lördag 26 februari 2011

Att sabotera tobaksreklam

I dessa dagar för 41 år sedan höll jag på att sabotera tobaksreklam. Sådan var då tillåten även på offentlig plats. Några år senare förbjöds det på offentlig plats, senare även i andra sammanhang.

Jag kom på idén lördagen den 31 januari 1970. Jag hade fyllt 15 en månad tidigare. Jag gick ut och klistrade upp en sida ur tidningen Mad från oktober 1968 på en affisch med cigarettreklam nära Västerbroplan. På Madsidan stod "Tobaksindustrin gör längre och längre cigaretter. En dag har det gått för långt." Till en bild av en jättelång cigarett som hölls av en skeletthand.

En halv vecka senare köpte jag en tuschpenna och började systematiskt förstöra all tobaksreklam i min omgivning. Jag åkte aldrig fast, men en gång passerade en bil förbi och en man hötte med näven och skrek att jag skulle sluta. På bilen stod namnet på en reklamfirma.

En annan gång långt senare höll jag på att råka illa ut. Det var Valborg och när jag saboterade tobaksreklam i en telefonkiosk vid Fridhemsplan blev jag av några äldre ungdomar beskylld för att vara ansvarig för en smällare som smällt i närheten. Jag förbättrade inte min ställning när jag sa att jag pratade i telefon och det bevisligen inte var någon i luren när de kollade min story. Men de släppte mig och lät mig gå.

Jag brukade skriva saker som "Jag har också gått över till cancer" och "Snabbt som vinden dödar Minden" och ritade dödskallar. Ibland rev jag ner affischerna.

Det fanns dock ett moraliskt dilemma. Jag var aktiv i elevrådet, och vi krävde rökruta på skolgården. Men jag såg det inte som en motsägelse. Jag ansåg då att ungdomar hade rätt att röka även om det var farligt, men att mäktiga företag inte hade någon rätt att försöka lura folk in i skadliga vanor. Kort sagt: individen skulle ha frihet, företagen skulle hållas kort. Ungefär så tyckte jag.

(Idag tycker jag nog att rökruta på skolan var en ovanligt korkad idé!)

Men det var spännande. En gång träffade jag en som jag då tyckte mycket mystisk kvinna vid Västerbroplan. Detta möte står kvar som ett vemodigt men vackert minne.

Tyvärr har den dagbok jag förde över mina sabotage kommit bort. Det är väldigt synd. Jag skulle gärna vilja gå igenom den idag.

fredag 25 februari 2011

Att ta sina pinaler och gå

Många har väl hört uttrycket, men hur många vet vad "pinaler" från början betydde?

Faktiskt inte husgeråd eller nåt sånt, utan det kommer från det romerska ordet penates, som var en form av husgudar.

Den romerska religionen är väl mest känd för höggudar som Jupiter eller Mars - men kulten i hemmet riktade sig till mera jordnära entiteter. Framförallt två kategorier av just "husgudar", som kallades lares och penates. Trots ordet husgudar som jag använder lite slarvigt var de inte knutna till huset, utan till familjen. Men de levde och verkade alltså i huset.

Om familjen flyttade till ett nytt hus följde de med. Man kan fråga vad som hände när familjen splittrades upp.

Eftersom det romerska samhället var patrilineärt verkar larer och penater också ha varit patrilineära. Man får alltså¨anta att exempelvis en dotter som gifter sig inte tar med någon av hemmets gudar till den nya familjen. Men man kan förstås aldrig så noga veta....

Till penaterna offrades en del av maten. Husfadern tog en del av den och lade den i härden, och det sågs som ett offer till penaterna.

Penaterna anses ursprungligen ha kommit från Troja. De räddades från den brinnande staden och flyttade sedan till Rom.

Larerna för sin del hade en kvinnlig anmoder, Mater Larum. Larerna beskyddade även hushållets slavar och var inte endast intresserad av ägarfamiljens väl och ve. Augustus delade för övrigt upp Rom i 14 delar mellan 14 larer!

Ovidius har skrivit en charmig liten berättelse om hur en lar klagar på att ingen man i familjen vill dyrka honom. Det gör däremot den yngsta dottern, och han lovar därför att ge henne ett framgångsrikt äktenskap!

Larer och penater sågs oftast inte som antropomorfa, de var ofta ganska skugglika diffusa entiteter.

En annan gudom som delvis kopplades till hemmet var Vesta, härdens gudinna. Men hon hade framförallt en omfattade dyrkan utanför hemmet, med sex kvinnliga "vestaler" som någon from av prästinnor.

Varje plats hade för övrigt också en speciell skyddande, Genius Loci.

I svensk folktro finns ju mostvarigheter till lares och penates, i form av gårdsrån, som fanns i olika typer. Den idag mest kända typen kallas som bekant för "tomtar"....

Litteraturtips
Kim Dowden, Religion and the Romans, 1992
Britt-Mari Näsström, Romersk religion, 2005

torsdag 24 februari 2011

Äventyr på 54:ans buss

Det var i slutet av maj eller början av juni 1969. Jag var 14 år.

Jag hade väldigt lite fickpengar men en kväll hade jag tänkt att använda dem till ett litet äventyr. Jag tänkte sätta mig på 54:ans buss och åka fram och tillbaka till ändhållplatsen vid Skanstull. Det kanske inte verkar vara mycket till äventyr men för mig var det det. Att åka ut på en buss genom halva Stockholm sent på kvällen, utan att någon hemma visste det.

Så jag smet försiktigt ut utan att någon såg det. Jag gick ner till busshållplatsen på Västerbroplan och väntade på 54:an.

Chauffören var en ung kvinna, kanske tio år äldre än mig. Hon verkade trevlig. Jag visste inte riktigt om biljetten gällde även för tillbakaresan så jag gick upp på övre plan och hoppades att chauffören inte skulle märka mig när tiden kom. På den tiden var 54:ans bussar dubbeldäckare.

Så kom vi fram. Jag kröp ner framför sätet och hoppades på det bästa. Men något gick fel.

Plötsligt kom chauffören upp och frågade vad jag gjorde där. Hon hade hört ljud från övre plan och hade gått upp och kollat vad det var.

Jag fick hjärtat i halsgropen. Nu var jag avslöjad. Skulle hon säga att biljetten inte räckte till en tillbakareas och slänga ut mig?

Jag hade en på samma gång skräckslagen och fascinerad känsla, med lätt masochistiska över- och undertoner. Jag upplevde som att jag var beroende av hennes välvilja. Jag tänkte mig att hon kanske kunde slänga av mig. Och givet mitt dåliga lokalsinne skulle jag väl inte hitta hem om jag slängdes av....

Nu blev jag förstås inte avslängd. Chauffören såg både vänlig och lite road ut, och jag fick följa med till nedre däck. Sedan höll hon koll på att jag gick av där jag skulle.

När jag kom hem blev det ett dj-a liv. Var hade jag varit? När jag sa att jag hade åkt fram och tillbaka till 54:ans ändhållplats fick jag en utskällning.

Men jag somnade ganska så nöjd. För mig hade det varit ett verkligt äventyr!

onsdag 23 februari 2011

När masken faller av

Det är väl bekant att mänga härskare föraktar och hatar sitt folk. Det är också välbekant att många härskare styr genom att injaga skräck hos sin befolkning.

Det är dock extremt ovanligt att de öppet erkänner detta i offentliga tal.

Khadaffis tal motsvarar inte något jag någonsin hört förut. Och förmodligen inte något offentliga tal som hållits efter massmedias genombrott.

Han lät som en maffialedare som talade i ett slutet sällskap, och var säker på att inte bli avlyssnad. Han hotade öppet med att döda, och förstöra allt i sin väg, om folk inte gjorde som han sa.

Han liknande nog mest av allt Pingvinen i en känd Batmanfilm.

Inte ens Mussolini lät nog så i Salorepubliiken.

De gudarna vill förgöra slår de först med vansinne. Sägs det. Ja, man behöver kanske inte vänta så länge på att Khadaffi och det närmaste kotteriet runt honom förgörs.

Och jag undrar hur många som efter ett tag kommer att känna till att han efter kuppen 1969 faktiskt förstatligade de internationella oljebolagen och med hjälp av detta lyckades höja levnadsstandarden i Libyen till en nästan skandinavisk nivå.

Men det var då. Nu har han sedan ungefär 10 år tillbaka varit älskad av Berlusconi, Blair och de andra och höll på att öppna upp Libyen för västs oljebolag igen.

Man kan verkligen hoppas att han störtas innan kan hinner ställa till med ett allmänt blodbad i försvaret av sin mafiosi-klick.

Och skriv gärna på....

... namninsamlingen mot skandaldomen i Malmö!

Leif GW Persson och Palmemordet

Jag har sällan några sympatier för GW Persson men i går rörde han om i grytan ordentligt. Han har mycket ofta gett intryclet av att vara maktens megafon - till och med när det handlar om den bordellhärva som han 1976 var med och avslöjade!

Men igår gick han ut och argumenterade för polisspåret i Palmemordet och argumenterade mycket effektivt, logiskt och pedagogiskt för att det inte var Pettersson som mörade Palme. Det var imponerande.

Programmet kan i hög grad rekommenderas.

söndag 20 februari 2011

En planet större än Jupiter?

Upptäckten av (eller rättare sagt teorin om!) en planet flera gånger större än Jupiter som sägs gå i en mycket avlägsen bana runt solen har redan satt fart på en del Nibiru-fantaster på nätet. Såg nyss en You Tube-video som kopplade ihop den hypotetiska planeten "Tyche" med det icke-existerande Nibiru.

Nu är det bara så att Tyche, om den nu finns, befinner sig i Oorts moln. Som ligger 0,8 - 1,8 ljusår från solen. Man behöver inte vara något mattegeni för att räkna ut att det inte finns skuggan av en chans att den ska hinna hit till december 2012 - om den till äventyrs skulle vara på väg hit alls.

Det finns många människor som tror sig inhämta kunskaper genom att titta på You Tube-vdeos. Om internet i allmänhet är en mycket tvivelaktig informationskälla är You Tube nog oftast sämre än ingen information alls. Det gäller i synnerhet alla skräckvideos om Nibiru. I jämförelse med dessa framstår nästan von Däniken som vetenskaplig.

Om någon vill ha en överskådlig bakgrund till forskningen om objekt i solsystemets utkant vill jag rekommendera John Davies bok "Beyond Pluto: Exploring the outer limits of the solar system" från 2001. Den är riktigt spännande. Och i motsats till tramset om Nibiru handlar den om verkligheten.

Och det har alltså...

...startats en Facebookgrupp för att protestera mot koppleridomen i Malmö. Man kan hoppas den får en stor anslutning!

Är "juridiken" "opolitisk" och "objektiv"?

Med anledning av domen i Malmö lägger jag ut en artikel jag skrev 2007. /Jag är för stressad för att skriva en ny!/
----------------------

Stureplansprofilerna och opinionen

Stureplansprofilerna är fällda av hovrätten och en nästan enig presskör hyllar för en gångs skull en vettig dom. Med undantag av advokaterna Per E Samuelsson och Leif Silbersky verkar alla vara överens om att rättvisa har skipats. Det gäller även personer som man knappast trodde kunde hamna rätt i en sådan fråga, som till exempel Maria Abrahamsson i Svenska Dagbladet. Att advokater hävdar att personer är oskyldiga tillhör ju så att säga deras jobb. Att Kerstin Koorti, som militant försvarade den friande domen i tingsrätten, nu verkar vara tyst är däremot lite förvånande.

Men det finns något betänkligt i många av kommentarerna från de som stöder domen. Ständigt och jämt påpekas det att domstolen har dömt enbart på juridiska grunder, och att den inte har påverkats av den starka opinionen mot den tidigare friande domen. Det betyder, anses det, att domen är rättvis och inte en eftergift för en högljudd opinion.

Att detta resonemang logiskt sett torde innebära att opinionsbildningen var meningslös inser kanske inte en del av de som för fram det. Det innebär också att man ser jurister som ”objektiva”, nästan vetenskapliga experter på ”juridik”, som inte bör påverkas mer av vanliga människors rättsmedvetande än vad en matematikprofessor bör påverkas av lekmäns åsikter om imaginära tal och tredjegradsekvationer.

Men juridiken är inte en vetenskap. Juristerna är inbäddade i ett nätverk av sociala och sexuella fördomar, och det påverkar tveklöst rättskipningen. Det var inte så länge sedan dåvarande ordföranden i Högsta Domstolen, Bo Svensson, i en intervju i DN (26/5 2005) förklarade att den sexköpande HD-domaren Leif Thorsson borde få fortsätta att döma i sexmål, därför att han ju genom sitt sexköp hade visat sig ha ”djupa kunskaper i ämnet”. När Svensson sedan försökte slingra sig ur klavertrampet gjorde han bara saken etter värre. Han började prata om att Sverige är ett konstigt land som i motsats till alla andra länder förbjuder sexköp, och började till och med citera Frödings ”Jag köpte min kärlek för pengar, för mig var ej annan att få”…

En ordförande i HD borde vara lojal mot lagstiftningen, kan man tycka. Men det var inte direkt det intryck Bo Svensson gav.

I själva verket visar en rad märkliga domar att synen på sexualbrott hos många jurister är ganska så konstig. Nyligen friades en man för våldtäkt mot sin son för att det inte kunde uteslutas att fadern hade sovit under våldtäkten. Även om han nu hade gjort det, vilket milt sagt kan betvivlas, kan man förstås undra om en man som skulle skjuta ett statsråd i sömnen skulle försättas på fri fot. Att personer som begår grova brott i sömnen borde ha rättspsykiatrisk vård, torde vara uppenbart, även för alla jurister, om det nu inte ”bara” gällde sexualbrott.

1988 avslöjades det att juristernas sångbok i Stockholm innehöll en visa vid namn ”Lilla Ida”. Med melodin hämtad från ”Där som sädesfälten böja sig för vinden” beskrev den i närmast lustfyllda, och skämtsamma, ordalag en sadistisk våldtäkt på en 14-årig flicka. Den sjöngs på olika fester och sammankonster i Juridiska föreningens regi. Vilka värderingar kan sitta i bakhuvudet hos folk som en gång utan problem sett sådana sånger som underhållning?

Så, nej, det finns ingen neutral opolitisk juridik. Och ja, det är viktigt att genom aktiv opinionsbildning försöka påverka, nej, tvinga, domstolarna att döma till kvinnors och barns förmån. Det finns ingen anledning att tro att de automatiskt kommer att göra det på egen hand.

lördag 19 februari 2011

Omskolningsläger för jurister?

Har kollat lite mer på det fall som NoBoyToy skriver om i länken för två inlägg sen. Uppriktigt sagt, förutom att torskarna definitivt borde ha dömts, och hallickens straff borde ha skärpts betydligt, ställer man sig frågan om vad som egentligen borde göras med jurister som dömer på detta sätt.

I ett sunt samhälle skulle den typen av domar leda till att de omedelbart fråntogs alla uppdrag. Ja, jag skulle till och med kunna tänka mig att de som på detta uppenbara sätt ställer sig på förövares sida skulle skickas till någon form av omskolningsläger. Ungefär som de i Vietnam som samarbetat med USA hamnade i efter befrielsen 1975.

Men nu lever vi inte i ett sunt samhälle. Det är de som tänker som dessa jurister som faktiskt har makten idag. I stort sett.

Det borde man också göra något åt.

Eller hur?

Såpexperiment

I en av Enid Blytons femböcker beskrivs hur de fem barnen, när de skulle undersöka en mystisk slottsruin eller så, träffade en flicka ute i skogen. Hon var väldigt trevlig men väldigt smutsig, eftersom hon hade mindre välordnade familjeförhållanden. De tog henne hem och försökte övertala henne att tvätta sig. Först ville hon inte men när hon kände hur gott såpa luktade så ändrade hon sig.

Såpa. Jag har också alltid tyckt att såpa luktar gott, i alla fall grönsåpa. Men kan man tvätta sig med det? Tydligen har man gjort det en gång i tiden, så det borde ju gå.

Jag tittar på etiketten på min grönsåpa. Det står "allrengöring" men sedan exemplifieras det med diskbänkar, badrumsgolv och annat. Inte ett ord om att man kan tvätta sig själv med det. Kan man inte det eller finns det en tyst överenskommelse mellan de som gör såpa och de som gör schampo och annat mer modernt?

Jag har i princip duschat varje morgon sedan jag började på Jakobsbergs folkhögskola hösten 1978. Men jag har alltid använt tvål och/eller schampo. Aldrig såpa.

Jag tänkte att jag skulle testa. Så jag använde såpa istället idag. Det kändes ovanligt uppfriskande. Och verkade mer effektivt än tvål och schampo...

Vad händer nu? Kommer folk att tycka att jag luktar illa, eller luktar såpa, eller att håret ser stripigt ut? Och kommer jag kanske att få otäcka såpautslag på kroppen?

Eller är det så att det i princip inte skulle märkas av någon även om jag gick över till såpa permanent.. Och att jag dessutom skulle bli renare.. Får faktiskt lust att testa.

fredag 18 februari 2011

"Vidriga män slipper straff för barnvåldtäkt"

Om ännu en upprörande dom som avkunnades idag - läs gärna detta inlägg på bloggen "No BoyToy". Man kan ju verkligen fråga sig vilka som sitter och dömer, och vilken sida de står på.

torsdag 17 februari 2011

Blev medlem i FOI på nätet 2000...

Den enda religiösa organisation jag (så vitt jag fattar!) är medlem i Fellowship of Isis (FOI).

Nu innebär det inte så mycket, rent praktiskt. I själva verket ingenting. Vare sig förpliktelser eller förmåner. Med undantag av att om jag någon gång besöker ett land där FOI har lokaler, kallade "Iseum", och jag visar upp det medlemsbevis jag fick på internet i februari 2000 kommer jag att bli insläppt. Om inte reglerna ändrats.

Man betalar ingen medlemsavgift, får ingen medlemstidning.

Det gick till så att jag någon gång i början av år 2000, såg att man kunde ansöka om medlemskap i FOI på nätet. Det verkade kul, för jag gillade den egyptiska gudinnan. Så jag skickade ett mail och några dagar senare fick jag reda på att jag var accepterad som medlem. Jag antar att alla som ansöker om medlemskap accepteras (om inte MYCKET synnerliga skäl talar emot) så jag behöver ju inte direkt se mig som "utvald"...

Jag fick ett fint medlemsbevis som jag kunde skriva ut på datorn.

Jag vet förstås inte om det gäller än idag. Men jag antar det, de ha ju 27.000 medlemmar enligt hemsidan.

Det känns ju på något sätt lite fint att vara medlem i Fellowship of Isis. Även om det inte leder till något materiellt påtagligt, ger det en viss känsla av samhörighet. Eller nåt.

Silvio Berlusconi...

... kan väl närmast ses som Italiens svar på Ian Wachtmeister. Denne har för övrigt också hyllat Berlusconi i en helt hejdlös artikel på Newsmill.

Nu är nog ändå inte denne svenske greve Berlusconis främsta förebild. Jag skulle snarare tippa på kejsar Nero.

Men trots att Berlusconis orgier i kvinnoexploatering förmodligen endast är en blek kopia av Neros, har han fått erfara att kvinnokampen inte är död.

Uppskattningsvis en miljon kvinnor har demonstrerat för hans avgång.

Strax innan det begav sig hade Berlusconi dessutom oförsiktigt nog passat på att hylla Hosni Mubarak. Det var ju också passande.

Båda har ju det gemensamt med Nero att de kommer att hamna långt ner på historiens skräphög. Vad gäller Wachtmeister är han definitivt för obetydlig för att ens hamna där.

onsdag 16 februari 2011

Asiatiskt produktionssätt eller degenererad urkommunism?

För några år sedan var jag inblandad i en diskussion om klassamhällets och kvinnoförtryckets uppkomst i Tidskriftsföreningen Socialisten. Där kom vi bland annat in på "det asiatiska produktionssätet", denna missvisande term på forntida samhällssystem som kombinerade en agrar ekonomi, statligt ägande och social skiktning. Den allmänna åsikten i vår diskussion var att de härskande i dessa samhällen inte var en klass i marxistisk mening. Det var snarare ett skikt, som uppstått som en privilegierad grupp i en ekonomi med rötter i tidigare jämlika, urkommunistiska samhällen.

Det var i någon av dessa diskussioner en av oss fick infallet att kalla det för "degenererad urkommunism". Jag tyckte med en gång att den var träffande och har till och från använt den sedan dess.

Men vad kan nu en sådan term betyda?

Den måste ses i mot bakgrunden av en term som Trotskij en gång använde om Sovjetunionen. Efter att stalinisterna tagit makten och krossat både parti- och annan demokrati menade han att Sovjet hade en dubbel karaktär. Dels styrdes det politiskt av en reaktionär privilegierad byråkrati, dels hade det fortfarande drag kvar från det samhälle som skapats av revolutionen. Det var inte kapitalistiskt, men inte heller på väg mot någon form av socialism. Så länge byråkratin hade makten skulle det befinna sig i en form av fruset tillstånd,

I förhistorien finner vi en mycket lång period när samhällena var jämlika. Den varade i princip nästan hela stenåldern. Vid slutet av stenåldern började den slås sönder, framförallt där boskapsskötande nomadstammar hade uppstått. Krigiska och patriarkala samhällen vars ekonomiska bas var privat ägande av framförallt boskap.

Utvecklingen mot klasser och privat ägande spred sig från område till område. Men det fanns någon sorts enklaver där den kollektiva ekonomin levde kvar. Inte i form av ren urkommunism, utan i form av stratifierade samhällen som dock bibehöll en kollektiv ekonomi som inte byggde på privategendom. Två exempel på detta var Peru och Egypten.

Det kan verka likgiltigt om en privilegierad grupp baserade sin makt på statligt eller privat ägande men det är det inte. För i den typen av samhällen hade den härskande gruppen ett övergripande ansvar för hela samhället. I exempelvis Egypten var det centralmaktens uppgift att se till att alla invånare hade mat, fred och en grundläggande trygghet.

I själva verket var både jordbruket och handeln i Egypten nästan helt och hållet statligt. All jord ägdes av staten, och nästan alla köpmän var statsanställda. Det var som ett agrart Sovjetuionen.

Detta erkänas av alla seriösa historiker, men de försöker ofta ändå antyda att det nog ändå kanske var så att den privata egendomen var mycket viktigare än det verkade. I exempelvis ""Ancient Egypt: a social history", en antologi som gavs ut av Camridge University Press 1983, medges att allt skriftligt material från den tidens Egypten talar för att jorden och handeln var statlig, men det antyds gång på gång att detta kanske endast var den officiella synen, mer eller mindre avsedd att dölja verkligheten. Trots att det helt saknas faktiska belägg, verkar författarna ofta vilja antyda att privategedomen EGENTLIGEN hade en helt avgörande roll... (Fast på andra ställen framgår det även i deras egen text att det rimligen inte var så!).

Det påminner mest av allt om arkeologisk litteratur om europeiskt neolitikum som erkänner att det arkeologiska materialet visserligen pekar på ett jämlikt samhälle, men att detta på något mystiskt sätt hade funktionen att "maskera" de ojämlikheter som fanns... Det faraoniska Egypten var ju definitivt ojämlikt (förvisso helt omaskerat!) men här är det istället kollektivismen som ifrågasätts av borgerliga historiker. Underförstått verkar de mena att varje förstatligad ekonomi är "artificiell" och att det under ytan måste ha varit en helt annan dynamik...

Är "degenererad urkommunism" en meningsfull term? Jag tror det. Den visar som sagt både på dessa kollektivistiska samhällens rötter i tidigare jämlika samhällen, men också på att den tidigare jämlikheten hade krossats, och att ett styrande och privilegierat byråkratskikt hade tagit makten.

I vilket fall som helst är det den bästa term jag hittills sett för den typen av samhällen.

Synestesi

Det finns något som kallas synestesi . Det innebär att ett sinnesintryck orsakar ett annat sinnesintryck. En av de vanligaste typerna är att man upplever att siffror och bokstäver har färger.

Det var ett nytt ord för mig för några år sedan. Men inte nytt som fenomen.

Att se färger hos siffror har jag gjort så länge jag minns.

För mig är 1 vitt, 2 rött, 3 gult, 4 grönt, 5 blått, 6 brunt, 7 rött, medan vare sig 9 eller 10 har några färger. Inte heller 0 har någon färg.. 8 är mer tveksamt, men jag tenderar ofta att uppfatta det som någon blandning mellan brunt och grått.

Vad gäller bokstäver är bland annat A grönt, B gult, och C brandgult. Men känslan är mycket svagare för bokstäver än för siffror.

Vad det beror på vet jag inte.

tisdag 15 februari 2011

Monica Antonsson....

... är en person som numera ofta gör mycket stor nytta genom att skärskåda några av papparättsgruppernas (eller som hon själv ofta säger "surnissarnas") företrädare.

Nu har hon kommenterat mitt blogginlägg om Yakida. Hennes inlägg är positivt hållet.

Hennes text får stå för sig själv, men jag vill ändå kommentera en sak i den. Hon talar om att jag skrev "en del obehagliga inlägg" en gång i tiden.

Då vill jag nog ändå säga att det enda inlägg av mig hon då angrep offentligt borde hon kunna se aningen mer positivt på nu. Det är ett av de mest besökta inlägg jag någonsin skrivit - nämligen det om Ingrid Carlqvist och mediet Benny .

Och jag tycker nog det står sig än idag.

måndag 14 februari 2011

"Farao" Mubarak

Tidningarna kallar ibland Mubarak för "farao". Lite missvisande.

Mubarak var en marionett till imperialismen som följde Sadat i privatiseringar som ytterligare slog sönder den relativa sociala stabilitet landet hade haft under Nasser. Faraonerna härskade över ett oberoende och socialt stabilt system med rötter i en tidigare kollektivistisk urkommunism.

Det utmärkande för faraonerna var att de bevarade en statskontrollerad ekonomi och därmed bevarade Egyptens oberoende i 3000 år. De var extremt privilegierade, som Mubarak. Men den ekonomiska basen var en annan, och mycket mer stabil.

fredag 11 februari 2011

Sitter insnöad i Hovsjö

Orsaken? SL:s bussar halkar och kan inte ta sig fram till och från Södertälje. All busstrafik till och från Södertälje är inställd.

Fick höra av en annan insnöad människa att SL inte har vinterdäck på sina bussar. Det lät otroligt men jag kollade på nätet och det verkar stämma. Det är väl för dyrt.

En sak jag är ganska övertygad om är att i Kina skulle detta inte hänt. Där har dom någon form av planering och ordning på sina kommunikationer.

Det skulle inte heller ha hänt i Sovjet på sin tid. Marknadsekonomi är ett otyg, och i kommunikationssektorn är den rena katastrofen.

_______________________
PS. För undvikande av alla missförstånd - jag är inte på något sätt för partidiktatur - jag är för planekonomi!

tisdag 8 februari 2011

För en gångs skull.....

... verkar regeringen i färd med att lägga fram ett bra lagförslag..

Enligt detta ska den ena föräldern inte kunna lägga in sitt veto mot att barnet ska få vård, exempelvis psykologhjälp.

Det kommer att försvåra en del för de förövare som använt den delade vårdnaden till att hindra att barnen får hjälp. Och till att hindra att de berättar om övergrepp för utomstående professionella...

Mycket riktigt verkar redan några papparättsbloggar ha blivit ganska så oroade över lagförslaget, och tycker att det kommer att gynna "umgängessabotage". Det bör förstås påpekas att "umgängessabotage" ofta är ett kodord för att den ena föräldern försöker skydda barnen från övergrepp från den andre.

Att sådana bloggar verkar så oroade är ju ytterligare ett bra argument för att lagförslaget verkligen bör stödjas....

söndag 6 februari 2011

Mars blev spännande igen 1971

Under 18- och stora delar av 1900-talet sågs Mars som en spännande planet. Astronomer påstod sig se konstgjorda kanaler, och många trodde på marsmänniskor. Idén populariserades i HG Wells otäcka bok "Världarnas krig", men även mer sympatiskt hållna skildringar av liv på Mars hittade sina läsare.

Faktum är att så sent som första halvåret 1965 fanns det fortfarande de som spekulerade om kanaler och marsmänniskor, i synnerhet i Sovjetunionen. Men så kom den stora sorgedagen i juli 1965. Den amerikanska rymdsonden Mariner 4 passerade då Mars och började sända bilder av det område på Mars det passerade.

Inte nog med att den inte fann några kanaler. De bilder som mottogs på jorden liknade mest av allt månen.

Dessutom visade dess mätningar att atmosfären var oerhört tunn.

Den pessimistiska slutsatsen blev att Mars var i princip som månen, men med en tunn atmosfär. Det fanns inte ens något som tydde att det fanns vatten på planeten.

Det skulle kunnat bli det slutliga antiklimax på flera århundraden av förväntningar. Men bilden skulle snabbt ändras igen.

Den 14 november 1971 gick Mariner 9 in i omloppsbana runt Mars. Den medförde en mängd mätinstrument. Eftersom den inte passerade utan gick i omlopp runt planeten kunde den undersöka mycket större områden.

Men till en början såg det ut att bli en besvikelse, i alla fall. Under mer än en månad pågick stormar på Mars som gjorde att stoftmoln skymde sikten.

Men datorn var programmerad att kunna uppskjuta mätningarna till ett senare tillfälle.

Och när resultaten började komma bidrog det att ändra den trista bilden från 1965.

Bilderna visade bland annat ett landskap med enorma vulkaner, de största på en platå som döptes till Tharsis. Den allra största fick namnet Olympus Mons, och var över 2 mil hög. Den är så vitt man vet solsystemets största vulkan.

Den fanns också djupa sänkor. Den största fick namnet Valles Marineris, och var en motsvarighet till Grand Canyon, med den skillnaden att dess längd motsvarade hela sträckan mellan Los Angeles och New York.

Men sonden upptäckte till och med en typ av "kanaler" (eng. channels) . Visserligen inte konstgjorda (eng. canals) , och visserligen för länge sedan uttorkade, men ändå. En gång hade vatten flutit i floder på Mars!

Och idag vet vi att fruset vatten finns än idag på Mars.

Den upptäckte också ett varierande väder, inklusive marsdimma! Och mycket annat.

Men Mariner 9 var bara början. Idag vet vi än mer av intresse, men till det återkommer jag kanske senare.


Källor

Joseph M Boyes The Smithsonian Book on Mars, 2002
Engelska Wikipedia

Olympus Mons alt.jpg
Wide view of the Olympus Mons aureole,

En fråga om vänskap?

Idag tar många av Mubaraks sponsorer och samarbetspartners bland västvärldens ledare försiktigt "avstånd" från diktatorn. Men några är mer ärliga. Så till exempel har Tony Blair och Dick Cheney hyllat Mubarak i ganska så högstämda ordalag.

Dick Cheney kallar honom för "en bra vän" och "en allierad" men Tony Blair går ett steg längre. Han kallar Mubarak för ”en godhetens kraft” och tillägger: "Vad du tycker om honom beror på om du har arbetat med honom från utsidan eller från insidan. Jag har arbetat med honom gällande Mellanösternprocessen och jag måste säga att han är otroligt modig och en kraft för det goda".

"Säg mig vem du umgås med, och jag ska säga dig vem du är" lär den grekiske dramatikern Eurupides ha sagt redan på 400-talet före Kristus. Det ligger kanske något i det.

torsdag 3 februari 2011

"Gagarin - den första människan i rymden"

Ovanstående är titeln på en liten bok som Bonniers förlag gav ut 1961. Författarna var Wilfred Burchett och Anthony Purdy.

Vem Purdy var har jag ingen aning om, men Wilfred Burchett var en australisk journalist med kommunistiska sympatier. Han blev senare känd genom sina artiklar och böcker om Vietnamkriget.

Gagarinboken är verkligen en nostalgitripp. Den har två teman - dels är det en form av hjältebiografi över Jurij Gagarin, dels är det en hyllning till den sovjetiska rymdforskningen. Jag blir nästan förvånad över att den gavs ut på Bonniers, och inte på SKP:s förlag Arbetarkultur.

Men den hyllar faktiskt inte bara den sovjetiska rymdforskningen utan framhåller även, i rysk nationalistisk anda, att ryska forskare var långt framme på området redan innan revolutionen 1917. Och den avvisar bestämt åsikten att tyska vetenskapsmän skulle ha spelat någon väsentlig roll i det hela.

En medryckande teknikoptimism genomsyrar boken. Rymden ligger öppen för oss och det är det socialistiska Sovjetunionen som visar vägen... Jag rycks med ända tills jag plötsligt kommer på att både USA:s och Ryssland rymdprogram numera ligger i malpåse - och att ja, Sovjetunionen finns ju inte mer. Plötsligt känns det både mörkt och kallt.

Men om det bara handlade om de tekniska möjligheterna skulle vi nog varit på Mars idag. Men eftersom rymdforskningen i grunden mest var en biprodukt av det kalla kriget, och inte ett mål i sig för de berörda staterna, i synnerhet inte för USA, så ersattes yttre rymden som mål med mera militära sådana. Att uppnå förstaslagskapacitet var ju viktigare än att nå Mars...

Det roligaste med boken är nog dess sista del. Där inser man att åsikter som man förknippar med von Däniken och andra udda författare var vida spridda i den sovjetiska akademiska världen i början av 60-talet. Det var inte alls så att "Institutet för marxism-leninism vid SUKP:s CK" höll sin döda hand över all forskning.

Nej på sina håll var det väldigt fantasifullt, man skulle kunna säga flummigt. Vi vår reda på att en professor Sjklovsky ansåg att marsmånarna Phobos och Deimos var konstgjorda satelliter, skapade av marsmänniskor (s. 152). En annan professor, en F. Zigel, gick ett steg längre och menade att eftersom de inte iakttogs av de bästa teleskopen vid studier av Mars 1862, men senare upptäcktes 1877, måste man anta att de byggdes av marsmänniskor mellan 1862 och 1877 (s. 162). Zigel lär för övrigt senare ha skapat ett av Sovjets första inofficiella UFO-sällskap, vilket ju inte är så förvånande.

En professor Gavril Tichel blev enligt boken känd för sin teori att det på Mars fans livsformer som levde utan syre (s.155).

Men mest fantasifullt av allt - vi för höra om en professor MM. Agrest som långt före Erich von Däniken hävdade att jorden flera gånger haft besök av rymdmänniskor och att förhistoriska monument, liksom bibliska berättelser, kan ses som belägg för detta (s. 180). Ja, vad ska man säga. Jag trodde jag visste en hel del om von Dänikens teorier man jag hade ingen aning om att de egentligen var "made in the USSR"...

Det är som sagt en nostalgitripp att läsa boken. Det tidiga 60-talet var präglat av en utvecklingsoptimism som är svår att greppa idag. Och i synnerhet Sovjetunionen var nästan besatt av en rymdfeber, som också är svår att förstå idag. Det avspeglade sig till och med i det svenska kommunistpartiets tidning Ny Dag, där klasskampen under tidigt 60-tal fick svår konkurrens av denna sovjetinspirerade rymdfeber.

Jag måste nog säga att jag saknar en hel del av den optimismen. Idag upplever nog många rymden som en massa grus och tomrum, som vi inte kommer att nå och som det inte heller är någon större mening med att nå.

Det är lite sorgligt.