torsdag 24 juli 2008

Flygande tefat: den förlorade barnatron

I min barndom var tro på flygande tefat viktig. Det var det närmaste barnatro jag kom. Det är sant att jag också läste Bibeln. I själva verket läste jag nästan ut hela Bibeln vid åtta års ålder. Jag hoppade bara över sånt som Psaltaren, Paulus brev och andra avsnitt som saknade handling.

Mitt hopp var väl att finna en vänlig och kärleksfull Gud, men istället fick jag läsa om en Gud som befaller Josua att döda alla kananéer - män, kvinnor och barn - i en utrotningskampanj som får Ratko Mladic att verka pacifist i jämförelse, eller som offrar sin son i en tortyrscen som jag skrämt läste om och om igen i alla de fyra evangelierna.

Då gav ”Flygande tefat – fantasi eller verklighet?” av Max B Miller (Parthenon 1959) ett större hopp. Det var nog min favoritbok framför andra.

Den var uppbyggd på ett för mig ganska så övertygande sätt. Den började med gamla sanskrit- och bibeltexter, liksom andra gamla texter, om observationer av flygande farkoster, fortsatte med dagens debatt, och ett axplock av mycket övertygande observationer, framförallt från sent 40- och tidigt 50-tal. Vidare fanns det ett kapitel om Mars, och alla mystiska fenomen man trott sig se på den planeten, och ett kapitel om våra egna rymdfärder, från Sputnik 1 till Luna 3.

Men höjdpunkten kom i kapitlet ”Möten med rymdvarelser”, Det bestod av korta sammanfattningar av några av de tidstypiska contactee-berättelserna - Daniel Fry, Truman Bethurum, Orfeo Angelucci, Salvador Villanueva, Edith Jacobsen, Ray Stanford och Elisabeth Klarer. Anmärkningsvärt nog finns inte Adamskis berättelse med, vilket kanske berodde på att boken kom ut efter att Luna 3 hade sänt det första fotot av månens baksida, som också avbildas i boken.

Berättelserna är i boken mycket nedkortade, och beskriver bara den inledande kontakten, så de frälsningsbudskap och löften som ufonauterna i flera av fallen kom med finns inte med. Men de nämns i allmänna ordalag, i detta stycke: ”Dessa representanter från andra världar har kommit med budskap om broderlig vänskap och förståelse. Vad kan vara nyttigare? De har bett oss framhålla bara kärleken och vänskapen – som de har gjort. De har skänkt tröst och hopp till tusentals människor här på jorden. Är icke det positivt och nyttigt? När fler kontakter har upprättats och blivit kända, skall de gradvis påverka världen. Det är en långsam och säker process.” (Miller 1959:182).

Visserligen skriver författaren strax att detta inte nödvändigtvis är hans egen åsikt, utan en beskrivning av vad anhängarna anser, men det är ganska uppenbart att det är detta han vill tro på.

Vidare beskrivs ufonauterna som så vänliga, så balanserade, så kloka, att det var alldeles uppenbart att varje förnuftig människa måste hoppas att det var sant. Jag hoppades, och jag trodde.

Varför slutade jag tro på ”flygande tefat”? Jag har alltid trott att jag helt enkelt blev äldre och förnuftigare vid tolvårsåldern, och det blev jag ju, åtminstone det första. Men det fanns nog en annan förklaring. Den förklaringen hette K. Gösta Rehn.

Det kan verka konstigt, för han var förmodligen en av de skickligaste propagandisterna för rymdskeppsteorin, som någonsin funnits. Jag läste hans ”Flygande tefat: dokument och teori” (Zindermans 1966) någon gång på våren 1967. Han argumenterade skickligare än Max Miller, och hans samling av fallbeskrivningar var än mer övertygande. Men det var något i hans bok som gjorde att det inte längre blev så angeläget att vilja tro.

För det första avfärdade han contactees rakt av med formuleringar som ”svamlande förkunnelser”, ”geschäft”, och ”stolliga tefatsfrälsta” (Rehn 1966: 64). Det var ju tråkigt, men det fanns en sak som gjorde det hela än värre. Han avfärdade nämligen inte alla berättelser om ”närkontakt”. I sin bok har han en beskrivning av ett fall i Sverige från 1958, det så kallade Domstensfallet, som han egendomligt nog trodde på.

Två män i 20-30-årsåldern, (som Rehn i sin bok egendomligt nog kallar för ”pojkarna”) berättade att de nästan hade blivit kidnappade av 3-4 små varelser. De beskrevs som ”blyertsgrå pumpor”, c:a 1. 30 meter långa och 30 centimeter breda. De saknade armar.

Varelserna klamrade sig fast vid de unga männen och försökte dra dem till det näraliggande tefatet. Jag citerar Rehn direkt: ”När pojkarna kämpade för att komma loss märkte de att figurerna verkade geléartade och luktade unket, träskartat. Det kändes inte som ett grepp av händer, det kändes som om pojkarnas armar och ben var låsta. Varelserna parerade blixtsnabbt pojkarnas grepp, som om de läst deras tankar”. (Rehn 1966: 158).

”Pojkarna” lyckas ändå fly, och när tefatet startade känner de ”en lukt som påminde om bränd korv och eter” (samma sida).

(Det bör tilläggas att det senare avslöjats att den ene av männen redan 1960 dementerade historien för sin bror, och beskrev den som ett rent påhitt.)

Jag vet att jag blev imponerad av Rehns bok, men den ingav också en icke obetydlig ångest. Tanken på att ett tefat skulle landa när man gick ute i en skogsglänta var inte längre riktigt lika hoppfull. Vem skulle inte vilja möta Aura Rhanes en dag – men att möta pumpliknande geléartade monster som försökte kidnappa en var kanske inte direkt en höjdare.

Hösten därpå övergav jag hela tefatsidén. Jag minns bara att jag tänkte att det var nog ganska osannolikt trots allt, och så tänkte jag inte på saken på några år. Men nu misstänker jag att det var Rehns skildring av små monster som fått mig att inte längre vilja tro. Varför förvärra en redan otrygg upplevelse av världen med vandrande, illaluktande och fientliga pumpor?

K. Gösta Rehn var en intelligent och övertygande propagandist för tefatssaken. Han trodde inte en sekund på Adamskis och de andras frälsningsbudskap. Men jag undrar i så fall varför det var lättare för honom att tro på att träskluktande pumpor flög mellan stjärnorna och var så oförsiktiga att de efter en landning attackerade fredliga flanörer som råkade gå förbi deras ”tefat”. Är det verkligen mer sannolikt än Bethurum eller Fry?

Min barnatro på vänliga rymdmänniskor fick sig en avgörande knäck, och de gånger jag sedan försökt återuppliva den har det närmast tett sig som min privata variant av kyrkofädernas ”credo quia absurdum” (jag tror emedan det är absurt).

Men visst vore det trevligt att tänka sig att kärleksfulla rymdmänniskor vakade över oss och var beredda att ingripa när tiden är mogen… /suckar resignerat/

onsdag 23 juli 2008

Radovan Karadzic

En krigsförbrytare har gripits. Det var under Radovan Karadzics politiska ledning som de serbchauvinistiska förbanden genomförde den ena massakern efter den andra på bosniska muslimer (Srebrenica är den mest kända), införde koncentrationsläger där muslimer förnedrades och mördades, våldtog muslimska kvinnor, och besköt Sarajevos civilbefolkning från kullarna ovanför staden - dag och natt i fyra års tid.

Det är inte en dag för tidigt att han får stå till svars för sina brott.

Men man bör samtidigt minnas att det var västmakterna som uppmuntrade Bosnien att bryta med Serbien - och när det väl hade skett och de serbchauvinistiska styrkorna hade startat sina attacker genomdrev samma västmakter ett vapenembargo mot det angripna Bosnien så att det inte kunde försvara sig.

FN-trupper fanns i stort antal i landet, men de gjorde i realiteten ingenting för att förhindra massakrerna. Och bosnierna själva hade inte ens rätt att köpa vapen - eller ens hjälmar för sina soldater.

Karadzic är en krigsförbrytare som bör och ska ställas till svars - men när får de västmaktsledare, som gjorde hans terrorvälde möjligt, stå till svars för SINA handlingar?

söndag 13 juli 2008

Nibiru och den stora katastrofen 2012

Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistiska katastrofscenarior att oroa sig över – alltifrån konsekvenser av växthuseffekten till risker för att en stor asteroid en dag ska slå ner på jorden.

Men vad jag aldrig fattat är varför det är så vanligt att man oroar sig för saker som absolut inte kommer att hända.

Någon uppmärksammade mig på att det på You Tube förekom otäcka varningar för att en planet utanför solsystemet håller på att närma sig, och att den 2012 kommer att orsaka de mest fruktansvärda katastrofer på jorden. Personen som uppmärksammade på det verkade genuint oroad, så jag beslöt mig efter att tag att titta på det.

Jag kollade, och upptäckte att det fanns tusentals You Tube-filmer om saken, plus oerhörda mängder material om saken på andra delar av nätet. Jag satt kanske en timme och tittade på undergångsvideos och det var suggestivt – en känsla av rädsla infann sig faktiskt. Ända tills jag började tänka igenom vad de egentligen sa – och hur ”bevisen” såg ut.

”Teorin” går i stort sett ut på att det finns en planet, eller stjärna (här går versionerna isär) som brukar kallas Nibiru, som närmar sig vårt solsystem, och redan syns från Antarktis. NASA vet om det men försöker tysta ned Nibirus existens, för att inte skapa panik. Den rör sig i en lång elliptisk bana runt vårt solsystem och återkommer regelbundet med intervaller på 3600 år. När den nästa gång kommer nära, år 2012 (som påstås vara året för tidernas slut, enlig mayakalendern) kommer stora katastrofer att inträffa.

Vilka det är råder ingen enighet om, det finns många varianter – alltifrån att Nibiru är en ”brun dvärg” som kommer att dra med sig kometer som ligger i ett bälte långt utanför solsystemet, som sedan kommer att slå ner på jorden, till att utomjordiska reptiler/demoner/onda väsen bebor planeten och kommer att ta sig hit då. Enligt ett dokument kommer nio tiondelar av alla människor att dö när Nibiru kommer.

Det låter ju otäckt, så vad bygger påståendena på?

Väsentligen på tre saker.

Dels en excentrisk ”forskare” vid namn Zecharia Sitchin (kolla gärna vad som står om honom på engelska Wikipedia!) som utvecklat en teori om att de sumerisk-babyloniska gudasagorna egentligen handlade om kosmiska händelser, med gudarna som namn på planeterna i vårt solsystem. Den kända myten om Tiamat och Marduk ska till exempel handla om en kollision mellan två planeter, som resulterade i bland annat asteroidbältets uppkomst. Sitchin menar att gudasagorna visar att sumererna kände till fler planeter än vad vi gör, och att en av dem är den hotfulla Nibiru, som vart 3.600:de år ställer till katastrofer på jorden. Men faktum är att sumererna och de av astrologi mycket intresserade babylonierna inte kände till fler planeter än fem, allt annat är rena fantasier.

Den andra byggstenen för skräckföreställningen är en teori om ”dödsstjärnan” Nemesis som med jämna mellanrum besöker vårt solsystem och ligger bakom några kända massutrotningar av liv på jorden. Nu råkar den här teorin i och för sig ha lagts fram av någorlunda seriösa forskare (se engelska Wikipedias artikel om Nemesis). Men det finns en hake. Enligt den teorin ligger det ungefär 26 miljoner år mellan Nemesis olika besök och senast den besökte oss var i så fall för 5 miljoner år sedan. Vidare anses denna hypotetiska ”bruna dvärg” just nu ligga uppemot ett och ett halvt ljusår från jorden. Den lär med andra ord knappast hinna hit lagom till 2012.

Den tredje grunden för föreställningen är de teorier som under det senaste århundradet utvecklats om ”planeten x”, en hypotetisk planet som skulle förklara avvikelser i Neptunus och Uranus bana. Men för det första är denna hypotetiska planet enligt dessa teorier en helt vanlig planet, utanför Neptunus bana, som inte hotar oss på något sätt. För det andra anses det numera allmänt att de påstådda avvikelserna i planetbanorna grundade sig på felberäkningar, bland annat av Neptunus densitet, och att den planet som ansågs orsaka dessa avvikelser följaktligen inte existerar.

För övrigt kan alla astronomiska objekt som syns från Antarktis ses över hela södra halvklotet. Om Nibiru verkligen fanns där skulle massa människor ha sett den redan. Men de har de inte.

Dessutom hände faktiskt ingen katastrof för jordens befolkning för 3600 år sedan.

Så… ingen behöver oroa sig för den kosmiska katastrofen 2012.

Men frågan är förstås varför ett stort antal människor producerar texter och filmer med syfte att skrämma slag på sina medmänniskor. Finns det inte redan tillräckligt mycket att oroa sig för?

Jag har en otäck misstanke att många upplever sin situation som så meningslöst hopplös att en kosmisk katastrof kan ses som ett bra sätt att ge lite mening i tillvaron. Det hela går bra ihop med tidsandan, där utomjordiska hot av olika slag målas upp för en redan hårt prövad mänsklighet.

På femtiotalet spreds bilden av räddare i kosmos som skulle hjälpa oss. Nu är det bilden av dödsstjärnor, utomjordiska ”reptiler” och annat otäckt som dominerar. Vad har hänt i tidsandan sedan femtiotalet, och varför?

tisdag 1 juli 2008

Övergreppen i Tjeckien

Vad gör det osannolika sannolikt? I staden Kurim nära Brno i södra Tjeckien har övergrepp avslöjats som mycket liknar det som brukade avfärdas som "moderna folksägner" i debatten om vad som missvisande brukar kallas för "rituella övergrepp", men som snarare borde kallas "organiserade sadistiska övergrepp".

Två pojkar har varit instängda i en skrubb i en källare i nära ett år. Deras förövare var medlemmar i en utbrytning från en internationell sekt, kallad "Graalrörelsen". De utsatte de två barnen för sexuella övergrepp, och en ständig tortyr.

Förövarna ägnade sig också åt kannibalism. De skar ut bitar från pojkarnas kött och skinn och åt dem. De tvingade också pojkarna att äta av sitt eget kött.

De förnedrades och torterades på ett otal sätt. De bevakades av en TV-kamera, som ständigt noterade vad de gjorde. Hittills har åtminstone fem förövare identifierats.

Anta att detta inte avslöjats, och att pojkarna överlevt. Anta att de sedan hamnat i terapi, och börjat berätta en historia om kannibalism, sexuella övergrepp, sadistiska ritualer, tortyr och kameraövervakning. Vem hade trott dem?

Inte många. De skulle rutinmässigt avfärdas som offer för terapeutinplanterade falska minnen, man skulle tala om moderna folksägner, eller slagit fast att de var mytomaner. Men nu var det sant.

Varför avslöjades det? Jo, en granne hade en babymonitor, och i den råkade hon få in signalerna från övervakningskameran. Om inte grannen hade fått in dessa signaler hade det med all sannolikhet aldrig upptäckts.

Hur många liknande fall kan finna mitt ibland oss?

TILLÄGG
Se också "Rituella övergrepp - myt eller verklighet?"