söndag 30 mars 2014

Clara Törnvall...

... har på Aftonbladet/Kultur skrivit en klart läsvärd recension av Magnus Utviks bok om Scheike-sekten.

När de inte ägnar sig åt att hylla Dan Josefsson, kan AB/Kultur ibland vara riktigt bra.

För övrigt....

... anser jag som alltid att sommartiden bör avskaffas!

lördag 29 mars 2014

Paint it black

Liveinspelning med Rolling Stones, kan ses här.

torsdag 27 mars 2014

Bortträngda minnen i en mordutredning - 1964

Ett av de många felaktiga påståendena i Dan Josefssons så kallade dokumentär om Quickfallet är att det var något helt nytt och enastående att brottsutredare skulle hjälpa en anklagad att få upp bortträngda minnen av mord som denne begått. Det är inte sant. Det var inte alls första gången, inte ens i Sverige. Det hände nämligen 1964, i morduttedningen mot Karl Hugo Färnström, den man som misstänktes - och senare dömdes - för mordet på femåriga Kerstin Blom 1955.

Färnström blev aktuell för utredningen eftersom hans tidigare hustru (sent omsider)  hade erinrat sig att den väska, med en karaktäristisk lagning, som Kerstin hittats i, tillhörde hennes make.  Hon kontaktade därför polisen. Färnström togs in till förhör den 25 februari 1964. Han nekade.

Allt eftersom den tekniska bevisningen mot honom blev starkare och starkare började han vackla. I Dagens Nyheter den 29 februari 1964 detta år kan vi läsa rubriken:  "Hjälp mig minnas". Färnström förklarar då att han skulle kunna erkänna om han bara kunde minnas själv. Han citeras: "Ni ska veta att jag inte har något som helst minne av att ha förövat dådet".

I samma nummer av DN intervjuas psykiatern Yngve Holmstedt, som förklarar att detta inte alls är konstigt. Holmstedt  säger att en person lätt kan "koppla på bortträngningsmekanismen om han upplevt något som han anser outhärdligt".

Den 1 mars berättar så DN om hur utredarna försöker  få Färnström att börja minnas - genom att visa honom foton relaterade till brottet. Och så,  den 3 mars är DN:s  rubrik: "Kerstinmannen börjar minnas". Färnström berättar då att han nu minns allt fram till dess att Kerstin Blom kommer in i hans lågenhet. Han minns fortfarande inte själva mordet.

Senare minns han även mordet, och eftersom det finns en stark teknisk bevisning blir det också en fällande dom.

Man kan notera att inte någon, åtminstone inte i de stora media, då protesterade mot det "ovetenskapliga" i att "tro" på bortträngda minnen. På den tiden var i stort sett inte den teorin så kontroversiell. Om man - förstås - bortser från små grupper av Freudkritiska akademiker, som behaviorister och extremt biologiskt inriktade forskare. Men dessa verkar 1964 inte ha haft någon större tillgång till massmedia.

Teorin om bortträngda minnen blev mer kontroversiell senare, då den började  angripas av personer som ville diskreditera återkallade minnen av sexuella övergrepp i barndomen. Detta hade inte varit nödvändigt 1964, eftersom sådana minnen då ofta brukade avfärdas med att det handlade om bortträngda sexuellt-infantila önskningar, enligt Freuds teorier om "oidpuskomplex" och "infantil sexualitet". När den teorin mer och mer kom i vanrykte började förnekarna gå över till att angripa bortträngningsmodellen som sådan.

En sak till. Kan man veta att Färnström verkligen hade trängt bort minnet av mordet? Nej, det kan man förstås inte. Det kan ju också ha varit så att han hellre låtsades ha "glömt" mordet för att på så sätt distansera sig från ansvaret. Men det kan vi i så fall heller inte veta. Frågan står faktiskt öppen.

Men oavsett vilket är det helt uppenbart att möjligheten att tränga bort minnen, till och med av egna mord, togs på stort allvar 1964. Det handlar alltså inte om någon modefluga som dök upp i Sverige först på 1990-talet.

Och, som sagt, Josefsson slarvar alltså med sanningen även här. Är det någon som blir förvånad?

måndag 24 mars 2014

Monica Antonsson...

... skriver på sin blogg om Thomas Quick- och Södertäljefallen.

Jag  håller nog inte riktigt med om en del drastiskt "politiskt inkorrekta" formuleringar i Quick-avsnittet, men det är ändå en på sätt och vis uppfriskande kontrast till medias vanligen så mesiga och pinsamt inställsamma behandling av fallet.

Vad gäller Södertäljefallet lyfter Monica fram såväl Birgitta Allmos bok, Emma Jankes program, som DN-artiklarna av Nuri Kino och Södertäljeflickan. Det kan aldrig göras för ofta....

lördag 22 mars 2014

Guldspade till mannen som började ljuga

Dan Josefsson, mannen som började ljuga om att han älskade Margit Norell för att få möjligheten att smutskasta alla som inser att traumatiska minnen kan trängas bort, fick, förutsägbart nog, Guldspaden för sin bok.

Det enda vettiga hade varit om den hade gått till två andra nominerade, nämligen Jens Mikkelsen och Katia Wagner, författarna till den oerhört viktiga boken De förlorade barnen. Men vem har sagt att "Grävande journalister" är vettiga? De gav ju priset till Per Lindeberg 1999.

Vi har fått ytterligare ett bevis för att vi lever i en absurd värld.

fredag 21 mars 2014

Dan Josefssons program

Jag har då slutligen förmått mig till att se Dan Josefssons "dokumentär" om Margit Norell och Thomas Quick. Den finns inte på SVT längre, men den kan ses på You Tube.

Jag har svårt att uttala mig om avsnitten om vad som hände på Säter, där mina kunskaper är mycket nära noll . Men beskrivningen av den amerikanska och internationella debatten om bortträngda minnen är monumentalt ohederlig.

Josefsson intervjuar de två främsta personerna på den ena sidan i en polariserad debatt, Elizabeth Loftus, och Richard J McNally, och presenterar deras åsikter som... "vad forskningen visat". Det går precis lika lätt att hänvisa till andra lika meriterade forskare med diametralt motsatta åsikter och säga att det är vad forskningen kommit fram till.

Och förmodligen med större rätt....

Josefsson kan inte ha valt ut de han intervjuar av en slump. Han har valt två kända (i viss mån faktiskt också ökända) förnekare av existensen av bortträngning och framställer alltså deras åsikter som någon form av allmänt accepterad konsensus. Detta har han gjort helt medvetet.

Och sedan har han mage att mästrande påstå att alla de som, med hans egen terminologi, "tror" på bortträngda minnen ... går emot "forskningen". Detta är, jag upprepar, monumentalt ohederligt.

Med tanke på hur ohederligt han beter sig i dessa avsnitt förhåller jag mig milt sagt skeptisk även till hans avsnitt om vad som hände på Säter. Om han kan förvränga verkligheten så grovt i vissa av avsnitten kan man misstänka att han inte heller är helt och hållet hederlig i de andra...

Några reaktioner på Sture Bergwalls frigivning

Sture Bergwall kommer snart att bli fri. Reaktionerna på detta varierar en del.

Några jublar, andra är väl ganska så likgiltiga, och några är direkt oroade. En del av de som definitivt är oroade får komma till tals här.

torsdag 20 mars 2014

Time warp

Idag var jag och hörde Calle Sundstedt, ordförande i Afrikagrupperna,  tala på ett möte för Socialisten. Han talade om den den socialistiska oppositionen i Sydafrika idag, och framförallt om det socialistiska gruvarbetarfacket NUMSA.

Vid en paus passade jag på att berätta för honom om när jag hade någon form av AMS-jobb på Afrikagrupperna sommaren 1980. Jag ägnade mig åt sånt som att sortera deras arkiv, och klippa in gamla tidningsurklipp.

Jag berättade om hur jag då hade känt mig som någon form av udda "trotskist" bland de helt och hållet  ANC-trogna medlemmarna i Afrikagrupperna. Eller nåt sånt. Han log och berättade att han var född 1982, två år efter att jag hade jobbat där. Det kom som en veritabel chock. Har tiden verkligen gått så snabbt?

Idag är ju inte Afrikagrupperna "trogna" ANC eller någon annan av de befrielserörelser de en gång var så obrottsligt lojala mot. Dessa har ju ofta makten nu och det blev inte precis vad många hoppades.

Jag frågade Calle Sundstedt om en central person från Afrikagrupperna som jag kände på den tiden. Han hade inte hört talas om denne.

Tanken svindlade.

Det kom mig att tänka på en annan sak. Under ett tag ägnade jag denna blogg åt att gå igenom och utvärdera min period i FNL-grupperna 1970-72. Jag gjorde nästan lite vad maoisterna brukade kalla "självkritik" och beklagade hur jag hade betett mig i processen som ledde till min uteslutning. Efter ett tag insåg jag något konstigt.

Omedvetet skrev jag på sätt och vis för de som var med då. Observera inte för de personer som dessa är idag,  utan för dem som de var då. Jag skrev för att jag ville förklara mig för de DFFG-aktiva 1970-72, så här i efterhand, varför jag gjorde som jag gjorde.

Men det är ju bara det att de jag vände mig till egentligen inte finns längre. Även om de fysiska personerma finns kvar, har de  knappast kvar de värderingar och referensramar som de hade då. De fantiserade läsare jag skrev för är för länge sedan borta.

Att känslomässigt inse detta är även det en chock. En ännu större chock.

Jag har uppenbarligen en konstig tidsuppfattning.  Jag uppfattar det mesta som hänt mig som något som hände,  om inte igår, så åtminstone i förrgår.

I sådana här situationer känns detta väldigt ensamt. Ungefär som att upptäcka att man plötsligt befinner sig  2000 ljusår hemifrån .

onsdag 19 mars 2014

Barndomsångest

När jag var barn hade jag nästan jämt ångest. Den varade dag och natt.

Det var värst på kvällar och nätter. Under en lång period bad jag till Gud varje kväll att ingen skulle komma in på natten och skada mig.

Och nätterna var också fyllda med mardrömmar. De kunde handla om att gå vilse i underjordiska tunnlar, fyllda med ormar och häxor  - eller skräckdrömmar om att bli förgiftad av en anilinpenna (jag hade hört att sådana var giftiga).

Därför bad jag varje kväll också till Gud att jag inte heller skulle få mardrömmar.

Jag var hela tiden rädd för att något akut hemskt skulle hända mig. Jag var rädd för att dö på natten,  jag var rädd för att skadas på natten. Och jag kände sorg över saker jag inte visste vad det var, och jag föraktade mig själv utan att veta varför.

Så fort lampan släcktes på kvällen kom skräckbilderna. Så varje kväll förde jag en bitter kamp för att få ha en lampa tänd på natten, vilket jag ofta inte fick ändå. Det var under många år en evig strid.*

I mörkret kunde jag se lysande masker. Jag kunde plötsligt få skräckbilder av att bocken Bruse skulle komma in och stånga mig, och det skulle göra jätteont.

Jag var rädd för något. Men då hade jag inga medvetna minnen av vad det var för något som jag hela tiden var rädd för. Men något var det. Och detta något var ju uppenbarligen... bortträngt,

Fast nej, det sista får jag inte säga. Den där Josefsson har ju berättat för alla att bortträngning inte finns. Så  enligt honom minns ju man allt otäckt som har hänt en -  och man minns det HELA tiden.

Om denne underlige Josefsson läser detta kan han gärna få komma upp med en teori om vad det var som jag alltid var rädd för som barn. Eftersom man alltså alltid minns allt traumatiskt som har  hänt, måste det ju det vara  något helt grundlöst och ogripbart som jag ständigt var rädd för.

Frågan är då bara vad - och varför...
-------------------------------------------------
*När jag fick ett eget rum i maj 1968 ändrades detta radikalt . Från och med då lät jag taklampan vara tänd på natten. Varje natt.

tisdag 18 mars 2014

När Xena blev Eris

2005 upptäcktes en himlakropp bortom Neptunus som var större än Pluto. Samma år upptäcktes också att denna i sin tur hade en måne. Dessa upptäckter bidrog till att Pluto förlorade sin status som planet. Nu räknas såväl Pluto som den nyfunna himlakroppen istället som två av de "dvärgplaneter" som befinner sig i banor just bortom Neptunus.

Men nu var det så att de som upptäckte de nya himlakropparna först döpte "dvärgplaneten" till Xena, och dess måne till Gabrielle. De tog namnen från TV-serien "Xena - krigarprinsessan". Där är ju Xena den stora hjälten och Gabrielle hennes partner.

Det var ett alldeles utmärkt val, tycker jag, eftersom Xena nu är en av mina favoritserier på TV. Jag håller förresten på att titta på den första säsongens avsnitt, på en DVD-box.

Men Xena-fansens glädje kom inte att vara beständigt. För de som bestämmer namnen på astronomiska objekt är inte upptäckarna, utan en uppenbarligen ganska tråkig organisation, benämnd International Astronomical Union, IAU. De döpte om de nyfunna himlakropparma till Eris, respektive Dysnomia, efter en mindre känd grekisk gudinna och hennes dotter.

Jovisst, det kan ju verka mer rimligt att döpa himlakroppar efter uråldriga grekiska gudinnor än efter karaktärer i en amerikansk TV-serie. Jag inser det. Men eftersom jag (pinsamt nog) är ovanligt förtjust. i TV-serien tycker jag ändå det är lite... tråkigt.

Trots allt fick det 3,2 miljoner år gamla skelettet från en kvinnlig hominid i Etiopien heta Lucy - efter Beatleslåten "Lucy in the Sky with Diamonds". Så varför inte Xena och Gabrielle?

Lite mer info om detta lilla drama kan man finna här...

söndag 16 mars 2014

Övergrepp och patriarkal indoktrinering: ett exempel

1988 dömdes Hans Scheike och tre kvinnor för övergrepp mot barn. Övergreppen innefattade såväl rena sexuella övergrepp som sadistisk tortyr. Hela denna perverterade praktik "försvarades" genom en ideologi om manlig överordning och kvinnlig underordning.

I den så kallade sexsektens världsbild var kvinnor till för att underordna sig män. Detta skulle bland annat manifesteras genom att de frivilligt skulle låta sig bli slagna och piskade.

Men det räckte inte. Det måste börja tidigt i åldrarna. Så sekten letade reda på unga flickor som de kunde misshandla och våldta. Till sist rymde några av dessa och gruppen ställdes inför rätta. Det slogs upp stort i media.

Men efter ett tag bleknade minnet, eller kanske skulle man säga trängdes bort. Idag finns det många som bara vagt tror sig minnas att Scheike var en kufisk typ som ägnade sig åt S/M-ritualer med kvinnor. För några år sedan - 2008 - skrev signaturen Profanum Vulgus på min blogg att det enda brott Scheike gjort sig skyldig till var att piska kvinnor som ställde upp frivilligt. Samma åsikt fördes faktiskt också fram på Vetenskap och Folkbildnings forum 2012.  Det verkar vara en vanlig vanföreställning.

Men den är som sagt inte sann. I Magnus Utviks bok Tuktad till frihet: historien om Hans Scheike och hans kvinnor (Norstedts 2014) berättas på nytt historien om "sexsekten".

Titeln hänsyftar förstås på gruppens egen förvridna självbild. Boken berättar om de grova övergrepp som begicks av gruppen. Dessutom visas klart på den ideologi som användes för att rättfärdiga denna praktik.

Man behöver inte ha läst Eva Lundgren för att vid läsningen spontant tänka på ett ord som: "könsmaktsordning". Hans Scheikes främsta taleskvinna Brita Sylvan intervjuas mycket i boken och lägger ut texten om att det enda sätt som kvinnor och flickor kan bli verkliga personer är genom att underkasta sig inte bara män, utan också mäns våld. Man kan se hur piskandet och smisket - och, ja, även de sexuella övergrepp, som Sylvan förstås inte erkänner, men som ändå ligger i botten - blir ett sätt att handgripligen upprätthålla just en - könsmaktsordning.

Redan flickor i åttaårsåldern ska enligt sektmedlemmarna lära sig hur de ska underkasta sig manligt våld. Våldet får här en nästan religiös dimension - och utförs på ett ritualiserat sätt.

Man kan bara - ånyo - tänka på Eva Lundgren - och La de små barn komme til meg. Men det ska man ju inte skriva så att någon ser det. Den boken är ju "officiellt" avfärdad som myt....

Men jag undrar. Om flickorna inte hade rymt 1988 utan 1999, eller senare. Då media och "experterna" hade lärt oss att organiserade sadistiska övergrepp i rituella former var en myt. Skulle flickorna inledningsvis blivit trodda då? Skulle någon omedelbar husrannsakan ens ha ägt rum? Skulle några bevis ha kunnat säkras då?

Kanske skulle flickorna mött någon polis som hade "lärt sig" en massa om varför man inte skulle tro "den moderna folksägnen" om "rituella övergrepp". Som sedan skulle ha pratat med Scheike och kvinnorna - som i sin tur skulle ha sagt att dessa flickor så gärna fantiserar och får falska minnen. Sedan skulle han kanske ha gått därifrån utan närmare undersökning. End of story?

Ja, det finns faktiskt anledningar att tro att något sådant faktiskt mycket väl skulle kunna ha hänt idag. Idag har vi ju alla lärt oss att organiserade rituella övergrepp inte finns....

Och många har ju också lärt sig att både låtsas vara blinda och hålla för öronen när de stöter på något som "egentligen" inte finns. Och om de ändå har sett eller hört något har de lärt sig att det nog är bäst att hålla tyst.

För ingen vill väl idag sprida "moderna folksägner" och bli till allmänt åtlöje. Eller hur?

fgg

fredag 14 mars 2014

Med Stalin som Gud

Har just läst ut Magnus Utviks bok Med Stalin som Gud. Den handlar om författarens tre år som aktivist i den Albanientrogna organisationen SKF (m-l), som efter ett tag bytte namn till KPS. Den första beteckningen står för Sveriges Kommunistiaka Förbund (marxist-leninisterna). Den andra för det namn organisationen tog 1981, Kommunistiska Partiet i Sverige.

Jag började läsningen med en del fördomar, eftersom jag känner en f.d. medlem i KPS som inte anser att boken ger en rättvisande bild av organisationen.

Men efter att ha läst den är mitt intryck av boken ändå ganska positivt. Av vad jag vet om KPS (och det är ändå en del) tycker jag att boken verkar hederlig, och ger en någorlunda rättvisande bild av organisationen - eller sekten. Den demoniserar inte, den ger en ganska rimlig bild av en (som jag tyckte redan när jag stötte på dem i tidigt 80-tal) alldeles ovanligt träig stalinistsekt.

Det var på något sätt så att jag redan då upplevde KPS, inte bara som träiga, utan som alldeles ovanligt verklighetsfrämmande. Jag menar, så här i efterhand kan jag förstå varför människor i tidigt 70-tal kunde bli maoister och gå med i KFML. Då kunde jag inte förstå det, men så här i efterhand kan jag det.

Men att gå med i en Enver Hoxha-sekt i tidigt åttiotal (eller ens i sent sjuttiotal) var faktiskt något helt annat. Det var endast möjligt med hjälp av extrema skygglappar, och en medveten strävan att undvika att ta del av information som ändå var väldigt lätt att få tag i.

Det gjorde ändå Utvik till sist - 1984 vågade han gå in i en trotskistisk bokhandel och köpa Kenth-Åke Anderssons Lögnens renässans. Sedan tog det inte lång tid innan han blev utkastad - utan att ens ha varit fullvärdig medlem.

Jag kan alltså förstå dem som i sent sextiotal och tidigt sjuttiotal blev entusiastiska över kulturrevolutionen i Kina. Jag blev det aldrig, men idag kan jag som sagt förstå de som blev det. Det var för många lätt att bortse från mer obehagliga fakta om Kina. Dessutom gjorde KFML stor nytta i olika typer av frontarbete, i en för en så pass liten vänstergrupp ganska så bred skala.

Det gjorde inte KPS. Deras stalinism var inte en biprodukt man måste svälja ned med det andra. Den var för KPS central, doktrinär, och man fick läsa sig till den. Bara man samtidigt konsekvent undvek att läsa en del annat, var det uppenbarligen en möjlighet, för en del.

Även om jag personligen har ungefär lika svårt att förstå att någon kunde anamma det svårsmälta Hoxha-Stalin-paketet som jag idag riktigt kan svälja att någon kan gå med i Jehovas Vittnen.

tisdag 11 mars 2014

Kristina Hultman, SVT och bortträngda minnen

Någon har undrat hur jag ställer mig till den debattartikel av Kristina Hultman som diskuterade Quickfallet och angrep Dan Josefson. Den debattartikel som senare bemöttes av Josefsson, bröderna Bergwall och Sveriges Television.

Min huvudsakliga reaktion är att denna debatt bidrar till att förstärka den allmänna okunnigheten, och förvirringen, om bortträngning som försvarsmekanism. .

Väl att märka - jag har ingen välgrundad åsikt om Quickfallet och har inte för avsikt att skaffa mig någon. Det enda som verkligen intresserar mig i detta fall, är hur det kommit att användas för att motivera en osaklig, och (verkligt eller förment) okunnig kampanj mot det faktum att traumatiska minnen kan försvinna och sedan återkomma - och mer specifikt mot  existensen av bortträngning som försvarsmekanism.

Kristina Hultman har uppenbarligen åsikter om Quickfallet, men hon undviker helt diskussionen om bortträngda och återkallade minnen. Däremot försäkrar hon, i anknytning till en annan debattartikel, att "teorin om bortträngda minnen aldrig låg till grund för några morddomar mot Thomas Quick".

På detta svarar bland annat SVT i deras ovan länkade artikel att denna teori visst användes i rättegångarna.

Istället för att gå emot Josefssons reaktionära barn- och kvinnofientliga kampanj mot insikten att traumatiska minnen kan trängas bort "bemöter" Hultman (i anknytning till Sven Å Christianson och Göran Lambertz) alltså denna med att hävda att Quickfallet minsann inte handlat om något sådant.

På så sätt för hon debatten på Josefssons planhalva. Och därmed förstärks den idag vitt spridda föreställningen att bortträngda minnen, det är något suspekt, som till varje pris måste undvikas i domstolsförhandlingar. Och, följaktligen, i alla andra seriösa sammanhang.

På så sätt ökar förvirringen. Vilket drabbar de många som verkligen har utsatts för trauman men som under en period glömt eller trängt bort dessa.

Det hela är sorgligt.

måndag 10 mars 2014

Ulf Ekman har hittat till Rom

Att Ulf Ekman har konverterat till Katolska Kyrkan är ju lite intressant. För den som då och då följt Livets Ords göranden och låtanden är det inte helt förvånande. Fast många trodde nog snarare att hela organisationen gradvis skulle närma sig katolska ståndpunkter än att grundaren plötsligt skulle konvertera.

Man skulle ju kunna jämföra med när Sven Stolpe på fyrtiotalet lämnade "Oxfordrörelsen" (senare kallad Moralisk upprustning - MRA) för Vatikanen. MRA var på samma sätt som Livets Ord en djupt reaktionär, anti-kommunistisk, patriarkal rörelse. Den försökte knyta an till rika, framgångsrika, kända personer för att på så sätt få publicitet. Liksom Livets Ord idag var den väldigt illa sedd i stora kretsar. Och det med all rätt.

Men skillnaderna mellan de båda händelserna är stora. Sven Stolpe hade inte grundat Oxfordrörelsen, och han hade faktiskt haft katolska sympatier redan innan han gick med i denna.

Och framförallt hade han ju endast varit en av många i den internationella organisationen. Ulf Ekman var en absolut ledare för en elitistisk sekt, som i sin praktik dessutom ofta skadat människor. Den behandlade avhoppare och kritiker på ett ofta extremt intolerant sätt. Detsamma gällde förstås också ofta  Oxfordrörelsen...

Men medan Oxfordrörelsen framförallt försökte vinna de rika och mäktiga genom antikommunistisk propaganda försökte Livets Ord mer övertyga "vanliga" människor om att de skulle bli rika, välbärgade och, väl att märka, friska. om de anslöt sig till dem. De som älskades av Gud skulle bli rika. Fattigdom och sjukdom var i sig ett tecken på att man ogillades av Gud.

Så lät det i alla fall i början, även om Livets Ord efter ett antal år började tona ner de värsta dragen i sin förkunnelse.

Ulf Ekman var ansvarig för denna reaktionära sekt, och dess praktik. Han var också ansvarig för en förkunnelse, som öppet drev linjen att socialismen styrdes av onda andemakter.

Denna linje var så grov, att till och med den hårdfört antikommunistiske Sven Stolpe i en kulturartikel i Aftonbladet 1985, riktade ett hårt angrepp mot Ulf Ekman, och menade att dennes angrepp mot arbetarrörelsen var djupt okristliga! (Ska försöka hitta den, det skulle vara lite kul att citera valde delar av den. Den var oerhört elak..).

Livets Ord är idag, även med sin nedtonade förkunnelse, en del av en kristen höger i Sverige, som ofta ter sig mycket olustig. Allt som försvagar denna organisation är positivt.

Katolska kyrkan är kanske i teorin ännu mer hierarkisk än Livets Ord (med en "ofelbar" påve, som ses som "Kristi ställföreträdare") men det är som sagt i teorin. I praktiken innehåller den ett stort spektrum av åskådningar, från nattsvart höger - till radikal befrielseteologi. Den är auktoritär, men den är ingen sekt.

Ulf Ekman kommer nu uppenbarligen att vara en del av dess högerflygel. Förhoppningsvis utan något som helst inflytande.

söndag 9 mars 2014

Två Big Bang-kritiska TV-filmer

2003 gjordes två Big Bang-kritiska TV-filmer, i samarbete med norsk TV. Del ett fokuserar efter ett tag framförallt på astronomen Halton Arp, som anser sig ha funnit starka belägg för att rödförskjutning kan ha andra orsaker än en expansion. Därför kom han i konflikt med det astronomiska etablissemanget, och fråntogs efter ett tag sin teleskoptid. Denna del kan ses här.

Del två är mer konsekvent teoretisk, och  där för plasmakosmologer som Eric J Lerner och Anthony Peratt fram sin generella kritik av Big Bang-teorin, och presenterar även ett plasmakosmologiskt alternativ. Den kan ses här

Plasmakosmologi har jag ju skrivit en del om tidigare. Vad gäller Halton Arp kommer jag förr eller senare att återkomma till honom, efter att ha läst några av hans böcker. Han är framförallt expert på galaxer med avvikande form, och har skrivit ett standardverk om det ämnet.

Jag återkommer alltså. TV-filmerna är båda ganska så intressanta. Om ni är intresserad av ämnet, se dem gärna!
-------------------------------------------------------------------
PS. Tidigare har jag en kort tid länkat till vad som visat sig vara en stympad version av den andra filmen, där kanske den första tredjedelen saknades.  Jag tog bort den därför att den verkade så konstig. I den här fullständiga versionen är den både begriplig och intressant - och inte det minsta konstig!

lördag 8 mars 2014

Nämforsens Kvinnominne

Idag är det ju 8 mars, som bekant. och då tänkte jag puffa lite för Nämforsens Kvinnominne. Jag fick ett rundbrev frän föreningens ordförande för några dagar sedan, som jag (med hennes tillstånd) lägger ut under detta inlägg.

Nämforsens Kvinnominne. var förut Näsåkers lokalavdelning av föreningen Tealogerna, men är nu en egen förening. En av dess viktigaste uppgifter sedan 2007 är att sköta utställningen "Efter 1000 år av tystnad" som från början skapades av Birgitta Onsell. Det är en utställning om de religioner (och samhällen) som fanns före patriarkatet. Den visades först på Historiska Museet och åkte sedan runt mellan olika platser och kom slutligen till Urhuset i Näsåker 2007.

Men de har också andra aktiviteter, som Gudinnedagar, föredrag och midsommarfirande.

Nämforsens Kvinnominne är nu även öppen för manliga medlemmar (jag är medlem). Det enda som krävs för att bli medlem är att betala 20 kronor (!) per år (!!) , men det är nästan skamligt litet, så om någon funderar på att gå med tycker jag själv så där rent personligt att hen bör betala åtminstone LITE mer (men det är jag som säger det, Nämforsens Kvinnominne skulle nog aldrig säga det...)

Utställningslokalen kostar, och hittills har Tealogerna betalat den, men nu kan de inte längre det. Det betyder att utställningen troligen snart tillfälligt kommer att tas ner, i väntan på att Nämforsens Kvinnominne få nya anslag.

Nämforsens Kvinnominne. är en på många sätt entusiastisk grupp . De har också en Facebooksida, som kan besökas här.

Det var vad jag ville säga, här kommer rundbrevet jag alltså fick för några dagar sedan.

"Näsåker 2014-03-01

Hej!

Potentiella KvinnoMinnevän!

Skriver till dig för Nämforsens KvinnoMinnes räkning.
Vi behöver flera medlemmar och vi behöver stöd för att kunna finnas kvar och utvecklas....

Som du säkert känner till har vi nu i slutet av april funnit hör i Näsåker i 7 år! Vårt Kvinnominne-museum har en stor potential att bli en växande arbetsplats.
Budskapet som denna glömda och gömda del av historien visar, är efterfrågat och nu efter 7 år är vi kända!
Välkomnar er alla!
20:- år medlemskap samt hjärtliga frivilliga bidrag till hyra och verksamhet mottages tacksamt!

Handelsbanken clearing 6312
konto 248-2289
Nämforsens Kvinnominne

Hör gärna av er!

Ordförande Lo Högberg tel: 0622- 300 90, 070-368 19 74"


btyh

Lo guidar utställningen i Näsåker

onsdag 5 mars 2014

Falska minnen eller lögner?

I Aftonbladet har Gellert Tamas försökt hitta en infallvinkel mot Sverigedemokraterna genom att göra en djupdykning i Elizabeth Loftus dubiösa falska minnes-teorier.

Han spekulerar alltså i att Jimmie Åkesson har falska minnen. Bakgrunden är att Åkesson lämnat uppgifter om stora etniska konflikter i skolåren som inte verkar stämma.

Om det är så, är väl ändå den rimligaste förklaringen att Åkesson ljuger av politiska skäl, och inte att - han har falska minnen? Att man får systematiska falska minnen av hotfulla invandrargäng i skoltiden om det inte funnits sådana, och av etniska konflikter som inte existerat, verkar milt sagt lite.... osannolikt.

Vi får hålla i minnet att Åkesson är en slipad reaktionär politiker, med en invandrarfientlig agenda. Man behöver inte spekulera i "falska minnen" om han beskriver imaginära barndomsupplevelser med en invandrarfientlig udd. I den hysteri runt "falska minnen" som vi har idag verkar det ibland som om ordet "lögn" håller på att försvinna från ordlistan.

Det ger en nästan surrealistisk upplevelse.

tisdag 4 mars 2014

När Fredrik Reinfeldt...

...för en gångs skull (!!) säger något vettigt kastar sig alla över honom. Ja, nästan alla, och i de stora medierna i bokstavlig mening alla.

Ungefär som man sjunger på födelsedagar i en känd engelsk sång : "And so say all of us"...

Vad sa han nu som var så hemskt? Jo, detta: ”Det är i någon mån förståeligt att Ryssland agerar på en rysk minoritets oro på Krim och i östra Ukraina, men inte på det sätt man agerar.”

Då kommer den ene efter den andre fram och säger att ryssarna i Ukraina inte har någon anledning till oro. Och att det följaktligen inte heller finns någon oro bland ryssarna där.

Att ett antiryskt nazistparti, med broderpartiförbindelser med Svenskarnas Parti (alltså inte Sverigedemokraterna, utan det öppet nazistiska SvP!) sitter i Ukrainas regering är väl inget för ryssar i Ukraina att oroa sig för. Att detta parti, liksom deras "bröder" i SvP, hyllar en viss Adolf Hitler, som den 22 juni 1941 startade ett krig mot Sovjet, där miljoner och åter miljoner ryssar dödades är väl heller inget att bry sig om. Eller?

Att man i var och varannan tidning kan läsa intervjuer med "oroade" ryssar i Ukraina har väl heller inget med saken att göra. Eller?

So what? - vi vet ju alla att det inte finns någon rysk oro. End of story.
------------------------------------------------------------------
TILLÄGG 5/3
Som en frisk fläkt i den unkna "debatten" om Ukraina i de stora medierna kommer nu Åsa Linderborgs artikel  i Aftonbladet idag . Läs den gärna. Det är den värd.

söndag 2 mars 2014

Tills motsatsen är bevisad

När jag var barn fick jag av en nära släkting alltid höra att man alltid skulle tro människor om gott - tills motsatsen är bevisad. Jag följde aldrig detta råd. Det föreföll mig som en inställning som skulle kunna leda till den mest livsfarliga godtrogenhet.

Men det är klart, ibland är det ju förnuftigt. Om en person på ett café  går rakt på en så att ens  kaffekopp välter, och alla ens kläder blir blöta och fläckiga , är det förnuftigt att anta att det var en olyckshändelse. Och att det inte handlade om en person som medvetet ville att man skulle gå hem i förstörda kläder.

Men det finns grupper av människor och handlingar som jag inte vill analysera på detta välvilliga sätt. Dit hör bland annat de som med vett och vilja driver kampanjer för att bortträngda minnen inte existerar.

Lägg väl märke till att jag skriver "driver kampanjer". Jag syftar alltså inte på var och en som inte "tror" på bortträngda minnen efter att (exempelvis) ha läst någon förförisk bok eller har sett något dito TV-program. Jag syftar alltså på de kampanjmakare, som medvetet sållar bort de fakta som talar för eistensen av bortträmgning.   Ingen nämnd och ingen glömd.

Min principiella inställning till fenomenet antydde jag redan denna artikel i Internationalen i februari 2000 .. Den är alltså skriven för 14 år sedan,  men den är lika aktuell idag.

Somliga kan invända att det bland de som bedriver sådana kampanjer också finns ack så fina akademiska forskare som väl ändå inte kan misstänkas för onda avsikter. Då tänker man kanske (exempelvis) på Hannes Råstams favorit, Richard J McNally, som i ett av dennes TV-program om Thomas Quick fick hålla låda och säga att bortträngning är en myt. Men alldeles bortsett från att NcNally är en av de många som hanterar sitt material monumentalt ohederligt, finns också andra besvärande fakta som hans nära samarbete med Susan E Clancy, som för ett tag sedan blev ökänd för sin tes att det är en myt att sexuella övergrepp i barndomen är traumatiska, och att en mycket stor del av de som utsätts för sexuella övergrepp som barn - njuter av det.

Så hur har vi det nu? Vad tror jag om de personer som driver kampanjer mot bortträngda minnen? Som i stort sett alltid också medvetet undertrycker den överväldigande mängd fakta som talar för dessa minnens  existens, och som dessutom ofta parallellt driver andra frågor som förstärker anklagade förövares ställning i samhället - som PAS.

Jag tror detta.

Det handlar om människor som vill ha ett samhälle där ingen förövare ska behöva uppleva att något av sina offer senare ska kunna minnas. Det handlar om människor som vill att de som efter ett tag börjar minnas övergrepp i barndomen inte ska bli trodda av någon. Det handlar om människor som hellre ser att överlevare från övergrepp i barndomen ska drivas till den yttersta förtvivlan för att ingen tror dem - hellre det än att några misstankar ska falla på fina och respektabla medborgare, som alltså rent definitionsmässigt borde vara höjda över alla sådana misstankar.

Det är människor som inte bryr sig ett skvatt om att de som utsatts som barn ibland ser sig tvungna att begå självmord för att ingen tror dem. Det är människor som inte heller bryr sig ett skvatt om att andra utsatta hamnar i tillstånd som är värre än att begå självmord.

Det är människor som vill ha ett samhälle där nästan inga förövare ska åka fast. Det är dessutom också ofta människor som dessutom vill att dessa lätt ska får vårdnaden om barn. Det är människor som vill ha en värld där färre och färre människor någonsin kommer att bli trodda när de berättar om övergrepp i bandomen.

Det är slutligen människor som vet att de inte berättar hela sanningen. Det är människor som vet att de förvränger och manipulerar när de agiterar mot existensen av bortträngda minnen. Det är människor som egentligen inte riktigt tror på sina egna förnekanden.

Det här blev ju en nattsvart bild. Kan jag bevisa det här? Jo, mer eller mindre - för några få av kampanjmakarna. Men för de flesta? Nej. För många finns det starka indicier för att det är så det är, men inga klara bevis.

Men det här är ändå det jag tror. Tills motsatsen är bevisad.