tisdag 30 december 2014

Gates of Eden

Ännu en Julie Felix-tolkning av en intressant Dylansång.

Lyssna gärna!

måndag 29 december 2014

söndag 28 december 2014

Hypnagoga tillstånd, fairies och Aura Rhanes

Nedan lite helt ovetenskapligt flum.

När jag skrev om min dröm om fairies fick jag två förslag om vad den skulle kunna vara. Dels ett tråkigt sådant, om att det var en form av "sömnparalys", dels ett mer spännande sådant från den i denna blogg så välbekanta signaturen Tidlösa (som skrev väldigt mycket här för några år sedan, men som numera bara dyker upp ibland) .

Hen föreslog att jag hade haft en "hypnagogt" tillstånd och framkastade till och med att sådana var en "port till evigheten"...

Det lät ju väldigt spännande och nu ser jag på en UFO-blogg ett förslag att förklara min favorit-contactee Truman Bethurums möte med Aura Rhanes från Clarion på samma sätt.

Det låter lite bestickande, inledningen till Bethurums första berättelse har vissa likheter med hur hypnagoga tillstånd brukar beskrivas. Han upplever att han vaknar upp av ett mumlande ljud utanför bilen, på samma sätt som jag upplevde att jag vaknade upp av skratt utanför lägenheten.

Och då kan man väl i så fall hoppas att såväl fairies som Aura Rhanes och Clarion existerar i en "evighet". Själv har jag dock vad jag kan minnas aldrig mött Aura Rhanes i något hypnagogt tillstånd..

Men man kan ju hoppas att även detta händer någon natt.

PS. I texten antyds att även Joseph Smiths möte med Moroni kan förklaras på samma sätt, men jag är inte helt lika säker på att jag verkligen vill möta Moroni i en hypnagog hallucination....

lördag 27 december 2014

Var blev ni av?

På något sätt beskrivs situationen idag ganska bra av denna sång från 1976. Det är Monica Zetterlund som i sjunger den i Svea Hund, och den är skriven avTage Danielsson .

Ja, den är på sätt och vis ännu mer aktuell nu än då. "Vi som satts att leva i besvikelsens epok, ja, vad gör vi nu, vad ska vi tala på för språk?"....

fredag 26 december 2014

Hjärtan mot islamofobi

Ratko Mladic och Radovan Karadzic, ansvariga för folkmordet på muslimer i Bosnien, står inför rätta i Haag, i en mångårig process som konstigt nog aldrig verkar vilja komma igång på riktigt. I Eskilstuna har nu uppenbarligen några andra islamofober tänt eld på en moské med det uppenbara syftet att de som befann sig i den också skulle brännas inne. Det första lyckades de med, men dessbättre inte med det andra.

Men nu har det tagits ett initiativ att sätta upp hjärtan på den eldhärjade moskén, för att visa solidaritet med de drabbade. Jag hoppas innerligt att det blir många hjärtan...

Islamofobi är dödlig, det vet vi från Bosnien och från närmare håll genom Anders Behring Breivik. Låt oss verkligen hoppas att vi slipper få uppleva massmord på muslimer i Sverige. Det senaste attentatet visar att det tydligen även här finns de som verkar ha en djupt liggande önskan att få bli våra inhemska motsvarigheter till Breivik och Mladic.

tisdag 23 december 2014

Om att rigga debatter

Som nästan alla vet skriver Dan Josefsson till och från inlägg i Dagens Nyheter. Som många vet har han fått en del mothugg. Inlägg, som försiktigt kritiserar hans syn på Quick-affären eller på Margit Norell. Men inget som vågat gå i strid med hans osakliga förvrängda beskrivning av forskardebatten om bortträngda minnen. Det fanns ett försiktigt och mesigt inlägg av Magnus Kihlbom som intog en form av mellanposition, men det var det enda.

Eller det är vad många tror. Men saken är ju den att det man ser i DN är ju endast de inlägg som inte refuserats. Jag råkar känna till ett mycket nyanserat, sakligt inlägg om bortträngda minnen som tog sin grund i den vetenskapliga debatten om ämnet - och som DN refuserade.

Jag känner alltså till ett, eftersom jag har haft kontakt med hen som skrev inlägget. Hur många mer som kan finnas har jag ingen aning om.

Att rigga debatter är ju ganska vanligt. Och hur gammalt som helst. Jag råkar ha inblickar i en debatt som fördes i DN ett år innan jag föddes. Anledningen är att jag en gång kände psykoanalytikern Gösta Harding.

Han berättade för mig om en "debatt" DN startade om just psykoanalys 1953. De publicerade en rad hårda angrepp mot psykoanalysen skrivna av tunga akademiker som företrädde en rent medicinsk, eller i något fall en behavioristisk, syn på psykiatrin. Många psykoanalytiker skickade in svar men alla refuserades utom ett. Det som togs in var det sämsta. Det var hånfullt och substanslöst.

Efter att det togs in publicerades ett förödande svar till detta in., och sedan avslutades debatten.

Jag blev nyfiken och gick till DN:s tidningsarkiv för att kolla debatten. Det visade sig att Hardings beskrivning stämde. Det enda pro-psykoanalytiska inlägget var skrivet av en analytiker som mycket riktigt argumenterade nästan absurt dåligt. Han använde uttrycker (om min minnesbild är korrekt, ska försöka kolla upp saken vid något tillfälle) "salig dumbom" som ett skällsord mot psykoanalysens kritiker, och var allmänt arrogant och osaklig.

Sedan lät DN den ovanligt intelligente psykoanalys-avhopparen Pehr Henrik Törngren närmast krossa det inlägget. Och efter det var debatten slut.

Detta om DN. Jag har inte några specifika kunskaper om vilka inlägg mot Dan Josefsson som Aftonbladet refuserat, men det behövs inte. Jag har nämligen aldrig sett ett enda inlägg i Aftonbladet som kritiserat förnekandet av bortträngda minnen, vare sig "mesigt" eller på något bättre sätt. .Jag har heller faktiskt inte sett något som gått emot Josefssons historieskrivning i övrigt. Det kan ju ha funnits något marginellt inlägg som jag missade -men jag tror inte det.

Antingen har ingen (eller nästan ingen) Josefsson-kritiker skrivit eller också har alla refuserats. Det första är inte speciellt troligt. I Aftonbladet har Josefsson fått hålla enmansshow. Det är - väl att märka - samma tidning som upprepade gånger publicerat namn och bild på barn som berättat för sina mammor om att de utsatts för sexuella övergrepp av sina fäder. Och som hade gömts av mammorna för att de skulle slippa träffa de fäder som de var livrädda för.

I flera av fallen ledde detta till att barnen hittades och återfördes till de personer som de var skräckslagna för. Detta är Aftonbladets syn på anklagelser om sexuella övergrepp på barn i ett nötskal.

Och det är i Aftonbladet som "vänster"profilen Åsa Linderborg avfärdade en av de ack så försiktiga kritikerna mot Josefsson som trots allt fick skriva i DN med att det var "en kuslig röst inifrån Quick- sekten". Något som noterades av ETC:s Johan Ehrenberg, som tyckte att det var osakligt,

Men det är inte endast osakligt, Av anledningar som hon bäst känner till själv har Asa Linderborg i debatten om bortträngda minnen av sexuella övergrepp sålt sin själ de macho-män som använder frågan för att slå mot kvinnor och barn.

Eller möjligen känner hon inte ens själv till varför hon gör det. Anledningarna är måhända bortträngda...

Sorgligt är det i alla fall.

måndag 22 december 2014

"Hur ska barns rätt förstärkas?"

Detta är papperstidningens rubrik på en mycket bra debattartikel om barns rättslöshet av Monica Dahlström-Lannes i dagens SvD. På nätet har den som synes den kanske mer vaga titeln "Allas ansvar för barn blev ingens ansvar.".

Men oavsett titeln är den MYCKET BRA. Läs den. SvD är i genomsnitt bättre i barnrättsfrågor än DN och Aftonbladet, som har låtit synsättet hos figurer som Stefan Lisinski och Dan Josefsson att i det närmaste helt dominera ämnet.

Det känns konstigt att en öppen högertidning i Stockholm faktiskt är mindre sunkig i dessa frågor än AB och DN. .

Men så är det. Och glöm nu inte att läsa Monicas debattartikel!

"Upprorsmakaren"

Nu är det ju jul, och många funderar väl på vilka julklappar man ska köpa. När man funderar kan man möjligen tänka på att julen i Sverige de senaste tusen åren har firats till minnet av dagen då Jesus föddes. Det kanske går att köpa julklappar som på något sätt är relaterade till denna händelse?

Ett givet julklappstips är i så fall Upprorsmakaren, en bok om Jesus skriven av Reza Alslan, som är religionsvetare i Kalifornien.

Dessutom råkar han vara muslim, vilket uppmärksammats stort av den kristna högern i USA. Det verkar dock inte ha påverkat boken i någon högre grad. I motsats till Koranen, tror Aslan inte på jungfrufödseln. På samma sätt är Aslans fokusering på korsfästelsen - som han ser som ett i praktiken bevisat faktum - i direkt strid med Koranen, som faktiskt förnekar denna.

Däremot är det sant att den Jesus-bild Aslan förmedlar inte precis är i linje med den kristna ortodoxin idag. Han lyfter fram Jesu kritik mot de rika och mäktiga, och ger en bild av Jesus som en revolutionär i opposition till både Rom och den judiska överklassen. Han drar också en mycket klar linje mellan Jakob, Jesu bror, som han ser som Jesu egentliga efterträdare, och Paulus, som han ser som en person som förvrängde den ursprungliga läran till oigenkännlighet,

Den synen är han ju inte ensam om. Det är en grundsyn som förfäktats i många sammanhang, både seriösa och oseriösa. Det är nog ett av de två kanske viktigaste alternativen till den officiella kyrkliga synen inom dagens Jesusdebatt. Den ena är alltså den som Aslan företräder - som betonar Jesus som revolutionär och som sätter upp en dikotomi mellan Jakob och Paulus, där Paulus ses som den grövste av kättare.

En annan alternativ syn är (förstås) den som presenterar Jesus som i det närmaste proto-feminist och proto-gnostiker, och som bygger upp en dikotomi mellan Maria Magdalena, som den som stod närmast Jesus, och - som motpol - den manschauvinistiske Petrus,

Båda dessa synsätt har faktiskt en hel del som talar för sig, men att få ihop dessa till något enhetligt är inte så lätt. Sanningen kan vara besläktad med båda dessa synsätt, liksom faktiskt även med den officiella ortodoxin.

Vad man än anser om detta kvarstår det faktum att något verkligen märkligt hände i Palestina vid vår tideräknings början. Något man kanske kan begrunda just i dessa juletider.

lördag 20 december 2014

Mary Midgley om rituella övergrepp

Jag har tidigare skrivit om en understreckare i SvD som tog upp filosofen Mary Midgley. Hon hade gett ut en av allt att döma mycket sympatisk bok som kritiserade hjärnfysiologisk reduktionism. I slutet att mitt inlägg lovade jag att komma tillbaka till henne. Jag förklarade inte hur och varför, men nu tänker jag göra det.

Under sent 80-och tidigt 90-tal skakades Storbritannien av en serie av uppmärksammade rapporter om rituella övergrepp. Det mest kända blev en härva i Nottingham, där 10 vuxna i en storfamilj fälldes i en rättegång efter att ha anklagats för rituella och sexuella övergrepp mot barn. Barnen hade berättat för sina fosterföräldrar efter att de omhändertagits.

De fällande domarna ifrågasattes egentligen knappast av någon. Det som däremot ifrågasattes var de rituella inslagen i barnens berättelser, som inte hade beaktats i domsluten. Den allmänna meningen i media och från polisledningen blev snart att berättelserna om sexuella övergrepp var riktiga, medan allt barnen berättade om satanism, sadistiska ritualer och barnamord var fantasier, eller "inplanterade" minnen.

Däremot vidhöll både fosterföräldrarna och de socialarbetare som varit engagerade i frågan att barnens berättelser om rituella övergrepp definitivt såg ut att vara lika genuina som de som hade handlat specifikt om just sexuella övergrepp.

En av de som försökte sätta sig in i den komplexa debatten var just Mary Midgley. Det hon kom fram till stödde inte förnekarsidan.

Hon intervjuads blend annat i tidningen The Independent (9.10.90). Där sade hon bland annat detta.

"All the people who believed were closest to the facts. All the people who did not believe did not seem interested in the facts. The police have been terribly anxious to prove that this abuse has not happened". (citaten från Boyd 1991: 13).

Vidare: "Everyone who disbelieved the children seems to have assumed that what they were saying could not possibly be true and devoted their attention to proving how people could have made it up. The Chief Constable has accused the social workers, on the basis of a highly selective numbers of tapes, of asking the children leading questions. But the police tactics seems to have been to break down witnesses with hostile questions such as 'You have been making all this up?' and forcing them to retract"..."The police have been terribly anxious to prove that this abuse has not happened. It seems a quite extraordinary way for them to be concentrating their energies". (Boyd 1991: 247).

Midgley intervjuades också i TV-kanalen Channel 4 där hon beskrev hur barnens ångestfyllda och bitvis bisarra beteende stärkte trovärdigheten i anklagelserna: "Things like eating insects, eating excrements; being absolutely terrified - terrified - of all kinds of ordinary items in the household. It´s because all this was exceptional that the foster parents took notice in the first place."
(Boyd 1991: 261).

Ja, Mary Midgley är uppenbarligen en förnuftig och tänkande människa. Men vi kommer knappast att få se hennes analyser av Nottingsham-fallet refererade i de svenska media som är så upptagna med att falla platt ner för den kuslige övergreppesförnekaren Dan Josefsson.

För vad som hände i USA och Europa under 80- och 90-tal var ett ridån drogs upp för en mycket kort tid, och vi fick inblickar i vad som har varit och är en otäck verklighet för inte så få barn.

Sedan sänktes ridån igen och mörkret omslöt på nytt dessa barns verklighet.
--------------------------------------------------------------------------------------------
Referens: Andrew Boyd, Blasphemous Rumours: Is Satanic Ritual Abuse Fact of Fantasy? An Investigation, Fount/HarperCollins, London 1991

onsdag 17 december 2014

Bockfoten sticker fram / 5

Det är en sak att vara dum. Det är inget man rår för. Men det är en annan sak när en person som åtminstone har normalintelligens under över ett års tid medvetet och iskallt förvränger saker

Dan Josefsson vet mycket väl om att den bild av debatten om bortträngda minnen han har gett i detta inlägg i Aftonbladet är en grov karikatyr.

Han vet också mycket väl om att starka belägg finns för existensen av återkallade traumatiska minnen, och att många sådana har bevisats vara sanna., Det kan han inte ha missat, inte med hans resurser. Men han väljer medvetet att mörka detta.

Han väljer medvetet att mörka detta samtidigt som han borde inse att detta kommer att gynna alla de förövare vars offer inte minns övergrepp de utsatts för i tidig ålder. Han väljer att mörka trots att han också borde inse att det kommer att leda till oerhörda och ofta outhärdliga lidanden för oerhört många utsatta som inte blir trodda.

Jag skrev "samtidigt", inte "trots". För jag tror faktiskt inte att Josefsson har något som helst emot att förövare gynnas.

Att vi lever i en rutten värld demonstreras varje dag på olika sätt. Ett av dessa sätt är att alla de stora media har lagt sig platt för en ondskefull charlatan som Dan Josefsson.

måndag 15 december 2014

Bortträngda minnenas tid förbi?

I ett rättsfall nyligen har en man som fått resning friats från anklagelser om övergrepp som sägs ha byggt enbart på bortträngda minnen. I samband med detta säger f.d. överåklagare Sven-Erik Alhem i ett TT-uttalande att "de bortträngda minnenas tid är förbi, när det gäller brottmål".

Frågan är hur det ska tolkas. Själv anser jag det vara självklart att fällande domar inte bör bygga på endast en persons minnen, vare sig bortträngde eller andra. För en fällande dom bör det finnas stödbevisning.

Men om uppfattningen att återkallade bortträngda minnen tillhör en kategori som aldrig kan vara sann slår rot, kommer man inom rättsväsendet inte att anstränga sig för att få fram stödbevisning till berättelser som bygger på bortträngda minnen. De kommer mer och mer automatiskt att avfärdas. Och då har vi ett problem.

Det finns internationellt en rad exempel på hur anklagelser som bygger på bortträngda minnen bekräftats av stödbevisning och även av erkännanden. Det mest kända exemplet är kanske fallet med Ross Cheit.

Därför är det nödvändigt att även berättelser som bygger på minnen som återkallats undersöks på samma sätt som de som bygger på andra typer av minnen.

Om så ej sker, är verkligen de utsattas rättssäkerhet i fara.

onsdag 10 december 2014

Kampanjen om skakvåld

Jag noterar att när de stora media - speciellt Aftonbladet och Dagens Nyheter, Sveriges två största dagstidningar - skriver om debatten om skakvåld, Shaken Baby Syndrome, är det numera nästan alltid genom att intervjua någon man som ses som oskyldigt anklagad, därför att den diagnos som låg till grund för anklagelsen numera ifrågasätts av ett antal läkare. .

Artiklarna är suggestivt skrivna och meningen är att man ska tycka "oh, så hemskt att bli oskyldigt anklagad för en sådan sak!"

Och det är ju sant. Men sant också är att många läkare betvivlar det nya synsättet som leder till fler och fler friande domar. Dessa läkare har jag aldrig sett intervjuade i Aftonbladet och DN.

Som vanligt när det gäller övergrepp mot barn lierar sig de stora media nästan alltid med de som automatiskt tror på de som hävdar att anklagade är oskyldiga. I den typen av debatter får nästan aldrig den andra sidan komma till tals. I alla fall inte mer än möjligen korta citat på en halv mening eller så.

Visst är det hemskt att bli oskyldigt anklagad, men det är trots allt ännu värre för barn som misshandlas till döds. De kan aldrig ge några intervjuer i några tidningar.

De stora medias behandling av dessa fall är tyvärr ingen tillfällighet. Det ingår ju i ett större, och kusligt välbekant, mönster. Principen är: i situationer där frågan om existensen eller icke-existensen av övergrepp mot barn är kontroversiell, ge alltid förnekarna tolkningsföreträde.

Vilka som än gynnas av denna policy, inte är det barnen.

PS. Just nu går det inte att koppla min dator till internet. Jag vet ännu inte varför. Detta är skrivet på en biblioteksdator. Jag har just nu inte tid och råd att göra något åt saken så min närvaro på nätet kommer att bli begränsad ett tag framöver.

måndag 8 december 2014

Lars Leijonborgs tänkande

Nej, jag tror inte att Lars Leijonborg är kryptonazist. Inte alls. Däremot har han en väldigt speciell logik. Denna utmärks bland annat av en naiv oförmåga att se vad han själv verkligen säger.

Hans senaste fadäs kan man alltså läsa om lite här och var, exempelvis i
denna artikel i Svenska Dagbladet. I riksdagen sade han alltså detta: "– Hitler byggde motorvägar, när vi nu åker på Autobahn, så att säga, är det.. var det fel av Hitler att bygga motorvägar?"

Detta för att försvara sin åsikt att det i vissa konkreta frågor kan vara möjligt att samarbeta med Sverigedemokraterna.

Vi lämnar den frågan åt sidan, för tillfället,  för att istället titta lite på Leijonborgs logik. Det finns vissa saker man inte säger. Saker som fullkomligt skriker ut ordet PINSAMHET som om det hade stått med jättebokstäver i neonljus.

Det är som om, exempelvis, Per Ahlmark skulle ha sagt: "Själv har jag inget emot araber, en av mina bästa vänner är arab". Eller om Göran Hägglund skulle ha sagt samma sak om homosexuella. Det skulle vara verkligt pinsamt, ty de flesta skulle ju komma ihåg att samma sak sades av antisemiter på trettio-och fyrtiotalen - men då om judar.

Men så skulle dessa borgerliga politiker ju inte säga idag. Leijonborg går däremot i fällan med en sömngångaraktig säkerhet.

Leijonborgs uttalande påminner mest om ett allmänt förhånat dito som som brukar tillskrivas aningslösa borgare på trettiotalet: "Vad man än säger om Mussolini, så fick han ju tågen att gå i tid".

Och den f.d. partiledaren reflekterar inte ens över VARFÖR Hitler byggde fina vägar. Det var ju inte huvudsakligen för att medeltysken lättare skulle kunna komma fram med sin Volkswagen. Det hade ju framförallt militära orsaker.

För några år sedan var Lejonborg i Kina. Han blev helt entusiastisk och sade - både i intervjuer och i en bok som kom ut 2006 - att vi borde lära av Kina. för de hade ju en så framgångsrik ekonomi.

Han syftade kanske på arbetsamhet och flit. Vad han inte närmare reflekterade över var förstås att i Kina är alla banker och den stora majoriteten av storföretag statliga. Om han inför FP:s partistyrelse hade föreslagit att Sverige skulle ta efter Kina i det avseendet hade han blivit en riktigt intressant borgerlig politiker. Men det gjorde han förstås inte.

Lars Leijonborgs karriär inleddes på allvar 1971. Då var han FP-ledningens redskap för att avsätta Per Gahrton som ordförande för Folkpartiets Ungdomsförbund, och sedan rensa ut gahrtoniter och andra farliga västerelement ur FPU. Med kombinationen av en dumslug naivitet, ett tvålfagert ansikte och nypor av järn skulle han tämja FPU. Och med hjälp av en uppsjö av intriger och de mest oetiska av metoder lyckades han riktigt bra med det.

Det var då han fick ett smeknamn av sina mest devota anhängare. De kallade honom "Broiler". De gjorde en kampsång runt namnet. Till melodin av "This land is your land" sjöng de bland annat: "Broiler är din man, broiler är min man, från södra Skåne, till norra Lappland".

Denna sång fick jag genomlida när jag natten till den 12 juni 1971 åkte till FPU-kongressen i en buss abonnerad av leijonborgare.* Jag skulle egentligen ha åkt bil med några sympatiska gahrtoniter men jag fick inte plats.

Jag fick inte en blund i ögonen den natten, och den första dagen på FPU-kongressen gick jag som en levande zombie. Och ett dygn efter Leijonborgs seger blev jag faktiskt öppet psykotisk.

Sedan dess tål jag inte riktigt Lars "Broiler" Leijonborg.
-------------------------------------------------------------------------
*Jag var medlem i FPU, för att jag gillade Per Gahrton och hoppades att FPU under hans ledning skulle bryta med folkpartiet och bli en självständig vänsterkraft. Jag var inte folkpartist för fem öre, och i skolvalet 1970 röstade jag på VPK.

torsdag 4 december 2014

Att läsa Ny Dag

Någon gång i början av hösten 1964 (då jag var nio år) fick jag reda på att dagstidningar inte endast publicerade nyheter utan också drev politiska linjer. Det fascinerade mig oerhört, så jag började genast använda min veckopeng till att börja köpa dagstidningar,

Min veckopeng var lägst i klassen, den var en krona medan de flesta andra hade ca 20 kronor. Det berodde inte på att mina föräldrar var speciellt fattiga - tvärtom. De tillhörde de mest välbärgade av föräldrarna i klassen.  Men jag hade en krona år efter år, tills jag en dag berättade för mina föräldrar att jag kallades "fattiglapp" för att jag hade så låg veckopeng. Då blev de generade, och min veckpeng höjdes en smula.

Men 1964 hade jag alltså en krona. Det räckte till att köpa två dagstidningar i veckan. De kostade nämligen då bara 50 öre.

Framförallt började jag köpa kommunistpartiets tidning Ny Dag. Den föreföll mig mest intressant. Den gavs ut av de där hemska kommunisterna, som de vuxna verkade tycka så illa om. Det gjorde den extra intressant.

Till en början med hade jag inga medvetna sympatier för tidningen eller för "kommunisterna". Men gradvis började jag påverkas. Det stora språnget till att få sympatier tog jag december 1964, då jag började inse att USA hade fel i Vietnam.

Det märkligaste med Ny Dag var annars att den inte motsvarade de vuxnas blid av att kommunisterna var "totalitära", Det var nämligen så att det förekom många debatter i Ny Dag. Även oppositionella inom partiet skrev ofta, med ofta ganska hårda angrepp mot partiledningen. Det fascinerade mig oerhört.

Min bild av "kommunismen" som en totalitär monolit slogs sönder ganska snabbt. Det fanna ju olika kommunistländer och kommunistpartier och de verkade oense om en massa saker. Och som sagt även inom Ny Dags spalter verkade det ju föras en inte endast livlig, utan en också en ganska så frän debatt.

Om jag varit nio och börjat läsa Ny Dag några år tidigare skulle jag fått en helt annan bild. För faktum är att Ny Dag verkligen var en ganska så monolitisk tidning fram till 1963.

Ny Dag hade grundats 1930. Den startades av de mest Moskvatrogna  av de svenska kommunisterna, efter partisprängningen 1929. Från starten fram till och med 1962 fördes ytterst få debatter i Ny Dag. Och Sovjet kritiserade nästan aldrig.

Jag skriver  "nästan" för det fanns ett undantag.  Sovjet hade avskaffat dödsstraffet 1947. 1949 hade det återinförts. Ny Dag hade hyllat beslutet 1947, men noterade nästan inte alls när det återinfördes. Men strax efter Stalins död tog Ny Dag faktiskt upp och började kritisera dödsstraffet i Sovjet. Det var lite av ett alibi - nu kunde man ju inte påstå att partiet och dess tidning följde Sovjet i vått och torrt. Men det var det enda undantaget. I alla andra frågor stödde man Sovjet till hundra procent.

Men så kom 1963. CH Hermansson var chefredaktör och han började detta år medvetet förändra  Ny Dag i två avseenden. Dels började ledarsidan mycket försiktigt att distansera sig från Sovjet. Ett av de mest fascinerade exemplen var tidningens kommentarer till konflikten mellan Sovjet och Kina. Någon gång sommaren 1963 förlorade Hermansson tålamodet med den hätska och vulgära polemiken mellan de kommunistiska stormakterna, och i en ledare valde han att läsa lusen av kamraterna i öst.

Han förklarade att polemiken fördes på ett ovärdigt sätt, och skrev att de kommunistiska  ledarna i Sovjet och Kina mest av allt betedde sig som  grälande "rallare och beväringar på permissionsresa". Ett sådant språk hade aldrig Ny Dag förut använt mot det stora broderpartiet i öster.

Krittiken hårdnade när Chrustjev föll. Då vägrade Ny Dag att acceptera motiveringarna, och tillvägagångssättet. Man beskrev det som en odemokratisk kupp, och krävde att sovjetledningen,  skulle förklara det kuppartade regimskiftet på ett bättre sätt. Det gjorde förstås den aldrig.

Den andra stora förändringen var att Ny Dag öppnades för den interna debatten inom partiet. Visserligen j hade Ny Dag två gånger tidigare, inför kongresserna 1935 och 1953, publicerat några oppositionella inlägg. Men de var bara några få, och partiledningen svarade hårt nästan omedelbart. Sedan uteslöts kritikerna ganska snart.

Men 1963 blev det helt annorlunda. Debatten inför den kongress som skulle hållas i januari 1964 var öppen, livlig och bitvis frän. Och i denna framförde också sovjetkritik. En debattör skrev att det var lite skevt att kommunister ofta kritiserade den bristande demokratin i kapitalistländerna, men att man aldrig ex.vis kritiserat att de ledare som uteslöts ur Sovjets kommunistparti 1957 aldrig hade fått chansen att försvara sig offentligt. Det fick debattören göra oemotsagt. Ingen kom och tillrättavisade honom för det.

Nu hade Hermansson måhända en del baktankar. med att tillåta debatten 1963. Han siktade på att bli ny partiledare och han hade nog en viss nytta av den kritiska debatt som föregick den kongress där han också blev partiledare - på ett program som lovade förändringar.

Men det var inte hela sanningen. För faktum var att han inte slog ner på kritikerna efter kongressen 1964. Ny Dag tillät  även efter denna kongress kritik mot partiledningen -även mycket hårda och upprepade angrepp mot Hermansson själv.

I januari 1965 gick Ny Dag över till att bli veckotidning - den hade varit en dagstidning från 1930 och framåt. Det underlättade förvisso för mig att med min låga veckopeng följa tidningen - det kostade ju numera bara 50 öre i veckan....

På både debatt-och insändarsidor fick (bland annat)   Moskvatrogna och Pekingtrogna möjlighet att i nummer efter nummer kritisera Hermansson. Ny Dag förvandlades från att ha varit en av de mest likriktade tidningarna  i Sverige till att bli en av de mest debattglada.

CH Hermanssons stora förtjänst var att han i grunden förändrade både partiet och dess tidning. För något halvår sedan skrev en politisk analytiker i Svenska Dagbladet att Vänsterpartiet var det mest bråkiga och minst auktoritära partiet i svensk politik. Det skulle ingen kunnat skriva 1962.

Denna förändring inleddes av CH Hermansson 1963. Och det är väl som sagt en av hans största förtjänster.