torsdag 30 april 2009

Att läsa Kapitalet

Jag har börjat läsa ”Kapitalet”. Det är förstås konstigt att jag inte har gjort det för länge sedan, då jag varit ganska så aktiv socialist sedan 1971. Men jag har aldrig riktigt orkat sätta mig ner och börjat läsa detta mastodontverk. Dessutom har jag nog tyckt att jag kan vara mot kapitalismen utan att noga sätta mig in i dess funktionssätt. Att det är ett orättvist och obehagligt system har jag alltid ansett – och låtit mig nöja med det.

Den akuta anledningen till att jag börjat läsa det är att jag fick det som julklapp av min bror förra året. Julklappsböcker bör man ju läsa, om det inte finns synnerliga skäl att inte göra det. Och nu när jag börjat läsa det inser jag att det verkligen är mycket givande.

Marx är metodiskt mycket grundlig. Han är inte lika elegant flytande polemisk som Engels (eller för den delen Trotskij), men denna brist kompenserar han som sagt med grundlighet och överskådlig pedagogik.

I motsats till Marx är jag ju inte materialist, men det är inget krav för att förstå Kapitalet. I detta samhälle är varje människa, vare sig han/hon vill det eller inte, invävd i ett nätverk av ekonomiska relationer. Och sällan beskrivs dessa på ett så klart sätt som i Kapitalet.

Det ska bli spännande. Har kommit en bra bit in i det första bandet. Jag ser fram emot fortsättningen.

tisdag 28 april 2009

Män som hatar kvinnor/The Movie

Såg filmen för första gången, med min bror. Den var en lyckad tolkning av boken. Jag vill nu bara säga att filmen är ett starkt stöd för många överlevare, och det är därför både den och boken verkar vara hatad av många som vill tysta ner övergrepp.

Det faktum att sådana filmer kan göras idag visar att det ändå har skett en hel del positivt med samhällsklimatet de senaste 20 åren!

måndag 27 april 2009

"Hur kan man bry sig så lite om ett utsatt barn?"

Mitt inlägg nedan från den 25 april har uppmärksammats på Newsmill, i ett debattinlägg av Marina Engan.

Naturligtvis kom det genast en kommentar, med noll argument, men med invektiv som "skogstokig" och "hysteri". Men det är ju så det brukar vara...

lördag 25 april 2009

Bestämmer förövarna vår juridiska praxis?

I dagens Aftonbladet finns en artikel (endast i papperstidningen), som i anknytning till ett aktuellt rättsfall, aktualiserar frågan om att personer som misstänks eller anklagats för övergrepp mot barn ofta får vårdnaden om dessa barn. Utan att på något sätt uttala mig om något konkret fall vill jag passa på att här återpublicera en artikel om detta ämne jag skrev 2007 för tidningen Deadline, som ges ut av Hand i Hand och Anhöriga till sexuellt utsatta barn (ATSUB).
--------------------------

Ibland får jag kontakt med mödrar som förlorat, eller håller på att förlora vårdnaden av sitt barn till en fader, som hon på goda grunder misstänker begått övergrepp mot barnet (eller barnen, om det är flera). Vid varje sådant tillfälle är det svårt att inte gripas av en förtvivlan som överträffar det mesta.

Det är numera mycket vanligt att kvinnor förlorar vårdnaden till misstänkta förövare. Det hela började med att lagstiftningen om gemensam vårdnad ändrades 1998, och målsättningen blev att gemensamt umgänge ska tvingas igenom även om en av föräldrarna (vanligtvis modern) har goda skäl att misstänka den andra föräldern för att begå övergrepp. Systemet blev i det närmaste helt konsekvent. Fäder kunde få umgänge även om de var fällda för misshandel av modern, även om de var fällda för övergrepp på barn, även om barnen berättade att de utsatts för övergrepp, även om barnen var livrädda för fadern.

Efter mycken kritik ändrades vårdnadslagen på nytt förra året, och i de nya lagtexterna sätts barnens bästa över gemensam vårdnad, men märkligt nog har det i realiteten inte blivit bättre. Även om lagtexter ändras, består den manscentrerade juridiska praktiken. En skillnad verkar vara, att medan misstänkta förövare förut ofta tilldömdes gemensam vårdnad, tilldöms de nu oftare enskild vårdnad…

Hur kan en sådan praxis vara möjlig? I några få fall kan personalen på sociala eller nämndemännen kanske vara genuint övertygade om att inga övergrepp ägt rum, men det vanliga verkar vara en total cynism. I många fall verkar inställningen, i öppen strid med lagtexten, ha varit att det inte har någon betydelse om övergrepp ägt rum eller inte ägt rum, det viktiga är att förhindra "umgängessabotage".

I några fall är motiven helt klara. Maria Carlshamre citerade i en debattartikel i DN den 30/7 2003 (verkar tyvärr inte finna på nätet) en företrädare för Barn- och ungdomsgruppen i Helsingborg om ett fall där denna person själv uppenbarligen ansåg att övergrepp förekom: "Lindas pappa är så mycket annat, inte bara en som kissar henne i håret. Det finns hela deras relation. Det är fråga om en normaliseringsprocess. Utgångspunkten är att barnen ska ha ett umgänge."

Det är en sak att hävda att övergreppen inte ägt rum, vare sig förnekandet sker i god tro eller inte. Det innebär ända någon form av medgivande att om övergrepp ägt rum bör ändå inte förövaren få vårdnad om barnet. Men i det som skymtar fram här är dagordningen inte ens dold, utan helt öppen. Vad citatet avspeglar är uppfattningen att övergrepp väl inte är så farligt, det finns ju mycket i relationen som inte är övergrepp... (Vem vet, fadern kanske brukade ta dottern till McDonalds då och då...)

I det ovan citerade stycket nämns ordet "normaliseringsprocess". Och det är precis vad den juridiska praktiken idag handlar om. Det är en process där vi ska vänja oss vid övergrepp, där vi öppet ska acceptera att det är helt OK att en förövare får vårdnaden om barnet. På sätt och vis är det slutmålet för backlashen. Från att säga att "det förekommer inte, det är SÅ ovanligt, anklagelserna är säkert ofta falska" blir det istället "OK, det är säkert väldigt vanligt, ja, det är ju kanske rent av normalt, det är väl inte så mycket att bråka om".

I samband med publiceringen av bilder på nazister i de stora tidningarna hösten 1999 fick en redaktör frågan varför de inte publicerade bilder på pedofiler. Svaret blev att pedofilerna inte hade skapat en politisk rörelse för att ta makten i samhället.

Nej, i motsats till i Holland har det inte i Sverige bildats ett politiskt parti för "pedofiler", med målsättningen att ställa upp i riksdagsval. Men om man tror att personer som begår övergrepp mot barn inte agerar politiskt för att försvara sina intressen är man naiv. En rad pedofilskandaler i olika länder har under de senaste åren visat att det finns många förövare i samhällshierarkins topp. Är det så helt otänkbart att dessa agerar för att den juridiska praxisen anpassas för att gynna deras intressen?

De svenska domstolarnas praxis i vårdnadsfall skulle ofta knappast ha kunnat vara värre om den hade utarbetats av förövare för att försvara förövare. Jag avstår medvetet från att dra några ytterligare slutsatser här, eftersom jag då oundvikligen skulle stämplas som "paranoid".

Någon sa en gång att i vår tid är det endast de paranoida som ställer de verkliga frågorna. Den personen hade ändå inte studerat svenska vårdnadsdomar…

måndag 20 april 2009

Pirate Bay och produktivkrafterna

I samband med att Pirate Bay fällts i tingsrätten har jag kommit på att tänka på en sak. Vid nästan alla intervjuer med ”pirater” låter de nästan outhärdligt självsäkra. ”Vi har framtiden på vår sida” säger de leende in i TV-rutan.

”Anti-piraterna”, däremot ser nästan alltid arga och neurotiska ut. "Det här” försäkrar de med illa dold vrede ”är ett brott mot UPPHOVSRÄTTEN!" Och, antyder de ibland, om det inte beivras är det slutet för kulturen, äganderätten och kanske rent av för civilisationen som vi känner den.

Det här avspeglar något. ”Piraterna” har fog för sin optimism. Kanske rent av mer än vad de själva inser.

Marxister brukar tala om ”produktivkrafter” och ”produktionsförhållanden”. ”Produktivkrafterna” är, lätt förenklat, teknik, kunskaper och olika typer av praktisk arbetsdelning. ”Produktionsförhållanden” är, också lite förenklat, ägandeförhållanden, och de sociala och ekonomiska relationer under vilket arbetet utförs.

Nu är en av marxismens grundläggande teser att vid en viss tidpunkt kommer produktivkrafternas utveckling att hamna i strid med produktionsförhållandena. Så till exempel har det funnits köpmän under årtusenden, men det som slutligen gav kapitalismen förmågan att utdela dödsstöten åt tidigare samhällssystem var teknikens utveckling.

På samma sätt ser vi nu hur den snabba teknikutvecklingen kommer i konflikt med den privata äganderätten, i detta fall på kulturens och informationens område. Det pekar direkt mot en annan typ av samhälle.

Det nuvarande systemets försvarare kämpar desperat mot detta. Deras metoder är förbud, censur, fängelsestraff och skadestånd. De liknar för övrigt på ett märkligt sätt de metoder byråkraterna i Peking använder för att freda sin maktställning mot dissidenter på nätet.

”Piraternas” självsäkra leenden avspeglar en samhällelig verklighet. De har helt rätt när de säger att deras motståndare absolut inte har framtiden för sig.

Lösningen på de problem den nya tekniken ställer kan inte vara allt mer desperata förbud. Lösningen måste vara socialistisk, med en offentlig finansiering av kulturen, kombinerat med en verklig yttrandefrihet.

/Detta inlägg också publicerat som artikel i
Socialisten 94/2009./

söndag 19 april 2009

Mystiska fenomen på min hemsida

De som besöker min hemsida just nu avkrävs lösenord och om man inte kan det (jag kan det inte själv) kommer man inte in.

Jag har ingen som helst aning om vad det beror på, jag har själv inget med saken att göra.

Skumt.

torsdag 16 april 2009

Barndomens rymdintresse

Den första världshändelse jag minns var Jurij Gagarins rymdfärd i april 1961. Jag var 6 år då, och kunde redan läsa.

Jag hade läst om rymdfärder i Allers tecknade serie ”Willy på äventyr”, och i en liknande serie i Hemmets Veckotidning, ”Tom Trick på äventyr i rymden”. Jag var fascinerad av rymdfärder, trodde kanske att om vi åkte ut i rymden skulle vi stöta på världar som var bättre än vår. Men jag visste ju att serierna inte var verkliga.

Så en dag blev det verkligt. En dag när jag kom till lekskolan, som det hette, var vår fröken eld och lågor. Hon hade tagit med sig flera tidningar, och vi fick titta på bilder av Gagarin och klippa ut dem.

Det var en väldigt optimistisk känsla. Jag målade så många bilder av raketer att vår lekskolefröken blev orolig efter några veckor. Hon tyckte att jag skulle måla mer normala målningar, med bilder ur vardagslivet.

På något sätt var jag också glad över att det var Sovjet som lyckades bäst.

Anledningen till det var nog att de vuxna verkade hålla på USA, och jag hade känslan av att om de vuxna tyckte något var sanningen troligen den motsatta.

Så de följande åren kunde jag glädja mig åt den ena efter den andra av de sovjetiska framgångarna, med någon sorts kulmen i februari 1966 när Sovjet lyckades med en (obemannad) mjuklandning på månen.

Jag blev nog ganska så besviken 1969, när USA blev först med en bemannad månfärd. Då hade jag ju dessutom fått mer rationella skäl att ogilla USA, med ett Vietnamkrig som var i full gång.

Dessutom hade mitt rymdintresse hunnit avta en hel del då, när jag var 14 år.

tisdag 14 april 2009

I Kina bor kineserna

Nu har även Svenska Dagbladets kolumnist Ola Wong konstaterat vad alla borde veta vid det här laget: medan västekonomierna krisar går Kinas ”statskapitalistiska” (Wongs uttryck, inte mitt) ekonomi framåt.

Det gläder mig av två skäl. Det är dels en fin bekräftelse på vad socialister alltid hävdat, nämligen nödvändigheten av en planerad ekonomi.

Men det finns något annat också. För hundra år sedan var Kina plundrat och uppdelat och dominerat av västimperialismen. I Shanghai fanns det restauranger med anslag om att hundar och kineser inte hade tillträde – de var till för de främmade härskarna.

Inte ens det nationalistiska uppvaknandet i Kina kunde ändra på detta faktum. De så kallade nationalisterna blev marionetter åt USA och andra västmakter.

Det var först med den revolution 1949, som förde kommunistpartiet till makten, som Kina på nytt fick nationellt oberoende. Nu var Kina ånyo en makt att räkna med, som inte gick att trampa på. Och så har det förblivit.

Men hur man en gång såg på Kina kan kanske demonstreras av att barn i Sverige så sent som för 50 år sedan kunde höras sjunga på denna lilla sång:

”I Kina bor kineser med långa bamburör,
de fångar missionärer och steker dem i smör.
Och finns det inte smör, så steker de i flott.
Och finns det inte flott så äter de dem rått”.

Sådana sånger tror jag inte att några skolbarn sjunger om Kina av idag.

lördag 11 april 2009

Ett citat som berörde mig

Jag har tidigare berättat om hur berörd jag var som barn av att läsa de vackra contactee-berättelserna i Max B Millers bok ”Flygande tefat – fantasi eller verklighet?” från 1959.

Men det fanns också en annan sak i boken, som inte i sig handlade om flygande tefat, som berörde mig djupt. Jag kunde sitta och titta på det citat som avslutade det sista kapitlet i boken. Och bli så tagen att jag rös:
”Om man stänger in sanningen och begraver den under jorden skall den bara växa och samla sig till en sådan explosiv kraft, att den dag den bryter sig fri kommer den att förgöra allting i sin väg.”

Det är (eller påstås vara, jag har inte kollat) ett citat av Emile Zola. Det gick rätt in i mig 1962, det år jag var sju år och började skolan.

tisdag 7 april 2009

Att ge Reinfeldt segern på ett fat

Att arbetarrörelsens ledning utgör ett byråkratiskt skikt som lever på en mycket högre nivå än sina medlemmar och som för en borgerlig politik är en åsikt, eller insikt, som jag har haft sedan 1971.

Så girighet och andra uttryck för borgerliga värderingar hos dem förvånar mig inte alls. Men däremot har jag aldrig uppfattat dem som idioter, i avsaknad av det mest elementära taktiska sinne. Det är man tyvärr tvungen att göra nu.

Istället för att välja något diskret och taktiskt sätt att minimera effekterna av Wanja Lundby-Wedins skamlöst borgerliga beteende i diverse styrelser ägnar sig i stället SAP:s och LO:s ledningar åt att slita strupen av varandra. LO-distriktens ledningar är oerhört sura över att Mona Sahlin tyckte att Lundby-Wedin borde avgå, och hämnas nu med att säga att vad LO gör ska SAP skita i.

Begrepp som ”arbetarrörelsens enhet” eller ”arbetarrörelsens två grenar” känns plötsligt väldigt avlägsna. Istället har vi hundslagsmål mellan personer som inte verkar inse vad medlemmarna och väljarna förväntar sig av dem.

Det är inte bara en dumhet, det är ett brott. Arbetarrörelsens ledning hjälper nu Reinfeldt och hans kumpaner till något som de aldrig skulle ha klarat på egen hand. Att vinna valet 2010.

Jag brukar till och från besöka Lottas blogg Min fåtölj. Längst uppe på den finns ett litet urverk som räknar dagar, timmar, minuter och sekunder, på ”Reinfeldts uppsägningstid”. Det har alltid varit lite lugnande att se på den. Hur dystert det än är blir vi i alla fall av med en otäck borgerlig regering 2010.

Nu kanske det inte blir så i alla fall. Och i så fall ligger ansvaret helt och hållet hos LO:s och SAP: s ledningar som riskerar att schabbla bort chansen till den största valsegern i historien.

lördag 4 april 2009

Snorvipa, kolaren och skogsrået

Den här berättelsen som följer är en sammanfattning av olika varianter av en känd sägen, som jag funnit på Stockholms folkminnesarkiv. Den har aldrig berättats på just detta sätt, men det finns många berättelser med detta tema. När jag skulle berätta den i ett föredrag jag höll om rådarväsen på Gudinneveckan i Näsåker 2008 höll jag faktiskt på att börja gråta.

”Det var en kolare som skötte milan ute i skogen. Han sätt där på nätter och dagar, och det var ganska ensamt. Han drömde om att slippa att sitta där, och om sin fästmö i byn.

Så en kväll tyckte han att han hörde något. När han tittade upp såg han en kvinna som stod och tittade på honom. Hon var så oerhört vacker, och det var något med hennes ögon som trollband honom. Hon sa att hon frös och frågade om hon fick sitta ned. Han sade genast ja, och de började prata med varandra.

Hon stannade kvar i stugan vid milan, och de blev efter ett tag tillsammans. Det var både fint och praktiskt, för hon verkade vara så stark. Hon kunde hjälpa till med milan på ett sätt som ingen karl kunde. Och hon var inte bara stark - hon verkade på ett rent övernaturligt sätt veta om det var något problem med milan. Så fort det var något, kände hon på sig det, och gick dit och fixade saken.

De fick efter ett tag flera barn. De var lyckliga, även om han då och då undrade vem hon var, och om det kanske var något trolltyg över det hela. En dag beslöt han sig för att fråga en vis man om saken.

Efter att ha talat med honom blev kolaren rädd. Kvinnan han hade träffat måste vara rånda, skogsrået, och det innebar problem. Vad skulle prästen säga, vad skulle andra alla säga… De kunde ju inte gärna gifta sig kyrkligt heller.

Men den vise mannen visste på råd. Han berättade att alla skogsrån hade en svaghet. De behärskade inte alla djur i skogen, som man kunde tro. Vargarna var deras naturliga fiender.

Så nu tog en listig plan form i kolarens huvud. Han berättade för skogsrået (för nu visste han ju att det var henne som han hade fått som fästmö), att han tyckte att hon borde visa upp sig för hans föräldrar. Det måste man ju göra, på det sättet skulle det hela bli mer officiellt. Hon blev så glad, det här hade hon väntat på länge. Hon såg det som ett bevis på att han verkligen älskade henne.

Det närmade sig jul och isen hade frusit. Kolaren tog hästen och fästmön/skogsrået och deras gemensamma barn fick sitta i släden. De körde över den frusna isen.

Nu kom stunden han hade väntat på. Fyra vargar sprang över isen och började jaga dem. Han skar av repet så att släden skulle stanna. Vargarna skulle äta upp modern och barnen och han skulle äntligen bli fri från henne.

När skogsrået såg vad han tänkte göra började hon vädja till honom. Hon ropade: ’Om du nu vill döda mig, som har hjälpt dig under alla dessa år, får du väl göra det, men du kan väl åtminstone förbarma dig över lilla Snorvipa.’ Snorvipa vad deras minsta barn som älskades djupt av både modern och syskonen. Men mannen var obeveklig. De måste dö, han ville väl vara en anständig kristen och inte beblanda sig med trolltyg.

Då förändrades hennes röst. Från att vädja började den låta mer hotfull. Hon sade, mycket bestämt: ’Jag kan inte hindra att du gör detta för mot vargar har jag inget försvar, men om du inte ändrar dig kommer loppor och löss att äta upp dig.’ Han fnös och stack iväg och lämnade henne och barnen åt sitt öde.

Kolaren kom hem till sin hemby och lade sig att sova, nöjd med att han hade blivit fri från allt trolltyg. Dagen efter fanns ingenting kvar av honom, bara lite stoft. På natten hade loppor och löss ätit upp honom.”

Det finns som sagt många variationer på denna berättelse och alla innehåller inte slutet med loppor och löss. Men för mig är det självklart att ta med den delen i min version. Om den hjärtlöse mannen hade klarat sig till slut skulle ju den redan outhärdliga historien ha blivit än mer outhärdlig...

torsdag 2 april 2009

Mer dumheter om BO:s rapport

Och nu visar det sig att även Malin Siwe på DN:s ledarsida också skrivit dumheter om BO:s rapport, även om hon i motsats till Sanna Rayman inte går så långt att hon kräver att BO som institution ska läggas ner. Det är helt uppenbart att det finns vuxna som helt har glömt bort hur det är att vara barn, och inte verkar bry sig.

Läs gärna Consequentias tänkvärda kommentar till Siwes artikel. Och den mycket träffande kommentaren på bloggen "En okuvlig bibliotekarie".

onsdag 1 april 2009

Varför gillar inte SvD BO?

Sanna Rayman på SvD:s ledarsida tycker att BO (Barnombudsmannen) bör läggas ner. Argumenten är främst några citat från nuvarande BO, som hon tydligen tycker är luddiga. Ett av dessa är: ”Det är bekymmersamt att bara drygt vart femte barn i åldrarna 11-14 år säger sig ha hört talas om barnkonventionen”.

Ja, det är ju faktiskt ett problem, men det tycker tydligen inte Sanna Rayman, som inte heller är bekymrad över att barn ofta inte upplever sig bli behandlade med respekt på bibliotek och andra offentliga platser.

Nu kommer ju en myndighet som BO självfallet inte att stå på några barrikader, men att med Sanna Raymans argument vilja avskaffa BO måste ändå ses som ett angrepp mot arbetet för barns rättigheter.

Att Barnombudsmannen som institution existerar är ju i sig ett resultat av en opinion för barns rättigheter. Därför bör BO försvaras mot reaktionära attacker, alldeles oavsett vad man tycker om uttalanden från de personer som för tillfället uppbär ämbetet. Och här tycker jag nog själv att Fredrik Malmberg hittills ofta har varit tydligare och haft lite mer udd än Lena Nyberg.

Och det är klart, SvD:s ledarsida är ju inte i någon högre grad känd för att försvara svaga grupper i vårt samhälle.