onsdag 31 december 2008

Födelsedag

Idag för 54 år sedan föddes jag, den 31 december 1954, klockan kvart i elva på kvällen. Det var det. Efter det gick nästan allting fel.

Jag firar inte min födelsedag. Jag vill vare sig fira att jag föddes eller att jag varje år blir ett år äldre.

Den 31 december drar jag konsekvent ur telefonjacket, och stänger av mobilen. Det gör jag i och för sig ofta annars också, men den 31 december är det konsekvent.

Och sedan kan jag ensam fantisera om att jag hade fötts på en annan plats, i en annan tid och/eller i ett annat sammanhang. Och att jag fyller 15 och inte 54. Och att jag hade sluppit att födas till man.

Nej, nu orkar jag inte skriva mer.

tisdag 30 december 2008

Hijras – varken män eller kvinnor

/Som många torde inse är jag intresserad av frågor om könsidentitet, och könsöverskridande. Så jag lägger in den här artikeln jag skrev i maj i år för min webbsida, eftersom jag ändå inte orkar skriva något idag./

Jag har tidigare skrivit om Kybelekulten, den religiösa rörelse där åtminstone under sina sista århundraden de manliga prästerna var kastrerade – och vanligtvis klädde sig i kvinnokläder. Finns det något liknande idag?

Det närmaste man kan komma är förmodligen de s.k. Hijras i Indien. Ordet Hijra kommer i sig från ett ord som betyder skador på det manliga könsorganet. I Indien betecknar det en rörelse av (biologiska) män, som dyrkar gudinnan Bahuchara Mata, låter avlägsna både penis och testiklar, och klär sig i kvinnokläder. De anser sig själva vara ”vare sig män eller kvinnor”.

De hyllar i teorin en asexuell asketism, men i prakten tvingas en relativt stor del av dem leva på prostitution. Samtidigt anställs de ofta för att välsigna bröllop och födslar. Trots, eller snarare på grund av, deras kastrerade tillstånd, anses de rituellt kunna befrämja fruktsamheten. I motsats till Kybelekulten verkar den sexuella identiteten på ett sätt vara mer central än religionen, vilket visas av att en signifikant minoritet av Hijras är muslimer, och lyckas kombinera detta med dyrkan av gudinnan.

För att bli Hijras måste adepterna bevisa att de är impotenta, bland annat genom en rad tester om de verkligen inte kan fås att reagera sexuellt på kvinnor. Det är endast de som klarar dessa tester som accepteras som Hijras.

Den som verkligen vill ta steget fullt ut måste operera sig. Denna operation är förbjuden i Indien, och utförs följaktligen av medicinskt outbildade Hijras. Den sker i en ritual, där adepten ska fokusera på en bild av gudinnan, och försätta sig i trance.

Själva ingreppet sker genom ett enkelt snitt, som på några sekunder skiljer könsorganet från kroppen. Blödningen stoppas inte, eftersom det anses att manligheten försvinner genom blodet. Operationen är följaktligen potentiellt dödlig, även om den stora majoriteten överlever.

Hijras bor i egna hushåll, i ett delvis hierarkiskt system, med utsedda ledare. Ibland förekommer nationella konferenser, där dessa ledare samlas och diskuterar rörelsens verksamhet.

Ursprunget till Hijras är höljt i dunkel, men många tror att de uppkom under den muslimska tiden, när eunucker ofta tjänstgjorde i palatsen och i hovet och kunde ha stort anseende. Trots gudinnetron har islam ett högt anseende bland Hijras, och en del är som sagt muslimer.

Men även före islam fanns det i hinduiska, buddhistiska, och framförallt jainistiska skrifter diskussioner om androgynitet, ”tredje kön” och andra mellanting mellan män och kvinnor.

En skillnad mellan Hijras och många transsexuella i väst, är som nämnts att Hijras inte definierar sig som kvinnor, utan som ett tredje kön. Det finns en form av biologisk realism i detta. Hijras brukar konstatera att de inte kan föda barn, och att de följaktligen inte kan vara kvinnor.

Det är lite sorgligt att operationen inte är tillåten. Om den var det, skulle säkert en hel del dödsfall kunna undvikas. Att den förbjöds var inte ett resultat av hinduisk ortodoxi, utan av kolonialtidens kulturella förtryck. Den var tillåten fram till 1888.

Jag lovar att återkomma till denna intressanta rörelse.

Litteraturtips
Serena Nanda, Neither man nor woman: The Hijras in India, 1999.

fredag 26 december 2008

Titta vad jag fick...

Min blogg har fått utmärkelsen “Nice Blog Award” av Motherbitch, som på andra bloggar också kallar sig Motherwitch.

Det är väldigt glädjande, men det ger mig en viss vånda. För det finns lite villkor förknippat med att ta emot utmärkelsen, som delas ut som en typ av kedjebrev.

"* De som mottagit awarden ska lägga upp en bild på den.
* Länka till den bloggen du fick den ifrån.
* Ge den vidare till så många andra bloggare du vill & länka till deras sidor.
* Lämna ett meddelande i deras bloggar, så de vet att de fått awarden."

Det andra och det sista är inga problem. Vad gäller det första har jag än idag inte lyckats lista ut hur man lägger upp bilder på bloggen, så det får vänta tills jag lärt mig det.

Vad gäller det tredje försätter det mig i ett dilemma. Det finns så många bra bloggar och det känns orättvist att behöva välja ut någon av dem. Men nu visar det sig att många bra bloggar redan har fått utmärkelsen. Naturligtvis Motherbitch själv, men också Lotta, som var den som gav den till Motherbitch. Lotta gav den också till Kjell-Åke och bloggen Överlevare. Motherbitch gav den dessutom också bland annat till Marinas blogg och Vargen.

Alla dessa, och då i synnerhet Motherbitchs egen, och många till är mer än väl förtjänta av priset, men jag väljer att lägga till två som inte har fått det ännu.

Den första är för mig helt självklar. Det är Blog.Consequentia, som under de senaste åren, tillsammans med hemsidan Consequentia, som den är kopplad till, varit en ovärderlig källa till kunskaper om kampen mot övergrepp, och framförallt kampen mot de figurer som arbetar på att förneka och bagatellisera övergrepp mot barn. Den rekommenderas varmt.

Men sedan skulle jag vilja välja ut en annan blogg, med ett helt annat ämne. Den görs av Egil Karlow och har den helt förskräckliga titeln "Organ för: Buddhism-marxismen" och man skulle kunna ana det värsta. Men det är inte en blogg för någon obskyr sekt, utan en blogg som för en för mig intressant och mycket givande diskussion om förkapitalistiska samhällen, relationen mellan religion och marxism och liknande frågor. Udda, ja, men jag tycker att den är värdefull.

Detta om detta. Den som vill se hur utmärkelsen ser ut gå tillbaka till Motherbitch. Hon vet mer än mig om att lägga ut bilder på nätet…

onsdag 24 december 2008

Artikel om julfirande jag skrev 1981

Nu är det tidig morgon på julafton och jag kan inte komma på något annat än att lägga in detta från min hemsida.

Julen – kärnfamiljens midvinterorgie

/Denna artikel publicerades i december 1981 i Jakobinen, elevtidning för Jakobsbergs folkhögskola. Som ”analys” av jultraditionen är den naturligtvis helt meningslös, men som personligt dokument tycker jag att den har ett visst intresse.)

Det är lätt att kritisera julen. Många har gjort det. Det är inte speciellt kontroversiellt att göra det. Det finns två typer av kritik mot julen som är mycket vanlig, mycket riktig och som ingen anständig människa skulle våga förneka. Den första är att ta upp kommersialiseringen av julen. Det ursprungliga budskapet, menar man, har ersatts med en köpmännens fest. Julen drunknar i neonljus och reklam. Kritiken förs ofta fram av kristna, som saknar julens ”egentliga” budskap – firandet av Jesus-barnet.

En annan typ av kritik gäller de som blivit ”utanför” julen. Alla hemlösa, ensamstående som ställs utanför vårt isolerade (och egoistiska!) festande. Även detta kan föras fram av kristna, som sedan kan hänvisa till den rike mannen och Lazarus eller den barmhärtiga samariten.

Båda dessa typer av kritik är naturligtvis riktiga. Men den tränger inte in i kärnan – vad är julen för något, vad är dess ”egentliga budskap”? Om man ska börja med detta så ser man till att börja med att julen inte har någon motsvarighet bland årets övriga helger. Nyår och Valborg, odeciderade suparhelger, midsommar, en fruktbarhetsrit vars sexuella innebörd knappast har försvunnit. Mer svårplacerad är påsken, som säkert kan betyda mycket olika saker för olika människor. Men julen – vad är det egentligen?

Julen kan betraktas som kärnfamiljens främsta högtid. Och i synnerhet barnfamiljens. ”Barnens ögon tindra”… Aldrig ser man familjens slutenhet så klart som på julaftons kväll. Man blir garanterat inte uppskattad om man stör julklappsutdelningen. På julafton vältrar sig familjen (och ibland släkten) i en orgie av självupptagenhet. Men varför?

På julen ska alla vara snälla. Det spelar ingen roll om du annars aldrig är det – på julen ska du det. På julen ska allt vara vackert. Julgranen, ljusen, förhoppningsvis snön. Även julklappspaketen. Om familjen är hel- eller halvreligiös läses kanske julevangeliet, - ”och det hände sig på den tiden att hela världen skulle skattskrivas…” Man sjunger Stilla Natt eller Gläns över sjö och strand. Men vad i helvete är det frågan om?

Julen är en magisk rit. Dess syfte är att stärka familjen. Dess syfte är att skapa illusioner i alla de fall familjen behöver illusioner för att överleva. När föräldrarna ser in i barnens ”tindrande, förväntningsfulla” ögon lurar de sig att allt egentligen är bra. När barnen ser den tända julstjärnan, de vackra julklappspaketen, så kan de för en dag inbilla sig att tillvaron inte är som den är, att ”julefrid över nejden rår”. Och när uppvaknandet kommer dagen efter kan man ju alltid längta till nästa jul.

Julen får en enorm betydelse i en viss typ av familjer. De skulle kunna beskrivas som ”olyckliga men sammanhållna”. Eller mer exakt: familjer där ingen äkta, frisk gemenskap existerar, men där det som surrogat finns en ”klibbig”, bindande sammanhållning – som ingen kan eller vågar lämna. I dessa familjer blir julen den högtid där föräldrarna mutar varandra – och barnen.

Julen kan aldrig bli ”progressiv”. Naturligtvis är det inget fel att ha en fest den 24 december men om den är bra är det inte längre jul. I en framtida värld kommer julen att framstå som en underlig tillställning där de små kärnfamiljerna drog sig tillbaka för att bedriva besynnerliga, destruktiva ritualer. De kommer att te sig ungefär lika bisarra som människooffer till Kali, Baal eller Molok.

måndag 22 december 2008

Bockfoten sticker fram, del 2

Har sett andra delen av Hannes Råstams dokumentär om Thomas Quick. De konkreta detaljerna kommer säkert att stötas och blötas i åratal framöver, men här ska jag kort ta upp en annan sak.

Programmet utvecklas efter hand till ett generellt angrepp på alla teorier att minnen kan trängas bort. Man intervjuar Richard J. McNally, som påstås redovisa "vetenskapens" nuvarande syn på dessa frågor. I svepande formuleringar avfärdar han att trauman kan trängas bort, och tar också avstånd från att multipel personlighet kan ha något att göra med traumatiska barndomsupplevelser.

Vad som inte framkommer i programmet är att McNally står på den ena ytterkanten i en het debatt, som pågått i årtionden. Hans bok om saken används gång på gång av mer eller mindre välorganiserade grupper av förnekare för att diskreditera alla som minns övergrepp i barndomen, men som inte kan berätta allt genast. En alternativ syn, som stämmer mycket bättre med överlevarnas egna erfarenheter, kan man bland annat ta del av hos psykologiprofessor Jennifer Freyd, vars bok "Betrayal trauma" jag tidigare diskuterat i min artikel "Trauma, förräderi och bortträngning".

Uppläggningen av programmet är inte överraskande, för de som känner till Råstams tidigare insatser på området.

För diskussionen om Quick är skyldig eller inte är en generell diskussion om återkallade minnen inte på minsta sätt nödvändig. Att Hannes Råstam gör det till centrum i programmet visar på hans egen inte alltför dolda agenda.

Jag vill också återigen påpeka något mycket väsentligt. Oavsett vad som är sant eller inte sant i fallet Quick har han inte haft några "falska minnen" av några traumatiska upplevelser. Antingen hade han helt eller delvis sanna minnen av övergrepp i barndomen och egna brott, som han nu väljer att ta avstånd från, av orsaker som är i högsta grad psykologiskt förklarliga. Eller också har han, som han själv säger i programmet, ljugit för att vara terapeuterna etc. till lags.

Quick har alltså aldrig påstått att någon ”inplanterat” ”falska minnen” i honom, men nu används hans eget tillbakatagande av allt han sagt, inklusive minnen av övergrepp i hans egen barndom, av en målmedveten liten grupp av opinionsbildare för att diskreditera överlevare från övergrepp i barndomen.

Vad kan göras? Vi som vet att återkallade minnen inte är någon myt har ett ansvar att tålmodigt förklara beläggen för dess existens. Och inte låta kampanjer av personer med tvivelaktiga motiv lägga locket på samhällets kunskaper om trauman, övergrepp och bortträngning.

Starka krafter i samhället har intressen av att Quick-affären ska leda till en allmän backlash mot alla överlevare. Låt dem inte lyckas.

fredag 19 december 2008

Varför skriver jag så mycket om Thomas Quick?

Det beror inte på att jag tillhör de som är oerhört intresserade av kriminalfall eller kriminaljournalistik i allmänhet. Det är jag inte.

Anledningen är huvudsakligen den att de främsta aktörerna bland de som i åratal velat övertyga om att Quick "inte begått ett enda mord" har varit oerhört aktiva i att avfärda berättelser om övergrepp mot barn. Det är personer vars motiv är grumliga, milt sagt.

Vi har Pelle Svensson, en aktiv försvarare av Hans Scheike och hans sexsekt. Svensson har bland annat skrivit förordet till sexsektkvinnan Britta Sylvans bok "Jordbävningen". I detta förord skrev han bland annat att "om det i varje man fanns en liten Scheike" skulle kvinnorna bli lyckligare, det skulle blir mindre skilsmässor och självmord. Han beskrev också sexsekten i termer som "nakna och lyckliga barn” och "vackra kvinno- och barnstjärtar".

Vi har Ulf Åsgård som i rättegången om Södertäljefallet 1994 avfärdade Södertäljeflickan som mytoman, och som i det så kallade "Ulf-fallet" 2004 jämförde terapeuten Kenneth Lind med förhörsledarna i Abu Ghraib-fängelset.

Vi har Kerstin Koorti som bland annat sagt att minnen som kommer fram i terapi undantagslöst är falska, och som har deltagit i snart sett varje kampanj mot överlevare från övergrepp.

Vi har Jan Guillou, som alltsedan tidigt 80-tal försökt diskreditera trovärdigheten hos de som berättar om minnen av övergrepp i barndomen. Att han sedan vill att andra ska tro på Guillous egna minnen av övergrepp i SIN barndom är ju en pikant detalj i sammanhanget.

Vi har Leif GW Persson, som agerat i nästan alla av de mest kända fallen för att ifrågasätta trovärdigheten hos överlevare: styckmordsfallet, "Ulf-fallet", Södertäljefallet, bordellhärvan etc. etc. Att han har en mycket märklig relation till sanningen visades i Lars Borgnäs dokumentär om styckmordet i Uppdrag Granskning.

Och sedan har vi nu alltså också fått Hannes Råstam, mest känd för sina extremt vinklade progam om "Ulf-fallet", där han systematiskt utelämnade allt som talade för dotterns berättelse om att hon hade utsatts för sexuella övergrepp.

Dessa personer är kärnan i kampanjen för att Quick skulle vara oskyldig. Quickfallet har en hel del element som gör att förnekare av denna typ ser rött. "Terapiminnen", minnen av övergrepp i barndomen, att bortträngda minnen kan återkallas, multipla personligheter och så vidare.

Oavsett frågan om Quick är oskyldig eller skyldig till de åtta mord han dömts för är motiven hos de mest frenetiska av kampanjmakarna helt klara.

Men oavsett hur det går bör man nog uppmärksamma något intressant. Quick sade inte ett ord om "falska minnen". Han påstod att han hade ljugit. Det är en väsentlig skillnad som man bör ha i minnet i framtida debatter om saken.

onsdag 17 december 2008

En inneboende motsättning i Råstams program

Det finns något underligt med hela grundteorin i Hannes Råstams program om Thomas Quick. Eftersom ingen har tagit upp det kommer jag mycket kort att beröra det här.

Å ena sidan var Quick neddrogad på lugnande medel, vilket gjorde honom hämningslös, och benägen till vilda fantasier, vilket utnyttjades av förhörsledarna och terapeuterna för att få honom att fabulera.

Men å andra sidan var Quick under samma period så oerhört välplanerad och manipulativ att han systematiskt och med en närmast akademisk exakthet kunde läsa in material, noga avläsa omgivningens reaktioner, locka förhörsledare att avslöja detaljer, och göra det på ett så skickligt sätt att han som enda människa i Sverige kunde bli dömd för åtta mord han inte hade begått. Kort sagt, han var ett iskallt kalkylerande geni.

De här bilderna går inte ihop. Den förtvivlat sönderdrogade förvirrade person som beskrivs skulle helt enkelt inte ha kunnat genomföra detta otroliga projekt.

Däremot ökar förvisso Quicks möjlighet att ljuga på ett manipulativt och övertygande sätt nu när han är nykter. Något att tänka på när man försöker bedöma vilken Quick som är mest trovärdig - den psykofarmakapåverkade som "hämningslöst" berättade om brott han hade begått – eller dagens drogfria, som systematiskt försöker förklara och förneka alla erkännanden.

Obs jag säger inte att detta innebär att Quick nödvändigtvis ljuger nu och talade sanning då – bara att det är något man bör beakta innan man faller för Råstam och menar att det självfallet är först nu Quick berättar ”sanningen”.

måndag 15 december 2008

"Därför är Thomas Quick skyldig till mord"

"I fall efter fall har Thomas Quick pekat ut mordplatser och angett detaljer som han inte kan ha haft kännedom om utan att ha varit gärningsman. Ingenting i söndagens Dokument inifrån förklarar Quicks kunskaper om de offer han erkänt att han dödat."

Det skriver Gubb Jan Stigson, i en intressant artikel på Newsmill idag.

Den rekommenderas.

Bockfoten sticker fram

Nedanstående citat från slutet av Jan Guillous krönika i Aftonbladet idag talat för sig självt. Det visar med all önskvärd tydlighet vad de egentliga motiven är för de flesta av dem som med den största glöden drivit kampanjen för att Thomas Quick skulle vara oskyldig.

Det handlar om personer som önskar att man inte längre tror på de som minns övergrepp i barndomen. Det är personer som ser det som sin sak att sprida den moderna folksägnen att det skulle finnas mängder av bevisade fall av "falska minnen". Nu är det hela enbart befängt, i synnerhet som Quick själv inte påstår sig haft några falska minnen. Han säger att han ljög. Och det är något helt annat.

Men läs nu slutet av Guillous krönika.

"En detalj kan vara värd att påminna om dessförinnan. Vid den tid då Thomas Quick dömdes, fastän oskyldig, var det på modet i rättsväsendet att anlita en särskild ny typ av expertis bland psykologerna. Experter på förträngda minnen. Det var sådana personer, som i dag är helt ute och betraktade som skojare, som inledde Thomas Quicks marsch mot berömmelse. De hjälpte honom att ”gradvis” minnas.

De hjälpte många andra vid samma tid, nämligen flickor med ”förträngda minnen” som fick hjälp att sätta fast fäder och manliga släktingar för sexuella övergrepp. Deras härjningar ledde till ett tiotal justitiemord, om man bara räknar de dömda män som senare fått resning och frikänts. I Norge är siffran över 25. Alltför många hade ett varmt egenintresse av att få Thomas Quicks fantasier och ”förträngda minnen” att framstå som vetenskap."

Som sagt - bockfoten sticker fram.

söndag 14 december 2008

Hannes Råstams program

Har sett Hannes Råstams skickligt gjorda program. Om jag inte kände till Råstams förmåga till att göra vinklade och ohederliga program skulle jag som så många andra troligen svalt rubbet. Det gör jag inte nu.

Utan att ha någon bestämd åsikt om Thomas Quicks eventuella skuld eller oskuld till de mord han tidigare erkänt vill jag stillsamt påpeka att när Råstam beskrev Quicks bakgrund nämnde han inte de två dokumenterade mordförsöken (se länkarna i mitt inlägg nedan), utan valde att endast nämna bankrånet. Det säger en del om den mannens hederlighet, eller snarare brist på sådan.

Vill också påpeka att Råstam i programmen om "incestdömde Ulf" "glömde" att nämna de rättsmedicinskt konstaterbara skador som stödde dotterns berättelser. Eller hur han triumferande slog fast att Kenneth Lind hade fått "icke godkänt” i psykoterapiutbildningen utan att nämna att det berodde på några få saknade poäng, i en i övrigt genomförd utbildning,

Nej, jag litar inte på Råstam. Det betyder förstås inte att Quick med nödvändighet måste vara skyldig. Men det betyder att Hannes Råstam, av anledningar han bäst känner till själv, har en vana att handskas en smula ... ovarsamt med sanningen.

Quick var mycket charmig. Med ett sympatiskt ansiktsuttryck berättade han övertygande om hur oskyldig han var. På samma sätt lyckades han tidigare övertyga bland annat journalisterna Janne Mattsson och Gubb Jan Stigson om hur skyldig han var.

Att Quick är duktig på att manipulera är uppenbart. Frågan är bara vilka han har manipulerat, och när. Lyckades han manipulera terapeuter, förhörsledare och domstolar under åratal eller har han lyckats manipulera Hannes Råstam? Eller både och?

Eller har möjligen radarparet Råstam och /Quicks nye advokat/ Thomas Olsson (känd från Bo Larsson-fallet!) lyckats manipulera Quick?

På dessa frågor finns inget bra svar ännu. Frågan är om ett sådant svar någonsin kommer.

Perspektiv på Thomas Quick

Ikväll sänds första delen av Hannes Råstams dokumentär om Thomas Quick på SVT.

Eftersom tendensen i den, om man får tro på de mer eller mindre hysteriska artiklarna i vissa media, ska vara att Thomas Quick är en mytoman (eller var, tills han träffade Hannes Råstam?) som fantiserat ihop de mord han dömts för, vill jag rekommendera de som tänker se den att först läsa två korta artiklar från Crimenews.se.

Dels en som lades ut idag, dels en som jag länkat till tidigare på denna blogg.

Tillsammans kanske de kan ge en bakgrundsbild som kan vara nyttig att ha i bakhuvudet då man ser programmet.

lördag 13 december 2008

Evelyn Reed, matriarkat - och dagens vårdnadstvister

/De tre sista styckena i detta inlägg bör nog inte ses som en konkret politisk handlingslinje vad gäller vårdnadstvister. Riktigt så orealistisk är jag inte. Men man kan ju drömma.../

Det är lite över 30 år sedan jag först läste Evelyn Reeds bok ”Kvinnans utveckling”. Den hade underrubriken "Från matriarkalisk klan till patriarkalisk familj". Det var i december 1978, och den grundlade hos mig ett ganska så systematiskt intresse för teorier om förhistoriska matriarkat. Jag blev mycket imponerad när jag läste den. Det är en av de böcker som jag faktiskt kan säga förändrade min världsbild i grunden.

Mycket imponerad är jag på sätt och vis än idag. Jag har visserligen blivit mycket kritisk till mycket i den. Reed bygger upp en grandios teori om det förhistoriska matriarkatet - dess karaktär, dess uppkomst och dess fall. Och jag delar hennes åsikt att kvinnorna i de samhällen som existerade före patriarkatet av allt att döma hade en central roll, och en maktställning som vida överstiger den de har idag.

Problemet var att hon lade fram den med magistral självsäkerhet - så här är det, punkt slut. Ett annat problem var att hon ofta behandlade sina källor på ett lite märkligt sätt. Ett tredje problem var att hon ofta struntade i källor som var problematiska för hennes teori. Ett fjärde problem var att hon i stort sett struntade i arkeologin, trots att hon därifrån skulle kunnat få ett än starkare stöd för sin teori.

Nu var Evelyn Reed inte akademiskt skolad. Hon var en självlärd aktivist, marxist och feminist. Hon hade många fel men själva grundteorin står där - som en utmaning.

Jag har just börjat läsa om boken - det är länge sedan jag läste den sist.

Jag har som sagt bara börjat läsa, men det finns en sak i början jag gärna kommenterar. Hon visar övertygande på att fadersfamiljen som vi känner den inte har sin grund i biologin. De djurarter som är våra närmaste släktingar känner inte till den alls. "Familjen" eller dess motsvarighet utgörs där av enheten mor-barn. Vilken hanne som avlat är i sammanhanget inte något som någon vet om, eller visar intresse för.

Detta gäller alla däggdjur. Om vi vill leta efter enheten "mamma-pappa-barn" i djurriket får man leta bland fåglar och liknande djur. Det är ju bra för vårt samhälle att dessa djur finns - för man kan uppmärksamma barnen på fåglarnas liv och hur fågelmamma och fågelpappa lever ihop och tar hand om barnen. På så sätt får många barn för sig att det sociala faderskapet är förankrat i naturen. Många vuxna envisas också med att tro det.

Evelyn Reed insåg något som de flesta antropologer inte verkat inse - att frånvaron av fadersfamilj hos de oss närstående djuren har relevans för diskussionen om vilket släktskapssystem som kom först. Det faller sig naturligt att när de första hominiderna utvecklade en familj blev det en modersfamilj. Att de första släktskapssystemen var på moderns sida, dvs. matrilineära. Och bosättningsmönstren blev efter hand matrilokala, dvs. hannen flyttade till modern, i den mån någon flyttade alls.

Men om man funderar vidare har det viss relevans för alla dessa vårdnadstvister, dessa faderrättsgrupper, dessa gnällprogram på TV om hur mödrar gömmer barn. Det sociala faderskapet är en social konstruktion, det är inte förankrat i någon biologi. Det borde innebära att detta faderskap egentligen borde villkoras. Den borde bara gälla om barnen vill det, och mår bra av det.

Det finns ingen ”jämställdhet” vad gäller en mans och en kvinnas betydelse för ett barns tillblivelse. För kvinnan handlar det om ett långt, både fysiskt och psykiskt energikrävande nödvändigt arbete, som bara börjar vid befruktningen, och som inte är avslutat förrän nio månader senare. För mannens del är det nödvändiga momentet mycket mer begränsat - i grunden inte längre än den tid det tar för spermierna att nå ägget. Men det är i åberopande av denna akt som olämpliga fäder kräver att få kontroll över barn de har utnyttjat, vanskött, skrämt eller misshandlat.

Med tanke på detta framstår det matrilineära släktskapet som en mycket förnuftig ordning. Och framförallt mer barnvänlig än våra dagars, som under fadersrättens förmenta jämställdhet systematiskt utlämnar barn till övergrepp och vanvård.

tisdag 9 december 2008

Lucia - ett ljus i vinterns mörker

Snart firar vi Lucia. Det är på sätt och vis vår gåtfullaste högtid.

Rent formellt handlar det om att fira det katolska helgonet S:t Lucia. Hon anses ha levat mellan 283 och 304 e.kr. och led martyrdöden. Historien är otäck; i en av dess versioner ska hon till exempel ha rivit ur sig ögonen och demonstrativt sänt dem till en hednisk man, som var förälskad i hennes ögon. Poängen var att ögonen kunde han få, men henne skulle han aldrig få.

Men frågan är förstås varför Luciafirandet skulle blomstra upp i Sverige, flera hundra år efter reformationens seger. Och varför Luciafirandet hos oss blev intensivare än i något katolskt land. Och varför vi till och med gjorde om en italiensk sång som handlade om ön S:t Lucia, och om hur vacker den var, till att istället handla om det helgon som ön döpts efter.

En nyckel till gåtan kan vara tidpunkten. Före 1753 hade vi den julianska kalendern och i den inföll just den 13 december på årets mörkaste dag. På denna dag firades midvinterfest, en tradition med hedniska rötter. Redan innan den festen kopplades till helgonet Lucia finns traditioner med en ljusklädd kvinnogestalt belagda ifrån trakterna runt Vänern.

Vårt Luciafirande har knappast något mer gemensamt med det katolska helgonet än namnet. Inga viktiga element i legenden återfinns i firandet.

Att firandet har sina rötter i förkristen midvinterkult är uppenbart. Men varför en kvinna i centrum?

I den ena av de två vanligaste varianterna av Luciasången finns denna vers:

”Natten går tunga fjät runt gård och stuva,
kring jord som sol'n förgät skuggorna ruva.
Då i vårt mörka hus stiger med tända ljus
Sankta Lucia, Sankta Lucia …”

En kvinna kommer som ljusbringare när det är som mörkast. Lucia identifieras här med den livgivande solen, med vinterns gradvisa försvagning och övergången till vår.

Här får hon en roll som påminner mer om en fruktbarhetsgudinna som Freja än om ett katolskt helgon. Och Lucia kopplas ju också i traditionen till katter (”lussekatter"), liksom en gång Freja.

Jag är inte så djärv att jag skulle vilja påstå att det har funnits en dold tradition av att fira Freja, som för några hundra år sedan övergick till ett Luciafirande. Det saknas helt belägg för detta.

Men att det finns grundföreställningar i Luciafirandet som går tillbaka till hednisk tid, till gudinnetro, till en förkristen föreställning om övernaturliga kvinnliga väsen som bringar ljus och värme tror jag bestämt.

Det var naturligtvis inte så att några överlevande hedniska konspiratörer för några hundra år sedan lyckades med att återuppliva kulten av Freja under ett nytt namn. Men någonstans i det kollektiva medvetandet (eller för att låta än mer flummig, det kollektiva omedvetna) fanns föreställningar från den förkristna tiden kvar. Och på något sätt fanns ett behov av att dessa skulle manifestera sig efter att den protestantiska kyrkan hade utplånat nästan alla spår av kvinnlighet i sin kult.

Luciafirandet är ljust, fint, hoppfullt. Det är i alla fall min grundkänsla. Jag brukar bli gladare under den 12 och 13 december – Luciaafton och Luciadagen.

lördag 6 december 2008

Skäggväxt och magiskt tänkande

När jag var 16 år började jag få skägg. Jag ville inte ha skägg. Det var en del av en kroppslig förändring som jag inte tyckte om, som jag kände inte var jag, helt enkelt.

Man kan tro att jag då började raka mig ordentligt. Men nej, det gjorde jag inte alls. Tvärtom.

Jag ogillade mitt skägg så mycket att jag valde att låtsas som om det inte fanns. Av princip vägrade jag att raka mig, som en vanmäktig protest mot att jag höll på att bli en vuxen man. Det var lite magiskt tänkande, någonstans hoppades jag att om jag kunde ignorera skägget skulle det inte finnas där.

Men det fanns där, så klart, även om det inte växte så mycket. Om man inte rakar sig växer det långsammare, men det fanns ju likväl där.

Det här var 1971. Faktum är att jag inte alls blev rakad förrän sju år senare, 1978, då en kvinna jag kände lyckades övertala mig att låta henne raka mig.

Idag försöker jag raka mig varje dag. Men det är jobbigt, och jag skulle önska att något kunde få skäggväxten att upphöra.

Jag köpte en gång en liten skylt med texten ”Jag tror inte på mirakel - jag förlitar mig på dem”. Fyndigt, men inte speciellt konstruktivt om man vill få saker gjorda.

fredag 5 december 2008

Besök gärna Consequentia

Vill bara tipsa om att Consequentia nu har uppdaterat både hemsida och blogg, och dessutom slagit ihop dem så att de nu ligger under samma adress. Sidan är, som alltid, mycket värd att besöka....

onsdag 3 december 2008

Xena – krigarprinsessan

Jag ska nu avslöja något hemskt. När jag inte kan sova på nätterna (och det är ofta) brukar jag se på ”Xena – krigarprinsessan” på TV 6. (Ja, skratta lagom ni…) Jag får lättare att somna när jag har sett den.

Xena är en kvinnlig motsvarighet till manliga superhjältar, men handlingen utspelar sig uppenbarligen i Grekland (med omnejd) i en hednisk forntid. Xena kan slå ut hela arméer av män, hon är rättvis och har hjärtat på rätt ställe. (Är det här pinsamt att skriva eller inte?)

Serien är lite ojämn, men jag gillar oftast avsnitten. Man får också reda på en del intressanta fakta i den. Till exempel att Odysseus, känd från Homeros epos, egentligen inte skulle ha kommit ens en tiondel på resan hem från Troja om det inte vore från hjälpen från Xena. (Men något sådant har jag förstås misstänkt länge!).

Jag vet dock inte om jag vågar rekommendera den, för om ni börjar titta på den kommer många av er kanske att dra slutsatser om min ”primitiva smak”. Och det vore ju inte så roligt.

Men jag kommer att fortsätta att titta. Synd att jag inte har video så att jag kan spela in avsnitten…

Datorn tillbaka (peppar, peppar)

Fått tillbaka datorn, de sa att det inte var (eller varit) något som helst fel på den. De tog 400 kronor för undersökningen. Och nu funkar den. Men den funkade definitivt inte innan jag lämnade in den. Den stängde av sig gång på gång, efter cirka en minut. Man hann knappast sätta på den innan den stängde av sig själv. Men nu har den varit på i kanske en kvart. Väntar nervöst på att den ska slå av igen. Vad ska jag göra då? Ge upp?

Men jag kan ju hålla tummarna den närmaste timmen och hoppas på det bästa.

Tillägg 4/12
Den funkar ännu, men det finns en del tecken som tyder på att felet håller på att komma tillbaka. Jag räknar med en livslängd på en vecka sisådär. Hoppas jag är pessimist och inte realist.

torsdag 27 november 2008

Thomas Quick - igen

Vad kan hända om Thomas Quick nu får resning, och ett enormt skadestånd, och blir friad, som Leif GW Persson m.fl. verkar hoppas på? En otäckt perspektiv på det hela får man i denna intervju med styvfadern till en pojke som Quick försökte mörda 1969, av Patrik Nyberg i Crimenews.se.

Jag brukar ofta inte hålla med om slutsatserna i Patrik Nybergs artiklar, men i denna intervju har han faktiskt lyft fram något väsentligt.

tisdag 25 november 2008

"Sektbarn" av Charlotte Essén

Var på möte med FRI (Föreningen rädda individen, som arbetar mot destruktiva sekter) i lördags. Där talade Charlotte Essén om barn i sekter, utifrån sin bok som heter just "Sektbarn". Jag köpte den efter mötet, och har just läst ut den. Min dator är som sagt sönder, och min datortid är mycket begränsad, så jag hinner inte recensera den nu.

Jag vill bara säga att den är bra, och att jag varmt rekommenderar den.

torsdag 20 november 2008

Thomas Quick

I dag fylls tidningarna av nyheten att en man som dömts för åtta mord nu påstår att han är oskyldig. Aftonbladet har till exempel hela nio sidor om saken. Nu är det inte direkt konstigt att någon som sitter på rättspsyk, och har att se fram emot att sitta inspärrad nästan hela sitt liv, tar tillbaka sina erkännanden. Speciellt inte sedan han utsatts för lite påverkan av Hannes Råstam, känd för friandet av Bo Larsson.

Så varför denna hysteri? Nu är det ju så att media numera är betydligt mer intresserade av att bevaka personer som säger sig vara oskyldiga till vålds- och sexualbrott än att skriva om de som fälls för dem. Det har varit så åtminstone sedan 1996.

På Aftonbladets nio sidor läggs inte några av de fakta som talar för Quicks skuld fram. De enda som intervjuas är de som är övertygade om hans oskuld. Att den så skeptiske JK Göran Lambertz efter att ha gått igenom domarna blev övertygad om Quicks skuld nämns i förbigående, men ingen kommer på idén att intervjua honom. För att inte tala om Gubb Jan Stigson...

Det mest uppseendeväckande är dock en artikel av Lennart Håård, på sidorna 10-11. Han berättar om hur han träffat Quick 1994. Quick berättade då om hur han utsattes för sexuella övergrepp i barndomen. Håård tror honom inte, och anmärker att hans syskon förnekat att det har hänt. Håård skriver upprört: ”Han tvekade inte att lämna ut sin pappa!” Han tillägger: ”Jag visste att det Quick berättade inte var sant och mådde illa”.

Han visste förstås ingenting sådant. Han hade bara magen att rakt av avfärda en person som berättat om sexuella övergrepp i barndomen, utan att ens försöka undersöka saken, mer än att ha pratat lite med hans förnekande syskon.

Huvudanledningen till kampanjen mot Quick är nu fallets koppling till frågor om bortträngda minnen och övergrepp mot barn. Det visas ovanligt klart i Håårds artikel. Håård anser sig ha rätten att tvärsäkert uttala sig om vad som hänt eller inte hänt i Thomas Quicks barndom. Och dessutom skryta med att han mådde illa av de påstådda lögnerrna.

Jag tittar noga på bilden av Lennart Håård bredvid artikeln. Jag ser en man som hånfullt avfärdar en berättelse om övergrepp i en barndom som han rimligen inte vet ett skvatt om. Jag ser en arrogant förnekare. Jag märker att även jag börjar må illa...

måndag 17 november 2008

Ett nästan 40 år gammalt minne

Det var någon gång 1969 eller 1970. Jag gick i terapi hos Gösta Harding, psykiater på Ericastiftelsen. Vi råkade komma in på frågan om könsbyten.

Han var mycket upprörd. Han förklarade att han tyckte att det var samma sak att gå med på könsförändringsoperationer som det vore att sätta ut vakter får att skydda paranoida mot deras inbillade fiender. Transsexualitet var en vanföreställning, enligt honom.

Nu var det min tur att bli upprörd. Dels för hans nästan skamlösa logiska kullerbytta. Parallellen skulle ha hållit om den handlat om en man som trodde att han hade en kvinnlig kropp, och följaktligen gick till läkare för att få p-piller för att slippa bli gravid. I det läget vore det nog klokt av läkaren att vänligt men bestämt säga nej...

Men en önskan är ju inte en vanföreställning. Om en man önskar att bli kvinna är det lika lite en vanföreställnimg som om han exempelvis önskade att bli miljonär. Det var vad jag tänkte, men jag orkade bara mumla fram några oartikulerade protester.

Men min upprördhet hade djupare rötter än så. Vilket jag skulle inse bara några år senare.

söndag 16 november 2008

Namnbyte

Nej, jag har inte bytt kön (än så länge...) men pseudonymen Kire har gjort det. Det heter från och med nu Kira - och inget annat.

MVH Kira /f.d. Kire/

måndag 10 november 2008

Min dator är sönder...

...så min närvro här och på andra ställen på nätet kommer att vara mycket reducerad den närmaste tiden.

lördag 8 november 2008

Rännstensjournalister på Stureplan

Den 29 oktober i år kommer att gå till historien som dagen då en svensk TV-kanal gick över alla gränser i sin kränkning av kvinnor som försökte skydda sina barn. Insider och TV3 står där avslöjade i sin vidrighet. På det mest skamlösa sätt har de genom sin namn- och bildpublicering på förtvivlade flyende mammor objektivt sett gått alla förövares ärenden.

Hur ska man bemöta detta? Ett utmärkt sätt är kanske att som Blog.Consequentia publicera både namn och bilder på en del av de skumraskfigurer som är ansvariga för inslaget. En del av dem verkar till och från hålla till vid Stureplan.

Det är dessa herrar som ska hängas ut med namn och bild - inte de flyende mammorna.

fredag 7 november 2008

Matrilineärt släktskap

Inför alla dessa debatter om vårdnadstvister kan jag ofta komma på mig själv med att tänka att det hade varit mycket enklare om vi hade haft matrilineärt släktskap. Det är inte något som kan drivas som politiskt krav, förvisso, det är mest en dagdröm.

Matrilineärt släktskap blev en aktuell akademisk fråga under 1800-talet, då etnologer uppmärksammade att det fanns många folk som räknade släktskapet på enbart moderns sida. Det här skapade en hård debatt, där många menade att det matrilineära släktskapet var äldre än det patrilineära. Lewis Henry Morgan drev idén i sin bok ”Ancient Society” från 1877 och Friedrich Engels tog upp idén i sin ”Familjens, privategendomens och statens ursprung” från 1884.

Under 1900-talet övergavs den idén av nästan alla antropologer i väst, men i öststaterna levde den kvar. När sedan östblocket kollapsade marginaliserades åsikten än mer, trots att den faktiskt har en hel del som talar för den.

En annan diskussion var mellan de som i detta släktskap såg rester av ett matriarkat, en åsikt som övergavs av nästan alla antropologer i väst, men levde kvar i bland annat Sovjetunionen. I väst började antropologerna att hävda att kvinnorna inte hade ett dugg mer makt i matrilineära system, en extrem åsikt som idag har modifierats kraftigt av många västantropologer.

I själva verket innebär matrilineärt släktskap en nästan automatiskt starkare ställning för kvinnor, i synnerhet när det kombineras med matrilokal bosättning.

Men vad innebär nu dessa begrepp? Matrilineärt släktskap innebär alltså att släktskapet endast räknas på moderns sida. Det leder till att fadern tillhör en annan släktskapgrupp än barnen, och vid skilsmässa går barnen automatiskt till modern. Det blir än enklare vid matrilokal bosättning, dvs. att mannen och kvinnan vid äktenskap förväntas flytta till kvinnans hus. I dessa samhällen är det ju väldigt enkelt för kvinnan vid skilsmässa – mannen får ta sitt pick och pack och flytta hem till sin modersklan, och kvinnan behåller huset, och vårdnaden om eventuella barn.

Det bör tilläggas att dessa släktskapssystem praktiskt taget alltid är kombinerade med kollektivistiska klansystem, där familjen är en del i en större klangemenskap. Det handlar alltså inte endast om att vår typ av kärnfamiljer är kombinerade med släktskap på moderssidan.

Lustigt nog kombinerar den största matrilineära gruppen idag, Minangkabau-folket på västra Sumatra i Indonesien, detta system med islam. Det är intressant att studera, och borde uppmärksammas av de islamofober som tror att kvinnor alltid är förtryckta i muslimska samhällen. Minangkabau-folkets egna historiska myter handlar om forntida drottningar som tämjde det manliga våldet och de kallar sig faktiskt själva för matriarkala.

I deras variant av islam väljer de noga ut de delar som passar ihop med deras matrilineära system. Det finns en hadith om Muhammad, där han får frågan om vem som mest av allt är förtjänt av vänskap. Han svarar ”din mor”. Men sen då? Han svarar igen ”din mor”. Men sen då? En tredje gång svarar Muhammad: ”din mor”. Men sen då? Muhammad svarar först nu, den fjärde gången, ”din far”.

Denna hadith är oerhört populär hos Minangkabau-folket, vilket inte är så konstigt. Den ger ju en muslimsk legitimitet åt deras matrilineära system.

Minangkabau-folket har sin egen uppfattning om den gamla etnologiska debatten om vilket släktskapssystem som kom först. De hävdar att de själva alltid har varit matrilineära och att alla folk en gång i tiden också har varit det. Jag är benägen att tro att de har rätt.

torsdag 6 november 2008

Karl Marx säljer bra när det är kris

I dessa kristider finns det ett framgångsrecept för de bokförlag som vill tjäna pengar, trots ekonomiska bekymmer. Det är att ge ut Karl Marx.

Det har det tyska akademiska förlaget Karl Dietz Verlag fått inse, då deras upplaga av ”Das Kapital” blivit en bästsäljare. Detta mastodontverk på tre volymer har sålt i 1500 exemplar detta år. Förlagschefen Joern Schuertrumpf säger att även bankdirektörer och företagschefer numera läser Das Kapital för att förstå sin situation.

Verkets popularitet i just Tyskland kanske också beror på att 52 procent av befolkningen i Östra Tyskland, det forna DDR, enligt en opinionsundersökning anser att marknadsekonomin är ett ”olämpligt” ekonomiskt system.

Det är inte endast i Tyskland som Marx säljer bra i kristider. I Island, där den ekonomiska krisen slår som hårdast, har i alla fall ett bokförlag hittat en lönsam nisch. Denna höst ger det nämligen ut ”Kommunistiska Manifestet” som nyutgåva...

Källa marxist.com

onsdag 5 november 2008

"Tv3 hetsar mot kvinnor som flytt männen för barnens skull"

Vill tipsa om en bra artikel om Insiders obehagliga hets mot gömda mammor, från nättidningen Yelah.net.

måndag 3 november 2008

”Att krossa OAS” – om ett minne från sjuårsåldern

Det finns minnen som står ut bland andra minnen som något väldigt speciellt. Det finns minnen man minns exakt och som känns som det var igår. Det finns minnen som känns viktiga, avgörande, nästan ödesmättade.

De flesta sådana är förstås personliga. Men ibland kan det vara något ytligt sett inte personligt alls. Som ett minne av en nyhetssändning, från någon gång på våren 1962.

Jag var sju år. Jag var ovanligt brådmogen, jag hade kunnat i läsa några år. Jag läste tidningar, jag lyssnade på nyheter. Jag förstod inte så mycket, men en del tyckte jag att jag förstod. Som det där med Algeriet.

Redan något år innan dess hade jag tittat och jämfört på kartor som ibland fanns i slutet av almanackor. En sak som märktes var att på Afrikakartorna hade saker förändrats. Från stora gråa och röda områden som kallades franska respektive brittiska Afrika hade en mängd små nationer skapats. De fick nya färger på kartorna. Jag visste att det betydde att folk hade blivit fria.

Men ibland gick det inte så smärtfritt. I Kongo var det krig, men det förstod jag inget av. Algerietkriget var lättare att förstå sig på.

Det var så enkelt. Algeriet vill bli fritt från Frankrika, men Frankrika tillät det inte. Därför blev det krig. Men sedan hade general Charles de Gaulle som styrde Frankrike gått med på att landet skulle få bli fritt. Då bildades en otäck hemlig organisation av militärer som kallades OAS (det stod för ”Organisation de l'armée secrete”, men jag kunde förstås inte franska) som med mord, bombattentat och andra våldsdåd ville fortsätta förtrycket.

Jag tyckte intensivt illa om OAS, som för mig blev något av ondskan personifierad. Jag hoppades att de skulle besegras.

Så till minnet, som torde vara någon gång från våren 1962. Jag sitter på en soffa i köket i farmors hus på landet. I andra ändan av rummet står en radio. Den är på, och det blir nyheter. Nyhetsläsaren berättar om ett uttalande av de Gaulle. I detta säger han att alla statens resurser ska sättas in för att krossa OAS. Jag minns inte hela meningen, men jag är säker på att ordföljden ”att krossa OAS” förekom.

Jag minns hur tagen jag blev. Jag rös. Jag minns hur jag kände att detta var något både hoppfullt och centralt.

Just de sekunderna är som inbrända i minnet. Jag kommer aldrig att glömma det.

De Gaulle blev något av en hjälte för mig, vilket ju var lite naivt. Trots allt kom han själv till makten 1958 med hjälp av de officerare som sedan skulle bilda OAS, och han fortsatte kriget i flera år efter att han tog makten. Och i ett annat läge skulle han kanske ha allierat sig med de som han nu bekämpade.

Men nu gjorde han inte det. Och för mig blev han en man som frivilligt avstod från att förtrycka andra och var villig att gå i kamp mot de som ville fortsätta att förtrycka.

Min beundran för de Gaulle höll i sig flera år. Långt senare, något av de första skolåren, fick jag frågan vilket andra språk efter engelska jag skulle vilja välja, när det blev dags för det. Jag svarade: ”Jag vill läsa franska, för att kunna det språk som general de Gaulle talar” .

Men när det ytterligare några år senare verkligen blev dags för att välja franska eller tyska, måste min beundran för de Gaulle klingat av, för jag valde tyska. Tyvärr, för jag läste det tre år, lärde mig nästan inget, och har sedan dess glömt det lilla jag lärde mig.

onsdag 29 oktober 2008

Robert Aschberg och Insider har valt sida

Just nu har Robert Aschbergs program Insider avslutat sitt inslag om hur mammor gömmer barn, som de anser har blivit utsatta för övergrepp, från sina fäder. I hela programmet togs det helt och hållet för givet att anklagelserna mot fäderna är falska, därför att dessa nekar, och därför att det inte finns några fällande domar.

Den som vet mer om situationen för de barn som berättar att de utsatts för övergrepp i dagens Sverige kan inte annat än att bli ledsen över hur programmet vinklade frågan. Som jag tidigare påpekat i en annan artikel förlorar mödrar idag regelbundet vårdnaden till män, som på goda grunder misstänks för att vara förövare.

Endast en mycket liten del av anklagelser om sexuella övergrepp mot barn går till åtal och fällande dom, inte heller när det finns en övertygande bevisning (som till exempel i det fall Liza Marklund har tagit upp i flera krönikor i Expressen). Och detta innebär oftast (men dessbättre inte alltid) att den man barnet är rädd för får vårdnaden. Och ofta hela vårdnaden eftersom mammor som försöker skydda barnen anses göra sig skyldiga till ”umgängessabotage”.

Ett litet antal av dessa väljer att gömma sig. Utan att på något sätt ta ställning i något enskilt fall, vill jag säga att jag anser att i de allra flesta sådana fall finns det mycket goda skäl.

Men i Insider finns inga nyanser. Efter att ha presenterat några rena partsinlagor går man till och med ut med namn och bilder på flyende mammor, som om de vore någon sorts farliga kriminella. Min personliga åsikt är att de som anmäler en sådan gömd mamma för polisen, bör betraktas som angivare. Dessa angivare bör behandlas med samma förakt som de som avslöjar gömda flyktingar, eller anger politiska motståndare för diktaturregimers säkerhetspolis. I ett fall på 100 kanske det verkligen handlar om en mer eller mindre psykotisk mamma - men i de övriga 99 fallen kan man lugnt räkna med att det är mammor och barn som flyr från verkliga övergrepp.

För att slutligen använda mig av en terminologi som påminner lite om den som förekom i den tidning som Aschberg medverkade i på sjuttiotalet, maoistiska KFML/SKP:s huvudorgan Gnistan, vill jag säga detta:

När det gäller frågor om övergrepp mot barn går idag huvudmotsättningen mellan

- de som är beredda att lyssna på barn, lyssna på deras berättelser om övergrepp, vara öppna för att det de säger kan vara sant, även det som ytligt sett kan te sig ”osannolikt” (alla övergrepp är nästan definitionsmässigt "osannolika" för "sunda förnuftet".)

- och de som objektivt sett ställer sig på förövarnas sida genom att praktiskt taget endast lyssna på de anklagade, och producera partsinlagor där barnen, deras berättelser och behov helt kommer i skymundan.

Aschberg har producerat en sådan typiskt ensidig partsinlaga. En partsinlaga där han enbart utgår från de anklagade männens version, och från domsluten i dagens oempatiska och barnfientliga juridiska system. På så sätt står han objektivt sett på förövarnas sida.

Hans program kan komma att leda till en klappjakt på de kvinnor och barn som förtvivlat flyr från övergrepp.

Vem tjänar på det - förövarna eller de utsatta?

Robert Aschberg har alltså valt sida. Fel sida.

söndag 26 oktober 2008

Hedendom, teofora ortnamn – och vad som gick förlorat...

Många tänker kanske inte på hur många tecken på den förkristna religionen som finns omkring oss. Men det finns det ju. Man behöver ju bara tänka på namn som Odensala, Torsåker, Tiveden, Ullevi, UIleråker, Nälsta, Närtuna, Frösåker, Frövi, Frötuna, Friggeråker och ett otal andra.

Det är fascinerande att tänka på det. Man kan undra över hur de människor tänkte och kände som såg de förkristna gudarna som en självklar del av sin tillvaro. Det är nästan omöjligt att föreställa sig.

Det är i alla fall bra att de tidiga kristna, som var så nitiska, inte tänkte på att bekämpa hedendomen genom att byta ut ortnamnen. I varje fall är det bra för religionshistoriker, och för nyhedningar.

Det är bra, men konstigt. Än konstigare är att de inte ens bytte ut veckodagarna.

Alla våra veckodagar utom lördag kan kopplas till ”hedniska” motiv. Och i engelskan kan även lördagen det. Engelskan ja. Genom att detta språk blev ett världsspråk är nu namnen på gudarna Tyr, Oden, Tor och (gudinnan) Frigg spridda över hela världen.
På något sätt känner jag just nu att det är lite hisnande.

Nåväl. Kristendomen segrade, på gott och ont. Själv har jag starka nyhedniska sympatier, men måste nog medge att just i Skandinavien var nog kristendomens seger på många sätt ett framsteg. Man behöver bara läsa Ibn Fadlans beskrivning över hur en slavkvinna ”frivilligt” följde med sin husbonde i döden eller Adam av Bremens (i och för sig omstridda) berättelser om människooffren i Uppsala för att komma fram till att kristendomens seger nog av många måste ha upplevts som ett klart framsteg....

Det var en helt annan sak, till exempel, för de nordamerikanska indianerna. Där stod ”kristendomen” mest för en yttre ondska, som grymma erövrare tvingade på en motvillig befolkning. Dessutom var den nordamerikanska ursprungsbefolkningens samhällen i hög grad jämlika och jämställda, vilket också gjorde deras variant av ”hedendom” mer sympatisk än den nordiska under vikingatiden.

Vår "hedendom" var alltså under sin slutfas på många sätt betydligt mer osympatisk.

Men...

Visst var det bra att vi med kristnandet slapp (officiellt sanktionerade) människooffer, och krigiska ritualer, och visst är det så att en viss typ av ”hedendom” i kombination med militarism, patriarkat och social ojämlikhet kunde få mycket obehagliga inslag. Men bakom detta låg något annat, bland annat en vördnad för det gudomliga i naturen. Och en religion där det ”heliga” inte placerades långt borta, i en avlägsen himmel, utan mitt ibland oss.

Det var innan naturen blev sekulär, det var när väsen som diser, landvättar och alver sågs som en näraliggande verklighet.

Jag vill inte tillbaka till den tiden, det gudinnan förbjude. Men jag skulle gärna vilja att vi ändå kunde komma tillbaka till en del av det som gick förlorat vid den gigantiska ”kulturrevolution” som påbörjades med kristnandet, fördjupades under reformationen och nådde sin kulmen med 1900-talets sekularisering…

onsdag 22 oktober 2008

Sextiotalspop

Vill bara påminna om min lista med musiklänkar till You Tube på min hemsida. Det mesta är sextiotalspop, men det finns en hel del annat också.

måndag 20 oktober 2008

Uppdrag Granskning gör reklam

I dagarna visar SVT en reklamfilm för Uppdrag Granskning. Syftet är att få tittarna att inse att det är just detta program som avslöjar sanningen.

Det märkliga är nu att det enda exempel de väljer att lyfta fram på detta är deras filmer om "incestdömde Ulf", dvs. Bo Larsson-fallet. Dessa program, som låg en hårsmån från att fällas av Granskningsnämnden, kommer en dag att gå till historien som något av det ohederligaste som någonsin sänts på TV i Sverige.

Det klimat som programmen skapade var märkligt - trots den monumentala ohederligheten i dessa program fick deras version av fallet en status av absolut sanning, som inte kunde ifrågasättas. Förr eller senare kommer förhoppningsvis den verkliga sanningen bakom Hannes Råstams ”sanning” att lyftas fram, men det kan nog dröja.

Att Uppdrag Granskning nu lyfter fram just dessa program som det de vill bli ihågkomna för, är sorgligt. Men tyvärr inte förvånande

lördag 18 oktober 2008

Motherwitch raderad av Aftonbladet-bloggens moderatorer

Det finns en blogg som i över ett års tid med glöd och energi kämpat mot övergrepp mot barn. Jag syftar på Motherwitch och jag har flera gånger haft anledning att både länka till henne, och diskutera innehållet på hennes bloggar. Hon är också en välkommen gästkommentator på denna blogg, där hon skrivit flera inlägg.

Hon skriver på en så kallad Aftonbladet-blogg. Dess exakta relation till tidningen med samma namn har jag inte riktigt grepp om, men någon form av relation finns det i alla fall.

Aftonbladet-bloggarna har, i motsats till exempelvis den blogg jag själv skriver på, så kallade moderatorer. Nu är just dessa moderatorer uppenbarligen inga moderatorer i ordets egentliga mening, de är censorer som, av anledningar som de bäst känner till själv, i hög grad specialiserat sig på att trakassera de som kämpar mot övergrepp mot barn.

Följaktligen har de konsekvent trakasserat Motherwitch, liksom en del andra som driver samma frågor som henne. Det ena inlägget efter det andra har lyfts bort.

Någon gång kan man förstå de rent formella motiven för censuren – men oftast är den helt godtycklig. Några rationella motiveringar brukar heller inte ges.

Efter en serie av ovanligt elakartade trakasserier, där en mängd inlägg togs bort på bara några dagar, tycks nu dessa ”moderatorer" utan motivering stängt ner hennes blogg.

Marinas AB-blogg har en kampanj startats för att protestera. Gå gärna dit och säg vad ni tycker.

Jag har inte alltid hållit med Motherwitch, men hon kämpar outtröttligt för barnens rätt, och hon har hjärtat på rätt ställe. Och hon betraktas tydligen som ett hot av somliga. Det är därför som hon (tillsammans med andra) mordhotats, det är därför som hon angrips lite överallt på nätet, och det är antagligen också därför som hon censurerats och nu uppenbarligen tagits bort av de så kallade moderatorerna.

AB-moderatorerna försöker tysta en röst som vill försvara barn mot övergrepp. Det skulle förstås vara intressant att få reda på varför, men det lär man aldrig få. Däremot känner jag mig ganska så säker på att de inte kommer att lyckas. Motherwitch brukar gå stärkt ur de flesta angrepp, och så lär bli fallet även nu.

torsdag 16 oktober 2008

Att publicera dömda förövare

Det har flammat upp en het debatt om man bör publicera namn och bilder på dömda förövare. Just nu pågår en TV-debatt om saken, som jag medvetet avstått från att se. SVT hade tänkt bjuda in webbsidan ”Kriminellt” till debatten, men backade ut i sista sekund, efter att man fick reda på att sidan skulle representeras av en överlevare. Om det också finns ett orsakssamband här, avstår jag från att uttala mig om.

Vore det bra eller dåligt om vi fick en praxis att internetsidor lade ut ett urval av de senast dömda förövarna på nätet, med namn, bild, adress? Jag vet faktiskt inte. Vad jag anser mig veta är att detta inte är en huvudfråga, och aldrig får bli det. De förövare som kan göra minst skada är de som fått en fällande dom. De utgör dessutom endast en bråkdel av förövarna.

Övergrepp mot barn är mycket vanligare än de flesta inser. Tidningarna målar upp en bild av en liten grupp ”pedofiler” som det stora problemet. Med dem bakom lås och bom, och för säkerhets skull publicerade på bild för att man ska veta vem man ska undvika när de släpps ut, kan problemet kanske lösas. Eller?

Nej, även om det i något fall säkert kan leda att till exempel en kvinna undviker en man när hon får reda på att han är dömd för barnvåldtäkt. Det är naturligtvis bra. Mindre bra är förstås om förövare får reda på var andra förövare bor, eller att kvinnliga förövare (ja, de finns!) får reda var de kan finna en lämplig manlig partner.

Men oavsett detta – de dömda är isbergets topp. Debatten riskerar att sprida illusioner som förhindrar oss att se det stora problemet. Om man, som ”Kriminellt”, fokuserar på att publicera namn och bilder på nyligen dömda personer, i de flesta fall dessutom på personer som dömts till exempelvis livstid, 14 år, 10 år, eller utvisning och alltså under en lång tid framöver inte hotar någon, kan man undra sig vad motiven är.

Det viktigaste för att bekämpa övergrepp mot barn är inte att hänga ut de fåtal som redan är dömda, utan att kämpa för att barn ska bli trodda, att mammor ska bli trodda, och att inga övergrepp ska ses som ”omöjliga” eftersom ”vanligt folk” inte kan tänka sig att det finns.

Det handlar också om att mammor inte ska dömas för ”umgängessabotage” för att de försöker skydda sina barn, om att psykolog- socionom – och andra utbildningar ska ta övergrepp på allvar, att polisen ska tvingas genomföra husrannsakningar om barn berättar om organiserade (och, ja, även ”rituella”) övergrepp med mer än en förövare. Och så vidare.

Allt detta är viktigt. Frågan om internetsidor bör hänga ut några av de fåtal dömda på nätet är mindre viktigt. Vi kan diskutera frågan i evigheter, javisst, men låt det inte få oss att glömma de väsentliga frågorna.

onsdag 15 oktober 2008

På förekommen anledning: en markering

Det har på sista tiden uppstått en del sidor som hänger ut dömda barnvåldtäktsmän och andra våldtäktsmän (och till en viss del också andra ”kriminella”) med namn och bilder. Jag är inte alls principiellt emot att offentliggöra förövare, och jag delar inte på något sätt Jan Guillous oro i krönikan i Aftonbladet i söndags för vad som ska hända om dessa "olycksbröder" (Guillous ord, inte mitt!) avslöjas.

Men jag är ganska så störd över de politiska kopplingar dessa sidor har. Alla sådana sidor jag hittills sett har antingen en direkt invandrarfientlig och/eller "nationell" inriktning, eller har kopplingar till grupper eller sidor som har det.

Ansvaret för att de "nationella" kan utnyttja situationen faller tungt på de som driver den kvinno- och barnfientliga sexualbrottspolitik vi har idag. I ett samhälle där uppenbara förövare inte döms, och där kvinnor som försöker hjälpa sina barn mot våldsamma och/eller incestuösa fäder straffas, och där kontrakterade radiopjäser om incest stoppas tre minuter innan sändning, är det självfallet inte konstigt att grupper och webbsidor som driver en mer miltant linje blir uppmärksammade, och ofta uppskattade.

Men grupperingar av denna typ är, i bästa fall, en del av problemet, inte en del av lösningen. I värsta fall, om de mot förmodan skulle få ett stort inflytande (det gudinnan förbjude!) skulle de bli början till ett nytt gigantiskt problem, för att uttrycka mig milt.

Ett samhälle där de "nationella" skulle få en avgörande makt skulle ha få vinnare, och desto fler förlorare. Och kvinnor och barn skulle definitivt inte tillhöra vinnarna...

tisdag 14 oktober 2008

Förtal utan gränser

Om det finns någon som arbetat ihärdigt i trettio års tid mot övergrepp mot barn är det Monica Dahlström-Lannes. Det vet många.

Men om man söker på hennes namn i sökprogram domineras bilden av obehagliga utfall mot henne. Förtal, illasinnade fantasier, halvsanningar och rena lögner. Jag vill inte länka till något, men det är lätt att kolla.

De finns ofta på bloggar från rättshaveristiska män, stackars krakar som fått för sig att kvinnorna förföljer dem. Var och varannan man som förlorat vårdnaden om ett barn verkar ha fått höra av någon att det egentligen är Monica Dalhström-Lannes fel.

I en internetvärld fylld av illvilja och feberfantasier byggs hetsen mot henne upp. Inläggen tävlar om att vara så osakliga som möjligt, det ena invektivet följer på det andra.

Varför inte göra en skillnad genom att berömma hennes enastående arbete lite här och var på nätet? Förr eller senare kommer det att märkas i sökprogrammen.

Fast egentligen visar angreppen på hur stor nytta hon gör. Förövarna och deras anhängare är tyvärr fler än man tror, och bland annat på detta sätt visar de sitt hat.

Men hur hätska rösterna mot henne än må vara, och hur välbesökta deras webbplatser än är, för de en förlorad kamp. Vi lever i en tid då en mångtusenårig tystnad om sexuella övergrepp mot barn håller på att brytas. Det är en oåterkallelig process. Det finns ingen väg tillbaka. Och det bör vi vara glada för.

söndag 12 oktober 2008

Mona Sahlin i TV-debatten

Jag står långt till vänster om Mona Sahlin, för att uttrycka mig milt. Men efter att ha sett halva partiledardebatten på TV2, just nu är det uppehåll för nyheter, måste jag så där helt spontant säga att jag är väldigt imponerad av henne som debattör.

Hon har inga svårigheter att demolera Reinfeldts med fleras argument, och hon kan vara effektiv utan att vara bufflig som Göran Persson. Hennes politik är ingen lösning, men ett nederlag för den borgerliga regeringen är en första förutsättning för att ett verkligt alternativ ska kunna växa fram.

Därför kan jag inte låta bli att glädjas över hur Mona Sahlin nästan slog knut på de borgerliga. Synd att det är så långt till nästa val. Reinfeldts uppsägning kommer jag förvisso att fira!

Tillägg morgonen efter:
Fast hennes lite underligt ambivalenta hållning mot vänsterpartiet, var förstås inget direkt plus i debatten!

fredag 10 oktober 2008

Förstatliga banker och storföretag

Det är kris. Ekonomisk kris. Den ena banken efter den andra faller i västvärlden, och i Sverige har varslen börjat komma.

Det nyliberala budskap, som vi fått se år efter år på de borgerliga tidningarnas ledar- och debattsidor har försvunnit. Istället dominerar vilsenhet och osäkerhet.

Det är inte att undra på, och jag är inte förvånad.

Kapitalismen är inte ett stabilt system, det är så långt från alla trygghetsgarantier man kan komma. Den är oförenlig med all reell planering, den har förvandlat den ekonomi som skulle kunna styras rationellt till en ogenomtränglig djungel.

Istället för att besluta om hur ekonomin ska se ut är den ekonomiska politiken närmast jämförbar med SMHI och dess varningar och väderrapporter. ”Recessioner” och ”depressioner” är som tsunamis, cykloner, eller orkaner. Man kan förutse dem, man kan evakuera, man kan bygga vallar – men man kan egentligen inte hindra dem. Möjligen skjuta upp dem.

Kapitalismen har lyckats forma människans näringsliv så att dess dynamik mer påminner om naturkrafter än om något av människan skapat. För trots att det är människor som fattar de ekonomiska besluten, styrs de av lagar, som människor inte rår på. Förrän vi beslutar oss att inte acceptera spelreglerna.

Nu förstatligas banker i västvärlden. När tiderna blir bättre kommer de, det kan man tveklöst utgå ifrån, att privatiseras igen. Jag anser att de bör förstatligas permanent. Det är en förutsättning för att kaos av den här typen inte ska uppstå.

Men det räcker inte. De stora industriföretagen måste också förstatligas. De ska inte styras av aktiemarknader, tillfälliga ”konjunkturer” och profithunger. De ska styras av mänskliga behov.

Nyckelsektorerna i ekonomin måste självfallet stå under löntagarnas och befolkningens demokratiska kontroll. Det är vi som lever i, och till och från drabbas av, denna ekonomi. Det är vi som ska styra den.

Ett förstatligande av de stora företagen och bankerna, med ersättning endast till små aktieägare, under facklig och demokratisk kontroll, är det enda sättet att få kontrollen över de anarkiska krafter som hotar att slänga ner stora grupper av människor i misär. Det är en nödvändig uppgift för arbetarrörelsen över hela världen.

onsdag 8 oktober 2008

Vad hände med "Under Skalet"?

Den 2 september 2007 skrev jag om Linnéa Liljas pjäs "Under Skalet", som handlade om ett (verkligt) fall, där en fader erkänner incest.

Jasenko Selimovic, chef för radioteatern, hade några minuter innan den skulle ha sänts i P1, stoppat pjäsen med den bisarra motiveringen att pjäsens trovärdighet kunde ifrågasättas.

Om allt vars trovärdighet kan ifrågasättas skulle stoppas på radion skulle mycket stoppas, inte minst alla intervjuer med Jasenko Selimovic. Så var någonstans klämde skon, egentligen?

Jo, pjäsens författare hade två och ett halvt år tidigare gett ut en bok med samma namn, som handlade om organiserade sadistiska övergrepp ("rituella övergrepp"). Att det var det det handlade om erkände slutligen Selimovic ett år senare, när han slutligen beslöt att pjäsen inte skulle kunna sändas överhuvudtaget. Hans uttalande, som diskuterades på Motherwitchs blogg den 13 september 2008, men som Sveriges Radio senare verkar ha tagit bort från sin websida, innehöll för övrigt rena lögner, som att pjäsen skulle ha varit ett sammandrag av boken.

Tänk efter lite nu. Varför är ämnet "rituella övergrepp" så farligt att en verklighetsbaserad pjäs, som inte handlade om detta, måste stoppas, för att dess författare två och ett halvt år tidigare skrivit om detta uppenbarligen tabuerade ämne? Måhända därför att ”rituella övergrepp”, som det så ofta hävdas av de påstådda "experterna", inte existerar? Hur nu något som "inte existerar" kan vara så farligt att allting som på något sätt har en koppling till det måste plockas bort, censureras, stoppas undan i en mörk källare...

”Rituella övergrepp” är ett begrepp som borde kunna diskuteras, värderas, studeras. Men så sker nästan aldrig. Istället har dessa två små ord en oerhörd förmåga att skapa panik på redaktioner, på bokförlag, i domstolar, på polisstationer, på akademiska institutioner.

Man kan fråga sig varför. Jag misstänker att svaret på den frågan visserligen är komplext, men att det någonstans i detta svar, döljer sig sanningar om inte endast rädda radiochefer, utan om vårt samhälle som helhet. Sanningar som är lika farliga, lika obehagliga, som ämnet ”rituella övergrepp” i sig.

De 347 - och alla de andra

Aftonbladet har två dagar i rad, dvs 6 oktober och 7 oktober, uppmärksammat bristen på ett centralt register över sexualförbrytare. Läs gärna artiklarna - det finns mycket tänkvärt i dem. Och naturligtvis bör det skapas ett sådant centralt register. Men minns att siffran 347 återfallsförbrytare endast är isbergets topp. Den överväldigande majoriteten av alla sexualbrott klaras aldrig upp. För att börja klara upp alla de andra krävs också andra åtgärder...

fredag 3 oktober 2008

Lär av Kina: förstatliga bankerna

Det ekonomiska kaoset har skakat om en del. Så mycket att till och med Timbros nyutnämnda chef Roland Poirier Martinsson i några artiklar på Newsmill går till hårt angrepp mot nyliberalismen. Det gör han förstås för att han vill rädda kapitalismen från sina egna motsättningar, men det är intressant.

I Kina behöver man inte oroa sig för att bankerna ska gå omkull. För där är praktiskt taget alla banker statliga. Borgarna har skrikit ut att Kinas ekonomiska framgångar beror på liberaliseringen av ekonomin utan att nämna att grunden för den kinesiska ekonomin är att de största industriföretagen och i princip alla banker ägs av staten.

Lars Leijonborg, den kanske mest pinsamma av de ledande (eller före detta ledande) borgerliga politikerna, skrev för några år sedan att vi bör lära av Kina. Det tycker jag med, fast på ett annat sätt än vad han avsåg. Förstatliga de största företagen och bankerna så behöver vi inte oroa oss för verkningarna av amerikanska börskrascher. Tillvaron skulle bli tryggare då.

Fast naturligtvis under demokratisk kontroll, till skillnad från Kina. Bör jag kanske tillägga, så att ingen missförstår mig totalt.

onsdag 1 oktober 2008

Oktober – årets mörkaste månad?

Jag har så länge jag minns haft känslan att oktober är årets mörkaste månad. Det är den ju inte, om man räknar antalet soltimmar. Men jag har ändå haft den känslan.

Nu ogillar jag inte direkt mörker. Mörker kan vara romantiskt, spännande, fascinerande. D.v.s. mörker utomhus. Inne vill jag ha lampor tända, i synnerhet när jag ska sova. Från den stund jag fick ett eget rum i maj 1968 har jag sett till att det lyser en lampa, ofta till och med taklampan, när jag ska sova. Det går ofta att väcka mig genom att släcka lampan, jag blir förskräckt och vaknar.

Varför är oktober mörkast? Tja, redan i november från och med allhelgonahelgen brukar ljus tändas till och från, och ju mer man närmar sig jul desto mer ljus är tända. Och sedan kommer ju snön, och det gör det ju också ljusare.

Skräckförfattaren Ray Bradbury verkar dela min syn på oktober, att döma av böcker som Oktoberfolket och Oktoberlandet.

Ofta händer mig viktiga saker den 1 oktober. 1 oktober 1968 var jag på mitt första möte med elevrådets styrelse, vilket betydde oerhört mycket för mitt självförtroende. 1 oktober 1971 var också en viktig dag, då var det första gången man kunde köpa SL:s månadskort. Det verkade som om Stockholm plötsligt öppnade sig, man kunde åka överallt i Stockholms län för bara 50 kronor i månaden. Ja, det var priset då.

Men det finns också något kusligt med oktober. När jag första gången läste Oktoberfolket var det faktiskt oktober, närmare bestämt 1973, och den kusliga handlingen och mörkret utanför vävdes samman till en skräckfylld helhet.

Så oktober är spännande. November som kommer efter är mer rofylld. Tycker jag.

tisdag 30 september 2008

Utpressning

De senaste dagarnas ekonomiska oro beskrivs nästan aldrig med de rätta orden. Vad vi har här är en situation där ett antal oerhört rika finansmän (och några få kvinnor) föreslås att få enorma summor pengar från de skattebetalare de redan dag och natt suger ut. När de inte får det uppstår "ekonomisk oro" och världens tidningar och politiker ber och bönar att USA:s kongress till sist ändå ska betala ut mutan.

Gräddan av den härskande klassen har använt sitt terrorvapen: ge oss pengar, annars blir det trettiotalskris.

Sällan har de verkliga maktförhållandena framstått så klart som i dessa dagar. .

söndag 28 september 2008

Kiremaj70

Jag vill återigen påminna om min hemsida Kiremaj70 där jag utvecklar mer utförligt en hel del som finns på denna blogg.

Varför skriver jag nu detta? Jo, för när jag fick en blogg kunde jag snart märka att besöken på min hemsida kraftigt minskade, vilket nog är det mest negativa med att ha en blogg. :-(

Nu har jag blivit så van med att ha en blogg, så jag kommer säkert inte att sluta, men hemsidan har mer än bloggen ett mer medvetet fokus på en rad ämnen, framförallt övergrepp mot barn och förpatriarkala och forntida religioner.

På bloggen skriver jag mest smånotiser, när jag får lust och orkar... Eller lägger in gamla artiklar från hemsidan.

torsdag 25 september 2008

Speed Of The Sound Of Loneliness

För ett tag sedan lyssnade jag igenom några band från 1994, där jag hade spelat in musik från radion. Då stötte jag på en sång som jag spontant tyckte om. Jag visste inte vad det var för sång, men jag sökte på Google på sökord från texten. Och då upptäckte jag snart att det var Speed Of The Sound Of Loneliness med Nanci Griffith.

Jag tycker den är fin, lyssna gärna på den, ni kanske tycker om den med...

onsdag 24 september 2008

tisdag 23 september 2008

Tankeväckande sång

En sång säger mer än tusen vanliga ord så istället för att plåga er med mina tankar och känslor just nu länkar jag till Sofia Karlssons version av Flickan ock kråkan.

söndag 21 september 2008

Höstdagjämning

21 september är en dag som jag alltid förknippar med ångest. Det är bäst jag skriver så lite som möjligt den dagen.

Återkommer den 22...

torsdag 18 september 2008

Styckmordet igen

Efter Göran Lambertz artikel i DN/Debatt idag verkar det uppenbart att "obducenten" och "allmänläkaren" kommer att få resning.

Samtidigt matas vid med artikel efter artikel som ska få oss att tro att bevisningen mot dem var på gränsen till obefintlig. Den andra sidan kommer nästan aldrig till tals, och risken är att versionen i Per Lindebergs "Döden är en man" till sist kommer att bli den allmänt vedertagna. Trots att den faktiskt till stora delar demolerats i Lars Borgnäs bok "Sanningen är en sällsynt gäst", som det numera är ganska så tyst om.

För den som vill sätta sig in i diskussionen om fallet är fortfarande Kerstin Alfredssons artikel i Arena, som också kommenterar Lindebergs bok, en utmärkt utgångspukt. Den skrevs redan 2000, men länken ovan är till en uppdaterad version. Den rekommenderas varmt.

onsdag 17 september 2008

Olustigt tvåårsjubileum

Ikväll är det två år sedan Fredrik Reinfeldt och hans kumpaner lyckades erövra regeringsmakten. Redan några dagar innan valet hade jag skrivit den smått skräckslagna kommentaren "Att drömma mardrömmar om alliansen" på min hemsida.

Kommentaren kan te sig alltför panikslagen, men ingen vettig människa kan förneka att Alliansen har levt upp till även ganska högt ställda negativa förväntningar.

Och opinionssiffrorna är vederbörligen låga. Men det räcket ju inte. Kan inte folk börja protestera på ett mer eftertryckligt sätt än att snacka ner Reinfeldt inför opinionsundersökare?

söndag 14 september 2008

Att pierca naveln

Jag hade tänkt många år på att pierca naveln. Jag kände att jag hade ett behov att något skulle sitta i naveln. Fråga mig inte varför.

Jag hade då och då råkat gå förbi tatuerings- och piercingslokaler. Det verkade lite avskräckande. Exempelvis hade en sådan lokal på söder ett ganska så sataniskt namn, och i fönstret fanns diverse satanistiska symboler. Inte precis ett ställe jag skulle vilja gå in i, än mindre pierca naveln på.

Men våren 2007 hade jag bestämt mig, jag skulle verkligen pierca naveln. Jag hittade Lenas Studio nära Odenplan. Det verkade lugnt och ofarligt. Jag tog mod till mig och beställde en tid. Jag fick en tid den 2 maj.

Då jag kom dit tittade innehavaren mycket misstänksamt på mig. Jag sa att jag beställt tid för att pierca naveln. Hon såg ännu mer misstänksam ut. Jag undrade om jag verkligen skulle låta denna, som det verkade, närmast fientliga människa skära i mig. Hon frågade sedan ”och vem är det som ska pierca sig?”.

Mycket förvånad svarade jag ”men det är ju jag!”. Då sken hon upp och den misstänksamma minen försvann. Det visade sig att hon hade trott att jag var en kontrollerande fader med en dotter någonstans bakom hörnet.

Nåväl, jag fick naveln piercad. Det gjorde ont en sekund, och jag skrek till. Hon sade ”tyst, du skrämmer iväg kunderna som väntar”. Då började jag skratta.

Det gick bra. Det blev inga infektioner och jag har trivts med det i snart ett och ett halvt år. Men nu plötsligt märker jag att kulan, som sitter på den ring som är inslagen i naveln, plötsligt är borta. Jag kan inte förstå hur och var den lossnade.

Jag gick tillbaka till lokalen i lördags, men hon hade inte tid att sätta in en ny, för hon hade redan massa kunder. Det hade hon också, det vimlade av tonårstjejer i studion.

Och nu står jag inför valet och kvalet, ska jag gå dit igen i veckan och hoppas på bättre tur (jag fick ingen tid) eller ska jag ta bort ringen och återgå till mitt tillstånd före den 2 maj 2007? Jag har inte bestämt mig. Jag måste välja, och jag har svårt för att välja. Vi får väl se vad jag gör.

fredag 12 september 2008

Very last day?

Undergångsvisioner tycks vara en del av vår kultur. När det inte är Nibiru, är det acceleratorn i Cern som hotar oss med förintelse. Jag måste medge att jag känner en antydan till rädsla när jag läser om Cern, i motsats till när jag nu läser om Nibiru. Jag tror inte alls på någondera hoten, men när det gäller Cernacceleratorn får jag en liten irrationellt påträngande tanke "men tänk om det ändå KAN ligga något i varningarna..." Tja, det är bara att ta det lugnt och möjligen lyssna till en låt som passar in ganska så bra i en sådan rädsla, Very last day med Hollies, från 1966...

onsdag 10 september 2008

Roxette och en störande granne

Jag bodde i en studentkorridor vid Västra skogen under flera år. Det var ganska bra där, jag trivdes nog bättre i en korridor än i en ensam lägenhet, typ där jag bor nu.

Från och med slutet av 2000 ställdes jag dock inför ett litet problem. Jag fick en korridorgranne vägg i vägg med ett glödande intresse för att spela SKA-musik - högt. Det var enerverande.

Jag sa ifrån gång på gång och det ledde efter ett tag att han slutade att spela på nätterna - det SKULLE ju kunna hända att jag fick för mig att ringa till störningsjouren. På morgnar, dagar och kvällar fortsatte det dock, och det gick ju inget att göra något åt saken. Trodde jag.

Sommaren 2003 kom jag dock på något. Vi hade hyresfritt juni och juli så jag fick lite pengar över. Och då kom jag på något. Jag köpte en CD-spelare med en mycket imponerande bas. På så sätt kunde jag upprätta någon form av terrorbalans.

Varje gång de dova bastonerna hördes från grannens imponerande anläggning kunde jag sätta på min egen spelare och spela egen musik, som jag tror han inte var så förtjust i. Speciellt minns jag att jag spelade Roxette.

Jag hade köpt en samlings-cd med dem, "Pop hits" hette den. Och jag kom plötsligt på att jag blev riktigt förtjust i att spela den på den högsta volym jag kunde tänka mig. Så plötsligt kunde hela korridoren med viss förvåning höra låtar som "Sleeping in my car", "Real Sugar" och "Opportunity nox" dåna från mitt rum.

Jag trodde att det skulle leda till någon form av musikkrig - men det gjorde det inte. När jag satte på Roxette, eller Lambretta, eller något annat jag tyckte passade, brukade han efter ett litet tag stänga av sin spelare. Eller möjligen gick han över till hörlurar för att inte störas av min osofistikerade musiksmak.

Det var en trevligare metod än att ringa till störningsjouren. Det skulle ha skapat en pestig stämning i korridoren och förstärkt intrycket av mig som äldre, tråkig och intellektualiserad.

Och jag tycker faktiskt om Roxette, även om jag misstänker att det kan ses som en inte bara osofistikerad utan rent av tonårsmässig (kanske närmare 14 än 19?) musiksmak. Men det bryr jag mig inte alls om.

fredag 5 september 2008

Funderingar i den mörka natten

Tvärs över gården nedanför huset där jag bor ligger det ett annat hus. Det är inget konstigt med det, och detta hyreshus verkar helt normalt. Lamporna tänds och släcks och på natten är det mörkt. Som det ska, alltså.

Men bakom detta hus ligger ett högre hus. Och där finns det ett fönster som alltid är tänt. Det är ingen trapphall eller så, även om det ligger ganska långt borta syns det tydligt att det är ett fönster till en lägenhet. Där är tänt hela natten. Alltid. Så vitt jag fattar de senaste ett och ett halvt åren.

Inte en enda gång jag tittat på det har det synts någon människa i fönstret. Jag sitter här och märker att jag funderar intensivt på varför det alltid är tänt där. Det har säkert en helt naturlig förklaring, frågan är bara vad.

Förmodligen får jag aldrig veta varför. Och förmodligen kommer jag att fundera över varför även om tio år, om jag nu lever då.

Frige de fem kubanerna - politiska fångar i USA!

FRIGE DE FEM KUBANERNA POLITISKA FÅNGAR I USA!

STOPPA USA:s BLOCKAD MOT KUBA!

STOPPA TERRORN FRÅN USA!


MISSION AGAINST TERRORISM (film)

En film om De fem terroristbevakarna som sitter i USA:s fängelse för att de har bekämpat terrorism. Filmen ger också förklaringen till att Kuba blev tvungna att skicka agenter till USA för att bevaka de extrema exilkubanska högergrupperna som framförallt finns i Miami. De fem har nu suttit 10 år i fängelse. 10 år är för mycket.

Filmen är textad på engelska.

Inledning av Tomas Widén, ansvarig för kampanjen för frigivandet av de Fem

Frågestund och diskussion efter filmen

Fredag 12 september, kl 19:00

SERVERING FIKA BOKBORD

Alla välkomna!

Latinamerikansk bokhandel

Drottninggatan 91

Arr: Svensk-Kubanska Föreningen & Kommitten frige De Fem

APPELLMÖTE och FLYGBLADSUTDELNING


Under fyra lördagar delar vi ut flygblad för för frigivandet av De Fem kubanerna!

Fredag 12 september, kl. 17:00 – 19:00

Lördag 13 september, kl. 11:00 – 14:00

Lördag 20 september, kl. 11:00 – 14:00

Lördag 27 september, kl. 11:00 – 14:00

Lördag 4 oktober, kl. 11:00 – 14:00

Drottninggatan vid ”triangeln” utanför Stadsteatern.

Arr: Svensk-Kubanska Föreningen & Kommitten frige De Fem

tisdag 26 augusti 2008

Mamma Mia

Det är konstigt, för någon tid sedan skrev jag om hur jag av misstag slank in på "Desperately seeking Susan" 1985 och blev alldeles fascinerad av den. Idag hände något ganska liknande.

Jag gick med min bror på stan, och när vi kom fram till två näraliggande biografer erbjöd han sig att bjuda mig på vilken film som helst av de filmer som gick på dessa två biografer. Jag valde ABBA-musikalen "Mamma Mia", en film jag förmodligen aldrig skulle ha prioriterat att lägga ner pengar på om jag hade betalat själv.

Den gjorde nu inte riktigt ett sådant intryck på mig som "Depererately seeking Susan" gjorde 1985 och jag gillade inte precis allt i den, men den gjorde mig glad. Och lite vemodig, då den skildrade en värld av upplevelser och glädjeämnen jag aldrig har varit en del av.

Dessutom var det förbluffande att se hur sinnrikt och humoristiskt handlingen kopplades till texterna i ABBA-låtarna. En fullträff var för övrigt hur man bytte ut könet på huvudpersonerna i den annars en aning problematiska sången "Does your mother know".

Jag har kommit hem nu, och jag är glad över att jag såg filmen.

söndag 24 augusti 2008

On Ritual Abuse

Det är första gången jag haft en artikel på engelska på min blogg, men den här ligger avsides på min hemsida och jag tror inte att många upptäcker den. Den är skriven av en amerikansk överlevare från rituella övergrepp. Jag provoceras att lägga ut den igen, av min irritation på att uppslagsordet "Satanic Ritual Abuse" på engelska Wikipedia, som i motsats till svenska Wikipedias uppslagsord om samma sak har varit riktigt nyanserat en längre tid, nu tagits över av så kallade "skeptiker" som med administratörernas stöd där slår fast att ingenting av detta existerar och att allt är "moralpanik" och "hysteri".

Jag godtar inte termen ”Satanic Ritual Abuse”, men fenomenet bakom den existerar tyvärr och nedtystandet av saken är en av de faktorer som gör att det kan fortsätta existera…

---------------------------------------------------------------
Från Body Memories 5/6 1993. Inlagd med författarens tillstånd.

I was born into a satanic family whose practices trace back to Europe. By day my family was proper, even dull, with minor little human flaws. By night they were satanists, and like all committed parents, they raised their children to adhere to their practices. For me as a child, this meant physical and emotional sadism, lots and lots of group sex and animal sacrifices, some human sacrifices and cannibalism, and acting in pornographic films. As an adult, after I had broken free, it meant endless years of depression and fear, accomplishment sucked dry of every bit of pleasure, a dread of life, and a frustrated desire to disclose what had happened and find some peace.

Did it really happen? Well, how do you teach a preschooler to have S/M fantasies? Where did that preschooler, who had no television or conventional religious training, learn about the devil, being buried alive in coffins, bearing the devil´s baby? What do you have to do to a child to make it believe, in 1945, that people are selfish, power-hungry, and sadistic, and that the only protection in life is to offer yourself to satan so that you can be the predator, not the prey? If it wasn´t satanic abuse, what did they do to me, that I organized my life around this fantasy? Must have been pretty awful.

I was taught, threatened, coerced into keeping my abuse secret. The time I slipped and revealed something, people outside the cult usually didn´t notice. When they did, all they saw was that I was odd, different from other children, difficult. In 1945, children´s problems where assumed to arise from within, from innate flaws or badness. The expression of children´s pain required suppression and correction rather than serious attention. Is it much difference today?

My life has been blessed as an adult because I managed to escape, and no longer had to be tortured or torture others. I raised my children non-abusively, and that is a miracle. And today I am blessed because I can speak out about my experience, and I can share my life with others who had lived through the same atrocities. I suffer the same old despair, but it feels a little less alone to be accepted, believed comforted and even (dare I say it) cherished by a few people.

And yet, socially, ritual abuse survivors are as alone as we have ever been. We are keenly aware of the powerful voices trying to still us with accusations of being narcissistic hysterics jumping on the abuse bandwagon. We hear threats of lawsuits, but do not even have the credibility to be arrested for crimes we were forced to participate in. We feel our aloneness most when we disclose and are met by disbelief, total silence, or comments about the weather.

All who lived through ritual abuse are deeply impaired. Who wouldn’t be scarred by just one incident of the type we suffered day after day? Many survivors can´t keep a job or a relationship. Many of us are chronically suicidal and self-mutilate or cover our pain with amnesia, drugs, or alcohol. We routinely get scapegoated for our symptoms. Most of us don´t have the resources to get assistance from society, and we settle for patronizing crumbs.

There are some brave and competent people without cult experience who try to understand and help us, but they are few and far between. So we reach within for understanding and solace, and we band together, as best we can, to create for ourselves what society withholds from us. Our deep and precarious friendships clothe our suffering in moments of beauty.

I have never been believed by society, and I do not expect to be. For if we were to be taken seriously, we would expose that the very foundation of culture, throughout human history and in every country, is abuse, aggression, power hunger and sadism. If you believe in the existence of hidden ritual abuse, you will start to be able to identify open ritual abuse in every institution and family you come in contact with.

For ritual abuse is simply systematic physical, emotional, sexual and/or spiritual abuse in the name of a defined ideology. It is abuse rationalized as ´for your own good´ or for the good of society. Under this definition, the vast majority of ritual abuse is out in the open and sanctioned by many people. A child who is told he is going to hell for lying, a teenager who beats up people of different races, ethnic cleansing, and the list goes on and on. The difference between my experience and everyday life is only one of degree and secrecy.

If I were to be believed, people would not be able to live with themselves and continue to tolerate such horrors. They would have to change themselves and society. My life has taught me not to dare expect so much from people.

Jeannie Riseman

måndag 18 augusti 2008

John McCain - den "moraliske" krigsförbrytaren

Läser i Svenska Dagbladet idag om att ”republikanen John McCains korta kärnfulla svar på moralfrågor stärkte hans anseende bland kristna väljare”.

Han frågades ut av pastor Rick Warren och ansåg bland annat att varje barn får mänskliga rättigheter ”vid befruktningen”. Detta tilltalade dessa kristna väljare så mycket att de inte ens reflekterade över om detta även gällde vietnamesiska barn under den period då McCain var amerikansk bombflygare över Nordvietnam.

För det var ju det han var. För detta hyllas han som en stor patriot. Speciellt hyllad är han eftersom han blev nedskjuten under en av dessa nätter, då han vräkte dödslaster över fattiga vietnamesiska bönder – män, kvinnor och barn.

Någon kan invända att han bara ”lydde order”. Men det är inte sant. Bortsett från att det var helt möjligt för ungdomar i USA att vägra värnplikt utan att drabbas av något värre än (i värsta fall) några års fängelse har McCain på många sätt visat att han inte bara lydde order.

Han var så plikttrogen att han valdes ut till bombflygare på farliga och dödsbringande uppdrag. Han var så plikttrogen att han inte ens tog avstånd från massmorden på oskyldiga bönder när han hade den stora chansen – under fångenskapen i Nordvietnam. Han var så plikttrogen att han inte heller ifrågasatte kriget när han kom hem. Och nu vill han göra politisk karriär av sina förbrytelser.

De verkliga ”hjältarna” på den amerikanska sidan i kriget var de som deserterade, eller motarbetade den egna armén. Eller åtminstone tog avstånd från mördandet när de kom hem. Och de verkliga hjältarna bland de bombpiloter som blev nedskjutna, var de som vågade uttala sig i nordvietnamesisk radio och fördöma det imperialistiska kriget. Väl medvetna att de skulle betraktas som förrädare när de kom hem.

De som gjorde det, avfärdades senare som ”hjärntvättade”. De var snarare avprogrammerade - de hade befriats från den programmering de fått i USA:s armé – och i det amerikanska samhället.

John McCain påstår sig dessutom ha blivit torterad i Nordvietnam. Det kanske han blev, vad vet jag. Men han ska vara förbaskat glad över att han överhuvudtaget överlevde. Den känslomässiga reaktionen från de vietnamesiska bondesoldater som äntligen lyckats skjuta ner en av dessa dödsmaskiner som terroriserat deras hembygd och mördat deras anhöriga torde ha varit att göra processen kort med de piloter, som de säkert uppfattade som djävlar i människohamn. Men nu var Nordvietnams armé väldisciplinerad. Betydligt mer så än sina amerikanska motståndare.

Denne man, som är så stolt över att ha massakrerat nordvietnamesisk civilbefolkning, kan nu använda detta som en språngbräda för att bli USA:s president. Det säger en hel del om samhället i Amerikas Förenta Stater.

söndag 17 augusti 2008

Motherwitch...

... har haft en av de mest fantastiska bloggar som funnits på nätet i Sverige. Hon har hårt och skoningslöst angripit övergrepp mot barn, förövarna och deras nätverk.

Nu säger hon att hon har blivit hotad och inte vågar fortsätta.

Samtidigt säger Marina, en annan bloggare med samma inriktning, att hon inte vågar fortsätta.

Det är en tragedi. Jag saknar nästan ord.

Motherwitch, Marina, och ett antal andra bloggare i anknytning till dessa, har varit ett reellt stöd för alla utsatta. De har svängt debatten på nätet i rätt riktning.

Innan Motherwitch dök upp var situationen på nätet oftast eländig och förövarna och deras försvarare dominerade "pedofildebatterna". Motherwitch kom som en stormvind, och drog med sig andra. Nu verkar de sluta, en efter en.

Jag förstår som sagt varför men finner det oerhört sorgligt.

TILLÄGG 18/8
Marina har redan omprövat sitt beslut, och meddelar att hon ska fortsätta!
Se hennes bloggar på Wordpress och Aftonbladet där det nu ser ganska så hoppfullt ut.

lördag 16 augusti 2008

Desperately seeking Susan

Har just sett ”Desperately seeking Susan” på TV 5. Det var på många sätt en nostalgitripp.

Jag har aldrig direkt tillhört Madonnas Fan Club, men just den här filmen tillhör mina absoluta favoriter. Det kan möjligen ha lite med att göra med när jag först såg den.

1985 var jag under isen, för att uttrycka det milt. Mådde extremt dåligt, rent psykiskt, var utan lägenhet, och full av ångest.

Men två sommardagar det året råkade jag ha lite pengar över, och kom på en idé. Jag skulle vandra runt på stan, och varje gång jag gick förbi en biograf skulle jag gå in och se filmen de visade, oavsett vad det var för film. På så sätt skulle jag få se filmer jag annars aldrig skulle ha sett.

En av de filmer jag kom att se på detta sätt var just ”Desperately seeking Susan”. Jag hade då ingen aning om vem Madonna var, det var föst åratal senare jag kopplade ihop henne med den filmen.

Men den sken in rakt i mitt eländiga tillstånd, och plötsligt hade jag roligt. Oerhört roligt. Det var något helt halsbrytande underbart med handlingen, tyckte jag, och jag skrattade ibland så jag vek mig dubbel.

Jag tror jag identifierade mig med Roberta, den uttråkade välbärgade kvinnan, vars vägar plötsligt korsas med Susan (Madonna), på det mest halsbrytande sätt. Jag var visserligen så långt ifrån välbärgad man kunde komma, men tråkigt hade jag. Och filmen gjorde att jag fick riktigt roligt ett tag.

Jag rekommenderar den verkligen, men smaken är ju olika. En man jag kände, som jag övertalade att se den, var bara sur efteråt och tyckte det var en skitfilm. Jag trodde nog att han därmed avslöjat sin brist på humor, men det sa jag inte.

Synd bara att jag inte har någon video, jag skulle gärna spelat in den nu….

tisdag 12 augusti 2008

Offrens klagan

Ett ironiskt inlägg om den pågående förnekelsekampanjen. Från Birgitta Allmos bok "Vem vågar tro på ett barn?". Den skrevs när medias och förnekarnas hets runt Södertäljefallet var som mest intensiv, i 1993. I grunden har inget förändrats. Resonemangen känns igen, eller hur? Fanns i en förkortad version i Spegeln 2/1996. Inlagd med författarens tillstånd.
______________________________________________________

Nej, nu får det vara nog!

Sveriges fängelser är överfulla av stackars
oskyldigt sexdömda män! Det svenska
rättssystemet håller på att kapsejsa!

Justitiemord begås var och varannan dag, det ena efter det andra. Detta är en livsfarlig utveckling! Det krävs ju bara ett förfluget ord, som att "filmjölk är äckligt" från en vilseledd tonåring, för att en man ska dömas skyldig till övergrepp han inte begått!

Vi måste börja inse att vårt rättssystem inte längre är kapabelt att döma i sexbrottmål. Det är allmänheten och Vi i synnerhet, som måste ändra det här! Vi som verkligen vet hur hårt den stackars mannen kämpar för en chans att bli trodd!

Runt om i landet konspirerar alla möjliga kvinnorörelser för att sätta dit oss män. Våldtäkts- och incestmål har blivit deras vapen i den nya tidens häxprocesser!
Passa dig noga för att bada med din dotter! Man kan aldrig veta när anklagelserna kommer.

I barns hjärnor uppförstoras ju en vänlig puss på kinden till en sexualiserad ritual! En vacker dag kommer poliser och knackar på din dörr. Du förs till förhör och så börjar karusellen snurra. Inte kommer man att tro dig heller!

Men just Du av alla har ju ingen som helst anledning att förvränga sanningen om så allvarliga saker? Det är ju absurda påståenden!

Hotfulla kvinnosakskvinnor kommer att gadda ihop sig mot dig i maskopi med giriga psykologer och terapeuter. Det är som bekant ett söndagsnöje för dem alla att plantera in falska minnen av sexövergrepp i lättpåverkade barns och kvinnors små hjärnor!

Nej du min vän, snart är loppet kört! Du kommer knappt få en chans att yttra dig förrän de fäller domen.
Skyldig, såklart!

Vad spelar det då för roll att du nekar ihärdigt och kraftfullt?

Vad spelar det för roll att du förklarar det förfalskade (för det säger sig ju självt att det är falskt) rättsintyget om din dotters "underlivsskador", med att berätta om alla de gånger hon körde in föremål av en bakpotatis storlek i ändtarmen på sig själv eller onanerade med kvastskaftet?

Vad spelar det för roll att du berättar om hur skicklig hon är på att låtsasgråta och spela teater?

Ingen kommer att förstå att barnet faktiskt har ljugit ihop dessa vandringssägner med hjälp av otäcka psykologer och jourkvinnor. Förresten, hur lyckades hon egentligen komma i kontakt med dem?

De måtte ha fått henne att verkligen tro på att hon behövde hjälp!

Barnet har ju allting att vinna på att falskeligen tillvita dig, eller hur? Stora pengar, för att inte tala om all uppmärksamhet! Skadeståndsbeloppen är ju så höga i sådana här mål.

Nu äntligen kommer hon att kunna köpa den där hästen eller persondatorn hon så länge trånat efter.

Att reportrar och fotografer runt om i hela landet jagar scoop, offentligt diskuterar hennes trovärdighet och spekulerar kring hennes intimaste privatliv i sensationella lösnummerupplagor är ju något hon alltid velat medverka till!

Hon njuter av uppmärksamheten och lyckas genom sitt troskyldiga och hjälpsökande uppträdande, uppvigla hela landets samlade massmedia emot dig.

Detta borde ju rättsväsendets representanter begripa, eller hur?

Särskilt som det till och med händer att någon modig och människokännande kriminalkommissarie med ansvar, i lämpligt god tid före planerad rättegång, ställer sig på vår, de svagas sida och ger offentligt uttryck för sin egen och andras åsikter. Såväl om sjukdomen mytomani som om justitiemord.

Det är en verklig bragd att våga visa sitt djupa engagemang i stora rubriker och i så många mediasammanhang som möjligt.

För säkerhets skull kommer allt sannolikt att vara väl dokumenterat till eftervärlden i något offentligt PM med saxade och självtolkade smaskiga uppgifter ur en hemligstämplad och kanske pågående förundersökning. Heder åt en sådan person!

För ditt barn kommer kanske nu att bli omhändertaget av socialtjänsten och får flytta till en ny familj. Flickan förstår genast att hon där kommer att få allt hon pekar på och slipper höra ditt tjat.

Tänk alla de gånger du lönlöst bett henne städa åt dig! Det är självklart att hon anklagar dig för sexuella övergrepp! Det måste ju var och en inse!

Alla, utom de godtrogna juristerna och nämndemännen förstås, som alltid tycks vilseledas av psykologers och psykiatrikers uppblåsta lögner och lömska kvinnosakskvinnors hysteri!

Vi måste handla nu, innan det blir för sent! Innan alla vi män sitter inlåsta på slutna anstalter för sexbrott vi aldrig har begått!

Det är ju exakt detta som den militanta kvinnorörelsen och de karriärsugna psykologerna vill åstadkomma!

Vi måste börja reagera och ta tillbaka den makt och kontroll vi tycks ha förlorat!
Endast då kan vi hjälpa de stackars galna, vilseledda kvinnorna och barnen till rätta, tillbaka till ett rättfärdigt och lyckligt liv igen! Nu är det dags!

Alla vi som förstår oss på barn, måste lära människorna vad verklig kärlek är. Barn behöver ömhet och närhet, pussar och kärlek.
Vi introducerar dem i vuxenlivet och hjälper dem att tillfredsställa sina helt naturliga behov. De måste självklart tillfredsställas precis som vuxnas.

Barnens bästa i centrum.

Olyckliga barn blir som födda på nytt efter en stunds kärleksfull lek. Ja, fram för den gamla goda tiden, då man öppet och fritt kunde umgås med barnen på Klara Norra utan att någon obehörig lade sig i.

Låt oss starta en ny barnhjälpsorganisation med telefonjour så att vi lättare kommer åt att erbjuda barnen våra tjänster! Upprätta en statlig myndighet för tillsyn av att barnens mänskliga rättigheter tillgodoses och att deras sexuella behov bejakas.

Ge barnen frihet att välja! Tillåt den svenska barnprostitutionen och inför noggrann registrering och regelbunden hälsokontroll. På så sätt skulle svinnet av välanvända barn kunna minskas och riskerna för könssjukdomar minimeras.

Passa på att öka produktionen av undergörande och stimulerande barnporrfilmer och snuffmovies så att fler får chansen att upptäcka den sanna njutningen.

Vi måste återetablera oss som det ledande producentlandet på världsmarknaden, inte minst för att bidra till en ökning av BNP. Råvaran är ju numera lättillgänglig!

Vi har ju fortfarande yttrande- och tryckfrihet i det här landet! Tack och lov! Och våra gränser möter ju inte längre något hinder, varken för det ena eller det andra!

Tänk med tacksamhet på de få heroiska försvarsadvokater som så osjälviskt och endast till självkostnadspris, till och med offrar sin egen fritid för att kämpa för våra mänskliga rättigheter.

Allt de begär är vår trohet och löften om fortsatta uppdrag under precis så många år som behövs för utredning på utredning, bearbetning och alla överklaganden.

Tänk på att deras dokumentation även kan leda till en och en annan nyskriven självbiografi som kan gynna vår kamp!

Vi får heller inte glömma att framhålla dessa synnerligen kompetenta och halvårsutbildade vittnespsykologer.

Äntligen får de chansen att göra sin stämma hörd till förmån för den Enda sanningen.

Tveka inte att själv framträda med jämna mellanrum för att berätta för allmänheten om din fasansfulla situation.

Berätta gärna om ditt osolidariska barn som haft mage att så ogrundat och fantasifullt anklaga dig! Ni som hade ett så fint förhållande ända tills obehöriga klampade in och förstörde allt.

Låt folk få se hur du riktigt lider!

Det kan vara nyttigt att din lilla förrädare till unge påminns om att du inte tänker ge upp. Det blir en kraftfull markering att hon gått för långt över gränsen. Hon ska minsann få stå i evig förlåtelseskuld till dig.

Genom ditt modiga och öppna agerande blir det anklagande barnets identitet känt. Detta blir till god hjälp för dig. Nu förstår hon att även dina vänner kan hjälpa till med att sätta gränser om hon sticker upp emot dig igen!

Som förstående far är ju du den ende som vet hennes eget bästa nu och i all framtid. Tack media för att ni äntligen (om än med viss ansträngning) har fått upp ögonen för verkligheten.

Ett särskilt tack till de Sverigekanaler på teve som den senaste tiden visat sig vara lysande förebilder i kampen för den sanna föräldrakärleken.

Att dag efter dag, på bästa sändningstid visa ett kort inslag med vårt budskap, är ett gott initiativ och mycket skickligt gjort. Även andra media borde ta efter denna suveräna, omärkligt indoktrinerande metod.
Det är ytterst viktigt att vi fortsätter på den inslagna vägen.

Med hjälp av tidningar och radio/teve kommer vi att få över samhällets attityder på vår sida inom loppet av ett par år!

Tack och lov för redaktörer och programledare som ur timslånga intervjuer och annat material har förmågan att redigera fram bara det riktigt väsentliga och se till att endast detta presenteras och debatteras.

Upp till kamp! Hav förtröstan!

Låt våra bröder och systrar i USA visa vägen! Vi vet ju att alla vi, som råkat anklagas och dömas för sexbrott, är oskyldiga och har fallit offer för häxprocesser, myter, fördomar och inkompetens.

ELLER HUR?