måndag 28 januari 2008

Kejneaffären: inte bara homofobi

/Den senaste tiden har bordellhärvan från 70-talet fått ny aktualitet. Kejneaffären var på många sätt 50-talets motsvarighet till denna, även det en härva där högt uppsatta mäns övergrepp tystades ned. I motsats till bordellhärvan fanns det under Kejneaffären till och med misstankar om att ett statsråd skulle ha varit inblandad i ett mord. En annan skillnad var förstås att Kejneaffären huvudsakligen handlade om övergrepp på pojkar och vuxna män, vilket gjorde att den snart kopplades till homofobiska strömningar, vilket gjorde helhetsbilden förvirrande. Nedan en artikal jag skrev om ämnet juni 1995 /.

Kejneaffären var en av de stora omskakande händelserna i det politiska livet på 50-talet. Det är samtidigt en affär, som till och från diskuterats de senaste årtiondena, med varierande infallsvinklar. En av de vanligaste utgångspunkterna idag verkar vara att huvudsakligen se den som ett uttryck för den djupt liggande homofobin (skräcken för homosexuella) i 50-talets Sverige.

Denna utgångspunkt är ingalunda helt falsk. Det fanns mycket starka inslag av homofobi i såväl Kejneaffären och dess följeslagare Haijbyaffären. Genom dessa rättsaffärer kom de homosexuella att förlora mycket; den utveckling mot en tolerantare inställning som präglar Sverige alltsedan 20-talet avbröts i hög grad. Till Kejneaffärens resultat hörde tveklöst en backlash mot alla homosexuella.

Men Kejneaffären handlade inte i grunden om homofobi. Under de senaste åren har försök gjorts (exempelvis i Homosexuella socialisters skrift om Kejneaffären i serien "Studier för en socialistisk sexualpolitik" från 1982 eller i Anna Gustafssons artikel i Arbetaren 7/95) som så hårt betonat homofobin att den verkliga bakgrunden till Kejneaffären försvinner i dimmor. Kvar blir en bild av hur Kejne, Arbetaren, Vilhelm Moberg och andra homofobiska spökjägare fantiserar ihop "homosexuella ligor" utifrån ingenting. Den bilden är falsk.

Kejneaffären började egentligen en dag i mars 1948 då en uppskrämd medicine studerande kom till pastor Karl-Erik Kejne på Stadsmissionen. Han hade hyrt rum av en viss Gösta Malmberg, en man som av Svenska Kyrkan fått tillstånd att predika på dispens fast han inte genomgått någon prästutbildning. Den unge medicinstuderanden hade redan från början skrämts över de vilda festerna som ägde rum på nätterna hos Malmberg, och när slutligen Malmberg försökte tvinga honom att delta i en gruppvåldtäkt av en drogad och försvarslös kvinna hade han i panik flytt från platsen. ( Intressant nog inleds alltså en affär som brukar förknippas med homosexualitet med ett heterosexuellt övergrepp!)

När Kejne började undersöka saken visade det sig att Malmberg var övervakare åt kriminella ungdomar och hade för vana att utnyttja dessa ungdomar sexuellt. Han hade även gjort ett antal titthål i sin "predikantbostad" för att kunna övervaka sina inneboende ungdomars sexuella aktiviteter.

När Kejne fortsatte att rota i Malmbergshistorien hände två saker. Dels började han själv utsättas för en veritabel kampanj, där ryktet snabbt spreds ut att han själv skulle vara homosexuell och pederast. Dels blir han snart varse att polisen systematiskt underlåter att undersöka hans anklagelser mot Malmberg utan istället riktar sitt intresse mot Kejne själv.

Efter en serie av väl dokumenterade trakasserier kommer så en kulmen i den så kallade knivfällan, när polisen skjutsar en prostituerad yngling, mes syftet att få tillbaka en kniv hos Kejne, som han skulle ha glömt när han senast hade haft sexuellt umgänge med pastorn! Kejne och en närvarande journalist tar emot ynglingen och följer sedan efter honom till den polisbil där samma poliser som utreder Kejnes anmälning sitter... Nittonåringen erkände senare att han hade lovats pengar av polisen för att ange Kejne...

Det här blir inledningen till en affär som snart sväller över alla bräddar. Den kommer att beröra den så kallade Humlegårdsmissionen, en kyrklig "hjälpverksamhet" för missanpassad ungdom där det visar sig att flera av "hjälparbetarna" utnyttjat de ungdomar de ska stödja sexuellt. Den kommer att beröra pojkprostitutionen, och tvingar efter ett tag polisen att agera mer kraftigt mot en verksamhet där pojkar ända ned i tioårsåldern utnyttjades av ofta sadistiskt lagda kunder (se Arbetaren 10/4 - 51). Men det som kom att förvandla hela affären till en politisk skandal var de trådar som ledde till Nils Quensel, "opolitisk" kyrkominister i den socialdemokratiska regeringen.

Quensel, som suttit som minister i olika regeringar sedan mitten av 30-talet, var en allmänt respekterad, om än ganska tillbakadragen, tjänsteman. Han figurerade i utkanten av Malmbergs bekantskapskrets, men kom inte in i bilden på allvar förrän Kejne uppsöktes av en socialt utslagen man, Torsten Sjögren, som under åratal stått i ett bisarrt beroendeförhållande till Quensel. Denne man började berätta en historia som till en början tedde sig helt otrolig, men som senare kom att bekräftas av en rad andra personer.

Den handlade om hur Quensel under krisens 30-tal upprättade en nära kontakt med Sjögren och en annan arbetslös ung man; i utbyte mot att han hjälpte dem ekonomiskt skulle de tillfredställa hans egenartade sadistiska behov. (Intressant erkände Quensel själv senare att han regelbundet brukade slå de vuxna männen på bara kroppen - i "uppfostringssyfte"!). Den andre av de två männen, Hans Wallenstrand, avled den 31 december 1936 i vad som kan ha varit en mordbrand i ett hus på Krukmakargatan 4. Det visade sig senare att alla papper i polisutredningen som behandlade mannens kontakter med Quensel hade avlägsnats från polisens mapp över fallet.

Det visade sig också att polisen aktivt försökt få Sjögren, som i allt högre grad försökt pressa Quensel på pengar, intagen på Beckomberga på begäran av Quensel, och under stark press tvingat en motvillig överläkare att skriva vårdintyg. Än mer: när Sjögrens hustru begärde skilsmässa från sin man, med motiveringen att mannen varit otrogen med Quensel, ingrep polisen och hindrade att skillsmässoansökningen ens skulle få lämnas in.

Vi det här laget var det hela en nationell skandal av stora mått. Medan större delen av den högre ämbetsmannakåren och det politiska, polisiära och kyrkliga etablissemanget slöt upp bakom Quensel, fick Kejne att starkt stöd i opinionen. Det tvingade även polisen att efterhand i någon mån att agera; Gösta Malmberg blev slutligen åtalad och dömd. Regeringen tillsatte en kommission, som i sak blev tvungen att ge Kejne rätt i fråga efter fråga, samtidigt som den närmast panikslagen undvek att dra några djupare slutsatser av detta. Quensel tvingades dock att avgå i oktober 1951.

För Karl-Erik Kejne slutade det hela olyckligt, Han utsattes för flera förgiftningsförsök, varav det sista av allt att döma ändade hans liv 1960 (när obduktionen skulle genomföras var kroppen påpassligt nog redan kremerad, så det kan aldrig med säkerhet bevisas.)

Kejneaffären var en mycket komplex historia. Den är i mycket en spegel av 50-talets samhälle, med många bottnar. Men en av de väsentligaste lärdomarna vi kan dra av den är hur sexuellt utnyttjande och exploatering är inbyggt i hela samhällshierarkin. I Kejneaffären ligger fortfarande ouppnystade trådar i mängder. Trådar som de ursprungliga aktörerna bara började dra i - ett undersökningsarbete som egentligen aldrig avslutades.

I slutändan var det nog så att de flesta aktörernas fixering vid homosexualitet och de homofobiska tidsströmningarna inte bara gick ut över de homosexuella. De kom också att fördunkla Kejnes och hans medarbetares förmåga att egentligen inse vad de stött på. I stället för att förutsättningslöst börja undersöka de verkliga "träsk" av sexuell exploatering som finns i samhället i sin helhet, inskränkte de sig att tala om den homosexuella exploateringen. Det talades om pojkprostitution, men inte om flickprostitution; till och med den våldtagna kvinnan i affärens inledning försvinner in i glömskan.

Maktperspektivet på sexuellt utnyttjande och övergrepp saknades tyvärr. I stället kom en sörja av halvkväden homofobi och moralism att i hög grad dominera affären. På så sätt kvävdes arbetet i sin linda; det är upp till oss att fortsätta där Kejne och hans medarbetare kom till korta.


Använd litteratur
Artiklar i Arbetaren maj 1950 - december 1951.
Björn Collinder, Rättsskandalen X, Stockholm 1951
Björn Collinder, Är rättsrötan ett hjärnspöke? Stockholm 1951
Anna Gustafsson, Arbetaren i det homofobiska träsket, Arbetaren 7/95
Maths Heumann, Rättsaffärerna Kejne och Haijby, Stockholm 1978
Homosexuella Socialister, Studier för en socialistisk sexualpolitik, nr 5, 1982
Joh. W. Johnsson, Fakta och problem i "Kejneaffären", Stockholm 1951
Karl-Erik Kejne, Om dessa tiga... Stockholm 1951
Kejnekommissionens rapport, Stockholm 1951
Vilhelm Moberg, Fallet Krukmakargatan, Stockholm 1951
Vilhelm Moberg, Att övervaka överheten, Stockholm 1953


Erik Rodenborg

/Publicerad i Internationalen 1995./

-------------------------------------------
Tillägg oktober 2011
Jag fick ett telefonsamtal för ett antal dagar sedan från en person som håller på att skriva en bok om Kejneaffären. Han verkade ha gått igenom materialet mycket noga, och kommit till slutsatser som på avgörande punkter skiljer sig från mina. Jag väntar med spänning på boken, men tills den kommer låter jag artikeln stå kvar som den är.

söndag 27 januari 2008

Jan Myrdal om bordellhärvan

I SvD idag på http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_812099.svd skriver Jan Myrdal om bordellhärvan. Det han skriver är intressant. Han påpekar att den största skandalen är att det faktum att minderåriga utnyttjades aldrig utreddes, och att åklagaren i målet själv syntes vara kund i den bordellverksamhet som utreddes.

Hans slutsats blir: "För att tala klarspråk: det tycks som om man trampade på två värnlösa unga flickors rätt för att skydda personer i den egna högre klassen.

Om det gjorts en ordentlig utredning – och om det i en sådan utredning belagts att höga herrar betalat för samlag med underåriga – då hade de åtalats och om de befunnits skyldiga hade de kunnat dömas för vad som enligt Brottsbalken var grova brott."

Artikeln är väl värd att läsa. Den är lite snårigt skriven, men man kan instämma i det mesta!

lördag 26 januari 2008

Gaza

Jag skrev tidigare att jag är deprimerad, och det är jag nog. Jag tog bort inlägget, för jag drar mig att lägga upp alltför personliga saker här. Men jag vill säga att några saker som händer i världen för en gångs skull ger upphov till glädje, mitt i allt elände.

Framförallt att invånarna i Gaza lyckats riva ner den mur som hållit dem instängda så länge.

Med ett slag har den perfida politiken att stänga in dem i en ghetto-liknande enklav kollapsat! Både de israeliska och egyptiska regimerna står (åtminstone för tillfället) villrådiga.

Man kan bara be att det här blir permanent, att ingen ska lyckas täppa till hålet igen...

Trauma, förräderi och bortträngning

Om Jennifer Freyds bok "Betrayal trauma: The Logic of Forgetting Childhood Abuse". Publicerad i Spegeln 3/2007. Det finns en tidigare bloggpost om samma ämne, men den här recensionen innehåller ytterligare detaljer, bland annat om Ross Cheits vittnesmål.

Att minnen av övergrepp kan försvinna från medvetandet är idag entydigt bevisat. Att de kan komma tillbaka långt senare är också entydigt bevisat. Men vad beror detta på?

Den klassiska förklaringen på detta fenomen formulerades av Sigmund Freud i slutet av 1800-talet. Minnena trängs bort för att de innehåller smärta och ångest. Dessa känslor är så outhärdliga att de måste förpassas till det omedvetna. Något senare lade Freud till en annan förklaring. Minnena måste trängas bort eftersom de var kopplade till önskningar som var oacceptabla för det medvetna jaget.

På den andra sidan i den över hundraåriga debatten har ”skeptiker” betvivlat att minnen kan trängas bort överhuvudtaget. Minnets uppgift är att vi ska komma ihåg viktiga saker. Det är därför, menar de, ologiskt att just sådana saker ska kunna trängas bort.

I sin bok ”Betrayal Trauma: The Logic of Forgetting Childhood Abuse” (Harvard University Press, 1996) lade Jennifer J Freyd lagt fram en ny syn på detta problem. Det är en angelägen bok som tar upp viktiga frågor, för överlevare och andra.

Jennifer Freyd är personligt involverad i debatten om bortträngda minnen. Efter att privat anklagat sin fader för sexuella övergrepp blev hon utsatt för en veritabel kampanj för att diskreditera hennes trovärdighet. Båda hennes föräldrar tog initiativ till att grunda False Memory Syndrome Foundation (FMSF), som publicerade fallet och drev tesen att återkallade minnen var falska minnen, ofta men inte alltid inplanterade av terapeuter.

Denna debatt avspeglas nu inte i boken. Den diskuterar inte om minnen kan vara falska, och hur dessa falska minnen i så fall uppkommit. Den hävdar däremot att minnen helt eller delvis kan trängas bort för en kortare eller längre period, och försöker utveckla en teori som förklarar varför de kan göra det.

Att traumatiska minnen kan försvinna och sedan komma tillbaka är numera helt bevisat. På sidorna 40 ff redovisar Freyd för en rad genomgångar av sådana bevisade fall. Inte ens de som helt förnekar existensen av bortträngda minnen vågar numera förneka detta.

Ett exempel hon återkommer till flera gånger är fallet Ross Cheit, en professor i statskunskap vid Browns universitet. 1992 fick han upp minnen av att ha utsatts för övergrepp av en ledare för ett sommarläger för pojkar, som han var på årligen mellan 10 och 13 års ålder. Dessa minnen kom plötsligt, efter att ha varit frånvarande i åratal. När han började undersöka saken fick han kontakt med andra som hade utsatts av samme man, och lyckades till sist få förövaren att erkänna.

Men hur resonerar de som förnekar existensen av bortträngda minnen? De menar att även om minnen kan försvinna och sedan komma tillbaka bevisar inte detta att de ursprungligen trängdes bort för att de var obehagliga. De kan ha glömts bort som andra minnen, av en rad olika orsaker. Framförallt för att de inte var så viktiga att komma ihåg.

Denna lätt befängda ståndpunkt är mer en bortförklaring än en teori. Att hävda att minnen av upprepade sexuella övergrepp är så perifera och oviktiga att de kan glömmas bort på samma sätt som småsaker strider mot elementärt ”sunt förnuft”. I grunden kan teorin endast på allvar förespråkas av personer som förlorat all kontakt med den mänskliga verkligheten. Att många aktivister i och kring den svenska föreningen ”Vetenskap och folkbildning” ansluter sig till denna bisarra tes är nog tyvärr betecknande för denna förenings karaktär.

Boken redogör också för hur sådana förnekare försökt förklara bort fallet Cheit. De har lagt ner en viss energi på att hävda att det endast handlade om vanlig glömska, inte bortträngning, och att Cheit bara ”råkade” komma ihåg övergreppen igen efter att ha läst en bok om pedofili (vilket han för övrigt inte hade). På något sätt är detta letande efter (bort)förklaringar lite patetiskt. På ett plan har det ingen betydelse varför man tror att minnen av övergrepp glöms bort och sedan återfås. Det faktum att det i många fall kan bevisas att återkallade minnen varit riktiga gör att ingen borde ha rätt att automatiskt förneka sådana minnen, oavsett vad man tror glömskan från början berodde på.

Men det har som sagt ändå en betydelse, på ett annat plan. För som redan antytts innebär att förneka att det trängdes bort för att det var obehagligt och inte bara glömdes i största allmänhet logiskt sett ett trivialiserande av övergrepp mot barn.

Freyds teori om bortträngningens mekanism är annorlunda än den som först formulerades av Freud. Hon menar att det inte är plågsamma upplevelser i allmänhet som trängs bort. Många har minnen av plågsamma upplevelser från tidig ålder, som inte trängs bort. Ett vanligt exempel är minnen av tidiga sjukhusvistelser.

Nej, den väsentliga faktorn bakom bortträngningen är enligt Freyd svek och förräderi. Ett barn är helt utlämnad åt vårdnadshavare eller andra vuxna auktoritetspersoner. Om dessa skulle svika barnet på ett fundamentalt sätt hotas barnets hela tillvaro. Att minnas saker som bevisar ett sådant förräderi är inte ändamålsenligt alls. Det innebär inte bara ett hot mot barnets trygghet utan kan i extrema fall vara ett hot mot dess själva existens.

Även Ross Cheit betonar det beroendeförhållande han i barndomen stod till förövaren, och det förtroende han hade haft för honom. Han anser själv att det var just förräderiet från en man han hade litat på som var det väsentliga i att han måste glömma händelserna.

Jennifer Freyd lägger fram en rad empiriska belägg för sin tes. Bland annat visar hon på undersökningar som visar att övergrepp av närstående ofta trängs bort, men att övergrepp av främlingar nästan aldrig gör det. Övergrepp av främlingar kan vara lika plågsamma i sig – men de utgör inte samma hot mot barnets grundtillit.

Jennifer Freyds bok är en viktig bok. Den förtjänar att få många läsare.

Lagen och dess profet, Per Faxneld och satanismen

En kort diskussion om definitioner av begreppet ”satanism”.

Den 24 april 1998 lade jag fram min lic-uppsats i religionshistoria ”Lagen och dess profet: Aleister Crowley, Thelema och satanismen”. Den blev godkänd, trots en ettrig, men enligt min åsikt, sakligt ganska så svag opposition från Mattias Gardell (numera professor i religionshistoria vid Uppsala universitet).

Mitt syfte med uppsatsen var inte att ge en uttömmande bild av Crowleys lära, utan att peka på drag i den som kunde användas av förövare, och inspirera till olika typer av övergrepp. Jag står än idag för huvuddragen i den. Den var ensidig, javisst, och det var en medveten ensidighet. Men, ja, det är svårt att undvika att läsa många Crowley-texter på det sätt jag gjorde och ja, förövare kan onekligen finna mycket hos Crowley om de vill hitta en ”ockult” överbyggnad till allehanda övergrepp.

Lic-uppsatsen har sedan dess blivit utsatt för allehanda angrepp. Det gäller framförallt från grupper som kände sig angripna, som anhängare till Crowley och satanister. Många människor (varav en del inte verkade ha läst den överhuvudtaget) var snabba att avfärda den som ”paranoid” och ”ovetenskaplig”. Men den byggde huvudsakligen på en läsning av Crowleys egna texter, och jag har hittills inte sett någon övertygande vederläggning av min läsning och mina tolkningar. Det gäller även Fredrik Gregorius artiklar i FINYAR från 1998 och 1999, som jag svarade på i samma tidskrift. (Den andra av länkarna börjar inte laddas upp med en gång, vänta ett litet tag efter att ha klickat!).

Men samtidigt fanns det en svaghet i ”Lagen och dess profet”, och det var mina försök att finna en definition av satanismen. Det var inte nödvändigt för uppsatsens syfte, men på något sätt ville jag konstruera en definition som gjorde det möjligt att definiera Crowley som satanist, trots att entiteten "Satan" inte hade en central roll i hans system. Det löste jag genom att definiera satanism som varje åskådning, som kombinerar hyllandet av egoismen, tron på att det finns övernaturliga makter man kan alliera sig med i sin egoistiska strävan, och ett explicit avståndstagande mot kristendomen.

Mer exakt så här: ”Satanismen idag är alltså vanligtvis ett trossystem som i direkt motsättning till kristendomen hävdar att det mest hänsynslösa, obegränsade och brutala förverkligandet av individens vilja till personlig makt och njutning är, inte bara en positiv och nödvändig egenskap utan en central grund för själva tillvaron och förankrad i en övernaturlig verklighet." (Rodenborg 1998:59)

En del av min argumentering var att ”Satan” som begrepp, först utvecklades i Nya Testamentet (ordet förekommer även i Gamla Testamentet men står där för något helt annorlunda) och där konsekvent associeras med just egoism och brist på empati. Satanister var de som tagit över detta begrepp, men i motsats till Nya Testamentet hyllat och inte fördömt den nytestamentliga satansfiguren. På det sättet kunde även de som i stället för Satan som en personifiering av detta begrepp använde namn som Set, Aiwass, eller Horus, definieras som satanister. På det sättet blev det lätt att definiera Crowley som satanist, och det var väl ett av mina syften.

Det första problemet jag stötte på var när jag började studera den typ av satanism, som jag då kallade ”ungdomssatanism”, men som jag idag, efter ett förslag från religionshistorikern Per Faxneld 2002, numera kallar ”black metal”-satanism. Det var där uppenbart att egoismen ofta var helt underordnad en kult av död, förstörelse, våld. En kult som till och från kom i direkt motsättning till individens egoistiska intressen (av att till exempel inte hamna i fängelse).

Så redan på ventilationen av lic-uppsatsen lade jag fram en ny, utvidgad definition. Även strömningar där våld och andra uttryck för vad som brukar definieras som ”ondska” dominerade, borde kallas för ”satanistiska” om de kombinerade detta med en motsättning till kristendomen och en strävan till allians med övernaturliga makter.

Nu har just Per Faxneld, i sin bok ”Mörkrets apostlar: satanism i äldre tid” (Ouroboros 2006) framfört kritik mot min definition. I inledningen, på sidorna XV och XVI, redogör han för min definition, liksom åsikterna hos den tyske forskaren Eckhard Türk, som anser att det finns satanismen närbesläktade grupper som kan räknas in i begreppet, även om de inte använder namnet ”Satan”.

Mot min definition invänder han: ”Att helt släppa blicken från vilken gudom som är central kan få märkliga konsekvenser: en religiös grupp, vilken som helst, som upphöjer egoism och tycker illa om kristendomen, skulle enligt Rodenborg vara satanister. Om en sådan grupp hade exempelvis Shiva som gud skulle det inte spela någon roll, de vore ändå satanister. En grupp, som däremot ivrigt hyllar Satan som sin gud, men inte förhärligar egoism, definieras bort. Likaså en grupp som inte hänvisar till en övernaturlig verklighet när det gäller sin etik, vilket… gäller LaVey. Just LaVey är likafullt ett av Rodenborgs främsta exempel på just satanistisk etik.”(Faxneld 2006: XV).

Vad gäller Eckhard Türk skriver Faxneld, och det kan naturligtvis också användas mot min definition, att de av Türk beskrivna likheterna mellan grupper som använder sig av namnet ”Satan” och andra som inte gör det ”utforskas lämpligen med ett annat samlingsnamn än satanism på de aktuella grupperna, inte minst för att termen annars blir semantiskt missvisande”. (Faxneld 2006: XVI)

Nu tycker jag exemplet med Anton LaVey är tveksamt. I LaVeys skrifter förekommer begreppet ”the dark force of nature”, en kraft som anses kunna användas för egoistiska syften genom bland annat utövande av magiska ritualer för att få framgångar och förgöra fiender. Jag betvivlar att LaVeys grupp hade fått ens en tiondel av den uppmärksamhet den fått, om den hade saknat dessa magiska och övernaturliga inslag.

Vad gäller Shiva brukar hinduiska grupper normalt sett inte utvecklas i en hård och explicit motsättning till kristendomen. Om de nu ändå skulle göra det, och dessutom kopplade det med ett militant hyllande av just ”egoism”, skulle det i så fall nog vara troligt att de hade påverkats av den västerländska dikotomin Gud – Satan.

Men trots det har Faxneld obestridliga poänger. Det är opraktiskt att använda sig av en definition som inte tar hänsyn till de termer och de benämningar som de aktuella grupperna valt själva. Framförallt är det opraktiskt att använda sig av en definition som används av ytterst få förutom en själv…

Som den som läst min korta artikel ”Satanism” på Föreningen Rädda Individens hemsida ser, använder jag inte längre mig av min gamla definition. Jag skriver exempelvis att LaVey (inte Crowley, som jag hävdade i uppsatsen) var ”den första offentligt missionerande satanisten”. Och vad gäller Crowley nämner jag likheterna mellan hans lära och dagens satanism, utan att explicit kalla honom för satanist eller hans strömming för satanistisk.

Definitioner är aldrig riktiga eller felaktiga, men de kan vara mer eller mindre lämpliga. Per Faxnelds egen definition är kort och gott: ”Satanism är ett system där Satan hyllas i framskjuten position”. (Faxneld 2006: XIV) Här gör han klart att det även gäller de som använder synonymer till Satan, som Lucifer och djävulen.

Ett problem med hans definition, som jag ser det, är att grupper som öppet hyllar ondskan klumpas ihop med grupper som kan ha tagit namnen från den kristna traditionen men använt dem på ett helt annat sätt och inte på något sätt dyrkar något som ens avlägset kan beskrivas som ”ondska”. Det anses exempelvis vara fallet med Yeziderna i Irak, som jag annars inte vet mycket om. Men om det nu stämmer, ser jag det som missvisande om de benämns ”satanister”, och klumpas ihop med, låt oss säga, MLO… Lika missvisande, för övrigt, som att kalla Farrakhans rörelse för ”muslimer” eller Aryan Nations för ”kristna”.

Själv har jag numera valt att avstå från att använda mig av strikta definitioner på satanism. Det räcker så bra att beskriva en grupps karaktär och lära och sedan hålla definitionsfrågan öppen…

För övrigt – Per Faxnelds bok är värd att läsa, för den som är intresserad av bokens ämne: finns det belägg för att det fanns grupper som var satanister, i Per Faxnelds mening, före 1966 (då LaVeys grupp bildades)? Den är även värd att läsas av andra, som mer allmänt är intresserad av ämnet ”satanism”.

Den är för övrigt bättre än det intryck som ges av Henrik Bogdans ideologiserande ”anti-anti-satanistiska” förord, som verkar försöka framställa den som någonting som liknar böcker som ”Satanism Scare” eller ”Satanic Panic”. I motsats till dessa ”anti-anti-satanistiska” verk ser Faxneld inte som sin uppgift att militant vederlägga ”myter”, utan att ta reda på vad materialet egentligen säger…

Källor
Per Faxneld, Mörkrets apostlar: satanism i äldre tid , Ouroboros, 2006
Erik Rodenborg, Lagen och dess profet: Aleister Crowley, Thelema och satanismen, Stockholms universitet, 1998

När djuren var nära släktingar - några reflektioner om totemismen

I dessa dagar driver fanatiska religiösa grupper kampanjer mot utvecklingsläran. Det går förvisso att ifrågasätta Darwins och hans efterföljares teorier på olika sätt; själv är jag lite tveksam till antagandet att utvecklingen verkligen endast är ett resultat av slumpvisa kombinationer av mutationer och naturligt urval. Men att den finns där är obestridligt. Och många som går under beteckningar som "kreationister" och/eller anhängare av "Intelligent design" förnekar faktiskt utvecklingen i sig, och vårt släktskap med djuren och andra levande organismer.

Detta förnekande av våra rötter i naturen är en produkt av de tre stora monoteistiska religionerna och deras olika avsplittringar. Det intressanta är att de religioner som dominerade före framträdandet av dessa, tvärtom starkt betonade släktskapet mellan oss och andra levande varelser.

Det går att finna hur många exempel som helst på detta. Ett kuriosum är för övrigt att i tibetansk religion fanns till och med uppfattningen att människorna, eller åtminstone tibetanerna, var nära släkt med aporna. Något som teosofins grundare, madam Blavatsky, aldrig verkar upptäckt, trots hennes bevisligen stora intresse för tibetansk religion.

Men om man går till de kulturer där klassamhället ännu inte uppstått, kan man ofta hitta något ännu mer intressant. Det är det fenomen som kallas "totemismen". Totemismen var mycket uppmärksammad vid förra sekelskiftet, och allehanda forskare utvecklade teorier om dess natur och uppkomst. Dessa teoriers kvalitet kunde variera, från en skarpsinnig och riktigt "modern" teori som Émile Durkheims, till rena vanvettet, som Sigmund Freuds teori. Men alla var överens om att det var ett viktigt fenomen värt all uppmärksamhet.


Intresset avtog snart, och i och med att oraklet Claude Lévi-Strauss till sist deklarerade att totemismen i själva verket aldrig funnits, sjönk det till nästan noll.

Men naturligtvis har den "funnits", och naturligtvis är den värd all den uppmärksamhet den fick då, i början av 1900-talet.

Totemismens elementära grundstruktur är ungefär denna. Människor är uppdelade i olika grupper, som i sin tur är släkt med olika övernaturliga väsen, som betraktas som, i kanske 99 fall av 100, växter eller djur. En del grupper kan till exempel vara besläktade med vargar, andra med rävar, ytterligare andra med olika typer av växter. Termen "totemism" kommer från ordet "totem", som de nordamerikanska Ojibway-indianerna använde om denna typ av väsen.

Detta är totemismens skelett, så att säga, det som är gemensamt för alla typer av totemism, Föreställningar av det slaget har återfunnits i en stor del av världen. Alltifrån Australien, Melanesien, Nya Guinea och Indien till många folk i Afrika och Amerika.

I de flesta fall kompletteras denna grunduppfattning med andra. Mycket vanligt är till exempel att medlemmar av samma totemiska grupp anses vara av så nära släkt att de inte får gifta sig med varandra. Det kan vi förstå bra om det är så att den totemiska gruppen inskränker sig till en klan som bebor ett begränsat geografiskt område. Men i de fall där många klaner, eller många människor oavsett klan, spridda över stora områden, anses tillhöra samma totem är det svårbegripligt för oss.

En annan vanlig uppfattning hos många folk med en sådan åskådning var att det är förbjudet för de som har ett visst totem att döda eller åtminstone äta den växt- eller djurart man anses besläktad med. Det sågs på samma sätt som vi ser på kannibalism. Man äter inte nära släktingar.

En annan sedvänja som återfanns på många ställen var att de som hade en viss växt, eller ett visst djur, som totem, regelbundet utförde magiska ceremonier för att hjälpa dessa växt- eller djurarter att föröka sig. Det var ju ingen hjälp för denna totemiska grupp, då de inte själva fick äta sitt totem, men det var ju till nytta för de andra totemiska grupperna, som inte hade några tabun mot just det totemet.

Totemismen är nästan alltid förknippad med något som brukar kallas det klassifikatoriska släktskapssystemet. Det innebär i korthet att termer för exempelvis "mor", "far", "syster" eller "bror" användes för ett mycket stort antal personer i stammen, och inte bara de biologiska släktingarna. Det är ett släktskapssystem som betonar gemenskapen i klanen, snarare än familjegruppen.

Den kontinent där man kan (eller kunde, det mesta är väl utdött idag, trots en del revitaliseringsförsök) se den mest komplexa formen av totemism är Australien. Där återfinns alla de element som beskrivs ovan, kombinerade, medan de i övriga delar av världen ofta inte återfinns på samma ställe. I Australien fanns dessutom en utvecklad mytologi runt totemismen. De fanns många berättelser om hur de totemistiska anfäderna och anmödrarna (de kunde vara såväl manliga som kvinnliga) en gång i tiden hade skapat landskapet.

I denna australiska mytologi förklaras havandeskapet med att en totemistisk "anfadersande" eller "anmodersande" går in i en kvinnas kropp. Vilken totemistisk ande som gick in i modern bestämmer vilken totemgrupp barnet kommer att tillhöra. I de flesta fallen följde totem-andarna släktskapslinjerna (en kvinna som tillhör en viss klan kommer alltid att bli havande genom den totemiska ande som klanen tillhör) men hos några grupper, som Aruntastammen, bestämdes barnets totem av var kvinnan befann sig vid det första tecknet på graviditet. Landskapet var nämligen uppdelat i olika regioner, där den ena eller andra av de många totemiska andarna ansågs hålla till.

Är det här intressant för oss idag? Jo, på många sätt. Den knivskarpa linjen mellan människan och naturen är av ganska färskt datum historiskt sett. Det var inte Darwin som kom på vårt nära släktskap med naturen. Det har varit en självklarhet för människosläktet under många generationer. Och samtidigt som totemismen hävdar stammens släktskap med djur och växter, bygger systemet också nära relationer mellan stora grupper av människor, som via sitt totem ingår i en gemenskap med nästan familjeliknande drag. Det var ett system som stod långt från dagens ofta isolerade kärnfamiljer.

onsdag 23 januari 2008

Hemsida nedstängd

Min hemsida är nedstängd. Det är inte bara en tillfällig avstängning, men det är inte heller för alltid, om jag får leva och ha hälsan. Men åtminstone en månad kommer den att ligga nere.

onsdag 16 januari 2008

Pressmeddelande: Vem vågar tro på ett barn?

Från Tusculum Förlag, 15 januari 2008.

Skakande dokumentär om ett av vårt lands mest omskrivna fall av sexuella övergrepp mot barn

”Ska jag berätta en hemsk sak? Jag var älskarinna åt min pappa.” Det berättar flickan, av media kallad Södertäljeflickan, i "Vem vågar tro på ett barn"?

Här möts den anklagade och dömde, och numera avlidne, faderns dagboksanteckningar med den drabbade flickans berättelse. Här möts de öga mot öga i rätten, här avslöjas en ofattbar brist i de vuxnas förmåga att ta ett barns berättelse på allvar, att våga tro på ord så fasansfulla att något sådant kan ingen människa ha varit med om. Men det har Södertäljeflickan varit med om. Och om det har hon berättat för sin fostermamma Birgitta Allmo som är bokens författare.

Bokens syfte är inte att ”rättsfallet Södertäljeflickan” ska ältas om igen, det är och förblir ett avslutat kapitel. Med "Vem vågar tro på ett barn?" vill författaren lyfta barnperspektivet, peka på konsekvenser för det berättande barnet, ställa det i relation till barnets rättigheter enligt FN:s Barnkonvention och ifrågasätta vuxensamhällets ”trovärdighet” och förmåga att hantera liknande berättelser, istället för att begå ytterligare övergrepp i statens namn.

Vad gör det osannolika sannolikt? Hur är det möjligt att tro på ett barn som berättar om sadistiska sexuella övergrepp, om människor som utnyttjar barn från andra länder, barn som tas hit för att utsättas för det grövsta av övergrepp. Vem kan tro på en sådan berättelse? Vem vågar tro på ett barn?

"Vem vågar tro på ett barn?" utkommer den 14 mars 2008. För mer information kontakta Tusculum Förlag, 08/550 493 73, info@tusculum.se och www.tusculum.se.

Helena von Hofsten
Förläggare