onsdag 25 juni 2008

UFO-nostalgi och politisk handling

Jag tror alltså inte på UFO:s, om man med det menar tron att det cirkulerar utomjordiska farkoster runt jorden.

Men jag har som sagt trott det en gång, från någon oklar punkt i min bandom (troligen från första gången jag bläddrade i Max B Millers tefatsbok) till någon gång hösten 1967. Då kom jag fram till att det inte spelar någon större roll hur trovärdiga observationer det skulle kunna finnas: bara tanken på att civilisationer från andra planetsystem skulle roa sig med att systematiskt leka katt och råtta med US Air Forces piloter, skrämma upp ensamma bilister på nattliga turer på ödsliga vägar, för att inte tala om att kontakta udda människor för att sprida teosofiska budskap till dem, var ytterst absurd.

Men… jag fortsatte att läsa K. Gösta Rehns, Staffan Stigsjöös och Boris Jungkvists böcker om ämnet, med ett hopp om att ändå…

När jag nu börjar intressera mig för ämnet igen är det med en sorgen nostalgi. UFO-Sverige tror inte längre på utomjordingar utan är närmast en skeptikerorganisation. Sunt, men onekligen inte lika spännande. Jag sitter och läser dagens ack så skeptiska litteratur om ämnet och märker att jag nynnar på något. Vad är det? Jag inser snart att det är Mikael Wiehes ”Flickan och kråkan”.”Mitt hopp är en skadskjuten kråka, och jag är ett springande barn”… SÅ stort var behovet att tro på UFO:s.

UFO-hoppet var inte bara en fråga för religiösa drömmare. Det fanns en gång en man som gick under namnet J. Posadas, ledaren för en bisarr vänstersekt, med anhängare i diverse länder (bara sisådär fyra-fem stycken i de flesta av dessa länder, i och för sig) som offentligt hävdade att UFO:s kom från andra planeter och hade en så avancerad teknologi att de inte kunde komma från kapitalistiska samhällen. De måste komma från kommunistiska planeter, och om det blev krig mellan tefaten och denna världs kapitalistiska regeringar var det sanna kommunisters plikt att stöda tefaten. Ja, man borde till och med uppmana rymdmänniskorna att aktiva delta i störtadet av den härskande klassen på denna planet...

Jag undrar vad han skulle sagt om ”V” och Independence Day. Troligen att det var ett försök från den härskande klassens sida att demonisera de kommunistiska besökarna.

Mitt i sin galenskap (och, ja, han måste nog definitivt betecknas som galen) hade han en poäng, för det är svårt att tro att en civilisation som kan åka runt mellan stjärnsystemen så obehindrat skulle ha ett samhällsystem som byggde på konkurrens, profit och exploatering. Men, tyvärr, allt ser nu ut att tala för att UFO:s inte existerar som "rymdskepp", så diskussionen om deras samhällssystem är ju högst hypotetisk...

Det finns radioteleskop som under årtionden specialiserat sig på att lyssna på signaler från rymden, för att kunna upptäcka om någon av dessa skulle kunna komma från intelligenta varelser. De har funnit absolut ingenting. Om det fanns en massa rymdfarkoster som cirklade runt oss torde väl de kommunicera med varandra, med moderskeppen, med de baser i solsystemet som i så fall måste finnas. Men, nej, ingenting.

”Kontaktpersonen” Truman Bethurum berättade att den utomjordiska befälhavaren Aura Rhanes som han sade sig haft kontakt med ett tiotal gånger, försäkrat honom om att ett atomkrig på jorden aldrig skulle kunna bli av, eftersom rymdfararna från planeten Clarion, som hon kom från, hade en teknik som skulle förhindra våra raketspetsar att explodera. Hon uttalade sig inte om växthuseffekten, för den var inte påtänkt, men i så fall hade de nog någon metod mot denna också.

Det vore ju tryggt.

I sången ”Internationalen” finns ett annat budskap, mer jordnära, mer utmanande, och utan någon automatiskt garanterad trygghet: ”I höjden räddarn vi ej hälsa...nej, själva vilja vi oss frälsa, och samfälld skall vår räddning bli".

Mer realistiskt än att tro på Aura Rhanes, men, som sagt, den automatiska tryggheten saknas. Det är vi som måste handla, ingen annan gör det åt oss.

Antingen lyckas vi, eller också kommer framtiden för vår planet att bli dyster.

lördag 21 juni 2008

Hemsida och blogg

En liten kommentar. Om man har en hemsida, är det bästa man kan göra om man vill få färre besökare att starta en blogg. För då tror alltför många att det väsentliga finns på bloggen, och en blogg är lättare att läsa i alla fall.

Men det första är inte sant, i alla fall tycker jag inte det gäller för mig. Den här bloggen präglas starkt av vad jag känner om att skriva om just ju, inte nödvändigtvis vad jag tycker är viktigast. Hemsidan är mer "seriös" och tar upp fler viktiga frågor.

Ni som blir besvikna på att jag måhända ofta skriver om vad som kan upplevas vara perifera ämnen eller så på denna blogg - typ deckare som få är intresserade av - kan gärna gå till hemsidan, som inte är lite excentriskt uppbyggd. Den har ett medvetet focus på framförallt två ämnen - kampen mot övergrepp mot barn och forskning om förpatriarkala religioner - som ju är mer väsentliga än mina ofta udda funderingar på denna blogg.

fredag 20 juni 2008

Gudinneveckan i Näsåker

Har just kommit hem från den andra gudinneveckan i Näsåker. Den arrangerades av Tealogerna och den lokala föreningen Kvinnominne. Jag är precis som förra året väldigt glad över att ha varit där, det var givande, roligt, lärorikt.

Nyandlighet kan betyda mycket. Det finns auktoritära sekter, av det mer ruggiga slaget. Men här fanns ingen sekterism, men en gemenskap runt sökandet efter ett alternativ till den patriarkala gudsbilden.

Näsåker ligger vid Nämforsen, med sina hällristningsbilder,som domineras av avbildningar av Älgkon, som troligen var en gudinnefigur som dyrkades både i Skandinavien och Sibirien. Åtminstone är det en tolkning som för mig ter sig mycket rimlig.

Det var alltså en passande plats för Gudinneveckan, och en passande tid, veckan före midsommar.

Det är lite som julafton för en del barn, när Gudinneveckan slutar kommer man på sig själv med att längta efter nästa...

måndag 9 juni 2008

Aura Rhanes från Clarion

Som barn trodde jag på ”flygande tefat”, som det oftast kallades då. Eller ville åtminstone tro på dem. Hemma fanns en bok av en Max B Miller, ”Flygande tefat – fantasi eller verklighet?” Jag vet inte hur gammal jag var när jag först läste i den, men det var tidigt.

Miller ansåg förstås att tefaten var verklighet. Men inte nog med det, boken var kryddad med flera kontakthistorier av en typ som var vitt spridda på femtiotalet. De handlade om hur människor som vandrat i ensliga områden träffade på tefatsmänniskor. Dessa såg ut som oss, fast de var vackrare och visare. Och godare. De förklarade att vi människor var i fara p.g.a. våra krig, vårt oförnuft och framförallt våra atomvapen, och att de hade för avsikt att rädda oss.

Det var trösterikt. Det var dessutom ett starkt motiv att tro på flygande tefat – speciellt när dessa berättelser kombinerades med historier om hur de amerikanska myndigheterna försökte tysta ner sanningen om ”tefaten”, och dramatiska berättelser om hur piloter som anfaller dessa tefat förintas i luften med sina flygplan.

Så jag ritade bilder av tefat i skolan, jag gjorde ett miniatyrtefat i träslöjden, och på klassens ”aktuella timme” propagerade jag tefatsidén och läste högt ur Millers bok.

Att dessa goda rymdväsen en dag skulle komma och rädda mänskligheten (och mig) var en trösterik tanke.

En av kontaktberättelserna i boken handlade om Truman Bethurum, som en dag stötte på ett tefat och dess befälhavare. Befälhavaren var en kvinna, som var väldigt vacker, och gick under namnet Aura Rhanes. Hon kom från planeten Clarion, och kom med de mest välvilliga avsikter.

Jag fascinerades av denna Aura Rhanes, så mycket att jag flera år efteråt, när jag inte längre trodde på UFO:s, som nu hade blivit det vedertagna namnet på fenomenet, målade en målning som jag kallade ”Aura Rhanes från Clarion”.

För tyvärr… Det blev efter ett tag svårt att tro på UFO:s – redan i tolvårsåldern tog skepsisen överhand. Men än svårare var det att tro på Truman Bethurum och hans gelikar, en grupp av människor som nu ofta brukar benämnas ”contactees”. Jag såg snart att även de flesta som trodde på UFO:s, som till exempel den svenske författaren K. Gösta Rehn, fnös åt dessa ”contactees”. Och till och med antydde att en del av dem kanske hade blivit betalda av CIA för att diskreditera tefatssaken…

Jag har nyligen kollat upp en del av de contactees som hade verkat så tilltalande för ett trygghetslängtande barn. Truman Bethurum vägrade konsekvent att gå igenom lögndetektortest. Det var kanske tur det, för en annan av de kontaktpersoner som nämns i Millers bok, Daniel Fry, tog ett sådant, och testets resultat blev att han med all säkerhet ljög.

Och jag visste ju redan att den kanske mest kända av alla contactees, George Adamski, hade berättat att han fått flyga runt månen med ett tefat, och att det på månens baksida fanns städer och vägar. Han hade oturen att leva i september 1959 (han dog först 1965), då den sovjetiska månsonden Luna 3 sände sina första bilder av månens baksida. Inga städer, bara sten och grus och Adamskis bortförklaringar var lite pinsamma.

”Contactees” av denna typ dominerade kontakthistorierna under femtiotalet. Sedan ändrades bilden, tefatsvarelserna beskrevs oftast inte längre som människoliknande, och istället för visa samtal kom otäcka berättelser av en typ som gjorde att det inte längre fanns någon direkt anledning att hoppas att tefaten och dess innevånare skulle existera.

Men mina önskningar måste sitta djupt – så fort jag tänker på namnet Aura Rhanes får jag en egendomlig känsla av värme. Varför måste jag vara en så tråkig skeptiker? Varför kan inte jag få tro på räddare från andra planeter, när det verkar gå så lätt för andra?

torsdag 5 juni 2008

Jag kommer och hämtar dig

Sitter ensam hemma. I morgon ska jag till ett religionshistoriskt seminarium som ska behandla ett avhandlingsutkast om självmordssekter. Ja, just, det, av alla otäcka ämnen.

Jag har någon form av ångest. Normalt sett brukar jag inte påverkas av otäcka deckare, det mesta skönlitteratur jag läser är deckare och thrillers. Vanlig skönlitteratur tycker jag är orealistisk. Deckare motsvarar bra min upplevelse av hur verkligheten ser ut.

Så just nu har jag lånat Olov Svedelids "Jag kommer och hämtar dig" på biblioteket. Den är ganska tunn, så jag läste ut den på några timmar. Jag har läst den förut, men hade glömt det mesta i handlingen.

Det handlar om en kvinna, vars man är död, som får otäcka meddelanden från sin döde man om att han ska hämta henne till graven. Nej, det är inte en övernaturlig berättelse, Svedelid skriver inga sådana. Allt får sin naturliga förklaring. Nåja, nästan allt...men jag ska inte avslöja undantaget, får då förstör jag för den som vill läsa den.

Märker att jag för en gångs skull blir rädd av att läsa en otäck deckare. Tittar mig lite skrämt runt i lägenheten. Jag borde nog läst något annat.

Hoppas jag kan somna så att jag inte sover mig genom seminariet. Eller inte går dit.

Nu vill jag inte skriva mer. Eller jag kanske inte vågar...