tisdag 26 augusti 2008

Mamma Mia

Det är konstigt, för någon tid sedan skrev jag om hur jag av misstag slank in på "Desperately seeking Susan" 1985 och blev alldeles fascinerad av den. Idag hände något ganska liknande.

Jag gick med min bror på stan, och när vi kom fram till två näraliggande biografer erbjöd han sig att bjuda mig på vilken film som helst av de filmer som gick på dessa två biografer. Jag valde ABBA-musikalen "Mamma Mia", en film jag förmodligen aldrig skulle ha prioriterat att lägga ner pengar på om jag hade betalat själv.

Den gjorde nu inte riktigt ett sådant intryck på mig som "Depererately seeking Susan" gjorde 1985 och jag gillade inte precis allt i den, men den gjorde mig glad. Och lite vemodig, då den skildrade en värld av upplevelser och glädjeämnen jag aldrig har varit en del av.

Dessutom var det förbluffande att se hur sinnrikt och humoristiskt handlingen kopplades till texterna i ABBA-låtarna. En fullträff var för övrigt hur man bytte ut könet på huvudpersonerna i den annars en aning problematiska sången "Does your mother know".

Jag har kommit hem nu, och jag är glad över att jag såg filmen.

söndag 24 augusti 2008

On Ritual Abuse

Det är första gången jag haft en artikel på engelska på min blogg, men den här ligger avsides på min hemsida och jag tror inte att många upptäcker den. Den är skriven av en amerikansk överlevare från rituella övergrepp. Jag provoceras att lägga ut den igen, av min irritation på att uppslagsordet "Satanic Ritual Abuse" på engelska Wikipedia, som i motsats till svenska Wikipedias uppslagsord om samma sak har varit riktigt nyanserat en längre tid, nu tagits över av så kallade "skeptiker" som med administratörernas stöd där slår fast att ingenting av detta existerar och att allt är "moralpanik" och "hysteri".

Jag godtar inte termen ”Satanic Ritual Abuse”, men fenomenet bakom den existerar tyvärr och nedtystandet av saken är en av de faktorer som gör att det kan fortsätta existera…

---------------------------------------------------------------
Från Body Memories 5/6 1993. Inlagd med författarens tillstånd.

I was born into a satanic family whose practices trace back to Europe. By day my family was proper, even dull, with minor little human flaws. By night they were satanists, and like all committed parents, they raised their children to adhere to their practices. For me as a child, this meant physical and emotional sadism, lots and lots of group sex and animal sacrifices, some human sacrifices and cannibalism, and acting in pornographic films. As an adult, after I had broken free, it meant endless years of depression and fear, accomplishment sucked dry of every bit of pleasure, a dread of life, and a frustrated desire to disclose what had happened and find some peace.

Did it really happen? Well, how do you teach a preschooler to have S/M fantasies? Where did that preschooler, who had no television or conventional religious training, learn about the devil, being buried alive in coffins, bearing the devil´s baby? What do you have to do to a child to make it believe, in 1945, that people are selfish, power-hungry, and sadistic, and that the only protection in life is to offer yourself to satan so that you can be the predator, not the prey? If it wasn´t satanic abuse, what did they do to me, that I organized my life around this fantasy? Must have been pretty awful.

I was taught, threatened, coerced into keeping my abuse secret. The time I slipped and revealed something, people outside the cult usually didn´t notice. When they did, all they saw was that I was odd, different from other children, difficult. In 1945, children´s problems where assumed to arise from within, from innate flaws or badness. The expression of children´s pain required suppression and correction rather than serious attention. Is it much difference today?

My life has been blessed as an adult because I managed to escape, and no longer had to be tortured or torture others. I raised my children non-abusively, and that is a miracle. And today I am blessed because I can speak out about my experience, and I can share my life with others who had lived through the same atrocities. I suffer the same old despair, but it feels a little less alone to be accepted, believed comforted and even (dare I say it) cherished by a few people.

And yet, socially, ritual abuse survivors are as alone as we have ever been. We are keenly aware of the powerful voices trying to still us with accusations of being narcissistic hysterics jumping on the abuse bandwagon. We hear threats of lawsuits, but do not even have the credibility to be arrested for crimes we were forced to participate in. We feel our aloneness most when we disclose and are met by disbelief, total silence, or comments about the weather.

All who lived through ritual abuse are deeply impaired. Who wouldn’t be scarred by just one incident of the type we suffered day after day? Many survivors can´t keep a job or a relationship. Many of us are chronically suicidal and self-mutilate or cover our pain with amnesia, drugs, or alcohol. We routinely get scapegoated for our symptoms. Most of us don´t have the resources to get assistance from society, and we settle for patronizing crumbs.

There are some brave and competent people without cult experience who try to understand and help us, but they are few and far between. So we reach within for understanding and solace, and we band together, as best we can, to create for ourselves what society withholds from us. Our deep and precarious friendships clothe our suffering in moments of beauty.

I have never been believed by society, and I do not expect to be. For if we were to be taken seriously, we would expose that the very foundation of culture, throughout human history and in every country, is abuse, aggression, power hunger and sadism. If you believe in the existence of hidden ritual abuse, you will start to be able to identify open ritual abuse in every institution and family you come in contact with.

For ritual abuse is simply systematic physical, emotional, sexual and/or spiritual abuse in the name of a defined ideology. It is abuse rationalized as ´for your own good´ or for the good of society. Under this definition, the vast majority of ritual abuse is out in the open and sanctioned by many people. A child who is told he is going to hell for lying, a teenager who beats up people of different races, ethnic cleansing, and the list goes on and on. The difference between my experience and everyday life is only one of degree and secrecy.

If I were to be believed, people would not be able to live with themselves and continue to tolerate such horrors. They would have to change themselves and society. My life has taught me not to dare expect so much from people.

Jeannie Riseman

måndag 18 augusti 2008

John McCain - den "moraliske" krigsförbrytaren

Läser i Svenska Dagbladet idag om att ”republikanen John McCains korta kärnfulla svar på moralfrågor stärkte hans anseende bland kristna väljare”.

Han frågades ut av pastor Rick Warren och ansåg bland annat att varje barn får mänskliga rättigheter ”vid befruktningen”. Detta tilltalade dessa kristna väljare så mycket att de inte ens reflekterade över om detta även gällde vietnamesiska barn under den period då McCain var amerikansk bombflygare över Nordvietnam.

För det var ju det han var. För detta hyllas han som en stor patriot. Speciellt hyllad är han eftersom han blev nedskjuten under en av dessa nätter, då han vräkte dödslaster över fattiga vietnamesiska bönder – män, kvinnor och barn.

Någon kan invända att han bara ”lydde order”. Men det är inte sant. Bortsett från att det var helt möjligt för ungdomar i USA att vägra värnplikt utan att drabbas av något värre än (i värsta fall) några års fängelse har McCain på många sätt visat att han inte bara lydde order.

Han var så plikttrogen att han valdes ut till bombflygare på farliga och dödsbringande uppdrag. Han var så plikttrogen att han inte ens tog avstånd från massmorden på oskyldiga bönder när han hade den stora chansen – under fångenskapen i Nordvietnam. Han var så plikttrogen att han inte heller ifrågasatte kriget när han kom hem. Och nu vill han göra politisk karriär av sina förbrytelser.

De verkliga ”hjältarna” på den amerikanska sidan i kriget var de som deserterade, eller motarbetade den egna armén. Eller åtminstone tog avstånd från mördandet när de kom hem. Och de verkliga hjältarna bland de bombpiloter som blev nedskjutna, var de som vågade uttala sig i nordvietnamesisk radio och fördöma det imperialistiska kriget. Väl medvetna att de skulle betraktas som förrädare när de kom hem.

De som gjorde det, avfärdades senare som ”hjärntvättade”. De var snarare avprogrammerade - de hade befriats från den programmering de fått i USA:s armé – och i det amerikanska samhället.

John McCain påstår sig dessutom ha blivit torterad i Nordvietnam. Det kanske han blev, vad vet jag. Men han ska vara förbaskat glad över att han överhuvudtaget överlevde. Den känslomässiga reaktionen från de vietnamesiska bondesoldater som äntligen lyckats skjuta ner en av dessa dödsmaskiner som terroriserat deras hembygd och mördat deras anhöriga torde ha varit att göra processen kort med de piloter, som de säkert uppfattade som djävlar i människohamn. Men nu var Nordvietnams armé väldisciplinerad. Betydligt mer så än sina amerikanska motståndare.

Denne man, som är så stolt över att ha massakrerat nordvietnamesisk civilbefolkning, kan nu använda detta som en språngbräda för att bli USA:s president. Det säger en hel del om samhället i Amerikas Förenta Stater.

söndag 17 augusti 2008

Motherwitch...

... har haft en av de mest fantastiska bloggar som funnits på nätet i Sverige. Hon har hårt och skoningslöst angripit övergrepp mot barn, förövarna och deras nätverk.

Nu säger hon att hon har blivit hotad och inte vågar fortsätta.

Samtidigt säger Marina, en annan bloggare med samma inriktning, att hon inte vågar fortsätta.

Det är en tragedi. Jag saknar nästan ord.

Motherwitch, Marina, och ett antal andra bloggare i anknytning till dessa, har varit ett reellt stöd för alla utsatta. De har svängt debatten på nätet i rätt riktning.

Innan Motherwitch dök upp var situationen på nätet oftast eländig och förövarna och deras försvarare dominerade "pedofildebatterna". Motherwitch kom som en stormvind, och drog med sig andra. Nu verkar de sluta, en efter en.

Jag förstår som sagt varför men finner det oerhört sorgligt.

TILLÄGG 18/8
Marina har redan omprövat sitt beslut, och meddelar att hon ska fortsätta!
Se hennes bloggar på Wordpress och Aftonbladet där det nu ser ganska så hoppfullt ut.

lördag 16 augusti 2008

Desperately seeking Susan

Har just sett ”Desperately seeking Susan” på TV 5. Det var på många sätt en nostalgitripp.

Jag har aldrig direkt tillhört Madonnas Fan Club, men just den här filmen tillhör mina absoluta favoriter. Det kan möjligen ha lite med att göra med när jag först såg den.

1985 var jag under isen, för att uttrycka det milt. Mådde extremt dåligt, rent psykiskt, var utan lägenhet, och full av ångest.

Men två sommardagar det året råkade jag ha lite pengar över, och kom på en idé. Jag skulle vandra runt på stan, och varje gång jag gick förbi en biograf skulle jag gå in och se filmen de visade, oavsett vad det var för film. På så sätt skulle jag få se filmer jag annars aldrig skulle ha sett.

En av de filmer jag kom att se på detta sätt var just ”Desperately seeking Susan”. Jag hade då ingen aning om vem Madonna var, det var föst åratal senare jag kopplade ihop henne med den filmen.

Men den sken in rakt i mitt eländiga tillstånd, och plötsligt hade jag roligt. Oerhört roligt. Det var något helt halsbrytande underbart med handlingen, tyckte jag, och jag skrattade ibland så jag vek mig dubbel.

Jag tror jag identifierade mig med Roberta, den uttråkade välbärgade kvinnan, vars vägar plötsligt korsas med Susan (Madonna), på det mest halsbrytande sätt. Jag var visserligen så långt ifrån välbärgad man kunde komma, men tråkigt hade jag. Och filmen gjorde att jag fick riktigt roligt ett tag.

Jag rekommenderar den verkligen, men smaken är ju olika. En man jag kände, som jag övertalade att se den, var bara sur efteråt och tyckte det var en skitfilm. Jag trodde nog att han därmed avslöjat sin brist på humor, men det sa jag inte.

Synd bara att jag inte har någon video, jag skulle gärna spelat in den nu….

tisdag 12 augusti 2008

Offrens klagan

Ett ironiskt inlägg om den pågående förnekelsekampanjen. Från Birgitta Allmos bok "Vem vågar tro på ett barn?". Den skrevs när medias och förnekarnas hets runt Södertäljefallet var som mest intensiv, i 1993. I grunden har inget förändrats. Resonemangen känns igen, eller hur? Fanns i en förkortad version i Spegeln 2/1996. Inlagd med författarens tillstånd.
______________________________________________________

Nej, nu får det vara nog!

Sveriges fängelser är överfulla av stackars
oskyldigt sexdömda män! Det svenska
rättssystemet håller på att kapsejsa!

Justitiemord begås var och varannan dag, det ena efter det andra. Detta är en livsfarlig utveckling! Det krävs ju bara ett förfluget ord, som att "filmjölk är äckligt" från en vilseledd tonåring, för att en man ska dömas skyldig till övergrepp han inte begått!

Vi måste börja inse att vårt rättssystem inte längre är kapabelt att döma i sexbrottmål. Det är allmänheten och Vi i synnerhet, som måste ändra det här! Vi som verkligen vet hur hårt den stackars mannen kämpar för en chans att bli trodd!

Runt om i landet konspirerar alla möjliga kvinnorörelser för att sätta dit oss män. Våldtäkts- och incestmål har blivit deras vapen i den nya tidens häxprocesser!
Passa dig noga för att bada med din dotter! Man kan aldrig veta när anklagelserna kommer.

I barns hjärnor uppförstoras ju en vänlig puss på kinden till en sexualiserad ritual! En vacker dag kommer poliser och knackar på din dörr. Du förs till förhör och så börjar karusellen snurra. Inte kommer man att tro dig heller!

Men just Du av alla har ju ingen som helst anledning att förvränga sanningen om så allvarliga saker? Det är ju absurda påståenden!

Hotfulla kvinnosakskvinnor kommer att gadda ihop sig mot dig i maskopi med giriga psykologer och terapeuter. Det är som bekant ett söndagsnöje för dem alla att plantera in falska minnen av sexövergrepp i lättpåverkade barns och kvinnors små hjärnor!

Nej du min vän, snart är loppet kört! Du kommer knappt få en chans att yttra dig förrän de fäller domen.
Skyldig, såklart!

Vad spelar det då för roll att du nekar ihärdigt och kraftfullt?

Vad spelar det för roll att du förklarar det förfalskade (för det säger sig ju självt att det är falskt) rättsintyget om din dotters "underlivsskador", med att berätta om alla de gånger hon körde in föremål av en bakpotatis storlek i ändtarmen på sig själv eller onanerade med kvastskaftet?

Vad spelar det för roll att du berättar om hur skicklig hon är på att låtsasgråta och spela teater?

Ingen kommer att förstå att barnet faktiskt har ljugit ihop dessa vandringssägner med hjälp av otäcka psykologer och jourkvinnor. Förresten, hur lyckades hon egentligen komma i kontakt med dem?

De måtte ha fått henne att verkligen tro på att hon behövde hjälp!

Barnet har ju allting att vinna på att falskeligen tillvita dig, eller hur? Stora pengar, för att inte tala om all uppmärksamhet! Skadeståndsbeloppen är ju så höga i sådana här mål.

Nu äntligen kommer hon att kunna köpa den där hästen eller persondatorn hon så länge trånat efter.

Att reportrar och fotografer runt om i hela landet jagar scoop, offentligt diskuterar hennes trovärdighet och spekulerar kring hennes intimaste privatliv i sensationella lösnummerupplagor är ju något hon alltid velat medverka till!

Hon njuter av uppmärksamheten och lyckas genom sitt troskyldiga och hjälpsökande uppträdande, uppvigla hela landets samlade massmedia emot dig.

Detta borde ju rättsväsendets representanter begripa, eller hur?

Särskilt som det till och med händer att någon modig och människokännande kriminalkommissarie med ansvar, i lämpligt god tid före planerad rättegång, ställer sig på vår, de svagas sida och ger offentligt uttryck för sin egen och andras åsikter. Såväl om sjukdomen mytomani som om justitiemord.

Det är en verklig bragd att våga visa sitt djupa engagemang i stora rubriker och i så många mediasammanhang som möjligt.

För säkerhets skull kommer allt sannolikt att vara väl dokumenterat till eftervärlden i något offentligt PM med saxade och självtolkade smaskiga uppgifter ur en hemligstämplad och kanske pågående förundersökning. Heder åt en sådan person!

För ditt barn kommer kanske nu att bli omhändertaget av socialtjänsten och får flytta till en ny familj. Flickan förstår genast att hon där kommer att få allt hon pekar på och slipper höra ditt tjat.

Tänk alla de gånger du lönlöst bett henne städa åt dig! Det är självklart att hon anklagar dig för sexuella övergrepp! Det måste ju var och en inse!

Alla, utom de godtrogna juristerna och nämndemännen förstås, som alltid tycks vilseledas av psykologers och psykiatrikers uppblåsta lögner och lömska kvinnosakskvinnors hysteri!

Vi måste handla nu, innan det blir för sent! Innan alla vi män sitter inlåsta på slutna anstalter för sexbrott vi aldrig har begått!

Det är ju exakt detta som den militanta kvinnorörelsen och de karriärsugna psykologerna vill åstadkomma!

Vi måste börja reagera och ta tillbaka den makt och kontroll vi tycks ha förlorat!
Endast då kan vi hjälpa de stackars galna, vilseledda kvinnorna och barnen till rätta, tillbaka till ett rättfärdigt och lyckligt liv igen! Nu är det dags!

Alla vi som förstår oss på barn, måste lära människorna vad verklig kärlek är. Barn behöver ömhet och närhet, pussar och kärlek.
Vi introducerar dem i vuxenlivet och hjälper dem att tillfredsställa sina helt naturliga behov. De måste självklart tillfredsställas precis som vuxnas.

Barnens bästa i centrum.

Olyckliga barn blir som födda på nytt efter en stunds kärleksfull lek. Ja, fram för den gamla goda tiden, då man öppet och fritt kunde umgås med barnen på Klara Norra utan att någon obehörig lade sig i.

Låt oss starta en ny barnhjälpsorganisation med telefonjour så att vi lättare kommer åt att erbjuda barnen våra tjänster! Upprätta en statlig myndighet för tillsyn av att barnens mänskliga rättigheter tillgodoses och att deras sexuella behov bejakas.

Ge barnen frihet att välja! Tillåt den svenska barnprostitutionen och inför noggrann registrering och regelbunden hälsokontroll. På så sätt skulle svinnet av välanvända barn kunna minskas och riskerna för könssjukdomar minimeras.

Passa på att öka produktionen av undergörande och stimulerande barnporrfilmer och snuffmovies så att fler får chansen att upptäcka den sanna njutningen.

Vi måste återetablera oss som det ledande producentlandet på världsmarknaden, inte minst för att bidra till en ökning av BNP. Råvaran är ju numera lättillgänglig!

Vi har ju fortfarande yttrande- och tryckfrihet i det här landet! Tack och lov! Och våra gränser möter ju inte längre något hinder, varken för det ena eller det andra!

Tänk med tacksamhet på de få heroiska försvarsadvokater som så osjälviskt och endast till självkostnadspris, till och med offrar sin egen fritid för att kämpa för våra mänskliga rättigheter.

Allt de begär är vår trohet och löften om fortsatta uppdrag under precis så många år som behövs för utredning på utredning, bearbetning och alla överklaganden.

Tänk på att deras dokumentation även kan leda till en och en annan nyskriven självbiografi som kan gynna vår kamp!

Vi får heller inte glömma att framhålla dessa synnerligen kompetenta och halvårsutbildade vittnespsykologer.

Äntligen får de chansen att göra sin stämma hörd till förmån för den Enda sanningen.

Tveka inte att själv framträda med jämna mellanrum för att berätta för allmänheten om din fasansfulla situation.

Berätta gärna om ditt osolidariska barn som haft mage att så ogrundat och fantasifullt anklaga dig! Ni som hade ett så fint förhållande ända tills obehöriga klampade in och förstörde allt.

Låt folk få se hur du riktigt lider!

Det kan vara nyttigt att din lilla förrädare till unge påminns om att du inte tänker ge upp. Det blir en kraftfull markering att hon gått för långt över gränsen. Hon ska minsann få stå i evig förlåtelseskuld till dig.

Genom ditt modiga och öppna agerande blir det anklagande barnets identitet känt. Detta blir till god hjälp för dig. Nu förstår hon att även dina vänner kan hjälpa till med att sätta gränser om hon sticker upp emot dig igen!

Som förstående far är ju du den ende som vet hennes eget bästa nu och i all framtid. Tack media för att ni äntligen (om än med viss ansträngning) har fått upp ögonen för verkligheten.

Ett särskilt tack till de Sverigekanaler på teve som den senaste tiden visat sig vara lysande förebilder i kampen för den sanna föräldrakärleken.

Att dag efter dag, på bästa sändningstid visa ett kort inslag med vårt budskap, är ett gott initiativ och mycket skickligt gjort. Även andra media borde ta efter denna suveräna, omärkligt indoktrinerande metod.
Det är ytterst viktigt att vi fortsätter på den inslagna vägen.

Med hjälp av tidningar och radio/teve kommer vi att få över samhällets attityder på vår sida inom loppet av ett par år!

Tack och lov för redaktörer och programledare som ur timslånga intervjuer och annat material har förmågan att redigera fram bara det riktigt väsentliga och se till att endast detta presenteras och debatteras.

Upp till kamp! Hav förtröstan!

Låt våra bröder och systrar i USA visa vägen! Vi vet ju att alla vi, som råkat anklagas och dömas för sexbrott, är oskyldiga och har fallit offer för häxprocesser, myter, fördomar och inkompetens.

ELLER HUR?