Läs gärna Sven Å Christiansons anmälan till SVT mot Dan "McCarthy" Josefssons dokumentär. Och lägg märke till hur lite som egentligen skiljer mellan dessa herrar i synen på "bortträngda minnen". För den som känner till Christiansons utveckling är det inte förvånande.
Från att i sin på många sätt utmärkta bok "Truumatiska minnen" 1994 hårt argumenterat för existensen av bortträngning har han sedan gradvis närmat sig den motsatta positionen i debatten. Hans nära samarbete med False Memory Syndrome Foundations teoretiker Elizabeth Loftus är trots allt ingen tillfällighet. Jag känner människor som gått på Christiansons föreläsningar och nästan chockats av att han nästan enbart talat om falska, förvrängda och inplanterade minnen.
Skillnaden mellan Chistianson och Josefsson är endast en nyansskillnad. Josefsson hävdar att bortträngda minnen inte existerar, Christianson att de är så extremt ovanliga att de i praktiken inte är något att bry sig om.
För den som känner till hur Josefssons föregångare senator Joseph McCarthys kampanj mot "kommunister" och vänstermänniskor gick till på femtiotalet är det inte heller förvånande. McCarthy angrep inte alls enbart kommunister, socialister, eller vänstermänniskor. Han angrep generaler, borgerliga politiker och personer mycket långt ut på högerkanten för att vara "kommunister".Till dessa hörde till slut till och med - president Eisenhower.
På samma sätt riktas Josefssons bannstråle alltså även mot en person vars grundsyn på bortträngda minnen i stort sett är identisk med en ärkeförnekare som Loftus. Och en person (Göran Lambertz) som för inte så länge sedan drev sin egen kampanj för "felaktigt dömda"
Visst bör man försvara även Christianson och Lambertz mot Josefssons mccarthyistiska kampanj. Men det bör inte få en att tro att dessa herrar är några som man kan hålla i handen när det stormar...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
.. om styckmordet är helt monolitisk. När det diskuterades tidigare fanns det alltid olika åsikter, nu kommer bara den ena sidan fram. De ...
-
/Publicerad i Spegeln 2/2000./ /Återpublicerat på förekommen anledning. Mitt inlägg kan te sig extremt, men det torde vara mycket svårt ...
-
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistis...
13 kommentarer:
Jag är så grymt impad av ditt kunnande, du är en av de mest belästa människor jag känner och jag är mycket stolt över att ingå i din vänkrets, även om kontakterna av skäl du känner till måste vara sparsamma. Som sagt en anmälan till allmänhetens Pressombudman är att rekommendera. Det gick bra för mej. Kämpa på min vän du som lär mig något nytt varje gång du bloggar!
Är det inte viktigt att titta på hur Christianson agerat under mordutredningarna och vad han sagt i rättegångarna?
Anonym
Jo, visst är det det, men i den här bloggen koncentrerar jag mig på den undertext som ligger bakom hela Quickdebatten - frågan om minnen kan trängas bort och sedan återkallas.
Enligt min åsikt är det detta som ligger bakom agerandet hos nästan alla de som tidigt agerade för att fria Quick. Det är utifrån detta perspektiv jag försöker analysera vad som händer.
Det är ensidigt, javisst, men jag tror att det berör det centrala i denna affär.
Ja, den frågan är naturligtvis viktig, och det är ju också delvis den som hamnat i fokus sedan Josefssons bok kom ut. Men för att få ett mindre "ensidigt" perspektiv på debatten bör man kanske inte nöja sig med att antyda att nästan alla som tidigt agerade för att fria Quick är skeptiska till teorin om bortträngda minnen? Minst lika viktigt är det väl att, som Dan Josefsson gör i "Mannen som slutade ljuga", påpeka att nästan alla som medverkat under Quicks behandling på Säter och i de åtta mordutredningarna varit övertygade om teorins riktighet?
"Skeptiska" är ett understatement. De som först agerade mot att Quick var skyldig var personer som samtidigt drev ettriga kampanjer för att anklagelser om övergrepp och minnen av övergrepp (inte endast återkallade, utan även andra!) var falska,
Att de som behandlade Quick var övertygade om teorins riktighet borde väl i sig inte vara något större problem, då denna teori kan beläggas genom hur mycket material som helst. Vägran att godta den har ytterst politiska orsaker. i ett samhälle som har sexuell exploatering inbyggt i systemet.
Däremot var det nog ett problem att de inte problematiserade Quicks berättelser. Bara för att man påstår sig ha fått upp återkallade minnen behöver man ju ha fått det!!!!
Jag för min del lutar nog åt att det ena starkt hänger ihop med det andra, alltså att deras övertygelse om teorins riktighet varit starkt bidragande till att de inte problematiserat Quicks berättelser. Personligen har jag i alla fall under läsningen av Josefssons bok haft svårt att värja mig för intrycket att förhörspersonerna försöker få Quick att säga just det de själva vill höra. Penttinen, t.ex., ställer mängder av ledande frågor till honom, och Quick verkar gissa sig fram från den ena frågan till den andra. Förutsatt att Josefsson citerar korrekt har Christer van der Kwast ju också själv tillstått, i en intervju med TT 1993, att "några reella förhör hålls inte med Säterpatienten, utan förhören sker i form av samtalsterapi med läkarexpertis och förhörspersonal närvarande".
Är man övertygad om att man på den vägen kan få fram den odiskutabla sanningen, så har man naturligtvis ingen anledning att problematisera. Ingen bland vare sig Säterpersonalen eller mordutredarna tycks heller ha ifrågasatt sanningshalten i Quicks återkallade minnen.
Jo, men säg så här då. Om en person påstår att han kan flyga, och varje dag flyger runt jorden, är "tron" på "teorin" att jorden är rund EN nödvändig förutsättning för att tro att personen talar sanning. Men det är inte den enda nödvändiga förutsättningen...
Det är lika fel att använda missgrepp i Quick-utrdedningen som ett argument mot "teorin" att minnen kan trängas bort som det skulle vara att använda mitt ovanstående bisarra scenario som ett argument mot "teorin" att jorden är rund.
http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/magnus-kihlbom-onodigt-att-forvranga-psykoterapin/
Känns rätt nyanserad ...
Nyanserat språkbruk, och ett välkommet alternativ till Josefssons dumheter, men många tveksamma påståenden. Jag kanske återkommer till den.
Men ta bara detta påstående i artikeln, som sägs komma från APA: "de allra flesta kommer ihåg sexuella övergrepp i barndomen och andra svåra trauman".
Vad i allsina dar bygger ett sådant påstående på? För att säga det måste man känna till alla trauman som existerat och sedan räkna ut hur många som minns dom. Hur gör man nåt sånt?
Eftersom det uppenbarligen finns både falska och autentiska bortträngda minnen, kan man ju undra hur terapeuter och annan vårdpersonal skiljer mellan dem.
Ja, "hur lite som skiljer" herrarna åt, jo, den ena säger att den andra tycker ngt annat, och den andra säger "det gör vi inte"...ungefär. Mer el mindre. Ja, det är på det hållet vi är påväg - att helt i både rättsväsende och vården och forskning helt utplåna att utsatta människor tvingas tränga bort smärtsamma händelser för att överleva. Samma åsikt som Sven Å Christianson har, har ju även hans sambo och kvinnan han har barn med, Lina Leander fil.dr, och forskare om barns vittnesmål. - Det var ett tydligt och hetskt svar på frågan, där det helt klart visade att det med bortträngda minnen var inget hon trodde på.
Hela inlägget är totalt meningslöst då frågan är vilka teorier Sven Å Christianson förfäktade vid tiden för Quickfallet. Hela
Christansons utgångspunkt för att Quick under långvarig terapi skulle kunna närma sig det oerhörda bygger på bortträngda minnen, en sådan utgångspunkt är inte förenlig med ett förutsättningslöst rättssäkert utredningsarbete. Kopplingarna
till Norell och grupptänk på Säter just kring bortträngda minnen är omöjligt att förneka och helt centralt för utredningens
haveri. Med utgångspunkt i teorin med bortträngda minnen blir det helt plötsligt legitimt att med ledande frågor och till-
rättalagda vallningar på brottsplatser hjälpa den misstänkte till att återuppliva det som utredarna redan utgår ifrån har hänt.
Eftersom det är entydigt bevisat att försvunna minnen av traumatiska händelser kan återkallas är det inte på minsta sätt suspekt att ett expertvittne "tror" på detta. Sedan är det en annan sak att domar inte ska kunna bygga enbart på vare sig återkallade eller andra minnen.
Dessutom är det så vitt jag vet inte helt klart om Christiansson verkligen trodde att Quick hade trängt bort minnen av sina egna mord. Han kan ju ha trott att denne hade en medveten spärr mot att prata om det, och därav "vallningar" och "ledande frågor". Så vitt jag fattar hävdar han detta idag.
Skicka en kommentar