ekonomiska program skulle de med all säkerhet börja skrika om "gudlös kommunism" .

Om Mitt Romney hade gått till val på den tidiga mormonkyrkans ekonomiska program hade det ju varit väldigt intressant... Fast bara tanken är ju otänkbar...

En gång i tiden hade denna kyrka - som idag alltså ofta brukar associeras med det republikanska partiet och ibland även med dess högerflygel - ett ekonomiskt program som var oändligt mer antikapitalistiskt än Vänsterpartiets i Sverige. Tanken svindlar.

lördag 30 november 2013

Ett klarläggande

Missförstå inte mitt tidigare inlägg.

Jag vet att det finns missbruk av terapi. Det är mycket vanligt. I själva verket bygger själva psykoterapin i sig på en ojämlik maktrelation. En person - terapeuten - är "expert" och en annan - patienten - ska "behandlas" av terapeuten. Detta blir ju än mer ojämlikt om det utspelar sig inom ramen för sluten psykiatrisk vård.

Jeffrey Masson har skrivit mycket bra om detta i sin viktiga bok "Against Therapy" (1988) - även om han renodlade och förenklade.

Men det personer som Josefsson, och före honom Råstam, gör är att utnyttja detta för ett generalangrepp mot idén om att minnen kan trängas bort och mot all psykodynamisk teori.

Nej, jag har inte sett Josefssons program eller läst hans bok. Någon gång kommer jag att göra det. Men nu kan jag alltså inte uttala mig om vården på Säter, Margit Norells metod eller något sådant.

Det enda jag vet är att Josefsson i uttalande efter uttalande förvränger, förenklar,och karikerar debatten om bortträngda minnen. Detta kommer att skada människor.

Dan Josefsson

Dan Josefsson har skrivit en bok om Quickfallet. Det vet de flesta om.

Han har också aggressivt gått ut och hävdat att det helt saknas belägg  för att traumatiska minnen kan trängas bort.  Här har han helt baserat sig på uttalanden från den ena extremkanten i en polariserad debatt.

Detta hade han inte behövt göra. Men liksom Hannes Råstam har han kopplat sin "analys" av vad som hände med ett hårt ställningstagande i denna fråga. Man kan fråga sig varför.

Quick hade inga falska minnen. Han hävdar att han ljög. Fallet har alltså ingen relevans i frågan om återkallade minnen är falska eller inte. Ändå gör Josefsson den kopplingen.

Quick hävdar alltså att han ljög. Men vi har många fall där människor som inte ljuger anser sig ha fått upp minnen av övergrepp. Många av dessa  fall är entydigt bevisade. Andra är det inte. Men de som inte är bevisade är därmed inte nödvändigtvis falska.

Om Dan Josefssons syn slår igenom kommer inga människor som får upp minnen av övergrepp att bli trodda.  De kommer att isoleras, drivas till förtvivlan och hopplöshet.

En del kommer i slutändan i värsta fall att - gå under.

Det finns två möjligheter. Antingen inser inte Josefsson detta. I så fall är han dummare än tåget.

Eller också inser han det. I så fall….

Gullungen

Bortträngda minnen finns inte. Det är den "sanning" som vi får lära oss i de stora media idag.

Men tillräckligt många människor har egna erfarenheter av att obehagliga saker kan trängas bort för att denna kampanj på lång sikt ska kunna få mer än tillfälliga framgångar.

Ungefär samtidigt som Dan Josefssons nya kampanj inleddes gav Sivart förlag ut Eva Berglunds roman Gullungen . Den handlar just om minnen som trängs bort - och sedan kommer igen.

En flicka får under femtiotalet vara med om saker som barn absolut inte ska behöva vara med om. Hon glömmer det efter ett tag men det ligger under ytan och påverkar tankar och känslor. De får henne att ofta se saker på ett helt annat sätt än vad andra gör.

Så en dag 1983 börjar hon minnas. Hon börjar ställa frågor och efter ett tag blir hennes minnesbilder bekräftade.

Boken är på lite över 100 sidor, men den innehåller ändå väldigt mycket. Den är skriver på ett förtätat, ganska poetiskt sätt. Ibland förstår jag den inte ;helt ut,  men ofta blir jag starkt berörd av den.

Det är en på samma gång fin och delvis svårtillgänglig text. De förklaringar man får i texten har ofta formen av antydningar. Man funderar - och plötsligt inser man vad texten säger. Det är en ovanlig upplevelse.

Boken handlar om hur barn hamnar i kraftfält och skrämmande händeslekedjor de inte kan förstå. Och vad som händer när de långt senare förstår - som vuxna.

Jag vill gratulera författaren till att ha skrivit en bra och intressant bok - och förlaget för att det vågade ge ut den....

fredag 29 november 2013

Christer van der Kwast om Dan Josefssons bok

Christer van der Kwast har skrivit en artikel i SvD där han bemöter Dan Josefsson.

Jag litar inte  på någon av dem, men om jag måste välja föredrar jag van der Kwast.

Josefsson skulle jag knappast tro på ens om han bara berättade hur mycket klockan är....

torsdag 28 november 2013

onsdag 27 november 2013

Bara en liten påminnelse

Apropå en del demagogiska uttalanden i TV. Denna länk går till en sida knuten till Browns universitet med en dokumentation om bevisade fall av traumatiska minnen som har försvunnit och sedan återkallats.

Studera den gärna - vare sig ni nu blev lurade av Josefsson et consortes - eller inte. Det är den värd.

Dansnummer med Kali

denna video kan ni se ett dansnummer om hur Kali förintar de manliga demonerna.

Och, ja, jag vet. Det är tredje gången jag lägger upp den här. Men jag tycker att den passar bra in just nu.

Och för den som nu tror på....

... Dan Josefsson och Patrik Nyberg i deras unisona förnekande av bortträngda minnen har jag  ett lästips. Det finns mycket mer, men ni kan ju börja med detta.

Det är sådana här fall som dessa herrar låtsas om att de inte existerar. Man kan ju fråga sig varför.

tisdag 26 november 2013

Patrik Nyberg saknar alla gränser

I den just nu senaste artikeln i fascisttidningen Dispatch International riktar Patrik Nyberg ett vildsint angrepp mot bland annat mig,. Han påstår att min "väg" "kantas av ett stort antal krossade liv". Och att mitt "agerande" "drev många oskyldiga till självmord".

Nu är jag alltså inte ensam om att anklagas på detta monstruösa sätt. Jag ingår i en lista på fem personer, med tillägget "och många andra"

Jag blir alldeles matt. Det finns dock ingen anledning att kommentera något sådant. .

Men jag vill gärna påpeka att detta utfall förekommer i en artikel som hyllar Dan Josefsson. Jag må då säga att den mannen har skaffat sig de mest märkliga vänner.

PS. Nej, jag vill inte länka till eländet. Men det är inte svårt att hitta.

söndag 24 november 2013

Politiskt korrekta mormoner?

Lite sektkuriosa.

Den officiella "mormonkyrkan" heter The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints, LDS.

Den har fått många utbrytningar genom åren - de flesta har uppkommit från och med slutet av 1800-talet och vill återupprätta polygamin. De är för det mesta helt förfärliga.

Men den tidigaste ännu existerande utbrytargruppen var av en helt annan natur. Den bildades 1860, och hette länge Reorganized Church of Jesus Christ of Latter Day Saints , RLDS, men bytte 2001 namn till The Community of Christ. Den var redan från sitt bildande emot den polygami som då praktiserades i ursprungskyrkan. Den leddes av grundaren Joseph Smiths son, som kallades Joseph Smith III. Till de mer prominenta medlemmarna hörde också grundarens hustru, Emma Smith, som redan under sin mans levnad hade varit en mycket bestämd motsåndare mot polygami.

Av alla utbrytargrupper från Latter Day Saints är denna den största. Det innebär inte att de kommer i närheten av LDS, men de har cirka en kvarts miljon medlemmar.  De verkar inte finnas i Sverige.,

De är alltså klart mindre än ursprungskyrkan. En annan sak som skiljer är att den genom hela sin historia har varit betydligt mindre "reaktionär" och mer "politiskt korrekt", om uttrycket tillåts.

Redan vid dess grundande 1860 tog den alltså avstånd från polygami, trettio år före LDS. Fem år senare, 1865, tillät den svarta att bli präster. Det var över hundra år innan LDS gjorde det. Och 1984 tillät den så slutligen även kvinnliga präster, vilket LDS fortfarande inte gör.

Den ger ett mer öppet intryck än ursprungskyrkan, och numera kombinerar den traditionella mormonska läror med annat, som kan föra tankarna till odogmatisk protestantism. . I deras litteratur kan man förresten ofta se hänvisningar till den protestantiske antinazistiske martyren Dietrich Bonnhoeffer.

Deras webbsida kan förresten läsas här .

Emma Smith
Emma Smith

fredag 22 november 2013

Kennedymordet

Ingen kan väl undgå att märka att det idag är 50 år sedan John F Kennedy mördades. Det brukar då ofta sägas att de flesta som var med minns vad de gjorde när de fick reda på det. Ja, det gäller i alla fall mig.

Jag var då åtta år och gick i andra klass. Jag och mina två syskon låg till sängs och lyssnade på radio. Så plötsligt  avbröts sändningarna av meddelandet att Kennedy hade skjutits.

Dagen efter - en lördag - gick både jag och min bror i skolan. Det var innan de lediga lördagarna.  I min klass tog vår klassföreståndare Kally Holmström upp mordet. Så jag trodde att det togs upp i alla klasser. Men då jag frågade min bror som gick i första klass fick jag reda på att det inte alls hade tagits upp i hans klass.

Annars frossar tidningarna just nu i konspirationsteorier.  Dvs i att säga att alla sådana har motbevisats. Det är inte förvånande - de stora media har vad man kanske kan kalla ett anti-konspirationsteoretiskt paradigm. Att tro på konspirationsteorier är definitivt inte politiskt korrekt i de  stora sammanhangen.*

Ett exempel på detta är Erik Åsards understreckare i dagens SvD.  Den kan läsas här. För den som blir alltför övertygad av den rekommenderar jag kapitlet om Kennedymordet i Gunnar Walls bok Konspirationer. Läs gärna också inledningen i samma bok. Där finns en kritisk diskussion om Erik Åsards och andra anti-konpirationsteoretikerts metod....
................................
* Om det inte handlar om teorier om påstådda konspirationer för att inplantera "falska minnen", förstås....

Det finns en sak med mormonerna....

... som skiljer dem från de allra flesta religioner.

Och det är att det egentligen bara finns två alternativ. Antingen har de till hundra procent rätt om hur religionen grundades, och Joseph Smith mötte verkligen Moroni och fick verkligen guldplåtarna, som han under lång tid med övernaturlig hjälp översatte från "reformerad egyptiska" för att sedan lämna tillbaks dessa till Moroni.

Det var nämligen på det sättet som det sägs att Mormons bok kom till.

Det enda andra alternativet är att Joseph Smith var en helt och hållet medveten bedragare.

I de flesta religiösa rörelser är det inte så enkelt. Man behöver till exempel inte tro att Muhammad var en medveten bedragare om man inte anser att han i bokstavlig mening verkligen träffade ärkeängeln Gabriel som dikterade Koranen för honom.  Muhammad han ha haft hallucinationer, visioner, upplevelser. Men beskrivningen hur Mormons bok kom till är för exakt för att något sådant skulle vara möjligt.

Det finns ingen möjlighet att förklara det hela med visioner, hallucinationer eller något liknade.  Det som beskrivs är ett långvarigt och tålmodigt översättningsarbete av en text som sägs ha funnits på guldplåtar, ett översättningsarbete som dessutom flera människor åtminstone indirekt var inblandade i.

Denna berättelse var kanske en fördel för rekryteringen på 1800-talet. Idag är den nog inte det. Och det innebär att för alla de som inte kan acceptera den milt sagt osannolika berättelsen blir den oundvikliga slutsatsen att Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga grundades genom ett helt och hållet medvetet bedrägeri.

Och nu till något konstigt. Jag märker att jag skriver detta med en form av inre motstånd. Hur oerhört absurt det än verkar märker jag att en del av mig närmast blir ledsen över att det är så.

Den enda förklaringen jag har är att detta är en reflex från sexårsåldern. Under över ett års tid hade jag fascinerat sett på när mormonkyrkan i Gubbängen byggdes upp, och jag har dessutom vaga minnen av att jag i samband med att kyrkan invigdes som barn kom i  kontakt med mormoner och tyckte att dom var trevliga och snälla. Eller så.

Så någonstans får jag upp inre försvarsreflexer när jag själv skriver alltför elaka saker om dem....

torsdag 21 november 2013

Att censurera är ofta dumt...

... att censurera vad man själv skrivit är ännu dummare. För det mesta.

Därför har jag lagt tillbaka det inlägg jag skrev om mormonerna den 2 november. Så kan ni också läsa Tidlösas välinformerade kommentarer.

Jag återkommer nog med något om mormonkyrkans tidiga historia. Inte för att på något sätt idealisera deras extremt patriarkala ideologi, eller deras rasteorier, utan för att visa på hur deras tidiga ekonomiska praktik på ett fundamentalt sätt skiljde sig från dagens mormonkyrkas prokapitalistiska teori och praktik.

Det är ett intressant ämne, och man kan ju analysera utan att på något sätt idealisera.

tisdag 19 november 2013

Bortträngda minnen

Att minnen kunde trängas bort var något jag hörde talas om första gången i slutet av 1967 och i början av 1968. När jag var på gränsen mellan 12 och 13.

Det väckte ett hopp. Så fort jag hörda talas om det visste jag helt enkelt att det var sant. Det stämde med vad jag innerst inne vetat hela tiden, och det gjorde världen begriplig.

Då, 1968, var detta knappast ens kontroversiellt. Utom i små kretsar av Freudkritiker som till exempel behavioristen HJ Eysenck. I tidningsartiklar intervjuades då och då psykiatriker som i samband med ex. vis aktuella brottsfall förklarade att obehagliga minnen kunde trängas bort. Ingen protesterade.

Vad som sedan hände var att i början av åttiotalet började en del människor (och i synnerhet kvinnor) minnas fel saker. Man började minnas sådant som - om det blev allmänt accepterat - skulle hota stabiliteten i samhället. Och skulle förstöra sinnesron hos många personer som hade makt.

Så backlashen satte in. Och till sist nådde den fram till läget idag, när samvetslösa journalister och andra opinionsbildare lyckats skapa en bild av att - bortträngda minnen är något jämförbart med snömannen, näcken eller tomten.

Men att säga att minnen inte kan trängas bort, och att traumatiska minnen som kommer tillbaka alltid är falska, är att ta ifrån många människor deras verklighet. Speciellt människor som behöver denna verklighet för att överleva och bibehålla hälsa och förnuft.

När jag var 12-13 trodde jag att världen gick framåt. Att medvetenheten gradvis ökade. Det var hoppfullt.  Nu är jag 58 och ska snart fylla 59. Och vet att jag hade fel i detta.

Det är mycket som känns overkligt i dessa dagar. Solidaritet är numera ett fult ord, liksom jämlikhet. Och nu är det också meningen att förbjuda självinsikt och ersätta den med en nästan bokstavligt talat själsmördande ytlighet.

Jag minns alltså när jag läste och hörde om bortträngda minnen när jag var 13 - och vilket hopp det gav. Nu ser jag hur verkligheten förhånas i den ena raljerande artikeln efter den andra. Det känns plötsligt väldigt tyst. Tomt. Ensamt. Overkligt. Och skrämmande.

söndag 17 november 2013

Dan "McCarthy" Josefsson

I DN idag får vi veta att psykologiprofessor Sven-Åke Christiansson inte längre får använda sin bok om Thomas Quick i undervisningen. Det är kanske bäst att försöka få tag i den (jag har inte läst den) så man får chans att se se vad som står innan den också sorteras ut från alla bibliotek....

Men Dan Josefsson är förstås inte nöjd. Han vill att Christiansson dessutom avskedas. För han är ju så otäck, och bör inte få arbeta på Stockholms universitet.

Känns det igen? I tidigt femtiotal försökte Joseph McCarthy på samma sätt få alla kommunister och andra vänstermänniskor avskedade från alla offfentliga jobb i USA. Han påstod att de infiltrerade staten för att ta över.

Josefsson säger de facto något liknande. Men nu handlar det inte om kommunister, utan om människor som anser att minnen kan trängas bort. De är farliga, De infiltrerar. De bildar sekter. Och om de tar över går ingen säker. För då finns risken att människor som får upp återkallade minnen kan bli trodda. Och det vore ju väldigt obehagligt för somliga. Som har goda anledningar att frukta något sådant...

Joseph McCarthys inflytande nådde sin kulmen omkring 1952. Två år senare inleddes hans fall. Man kan hoppas att det går ännu snabbare för Dan Josefsson.

"Vietnams folk står enat"

En annan sång från FNL-gruppernas sånggrupper . En lågmäld men suggestiv sång, en på många sätt fin text. Den är från 1971, också den från LP:n Till det kämpande Vietnam.

Lägg märke till det eleganta, men strikt formallogiskt lite motsägelsefulla stycket nära slutet av sången.

"USA för ett orättfärdigt krig,
därför är de dömda att förlora,
för emot dem står Folkets befrielsearmé,
under ledning av FNL."


USA är dömda att förlora, eftersom de för ett orättfärdigt krig. Men inte enbart därför. Utan också för att deras motståndare är FNL... Det är en elegant ihopfogad mening.

Efter sista raden i detta stycke kommer en melodislinga utan text, som för att betona meningen.  Det är snyggt gjort.

söndag 10 november 2013

Nu har Claes Borgström gått över till (v)....

... som naturligt nog är glada över övergången

Men...

Vad säger då de förvirrade själar som har trott att Borgström är en agent för USA-imperialismen för att han har företrätt de kvinnor som anmälde Julian Assange? Man kan ju hoppas att de har fått en tankeställare. Eller tror de kanske att Vänsterpartiet också styrs av CIA?

Sedan ska vi inte tala om vilka konspirationsteorier som Dan Josefsson kan komma att utveckla! Kanske det numera är så att Vänsterpartiet egentligen infiltrerats av objektrelationsteoretikern Margit Norells spöke? Josefsson får väl kalla på Ghostbusters!

Själv tycker jag att det är positivt att Borgström går till (v). För jämställdhetsdebatten, för (v) och förmoldligen också för Borgström själv.

Att han till och från angrips av antifeminister och andra olustiga grupperingar talar ju, om något, starkt till hans fördel.
----------------------------------------------------------------------------------------
PS 12/11
För att undvika alla missförstånd, jag står själv långt till vänster om Claes Borgström, Men det hindrar inte att jag uppskattar mycket av det han har gjort de senaste årtiondena.

"Sången om freden" och motsättningarna inom DFFG

En annan sång på Till det kämpande Vietnam heter Sången om freden. Den är faktiskt mycket fin, på många sätt.

Det är en sång med ett budskap som lite liknar Mikael Wiehes Är det verkligen fred vi vill ha?. Det kan inte finans någon verklig fred när det finns tyranni. När förtrycket är outhärdligt är kampen nödvändig.

Men dessutom förmedlar den en bild av den sociala bakgrunden till Vietnamkkriget, som på många sätt var ovanlig i DFFG-sånger.

I texten kan man blland annat läsa detta::

"Men godsägarna kom åter med soldater från Saigon,
och krävde dubbel ränta på sju år gamla lån,
och talade om freden och om en ordning ny,
och släpade i kedjor bort de bästa från vår by...

Nu var det fred i Saigon, i Paolo och Condor,
vi levde under terrorn i många långa år,
men sakta förstod vi att vi äter måste slåss,
det som var fred för herrarna var blodigt krig för oss,

Vi skrämde bort godsägaren och stormade hans hus,
vi störtade hans storhet i ynkedom och grus,
där läg bödelspiskan knäckt i vägens  gråa damm,
och folket höjde fanorna när dess armé drog fram"


På en annan blogg har jag tidigare skrivit om hur DFFG:s aningen stelbenta uppslutning bakom  det bokstavliga innehållet i FNL:s och PRR:s program gjorde att de var tvungna att kraftigt tona ner det sociala innehållet och elementen av klasskamp i Vietnamkriget.

Jag berättade där om hur jag som ung och grön FNL-aktivist en gång fick frågan om inte USA hade rätt att stoppa kommunismen i Vietnam. Jag svarade att om vietnameserna ville bli kommunister  hade de rätt att bli det och det hade USA inget med att göra.

Då fick jag en reprimand frön en mer erfaren medlen som förklarade att så fick man inte säga. För i FNL:s och PRR:s program stod det att man skulle ha blandekonomi och respektera den privata äganderätten.  Nu trodde jag inte att det skulle bli så när FNL segrade (och jag fick rätt  - även om det långt senare efter Sovjets fall började hända något helt annat), men jag insåg nu  att det var vissa saker man inte fick säga.

Detta samtal mellan mig och den "erfarne" kamraten ägde kanske rum i september 1970. På våren samma år var DFFG indragen i strider med olika typer av vänsteroppositioner. Dels de bindgalna (r)arna, men dessutom andra, mer eller mindre "trotskistiska" kritiker, som bland annat menade att DFFG inte såg det sociala innehållet i kampen i Vietnam, och övriga Indokina.

Då kom den här sången att bli en form av tillhygge. Den var säkert skriven av helt lojala anhängare till den officiella linjen, men den innehöll som sagt element som pekade i en annan riktning.

För officiellt sett slogs inte FNL  alls mot godsägarna. De förklarade att endast de godsägare som stödde Saigonjuntan skulle konfiskeras, men att de patriotiska godsägarna inte hade något att frukta. Problemet var förstås att så hade VietMinh sagt i Nordvietnam också, vilket inte hindrade att de bara några år efter segern 1954 inledde konfiskeringar av godsägarnas jord.

Men "vänsteroppositionella" inom och utom DFFG tog alltså upp den här sången. I ett inlägg som jag inte minns om det publicerades internt eller utanför organisationen citerades dessa verser och man frågade om dessa verkligen beskrev en förening av alla samhällsklasser i Vietnam. Svaret till detta blev helt enkelt att man upprepade FNL:s officiella dogm om att patriotiska godsägare inte hade något att frukta.

För de mer eller mindre "trotskistiskt"* inspirerade vänsteroppositionella i DFFG (som till större delen uteslöts 1971-72) , sågs dessa punkter i FNL:s och PRR:s program som retorik, som på papperet anpassade sig till en "stalinistisk" stadieteori, men som i grunden inte hade någon reell betydelse. DFFG:s linje var däremot att det var självklart att FNL följde sitt eget program till punkt och pricka,, och om man betvivlade detta var man fientlig till FNL, och hade inte i DFFG att göra.

Men DFFG-ledningen fick faktiskt fel här. FNL segrade 1975, och redan 1978 hade ekonomin i Vietnam blivit nästan helt socialiserad. Men då hade, ironiskt nog, de KFML:are som var stommen i DFFG:s ledning redan tagit avstånd från det nu återförenade Vietnam, som vid det laget var i hård konflikt med det land denna ledning egentligen stödde - Kina.

En annan ironi är förstås att över 40 år senare, i dagens Vietnam,  förs det en politisk som i vissa  avseenden ganska bra motsvarar dessa delar av FNL:s program. För den ekonomiska poltiken i Vietnam förändrades kraftigt under 90-talet. De "patriotiska" kapitalisterna omhuldas idag mycket varmt,  även om alla banker och de allra största företagen fortfarande ägs av staten. Däremot finns det, mig veterligen,  inga privata godägare. Det kan man faktiskt glädja sig åt.  Liksom, förstås, att Vietnams politik idag utformas i Vietnam - och inte i Washington. Och att det råder fred.

Historien går framåt på många sätt - i alla fall. Men tyvärr inte alltid riktigt på de sätt man skulle önska.
----------------------------------------------------------------------------------------
*Det här var i Sverige. I andra länder fanns det en del "trotskister" som hade samma syn som DFFG-ledningen på vad FNL gjorde, men som angrep denna FNL:s politik. Men några sådana fanns inte i Sverige 1971. De "trotskister" som fanns här då (Revolutionärs Marxisters Förbund och ett mindre studiesällkap vid namn Kommunistiska Arbetsgruppen) var alla i stort sett lika FNL-vänliga. som DFFG, men tolkade situationen i Vietnam på ett annat sätt.

fredag 8 november 2013

"Sång om de indokinesiska folken"

Med hjälp av Gerda C har jag lyckats få tag i den sång som jag skrev om i detta inlägg. Och tvärtom vad jag trodde fanns den på en DFFG-skiva, nämligen "Till det kämpande Vietnam" som gavs ut 1971. Man kan lyssna på den här.

Om man jämför sången med min minnesbild av texten tycker jag nog att mitt minne verkar ganska så hyfsat. Mindre lyckad var dock min komplicerade (och aningen bisarra) teori om varför sången, som jag trodde, inte gavs ut på skiva.

Man kanske kan säga att DFFG inte var så fyrkantiga som de skulle varit om min (nu raderade) teori hade stämt! :-)

Tack för hjälpen Gerda, och ni andra kan gärna lyssna på sången!

Att försvara Freuds förräderi

I ett debattinlägg på psykoanalytiska föreningens webbsida tar psykoanalytikern Karin Rodhe upp frågan om Margit Norell och bortträngda minnen.

Efter att ha lagt ut texten om saken använder hon så  historien - för att försvara Sigmund Freuds. förräderi mot sina kvinnliga patienter 1897.

Hon skriver så här:
"En ödets ironi är att i psykoanalysens ursprung finns just ett sådant misstag av sammanblandning mellan fantasi och verklighet. Freud deklarerade 1896 att det bakom varje fall av hysteri dolde sig ett sexuellt övergrepp som förträngts och uttryckts i det hysteriska symtomet. Några år senare tillfogade han följande fotnot: »När det skrevs hade jag ännu inte lärt mig att skilja mellan analysandernas fantasier om barndo- men och verkliga minnen«.... Tänk om de läkare och psykologer som är inblandade i fallet Thomas Quick kunde vara lika modiga som Freud och erkänna sitt misstag!"

Erkänna sitt misstag? Modig?

Vad hon refererar till är det faktum att Freud 1897, efter att bland annat ha blivit hårt angripen av upprörda kolleger, skrämt tog avstånd från de kvinnliga patienter som han tidigare trott på när de berättade om övergrepp från sina fäder. Han kapitulerade totalt, och utvecklade sedan efter ett tag en teori där de påstådda "fantasierna" om sexuella övergrepp nu förklarades med att alla barn har en stark sexualitet och i själva verket önskar att ha sex med sina föräldrar...

Detta har varit den "ortodoxa" freudianska åsikten sedan dess. Under 1980-talet utmanades denna på ett effektivt sätt av författare som Jeffrey Masson och Alice Miller, och de freudianska psykoanalytikerna hamnade i den debatten i någon form av försvarsposition.

Men nu är det andra tider - backlashen mot överlevare från övergrepp i barndomen har vunnit så stora segrar att även de mest suspekta förövarförsvararteorier mumera kan låtsas vara riktigt rumsrena.

Och slutpunkten för just denna backlash är de facto en värld där barn och vuxna överlevare nästan aldrig blir trodda, där förövare nästan aldrig blir dömda,  och där aktiva förövare som har familj enkelt och utan problem får tillgång till barn att utnyttja, alldeles oavsett vad barnen förtvivlat berättar. Och där ingen ställer andra, i sammanhanget väsentliga frågor - som till exempel vad som händer med försvunna flyktingbarn.

Det är ju inte nödvändigtvis  så att alla, eller ens de flesta, av de  som deltar i denna backlash mot de insikter man ändå fick under 80-och 90-talen verkligen vill uppnå  detta mardrömsscenario - men objektivt sett låter de sig utnyttjas av krafter som har detta som slutmål.

För barnens slull, och för hela mänsklighetens skull, är det nödvändigt att de stoppas.

torsdag 7 november 2013

En agenda som stinker

Jag vet inte om Thomas Quick begick inget, några eller alla de mord han dömdes för. Jag är inte heller personligen speciellt angelägen om att försöka bilda mig en åsikt om saken.

Jag har heller ingen aning om Margit Norell var ett helgon, en djävul, eller något mittemellan. Möjligen kommer jag någon gång att få någon form av uppfattning om den saken.

Vad jag vet är att Dan Josefsson, liksom före honom Hannes Råstam, gång på  gång kategoriskt uttalat sig om att det helt saknas belägg för att minnen kan trängas bort - och samtidigt visat ett totalt ointresse för att seriöst behandla det enorma material som visar att det verkligen finns sådana belägg.

Detta antyder, för att nu uttrycka det alltför försiktigt,  att dessa herrar också haft en helt annan agenda -  förutom den mer begränsade, att lyfta fram oegentligheter i Quick-fallet. Och den agendan stinker.

onsdag 6 november 2013

Den fruktansvärda sanningen

Idag attackeras existensen av återkallade traumatiska minnen. De som attackerar dem kan delas upp i två grupper. De som är okunniga om de starka beläggen för att sådana existerar - och de som inte är det.

De som är okunniga kan, men behöver inte, vara nyttiga idioter. De som inte är det kan inte vara det. De måste ha en dold agenda.

Den enda sådan jag kan tänka mig är att dessa är medvetna förövarförsvarare. Med detta menar jag följande.

Det handlar om personer som inte alls tror att minnen inte kan trängas bort, och återkallas. Utan som inser att de förvränger fakta, och att de medvetet försöker föra människor bakom ljuset.

Vilka tjänar på detta? I stort sett bara förövarna, och de som sympatiserar med dem.

I vårt samhälle ligger möjligheten att begå övergrepp mot de i underläge som en halvdold undertext.  Ett av de sätt som detta kan få fortgå är genom att alla återkallade minnen av sådana utdefinieras som definitionsmässigt falska. Ett annat är PAS-teorier.

Att säga att "förövarna har makten" låter som en förenkling.  Och är det i viss mån. Men jag tror att påståendet har en kärna, och inte bara en kärna, av sanning.

Det är mörkt, det är dystert att säga så. Det är sant. Men vem vid sina sinnens fulla bruk kan säga att sanningen om vårt samhälle inte är mörk och dyster?

tisdag 5 november 2013

Den 5 november 1971

Den 5 november 1971 var en fredag. Det var alltså allhelgonahelg. För mig var det fyra dagar innan jag lades in på ungdomskliniken på Långbro sjukhus.

På kvällen skulle det vara ett offentligt Vietnammöte på Åsö gymnasium. Jag beslutade mig för att gå dit.

På något sätt kändes dagen "ljus" på ett sätt som är svårt att definiera. Det berodde kanske delvis på att det var just allhelgonahelg. På något sett upplever jag alltid dessa som "ljusa".

Jag minns inte exakt vad mötet mer konkret handlade om, bortsett från att det var om Vietnam. Det måste ha varit FNL-grupperna som arrangerade.

Jag minns egentligen endast två saker från mötet. Dels de livliga diskussionerna mellan tidningsförsäljare från de olika vänstergrupperna utanför möteslokalen. Dels - och framförallt - en sång som FNL-gruppernas sånggrupp sjöng på mötet.

Av någon anledning hade jag med mig en kasettbandspelare till mötet. Så jag spelade in sången. Den kom jag sedan att lyssna till ofta. Ända tills en dag i slutet av november 1983, då  en väska med bland annat nästan alla mina kasettband blev stulen. Inklusive det med inspelningen från den 5 november 1971. I den väskan fanns även kanske hälften av mina dagböcker, och alla färgkort från Jakobsbergs folkhögskola. Så DET var en tråkig dag.

Men det finns en konstig sak med just sången. Och det är att den så vitt jag vet aldrig spelades in på skiva. Det var ändå en av de mer suggestiva sångerna som FNL-grupperna spelade in. Men den kom inte med på någon av deras skivor. Om jag inte missat något, men det kan jag inte tänka mig.

Det skulle förstås vara roligt om någon minns den. Så nedan har jag skrivit ner de delar av texten som jag tror mig minnas dem.  Jag skriver också ner styckena  i den ordning som jag minns dem (men förmodligen kan den ha varit en helt annan). Vid varje parti som jag vet att jag har glömt sätter jag ut en serie med punkter.

"Vietnams folk blev offer nummer ett,
för den sa sig verka för ordning, lag och rätt, 
hans avsikter var klara och man reste sig till strid,
och folket sa 'här ska inga mördare ta vid"

Kambodja, offer nummer två,
masken kastades på nytt, och alla såg vi då,  
ansiktet var mördarens. en brottsling....
han förkastades av världen och slogs ner av folkets mod.

Laos skulle tämjas sen som nummer tre, 
men helikoptrar fick rädda hans invasinsarmé,
folket tog till vapen till sitt lands försvar
man svara´ honom enigt, 'här har du grävt din grav'

I hela Indokina samma kamp,
förtryckarna drivs undan och folken stiger fram
Kampen står.... för folkens lag och rätt,
fienden är samme man och ett plus ett plus ett - blir ett."

Texten kan kanske, för den som idag läser den rätt upp och ner, verka pekoralistisk, men det var inte det intryck man hade då. Och melodin var väldigt suggestiv, jag minns den än idag.

Om någon vet om den ändå spelades in någonstans kan ni väl höra av er...

Det var som sagt fyra dagar innan jag lades in på Långbro, men dagen kändes ändå på något sätt positiv. Om USA, världens starkaste militärmakt kunde besegras av folken i Sydostasien borde väl inget vara omöjligt. Tyckte jag då,

Så på något sätt var jag fortfarande optimist. Dvs då - i november 1971....

Webbsida om sekter

Den som läser tidningar i dessa dagar kan kanske få bilden att de riktigt farliga sekterna är de människor som tror att traumatiska minnen kan trängas bort, och framförallt de som någon gång i sitt liv varit i kontakt med en viss Margit Norell.

Med all respekt, eller rättare sagt utan någon större respekt för de som sprider denna bild,  tycker jag nog att sättet denna sektmetafor används här möjligen är att missbruka språket... en smula.

Men man kan ju utnyttja tillfället att puffa för en webbsida som handlar om verkliga sekter. En av de personer i Sverige som gjort mest nytta i kartläggningen av destruktiva sekter är Charlotte Essén. Hon har en webbsida som huvudsakligen handlar om sådana. Den kan läsas här.

Hon gav för några år sedan ut boken Sektbarn (Bonniers 2008, Moment förlag 2010), som behandlade just barns situation i sekter. Den var riktigt intressant, och den blev därför hårt angripen av diverse akademiska sektförsvarare, ingen nämnd och ingen glömd.

Kolla alltså gärna Charlotte Esséns webbsida, och - läs gärna hennes bok.