Edvard Munch, Skriet, 1893.
fredag 30 augusti 2019
"Masochism"
Någon gång i början av 13-årsåldern insåg jag en sak.
Istället för att som de flesta - kvinnor som män - gör i ett patriarkat. att på åtminstone något plan sexualisera manlig dominans och kvinnlig underordning, har jag gjort precis tvärtom . Jag har sedan jag började närma mig puberteten alltså konsekvent sexualiserat motsatsen. Dvs kvinnlig dominans och manlig underordning.
Men jag snabbt tillägga en sal. Det betyder inte att jag vill bli piskad, eller utsättas för något annat som gör ont. Jag har svårt att förstå hur någon sexuell känsla kan finnas kvar om det gör väldigt ont.
Det innebär absolut inte heller att jag skulle uppskatta att sitta fastkedjad vid en vägg, i ett rum fyllt med tortyrinstrument , och med en person som sakta går mot mig med några av dessa i sina händer. .
Om det var verkligt skulle jag förstås vara livrädd. Kanske få en hjärtattack.
Om det inte var verkligt utan en så kallad BDSM-ritual skulle jag tycka att det var bisarrt och löjligt och snabbt som bara den kommit med ett sånt där så kallat stoppord (och kanske innerst inne varit rädd för att det kanske inte var en BDSM-ritual när allt kommer omkring utan "the real thing" *ryser*.)
Nej, det är alltså inte den typen av saker det handlar om.
Men det betyder att om jag levde i en värld där exempelvis "mansplaining" (att en man överlägset förklarar något för en kvinna som förväntas titta på honom med beundrande ögon) inte fanns, men där "womansplaining" (att en kvinna självsäkert förklarar något för en man som lyssnar med tindrande ögon) var vardagsmat skulle jag finna den, inte nödvändigtvis sympatisk, men i alla fall sexuellt meningsfull.
Och om det inte oftast var så att tjejer i tonåren såg upp till de självsäkra killarna, utan att normen var att de unga killarna såg upp till de självsäkra tjejerna....
Jag tror inte mansdominansens grund är kroppslig styrka, men denna bidrar förvisso som en förstärkande faktor.. Därför skulle jag uppleva en värld som mer riktig, mer verklig, och mer sexuellt trovärdig, om det var kvinnor som i genomsnitt var fysiskt starkare än män.
Och så vidare. Jag kan ta exempel efter exempel, men de här kanske räcker för att ni ska se vad jag menar.
Rent intellektuellt tycker jag förstås att jämställdhet är det bästa. Det tycker jag nog också i de delar av känslolivet som inte är direkt påverkat av min sexualitet. Men i de delar av känslolivet som är påverkat av min sexualitet tycker jag ren jämställdhet verkar, tja, tråkigt. Det som där känns naturligt - och alltså "sexuellt meningsfullt" - är att kvinnor dominerar över män.
Detta skapar en stark känsla av ensamhet. Hur kan jag sexuellt uppfatta världen på ett sätt som är så diametralt motsatt mot hur andra uppfattar den? Det är - och har varit sedan 12-13-årsålden - en hisnande, olustig känsla av att vara i en uppochnedvänd värld, där andra människors spontana sexuella bild av världen inte endast är motsatt min, utan till och med av mig upplevs som motsatsen till vad jag spontant uppfattar som självklart, och naturligt. Och det är rent ut sagt otäckt.
Sedan har vi den så kallade BDSM-debatten. Som på senare tid mest bestått av att BDSM-negativa feminister (det finns också BDSM-positiva som kallar sig feminister, men den förstnämnda gruppen anser kanske inte att den sistnämnda är feminister på riktigt) har sagt att BDSM nästan alltid är ett uttryck för mansdominerat våld.
Varpå upprörda BDSM-aktivister svarat att "nej, det är det inta alls, utan vi har ett strikt system av stoppord, som gör att det är den undergivna som bestämmer - så det så"...
Det är ju bra att det finns stoppord, men det gör också det hela så konstigt, så artificiellt. Om vi för tillfället utgår från en manlig masochism, så innebär det ju att den låtsasmasochistiske mannen vet att han egentligen - dominerar. ”Nej, det här gillar jag inte, så nu säger jag 'stopp', och den 'dominanta' kvinnan gör genast som jag säger” Det är ju pinsamt. En fånig lek som jag tycker ger en unken "låtsas"-känsla på alla plan, Jag kan inte se någon poäng alls. Allra minst en sexuell sådan.
Det får mig att tänka på ett exempel som någon sexolog från förra sekelskiftet (18-19 alltså) en gång tog upp. En överklassman går till en prostituerad och betalar för att få skura hennes kamin, medan hon ska skälla på honom och säga att han gör det dåligt.
Varför i allsina dar går han till en prostituerad för nåt sånt? Varför städar han inte alltid hemma och accepterar att hans fru hånar honom för att han gör det dåligt? Om han verkligen hade tänt på detta, hade han fått min fulla respekt.
Det är möjligt att både anti-BDSM-feminister och BDSM-försvarare har rätt på olika plan, En hel del BDSM kanske i själva verket är en täckmantel för ren manlig dominans och sadism. Medan andra typer är låtsasdominans, och låtsasmasochism.
Till sitt.
Om jag hade levt i en värld där det var kvinnlig överordning och manlig underordning som sexualiserades skulle jag kanske tyckt det var orättvist. Jag kanske till och med skulle ha revolterat. fast kanske lite försiktigt, lite halvmasochistiskt, typ.
Och jag skulle nog tänkt att ja, det var ju orättvist, men det känns ju ändå på något sätt naturligt, Det känns ju känslomässigt riktigt, även om intellektet protesterar.
Och, framförallt, det är ju i alla fall bättre än motsatsen. För motsatsen skulle ju vara det mest helvetiska, sataniska, mardrömslika scenario som något helt perverterat sinne någonsin kunde hitta på.
Så långt kommen sliter jag mig från min tankelek och inser plötsligt att det är just i detta "helvetiska, sataniska, mardrömslika scenario" som jag lever.
Jag är nu nära att komma i ett rent chocktillstånd. Jag får hejda mig, för att inte i panik skrika rätt ut i luften.
Men jag kan inte hejda tårarna. Sorgen över detta går absolut aldrig att stoppa.
Den är permanent.
Istället för att som de flesta - kvinnor som män - gör i ett patriarkat. att på åtminstone något plan sexualisera manlig dominans och kvinnlig underordning, har jag gjort precis tvärtom . Jag har sedan jag började närma mig puberteten alltså konsekvent sexualiserat motsatsen. Dvs kvinnlig dominans och manlig underordning.
Men jag snabbt tillägga en sal. Det betyder inte att jag vill bli piskad, eller utsättas för något annat som gör ont. Jag har svårt att förstå hur någon sexuell känsla kan finnas kvar om det gör väldigt ont.
Det innebär absolut inte heller att jag skulle uppskatta att sitta fastkedjad vid en vägg, i ett rum fyllt med tortyrinstrument , och med en person som sakta går mot mig med några av dessa i sina händer. .
Om det var verkligt skulle jag förstås vara livrädd. Kanske få en hjärtattack.
Om det inte var verkligt utan en så kallad BDSM-ritual skulle jag tycka att det var bisarrt och löjligt och snabbt som bara den kommit med ett sånt där så kallat stoppord (och kanske innerst inne varit rädd för att det kanske inte var en BDSM-ritual när allt kommer omkring utan "the real thing" *ryser*.)
Nej, det är alltså inte den typen av saker det handlar om.
Men det betyder att om jag levde i en värld där exempelvis "mansplaining" (att en man överlägset förklarar något för en kvinna som förväntas titta på honom med beundrande ögon) inte fanns, men där "womansplaining" (att en kvinna självsäkert förklarar något för en man som lyssnar med tindrande ögon) var vardagsmat skulle jag finna den, inte nödvändigtvis sympatisk, men i alla fall sexuellt meningsfull.
Och om det inte oftast var så att tjejer i tonåren såg upp till de självsäkra killarna, utan att normen var att de unga killarna såg upp till de självsäkra tjejerna....
Jag tror inte mansdominansens grund är kroppslig styrka, men denna bidrar förvisso som en förstärkande faktor.. Därför skulle jag uppleva en värld som mer riktig, mer verklig, och mer sexuellt trovärdig, om det var kvinnor som i genomsnitt var fysiskt starkare än män.
Och så vidare. Jag kan ta exempel efter exempel, men de här kanske räcker för att ni ska se vad jag menar.
Rent intellektuellt tycker jag förstås att jämställdhet är det bästa. Det tycker jag nog också i de delar av känslolivet som inte är direkt påverkat av min sexualitet. Men i de delar av känslolivet som är påverkat av min sexualitet tycker jag ren jämställdhet verkar, tja, tråkigt. Det som där känns naturligt - och alltså "sexuellt meningsfullt" - är att kvinnor dominerar över män.
Detta skapar en stark känsla av ensamhet. Hur kan jag sexuellt uppfatta världen på ett sätt som är så diametralt motsatt mot hur andra uppfattar den? Det är - och har varit sedan 12-13-årsålden - en hisnande, olustig känsla av att vara i en uppochnedvänd värld, där andra människors spontana sexuella bild av världen inte endast är motsatt min, utan till och med av mig upplevs som motsatsen till vad jag spontant uppfattar som självklart, och naturligt. Och det är rent ut sagt otäckt.
Sedan har vi den så kallade BDSM-debatten. Som på senare tid mest bestått av att BDSM-negativa feminister (det finns också BDSM-positiva som kallar sig feminister, men den förstnämnda gruppen anser kanske inte att den sistnämnda är feminister på riktigt) har sagt att BDSM nästan alltid är ett uttryck för mansdominerat våld.
Varpå upprörda BDSM-aktivister svarat att "nej, det är det inta alls, utan vi har ett strikt system av stoppord, som gör att det är den undergivna som bestämmer - så det så"...
Det är ju bra att det finns stoppord, men det gör också det hela så konstigt, så artificiellt. Om vi för tillfället utgår från en manlig masochism, så innebär det ju att den låtsasmasochistiske mannen vet att han egentligen - dominerar. ”Nej, det här gillar jag inte, så nu säger jag 'stopp', och den 'dominanta' kvinnan gör genast som jag säger” Det är ju pinsamt. En fånig lek som jag tycker ger en unken "låtsas"-känsla på alla plan, Jag kan inte se någon poäng alls. Allra minst en sexuell sådan.
Det får mig att tänka på ett exempel som någon sexolog från förra sekelskiftet (18-19 alltså) en gång tog upp. En överklassman går till en prostituerad och betalar för att få skura hennes kamin, medan hon ska skälla på honom och säga att han gör det dåligt.
Varför i allsina dar går han till en prostituerad för nåt sånt? Varför städar han inte alltid hemma och accepterar att hans fru hånar honom för att han gör det dåligt? Om han verkligen hade tänt på detta, hade han fått min fulla respekt.
Det är möjligt att både anti-BDSM-feminister och BDSM-försvarare har rätt på olika plan, En hel del BDSM kanske i själva verket är en täckmantel för ren manlig dominans och sadism. Medan andra typer är låtsasdominans, och låtsasmasochism.
Till sitt.
Om jag hade levt i en värld där det var kvinnlig överordning och manlig underordning som sexualiserades skulle jag kanske tyckt det var orättvist. Jag kanske till och med skulle ha revolterat. fast kanske lite försiktigt, lite halvmasochistiskt, typ.
Och jag skulle nog tänkt att ja, det var ju orättvist, men det känns ju ändå på något sätt naturligt, Det känns ju känslomässigt riktigt, även om intellektet protesterar.
Och, framförallt, det är ju i alla fall bättre än motsatsen. För motsatsen skulle ju vara det mest helvetiska, sataniska, mardrömslika scenario som något helt perverterat sinne någonsin kunde hitta på.
Så långt kommen sliter jag mig från min tankelek och inser plötsligt att det är just i detta "helvetiska, sataniska, mardrömslika scenario" som jag lever.
Jag är nu nära att komma i ett rent chocktillstånd. Jag får hejda mig, för att inte i panik skrika rätt ut i luften.
Men jag kan inte hejda tårarna. Sorgen över detta går absolut aldrig att stoppa.
Den är permanent.
torsdag 29 augusti 2019
Åtalet mot Cissi Wallin - ett hot mot alla utsatta
Att Cissi Wallin åtalas är ett hot mot yttrandefriheten för alla som utsatts för övergrepp. Det handlar inte endast om henne; det handlar om mycket viktiga principfrågor.
Nej, jag tänker inte uttala mig om vad som hände eller inte hände mellan Cissi Wallin och Fredrik Virtanen. Jag var inte där.
Men om Virtanen segrar i förtalsmålet sänder det förvisso en signal till alla förövare. Om ni inte åtalas, och döms, har ni tystat ert offer för alltid.
Och en signal till alla utsatta. Berätta aldrig vad som hänt, om det inte finns en fällande dom att hänvisa till. För i så fall kan ni dömas till fängelse.
En gång i tiden trodde jag i min enfald att man endast kunde dömas för förtal om det hade bevisats att anklagelserna var falska, Och det är så jag faktiskt tycker det borde vara.
Nu kan man dömas även om det inte bevisats att det man säger är falskt, och för övrigt till och med om det har bevisats vara sant.
Det är fel. Mycket fel.
Här kan ni läsa Cissi Wallins kommentar om saken.
Cissi Wallin. Bilden utlagd på Wikipedia av användaren Frankie F.
Nej, jag tänker inte uttala mig om vad som hände eller inte hände mellan Cissi Wallin och Fredrik Virtanen. Jag var inte där.
Men om Virtanen segrar i förtalsmålet sänder det förvisso en signal till alla förövare. Om ni inte åtalas, och döms, har ni tystat ert offer för alltid.
Och en signal till alla utsatta. Berätta aldrig vad som hänt, om det inte finns en fällande dom att hänvisa till. För i så fall kan ni dömas till fängelse.
En gång i tiden trodde jag i min enfald att man endast kunde dömas för förtal om det hade bevisats att anklagelserna var falska, Och det är så jag faktiskt tycker det borde vara.
Nu kan man dömas även om det inte bevisats att det man säger är falskt, och för övrigt till och med om det har bevisats vara sant.
Det är fel. Mycket fel.
Här kan ni läsa Cissi Wallins kommentar om saken.
Cissi Wallin. Bilden utlagd på Wikipedia av användaren Frankie F.
onsdag 28 augusti 2019
Knallpulver eller vatten - det är frågan
På ett forum stötte jag på frågan om de som deltog haft knallpulverpistol när de var barn.
Ja, det hade jag men det var nåt jag inte gillade med dem. Och, nej, det berodde inte på att jag var pacifist, för det var jag inte.
Redan som nioåring hoppades jag att FNL (eller Viet Cong, som det först hette i väst) skulle driva ut USA ur Vietnam. Och tidigare än så hoppades jag att den högerextrema terrorgruppen OAS skulle besegras både i Frankrike och Algeriet.
Och det krävde ju vapen... Och att leka krig var därför inte något helt och hållet omoraliskt. Tyckte jag nog..
Nej, det var det där med "pang, du är död". Det var helt hopplöst. Om jag "sköt" någon med knallpulverpistol och sa just dessa ord kunde den andra klara sig hur lätt som helst genom att säga "det är jag inte alls, du missade". Vad svarar man på nåt sånt? "Nej, jag missade inte alls"? Det kunde ju leda till oändliga dispyter.
Hur löser man nåt sånt på allvar.? Jo, genom att "kriga" med vattenpistoler istället. Det var definitivt mitt favoritleksaksvapen.
För då kunde inga såna dispyter uppstå. Antingen blev man blöt eller inte. Om man blev blöt kunde man definieras som "död" (eller åtminstone sårad) och då hjälpte det inte alls att protestera.
Och om man inte blev blöt hade den andra missat. Vad hen än själv trodde.
Så det så.
Ja, det hade jag men det var nåt jag inte gillade med dem. Och, nej, det berodde inte på att jag var pacifist, för det var jag inte.
Redan som nioåring hoppades jag att FNL (eller Viet Cong, som det först hette i väst) skulle driva ut USA ur Vietnam. Och tidigare än så hoppades jag att den högerextrema terrorgruppen OAS skulle besegras både i Frankrike och Algeriet.
Och det krävde ju vapen... Och att leka krig var därför inte något helt och hållet omoraliskt. Tyckte jag nog..
Nej, det var det där med "pang, du är död". Det var helt hopplöst. Om jag "sköt" någon med knallpulverpistol och sa just dessa ord kunde den andra klara sig hur lätt som helst genom att säga "det är jag inte alls, du missade". Vad svarar man på nåt sånt? "Nej, jag missade inte alls"? Det kunde ju leda till oändliga dispyter.
Hur löser man nåt sånt på allvar.? Jo, genom att "kriga" med vattenpistoler istället. Det var definitivt mitt favoritleksaksvapen.
För då kunde inga såna dispyter uppstå. Antingen blev man blöt eller inte. Om man blev blöt kunde man definieras som "död" (eller åtminstone sårad) och då hjälpte det inte alls att protestera.
Och om man inte blev blöt hade den andra missat. Vad hen än själv trodde.
Så det så.
tisdag 27 augusti 2019
"The defense of the Amazon is a fight for the future of the earth"
Ett Mexiko-baserat upprop mot skövlingen av Amazonas. Hämtat från den socialistiska tidningen Socialist Action.
--------------------------------------------------------
STATEMENT FROM MEXICO
“I don’t want flowers at my funeral, because I know they will be taken from the forest.” — Chico Mendes
The defense of the Amazon is a fight for the future of the earth.
Although the destruction of the Amazon rainforest was already an alarming issue for decades, with the acceleration of this process due to the negligence of the government of the extreme rightist Jair Bolsonaro, but above all to its direct complicity with agribusiness, livestock and mining companies, it becomes even more urgent is that our species takes decisive measures to stop the catastrophe. In turn, this highlights the organic link between environmental devastation and the prevailing political and economic relations: the fate of our planet and our civilization should not be left to a system that promotes private gain at the expense of the common good.
It is imperative to understand that, although the deforestation of the Amazon most directly affects the peoples of the nine countries that host it, especially the indigenous peoples who form part of the forest, its degradation and destruction has regional and global impacts. It contains about 20% of the planet’s fresh water, is one of the most bio-diverse eco-regions and constitutes one of the most important carbon stores in the world, so the loss of this ecosystem not only deprives humanity of multiple material and intangible contributions to its well-being, but also alters the planetary living conditions under which both our species and those on which we depend have evolved.
Of particular concern is the immediate impact that the release of tons of greenhouse gases, produced by the combustion of the forest biomass, will have on global warming, especially when, according to the estimates of the Intergovernmental Panel on Climate Change, we are in the limitation period to carry out the necessary civilizational transformations to strengthen some possibility that planetary change does not impede our life as we know it. Bolsonaro, in the manner of a disastrous Brazilian Donald Trump, denies scientific evidence and, along with his racist, misogynist, anti-secular, anti-worker and anti-sexual diversity policies, erodes environmental regulations for the benefit of extractive companies , which is why articulating a broad political opposition to his regime and its international supporters is key to the future of the Amazon rainforest and humanity.
We who subscribe to this statement, call for internationalist solidarity with the indigenous communities of the Amazon, especially with the thousands of women who marched in Brasilia to defend it; with the agro-ecological movements, with the scientific community that resists reactionary obscurantism, with the workers of the countryside and the city who oppose the resurgence of neoliberalism, with the students who take to the streets and, in general, with all sectors inside and outside Brazil that fight for the jungle and for humanity. It is important that, at the same time, we put pressure on governments and the United Nations Organization itself to take actions to stop and mitigate fires, while identifying and ceasing the promotion of companies and sectors directly benefiting from the destruction of the Amazon jungle.
As for Mexico, which, like Brazil, is part of the group of mega-diverse countries, threats to biocultural wealth through government policy are also a challenge. As part of a global contest for the future, it is up to us to question, challenge and oppose in an organized manner the Tren Maya, Corredor Ferroviario Transístmico, “Sembrando Vida” and the Proyecto Integral Morelos which, together with the Special Economic Zones and agricultural projects, roads, tourism, energy, port and mining still in progress, maintain the neo-liberal and extractivist orientation that benefits a minority at the expense of the welfare of ecosystems, communities and the working population. In Mexico, we also fight for the Earth contesting the present and seeking to have a dignified future, without exploitation, misery or extermination: Our struggle is for life!
Signatory organisations :
Ciencia para el Pueblo
Carnaval del Maíz
Haciendo Milpa A.C.
Red Universitaria Anticapitalista (RUA)
Sindicato Mexicano de Electricistas (SME)
Nueva Central de Trabajadores (NCT)
Colectivo de Jóvenes de la Nueva Central de Trabajadores
Organización Política del Pueblo y los Trabajadores (OPT)
Partido Revolucionario de las y los Trabajadores (PRT)
Agrupación de Lucha Socialista (ALS)
Red Humedales de Colima
La Otra Ciencia
Pro Pedregal – Ciencias
AxM Colectivo
Colectivo Transdisciplinario de Investigaciones Críticas (COTRIC)
Colectiva Feminista Socialista Voces de Lilith
Pacto Morelos por la Soberanía Alimentaria y Energética y los Derechos de las y los Trabajadores
Comisión Independiente de Derechos Humanos de Morelos A. C. Rebelión
Espacio Estudiantil 2 de Octubre
Revive México A.C.
Colectivo ¿Qué hacer aquí con esto?”
Brigada Animal México
The Save Movement
Climate Save Movement
Centro Integral de Comunicación Comunitaria
Cooperativa TRADOC
Red Yo voy 8 de Marzo
Cuerpos Parlantes
Central Unitaria de Trabajadores de México (CUT)
Colectiva Vulvurina
Colectivo de Mujeres de Puerto Vallarta
Frente del Pueblo (FP)
Comité de Unidad Popular (CUP)
Consejo Popular Magonista (COPM)
Sendero socialista (SS)
Organización Nacional del Poder Popular (ONPP)
Organización Proletaria Emiliano Zapata (OPEZ Histórica)
Grupo Socialista Obrero (GSO)
Partido Revolucionario del Pueblo (PRP)
Frente Socialista (Fp, CUP, COPM, PRT, SS, OPT, ONPP, OPEZ Histórica, GSO y PRP)
Sindicato de Independiente de Trabajadoras y Trabajadores Académicos de la UNAM (SITTAUNAM)
Laboratorio de Ecología de Paisajes Fragmentados del IIES-UNAM
Colectivo Latinoamérica Socialista
Pro Fauna Silvestre Animalis
Individual signatories:
Julio Muñoz Rubio (Researcher CEIICH, UNAM)
Francisco De Parres Gómez (COTRIC, RUA
Carolina Elizabeth Díaz Iñigo (COTRIC y RUA)
Mayvelin Flores Villagómez
Argelia Guerrero Rentería
Claudio García Ehrenfeld
Carlos Corona Saldaña
Oscar Vélez Ruiz Gaitán (Revive México A.C.)
Juan Esteban Martínez Gómez
Mayvelin Flores Villagómez
Argelia Guerrero Rentería.
Carlos Corona Saldaña Raúl Romero
Alejandro Espinosa (INIFAP)
Diego Luz (assistant professor, Faculty of Economics UNAM)
Melissa Tzitziki
David Emigdio Andrade Hidalgo y Costilla
Sergio Prieto Díaz (ECOSUR Campeche)
José Martínez Cruz
Juliana G. Quintanilla
Marco Aurelio Palma Apodaca
Paloma Estrada Muñoz
Carlos Ezequiel Hernández
Lilia Flores
Héctor Sotomayor (DEPD/BUAP)
Carla Daniela Escobar Ortiz
Sarah Alejandra
Edgard Sánchez
Josefina Chávez
Apolline Anor
Martín de Jesús Cervantes López (student, IIES, UNAM)
María Fernanda Merlos Pérez (student, IIES, UNAM)
Emilio Arenas Guerrero (IIES-UNAM, Morelia)
Raúl Tauro (Red Mexicana de Bionergía)
David Alejandro Brindis Badillo (IIES, UNAM)
Amiel Aketzali Moreno
José Santos
Germán Hurtado
Alberto Bárcenas
Javier Contreras Villaseñor (teacher and choreographer)
Antonio Casas Castillo (teacher SEP Educación Indígena and university teacher)
Antonio González Rodríguez (Researcher IIES UNAM)
Gabriela Arroyo Robles (IIES)
Aftermath of a forest fire in Amazonas state, Brazil, on Aug. 24, 2019. (Bruno Kelly / Reuters)
--------------------------------------------------------
STATEMENT FROM MEXICO
“I don’t want flowers at my funeral, because I know they will be taken from the forest.” — Chico Mendes
The defense of the Amazon is a fight for the future of the earth.
Although the destruction of the Amazon rainforest was already an alarming issue for decades, with the acceleration of this process due to the negligence of the government of the extreme rightist Jair Bolsonaro, but above all to its direct complicity with agribusiness, livestock and mining companies, it becomes even more urgent is that our species takes decisive measures to stop the catastrophe. In turn, this highlights the organic link between environmental devastation and the prevailing political and economic relations: the fate of our planet and our civilization should not be left to a system that promotes private gain at the expense of the common good.
It is imperative to understand that, although the deforestation of the Amazon most directly affects the peoples of the nine countries that host it, especially the indigenous peoples who form part of the forest, its degradation and destruction has regional and global impacts. It contains about 20% of the planet’s fresh water, is one of the most bio-diverse eco-regions and constitutes one of the most important carbon stores in the world, so the loss of this ecosystem not only deprives humanity of multiple material and intangible contributions to its well-being, but also alters the planetary living conditions under which both our species and those on which we depend have evolved.
Of particular concern is the immediate impact that the release of tons of greenhouse gases, produced by the combustion of the forest biomass, will have on global warming, especially when, according to the estimates of the Intergovernmental Panel on Climate Change, we are in the limitation period to carry out the necessary civilizational transformations to strengthen some possibility that planetary change does not impede our life as we know it. Bolsonaro, in the manner of a disastrous Brazilian Donald Trump, denies scientific evidence and, along with his racist, misogynist, anti-secular, anti-worker and anti-sexual diversity policies, erodes environmental regulations for the benefit of extractive companies , which is why articulating a broad political opposition to his regime and its international supporters is key to the future of the Amazon rainforest and humanity.
We who subscribe to this statement, call for internationalist solidarity with the indigenous communities of the Amazon, especially with the thousands of women who marched in Brasilia to defend it; with the agro-ecological movements, with the scientific community that resists reactionary obscurantism, with the workers of the countryside and the city who oppose the resurgence of neoliberalism, with the students who take to the streets and, in general, with all sectors inside and outside Brazil that fight for the jungle and for humanity. It is important that, at the same time, we put pressure on governments and the United Nations Organization itself to take actions to stop and mitigate fires, while identifying and ceasing the promotion of companies and sectors directly benefiting from the destruction of the Amazon jungle.
As for Mexico, which, like Brazil, is part of the group of mega-diverse countries, threats to biocultural wealth through government policy are also a challenge. As part of a global contest for the future, it is up to us to question, challenge and oppose in an organized manner the Tren Maya, Corredor Ferroviario Transístmico, “Sembrando Vida” and the Proyecto Integral Morelos which, together with the Special Economic Zones and agricultural projects, roads, tourism, energy, port and mining still in progress, maintain the neo-liberal and extractivist orientation that benefits a minority at the expense of the welfare of ecosystems, communities and the working population. In Mexico, we also fight for the Earth contesting the present and seeking to have a dignified future, without exploitation, misery or extermination: Our struggle is for life!
Signatory organisations :
Ciencia para el Pueblo
Carnaval del Maíz
Haciendo Milpa A.C.
Red Universitaria Anticapitalista (RUA)
Sindicato Mexicano de Electricistas (SME)
Nueva Central de Trabajadores (NCT)
Colectivo de Jóvenes de la Nueva Central de Trabajadores
Organización Política del Pueblo y los Trabajadores (OPT)
Partido Revolucionario de las y los Trabajadores (PRT)
Agrupación de Lucha Socialista (ALS)
Red Humedales de Colima
La Otra Ciencia
Pro Pedregal – Ciencias
AxM Colectivo
Colectivo Transdisciplinario de Investigaciones Críticas (COTRIC)
Colectiva Feminista Socialista Voces de Lilith
Pacto Morelos por la Soberanía Alimentaria y Energética y los Derechos de las y los Trabajadores
Comisión Independiente de Derechos Humanos de Morelos A. C. Rebelión
Espacio Estudiantil 2 de Octubre
Revive México A.C.
Colectivo ¿Qué hacer aquí con esto?”
Brigada Animal México
The Save Movement
Climate Save Movement
Centro Integral de Comunicación Comunitaria
Cooperativa TRADOC
Red Yo voy 8 de Marzo
Cuerpos Parlantes
Central Unitaria de Trabajadores de México (CUT)
Colectiva Vulvurina
Colectivo de Mujeres de Puerto Vallarta
Frente del Pueblo (FP)
Comité de Unidad Popular (CUP)
Consejo Popular Magonista (COPM)
Sendero socialista (SS)
Organización Nacional del Poder Popular (ONPP)
Organización Proletaria Emiliano Zapata (OPEZ Histórica)
Grupo Socialista Obrero (GSO)
Partido Revolucionario del Pueblo (PRP)
Frente Socialista (Fp, CUP, COPM, PRT, SS, OPT, ONPP, OPEZ Histórica, GSO y PRP)
Sindicato de Independiente de Trabajadoras y Trabajadores Académicos de la UNAM (SITTAUNAM)
Laboratorio de Ecología de Paisajes Fragmentados del IIES-UNAM
Colectivo Latinoamérica Socialista
Pro Fauna Silvestre Animalis
Individual signatories:
Julio Muñoz Rubio (Researcher CEIICH, UNAM)
Francisco De Parres Gómez (COTRIC, RUA
Carolina Elizabeth Díaz Iñigo (COTRIC y RUA)
Mayvelin Flores Villagómez
Argelia Guerrero Rentería
Claudio García Ehrenfeld
Carlos Corona Saldaña
Oscar Vélez Ruiz Gaitán (Revive México A.C.)
Juan Esteban Martínez Gómez
Mayvelin Flores Villagómez
Argelia Guerrero Rentería.
Carlos Corona Saldaña Raúl Romero
Alejandro Espinosa (INIFAP)
Diego Luz (assistant professor, Faculty of Economics UNAM)
Melissa Tzitziki
David Emigdio Andrade Hidalgo y Costilla
Sergio Prieto Díaz (ECOSUR Campeche)
José Martínez Cruz
Juliana G. Quintanilla
Marco Aurelio Palma Apodaca
Paloma Estrada Muñoz
Carlos Ezequiel Hernández
Lilia Flores
Héctor Sotomayor (DEPD/BUAP)
Carla Daniela Escobar Ortiz
Sarah Alejandra
Edgard Sánchez
Josefina Chávez
Apolline Anor
Martín de Jesús Cervantes López (student, IIES, UNAM)
María Fernanda Merlos Pérez (student, IIES, UNAM)
Emilio Arenas Guerrero (IIES-UNAM, Morelia)
Raúl Tauro (Red Mexicana de Bionergía)
David Alejandro Brindis Badillo (IIES, UNAM)
Amiel Aketzali Moreno
José Santos
Germán Hurtado
Alberto Bárcenas
Javier Contreras Villaseñor (teacher and choreographer)
Antonio Casas Castillo (teacher SEP Educación Indígena and university teacher)
Antonio González Rodríguez (Researcher IIES UNAM)
Gabriela Arroyo Robles (IIES)
Aftermath of a forest fire in Amazonas state, Brazil, on Aug. 24, 2019. (Bruno Kelly / Reuters)
söndag 25 augusti 2019
Barn som "vårdas" av sin mammas mördare
Läs absolut Sanna Raymans inlägg på Expressens ledarsida - med rubriken Låt barnen slippa kontakt med mammas mördare. Det kan läsas här.
Rayman skriver om barn som mördas av sina fäder,och hur de sviks. Hon utgår från Kerstin Weigls och Kristina Edbloms nyutkomna bok I händelse av min död.
Jag väljer att citera en central, och väsentlig mening i Sanna Reymans text.
"Många barn har tvingats bevittna eller höra sina mödrars dödsögonblick. Att samhället därefter ofta fallerar i sin hantering av dem är ett dubbelt svek mot dessa kvinnor som högst sannolikt hade sina barns framtid i tankarna när de dog. Vart tredje barn har sin morddömde pappa som vårdnadshavare, helt på tvärs med Socialstyrelsens rekommendationer. Weigl/Edblom beskriver hur pappor obstruerar mot såväl vaccinationer och utlandsresor som psykologhjälp – inifrån fängelset. Det är bisarrt.""
Som sagt, läs den! Och uppenbarligen är också Kerstin Weigls och Kristina Edbloms bok värd att läsa.
Rayman skriver om barn som mördas av sina fäder,och hur de sviks. Hon utgår från Kerstin Weigls och Kristina Edbloms nyutkomna bok I händelse av min död.
Jag väljer att citera en central, och väsentlig mening i Sanna Reymans text.
"Många barn har tvingats bevittna eller höra sina mödrars dödsögonblick. Att samhället därefter ofta fallerar i sin hantering av dem är ett dubbelt svek mot dessa kvinnor som högst sannolikt hade sina barns framtid i tankarna när de dog. Vart tredje barn har sin morddömde pappa som vårdnadshavare, helt på tvärs med Socialstyrelsens rekommendationer. Weigl/Edblom beskriver hur pappor obstruerar mot såväl vaccinationer och utlandsresor som psykologhjälp – inifrån fängelset. Det är bisarrt.""
Som sagt, läs den! Och uppenbarligen är också Kerstin Weigls och Kristina Edbloms bok värd att läsa.
torsdag 22 augusti 2019
Svenska MAD
/Upplyft, och förändrad, från 30 september 2018/
För lite mer än 50 år sedan, 1968, började jag läsa Svenska MAD. Det var en skämttidning riktad till (antog jag i alla fall) ungdomar.
För lite mer än 50 år sedan, 1968, började jag läsa Svenska MAD. Det var en skämttidning riktad till (antog jag i alla fall) ungdomar.
Det första numret jag köpte var oktobernumret, nummer 10-1968. Jag tror jag fick tipset om MAD av en kille som gick i min brors klass, en kille som förresten också hette Erik. Han var hemma hos oss någon gång i tidig höst det året. Det var min bror som bjudit hem honom, men det ledde till att jag och Erik blev kompisar under hela högstadiet.
Nr 10-1968 var alltså det första numret jag köpte; det är också det jag minns bäst. Jag hade bort mina nummer av MAD någon gång 1971. Men för några år sedan hittade jag just 10-1968 i en seriebokhandel.
Det var absurd humor av en typ som kunde roa tonåringar. I alla fall roade den mig. Redaktör var Lasse O´Månsson.
Från nummer 10 kan man bland annat hitta rubriker som MAD:s moderniserade läroböcker för grundskolan, Om alla TV-program hade trafikupplysning, MAD-artiklar ni sluppit läsa och Framtida missnöjen.
Framtida missnöjen inleds med denna ingress:
"KLAGA MÅNDE ELEKTRONERNA
En gammal vits från medeltiden lyder: 'Det finns inget svårare att sia, särskilt om framtiden'".
Talesättet nyttjas än dag, vilket retat MAD som alltid varit ohyggligt klarsynt och genomskådande i sin syn på samhället. Vi skulle tvärtom vilja säga att det inte finns något lättare än att sia, särskilt om framtiden. Medan däremot samhället av idag kan vara omöjligt att säga något bestämt om. Så här kommer vi därför med en blick in i kommande tider."
Sedan följer en rad satiriska exempel på just "framtida misnöjen" som, med facit i hand, inte direkt talar för att MAD:s redaktion hade prekognitionens gåva.
Den var uppställd i form av tecknade serierutor. En av dessa kom för övrigt av någon åtminstone ytligt sett outgrundlig anledning att fascinera mig mycket. Fascinationen tedde sig för mig både gåtfull och mystisk. Det är den bilden ni kan se nedan.
En del av MAD-artiklarna var endast text, medan andra alltså var i serieformat.
Till tidningen hörde insändarsidan Forum för fårskallar. Ett återkommande tema i den är insändare som letar efter både verkliga och inbillade fel i tidigare nummer av MAD. Som till exempel detta:
"Sämste O. Mån-son
Jag har hittat ett illaluktande fel i MAD nr 9, 1965. Det är Don Martin på sidan 42. På bild nummer 13 stoppar drullen ner två vita brödskivor i brödrosten, på bild nr 15 kommer de ut svarta. Förklara dig din Kwackwurst. Luden"
Lasse O´Månsson svarar:
"Nej, han stoppar den i vår vän X:s brödrost, och tar ut den i vår vän Y:s, ett i agentkretsar gammalt knep som numera användes även kommersiellt såväl i syd som i nord".
Det bör här nämnas att X och Y är två återkommande seriefigurer i just Svenska MAD, som ständigt slåss med varandra.
En karaktär som mer än någon annan förknippades med MAD var en viss Alfred E Neuman. Han förekom nästan alltid på omslaget och var någon sorts mascot för tidningen. Han såg ut så här
I just nr 10-1968 fanns också ett avsnitt med recensioner av skrifter som inte brukade recenseras. Jag har lagt ut den tidigare i denna blogg, och lägger här ut den igen.
Så kan ni kanske få en bild av karaktären av humorn i denna mycket speciella tidning,
"De flesta av de böcker som kommer ut anmäls i tidningar och tidskrifter, av bokrecensenter. Men det kommer också varje år ut ett flertal viktiga böcker som aldrig recenseras trots det faktum att de är mycket populära i vida kretsar. För att råda någon bot på detta missförhållande presenterar Mad några efterlängtade Bokrecensioner av böcker som inte brukar få bokrecensioner."
Sedan följde två exempel. Det första såg ut så här.
"Handlingen brister i nya telefonkatalogen
"Besvikelse" är det enda ord som kan beskriva det nummer av telefonkatalogen som kom ut idag,
Efter att ha läst några av Göteborgsdelens omkring 1600 sidor håller man nästan på att somna av bokens torra koncisa stil. Författaren har visserligen försökt lätta upp handlingen med en mängd fascinerande personligheter, men han har inte lyckats åstadkomma en handling som kan fånga läsarens intresse.
På de första sidorna blir man genast intresserad av gestalter som Ants Aadumaa, Odd Aas, Fathi Abdeljawad, och A-Te-Svets AB. Men så snart boken presenterar en fängslande personlighet, fortsätter den genast till nästa, och man får aldrig en känsla av att ha lärt känna någon särskilt bra.
Det är tvivel underkastat huruvida någon kommer att läsa den här boken om ett år."
Och det andra:
"Spiralnotesblock med inspirerat innehåll
Bara en gång varje generation kommer en bok in i vårt liv som är så nödvändig, så användbar och så full av värden att man genast förstår att den kommer att bli en klassiker.
En sådan bok är Svenska Blankettförlagets senaste Spiralnotesblock nr 33-508.
Från det ögonblick läsaren vänder upp den tilltalande beiga pärmen av tunn kartong och ser den första sidan med de blåa horisontella linjerna och den röda vertikala och attraktiva marginalen är han ett mer än villigt offer för denna inspirerande och attraktiva lilla volym.
Det är visserligen sant, att den runda metallspiralen kan påminna om samma förlags nr 33-497 med rutat papper, men där slutar likheten.
Recensenten kan tryggt lova att den som köper den här boken vill inte lägga den ifrån sig, och han kommer att ta den i sin hand många många gånger. "
Och en sak til. På baksidan till Svenska MAD nr 10-1968 finns en bild av en skeletthand som håller i en lång cigarett. Ovanför den står det "MAD:s Stora Ögonblick i Industrin".
Under den står: "Tobaksindustrin gör längre och längre cigaretter. SNART HAR DET GÅTT FÖR LÅNGT!"
Den inspirerade mig lite mer än ett år senare när jag började sabotera tobaksreklam på stan. Den första gången jag gjorde det, klistrade jag faktiskt upp just MAD-sidan med skeletthanden på en affisch med cigarettreklam, som fanns vid en busshållplats
Helt opolitisk var som synes inte alltid Svenska MAD:s humor. Ibland kunde den faktiskt bita till.
----------------------------------
PS. På 90-talet gjordes ett - tyvärr misslyckat - försök att återuppliva Svenska MAD
Det var lite synd, men å andra sidan kanske inte den passar i vår torftiga tid. Den passade mycket bra in i sent sextiotal. I alla för mig.....
Serieruta från MAD 10-1968.
Det var absurd humor av en typ som kunde roa tonåringar. I alla fall roade den mig. Redaktör var Lasse O´Månsson.
Från nummer 10 kan man bland annat hitta rubriker som MAD:s moderniserade läroböcker för grundskolan, Om alla TV-program hade trafikupplysning, MAD-artiklar ni sluppit läsa och Framtida missnöjen.
Framtida missnöjen inleds med denna ingress:
"KLAGA MÅNDE ELEKTRONERNA
En gammal vits från medeltiden lyder: 'Det finns inget svårare att sia, särskilt om framtiden'".
Talesättet nyttjas än dag, vilket retat MAD som alltid varit ohyggligt klarsynt och genomskådande i sin syn på samhället. Vi skulle tvärtom vilja säga att det inte finns något lättare än att sia, särskilt om framtiden. Medan däremot samhället av idag kan vara omöjligt att säga något bestämt om. Så här kommer vi därför med en blick in i kommande tider."
Sedan följer en rad satiriska exempel på just "framtida misnöjen" som, med facit i hand, inte direkt talar för att MAD:s redaktion hade prekognitionens gåva.
Den var uppställd i form av tecknade serierutor. En av dessa kom för övrigt av någon åtminstone ytligt sett outgrundlig anledning att fascinera mig mycket. Fascinationen tedde sig för mig både gåtfull och mystisk. Det är den bilden ni kan se nedan.
En del av MAD-artiklarna var endast text, medan andra alltså var i serieformat.
Till tidningen hörde insändarsidan Forum för fårskallar. Ett återkommande tema i den är insändare som letar efter både verkliga och inbillade fel i tidigare nummer av MAD. Som till exempel detta:
"Sämste O. Mån-son
Jag har hittat ett illaluktande fel i MAD nr 9, 1965. Det är Don Martin på sidan 42. På bild nummer 13 stoppar drullen ner två vita brödskivor i brödrosten, på bild nr 15 kommer de ut svarta. Förklara dig din Kwackwurst. Luden"
Lasse O´Månsson svarar:
"Nej, han stoppar den i vår vän X:s brödrost, och tar ut den i vår vän Y:s, ett i agentkretsar gammalt knep som numera användes även kommersiellt såväl i syd som i nord".
Det bör här nämnas att X och Y är två återkommande seriefigurer i just Svenska MAD, som ständigt slåss med varandra.
En karaktär som mer än någon annan förknippades med MAD var en viss Alfred E Neuman. Han förekom nästan alltid på omslaget och var någon sorts mascot för tidningen. Han såg ut så här
I just nr 10-1968 fanns också ett avsnitt med recensioner av skrifter som inte brukade recenseras. Jag har lagt ut den tidigare i denna blogg, och lägger här ut den igen.
Så kan ni kanske få en bild av karaktären av humorn i denna mycket speciella tidning,
"De flesta av de böcker som kommer ut anmäls i tidningar och tidskrifter, av bokrecensenter. Men det kommer också varje år ut ett flertal viktiga böcker som aldrig recenseras trots det faktum att de är mycket populära i vida kretsar. För att råda någon bot på detta missförhållande presenterar Mad några efterlängtade Bokrecensioner av böcker som inte brukar få bokrecensioner."
Sedan följde två exempel. Det första såg ut så här.
"Handlingen brister i nya telefonkatalogen
"Besvikelse" är det enda ord som kan beskriva det nummer av telefonkatalogen som kom ut idag,
Efter att ha läst några av Göteborgsdelens omkring 1600 sidor håller man nästan på att somna av bokens torra koncisa stil. Författaren har visserligen försökt lätta upp handlingen med en mängd fascinerande personligheter, men han har inte lyckats åstadkomma en handling som kan fånga läsarens intresse.
På de första sidorna blir man genast intresserad av gestalter som Ants Aadumaa, Odd Aas, Fathi Abdeljawad, och A-Te-Svets AB. Men så snart boken presenterar en fängslande personlighet, fortsätter den genast till nästa, och man får aldrig en känsla av att ha lärt känna någon särskilt bra.
Det är tvivel underkastat huruvida någon kommer att läsa den här boken om ett år."
Och det andra:
"Spiralnotesblock med inspirerat innehåll
Bara en gång varje generation kommer en bok in i vårt liv som är så nödvändig, så användbar och så full av värden att man genast förstår att den kommer att bli en klassiker.
En sådan bok är Svenska Blankettförlagets senaste Spiralnotesblock nr 33-508.
Från det ögonblick läsaren vänder upp den tilltalande beiga pärmen av tunn kartong och ser den första sidan med de blåa horisontella linjerna och den röda vertikala och attraktiva marginalen är han ett mer än villigt offer för denna inspirerande och attraktiva lilla volym.
Det är visserligen sant, att den runda metallspiralen kan påminna om samma förlags nr 33-497 med rutat papper, men där slutar likheten.
Recensenten kan tryggt lova att den som köper den här boken vill inte lägga den ifrån sig, och han kommer att ta den i sin hand många många gånger. "
Och en sak til. På baksidan till Svenska MAD nr 10-1968 finns en bild av en skeletthand som håller i en lång cigarett. Ovanför den står det "MAD:s Stora Ögonblick i Industrin".
Under den står: "Tobaksindustrin gör längre och längre cigaretter. SNART HAR DET GÅTT FÖR LÅNGT!"
Den inspirerade mig lite mer än ett år senare när jag började sabotera tobaksreklam på stan. Den första gången jag gjorde det, klistrade jag faktiskt upp just MAD-sidan med skeletthanden på en affisch med cigarettreklam, som fanns vid en busshållplats
Helt opolitisk var som synes inte alltid Svenska MAD:s humor. Ibland kunde den faktiskt bita till.
----------------------------------
PS. På 90-talet gjordes ett - tyvärr misslyckat - försök att återuppliva Svenska MAD
Det var lite synd, men å andra sidan kanske inte den passar i vår torftiga tid. Den passade mycket bra in i sent sextiotal. I alla för mig.....
Serieruta från MAD 10-1968.
onsdag 21 augusti 2019
Återigen till satanistgruppen som angriper överlevare, terapeuter och forskare
När jag först stötte på Satanic Temple fick jag intrycket att det var en av de få någorlunda sympatiska satanistgrupperna. Men efter att ha undersökt den lite närmare har jag nu snarare uppfattningen att den är en av de kusligaste av de grupper som offentligt kallar sig satanister.
Det visar sig också snart att Grey Faction, den underavdelning till organisationen som specialiserar sig på att attackera överlevare från övergrepp, terapeuter, och forskare som behandlar övergrepp och trauman - inte är något perifert inslag i organisationens verksamhet . I själva verket har dess grundare även under många är innan han grundade "templet" attackerat och trakasserat traumaforskare och terapeuter.
På denna sida kan man hitta en hel del fakta om Satanic Temple. Den innehåller många länkar för den som vill gå vidare,och studera Satanic Temple från olika utgångspunkter. Den innehåller förresten även uttalanden från avhoppare, och även kritiska kommentarer om gruppen från andra satanister.
I en av länkarna presenteras åsikten att Satanic Temple inte är en religiös grupp alls, utan snarare en politisk grupp. Det verkar inte helt orimligt. Dess "satanism" verkar på många sätt påklistrad, och inte så lite krystad.
Det är dock som sagt klart att en av de viktigaste inslagen i gruppens agenda är att bedriva en ettrig kamp mot traumaterapeuter, traumaöverlevare och forskare som accepterar existensen av bortträngda minnen.
Gruppen har fått en svensk avläggare som kallar sig Satanistiska Samfundet, och som bland annat har en Facebook-sida. Vid en snabb koll hittar jag inte något av Satanic Temples anti-terapeutiska kampanj hos denna grupp..
Man kan ju alltid hoppas att den inte i denna fråga har samma kusliga agenda som sin moderorganisation.
Nedan kopierar jag inledningen till den ovan länkade faktasamlingen om Satanic Temple. Den är från en sida om rituella övergrepp, som även i övrigt kan rekommenderas.
--------------------------------------------------------------------------------------
"Grey Faction, Satanic Temple and Lucien Greaves Fact Sheet:
Det visar sig också snart att Grey Faction, den underavdelning till organisationen som specialiserar sig på att attackera överlevare från övergrepp, terapeuter, och forskare som behandlar övergrepp och trauman - inte är något perifert inslag i organisationens verksamhet . I själva verket har dess grundare även under många är innan han grundade "templet" attackerat och trakasserat traumaforskare och terapeuter.
På denna sida kan man hitta en hel del fakta om Satanic Temple. Den innehåller många länkar för den som vill gå vidare,och studera Satanic Temple från olika utgångspunkter. Den innehåller förresten även uttalanden från avhoppare, och även kritiska kommentarer om gruppen från andra satanister.
I en av länkarna presenteras åsikten att Satanic Temple inte är en religiös grupp alls, utan snarare en politisk grupp. Det verkar inte helt orimligt. Dess "satanism" verkar på många sätt påklistrad, och inte så lite krystad.
Det är dock som sagt klart att en av de viktigaste inslagen i gruppens agenda är att bedriva en ettrig kamp mot traumaterapeuter, traumaöverlevare och forskare som accepterar existensen av bortträngda minnen.
Gruppen har fått en svensk avläggare som kallar sig Satanistiska Samfundet, och som bland annat har en Facebook-sida. Vid en snabb koll hittar jag inte något av Satanic Temples anti-terapeutiska kampanj hos denna grupp..
Man kan ju alltid hoppas att den inte i denna fråga har samma kusliga agenda som sin moderorganisation.
Nedan kopierar jag inledningen till den ovan länkade faktasamlingen om Satanic Temple. Den är från en sida om rituella övergrepp, som även i övrigt kan rekommenderas.
--------------------------------------------------------------------------------------
"Grey Faction, Satanic Temple and Lucien Greaves Fact Sheet:
For almost a decade Douglas Misicko using several aliases (including Douglas Mesner and Lucien Greaves) has harassed groups helping child abuse, rape and trauma survivors. He has also harassed groups providing research in support of child abuse, rape and trauma survivors.
In 2013, he and others created a group called the Satanic Temple. One part of this group is called the Grey Faction. The Grey Faction states they “invade” conferences. These conferences are provided to help and educate child abuse, rape and trauma survivors and their helpers.
Their representatives that invade these conferences misrepresent their reasons for attending these conferences. They film people at these conferences without permission and publish these films without the permission of those filmed. The Grey Faction repeatedly misrepresents the research and statements of the people at these conferences. It uses repeated ad hominem attacks against child abuse and trauma researchers without rebutting their research or stories.
His organization uses propaganda techniques in its articles, movies and social media pages to manipulate readers’ opinions. They continue to repeat inaccurate information, even though it has been clearly rebutted in several of the articles listed below.
Douglas Mesner/Lucien Greaves has continued using insults and attacks against survivors of ritual abuse and the professionals that work with them. He has harassed and followed survivors and survivor advocates around the Internet for several years. Aliases have been used adding additional insults and name calling against survivors.
This page is a synopsis of critiques of the Grey Faction’s misinformation. Additional links have been added rebutting their statements about trauma, abuse and dissociation.
It also contains information critiquing The Satanic Temple and Douglas Mesner/Lucien Greaves."
tisdag 20 augusti 2019
Ett något bisarrt drama från 1972
Just den har kvällen 1972, den 20 augusti, gick två unga män till bokhandeln Röda Rummet, för att stanna där över natten. Syftet var att vakta lokalen inför en eventuell nazistisk och/eller fascistisk attack. Den ena av dem var jag.
Röda Rummet ägdes av organisationen Revolutionära Marxisters Förbund (RMF). Jag var aktiv sympatisör till den, även om jag vid just den tidpunkten inta var medlem.
RMF var en liten organisation. Den var en ganska så intellektuell grupp, ansluten till den "trotskistiska" Fjärde Internationalen. Den hade förmåga att producera intelligenta, ibland lysande analyser, Men dess taktiska orientering saknade ofta förankring i verkligheten. För att nu uttrycka det lite försiktigt.
Anledningen till att vi fruktade en attack från nazister och/eller fascister var att vi tillsammans med en anarkistgrupp dagen innan hade genomfört vad som kanske kan kallas en "militant aktion" mot två möten. Det ena hölls av den fascistiska organisationen Nysvenska Rörelsen, den andra av det nazistiska minipartiet Nordiska Rikspartiet (NRP).
I själva verket var RMF:s "militanta aktion" ganska så fånig, De två mötena vi bröt upp var båda hyllningar till - Gustav III:s statskupp 1772. . Och de organisationer som höll dem var två obetydliga sekter. Den ena hyllade Mussolini, den andra Hitler.
I själva verket var den organiserade fascismen och nazismen inte på något sätt ett hot 1972. Det var innan någon invandrarfientlig rörelse av betydelse växt fram, och den typen av högerextremism hade inga mobiliseringsfrågor. Den bestod av mycket små kotterier som sörjde utgången av andra världskriget eller kanske möjligen - som nysvenskarna – djupt beklagade att Il Duce hade hoppat i galen tunna 1940.
Att slå sönder deras löjliga möten var med andra ord en inte helt lysande idé.
Men nu hade vi gjort det. Jag minns än idag hur jag sprang ifrån nysvenskarnas möte när polisen kom. En civil vän av ordning tog tag i min arm och sa "du stannar här". Jag sa "jag tror inte det" och slet mig loss från hans grepp och slank ner i närmaste tunnelbana,
Men det hela var inte endast komiskt. En av nysvenskarna visade sig ha en fjäderbatong och riktade ett hårt slag mot tinningen på en anarkist. Den som vill se just detta drama i bild kan för övrigt läsa tidningen Mullvaden från september 1972, förslagsvis på Kungliga Biblioteket eller på Arbetarrörelsens arkiv.
Nåväl, anarkisten klarade sig utan allvarliga skador och skrevs ut från sjukhus et redan samma dag,
Men nu var det alltså dagen efter. Och det var då någon kom på att de som vi angripit kanske ville hämnas, Så det bestämdes att två stora, starka och modiga aktivister (obs grov ironi) skulle vakta bokhandeln över natten, Slå larm om den anfölls, och hålla ställningarna tills hjälp kom.
En av dem var alltså jag. Som möjligen hade en del starka sidor, men förmåga att slåss, eller fysiskt mod, tillhörde definitivt inte dessa. Anledningen till att jag överhuvudtaget gick med på det var att det fanns en massa gamla internbulletiner från RMF:s föregångare Bolsjevikgruppen i lokalen. Jag fick tydligen inte läsa dem som icke-medlem för jag formligen brann av intresse av att få tjuvläsa dem.
Det visar på en viktig sak. Innerst inne trodde jag inte alls att högerextremisterna skulle anfalla. Om jag verkligen hade trott det hade jag knappast ställt upp.
Vem var då den andra unga mannen som ställde upp? Vi kan kalla honom Y. Han var mager som en sticka, och om förmåga att fysiskt slåss mot fascister var det knappast tal om. Det kompenserade han dock genom att likt den ovan behandlade våldsverkaren i Nysvenska Rörelsen ha beväpnat sig med en fjäderbatong
Det gjorde inte saken på något sätt bättre. Jag vågar inte ens tänka på vad som skulle ha hänt om fascister och nazister verkligen hade anfallit och Y skulle ha dragit sin fjäderbatong i ett desperat hopp om att det skulle jämna ut styrkeförhållandena...
Dessutom var han på många sätt förvirrad. Och för att göra det än mer bisarrt blev han faktiskt själv högerextremist ett år senare, låt vara under en kort period.. Sedan lämnade han så vitt jag vet all politik.
Nåväl, vare sig "nysvenskarna" eller NRP anföll bokhandeln. Y sov gott hela natten, och jag satt i ett hörn och fördjupade mig i Bolsjevikgruppens internbulletiner.
När klockan var fem på morgonen smög jag mig ut, och ner till närmaste tunnelbana. Och åkte till ungdomskliniken på Långbro sjukhus, där jag faktiskt var intagen som patient...
Om fascisterna hade anfallit hade vi två förmodligen varit de absolut sämsta att ha i bokhandeln . Försiktigt uttryckt.
Jag undrar fortfarande hur ledningen för RMF:s Stockholmsavdelning tänkte den dagen.
Om de alls tänkte.
------------------------------------
TILLÄGG
På förekommen anledning.
Det kan tyckas att den här typen av inlägg kan användas av högern idag för att diskreditera vänstern, och att den var elak mot RMF, som jag ändå en gång var medlem i.
Men. Alla vet väl att den yttersta vänstern (till vänster om VPK) under tidigt 70-tal var en kaotisk blandning av förnuft och oförnuft, realism och fantasifoster...
Här var RMF snarast bättre än det mesta andra som fanns. Och när det gäller den teoretiska grunden var RMF ,med all säkerhet den enda organisation som hade en rationell syn på världen idag, De andra gruppera i yttersta vänstern - med det rådssocialistiska Förbundet Arbetarmakt som möjligt undantag - hade en nästan totalhavererad analys av hur världen såg ut.....
RMF var ofta teoretiskt briljanta - men åtminstone under åren 1971-73 kombinerades det med en politik med starka inslag av ultravänsterism, också kombinerat med en (i och för sig ofta lite charmig) dos av amatörism.
Den dråpliga historien jag berättade om kan väl ses som nåt sorts uttryck för detta....
Om man går till just 1972 kan man ju jämföra med KFML (senare SKP). De hade just en närmast totalhavererad analys av världen - men I PRAKTIKEN stod de ofta med fötterna på jorden i högre grad än RMF.
De skulle garanterat inte kunna göra något som liknar det jag beskrev.
Det bör förstås också tilläggas att jag inte avsåg att kasta någon skugga över RMF:s sentida ättlingar i Socialistiska Partiet. De har förstås en diametralt annorlunda praktik än det då till stora delar ultravänsteristiska RMF hade 1972.
De har väl ingen större anledning att skämmas över SINA barnsjukdomar än jag har för att jag själv hade vattkoppor - just 1972... ;-)
Röda Rummet ägdes av organisationen Revolutionära Marxisters Förbund (RMF). Jag var aktiv sympatisör till den, även om jag vid just den tidpunkten inta var medlem.
RMF var en liten organisation. Den var en ganska så intellektuell grupp, ansluten till den "trotskistiska" Fjärde Internationalen. Den hade förmåga att producera intelligenta, ibland lysande analyser, Men dess taktiska orientering saknade ofta förankring i verkligheten. För att nu uttrycka det lite försiktigt.
Anledningen till att vi fruktade en attack från nazister och/eller fascister var att vi tillsammans med en anarkistgrupp dagen innan hade genomfört vad som kanske kan kallas en "militant aktion" mot två möten. Det ena hölls av den fascistiska organisationen Nysvenska Rörelsen, den andra av det nazistiska minipartiet Nordiska Rikspartiet (NRP).
I själva verket var RMF:s "militanta aktion" ganska så fånig, De två mötena vi bröt upp var båda hyllningar till - Gustav III:s statskupp 1772. . Och de organisationer som höll dem var två obetydliga sekter. Den ena hyllade Mussolini, den andra Hitler.
I själva verket var den organiserade fascismen och nazismen inte på något sätt ett hot 1972. Det var innan någon invandrarfientlig rörelse av betydelse växt fram, och den typen av högerextremism hade inga mobiliseringsfrågor. Den bestod av mycket små kotterier som sörjde utgången av andra världskriget eller kanske möjligen - som nysvenskarna – djupt beklagade att Il Duce hade hoppat i galen tunna 1940.
Att slå sönder deras löjliga möten var med andra ord en inte helt lysande idé.
Men nu hade vi gjort det. Jag minns än idag hur jag sprang ifrån nysvenskarnas möte när polisen kom. En civil vän av ordning tog tag i min arm och sa "du stannar här". Jag sa "jag tror inte det" och slet mig loss från hans grepp och slank ner i närmaste tunnelbana,
Men det hela var inte endast komiskt. En av nysvenskarna visade sig ha en fjäderbatong och riktade ett hårt slag mot tinningen på en anarkist. Den som vill se just detta drama i bild kan för övrigt läsa tidningen Mullvaden från september 1972, förslagsvis på Kungliga Biblioteket eller på Arbetarrörelsens arkiv.
Nåväl, anarkisten klarade sig utan allvarliga skador och skrevs ut från sjukhus et redan samma dag,
Men nu var det alltså dagen efter. Och det var då någon kom på att de som vi angripit kanske ville hämnas, Så det bestämdes att två stora, starka och modiga aktivister (obs grov ironi) skulle vakta bokhandeln över natten, Slå larm om den anfölls, och hålla ställningarna tills hjälp kom.
En av dem var alltså jag. Som möjligen hade en del starka sidor, men förmåga att slåss, eller fysiskt mod, tillhörde definitivt inte dessa. Anledningen till att jag överhuvudtaget gick med på det var att det fanns en massa gamla internbulletiner från RMF:s föregångare Bolsjevikgruppen i lokalen. Jag fick tydligen inte läsa dem som icke-medlem för jag formligen brann av intresse av att få tjuvläsa dem.
Det visar på en viktig sak. Innerst inne trodde jag inte alls att högerextremisterna skulle anfalla. Om jag verkligen hade trott det hade jag knappast ställt upp.
Vem var då den andra unga mannen som ställde upp? Vi kan kalla honom Y. Han var mager som en sticka, och om förmåga att fysiskt slåss mot fascister var det knappast tal om. Det kompenserade han dock genom att likt den ovan behandlade våldsverkaren i Nysvenska Rörelsen ha beväpnat sig med en fjäderbatong
Det gjorde inte saken på något sätt bättre. Jag vågar inte ens tänka på vad som skulle ha hänt om fascister och nazister verkligen hade anfallit och Y skulle ha dragit sin fjäderbatong i ett desperat hopp om att det skulle jämna ut styrkeförhållandena...
Dessutom var han på många sätt förvirrad. Och för att göra det än mer bisarrt blev han faktiskt själv högerextremist ett år senare, låt vara under en kort period.. Sedan lämnade han så vitt jag vet all politik.
Nåväl, vare sig "nysvenskarna" eller NRP anföll bokhandeln. Y sov gott hela natten, och jag satt i ett hörn och fördjupade mig i Bolsjevikgruppens internbulletiner.
När klockan var fem på morgonen smög jag mig ut, och ner till närmaste tunnelbana. Och åkte till ungdomskliniken på Långbro sjukhus, där jag faktiskt var intagen som patient...
Om fascisterna hade anfallit hade vi två förmodligen varit de absolut sämsta att ha i bokhandeln . Försiktigt uttryckt.
Jag undrar fortfarande hur ledningen för RMF:s Stockholmsavdelning tänkte den dagen.
Om de alls tänkte.
------------------------------------
TILLÄGG
På förekommen anledning.
Det kan tyckas att den här typen av inlägg kan användas av högern idag för att diskreditera vänstern, och att den var elak mot RMF, som jag ändå en gång var medlem i.
Men. Alla vet väl att den yttersta vänstern (till vänster om VPK) under tidigt 70-tal var en kaotisk blandning av förnuft och oförnuft, realism och fantasifoster...
Här var RMF snarast bättre än det mesta andra som fanns. Och när det gäller den teoretiska grunden var RMF ,med all säkerhet den enda organisation som hade en rationell syn på världen idag, De andra gruppera i yttersta vänstern - med det rådssocialistiska Förbundet Arbetarmakt som möjligt undantag - hade en nästan totalhavererad analys av hur världen såg ut.....
RMF var ofta teoretiskt briljanta - men åtminstone under åren 1971-73 kombinerades det med en politik med starka inslag av ultravänsterism, också kombinerat med en (i och för sig ofta lite charmig) dos av amatörism.
Den dråpliga historien jag berättade om kan väl ses som nåt sorts uttryck för detta....
Om man går till just 1972 kan man ju jämföra med KFML (senare SKP). De hade just en närmast totalhavererad analys av världen - men I PRAKTIKEN stod de ofta med fötterna på jorden i högre grad än RMF.
De skulle garanterat inte kunna göra något som liknar det jag beskrev.
Det bör förstås också tilläggas att jag inte avsåg att kasta någon skugga över RMF:s sentida ättlingar i Socialistiska Partiet. De har förstås en diametralt annorlunda praktik än det då till stora delar ultravänsteristiska RMF hade 1972.
De har väl ingen större anledning att skämmas över SINA barnsjukdomar än jag har för att jag själv hade vattkoppor - just 1972... ;-)
söndag 18 augusti 2019
Borttaget inlägg i BDSM-debatten
Skrev ett inlägg där jag vågade mig på att gå in i den inflammerade BDSM-debatten.
Jag såg inget direkt fel med det, men på något sätt var jag inte nöjd med det jag skrev. Jag kanske återkommer i någon annan form.
Nedan en bild på Leopold von Sacher-Masoch, som fått ge namnet till begreppet "masochism". På sätt och vis är det nog lite missvisande, om man betänker att hans bok "Venus i päls" inte som många tror förespråkar manlig masochism; i slutet av den beskriver dess manlige huvudpersonen denna som "sjuk" - och föreslår bisarrt nog istället manlig sadism som ett lämpligare alternativ....
Mer om detta här.
Leopold von Sacher-Masoch, 1836-1895
Jag såg inget direkt fel med det, men på något sätt var jag inte nöjd med det jag skrev. Jag kanske återkommer i någon annan form.
Nedan en bild på Leopold von Sacher-Masoch, som fått ge namnet till begreppet "masochism". På sätt och vis är det nog lite missvisande, om man betänker att hans bok "Venus i päls" inte som många tror förespråkar manlig masochism; i slutet av den beskriver dess manlige huvudpersonen denna som "sjuk" - och föreslår bisarrt nog istället manlig sadism som ett lämpligare alternativ....
Mer om detta här.
Leopold von Sacher-Masoch, 1836-1895söndag 11 augusti 2019
Att använda "hora" och "fitta" som skällsord - några personliga reflektioner
En sak som jag är så gott som hundra procent säker på är att jag aldrig i mitt liv använt vare sig "hora" eller "fitta" som skällsord.
Det innebär inte att jag aldrig använt olustiga skällsord. Det innebär inte heller att jag gör anspråk på att ha varit något feministiskt underbarn redan som liten.
Det beror nog mest på en inneboende känsla för logik. Skällsord bör syfta på något som man har någon sorts aversioner mot. Att kalla någon man ogillar för "nazist" är ju inte speciellt lämpligt, det kan vara extremt missvisande, men det är i alla fall inte komplett obegripligt.
Om man börjar med "hora" hade jag nog hört ordet tidigare, men det var först i elvaårsåldern jag fattade vad det stod för.
Då fick jag veta att det fanns något som kallades prostituerade, och att de sålde sig till män. Under elva- och tolvårsåldern var detta för mig något som väckte en perifer nyfikenhet, men jag hade inga värderingar kring det.. Jag hade ingen åsikt om det var bra eller dåligt. Därför var det ju helt absurt att använda ett slangord för prostituerad som skällsord.
Nästa fas var väl 13-15-åtsåldern. Då var jag väl "sexliberal" (jag föredrar det ordet framför "sexpositiv" eftersom det senare implicerar att deras motståndare skulle vara "sexnegativa"...) och såg också prostitution som något positivt. Och i min värld var prostituerade snarast några som jag såg upp till
Min syn påverkades nog mycket av en intervju med en prostituerad i en veckotidning. Hon berättade hur hon haft en kund med ett fysiskt missbildat könsorgan. Hon sade sig tycka att hon utförde en fin insats genom att hjälpa honom.
Jag höll med henne, och var full av beundran, Och hur skulle man kunna använda slangordet om någon som gjorde så fina insatser som ett skällsord?
Men 1971 sprack min ganska så naiva världsbild. Jag blev vänsteraktiv och började se prostitution som ett förtryck, kopplat till både kön och klass. De prostituerade var en förtryckt grupp, som skulle försvaras. Och hur kunde man använda ett slangord för människor som var förtryckta som ett skällsord?
Hur olika dessa olika ställningstaganden än var, var de helt oförenliga med att använda "hora" som ett skällsord.
Så över till "fitta". Jag hade tidigt hört ordet nån gång, och fattat nada. Men 1965, när jag var tio, fick jag veta vad ett samlag är. Och förstod efter ett tag vad detta ord stod för.
Innan jag kom till puberteten var det mest en fråga om en viss intellektuell nyfikenhet på samlag och könsorgan. Det var då helt absurt att använda ord för ett för mig så neutralt begrepp som "kvinnligt könsorgan" som ett skällsord.
När jag kom i puberteten blev det, förstås, lite annorlunda. Då var det hela inte längre så neutralt. Jag uppfattade mig som heterosexuell och såg väl fram emot den dagen jag skulle ha samlag. "Fitta" var då ett ord som åtminstone indirekt var förknippat med drömmar om ett framtida sexualliv. Hur skulle jag kunna använda ett ord för något som var nödvändigt för en handling som jag såg fram emot som ett skällsord?*
Och jag har ju inte senare fått någon sorts erfarenhet som fått mig att invertera min känslomässiga inställning till detta ord.
Den enda grupp av människor som jag antar att det i alla fall skulle vara lite logiskt för att använda fitta som ett invektiv skulle i så fall vara män som dels är kvinnohatande, dels homosexuella. Heterosexuella kvinnohatare må hata kvinnor hur mycket som helst. och om de använde skällsord som exempelvis "djävla subba" skulle det i alla fall var lite logiskt.
Men att de som skällsord använder ordet för den del av kvinnokroppen som de i grunden i övrigt inte alls verkar ha något emot låter mycket ologiskt.
Världen är konstig.
-----------------------------------------------------
*Det betyder inte att jag använde ordet i några andra sammanhang. Eftersom jag insåg att det hade fått en märklig bibetydelse avstod jag helt från det
Det innebär inte att jag aldrig använt olustiga skällsord. Det innebär inte heller att jag gör anspråk på att ha varit något feministiskt underbarn redan som liten.
Det beror nog mest på en inneboende känsla för logik. Skällsord bör syfta på något som man har någon sorts aversioner mot. Att kalla någon man ogillar för "nazist" är ju inte speciellt lämpligt, det kan vara extremt missvisande, men det är i alla fall inte komplett obegripligt.
Om man börjar med "hora" hade jag nog hört ordet tidigare, men det var först i elvaårsåldern jag fattade vad det stod för.
Då fick jag veta att det fanns något som kallades prostituerade, och att de sålde sig till män. Under elva- och tolvårsåldern var detta för mig något som väckte en perifer nyfikenhet, men jag hade inga värderingar kring det.. Jag hade ingen åsikt om det var bra eller dåligt. Därför var det ju helt absurt att använda ett slangord för prostituerad som skällsord.
Nästa fas var väl 13-15-åtsåldern. Då var jag väl "sexliberal" (jag föredrar det ordet framför "sexpositiv" eftersom det senare implicerar att deras motståndare skulle vara "sexnegativa"...) och såg också prostitution som något positivt. Och i min värld var prostituerade snarast några som jag såg upp till
Min syn påverkades nog mycket av en intervju med en prostituerad i en veckotidning. Hon berättade hur hon haft en kund med ett fysiskt missbildat könsorgan. Hon sade sig tycka att hon utförde en fin insats genom att hjälpa honom.
Jag höll med henne, och var full av beundran, Och hur skulle man kunna använda slangordet om någon som gjorde så fina insatser som ett skällsord?
Men 1971 sprack min ganska så naiva världsbild. Jag blev vänsteraktiv och började se prostitution som ett förtryck, kopplat till både kön och klass. De prostituerade var en förtryckt grupp, som skulle försvaras. Och hur kunde man använda ett slangord för människor som var förtryckta som ett skällsord?
Hur olika dessa olika ställningstaganden än var, var de helt oförenliga med att använda "hora" som ett skällsord.
Så över till "fitta". Jag hade tidigt hört ordet nån gång, och fattat nada. Men 1965, när jag var tio, fick jag veta vad ett samlag är. Och förstod efter ett tag vad detta ord stod för.
Innan jag kom till puberteten var det mest en fråga om en viss intellektuell nyfikenhet på samlag och könsorgan. Det var då helt absurt att använda ord för ett för mig så neutralt begrepp som "kvinnligt könsorgan" som ett skällsord.
När jag kom i puberteten blev det, förstås, lite annorlunda. Då var det hela inte längre så neutralt. Jag uppfattade mig som heterosexuell och såg väl fram emot den dagen jag skulle ha samlag. "Fitta" var då ett ord som åtminstone indirekt var förknippat med drömmar om ett framtida sexualliv. Hur skulle jag kunna använda ett ord för något som var nödvändigt för en handling som jag såg fram emot som ett skällsord?*
Och jag har ju inte senare fått någon sorts erfarenhet som fått mig att invertera min känslomässiga inställning till detta ord.
Den enda grupp av människor som jag antar att det i alla fall skulle vara lite logiskt för att använda fitta som ett invektiv skulle i så fall vara män som dels är kvinnohatande, dels homosexuella. Heterosexuella kvinnohatare må hata kvinnor hur mycket som helst. och om de använde skällsord som exempelvis "djävla subba" skulle det i alla fall var lite logiskt.
Men att de som skällsord använder ordet för den del av kvinnokroppen som de i grunden i övrigt inte alls verkar ha något emot låter mycket ologiskt.
Världen är konstig.
-----------------------------------------------------
*Det betyder inte att jag använde ordet i några andra sammanhang. Eftersom jag insåg att det hade fått en märklig bibetydelse avstod jag helt från det
söndag 4 augusti 2019
Midsommar
Var och gick på bio i lördags. Hade blivit nyfiken på filmen "Midsommar", och vad den i allsina dar handlade om.
En sak som kanske väckte mitt intresse var nog en länkning till en högerextrem sida, som sa att det var en hatfilm som förtalade gamla fina svenska traditioner...
Men det är den (förstås) inte. Framförallt för att den inte alls är gjord för att bli trodd. Den är medvetet absurd, och ingen kan nog få för sig att ta den på allvar, i alla fall inte på ett bokstavligt sätt....
Några ungdomar från USA besöker Hälsingland på midsommar. . Åtminstone två av dem är antropologer, som vill studera svenskt folkliv.
Närmare bestämt kommer de till Hårga, känd för en låt som bär dess namn..* Och för en sägen om hur djävulen på midsommar fick människor att dansa sig till döds.
Och det visar sig snabbt i filmen att det just finns en mycket mörk midsommartradition i Hårga. Som åtminstone vart nittionde år tar sig uttryck i öppna ceremonier med människooffer. rituell sex och våldsamma orgier.
Observera det handlar inte om en sluten sektliknande grupp som samlas på natten i något ödehus. Det som gör filmen så absurd är att hela byn deltar och de blodiga ritualerna till stora delar sker utomhus, i allas åsyn.
Det är också uppenbart att det aldrig var meningen att USA-ungdomarna skulle få lämna byn. I slutändan är de alla döda, utom den kvinna som på sätt och vis är filmens huvudperson.
Hon utnämns till "majdrottning" i en ritual, och i den märkliga slutscenen ser man på hennes lysande ögon att hon blivit en del av den blodiga lokala kulten.
Filmen är på två och en halv timme, och i sista delen var hemskheterna lite tröttsamt förutsägbara. Om den bara hade varit låt oss säga en timme och tre kvart hade den kanske vunnit lite på det...
PS. Hårga är så vitt jag fattar än idag en verklig, existerande by, och även om filmen inte alls är gjord för att bli trodd, kan man ju för byinvånarnas skull hoppas att den inte kommer att dra turister av det mer märkliga slaget till byn...
PPS. En trailer till filmen kan ses här.
--------------------------------------------------------------------------------
*Länken till Hårgalåten går till en version med en "snäll" text. Om man letar lite på ex.vis YouTube kan man lätt hitta samma låt med text som direkt inspirerats av den blodiga sägnen.
En sak som kanske väckte mitt intresse var nog en länkning till en högerextrem sida, som sa att det var en hatfilm som förtalade gamla fina svenska traditioner...
Men det är den (förstås) inte. Framförallt för att den inte alls är gjord för att bli trodd. Den är medvetet absurd, och ingen kan nog få för sig att ta den på allvar, i alla fall inte på ett bokstavligt sätt....
Några ungdomar från USA besöker Hälsingland på midsommar. . Åtminstone två av dem är antropologer, som vill studera svenskt folkliv.
Närmare bestämt kommer de till Hårga, känd för en låt som bär dess namn..* Och för en sägen om hur djävulen på midsommar fick människor att dansa sig till döds.
Och det visar sig snabbt i filmen att det just finns en mycket mörk midsommartradition i Hårga. Som åtminstone vart nittionde år tar sig uttryck i öppna ceremonier med människooffer. rituell sex och våldsamma orgier.
Observera det handlar inte om en sluten sektliknande grupp som samlas på natten i något ödehus. Det som gör filmen så absurd är att hela byn deltar och de blodiga ritualerna till stora delar sker utomhus, i allas åsyn.
Det är också uppenbart att det aldrig var meningen att USA-ungdomarna skulle få lämna byn. I slutändan är de alla döda, utom den kvinna som på sätt och vis är filmens huvudperson.
Hon utnämns till "majdrottning" i en ritual, och i den märkliga slutscenen ser man på hennes lysande ögon att hon blivit en del av den blodiga lokala kulten.
Filmen är på två och en halv timme, och i sista delen var hemskheterna lite tröttsamt förutsägbara. Om den bara hade varit låt oss säga en timme och tre kvart hade den kanske vunnit lite på det...
PS. Hårga är så vitt jag fattar än idag en verklig, existerande by, och även om filmen inte alls är gjord för att bli trodd, kan man ju för byinvånarnas skull hoppas att den inte kommer att dra turister av det mer märkliga slaget till byn...
PPS. En trailer till filmen kan ses här.
--------------------------------------------------------------------------------
*Länken till Hårgalåten går till en version med en "snäll" text. Om man letar lite på ex.vis YouTube kan man lätt hitta samma låt med text som direkt inspirerats av den blodiga sägnen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)