torsdag 27 december 2007

Vidrigheter på Flashback

I Sverige har vi yttrandefrihet. Det, har vi fått veta, ska vi minsann lära alla som inte har ett lika demokratiskt sinnelag som vi.

Så låt oss tala om yttrandefrihet, låt oss tala om Flashback Forum. För att visa hur liberala de är, eller vad det nu kan vara, har de under avdelningen ”Alternativa sexualiteter” skapat en tråd med namnet ”Hur uppfostrar man sitt barn att bli sin egen sexslav?”

Denna tråd startade den 13 september i år och där finns mängder av inlägg om hur man ska åstadkomma just detta. Tråden uppgår just nu till 15 sidor, och 171 inlägg.

Naturligtvis finns det till och med bland Flashbacks egna förhärdade medlemmar de som blir upprörda över denna ”diskussionstråd”. Dessa får dock nästan alltid sina inlägg raderade, med kommentarer från moderatorerna, som till exempel från moderatorn ”Denno” från den 18/9: "Har på nytt raderat tramsande och off topic. Åter till sakfrågan, hur gör man sitt barn till sexslav.”

Jag har inte någon gång förut gråtit när jag läst en diskussionstråd på nätet. Den här gången gjorde jag det.

Men att gråta är i slutändan ingen lösning. Jag tycker faktiskt att vanliga människor bör få veta att sådana skändligheter finns. Och jag tycker faktiskt också att de som skriver inlägg på en sådan tråd, liksom moderatorerna, samt de övriga ansvariga i Flashback borde hängas ut, med namn, bild, adress, personnummer och telefonnummer.

Då fick man efter ett tag se om de fortfarande uppskattade total ”yttrandefrihet”.

Om samhället tog sina deklarationer om att skydda barn på allvar skulle Flashbacks redaktion utsättas för en husrannsakan, och polisen skulle ta reda på identiteten på de som skrev inlägg på detta tema, liksom på en hel del andra figurer som härjat på Flashbacks avdelning för ”alternativa sexualiteter”.

Deras datorer skulle undersökas, deras telefonlistor skulle nogsamt gås igenom, deras källare och vindkontor skulle undersökas minutiöst.

Någon kanske invänder att de har vissa rättigheter, att man inte kan göra så. Där har ni fel. De som skriver sådana trådar har förbrukat alla normala rättigheter. De respekterar inte andras rättigheter, i synnerhet inte barns. Varför ska de tro att de har några själv?

Nu kommer detta inte att ske. Tyvärr. För ”samhället” tar inte sina deklarationer på allvar. En gång kommer det att finnas ett samhälle som gör det, det är jag helt övertygad om. Men fram till dess bör man ändå se till att de skumraskfigurer som härjar på Flashback och andra forum inte får vara ifred.

De ska veta att de har ögonen på sig. De ska veta att de en dag kommer att stoppas.

Tillägg 31/12
Tråden är nu nedlagd. Förmodligen som ett resultat av de polisanmälningar som kom efter att Motherwitch uppmärksammade saken på sin blogg http://blogg.aftonbladet.se/15013/ . Det visar att det faktiskt kan löna sig att reagera!

tisdag 25 december 2007

Indianernas fånge

Idag läste jag en bok som jag fick för 45 år sedan. För första gången. Jag fick den av Stockholms Sparbank, ”som belöning åt de flitiga spararna i Gubbängens skola” står det på ett ditklistrat försättsblad. Jag gick i första klass.

Den heter ”Indianernas fånge” och är skriven av Lois Lenski. Den handlar om en vit flicka som blev bortrövad av irokesindianer 1758. Den bygger på verkliga händelser.

Av anledningar som jag först började förstå för kanske tio till femton år sedan vågade jag inte läsa den som barn. Annars läste jag allt som barn, även otäcka saker. Om andra världskriget, ja, till och med om koncentrationsläger. Men den här vågade jag inte läsa. Jag visste i stort vad den handlade om, och det jag visste fyllde mig med motsägelsefulla känslor som jag anade att jag inte skulle kunna hantera om jag läste den. Så jag lät bli.

Tills nu alltså. Jag tänker inte berätta varför jag inte vågade läsa den. Jag bara säger att idag - den 25/12 2007 – vågade jag läsa den, för första gången, efter 45 år!

Den handlar i korthet om hur Mary Jemison, en flicka i lägre tonåren, rövas bort av Senecastammen. Hon rövas bort som kompensation för att de vita dödat en medlem av deras stam. Meningen är att hon ska blir en del av stammen och ersätta förlusten. Det sker också. När hon två år senare får en möjlighet att återvända till de vita säger hon nej. Hon har blivit en indian, hon trivs med det, och dessutom har hon fått reda på att hennes föräldrar är döda.

Den som läst avhandlingen ”Den mystiske indianen: schamanism i skärningspunkten mellan populärkultur, forskning och nyandlighet” av Sten Skånby från 2005 vet att det här har var ett vanligt tema i litteraturen under kanske 150 år. Han analyserar det som ett resultat av en ”idealisering” av indiankulturen, en idealisering som han ser som ett uttryck för en samhällskritik hos vita amerikanska författare.

Nu bygger ”Indianernas fånge” på en verklig händelse. Molly Jemison blev verkligen bortrövad, och hon valde verkligen att stanna hos Senecastammen. Hur mycket Lois Lenskis bok i övrigt överensstämmer med verkligheten vet jag inte, men om man utgår från berättelsen där är det lätt att förstå varför.

De vita såg ner på Amerikas ursprungsbefolkning, med det var inte tvärtom. Indianerna hatade vad de vita hade gjort mot deras folk, men de var inte rasister. De såg det som helt möjligt att göra en tillfångatagen vit till en av deras egna. Och relativt ofta lyckades de.

Det finns också historier om motsatsen. Om hur indianbarn tas från sina föräldrar, och av de vita placeras på missionsstationer eller på andra anstalter. De är grymma historier, som ofta handlar om våld, indoktrinering, om sexuella och fysiska övergrepp. Sådana berättelser hade sannerligen inga ”lyckliga slut”. Det kan förstås ha funnits fall där barn från ursprungsbefolkningen rycktes bort från sin hemmiljö och slutar som ”goda vita”. Men de verkar i så fall inte gjort några avtryck i litteraturen.

Vad beror den här skillnaden på? Sten Skånby talar om 18- och 1900-talens idealisering av indiankulturen. Men frågan är förstås om den enbart var ett resultat av samhällskritiska författares agendor, eller om den också avspeglade en verklighet.

Den vita kulturen var som sagt rasistisk, och betraktade ursprungsbefolkningen som underlägsen. Bara det är en viktig skillnad. Men det finns flera. De irokeser som kidnappade Molly Jemison tillhörde en kultur där kvinnorna hade en ställning som var oerhört starkare än kvinnorna hade i den vita kulturen. Kvinnorna ägde husen och jorden, släktskapet gick på kvinnolinjen och mannen var tvungen att bosätta sig hos kvinnan vid äktenskapet.

Om hon hade återvänt till de vita, hade hon tvingats underordnat sig patriarkatet på allvar. Det slapp hon här.

De vitas kultur var uppdelad i fattiga, som fick kämpa för brödfödan, och rika, som levde i ofattbar lyx. Hos indianerna var alla lika fattiga, och alla hjälptes åt så bäst det går. Det framgår faktiskt även av denna bok, som ju var skriven för barn och ungdomar.

Men dessutom var ursprungsbefolkningens syn på barn mycket mer respektfull än de vitas. Eleanor Leacock, bland andra, har visat hur befolkningen i indiankulturerna betraktade de vitas grymma uppfostringsmetoder, och i synnerhet de kroppsliga bestraffningarna, med avsmak. Barnen hade också en mycket större självständighet och frihet än i den vita kulturen.

I ”Indianernas fånge” beskrivs också hur Molly behandlas med respekt och ömhet, tills hon slutligen känslomässigt byter sida. Men det är ju en barn– och ungdomsbok? Ja, men beskrivningen av inställningen till barn stämmer så bra överens med den hos antropologer som Leacock, och den ger intryck av att avspegla en verklighet.

För att återgå till min egen barndom – trots att jag inte vågade läsa boken låg mina sympatier alltid på ”indianers” sida när jag såg på filmer, eller när vi lekta ”indianer och vita”. Jag ville alltid vara ”indian”, även fast jag visste att de ju alltid, till sist, förlorade. Rädslan för boken var inte en rädsla för ”indianer”. Det var en rädsla för de känslor och insikter jag visste att hela berättelsen med nödvändighet skulle väcka inom mig.

fredag 21 december 2007

Vad är egentligen "moralpanik"?

I samband med att pseudonymen Motherwitch startade en kampanj mot pedofilsidor på nätet, blev hon, som ett brev på posten, genast anklagad för att sprida ”moralpanik”. Det är ett underligt begrepp, som brukar användas av många för att slå mot ståndpunkter de inte gillar, i synnerhet sådana ståndpunkter som bygger på någon form av ”moralisk” upprördhet.

Det kan användas till det mesta. De som inte vill legalisera pedofili eller vuxenincest anklagas för ”moralpanik”, trots att de oftast har en lång rad rationella argument att bygga sitt avståndstagande på. De som ogillar våldsamma och sadistiska dataspel, eller videofilmer, brukar också sägas sprida ”moralpanik”, trots att de skulle kunna hänvisa till en lång rad forskare, från Bandura och framåt, som argumenterat för hur destruktivt det kan vara att utsättas för grovt, men trivialiserat våld i media.

De som upprörs över satanister som spikar upp katter på kyrkdörrar, och vars favoritmusik är black metal-låtar som förhärligar våld, tortyr, eller våldtäkter, sprider också "moralpanik". De som anser att det finns en kärna av sanning i berättelser om ”rituella” sadistiska övergrepp är väl de värsta spridarna av denna ”moralpanik”. Men även de som upprörs över att statsråd och andra höjdare utnyttjar minderåriga prostituerade.

Det finns förvisso de som försökt definiera ett begrepp som moralpanik på andra, mer meningsfulla, sätt, men här är jag mer intresserad över hur begreppet används i vulgärdebatten. Moralisk upprördhet och en vilja att bekämpa föremålet för denna upprördhet ses ofta som moralpanik. Men inte alltid.

En av de största rörelserna i vår tids historia som till ganska stor byggde på en ”moralisk” upprördhet var rörelsen mot USA:s krig i Indokina. Det djupt omoraliska i att en stor nation bombade ett fattigt bondeland sönder och samman, och lät sina marionetter i Sydvietnam tortera och våldta, upprörde miljoner människor. Ändå har jag inte sett någon som vågat påstå att det var moralpanik. Men det vore ju så enkelt att hävda det.

Är inte trots allt principer som ”Du skall icke döda” förlegade påbud, som moderna människor sedan länge lagt bakom sig? Och är framförallt inte åsikten att det är fel av de härskande i rika länder att bomba fattiga människor sönder och samman ett uttryck för en unken moralism som inte förstår att olja och säkerhetsintressen väger tyngre än olika moraliska hjärnspöken? Varför ska man uppröras över Vietnamkriget, kuppen i Chile, invasionen av Irak, tortyren i Abu Ghraib- fängelset?

Eller för den delen polisens likgiltighet inför morden på kvinnor i Guatemala, som SvD tog upp idag? Att fånga mördare och ställa dem inför rätta – är inte det också en sån där ”moralistisk” ryggradsreflex, ovärdig en sofistikerad människa, som befriats från alla unkna fördomar?

Nej, de flesta skulle nog inte våga ens antyda att de sista exemplen skulle vara uttryck för ”moralpanik”.

Eller någon osedvanligt cynisk person skulle kanske ta upp det allra sista exemplet. Varför det?

Därför att det finns några väsentliga faktorer som leder till att vissa personer börjar skrika om ”moralpanik”. Om någon upprörs över sexuella brott, eller brott mot kvinnor, eller mot barn, eller brott med ”ockulta” inslag, eller vissa typer av narkotikabrott, då kommer genast skriken om moralpanik.

De som försvarar USA:s brott i Indokina eller Irak, skulle aldrig våga använda termen om sina motståndare. Framförallt kanske för att de vill behålla moraltemat för sig själva. De vill inte avfärda kritiken som en ”moralpanik”, därför att de själva älskar att framställa sina egna åsikter som djupt moraliska (ni vet, nationens ära, plikten att kämpa mot kommunism, och sådant).

Men i grunder är det ju samma sak. Somliga människor upprörs över övergrepp mot barn, övergrepp mot kvinnor, sekter som förhärligar (och inte så sällan använder) våld, narkotikalangning, på samma sätt som de också kan uppröras över USA:s övergrepp i Irak. Det ligger ofta ”moraliska” skäl bakom båda dessa typer av ställningstaganden. Och ofta berör de olika ämnena varandra. Det finns stora strukturella likheter mellan hur USA-soldater sexuellt torterade fångna irakier, med hur förövare i vår vardag använder samma metoder mot kvinnor och barn.

Avskaffa ordet moralpanik, eller använd det bara när det verkligen kan vara adekvat (om exempelvis homofobiska kampanjer, eller när upprörda moralister på 40-talet ville förbjuda Pippi Långstrump!). Att bli moraliskt upprörd över hur människor kränks, eller förråas, och försöka handla utifrån det, är ett uttryck för människors bästa sidor, inte de sämsta. Det lobbyisterna för övergrepp, våld, och avhumanisering kallar för ”moralpanik” har kommit för att stanna. Dess bättre.

torsdag 20 december 2007

”I cyberrymden kan ingen höra dig skrika”

Jag skäms lite över det, men citatet i rubriken kommer faktiskt från Jan Guillou. Det kommer dessutom från en av hans många osympatiska krönikor. Men för tillfället låter jag bli att nämna vilken, för just detta citat gav mig någon aha-upplevelse.

Jag är trött på nätet. Visst, visst, det har gjort en oerhörd nytta, men det har på sätt och vis ökat alienationen. På ”den gamla goda tiden”, alltså före internet, var man tvungen att prata med varandra, på telefon eller på annat sätt, om man ville ha tät kontakt. Det behöver man inte längre. Är det på gott eller på ont?
Förmodligen både och. Men här tänker jag bara skriva om det negativa.

Folk blir vänner på nätet, men också ovänner. Jag tror att det är lättare att bli ovänner på nätet än vad det är IRL (d.v.s. internetförkortningen för allt annat än internet, betyder ”In Real Life”). Om man pratar med någon kan man höra på tonfall, uppfatta nyanser, undvika missförstånd. Det kan vara ganska svårt på nätet.

Folk blir till och med förälskade på nätet, det har jag varit med, det är en sorts förälskelse som i oerhört hög grad bygger på projiceringar, man ser bara texten och fyller i resten med sin fantasi. Det slutar ofta bedrövligt.

Att ta del av ständigt nya mail, som ska besvaras, ger en konstig känsla. Det är möjligt att de som föds upp med det kommer att tycka det är naturligt. För mig känns det som om den värld där det finns röster, ansikten, leenden, gråt, gradvis ersätts med bokstäver, bokstäver, bokstäver. Det är ju egentligen inte bokstäver heller, det är ettor och nollor. Osynliga ettor och nollor.

På internet är allt tillåtet, om man inte lever i Kina eller Nordkorea eller så. Alla åsikter är tillåtna. Någon kan skriva och vara för pedofili, sedan kan någon annan skriva och vara emot. Det är demokratiskt, alla är lika på nätet. Även socialhjälpstagare har råd att skapa en blogg, Men hur många läser den, och varför?

Internet är vår tids repressiva tolerans. Ingen kan säga att vi inte är en demokrati, alla kan ju skriva vad de vill på nätet. Att sedan det mesta som är angeläget stannar där, och endast får närmast obefintliga konsekvenser ”IRL” är en annan sak. ”I cyberrymden kan ingen höra dig skrika”. Även en blind höna, och Jan Guillou, hittar ibland ett korn.

Det här är naturligtvis orättvist. Men jag känner det så nu.

Kommer hem till en ensam lägenhet och sätter på datorn det första jag gör. Kollar besöken på min hemsida och blogg, och om jag orkar också om jag fått några mail. Kollar Motherwitchs och Consequentias bloggar, och eventuellt någon debatt jag deltar i på något forum. Eller kanske vad som hänt på något stödforum. Men för mig känns det mer och mer som en konstig livsstil.

Jag tror inte på sf-berättelser om att datorerna tar över. De kan inte ta över, inte på det sättet. De är programmerade av människor, och människor kan när som helst dra ur sladden. Men de kan ta över våra psyken. I värsta fall.

I USA dömdes en kvinna för barnmisshandel. Hon hade misskött sina barn och låtit dem svälta, och leva i smuts, eftersom hon använde all sin lediga tid till att sitta framför datorn och surfa. Det är kanske inte datorernas fel, hon kanske skulle ha misskött barnen i alla fall. Vad vet jag. Men datorn blev i alla fall ett redskap för vanvård.

Det är ett extremfall, men det finns många fall som inte är så extrema.

Nu använder jag i alla fall nästan bara datorn för att kolla vad som händer och för att skriva. Har nästan aldrig spelat dataspel, de flesta jag sett handlar om att man ska skjuta ner en massa monster för att överleva. Det är kanske förråande för en del, för mig är det bara dödtråkigt. Hur kan någon stå ut med att göra det timme efter timme? Försökte nån gång, gav upp efter några minuter. Minns inte varför, men troligen var jag så dålig på att skjuta ihjäl monster att de dödade mig efter en kort tid.

Kan inte hitta något bra slut på denna orättvisa betraktelse. Jag kanske lider av datorfobi? Det finns kanske KBT-terapi mot sådana? Det skulle i alla fall inte hjälpa mig, för jag har inte, och kommer förmodligen aldrig att få, råd med KBT-terapi…

söndag 9 december 2007

När jag inte vågade gilla ABBA

Jag lyssnar gärna till ABBA. Det kan jag säga idag, utan att det är speciellt märkvärdigt. Det är ingenting som behöver motiveras, även om jag säkert skulle kunna hitta någon motivering om jag försökte.

Men 1977 var det annorlunda. Det året gick jag så långt i att dölja att jag gillade ABBA att jag till och med ringde in en telefoninsändare till Aftonbladet och angrep dem.

Bakgrunden är denna. Aftonbladet hade en telefonfråga om man kunde jämföra ABBA med Beatles. Jag ringde in, och läste upp ett litet uttalande där jag sa att det inte gick, för Beatles var genier medan ABBA var ”en kommersiell musikmaskin i kapitalets tjänst”. Min insändare kom in, till min stora förtjusning. I själva verket var det ganska så pinsamt.

För någon månad tidigare hade jag köpt ABBA:s LP ”Arrival”, och det är ingen överdrift att säga att jag lyssnade på den nästan varje dag. Jag hade just flyttat till ett dystert hotellhem på Norra Stationsgatan, med utsikt mot en dygnet runt kraftigt trafikerad gata. Ett av mina glädjeämnen på detta dystra ställe var just att lyssna på ”Arrival.”

Men samtidigt hade jag en djupt liggande känsla av att det var något fel, något djupt obehagligt med ABBA. Därav denna märkliga insändare. Det hindrade mig inte att ta med skivan ifråga till fester, vilket väckte lite munterhet hos de som kände till mitt inlägg i Aftonbladet. Dessa kom med lite syrliga kommentarer, och det gjorde det nog rätt i.

Jag har sällan varit politiskt korrekt på detta fyrkantiga sätt, men det här var ett märkligt undantag. Varför jag skämdes för att lyssna på det ”kommersiella” ABBA men inte att gå på det likaså kommersiella McDonalds är ju intressant. Det har nog också sina förklaringar, men de går jag inte in på här.

När The Album, ABBA:s nästa LP, kom ut, köpte jag den inte, men jag besökte ett kollektiv där en av medlemmarna hade köpt den, och spelade den gång på gång. Och när filmen ABBA - The Movie kom gick jag och såg den, och älskade den, trots dess ganska så tunna story. Men så fort någon frågade mig om saken försäkrade jag att jag tyckte att ABBA var hemska.

Vad tycker jag nu om vad jag sa i insändaren i Aftonbladet? Bortsett från det pinsamma, att jag angrep vad som faktiskt var ett av mina favoritband, kan man också problematisera vad jag sa om Beatles. De må ha varit ”genier”, och de var säkert mer nyskapande än ABBA, men de var naturligtvis i viss mån en ”kommersiell musikmaskin”, och en mycket framgångsrik sådan. De fick ju till och med motta en orden ur drottning Elizabeths hand 1965 för sina insatser för den brittiska exportindustrin.

Och vad det gäller det politiska innehållet lyckades de producera reaktionära låtar av en typ som ABBA aldrig skulle ha vågat ge ut. Exempelvis den skattekverulerande ”Taxman” från 1966, eller angreppet på den utomparlamentariska vänstern i ”Revolution 1” från 1968. För att inte tala om deras kvinnofientliga utbrott i ”Run for your life” från 1965.

Medlemmarna i ABBA var, om man får döma av de få politiska uttalanden som kom från några av dess medlemmar, med all säkerhet ganska så borgerliga. Men den enda text med politiskt innehåll de någonsin skrev, ”Fernando”, var närmast en romantiserad hyllning till en latinamerikansk gerillasoldat – knappat ett högertema.

Men saken var att för mig var Beatles nästan heliga, några man inte fick angripa. Så fast jag hjärtligt avskydde kvinnohatet i Tom Jones Delilah (”She stood there laughing – i felt the knife in my hand and she laughed no more”) såg jag med överseende på den likaledes mordiska Beatlestexten i ”Run for you life”: ”I´d rather see you dead little girl than to be with another man”.

Av ganska så självklara skäl skrev ABBA inte några sådana texter – det skulle se mycket konstigt ut med Agnetha Fältskog och Anni-Frid Lyngstad som medlemmar. Och av samma skäl kunde inte gärna ABBA, som andra supergrupper, plocka upp kvinnliga fans efter koncerterna och utnyttja dem sexuellt (vilket Beatles gjorde).

Tillbaka till ABBA. De fick mig att må lite bättre 1977 i en eländig tillvaro. Liksom Beatles, och för den skull Monkees, fick mig att leva upp och bli glad 1967.

Och ett av de främsta kriterierna på att musik, eller litteratur, eller film, är ”bra” är väl att den fyller en sådan funktion. Den som gör det kan aldrig vara ”dålig”, alldeles oavsett vad kulturskribenter må tycka om saken.

torsdag 6 december 2007

Vad innebär domen mot Tranås kvinnojour?

Den fällande domen mot Tranås kvinnojour är en tragedi. Den är inte alls oväntad, men likväl en tragedi.

Efter att kvinnorna i jouren ansetts överbevisade om att de inte kände till att den kvinna, som med deras hjälp gömt sig tillsammans med sitt barn, inte hade den juridiska vårdnaden, fälldes tre av dem, tillsammans med en rektor som hjälpt barnet till skolgång. Två av kvinnorna dömdes till sex månaders fängelse.

Den som vet något om ämnet, känner till att inte så få barn i Sverige idag är gömda, eftersom förövare har fått vårdnaden om dem. De är relativt lyckligt lottade. Många barn har det värre – de tvingas leva med förövare de är rädda för. Detta är en logisk konsekvens av vår kvinno- och barnfientliga juridiska praxis.

Det är oerhört svårt att dömas för övergrepp mot barn, och de som inte är dömda får ofta nästan automatiskt delad vårdnad. Om den andra föräldern, i 99 fall av 100 mamman, aktivt försöker bekämpa dessa orättvisa beslut förlorar de ofta vårdnaden totalt. Det kallas för ”umgängessabotage”.

Detta är läget. De som försöker gömma barn i en sådan situation är nominellt ”brottslingar”, liksom Robin Hood i legenden. Men i likhet med denne närmast mytiska figur är de ju snarare hjältar.

Liza Marklund har i fem krönikor i Expressen visat hur en uppenbar förövare friats i hovrätten, trots en överväldigande bevisning, som innefattar rättsläkarintyg. Vårdnadstvisten i det fallet är ej slutligen avgjord, men med vår lagstiftning är det klart möjligt att fadern kommer att få delad vårdnad. I detta, och många andra, fall, hoppas jag i så fall att barnet blir gömt. Och jag hoppas att den som i så fall känner till var, är anständig nog att inte berätta det för polisen.

Lina Ploug, ordförande i ROKS, har i ett ganska så defensivt uttalande sagt att hon beklagar att kvinnojourer bryter mot lagen. Jag hoppas att hennes uttalande är taktiskt betingar, för det vore ledsamt om hon menade det. Milt sagt.

När polisen letar efter flyktingar som gömt sig för att slippa avvisas, är den människa som avslöjar gömstället ett kräk. På samma sätt är den som avslöjar för myndigheterna i diktaturländer var gömda motståndskämpar finns ett kräk. Eller den arbetare som anger strejkledaren för polisen, i länder där strejker är förbjudna. Eller den som berättar för rasistiska lynchmobbar var de ska få tag i judar, eller zigenare, eller svarta.

Det är i grunden samma sak här. Den som hjälper vårt kvinno- och barnfientliga rättssystem i sådana fall har förrått både kvinnor och barn, liksom sin egen mänsklighet. Att handla så bör betraktas på samma sätt som strejkbryteri betraktas inom arbetarrörelsen.

Den lärdom som bör dras av fallet är främst att de som i sådana fall hjälper barn att gömma sig måste göra det på ett sådant sätt att det inte direkt kan kopplas till exempelvis en kvinnojours officiella arbete. Det är ett taktiskt misstag av en kvinnojour att gömma barn i sitt eget namn. Men naturligtvis kommer barn i sådana fall även i fortsättningen att gömmas – från förövare och från kvinno- och barnfientliga myndigheter. Förhoppningsvis tills de blir gamla nog att själva få välja var de ska bo.

För alla som kämpar för barns rättigheter är budskapet från denna dom klar. Myndigheterna står mycket ofta inte på vår sida. Lagstiftningen gör det inte heller. Därför kommer en del av arbetet med nödvändighet att måsta bedrivas, inte i samarbete med, utan i direkt motsättning till, det juridiska systemet. Tragiskt, men tyvärr sant.

torsdag 29 november 2007

Jan Guillou – Unni Drougge

De gudarna vill förgöra slår de först med vansinne, säger ett gammalt uttryck. Efter Jan Guillous egendomliga utfall mot Unni Drougge undrar jag inte om han sjunger på sista versen, som skribent och författare.

Unni Drougge har i en utmärkt artikel i SvD den 27/11 fulkomligt dissekerat Guillous utfall. Men egentligen hade hon inte behövt göra det - det gör han så bra själv.

Studera den här intervjun med Jan Guillou i SVT (texten lånad från Consequentias blogg):

”Tror du inte att det påverkar din trovärdighet som journalist, författare och opinionsbildare att ha en agent som trots allt har sysslat med kvinnomisshandel?
JG: - Han har inte sysslat med kvinnomisshandel.
- Han är ju dömd för det.
JG: - Jo, men den domen är en bagatell när man använder det hårda ordet kvinnomisshandel. Det i övrigt i det som står i Unnis bok i det här ämnet, rakt av - lögn från början till slut, nästan allting... All… Ingenting hon säger i detta ärende, är sant.

- Är det någonting särskilt du tänker på?
JG: Allting. Rubb som stubb. Hon har bestämt sig för att hämnas för att han dumpade henne, vilket alla insåg skulle inträffa förr eller senare.
- Så trots att han är dömd för att ha misshandlat en kvinna, så betraktar du inte honom som kvinnomisshandlare?
JG: - Nej, det gör jag inte.”

Vad Guillou säger här är dels att allt Unni Drougge säger är falskt. Här är han lika tvärsäker som när han rutinmässigt avfärdar barns berättelser om övergrepp och man kan förstås som alltid fråga sig: ”Hur vet han det?” Svaret är som alltid att han inte vet ett dugg,

Men sedan kommer det verkligt avslöjande... Det finns ju förutom Drougges egna ord en dom, ett erkännande, och en medicinsk bevisning. Hur ställer han sig till det? Jo, han deklarerar oförskräckt att den dom, som bland annat refererar till medicinskt belagda, mycket omfattade skador, efter grov misshandel, inte har någon betydelse, eftersom denna misshandel enligt Guillou är ”en bagatell”. Tänk lite på ordet - ”en bagatell”. Att en kvinna blir hänsynslöst slagen av sin partner och får omfattande skador som följd av detta är… ”en bagatell”.

Därmed är egentligen allt nödvändigt sagt om Jan Guillou. Han är demaskerad inför alla som kan läsa. Han inte endast förnekar det ena övergreppet efter det andra – här försvarar han bevisade övergrepp. I anständighetens namn borde Aftonbladet stoppa de krönikor som skrivs av denne kvinnofientlige skribent. Men det kan man väl inte hoppas på.

Vi är många som länge vetat att Jan Guillou använt sig av märkliga metoder (och ofta rena lögner!) i sin kamp mot vad han kallar ”vår tids häxjakt” mot sexualbrottslingar. Allt från att den ende psykiatriska referensen i Guillous bok ”Häxornas försvarare” var en ökänd amerikansk pedofil-lobbyist som ansåg att många barn som utsatts för övergrepp var medskyldiga eftersom de ”förfört” förövaren, till att han helt fräckt grovt felciterade från ett angivet stycke i Eva Lundgrens ”La de små barn kommet til meg” och tillskrev Södertäljeflickan en absurd berättelse om upp-och nedvända kor, som var uppenbart inspirerad av de protokoll från 1600-talets häxprocesser Guillou själv studerat för sin TV-serie ”Häxornas tid”..

Men vi har varit relativt ensamma med dessa insikter. Många har ofta uppfattat Jan Guillou som en person, som uppriktigt och ärligt lagt fram fakta om hur oskyldiga anklagas i ”dagens häxprocesser”. Att här tala om Guillous ohederlighet och dolda agenda har för många tett sig sekteristiskt, fanatiskt och extremt...

Men nu är kejsaren avslöjad. Hans retorik, som så ofta brukat skyla honom, gör det inte längre. Alla kan se hur ynklig han ser ut, och någonstans tycker man sig höra barnets röst från HC Andersens saga: ”Men han har ju ingenting på sig”…

söndag 25 november 2007

Vem vågar tro på ett barn?

Den 14 mars nästa år kommer en mycket viktig bok ut på Tusculum förlag. Dess betydelse kan knappast överskattas. Det är "Vem vågar tro på ett barn? Södertäljeflickan och verkligheten" av Birgitta Allmo. Den behandlar ett fall av övergrepp på barn, som var mycket uppmärksammat under de första åren av 1990-talet.

En flicka i Södertälje anmälde sin far för sexuella övergrepp. Rättsmedicinska undersökningar bekräftade hennes berättelse, och fadern blev fälld. När flickan sedan började berätta om övergrepp med fler förövare inblandade, startades en förtalskampanj, där hon beskrevs som en mytoman utan trovärdighet. Detta trots att en av de personer hon pekade ut som förövare visade sig vara identisk med en person som redan utreddes för sin inblandning i barnsexhandeln.

Det blev resning i fallet, men i motsats till en del senare fall ledde inte resningen till att fadern frigavs. Straffet sattes lägre, men han fick ändå avtjäna fem år i fängelse.

Men det stoppade inte kampanjen mot Södertäljeflickan. En serie av oseriösa skribenter tävlade om att stämpla henne som en sinnesförvirrad mytoman, som bland annat ansågs manipulerad av en amerikansk terapeut. Att alla väsentliga drag i hennes berättelse kom innan hon träffat terapeuten ifråga framgick aldrig i denna revisionistiska historieskrivning.

I denna smutskastningskampanj deltog många, men ett namn förekommer oftare än de andra. Det är Jan Guillou. Jag håller inte räkningen på alla de infama, okunniga, felaktiga och i några fall direkt lögnaktiga utfallen som den mannen kommit med i frågan. Den som vill ha några exempel kan gå till min hemsida och läsa mina artiklar om Jan Guillou och övergrepp.

Men den 14 mars kommer alltså en bok som baseras på vad som verkligen hände, och inte på illvilliga fantasier. Den bygger på en rad tidigare okända fakta, bland annat den nu avlidne faderns dagböcker. Den kommer förhoppningsvis att bli en effektiv motvikt till förnekarlägrets desinformation, och ett stöd till alla de som vill arbeta mot övergrepp på barn.

Mer tänker jag inte säga här - jag återkommer med mer utförliga kommentarer den dag boken kommer ut.

torsdag 15 november 2007

Maria Abrahamsson och kvinnojourerna

Maria Abrahamsson är inte min favorit, för att uttrycka det mycket, mycket milt. I dagens SvD har hon en ledarartikel med rubriken ”Att gömma barn är som regel allvarliga brott”.

Där hoppas hon innerligt att kvinnojouren i Tranås, som blev friad i tingsrätten för att de gömde mor och barn, trots att fadern hade vårdnaden, ska fällas av hovrätten. Hon hånar den för deras försvar, att kvinnojouren inte visste om att mannen hade vårdnaden. För Abrahamsson är det självklart: kvinnojourer som gömmer barn från vårdnadshavare ska straffas.

Men frågan om de visste eller inte visste detta är inte huvudfrågan. Det finns många situationer där det är helt riktigt att gömma barn från vårdnadshavaren. Det finns hur många exempel som helst. Domstolarna friar ofta förövare, och om de är friade så brukar de få vårdnaden. Och om det inte blir någon rättegång alls för de också vårdnaden. Ibland får de till och med vårdnaden om de är fällda för övergrepp. Så illa är det.

Läser journalister varandra? I så fall borde väl Abrahamsson läst Liza Marklunds krönikor i Expressen. Där visas hur en far till en åttaårig pojke frias av hovrätten trots att pojkens anklagelser mot fadern stöds av en helt ovedersäglig medicinsk bevisning, som hovrätten helt enkelt undviker att diskutera. Nu har den mannen på nytt krävt vårdnaden. Om han skulle få det – är det riktigt att gömma pojken eller inte? Bör den som gömmer honom straffas? Ja eller nej?

Nu kommer inte Abrahamsson att svara på sådana frågor. De har aldrig intresserat henne. Kampen mot övergrepp mot barn har heller aldrig intresserat henne. De enda kommentarer av henne jag någonsin sett i denna fråga är hånfulla gliringar åt kvinnojourer och alla andra som väljer att tro på barn istället för att tro på förövare. Eller åt journalister som blir upprörda över att domstolarna ser mildare på våldtäkter mot barn än våldtäkter mot vuxna. Eller åt Eva Lundgren… som hon hittade på ett ny beteckning för - ”djävulsfeminist”.

Nej, Maria Abrahamsson ger då inte precis intrycket av att vara intresserad av att försvara barn mot övergrepp. Vad är hon då intresserad av? Inte vet jag. Men jag kan inte låta bli att tala om vad jag känner, efter att ha tvingat mig igenom några års samlade SvD-artiklar av henne. Rysningar. Illamående. Och mörkerrädsla.

måndag 5 november 2007

"Levande föda" - en olustig TV-serie

Jag har just sett sista delen av en ganska otäck TV-serie, "Levande föda". Det finns något som stör mig djupt med den.

Den börjar med att beskriva skräcken för naturväsen, och i synnerhet skogsrån, och fortsätter in i en historia av kidnappning och övergrepp. Jag undrade lite hur dessa två teman skulle kopplas ihop. Mot slutet fick vi svaret: förövarna kidnappade och plågade människor med det yttersta syftet att använda dem som föda åt ett mystiskt skogsväsen.

Jag har inget emot TV-serier om skogsväsen. Folktrons skogsväsen är fantasieggande och det skulle kunna göras en helt underbar TV-serie om exempelvis skogsrån. Jag har inget emot en TV-serie om övergrepp och kidnappningar, om den kan ge folk en insikt om att detta är en verklighet - en fasansfull verklighet som finns ibland oss.

Men att kombinera dessa teman på detta sätt blir så trist. Dels höljs mänskliga övergrepp in i mystikens dimmor, dels demoniseras folktrons väsen och blir en sorts onda människoätare uppfödda av sadister av släktet Homo Sapiens, som verkar inspirerade av makarna West, Jeffrey Dahmer eller Marc Dutroux.

Folktrons väsen var sällan onda, trots att kyrkan gjorde mycket för att få dem till det. De kunde vara lättretade, de kunde vara förföriska, men de var nästan aldrig onda. Det borde jag veta, som suttit timmar, dagar och veckor och studerat berättelser om sådana väsen på Stockholms folkminnesarkiv.

Skogsrån gjorde dessutom i stort sett aldrig barn illa. Ibland hjälpte de barn som gick vilse. Om jag hade resurser, och fantasi, till det skulle jag gärna göra en vacker TV-serie om hur ett skogsrå visar sig hjälpa barn bort från kärlekslösa föräldrar och förövare. Det skulle vara att visa lite sympati för de urgamla föreställningarna om övernaturliga naturväsen.

Det är inte naturväsen som plågar ihjäl människor, det är andra människor... Det är inte skogens väsen som är ett hot mot vilsekomna människor, män, kvinnor och barn - det är den infernaliska djungel som konstruerats av människor.

lördag 27 oktober 2007

Det irriterande Kuba

Jag prenumererar på Svenska Dagbladet. Det bör tilläggas: inte på grund av utgjutelserna på deras ledarsida, utan trots dem. Varje dag genomlider jag dessa, och tröstar mig med att de är så uppenbart pinsamma, att de inte torde övertyga någon vettig människa.

Igår, den 26/10, ville denna ledarredaktion ”befria Kuba”. Castro måste bort, så att Kuba kan bli ett mer välmående land, som Haiti, Paraguay eller Colombia. Dessa exempel är nu förstås mina, inte SvD:s.

Det enda problemet är, tycks det, att Kubas folk inte verkar vilja ha ”frihet”, modell SvD. Det bekymrar ledarredaktionen mycket.

För Kuba är ju, enligt SvD, ”en mardröm som inte tog slut när Muren föll och den kommunistiska ideologin hamnade i kylan.”

Att regimen inte föll när Sovjet gjorde det är obegripligt för redaktionen. Istället valde kubanerna att ”fortsätta lyssna till diktatorns evighetslånga tal.”

Men sedan kom ett nytt hopp: Fidel Castro blev sjuk. Detta födde ”förhoppningar om att diktaturen skulle kollapsa”. Men något gick fel, konstaterar tidningen uppgivet: ”Verkligheten är dystrare. Folket har inte rest sig.” Det är ju verkligen bedrövligt. Här har folket en chans att få det som i Haiti och de tar den inte…

Men det blir än dystrare: den kubanska regeringen stärks av att den får ”köpa olja billigt av Venezuelas president Hugo Chavez (som vill vara vår tids Fidel Castro)”. Kan ingen göra något åt denne eländige Chavez?

Det enda hoppet för SvD är att USA lyfter det embargo som enligt ledarredaktionen endast gynnar regimen och i själva verket är ”kommunisternas bäste vän”. P.g.a. detta kan nämligen, enligt redaktionen, "kommunisterna" ena folket mot en yttre fiende. Man bör alltså efterlysa en smartare taktik från USA:s sida.

Efter detta börjar redaktionen inspireras av Freuds drömteori och drömmer vackra önskedrömmar: ”Låt dollarn flöda. Låt dollarn föda frihet.” Önskedrömmar för en nyliberal, vill säga. Men knappast för Kubas folk.

Ett kapitalistiskt Kuba skulle inte bli som i Sverige, eller ens som i USA. Dessa länders härskande klasser kan genom sina multinationella företag och sin utsugning av andra länder göra eftergifter till de egna folken. Nej, ett kapitalistiskt Kuba skulle bli som, just det, Haiti, Paraguay eller Colombia.

Är det så svårt att inse att folket i ett land, som trots sin relativa fattigdom har Latinamerikas bästa sjukvård och utbildning, och en medellivslängd av europeiskt snitt, inte vill ersätta den med modeller som Haiti eller Paraguay? Att det är därför de inte gör som SvD vill – störtar det egna systemet för att ersätta det med kapitalism?

Missförstå mig rätt, jag är inte för enpartisystem. Inte alls. Men i valet mellan Castro och Wall Street skulle jag välja samma sak som kubanerna. Hellre ett samhälle som det kubanska, som trots demokratiska brister, bygger på ett ekonomiskt system som kan ge välstånd, rättvisa och faktiskt också en hel del reellt folkligt inflytande. Än en korrupt bananrepublik som skrotar välfärden, anpassar sig till Internationella valutafonden och USA, och blir marionetter till det internationella kapitalet.

Det är ett självklart val, kan man tycka. Men ack så irriterande för SvD:s ledarredaktion.

tisdag 23 oktober 2007

Stureplansprofilerna och opinionen

Stureplansprofilerna är fällda av hovrätten och en nästan enig presskör hyllar för en gångs skull en vettig dom. Med undantag av advokaterna Per E Samuelsson och Leif Silbersky verkar alla vara överens om att rättvisa har skipats. Det gäller även personer som man knappast trodde kunde hamna rätt i en sådan fråga, som till exempel Maria Abrahamsson i Svenska Dagbladet. Att advokater hävdar att personer är oskyldiga tillhör ju så att säga deras jobb. Att Kerstin Koorti, som militant försvarade den friande domen i tingsrätten, nu verkar vara tyst är däremot lite förvånande.

Men det finns något betänkligt i många av kommentarerna från de som stöder domen. Ständigt och jämt påpekas det att domstolen har dömt enbart på juridiska grunder, och att den inte har påverkats av den starka opinionen mot den tidigare friande domen. Det betyder, anses det, att domen är rättvis och inte en eftergift för en högljudd opinion.

Att detta resonemang logiskt sett torde innebära att opinionsbildningen var meningslös inser kanske inte en del av de som för fram det. Det innebär också att man ser jurister som ”objektiva”, nästan vetenskapliga experter på ”juridik”, som inte bör påverkas mer av vanliga människors rättsmedvetande än vad en matematikprofessor bör påverkas av lekmäns åsikter om imaginära tal och tredjegradsekvationer.

Men juridiken är inte en vetenskap. Juristerna är inbäddade i ett nätverk av sociala och sexuella fördomar, och det påverkar tveklöst rättskipningen. Det var inte så länge sedan dåvarande ordföranden i Högsta Domstolen, Bo Svensson, i en intervju i DN (26/5 2005) förklarade att den sexköpande HD-domaren Leif Thorsson borde få fortsätta att döma i sexmål, därför att han ju genom sitt sexköp hade visat sig ha ”djupa kunskaper i ämnet”. När Svensson sedan försökte slingra sig ur klavertrampet gjorde han bara saken etter värre. Han började prata om att Sverige är ett konstigt land som i motsats till alla andra länder förbjuder sexköp, och började till och med citera Frödings ”Jag köpte min kärlek för pengar, för mig var ej annan att få”…

En ordförande i HD borde vara lojal mot lagstiftningen, kan man tycka. Men det var inte direkt det intryck Bo Svensson gav.

I själva verket visar en rad märkliga domar att synen på sexualbrott hos många jurister är ganska så konstig. Nyligen friades en man för våldtäkt mot sin son för att det inte kunde uteslutas att fadern hade sovit under våldtäkten. Även om han nu hade gjort det, vilket milt sagt kan betvivlas, kan man förstås undra om en man som skulle skjuta ett statsråd i sömnen skulle försättas på fri fot. Att personer som begår grova brott i sömnen borde ha rättspsykiatrisk vård, torde vara uppenbart, även för alla jurister, om det nu inte ”bara” gällde sexualbrott.

1988 avslöjades det att juristernas sångbok i Stockholm innehöll en visa vid namn ”Lilla Ida”. Med melodin hämtad från ”Där som sädesfälten böja sig för vinden” beskrev den i närmast lustfyllda, och skämtsamma, ordalag en sadistisk våldtäkt på en 14-årig flicka. Den sjöngs på olika fester och sammankonster i Juridiska föreningens regi. Vilka värderingar kan sitta i bakhuvudet hos folk som en gång utan problem sett sådana sånger som underhållning?

Så, nej, det finns ingen neutral opolitisk juridik. Och ja, det är viktigt att genom aktiv opinionsbildning försöka påverka, nej, tvinga, domstolarna att döma till kvinnors och barns förmån. Det finns ingen anledning att tro att de automatiskt kommer att göra det på egen hand.

söndag 7 oktober 2007

Finns det ”rituella övergrepp”?

Den uppmärksamhet jag fick på Vetenskap och Folkbildnings forum får mig att på nytt fundera över hur begreppet ”rituella övergrepp”, för att nu inte tala om ”sataniska rituella övergrepp” (på engelska ofta förkortat SRA, ”Satanic ritual abuse”), används i debatten för att diskreditera människor som utsatts för organiserade sexuella sadistiska övergrepp. På flera ställen på nätet har jag kallats för ”SRA-mytens främste förespråkare i Sverige”, vilket aldrig har varit sant. Och i synnerhet inte sedan 2004, då jag till sist tog avstånd från termen ”rituella övergrepp”.

Det är viktigt att avmytologisera begreppen och komma ner på jorden. Om en människa utsätts för grova sexuella sadistiska övergrepp, där förövarna till och från använder sig av symboler hämtade från exempelvis kristendom, satanism, voodoo, santeria eller några andra religiösa system – är det då ”rituella övergrepp”? Eller är det sadistiska övergrepp med ”religiös” fernissa?

Detsamma gäller även andra typer av sexuella övergrepp, där de rent sadistiska inslagen inte dominerar. Om en katolsk präst påtvingar ett barn oralsex och kallar det ”nattvard” (vilket har hänt) – är det då ett ”kristet övergrepp” eller ett övergrepp av en samvetslös person som utnyttjar sig av kristna symboler för att hålla barnet under kontroll?

Förövare kan förvisso i några fall själva tro att de gör det för ”Gud” eller ”Satan”, men i själva verket gör de det för att tillfredställa sina egna perverterade behov. Genom att kalla det för ”rituella övergrepp” kapitulerar vi för deras egna mystifikationer, de tankesystem som ytterst är avsett att terrorisera barnen. Och i en del av fallen också att skapa en falsk ideologi, i vars namn förövarna rättfärdigar sin egen kusliga praktik.

Bakom nästan allt som brukar kallas ”rituella övergrepp” är förövarnas sexuellt/sadistiska behov det underliggande motivet. De eventuella ”trossystemen” är här förvirrade konstruktioner, hemmagjorda pseudoreligioner, som ofta präglas av naivitet och vimlar av logiska motsägelser.

Och i många fall, exempelvis i de svenska Umeå- och Södertäljefallen, saknades även dessa pseudoreligiösa/ pseudofilosofiska överbyggnader. Här var det den nakna sadismen som rådde oinskränkt.

Finns det då inget som skulle kunna kallas ”rituella övergrepp”? Ja, om en religiös eller annan grupp, utövar ritualer vars syfte är att indoktrinera, inte att ge förövarna sexuella/sadistiska kickar, skulle det kunna kallas ”rituella övergrepp”. Men där ritualerna är underställda de vuxnas gränslösa sadistiska/sexuella behov bör man kalla en katt för en katt.

Eller med Södertäljeflickans ord : ”Jag tycker att vi ska börja benämna saker för vad de verkligen är: sadistiska sexuella övergrepp som gränslösa vuxna njuter av att utsätta barn för och vars syfte är att ge förövaren starkare och starkare kickar, göra illa och skrämma till tystnad” (från Nuri Kinos intervju med henne, DN 4/10 2003).


TILLÄGG
Se också min blogg "Rituella övergrepp - myt eller verklighet?"

fredag 5 oktober 2007

Hemsidan nere

Någon kanske undrar varför min hemsida legat nere i snart två dygn. Det undrar jag också, men tydligen pågår något på servern som tar längre tid än planerat. Den kanske blir klar i morgon, om jag har tur. Om jag inte har tur kanske den kommer som en oväntad julklapp, eller så.

Tillägg 7/10
Nu kan åtminstone jag komma in på den igen. Det är tydligen så att webbhotellet bytt IP-nummer, och att det tar ett tag för de olika lokala internetleverantörerna, eller vad det nu heter, att "upptäcka" det. Gradvis kommer fler och fler att kunna komma in på min hemsida igen.

Jag fattar inte ett skvatt av detta i och för sig, men nåt åt det hållet ska det vara.

lördag 29 september 2007

Vilse i folkminnesarkivet

Det var för några år sedan, jag höll på att läsa om skogsrån. Jag var ofta på folkminnesarkivet i Stockholm och läste anteckningar om folk som hade mött skogsrån.

Som ni kanske vet lurar skogsrået ofta människor att gå vilse. Man går runt och runt i skogen, och hittar inte hem. Men om man kommer på att vända sin tröja ut och in, eller bak och fram, upptäcker man ofta var man är någonstans och kan hitta hem igen.

Nåväl, jag satt där och läste och gjorde anteckningar och märkte att jag måste gå på toaletten. Jag hade varit på toaletten där många gånger, det var bara att gå nerför en trappa och sen låg den där.

Men den här gången, upptäckte jag, var det helt annorlunda. Där toalettdörren av trä skulle finnas fanns istället en låst järndörr. Konstigt, tänkte jag, har jag gått ner fel trappa? Men det fanns bara en trappa, så vad kunde ha hänt?

Faktiskt hade jag varit på toaletten tidigare samma dag så det kunde knappast vara så att de hade byggt om på några timmar. Mysteriet tätnade.

Till sist tog jag mod till mig och frågade en kvinna i personalen som var den jag hade bäst kontakt med, och som visste att jag läste om skogsrån.

Det hela var verkligen pinsamt. Jag sade till henne att, hmm... det här är konstigt, men jag hittar inte till hmm... toaletten, fast jag har varit där många gånger förut. Hon log mycket vänligt.

Hon följde mig ner för trappan och visade mig toaletten. Medan vi gick ner frågade hon roat om jag inte hade försökt med att vända tröjan ut och in. Det visade sig nu att korridoren där nere krökte av, och toaletten låg längre in. Fast jag hade varit där kanske 50 gånger hade jag "glömt" det, och min syn var kanske förvänd också, för jag hade inte sett att korridoren kröktes.

Jag mumlade ett förvirrat och skamset "tack" och hon gick upp igen.

Sedan flyttade folkminnesarkivet några kvarter bort. Jag fortsatte att gå dit. En dag när jag skulle gå därifrån såg mannen som satt i expeditionen så road ut. Jag frågade om jag hade glömt betala för några kopior. Han skakade på huvudet och log, nästan lite infamt.

När jag kom ut på gatan insåg jag plötsligt vad det var som var så roligt. Jag hade utan att veta det vänt tröjan ut och in!

fredag 28 september 2007

Savalen maj 1970

Jag har en hemsida som heter Kiremaj70. Förra hösten kom jag i en djup kris och tog i panik bort det mesta på den. Jag har sedan gradvis rekonstruerat den.

Förklaringen till varför hemsidan heter Kiremaj70 togs också bort.

Så jag tänker berätta det igen.

I mitten av maj 1970 åkte vår klass, 8d i Rålambshovsskolan i Stockholm, på en bussresa till Savalen i Norge. Klassen var kanske den stora ljuspunkten i mitt liv, trots att jag i själva verket var nästan totalt isolerad i den. Jag umgicks i stort sett inte med någon i den utanför skoltid, men den var ändå det ljusaste som fanns i mitt liv.

Första dagen på skolresan fick vi namnskyltar. Min var upp-och-ner, och det innebar att den också var baklänges. Så någon sa, "Åh, du heter Kire!"

Och sedan blev det mer och mer mitt namn, ända tills skolan slutade nästa vår. Och den perioden kom jag faktiskt in i klassen på ett annat sätt än någonsin förr, i synnerhet på hösten 1970.

Och vad gäller själva Savalenresan blev det på många sätt en av de lyckligase veckorna i mitt liv.

Därför är namnet Kire laddat med en ljus känsla för mig, det är hoppfullt, känns fint på många sätt.

Därför Kiremaj70, eftersom jag fick detta namn på en skolresa maj 1970 som för mig var helt underbar, och innebar en så stor öppning för mig.

tisdag 25 september 2007

Calle555 och bortträngda minnen

Vetenskap och Folkbildning (VoF) har ett forum, där ”vetenskap” och ”pseudovetenskap” diskuteras. Tonen på detta forum brukar vara ganska sansad, men så inte när frågor om bortträngda minnen eller ”rituella övergrepp” kommer upp.

Det visades idag när pseudonymen Calle555 startade tråden ”Bortträngning är inte politiskt korrekt”, uppenbarligen provocerad av mitt inlägg på denna blogg. Han citerar det jag skriver om att förnekandet av bortträngningen som fenomen troligen har sociala orsaker och ställer den retoriska frågan ”Vad insinuerar han egentligen?”

Jag ska förklara något väldigt enkelt för Calle555. Jag insinuerar inget, jag försöker hitta en förklaring till varför teorin om bortträngda minnen är så inflammerad, varför forskningsrapporter som stöder den sällan citeras adekvat i medierna, och varför intelligenta människor kan ta till de mest halsbrytande bortförklaringar för att förklara bort beläggen för den.

Jag insinuerar i synnerhet inget om Calle555. Jag diskuterade sociala processer, och inte varför varje enskild person som inte tror på bortträngda eller återkallade minnen tror som de gör. Vad gäller Calle555 själv, har jag aldrig trott att han är en medveten förövarförsvarare. Jag tror att han har de åsikter han för fram, att han genuint tror på det han skriver, och att han inte drivs av en ”dold agenda” att beskydda förövare.

Han har för några år sedan använt sig av mycket obehagliga metoder i debatten om bortträngda vs inplanterade minnen, bland annat genom att på det mest oempatiska sätt leta runt på överlevarforum för att söka bevis för att minnen ”inplanteras” där.

Men, återigen, jag tror inte att han är en medveten förövarförsvarare. Han är dessutom normalt sett relativt saklig, vilket man inte kan säga om de som kastade sig in i debatten efter hans inlägg.

Det är lite Flashback-stämning över tråden, en person kommenterar hånfullt ett (nu borttaget) stavfel i min text, en annan kan inte låta bli att komma med följande egendomliga kommentar om mig: ”Jag hoppas att det betyder att han minns hur traumatiskt vi behandlade honom, vilket torde visa att bortträngnings-tanken kan ha någon liten poäng”. Bortsett från det kränkande Flashbackliknande sättet att skriva kan man kanske notera den bristande logiken. Om jag minns hur jag behandlades på VoFs forum torde det ju vara ett argument mot bortträngningsteorin, och inte för den!

Ja, jag minns hur en av de mer oseriösa debattörerna på VoFs Forum, signaturen Garvarn, i sin tråd ”Satanistiska rituella övergrepp i fakta och fiktion” kombinerade inställningen att han inte behövde läsa de arbeten som ansåg att ”rituella övergrepp” existerade, eftersom han på förhand ”visste” att de var ovetenskapliga, med en karakterisering av mig som ”en rabiat vettvilling”, andra älskvärdheter att förglömma (dock ej bortträngda…).

Eftersom han vägrade att ta del av den litteratur som talade emot honom (bland annat arbeten av psykiatriker, sociologer, och religionsvetare), blev han tvungen att konstruera upp en milt sagt ensidig bild av hur det hela ligger till, med stöd av källor som bland annat en längre artikel av frilansjournalisten John Earl i tidskriften ”Issues in child abuse accusations” och hemsidan ”Religous tolerance”. I övrigt var hans referenser få, bland annat några allmänna böcker om pseudovetenskap.

Hela trovärdigheten i hans beskrivning och påståenden, som ofta står i strid med den seriösa litteraturen i ämnet, står och faller med trovärdigheten i hans källor.

Nu gavs ”Issues in child abuse accusations” ut av en Ralph Underwager, som gjorde sig totalt omöjlig i alla seriösa sammanhang sedan han lät sig intervjuas i den holländska pedofilvänliga tidskriften Paidika, och där bland annat hävdade att pedofilerna med djärvhet borde hävda att de utför Guds vilja. Att som huvudsaklig referens till framförallt fallet McMartin använda en artikel av en frilansjournalist i en sådan tidskrift är som att diskutera de tyska förintelselägren med den revisionistiska ”Journal of historical review" som huvudsaklig källa.

Religous Tolerance, för sin del, är en hemsida som kombinerar rosenskimrande artiklar om sekter som scientologerna och Familjen/Guds barn med hätska utfall mot ”anti-kult-rörelsen”, dvs. organisationer som svenska FRI (Föreningen Rädda Individen). Den anser, förutsägbart nog, att rituella övergrep inte existerar.

En person som använder den typen av debattmetoder är outhärdlig i sig. Det värsta var dock att de övriga ”vetenskapsförsvararna” på VoFs forum aldrig distanserade sig från hans egenartade källor, eller hans underliga metod, eller hans tilltro till invektiv som argument, trots att jag tog upp frågan, utan glatt jamade med.
Det var DET som fick mig att lämna forumet, inte min skräck för den intellektuella halten i ”Garvarns” utfall.

Slutligen: till Calle555, eller någon annan i den kretsen som vill vara seriösa, och inte bara ansluta sig till en Flashback-liknande lynchmobb. Läs gärna Jennifer Freyds bok och försök komma med en seriös vetenskaplig kritik av den. Då, och endast då, ska jag ta er på allvar.

Bortträngning är inte politiskt korrekt

På min hemsida har jag just nu lagt upp en recension av en bok som heter "Betrayal Trauma". Den är skriven av Jennifer Freyd, som hamnade i centrum av en hård debatt i USA om "falska minnen". Anledningen var att hon privat anklagat sin far för incest. Föräldrarna svarade dock inte privat, de startade False Memory Syndrome Foundation (FMSF), som publicerade fallet, och drev tesen att återkallade minnen av övergrepp är falska.

Nu var Jennifer Freyd psykologiprofessor med minnesforskning som specialitet, och hon blev inte direkt svarslös. Men hon inskränkte sig inte till att bemöta sina föräldrar och FMSF. Hon utvecklade en egen teori om bortträngningen och dess orsaker.

Före hennes bok fanns det i stort sett två teorier om orsaken till att minnen trängs bort. Båda formulerades av Sigmund Freud. Den första teorin lade han fram på 1890-talet, och innebar att minnen som var fysiskt eller psykiskt plågsamma trängdes bort för att denna plåga var outhärdlig. Den andra teorin formulerade han i början av 1900-talet, och gick ut på att minnen som var kopplade till omedvetna otillåtna önskningar trängdes bort.

Nu läger Freyd fram en tredje teori, som lägger fokus på barnets beroende av vårdnadshavare och andra vuxna. Orsaken till bortträngningen är inte att minnen skulle vara plågsamma i sig (obehagliga sjukhusminnen tillhör de vanligaste minnena från barndomen) utan för att de är kopplade till svek och förräderi från viktiga vuxna i barnets omgivning, framförallt, naturligtvis, vårdnadshavarna.

Att ha sådana minnen sätter barnets grundtrygghet och i extrema fall dess existens i fara. Därför kan det ofta vara nödvändigt för barnet att inte minnas.

Dessutom bemöter hon de som förnekar att minnen alls kan trängas bort. Det är nu entydigt bevisat att minnen av övergrepp kan försvinna, och sedan komma tillbaka. Inte ens de hårda förnekarna vågar idag förneka det uppenbara. Men istället försöker de mer eller mindre, för att tala ren svenska, slingra sig och hävda att minnena kan ha försvunnit av andra skäl än att de var obehagliga. De kan till exempel ha glömts bort för att de var oviktiga.

I föreningen Vetenskap och Folkbildning frodas sådana teorier, och på deras forum på internet brukar de dyka upp när bortträngda minnen kommer på tal. Det säger sig självt att detta är att trivialisera övergrepp i barndomen. Om de ses som något man kan glömma på samma sätt som man glömmer färgen på tapeterna i farmors kök, blir övergrepp mot barn en liten bagatell.

Hur kan i övrigt intelligenta människor komma till sådana bisarra slutsatser? Den yttersta förklaringen torde vara social. Det är så pass många människor som minns övergrepp i barndomen att andelen förövare i befolkningen med nödvändighet måste vara ganska stor, om dessa minnen är riktiga. Då förstår man kanske varför det är så viktigt för många att bortträngning och återkallande av bortträngda minnen ska ses som en myt.

När man läser om rapporter om att barn inte berättar allt för polisen i förhör om övergrepp de utsatts för (senast i ett referat i en av Stockholms gratistidningar om en aktuell forskningsrapport), formuleras det ofta som att barnet medvetet låter bli att berätta vad det minns. Det kan förstås hända, det också, men när man stöter på sådana formuleringar alltför ofta undrar man om inte det också beror på att bortträngning i vår tid ses som något farligt. Att acceptera bortträngningen som ett faktum är hotande inte bara för enskilda förövare utan för stabilitet och lugn i samhället, det är alltså förnekat, det är nedtystat.

Att tala om bortträngning är, kort sagt, inte politiskt korrekt.

lördag 22 september 2007

Jesus och Muhammad

Debatten om Muhammadbilderna har fått mig att fundera lite på vad jag tänker om Jesus och Muhammad, kristendomen och islam. Jag är varken kristen eller muslim, i och för sig, men jag gick många år och försökte bli "kristen". Det gick inte.

Jag upplever Jesus som en betydligt mer sympatisk person än Muhammad, för att uttrycka mig försiktigt. Jag tänker inte gå in på varför, men var och en kan läsa evangelierna och jämföra med Koranen och någon populär biografi över Muhammad och dra sina egna slutsatser.

Men... det innebär inte att jag tycker bättre om kristendomen än islam. Faktiskt inte. Anledningen är främst denna.

När en religion för en gångs skull har en riktigt sympatisk religionsstiftare, ska han nödvändigtvis torteras ihjäl i slutscenen. Och sedan ska hela läran byggas upp på att det är denna hemska död som frälst hela mänskligheten. De kristna ska kunna "vila ut i Jesu sår" (ett populärt uttryck i den tidiga pingströrelsen), och en sång låter oss veta att "genom blodet har han frälst mig".

Dessa citat är inte bara representativa för pingströrelsen, var och en som plågar sig igenom Paulus ser att de bygger på den grundsyn som fanns i den tidiga kristendomen.

I artikeln "Nattvarden, korset och försoningsläran" på min hemsida http://www2.hemsida.net/kiremaj70/ har jag utvecklat det närmare.

I sin praktik har sedan både islam och kristendomen oftast allierat sig med makten, med männen mot kvinnorna, med de vuxna mot barnen, och förföljt kättare och oliktänkande. I båda fallen finns också exempel på motsatsen - kristna och muslimer som vägletts av sin religion för att kämpa mot orättvisor och förtryck.

Nya testamentet skulle definitivt vara mer sympatiskt än Koranen - om det inte vore för blodsoffret, försoningsläran, och den otäcka syntesen av denna blodsmystik och försvaret för makten man finner hos Paulus och i en del av de andra breven.

Och jag reagerar mer negativt när jag ser kristna kors än när jag ser den muslimska symbolen, nymånen. Varje gång jag ser ett kristet kors tänker jag på den plågade man som slutade sina dagar med ångestskriet "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?".

söndag 16 september 2007

Än en gång till frågan om Lars Vilks Muhammadbilder

För det första, Lars Vilks har rätt att teckna vad han vill, och hur dåligt han vill, och försöka få det utställt och publicerat. För det andra, jag anser inte att det ska finnas några lagar som förbjuder publicering av hans bilder, inte ens hans sämsta eller hans mest kränkande.

Men att något inte är förbjudet innebär inte att det bör göras. Jag anser inte att det ska finnas en lag mot hemsidor som förnekar Förintelsen, men jag anser ändå inte att sådana sidor bör finnas. Jag anser heller inte att det bör skrivas en lag som förbjuder förnekande eller ens bagatelliserande av övergrepp mot barn. Det är bättre om de som bedriver sådana kampanjer hängs ut, avslöjas i sitt nakna människoförakt.

Vad gäller Lars Vilks hade jag varit på hans sida om han hade varit en flykting från, exempelvis, Iran som ville visa sitt motstånd mot hur de härskande utnyttjar islam i förtryckets tjänst. Men det är han inte. Han är (i förhållande till den överväldigande majoriteten muslimer) en privilegierad västerlänning som ser det som något lite pikant, lite intressant, att ”testa yttrandefrihetens gränser” . Att han kränker miljoner och åter miljoner människor i onödan rör honom inte i ryggen. Det är väl intressant också, kan man förmoda, kanske en del av själva konstverket, i sann postmodern anda.

Jag skriver ”i onödan” för bilden har inget vettigt syfte. Ingen historiker, eller ens den värsta fiende till islam, har någonsin argumenterat för att Muhammad i själva verket var en hund. Om Vilks hade tagit upp en diskussion om kvinnosynen i islam, eller synen på barnäktenskap bland en liten minoritet av världens muslimer, eller ogillat Koranens syn på Guds allmakt, och velat stryka under sin åsikt med en slagkraftig teckning, hade det varit en annan sak. Men jag har den otäcka känslan av att hans enda syfte med bilden är att kränka.

Varför blir muslimer så kränkta? Beror det huvudsakligen på religionen? Jag tror inte det. Så länge vi kommer från den västvärld som genom historien ockuperat, exploaterat, och invaderat muslimska länder, och fortfarande gör det, är det förståeligt att arroganta gester från representanter från vår del av världen är sprängstoft. De allra flesta muslimer i världen är fattigare än den fattigaste tjugondelen i Sverige och Västeuropa (att Usama Bin Ladin själv är mångmiljonär ändrar inte ett uns på detta faktum). De har haft erfarenheter av västvärldens imperialistiska arrogans under århundraden – från korstågen till invasionen av Irak och utsvältningen av Gaza.

Med tanke på det borde man kanske vara lite mer medveten om makt, sociala förhållanden och imperialism. Och inte bara förhäva sig över den ”konstens frihet” som den fine och bildade Lars Vilks säger sig värna om – i motsats, alltså, till fattiga människor i Pakistan, vars vreda ansikten vi förskräcks över när vi ser på demonstrationsbilderna.

Jag försvarar i princip Lars Vilks rätt att teckna vad han vill, och tycker lika illa om Al Qaida och dess hot som alla andra. Men jag har inga som helst sympatier för honom. Tvärtom, hans arrogans och likgiltighet för miljoner människors känslor äcklar mig gränslöst.

lördag 15 september 2007

Motala, Guillou och de "oskyldiga pedofilerna"

Den 22/2 2004 skrev Jan Guillou en krönika i Aftonbladet med rubriken ”Medierna gillar inte oskyldiga pedofiler”. Det han menade med denna något märkliga rubrik var att media frossar i sexualbrott mot barn, medan de tystar ner fall med oskyldigt dömda

Det har nog aldrig varit sant, och definitivt inte sedan mitten av 90-talet. I själva verket blir friande domar vanligtvis betydligt mer omskrivna än fällande. Vem visste vem Bo Larsson var innan Uppdrag Granskning startade sin kampanj, men efter de fällande tingsrätts- och hovrättsdomarna? Jag visste det i alla fall inte, och hade inte hört talas om fallet förrän Uppdrag Granskning sände sitt första program i frågan. Blev det ens notiser när han fick sina fällande domar? Vet inte, jag har inte kollat, men om det fanns notiser måste de varit väldigt små, eller endast publicerade i någon lokaltidning.

Nu har en man som dömts för övergrepp mot sin dotter och fått resning fällts på nytt i Motala. Jag skrev om fallet tidigare på bloggen, eftersom media stort uppmärksammade det som ett nytt fall av ”falskt dömda” . Det blev ganska stora artiklar om en man som fällts för incest men där det nu upptäckts att dottern även berättat om övergrepp i skogen, med flera män inblandade, med ”rituella och sadistiska” inslag. Man kunde vänta sig en massiv mediebevakning, och en friande dom.

Men så blev det inte. Domen blev på nytt fällande, och tidningarnas notiser blev ganska små. DN hade en mindre artikel, men i övrigt har jag bara sett just smånotiser. SvD:s och Aftonbladets papperstidningar idag innehåller inte ett ord om fallet. Expressen hade en liten notis.

Om det hade blivit en friande dom skulle det blivit stora rubriker, som i Bo Larsson-fallet. Proffstyckare som Jan Guillou skulle tala om att det bara var ett av många fall av oskyldigt dömda, och Göran Lambertz skulle intervjuas. Och de mest långtgående slutsatser skulle dras om det svenska rättssystemet - att det så ofta sätter ”oskyldiga män” bakom lås och bom. Och det skulle bli många kommentarer om hur dåraktigt det är att tro på organiserade sadistiska (och ”rituella”) övergrepp.

Om media var konsekventa skulle de nu istället upplåta plats åt Christian Diesen och Madeleine Leijonhufvud för kommentarer, det faktum att fallet med Södertäljeflickan ledde till resning 1993 men slutade i en ny fällande dom 1994 skulle kanske tagits upp, och, vem vet, kanske någon tidning i så fall skulle kunna tänkas intervjua Eva Lundgren och få synpunkter på våld och ritualisering. Men sådana mediereaktioner kan man ju titta i månen efter.

Jo, media gillar just vad Guillou i ett av sina (inte alltför sällsynta) förvirrade ögonblick kallade för ”oskyldiga pedofiler”. D.v.s. på mer vanlig svenska, män (och i något enstaka fall kvinnor) som anklagats för sexualbrott mot barn, och sedan friats av domstolar, och/eller av media. De som helt enkelt fälls är inte lika intressanta, det blir oftast notiser.

Vad beror det på, egentligen?

Tillägg 17/9: En vän till mig har hört av sig och sagt att SvD den 15/9 faktiskt hade en liten notis om Motalafallet. Hon hade slängt tidningen och visste inte på vilken sida det var. Jag har inte slängt tidningen och har gått igenom den återigen, sida för sida, för att leta efter notisen. Jag har inte hittat den. Den måste ha varit mycket, mycket liten...

torsdag 13 september 2007

Vill inte vara man…

På ett sätt känns det aningen desperat. Jag är 52 år och har aldrig upplevt mig som vuxen man. Jag har alltid reagerat negativt på att bli betraktad som man, och kroppen känns i stort sett alltid som främmande. När höll på att komma upp i tonåren fick jag oerhörda ångestattacker. Det berodde förvisso på annat också, men jag tror att ångesten förstärktes över att jag utvecklade en manlig vuxen kropp jag inte ville ha. Och ju äldre jag blir ju obehagligare blir det.

Jag vet bara inte vad jag vill vara istället. Ibland tror jag att jag vill vara kvinna, ibland att jag inte vill ha någon vuxensexualitet alls, dvs. att jag skulle vilja vara kastrerad… Det sistnämnda lär jag aldrig kunna få, det förstnämnda skulle jag rent teoretiskt kunna få om jag ställde upp på en massa psykologintervjuer och bevisade att jag vill vara kvinna genom att gå i kvinnokläder – eller? Vad då kvinnokläder?

Om jag vore kvinna skulle jag gå i t-shirt och jeans, men det gör jag ju nu också. Jag har inget behov av att på ett spektakulärt sätt se ”kvinnlig” ut.

Jag gör inget åt dessa saker, har aldrig gjort det. Men det måste jag göra snart, paniken bara växer…

Frågan är bara vad och hur.

Om jag skulle ”byta kön” har jag ingen aning om jag skulle bli heterosexuell eller lesbisk eller asexuell – eller någon kombination av dessa. Men det är inte det väsentliga, det viktigaste är att slippa vara man… Vilka saker som skulle kunna hända när jag väl slipper det som jag reagerade med sådan panik på i förpuberteten har jag ingen aning om… Det kanske blir trist, dötrist, tråkigt…. eller kanske helt underbart, för att nu citera Askungen.

Förr eller senare ska jag dö, tyvärr, höll jag på att säga, och jag vill inte dö som ”man”. På något sätt måste jag komma ur in passivitet och göra något åt saken. För tiden bara går och går…

tisdag 11 september 2007

Öppet brev till Jasenko Selimovic

/Jasenko Selimovic är chef för radioteatern och stoppade Linnéa Liljas pjäs Under Skalet den 1 september. Han uttalade sig om saken i P1:s program Media igår./

Hej, vill bara ställa en liten fråga med anledning av ditt uttalande i P1:s program Media. Där säger du att ni ska kontrollera trovärdigheten i Linnéa Liljas Under Skalet för att avgöra om programmet kan sändas. Jag skulle gärna vilja veta, hur tänker ni göra det?

Tänker ni starta en polisutredning om anklagelserna om incest? Om brott som begicks på (så vitt jag fattar) 50- och tidigt 60-tal? Tänker du snoka reda på författarens identitet och intervjua släktingar? Kriminaltekniskt undersöka det material som pjäsen bygger på?

Eller är det bokens, och inte pjäsens, trovärdighet som ska kontrolleras? I så fall är det ännu knepigare får då krävs en enorm undersökande journalistik och polisiära resurser. Du får försöka identifiera de i boken beskrivna och ej namngivna personerna och sedan ta reda på om de hade alibin vid tidpunkter... men, vänta vilka tidpunkter? Inga tidpunkter nämns i boken. En massiv polisutredning om anklagelser om rituella övergrepp för över 40 år sedan torde inte ingå i Radioteaterns uppgifter. Det är dessutom omöjligt och det vet du.

Kort sagt, det är omöjligt för dig att kontrollera trovärdigheten. Du får helt enkelt acceptera, som alla vettiga chefer skulle göra, att det är en kontroversiell pjäs och en kontroversiell bok. I sådana fall finns det alltid några som ifrågasätter trovärdigheten. Om alla program där trovärdigheten ifrågasätts skulle förbjudas skulle till och med väderrapporterna förbjudas.

Hälsningar Erik Rodenborg

PS. Som före detta medlem i Låt Bosnien Leva kan jag dessutom inte låta bli att komma med följande kommentar. Hur många serbchauvinister ifrågasatte inte trovärdigheten i rapporterna om Srebrenica och andra massakrer? Anser du att en pjäs om Srebrenica borde ha stoppats under 90-talet om serbchauvinister hade ifrågasatt trovärdigheten?

söndag 9 september 2007

Isis...

ISIS är en organisation för yrkesverksamma som arbetar mot sexuella övergrepp mot barn. De har också gjort en fin film som handlar om hur svårt att få en förövare fälld, ”Älskar alla sina barn?”. Jag såg den på Trasdockan igår. Den var mycket sevärd.

Sitt namn har organisationen fått efter den egyptiska gudinnan Isis. Det synes mig vara ett bra val av namn…

Många tror att motsättningen mellan gott och ont är något som förts in i det religiösa tankelivet i och med kristendomen, eller judendomen. Många har föreställningen att begrepp som ont och gott inte fanns i de förkristna religionerna.

Denna föreställning sprids idag också i New age-miljöer och i nyhedniska grupper, som ofta tycks tro att "ondska" är ett tvivelaktigt kristet begrepp, som skapat skuldkänslor och splittring. Och, som sagt, var frånvarande i de tidigare religionerna.

Men det är inte sant. Ett bra exempel är just den klassiska myten om Isis och Osiris. Dess kärna är just kampen mellan gott och ont. I denna myt kämpar Isis mot den onde guden Set, som har mördat och styckat Osiris, Isis´ make. Dessutom begår Set sexuella övergrepp mot deras barn, Horus. Isis tar upp kampen mot Set, lyckas återuppliva Osiris, och får till sist Set fälld i gudarnas domstol. Set förknippas sedan i den egyptiska religionen med våld, hotande fiender och den döda, sterila öknen.

Isisgestalten har troligen inspirerat kristendomen - det finns till och med forskare som föreslagit att namnet Jesus har konstruerats på grund av dess likheter med namnet Isis. (Jesus hette egentligen inte Jesus, utan Josua!). Det är också ganska så klart att Isiskulten inspirerat den senare Mariakulten.

För ungefär tio år sedan blev jag fascinerad av Isisgestalten. Jag började läsa allt jag kom över om Isis, satte upp bilder av henne på väggen, började till och med be till henne...

Jag tilltalades av att denna gudinnegestalt i berättelserna inte bara så där i största allmänhet är en omvårdande modergudinna utan att hon faktiskt i myterna och tron aktivt kämpar mot ondskan. Och det fanns också på många andra sätt något speciellt med Isisgestalten...

Men när jag sedan undersökte vad de nyhedniska grupper som fokuserar på Isis sade blev jag oftast grymt besviken. De nyhedniska miljöerna idag vill som sagt ofta inte höra talas om ondska, än mindre föra en aktiv kamp mot den. De avfärdar ofta tal om "ondska" som "kristen dualism". Och i det här fallet konstruerar de följaktligen upp en ofarlig Isisfigur, och bortser från vad de centrala myterna om henne faktiskt säger. Isis blir i deras version något tamt, något privat – och något okontroversiellt.

Därför tycker jag att nätverket ISIS på ett fint sätt tolkar berättelserna om gudinnan bättre än de flesta "nyhedniska” beundrare av henne. Den Isis som i myten förde en kamp på liv och död mot ondskan skulle, det är jag övertygad om, känna igen sig bättre hos de som kämpar mot sexuella övergrepp mot barn än hos de nyhedningar som gör henne till en symbol för endast inåtvänt begrundande.

För mig har Isisgestalten varit en kraft i över tio år. Och myten om henne ett meningsfullt drama om att ondskan kan besegras.

söndag 2 september 2007

Yttrandefrihet i Sverige: exemplet Linnéa Lilja

Bara några minuter innan Linnéa Liljas pjäs Under Skalet skulle sändas av radioteatern kom beskedet att den hade ställts in. Anledningen, sades det, var att trovärdigheten i berättelsen ifrågasatts. Om Sveriges Radio skulle stryka alla inslag vars trovärdighet kan ifrågasättas skulle de knappast ha några inslag kvar. Det här är ett klart besked från de som har makten: yttrandefriheten gäller inte överlevare från sadistiska övergrepp i barndomen. Att berätta om sin egen verklighet är inte tillåtet i Sveriges Radio, inte ens om det sker anonymt och namnen är ersätta med pseudonymer.

Det har nu blivit alldeles uppenbart vad yttrandefriheten i Sverige är och inte är. Yttrandefrihet i Sverige är att få rita en bild av Muhammed som en hund. Detta är en mycket viktig frihet, sägs det, och det ska vi minsann lära alla muslimer, som inte fattar vilka omistliga värden som går förlorade om vi tummar på den friheten. Men att få berätta om vad man utsatts för i barndomen är inte tillåtet, för dessa berättelser är ju inte "trovärdiga".

Jag saknar ord för att karakterisera denna inställning, och om jag finner dem är det nog ändå ord som inte lämpar sig i tryck...
Men "Under skalet" var uppenbarligen farlig. Läs gärna boken - så får ni se vad som var så farligt...

fredag 31 augusti 2007

Linnéa Lilja i radioteatern

I morgon klockan 13.30 i P1 spelar radioteatern en föreställning, som utgår från Linnéa Liljas bok "Under Skalet". Av döma av hur den presenteras på Sveriges Radios hemsida kommer föreställningen så vitt jag förstår att koncentrera sig på frågan om faderns skuld, men den som läst boken vet att Linnéa Liljas självbiografiska berättelse också handlar om organiserade sadistiska övergrepp i rituella former.

Därför är det en stor händelse att detta sänds i P1. När "Under Skalet" kom ut våren 2005 var tystnaden så massiv att man kunde höra en snöflinga falla. Bortsett från en (positiv) recension i Norrländska Socialdemokraten var det tyst. Själv försökte jag sprida information om den på nätet, men när jag försökte få in en recension i "vänster"tidningen "Stockholms fria tidning" blev det hela bara pinsamt.

I flera månader försökte denna tidnings kulturredaktör låtsas som om han funderade på att ta in den, tills jag slutligen insåg att detta förmenta grubbel bara var en dåligt maskerad refusering. Uppenbarligen var denna fråga lika känslig för den "fria" tidningen i Stockholm som det var för den etablerade borgerliga pressen.

Men lyssna gärna på P1 i morgon 13.30. Och läs sedan gärna boken också!

söndag 26 augusti 2007

Nån därnere måste gilla mig

Jag skrev tidigare om Lagen om alltings allmänna djävlighet – detta egocentriska begrepp, som baserar sig på den vidskepliga föreställningen att tillvaron gaddat sig samman mot just mig.

Den blir aktuell idag, när jag får reda på att bussarna till Hovsjö centrum på nytt ställts in.

Vad har det med loaad att göra? Tja, när jag tog den här lägenheten var jag lite tveksam. Men det som fick avgöra saken var att bussen stannade alldeles utanför huset. Det gav mig en känsla av trygghet. En väldigt positiv känsla. Jag tycker inte om att gå i mörkret en längre sträcka när jag kommer hem sent.

Den 4 maj drogs bussarna till Hovsjö centrum in på kvällar och helger. Anledningen sades vara att det hade kastats sten mot dem. Tydligen bara vid just Hovsjö centrum där jag bor, för de enda hållplatser som drogs in var de två hållplatserna vid just Hovsjö centrum.

Några månader senare var det meningen att trafiken skulle återupptas. Men det hann inte börja förrän någon på nytt hade kastat stenar mot bussarna – just vid Hovsjö centrum. Trafiken ställdes in igen.

I måndags kväll återupptogs trafiken hit igen. Det kändes underbart. Men idag söndag kommer nyheten att någon har skjutit (!) mot bussarna. Trafiken ställs alltså in igen. Och på nytt just till Hovsjö centrum.

Om jag ska fortsätta att vara egocentrisk får jag bara bistert parafrasera Carola och säga att nån därnere måste gilla mig. Känns inte kul alls.

Om jag lämnar egocentriciteten för en stund kan man undra sig vad det är för speciellt med Hovsjö. Att ungdomar ibland inte gillar poliser är ju inget ovanligt.

Men vem kan ha något emot bussar? Antar att de som skjuter mot bussar själva åker motorcykel, och inte är i behov av kollektivtrafik. Eller?

Men även på ett annat sätt verkar Hovsjö vara ovanligt. Om någon skjuter mot bussar, borde det logiska vara att polisen griper in, och tar fast de som gör det – inte att bussturen inställs. Men nu går det ett rykte om att polisen inte vågar sig in i Hovsjö.

Varför? Jag har alltså bott här i åtta månader nu, och inte sett ett enda slagsmål. Men dessa ungdomar riktar kanske sina aggressioner endast mot poliser och bussar? Mysteriet tätnar.

Själv har jag påverkats mycket av de indragna busslinjerna. Jag har dragit mig för att vara borta sent, och sett att jag kommit tillbaka innan det blivit mörkt. Kanske dumt, eftersom Hovsjö verkar vara så lugnt. Men vem vet, om jag inte aktar mig kanske någon i ett i övrigt osynligt ungdomsgäng tar mig för en polis eller en busschaufför?

Bedrövligt är det i alla fall.

Tillägg
Inställningen av busstrafiken till Hovsjö blev inte permanent denna gång...nu går de som vanligt även kvällar och helger. Peppar, peppar...

tisdag 21 augusti 2007

Jenny Berthelius

/Skildringen av Jenny Berthelius senare böcker i denna artikel är ganska så orättvis. Nu när jag läst om flera av dem kan jag bara dra slutsatsen att hennes böcker hade kommit mig för nära, och jag som ett rent försvar skapade en falsk minnesbild av vad de innehöll. Såväl Djävulsleken som den SF-roman jag nämner i den här artikeln, Järnblommorna, är faktiskt mycket bra. I synnerhet den sistnämnda. Men de är otäcka. Så otäcka att jag ersatte det verkliga innehållet i dem med en menlös fantasibild, som jag sedan utvecklade till en åsikt om hur poänglösa böckerna var. Det är märkligt. E.R. 16/4 2008/


För ett tag sedan kom jag på idén att läsa om några böcker av Jenny Berthelius. Det var lite som en tidsresa.

1978 var jag besatt av denna deckarförfattare. Jag försökte läsa allt av henne. Jag blev en stor beundrare av henne, och när jag började läsa på Jakobsbergs folkhögskola och hade svenska valde jag självfallet henne när vi skulle få en timme var och presentera våra favoritförfattare.

Sedan avtog intresset snabbt. Det berodde inte på att hon slutade skriva, utan, rått sagt, att hon slutade skriva bra. Det kan ju vara en subjektiv upplevelse hos mig, men jag tror de flesta skulle hålla med mig. Hennes senare böcker är inte roliga att läsa. På något sett hade hon en höjdpunkt under första delen av sjuttiotalet – sedan gick det nedåt.

Den första boken jag läste av henne var Skräckens ABC, och det var redan 1975. Men den verkliga fascinationen kom när jag läste Mannen med lien. Den kom redan 1970, men jag läste den natten mellan den 13 och 14 januari 1978. Den påverkade mig djupt, nästan trängde in i mig.

Den var en mordhistoria, men egentligen handlade den om Nen, en traumatiserad flicka vars far hade försökt ha ihjäl henne när han begick självmord. Hon överlevde och kom till en familj, som hade lovat att ta hand om henne. Modern i den familjen, Judy, i viss mån bokens centralfigur, är inte formellt ett ”berättarjag” (hon omnämns i tredje person) men berättelsen skidras mest utifrån hennes perspektiv. Hon hade en inställning till Nen som pendlade mellan djup empati (eller försök till en sådan) och en ganska så grov cynism.

Cynismen kunde ta sig utryck i den ofta upprepade frasen ”för att befria henne måsta man slå ihjäl henne”. Men samtidigt finns, innerst inne, ett försök till medkännande och inkännande, som på något sätt blir tafatt, misslyckat, halvdant.

Nu dras Nen in i en mordhistoria, och hon blir vittne till något som hon försöker berätta om. Ingen tror henne. Hon är ju trots allt en traumatiserad flicka med ångest och sömnsvårigheter, Så när hon börjar bli rädd för att en man med en lie ska komma och ta henne är det ingen som reagerar, till att börja med.

Men nu hade hon inte inbillat sig, ”mannen med lien” existerade och till sist kopplades polisen in. Och det var väl först kommissarie Paul Sanger vid mordkommissionen i Malmö som visar sig förmögen till en äkta förmåga till empati med Nen.

Hans upprördhet över vad Nen utsatts för fick mig att, natten till den 14 januari 1978, göra upprepade understrykningar under dessa rader i boken:
”Att sånt fick ske. Gång på gång, i alla länder, i alla tidsåldrar. Man tror att det måste finnas en gräns, men det finns ingen”.
Mördaren fångas till sist, och Nen adopteras av Sanger.

Vad som är anmärkningsvärt med boken är att även den vuxna Berthelius beskriver skräcken på ett sätt som ger intrycket att den ses genom barns, och inte vuxnas, ögon. Det är långt ifrån dagens action-deckare, skräcken lurar i skuggorna, i konturen av mannen med lien i skymningen, i ugglans rop.

En lustig sak är att de två tvillingarna i boken, som mobbar Nen och tar hand om en luffare som bor i en ödegård, har sina motsvarigheter i en barnbok Berthelius skrev samma år, Ödegården. Även där finns ett par tvillingar, som tar hand om en luffare i en ödegård. På ett sätt säger det något om Berthelius. Handlingen flyter ihop mellan hennes barnböcker och hennes vuxenböcker. Och barnets upplevelse och de vuxnas upplevelse flyter ihop i hennes skildring av skräckens abc.

Och just ”Skräckens ABC” var ju titeln på en annan av hennes böcker. Den kom 1974, och är nog den bästa, efter Mannen med lien. Den handlar inte om ett utsatt barn, men skulle på ett sätt kunna ha gjort det. Huvudpersonen här är en författarinna, Vera Kruuse, som drar sig tillbaka till ett ensligt beläget hus för att skriva på sin roman. Vad ska den romanen handla om?
”Romanen skulle handla om ett barn som skräms nästan till döds, som söker hjälp hos de vuxna men som blir undanskuffad; ingen tror henne när hon berättar vad hon sett och upplevt. Inte förrän det tycks vara för sent.”

Istället mottar Vera efter någon dag ett brev. Det är märkligt, hon trodde att ingen visste var hon var. Brevet innehåller ett manuskript, som hon sakta börjar läsa. Hon tror att det är en ung författare som vill ha råd från henne. Sakta går det upp för henne att berättelsen i manuskriptet verkar handla om henne, och att författaren verkar ha ett obegripligt hat mot henne. Parallellt som hon läser börjar egendomliga saker hända utanför det isolerade huset…

Boken liknar Mannen med lien, framförallt i hur händelser, skräckfantasier, och den mörka naturen utanför vävs samman, på ett sätt som kan föra tanken till 1800-talsromantiken. Det är inte svårt att leva sig in i Veras situation, och den bör nog inte läsas ensam i en stuga på landet…

Varför Jenny Berthelius började skriva sämre i slutet av 70-talet vet jag förstås inte. Hon skrev en del intressant även efter nedgången, men även de bästa uppslag fuskades bort. Bland annat försökte hon sig på en science fiction, som mest av allt blev en blek kopia på Ira Levins This Perfect Day, utan Levins mer politiskt intressanta slut. Och i Djävulsleken från 1978 beskriver hon faktiskt rent definitionsmässigt ett ”rituellt satanistiskt övergrepp” – två år innan denna ordkombination förvandlades till ett begrepp i USA. Men även det uppslaget fuskas bort, personteckningen är platt och handlingen ologisk.

Men trots att Berthelius enligt min åsikt slutade att vara en bra författare i slutet av 70-talet, var hon innan dess ofta överväldigande bra. Åtminstone kunde hon skriva på ett sätt som gick rakt in i mitt innersta, mina drömmar, min längtan och min skräck.

måndag 6 augusti 2007

Yttrandefrihet?

Ser på nätet att en "konstnär" har gjort några "karikatyrer" av Muhammed, där denne framställs som en hund. När han kritiseras talar han om den omistliga västerländska kulturen som garanterar yttrandefrihet. När han talar om denna yttrandefrihet låter han kanske lite högtravande, men i övrigt låter han inte högtravande. På hans hemsida, som jag inte alls vill länka till, låter det närmast som att han njuter av att kränka muslimer.

Känns resonemanget igen? Jag menar yttrandefrihet? Nyligen fick vi höra av ett webbhotell att de måste lägga ut en sida som propagerade för pedofili för att det annars skulle gå emot "yttrandefriheten". Det vore som om jag skulle lägga ut en lång enfaldig text på min blogg som förnekade Förintelsen och om någon invände något skulle jag svara med ett bubbel om yttrandefrihet.

Ingen yttrandefrihet i världen tvingar "konstnärer" att göra bilder där Muhammed föreställer en hund, eller Jesus en pedofil, eller Buddha en apa. Om de gör det är det deras eget ansvar, det finns ingen "yttrandefrihet" som tvingar dem.

Om ett webbhotell väljer att acceptera en hemsida som försöker övertyga om att sexuella övergrepp mot barn är harmlöst är det inte för att några lagar om yttrandefrihet tvingar dem. Det finns inga sådana lagar. Det är deras eget val att vilja ge spridning åt propaganda för normalisering av övergrepp mot barn.

Men "yttrandefrihet" gäller inte för alla. Det vet alla de som en gång i tiden försökte få in inlägg i media som argumenterade för att rituella övergrepp mot barn existerar, och att artiklarna av Lilian Öhrström et consortes om saken var fyllda med sakfel. Sådana inlägg togs aldrig in och det hjälpte inte att vi klagade på bristen på yttrandefrihet.

Yttrandefriheten används idag som en förevändning för att publicera saker som kränker barn, kvinnor och andra grupper som är förtryckta i vårt samhälle.

Men en sak är helt klar. Våra lagar om yttrandefrihet, som i och för sig i praktiken mest kan utnyttjas av de som redan har makt och pengar, säger inte att man måste publicera kränkande bilder eller artiklar, eller lägga ut kränkande hemsidor på sina webbhotell.

De tvingar inte heller en slasksida som Flashback att släppa fram ocensurerade hatkampanjer mot enskilda personer utan minsta försök till moderering. Men den som besöker Flashback vet att det ofta är regel, snarare än ett undantag. För några år sedan pågick där en kampanj mot mig, som skulle hånas för att jag försökte arbeta mot övergrepp. I avsaknad av rationella argument ägnade de sig åt personangrepp, invektiv och rena påhitt. Inte för att jag brydde mig så mycket, det var på sätt och vis kul att de avslöjade sig. Mitt "favoritställe" var kanske det där någon kallade mig för "en utvecklingsstörd mullvad med garderob från sjuttiotalet samt bristande personlig hygien".

Missförstå mig inte, jag vill inte förbjuda någon på Flashback att kalla mig mullvad. Jag är inte ens säker på att det bör stiftas en lag som på ett heltäckande sätt förbjuder allt som skulle kunna uppfattas som propaganda för pedofili, eller karikatyrer av Muhammed, eller förnekande av Förintelsen. Lagar är tveeggade vapen, och om allt för mycket förbjuds kanske jag riskerar en dag att någon kommer på att min hemsida bryter mot något förbud. Jag litar inte på de som har makten i vårt samhälle, och hur de tolkar lagar.

Vad jag menar är att yttrandefriheten inte är någon ursäkt för att publicera smörja. Och i alla de fall vår lagstiftning inte ger (eller kan ge) ett tillräckligt skydd för de som kränks bör "det civila samhället" reagera istället. Med andra ord: webbhotell som lägger ut pedofilhemsidor bör bojkottas. Ingen anständig människa bör ta i dem med tång, och de bör brännmärkas offentligt.

"Konstnärer" som specialiserar sig på att håna redan utsatta grupper bör aldrig få ställa ut, och de som ställer ut dem i alla fall bör bojkottas. En debattsida som tillåter alla kränkande inlägg de kan som inte är entydigt olagliga bör på samma sätt undvikas, bojkottas, bekämpas.

Någon har sagt att lagen inte gillar allt som den tillåter. Nu har lagen knappast någon vilja, men vi har det. Och vi har ingen anledning att acceptera att människor kränks, bara för att det inte är förbjudet.

tisdag 31 juli 2007

Fanny och Alexander/ Hets

Nu skriver alla om Ingmar Bergman. Och han är ju värd att skrivas om. Jag ska här försöka säga lite om två av hans filmer.

Fanny och Alexander är väl den film av honom som gripit mig mest. D.v.s. andra delen av filmen, som är oerhört lång. Det är ett trovärdigt och kusligt drama om två barn som är utlämnade till en sadistisk styvfar, en präst. Han utsätter barnen för grova övergrepp. Barnens mor försöker försvara barnen, men är i ett oerhört underläge. Mannen varnar modern att om hon försöker fly ifrån honom kommer han att driva igenom att han får vårdnaden om barnen. Till slut löses det hela i alla fall. Mannen blir innebränd, och tittaren kanske kan se det som att en gudomlig rättvisa har skipats.

Den kan rekommenderas. Den är på många sätt oerhört aktuell idag, trots att den utspelar sig någon gång vid förra sekelskiftet. Det dilemma som modern och barnen befinner sig i är skildrat på ett otäckt övertygande sätt - och skrämmande likt vad många mödrar och barn idag också befinner sig i. Det är bara att fråga de aktiva i en organisation som ATSUB, de kan ge hur många exempel som helst.

Sadism är ett tema Bergman behandlat tidigare. I hans första film, Hets, får vi en oöverträffad beskrivning av en sadistisk latinlärare, kusligt väl spelad av Stig Järrel. Den är lysande, och motsvarade nog verkligheten för många i den gamla auktoritära skolan. Beskrivningen av lärarens sadism ter sig psykologiskt trovärdig. Däremot är den som skolskildring kanske inte så aktuell idag. Den typen av öppet sadistisk lärare är nog, dessbättre, svår att tänka sig i dagens skola.

Faktum är att dessa två filmer är nästan de enda jag sett av Bergman, skamligt nog. Jag försökte se Sjunde inseglet en gång, men har glömt den. Den kan inte ha gjort något större intryck på mig.

Jag såg hans TV-serie om sina föräldrar, Den goda viljan. Sedan minns jag faktiskt inget mer. Men både Fanny och Alexander och Hets vill jag varmt rekommendera. Fast i Fanny och Alexander börjar inte den centrala handlingen förrän efter kanske halva tiden. Första hälften är en lång, och för mig ganska tråkig, skildring av en fest…

söndag 29 juli 2007

Mumiens hemlighet

/Denna kommentar har senare publicerats i i Socialisten 85/2007. Har ändrat den något./

Mumiens hemlighet
2007-10-05
För ett tag sen såg jag Mumien - återkomsten (från 2001) på TV4. Den var en skitfilm, men det visste jag ju. Men jag ville ändå se den. Den är intressant som ett exempel på hur den fornegyptiska civilisationen nästan konsekvent demoniseras i dagens populärkultur.

Populärkulturens Egypten är svart magi, ondskefulla präster, dödliga gifter - och framförallt vandrande mumier. Just vandrande mumier är ett populärt tema. Man kan ju fråga sig varför.

Mumien - återkomsten är ett skräckexempel på de värsta klichéerna. Imhotep, arkitekten bakom Djosers trappstegspyramid, framställs här i form av en ondskefull mumie som vill erövra världen. Dödsguden Anubis blir till en egyptisk djävul, vilket han aldrig var i den egyptiska religionen. Drottning Nefertiti, som i verkligheten levde mer än tusen år efter Imhotep, får bli den ondskefulla kvinnliga partnern till denne gengångare. Och sedan alla dessa insekter. Magiska, ondskefulla insekter, som blir en mardröm för alla som har det minsta anlag för insektsfobi (vilket jag har).

Skulle den grekiska antika kulturen kunna demoniseras på detta sätt i populära filmer? Eller den romerska? Knappast.

Men varför denna demonisering av just Egypten? Den klassiska egyptiska civilisationen existerade i 3000 år. Den utvecklade den mest stabila kultur världshistorien känt. Den utvecklade en byggnadskonst som fortfarande är så imponerande att Erich von Däniken lyckats lura i människor att den skapades av rymdmänniskor. Än idag är de största pyramiderna veritabla gåtor. Skriftkonsten, matematiken, konsten, vetenskapen - alla har hämtat inspiration från Egypten. Det var en "kulturens vagga" i högre grad än den grekiska.

Så som sagt, varför denna demonisering?

Martin Bernal har i sitt verk "Svart Atena" visat hur den egyptiska civilisationen behandlades med stor respekt ända in i början av 1800-talet. Grekerna såg egypterna som sina läromästare, och även i Europa sågs Egypten som kulturens vagga ända fram till början av 1800-talet. Sedan hände något. Egypten började allt mer framställas som ett isolerat barbariskt stickspår, meden den antika grekiska kulturen framställdes som just den kulturens vagga som alla framsteg kommer från. Hans egen förklaring var att den framväxande rasismen ledde till att ett afrikanskt land inte kunde ses som civilisationens vagga.

Det kan säkert ligga något i det. Men jag tror att det också finns en annan förklaring. Det klassiska Egypten var ett samhälle som inte stämmer in på den borgerliga synen på ett civiliserat samhälle. Ekonomin byggde inte på privategendom. Staten hade ett de facto monopol på utrikeshandeln, och all jord ägdes i princip av staten. Visst fanns det ett härskande skikt, men det baserade inte sina privilegier på privategendom. Det liknade, kort sagt, Sovjetunionen mer än det liknade USA. Staten var skyldig att se till att alla medborgare hade mat. Genom jättelika centralt organiserade bevattningsanläggningar garanterades skörden. Samhället byggde inte, som i Grekland och Rom, på slaveri och privategendom.

Det egyptiska samhället hade sina rötter i en äldre, kollektiv ordning. I denna ordning hade också kvinnorna en starkare ställning än de hade i något annat land i regionen, med undantag av minoiska Kreta fram till 1450 f. kr. Efter minoiska Kretas fall var de egyptiska kvinnornas ställning helt unik i regionen. I egyptisk vishetslitteratur finns till och med anvisningar om att vägen till det perfekta äktenskapet är att mannen obetingat ska lyda sin hustru... Den som studerar hur kvinnor avbildas i den egyptiska konsten och jämför med kvinnoavbildningarna i de samtida kulturerna borde förstå att det var en väsentlig skillnad.

Till och med i Gamla testamentet, med sin antiegyptiska retorik, finns uppgifter som bekräftar bilden av Egypten som ett stabilt och välordnat samhälle. När de flyende israeliterna klagar inför Moses i öknen påminner de honom hur tryggt allt var när de åt vid de egyptiska "köttgrytorna".

Jag tror att det är dessa fakta som delvis kan förklara varför det antika Egypten demoniserats i den borgerliga populärkulturen. Det egyptiska statsdominerade samhällets obestridliga framgångar stör bilden av hur en framgångsrik civilisation ska se ut. Det grekiska samhället, med sin privategendom, sitt slaveri och sin "frihet" passar bättre in i vår kultur. De "kommunistiska" dragen i faraonernas Egypten gör att populärskildringarna av det får drag som påminner om hur Sovjet och Kina framställdes under kalla kriget.

Missförstå mig inte, jag vill inte idealisera faraonernas Egypten (eller för den delen de härskande skikten i Sovjet och Kina!). Det härskande skiktet i Egypten hade oerhörda privilegier. Det gällde ju i synnerhet kungafamiljen, som levde i en ofattbar lyx. Men detta skikts makt byggde på att det kunde upprätthålla stabilitet och välstånd för hela samhället. Ett samhälle som hade sina rötter i den urkommunism som rådde tidigare, även om det i sin faraoniska tappning blev en byråkratiskt degenererad urkommunism.

Den egyptiska tretusenåriga civilisationen (från 3000 f.kr. till vår tideräknings början) är en viktig del av vårt kulturella arv. Den borde bemötas med lite större aktning, till och med i populärkulturen, än att framställas som ett vedervärdigt näste befolkat av ondskefulla svartmagiker och vandrande mumier.

onsdag 18 juli 2007

Vietnam är nära

Igår fick jag på posten ett band som spelats in av en vän till mig. Det är en inspelning av en LP-skiva som kom ut 1972. Den hette ”Vietnam är nära” och spelades in av De förenade FNL-gruppernas sånggrupp. Jag lyssnade mycket på den 1973, och tyckte mycket om den, speciellt titelsången.

Det är lite omtumlande att lyssna igenom den. Man drar sig till minnes en annan tid, som verkar så avlägsen och ändå så nära. En tid då Vietnam inte endast var namnet på ett land där det pågick ett förödande krig – utan också ett land där befolkningens heroiska kamp gav miljoner och åter miljoner människor i världen ett hopp om en bättre framtid. Indignationen över USA:s grymheter kombinerades med det hopp som vietnamesernas segerrika kamp gav.

”Vietnam är nära, nära som ett löfte/
att efter natten bryter dagen fram/
och marken skälver under Vita huset/
när stormen stiger till orkan - långt borta i Vietnam.”

Så avslutas titelsången på skivan. Och det var sant – folkens segrar i Indokina sågs som ett löfte och det tidiga 70-talet var en löftesrik tid.

Om man går på stan i dag ser man ofta olagliga affischer klistrade på väggar. Det är oftast reklam för den eller den artisten som ska uppträda på den eller den platsen. På 70-talet var nästan alla olagliga affischer sådana som uppmanade till kamp – kamp för en bättre värld. Helt vanliga människor kunde diskutera hur socialismen borde se ut.

Att någon form av socialism skulle efterträda en döende och omänsklig kapitalism var för många, kanske de flesta, självklart (även många ledande socialdemokrater sade sig vara för en planekonomi) – frågan var inte om, utan hur.

Naturligtvis fanns det många avarter – det finns det i allting. Det fanns inte så få kuriösa och lite skrämmande vänstersekter – varav en del var öppet stalinistiska. Men helheten var positiv. Det fanns en framtidstro, ett hopp om att något helt annat var möjligt.

Och Vietnam var en brännpunkt i detta hopp. Om ett fattigt bondeland kunde besegra världens starkaste militärmakt var allt möjligt…

Men det var det inte. Åtminstone inte då. Jag tror fortfarande att allt är möjligt, men tidsperspektivet har ändrats en aning. Då, omkring 1972- 1975, trodde jag nog på en socialistisk omvandling av världen inom de närmaste åren. Nu hoppas jag bara (innerligt) att jag kommer att få se åtminstone inledningen till något sådant under min livstid.


-------------------------------------------------------------------------------------
Texten till "Vietnam är nära" (Maria FNL-grupp)

Vietnam är nära, utanför ditt fönster
blåser vinden rök ifrån Haiphong.
Vietnam är nära, nära som ett löfte
om att förtryckarna ska störtas från sin tron en gång. (sista raden ggr 2)

Nu tränar generalerna sitt bombflyg
till tyranni och död och lönsamhet.
Nu tränar Vietnams folk sitt bästa vapen -
sin starka enhetsfront sitt mod, sin solidaritet. (ggr 2)

Nu tränar Nixons strängar sina skallar
och hans experter jobbar för sitt liv,
och hans datorer kläcker teorier -
vad är väl hemligheten bakom folkets offensiv? (ggr 2)

Kan dom förstå hur bönder blir soldater?
Kan dom förstå hur ömhet smids till stål?
Kan dom förstå att drömmar blir granater?
Kan dom förstå att imperialismen aldrig når sitt mål?
Nej att dom aldrig, aldrig, aldrig nånsin når sitt mål..

Nej, dom kan aldrig någonsin begripa,
nej, dom kan aldrig någonsin förstå.
Och dom ska tro att Vietnam kan besegras
tills marken exploderar under stolen som dom sitter på. (ggr 2)

Vietnam är nära, nära som ett löfte
att efter natten bryter dagen fram.
Och marken skälver under Vita huset,
när stormen stiger till orkan längt borta i Vietnam. (ggr 2).