fredag 31 juli 2009

Per Gahrton, Lars Leijonborg – och ett psykotiskt sammanbrott

Någon gång 1969 började jag bli fascinerad av Per Gahrton. Han valdes till ordförande i folkpartiets ungdomsförbund detta år, och blev hårt angripen av många. Det passade sig inte att ordföranden i ett borgerligt ungdomsförbund stödde palestinierna och FNL. Och hårt kritiserade representanter för det svenska näringslivet.

Men det som kanske mest av allt fascinerade mig var att han hade ett barnperspektiv. 1968 hade han gett ut boken ”Barn i Sverige”, där han lade fram ett program för att bryta föräldrarnas nästan totala makt över barnen. Jag var imponerad.

1970 drev FPU, under Gahrtons ledning, en barnkampanj. Ett av de främsta kraven de drev var ett förbud mot barnaga. Jag blev än mer entusiastisk.

Nu var jag inte alls speciellt förtjust i folkpartiet, eller någon annat borgerligt parti. Men Gahrton var så pass radikal att jag tänkte att om han får sitta kvar kommer FPU nog i slutändan att slita sig loss från folkpartiet och bilda något eget. Så någon gång i augusti 1970 blev jag medlem i FPU.

Jag blev besviken nästan med en gång. Det visade sig nämligen att FPU Storstockholm var ett fäste för FPU:s högerflygel, karriärister som hatade Gahrton och konspirerade med folkpartiet för att bli kvitt honom. Jag gick bara på ett möte, den 27 september 1970. Det var en obehaglig stämning tyckte jag.

Så vad skulle jag göra? I FPU Storstockholms medlemstidning fanns hårda utfall mot något som hette ”Liberala förbundet”. (LF). Det var f.d. Liberala studentförbundet som bytt namn efter att ha slopat de akademiska kraven på medlemskap. De verkade stå till långt till vänster, så jag beställde material från dem.

De visade sig knappast vara liberala alls, deras två huvudfrågor var löntagarstyrda företag och något som kallades lika konsumtionsmöjligheter. Det sista innebar att alla människor när nödvändiga utgifter var betalda skulle ha lika mycelet kvar att konsumera för. Jag var hårt för jämlikhet så det var helt OK för mig. Och, ja, två år senare bytte de faktiskt namn till Frihetliga socialisters förbund, men då var jag redan borta ur sammanhanget

Så jag gick med i LF, och blev snart invald i Stockholmsavdelningens styrelse. Jag sågs nog som ett ovanligt tillskott eftersom jag bara var 15 år och gick i grundskolan.

Men nu blev det så att våren 1971 förlorade jag gradvis fästet i verkligheten. Jag utvecklades mot en psykos, även om jag på ytan var ganska så normal. Jag hoppade av skolan, för att jag inte orkade med den, men politiskt arbete orkade jag med.

Då fick vi reda på att motståndarna till Gahrton lanserade Lars Leijonborg som motkandidat till förbundsordförandeposten. Det hela skulle avgöras på FPU:s kongress i Falkenberg i juni. Jag ville vara med när den stora striden skulle hållas, och ville göra mitt för att bekämpa Leijonborg.

Kongressen skulle hållas 12-14 juni. Jag hade hoppats att få åka med någon av medlemmarna i Liberala Förbundet i bil. Men det fanns inte plats för mig, så jag fick åka i en nattbuss natten till den 12, abonnerad av leijonborgarna. Det var en sannskyldig mardröm, och jag sov inte på hela natten.

Det var så att säga fientligt territorium, och leijonborgarna skrålade kampsånger hela natten. Den jag minns bäst var en som gick ”Broiler är min man, Broiler är din man, från södra Skåne till norra Lappland”. Till melodin av ”This land is your land”. Broiler var deras smeknamn på Leijonborg. Jag tyckte det var passande.

Jag sov som sagt inte på hela natten men när jag kom dit lyckades jag sova några timmar i ett tält, som Liberala Förbundet hade.

På kongressen höll jag en del inlägg, som till en del blev uppmärksammande. En lokaltidning skrev till och med om mig och kallade mig för en ”krullhårig pamp” i Liberala Förbundet! Och jag var nog inte till någon större glädje för gahrtoniterna, då jag var så långt till vänster att leijonborgarna kunde använda mig som avskräckande exempel. En gick till och med upp i talarstolen och sa att ”två år till med Gahrton som ordförande så kommer nästa ordförande i FPU att heta Erik Rodenborg”.

Men Gahrton förlorade. Lejonborgs team lyckades skrämma slag på en man som hade tänkt rösta på Gahrton - de sa att han skulle bli skyldig till att FPU splittrades om han inte avstod från att rösta. Så han avstod och resultatet blev 50-49 till Leijonborg, och en nedlagd röst. Om det hade blivit 50-50 hade Gahrton suttit kvar, eftersom han var sittande ordförande.

De intrigerande leijonborgarna hade inte ljugit – om Gahrton hade vunnit planerade de en splittring och resultatet hade nog blivit att folkpartiet efter ett tag skulle ha brutit med det gahrtonitiska FPU, som i det läget nog hade gått mycket snabbt åt vänster, Det hade ju blivit ett mycket intressant läge.

För min del kändes det som om allt rämnade. Det var sista strået. De psykotiska drag som jag hade lyckats hålla i schack bröt igenom med full kraft. Så den sista dagen på kongressen gick jag till sjukhuset och sa att jag ville bli röntgad i hjärnan. Jag hade nämligen plötsligt börjat tro att min hjärna höll på att ruttna bort bakifrån.

Istället gav de mig en sömntablett och sa att jag skulle komma till psyket dagen efter. Där skrev de en remiss till S:t Göran i Stockholm.

Det sorgligaste enskilda minnet jag har från detta sammanbrott var nog när jag satt på tågstationen i Falkenberg och väntade på tåget till Stockholm. Då kom det fram en tjej, som var gahrtonit, och hade gillat mina inlägg på kongressen. Hon verkade väldigt trevlig. Jag hade inte vett att hålla mina psykotiska vanföreställningar för mig själv så jag började prata om hur min hjärna ruttnade bort bakifrån. Hon blev helt förskräckt och mumlade något om hur hemskt det var med knark. Jag svarade helt sanningsenligt att jag inte knarkade och hon såg än mer förskräckt ut, och försvann snabbt.

Jag tycker än idag att det var oerhört sorgligt att jag gjorde henne både besviken och förskräckt.

Minnet av just det samtalet dyker upp då och då, som en plåga.

Se också Kungsholmens FNL-grupp.

tisdag 21 juli 2009

Svininfluensahysterin

Katastrofen står för dörren. En oerhört smittsam och farlig sjukdom kommer att skapa massdöd, och slå ut samhället. Eller?

I Svenska Dagbladet finns en riktigt balanserad artikel om saken. Där får vi bland annat veta att "i Sverige har vi nu 322 kända fall av svininfluensa, nästan alla mycket lindriga, och ännu har inte något dödsfall hänt".

Så katastrofen kanske ändå inte kommer trots medias, och framförallt kvällspressens, skräckartiklar...

En lustig sak är att det ofta sägs för att visa på hur stor katastrofen kan bli att det kan bli det allvarligaste sen Hongkonginfluensan 1968. Så kan alla som inte var födda, eller inte var så gamla så att de läste om influensan, detta år, föreställa sig den katastrof som måste ha inträffat då.

Jag var 13 år 1968, och läste dagstidningar mycket flitigt och missade nästan aldrig TV:s nyhetssändningar. Dessutom var jag hypokondriker.

Men jag har bara ett oerhört vagt minne av Hongkonginfluensan. Inte var det något som skrämde slag på mig, eller människorna i min omgivning. Och inte minns jag att Aftonbladet då med feta förstasidesrubriker skrek ut frågan "Tillhör du riskgrupperna?"

Nej, det måste vara innan någon kommit på idén att sälja lösnummer med hjälp av influensavirus. Det kvällstidningar då sålde lösnummer på då var krig, mord och rymdfärder, och lite annat. Men absolut inte influensavirus. Om jag minns rätt.

Men jag kanske trängde bort hela katastrofen 1968 för att den var så otäck? Nja, jag gick faktiskt för några år sedan igenom Svenska Dagbladet från 1968 på KB. Det var ett intressant år, och vi hade just Svenska Dagbladet hemma 1968 så jag tänkte friska upp minnet. Men inte heller då noterade jag någon Hongkonginfluensahysteri.

Om det ändå blir en Stor Katastrof får jag väl nu äta upp den hatt jag inte har. Men risken för att det sker verkar obefintlig.

Det finns en massa saker man BÖR oroa sig för, men media väljer som vanligt att fokusera på det man inte bör vara alltför rädd för. På samma sätt som det finns en massa människor som man borde sörja mer än Michael Jackson, men som tidningarna inte skriver en rad om.

Ålderstecken?

Har blivit lite orolig. Förra sommaren brukade jag ofta vänta på bussen vid en busshållplats vid Östertälje och kunde varje dag glädja mig åt syrsornas sång.

Men denna sommar hör jag aldrig några syrsor där. Har de flyttat till en annan plats eller har jag just blivit så gammal att jag inte längre kan höra syrsor?

Om det senare stämmer är det tråkigt. Väldigt tråkigt.

Tillägg 7/8
Det var nog falskt alarm. Har efter det hört syrsor på flera andra platser så det var knappast ett ålderstecken. Det var nog helt enkelt så att syrsorna inte vistas på den platsen just denna sommar! :-)

måndag 20 juli 2009

Internettroll eller?

På min gästbok har någon som utger sig för att vara Thomas Quicks advokat Thomas Olsson kommit med några personliga utfall mot Gubb Jan Stigson. Det är lite pinsamt, och än mer pinsamt vore det om det verkligen är Thomas Olsson som skrivit detta trams.

Jag har mailat Thomas Olsson och frågat om det verkligen är han, men jag har inte fått något svar.

Läs gärna och bilda er en egen uppfattning. Är det en av Sveriges mest kända advokater som gör bort sig eller har vi att göra med ett internettroll?

söndag 19 juli 2009

En hoppingivande konspirationsteori

Finns det sådana?

Här kommer i alla fall en. Jag vill dock redan med en gång säga att jag inte tror på den.

Om jag tillhörde dessa avundsvärda människor som kunde förvandla önskningar till trosföreställningar skulle jag ha trott på den. Men det kan jag nu inte. Tyvärr.

Bakgrunden är min barnatro på flygande tefat. Hur skulle jag bete mig om jag ville behålla den, och kunna bortförklara alla i hög grad vägande invändningar?

Det skulle bli ungefär så här.

Jag börjar med att välja ut ett antal berättelser av människor som påstår sig ha mött utomjordingar. Inte de psykologiskt mest rimliga (i så fall finns ju risken att någon av de där berättelserna om att släpas in i ett UFO och utsättas för äckliga experiment skulle finnas med, och det vill jag ju inte) utan de mest sympatiska.

Jag väjer då George Adamski, Truman Bethurum, Daniel Fry, och Gösta Carlsson. För att nu inte bli utsatt för obefogade misstankar vill jag snabbt tillägga att jag väljer Gösta Carlsson trots och inte på grund av hans obehagliga och befängda rasistiska ”teori” om att den ”vita rasen” är genetiskt släkt med rymdmänniskorna men att de andra ”raserna” inte är det. Men eftersom han aldrig tillskriver sina rymdvänner denna uppfattning, utan det uppenbart är resultatet av hans egen hemmafilosofi, kan jag i detta sammanhang bortse från det.

Jag skulle nog kunna ta med Elizabeth Klarer i listan också, men det är så länge sedan jag läste hennes bok så jag väntar med det.

Vad gäller dessa fyra herrar som jag har med finns det ett omvänt förhållande mellan när de säger sig ha mött varelserna och när de berättade om dem. Ordningen när de berättade om mötena är, om jag minns rätt, Adamski 1952, Bethurum 1953, Fry 1954 och Carlsson 1971. Men när de gäller när de skulle ha träffat sina rymdvänner första gången är det tvärtom - Carlsson 1946, Fry 1949, Bethurum juli 1952 och Adamski november 1952.

Det gemensamma för alla fyra är att de träffade väldigt sympatiska varelser. En annan sak som är gemensamt för alla fyra är att varelserna såg ut som människor.

Ytterligare en annan sak de har gemensamt är att rymdvännerna var emot atomvapen och ville varna oss för dem.

Men det finns en intressant sak till. Adamski, Bethurum och Carlsson (trots att den sistnämnde själv var kapitalist) säger att deras rymdvänner sade sig komma från jämlika samhällen som saknade klasser.

Jämlikheten omfattade dessutom i dessa tre fall också relationen mellan män och kvinnor. Det är tydligast hos Bethurum, men gäller faktiskt alla tre.

Sympatiskt, eller hur?

Fry hävdar aldrig motsatsen, men han verkar vara mer tekniskt och mindre socialt lagd än de andra, så hans berättelse koncentrerar sig mer på tekniken och på någon sorts ”förnufts”-filosofi.

För övrigt är det en vanlig föreställning att alla dessa kontakter mötte rymdmänniskor med ”nordiskt” utseende. Det stämmer inte för Bethurum, som noga påpekar att de hade ett ”latinskt” utseende, med mörkt hår.

Nåväl, vad tror ni händer om det börjar surra omkring utomjordiska tefat från i det närmaste kommunistiska civilsationer, med perfekt jämlika samhälssystem, omkring vår jord och börjar lägga sig i stormakternas kärnvapenprov? Hur tror ni de härskande klasserna reagerar? Trodde just det.

Och mycket riktigt började smutskastningen redan med en gång. Adamski påstås ha bevakats av FBI för påstått kommunistiska sympatier, och en veritabel kampanj för att visa att dessa herrar var mytomaner startade med en gång. Den lyckades snart, och alla anständiga ufologer tog snart avstånd från dessa contactees.

Men det hjälper ju inte. För om tefaten verkligen skulle visa sig för fler skulle det ju stå klart att dessa contactees inte var mytomaner alls.

Då började filmer och böcker komma ut om att tefatens besättningar egentligen var onda, monstruösa och skulle äta upp oss alla. Filmer som ”Independence Day”, ”Invasion of the body snatchers”, ”Världarnas krig” ”Signs” och TV-serier som V.

Men det räckte ju inte, det heller. Film är ju bara film, det vet ju de flesta om. Eller hur?

Så dessutom satte CIA i anknytning till MK Ultra och andra projekt igång med att att kidnappa folk, utsätta dem för de mest fruktansvärda experiment, och fick dem att tro att rymdmänniskor hade gjort det. Vi fick ”abductees”, och snart kunde man inte tänka på UFO:s utan att tänka på vassa nålar som stacks in i näsor och genitalier.

På så sätt kunde de härskande, framförallt i USA, kunna hoppas på att när tefaten verkligen landade på allvar kunna skrämma slag på alla så att ingen ville samarbeta med ”monstren”. Alla vet väl vad som händer med quislingar, eller hur?

Men det kommer inte att hjälpa. När Aura Rhanes och Orthon m.fl. en dag stiger ner för att rädda oss från växthuseffekten eller kanske för att hindra CERN-acceleratorn att förvandla jorden till ett svart hål kommer alla att inse att de är sympatiska. De härskande klasserna kommer att falla och jorden kommer att bli som Clarion.

Tror jag på detta? (Jag tänker mig nu en läsare från Vetenskap och Folkbildnings forum som ser chansen att slutligen avslöja den där Kire/Kira).

Nej, men jag skulle vilja. Men som sagt, jag har aldrig lyckats förvandla önskningar till åsikter. Om jag hade den förmågan skulle jag genast skapa ett nytt ifologiskt sällskap (med en lätt Posadas-anstrykning) som skulle driva tesen.

Men det går kanske att skriva en roman om scenariot. Det skulle vara kul.

fredag 17 juli 2009

Desinformation

I juli 2007 skrev jag ett inlägg på bloggen ”Överlevare” om när jag i 13-15-årsåldern (1968-1971) gick i terapi hos den kände barnpsykiatern Gösta Harding. Som var och en som läser inlägget lätt kan se är min huvudkritik mot Harding där att han, trots vad han lovade när vi startade, inte var ett dugg intresserad av att lyssna på berättelser om traumatiska upplevelser i barndomen eller att hjälpa mig att återkalla bortträngda minnen.

Nu har tyvärr denna min berättelse använts på bloggen ”Björn Liedéns författarinlägg” på ett helt missvisande sätt. Liedén tillhör de som anser att ”psykoanalysen skapar häxprocesser mot män” (för att citera från ett annat av hans blogginlägg) och att återkallande av bortträngda minnen är bluff och humbug. Den som läser hans blogg, och det avsnitt där han refererar till mitt inlägg, kan inte undgå att få intrycket att jag på något sätt skulle anse mig vara ett offer för detta.

Han nämner inte med ett ord att jag inte klandrar Harding för att han var intresserad av bortträngda minnen, utan för att han inte var det. Det passar inte in i Liedéns världsbild, en världsbild som jag sannerligen inte delar.

För säkerhets skull kallar han mig ”Tire”, istället för ”Kire” som jag själv kallade mig i inlägget. På så sätt blir det ju svårare för någon att kolla vad jag skrev.

Det är dock ingen tvekan att det är mitt inlägg som åsyftas, han citerar till och med ordagrant två meningar från detta inlägg.

Jag har försökt få in kommentarer till hans inlägg, men de har inte tagits in.

Det hela är sorgligt, men inte så där värst förvånande.
__________
TILLÄGG 19/7.
Björn Liedén tycks ha läst de kommentarer jag skrev på hans blogg, och/eller mitt blogginlägg här, för han har nu bytt ut namnet "Tire" mot "Kire". Däremot har han inte tagit in mina kommentarer till hans inlägg.

fredag 10 juli 2009

Dagbok 10 juli 1967

Idag är det exakt 42 år sedan jag började skriva dagbok. Genom en mängd missöden har en massa dagböcker jag skrivit försvunnit, men den jag började skriva den 10 juli 1967 och som fortsatte till den 5 september samma år har jag kvar. Jag var 12 år då.

Idag roar jag mig med att lägga ut min dagbok från just den 10 juli 1967 på min blogg. Visst, det saknar helt allmänintresse, men det är lite kul.

Och fråga mig inte vad som menas med ”identitets-register”. Det har jag glömt.
-------------------

10/7, måndag. Idag var vi i Norrtälje. Jag köpte såpbubblor och knallpulver till min pistol. Jag fick detta block. Åt en "88" i Norrtälje. Det var + 28 grader i skuggan. Jag badade mycket idag. Simmade runt båthuset 5 gånger. Jag har fått en gräslig handsvett. Jag har gjort ett identitets-register. Jag missade reprisen på Tio i Topp. Köpte smörpapper. Kostnad: 1 kr 5 öre.

torsdag 9 juli 2009

I ett...

...uppmärksammat rättsfall anger en man anklagad för mordförsök att han genomförde detta för att han ansåg att mannen han besköt begick övergrepp mot sina barn.

Jag uttalar mig absolut inte om detta fall, som jag vet mycket lite om, men mer allmänt vill jag säga att den här typen av händelser nog kommer att bli alltmer vanliga ju mer människor inser att vårt rättssystem är helt oförmöget att skydda barn mot förövare.

En sådan utveckling är ju inget man kan glädja sig åt, men lösningen är snarast att arbeta för att förbättra rättssystemet, öka resurserna till arbetet mot övergrepp mot barn, vara lyhörda för barns berättelser om övergrepp och aldrig, säger aldrig, tvinga barn att bo hos vuxna som de själva anklagat för övergrepp, eller är rädda för.

tisdag 7 juli 2009

Jacksonhysterin fortsätter

På förstasidorna fortsätter kvällstidningarna idag att skrika (eller gråta) ut världskrigsrubriker om Michael Jacksons död. En och en halv vecka efter hans död. Så här har det varit dag efter dag efter att han dog. Varför?

Det här är den mest intensiva mediehysterin runt ett (naturligt) dödsfall jag sett i hela mitt liv.

Så här har det aldrig varit tidigare. Inte ens när John Lennon dog (trots att det dödsfallet inte var naturligt, utan ett mord). Inte när Elvis Presley dog. Inte heller när Jimi Hendrix dog. Inte när Marylin Monroe dog, eller Greta Garbo.

Winston Churchill ansågs heller inte värd en sådan mediebevakning vid sin död. Inte heller Brezjnev, Mao, eller Charles de Gaulle.

Nu är det tydligen meningen att vi ska sörja Michael Jackson mer än vi sörjt någon annan i världshistorien efter Jesus.

Är det någon som kan ge en bra förklaring varför?

Vill tipsa...

...om Gubb Jan Stigsons nya debattartikel om Thomas Quick i Expressen igår, 6/7. Stigson måste vara en av de hårdast angripna journalisterna i landet, men det han skriver om Thomas Quick är alltid intressant och tankeväckande.

onsdag 1 juli 2009

På Monica Antonssons...

...och Ingrid Carlqvists fullständigt vedervärdiga bloggar gråts nu blod över att fadern i det fall Liza Marklund beskrivit nu verkar ha gett upp kampen om vårdnaden av sin son. Varje barn har "rätt" till båda sina föräldrar, gråter dessa bisarra bloggare och deras likaså bisarra anhängare.

Vad de menar är förstås att barn som är livrädda för en förälder bör tvingas till umgänge med denne. Deras motiv för denna åsikt kan man bara spekulera över, men förmågan till empati med barn tillhör i alla fall inte dessa individers mer framträdande egenskaper.

För mig var det däremot, om det nu stämmer, en verkligt glad nyhet, och det är man inte bortskämd med i dessa dagar.