fredag 31 augusti 2007

Linnéa Lilja i radioteatern

I morgon klockan 13.30 i P1 spelar radioteatern en föreställning, som utgår från Linnéa Liljas bok "Under Skalet". Av döma av hur den presenteras på Sveriges Radios hemsida kommer föreställningen så vitt jag förstår att koncentrera sig på frågan om faderns skuld, men den som läst boken vet att Linnéa Liljas självbiografiska berättelse också handlar om organiserade sadistiska övergrepp i rituella former.

Därför är det en stor händelse att detta sänds i P1. När "Under Skalet" kom ut våren 2005 var tystnaden så massiv att man kunde höra en snöflinga falla. Bortsett från en (positiv) recension i Norrländska Socialdemokraten var det tyst. Själv försökte jag sprida information om den på nätet, men när jag försökte få in en recension i "vänster"tidningen "Stockholms fria tidning" blev det hela bara pinsamt.

I flera månader försökte denna tidnings kulturredaktör låtsas som om han funderade på att ta in den, tills jag slutligen insåg att detta förmenta grubbel bara var en dåligt maskerad refusering. Uppenbarligen var denna fråga lika känslig för den "fria" tidningen i Stockholm som det var för den etablerade borgerliga pressen.

Men lyssna gärna på P1 i morgon 13.30. Och läs sedan gärna boken också!

söndag 26 augusti 2007

Nån därnere måste gilla mig

Jag skrev tidigare om Lagen om alltings allmänna djävlighet – detta egocentriska begrepp, som baserar sig på den vidskepliga föreställningen att tillvaron gaddat sig samman mot just mig.

Den blir aktuell idag, när jag får reda på att bussarna till Hovsjö centrum på nytt ställts in.

Vad har det med loaad att göra? Tja, när jag tog den här lägenheten var jag lite tveksam. Men det som fick avgöra saken var att bussen stannade alldeles utanför huset. Det gav mig en känsla av trygghet. En väldigt positiv känsla. Jag tycker inte om att gå i mörkret en längre sträcka när jag kommer hem sent.

Den 4 maj drogs bussarna till Hovsjö centrum in på kvällar och helger. Anledningen sades vara att det hade kastats sten mot dem. Tydligen bara vid just Hovsjö centrum där jag bor, för de enda hållplatser som drogs in var de två hållplatserna vid just Hovsjö centrum.

Några månader senare var det meningen att trafiken skulle återupptas. Men det hann inte börja förrän någon på nytt hade kastat stenar mot bussarna – just vid Hovsjö centrum. Trafiken ställdes in igen.

I måndags kväll återupptogs trafiken hit igen. Det kändes underbart. Men idag söndag kommer nyheten att någon har skjutit (!) mot bussarna. Trafiken ställs alltså in igen. Och på nytt just till Hovsjö centrum.

Om jag ska fortsätta att vara egocentrisk får jag bara bistert parafrasera Carola och säga att nån därnere måste gilla mig. Känns inte kul alls.

Om jag lämnar egocentriciteten för en stund kan man undra sig vad det är för speciellt med Hovsjö. Att ungdomar ibland inte gillar poliser är ju inget ovanligt.

Men vem kan ha något emot bussar? Antar att de som skjuter mot bussar själva åker motorcykel, och inte är i behov av kollektivtrafik. Eller?

Men även på ett annat sätt verkar Hovsjö vara ovanligt. Om någon skjuter mot bussar, borde det logiska vara att polisen griper in, och tar fast de som gör det – inte att bussturen inställs. Men nu går det ett rykte om att polisen inte vågar sig in i Hovsjö.

Varför? Jag har alltså bott här i åtta månader nu, och inte sett ett enda slagsmål. Men dessa ungdomar riktar kanske sina aggressioner endast mot poliser och bussar? Mysteriet tätnar.

Själv har jag påverkats mycket av de indragna busslinjerna. Jag har dragit mig för att vara borta sent, och sett att jag kommit tillbaka innan det blivit mörkt. Kanske dumt, eftersom Hovsjö verkar vara så lugnt. Men vem vet, om jag inte aktar mig kanske någon i ett i övrigt osynligt ungdomsgäng tar mig för en polis eller en busschaufför?

Bedrövligt är det i alla fall.

Tillägg
Inställningen av busstrafiken till Hovsjö blev inte permanent denna gång...nu går de som vanligt även kvällar och helger. Peppar, peppar...

tisdag 21 augusti 2007

Jenny Berthelius

/Skildringen av Jenny Berthelius senare böcker i denna artikel är ganska så orättvis. Nu när jag läst om flera av dem kan jag bara dra slutsatsen att hennes böcker hade kommit mig för nära, och jag som ett rent försvar skapade en falsk minnesbild av vad de innehöll. Såväl Djävulsleken som den SF-roman jag nämner i den här artikeln, Järnblommorna, är faktiskt mycket bra. I synnerhet den sistnämnda. Men de är otäcka. Så otäcka att jag ersatte det verkliga innehållet i dem med en menlös fantasibild, som jag sedan utvecklade till en åsikt om hur poänglösa böckerna var. Det är märkligt. E.R. 16/4 2008/


För ett tag sedan kom jag på idén att läsa om några böcker av Jenny Berthelius. Det var lite som en tidsresa.

1978 var jag besatt av denna deckarförfattare. Jag försökte läsa allt av henne. Jag blev en stor beundrare av henne, och när jag började läsa på Jakobsbergs folkhögskola och hade svenska valde jag självfallet henne när vi skulle få en timme var och presentera våra favoritförfattare.

Sedan avtog intresset snabbt. Det berodde inte på att hon slutade skriva, utan, rått sagt, att hon slutade skriva bra. Det kan ju vara en subjektiv upplevelse hos mig, men jag tror de flesta skulle hålla med mig. Hennes senare böcker är inte roliga att läsa. På något sett hade hon en höjdpunkt under första delen av sjuttiotalet – sedan gick det nedåt.

Den första boken jag läste av henne var Skräckens ABC, och det var redan 1975. Men den verkliga fascinationen kom när jag läste Mannen med lien. Den kom redan 1970, men jag läste den natten mellan den 13 och 14 januari 1978. Den påverkade mig djupt, nästan trängde in i mig.

Den var en mordhistoria, men egentligen handlade den om Nen, en traumatiserad flicka vars far hade försökt ha ihjäl henne när han begick självmord. Hon överlevde och kom till en familj, som hade lovat att ta hand om henne. Modern i den familjen, Judy, i viss mån bokens centralfigur, är inte formellt ett ”berättarjag” (hon omnämns i tredje person) men berättelsen skidras mest utifrån hennes perspektiv. Hon hade en inställning till Nen som pendlade mellan djup empati (eller försök till en sådan) och en ganska så grov cynism.

Cynismen kunde ta sig utryck i den ofta upprepade frasen ”för att befria henne måsta man slå ihjäl henne”. Men samtidigt finns, innerst inne, ett försök till medkännande och inkännande, som på något sätt blir tafatt, misslyckat, halvdant.

Nu dras Nen in i en mordhistoria, och hon blir vittne till något som hon försöker berätta om. Ingen tror henne. Hon är ju trots allt en traumatiserad flicka med ångest och sömnsvårigheter, Så när hon börjar bli rädd för att en man med en lie ska komma och ta henne är det ingen som reagerar, till att börja med.

Men nu hade hon inte inbillat sig, ”mannen med lien” existerade och till sist kopplades polisen in. Och det var väl först kommissarie Paul Sanger vid mordkommissionen i Malmö som visar sig förmögen till en äkta förmåga till empati med Nen.

Hans upprördhet över vad Nen utsatts för fick mig att, natten till den 14 januari 1978, göra upprepade understrykningar under dessa rader i boken:
”Att sånt fick ske. Gång på gång, i alla länder, i alla tidsåldrar. Man tror att det måste finnas en gräns, men det finns ingen”.
Mördaren fångas till sist, och Nen adopteras av Sanger.

Vad som är anmärkningsvärt med boken är att även den vuxna Berthelius beskriver skräcken på ett sätt som ger intrycket att den ses genom barns, och inte vuxnas, ögon. Det är långt ifrån dagens action-deckare, skräcken lurar i skuggorna, i konturen av mannen med lien i skymningen, i ugglans rop.

En lustig sak är att de två tvillingarna i boken, som mobbar Nen och tar hand om en luffare som bor i en ödegård, har sina motsvarigheter i en barnbok Berthelius skrev samma år, Ödegården. Även där finns ett par tvillingar, som tar hand om en luffare i en ödegård. På ett sätt säger det något om Berthelius. Handlingen flyter ihop mellan hennes barnböcker och hennes vuxenböcker. Och barnets upplevelse och de vuxnas upplevelse flyter ihop i hennes skildring av skräckens abc.

Och just ”Skräckens ABC” var ju titeln på en annan av hennes böcker. Den kom 1974, och är nog den bästa, efter Mannen med lien. Den handlar inte om ett utsatt barn, men skulle på ett sätt kunna ha gjort det. Huvudpersonen här är en författarinna, Vera Kruuse, som drar sig tillbaka till ett ensligt beläget hus för att skriva på sin roman. Vad ska den romanen handla om?
”Romanen skulle handla om ett barn som skräms nästan till döds, som söker hjälp hos de vuxna men som blir undanskuffad; ingen tror henne när hon berättar vad hon sett och upplevt. Inte förrän det tycks vara för sent.”

Istället mottar Vera efter någon dag ett brev. Det är märkligt, hon trodde att ingen visste var hon var. Brevet innehåller ett manuskript, som hon sakta börjar läsa. Hon tror att det är en ung författare som vill ha råd från henne. Sakta går det upp för henne att berättelsen i manuskriptet verkar handla om henne, och att författaren verkar ha ett obegripligt hat mot henne. Parallellt som hon läser börjar egendomliga saker hända utanför det isolerade huset…

Boken liknar Mannen med lien, framförallt i hur händelser, skräckfantasier, och den mörka naturen utanför vävs samman, på ett sätt som kan föra tanken till 1800-talsromantiken. Det är inte svårt att leva sig in i Veras situation, och den bör nog inte läsas ensam i en stuga på landet…

Varför Jenny Berthelius började skriva sämre i slutet av 70-talet vet jag förstås inte. Hon skrev en del intressant även efter nedgången, men även de bästa uppslag fuskades bort. Bland annat försökte hon sig på en science fiction, som mest av allt blev en blek kopia på Ira Levins This Perfect Day, utan Levins mer politiskt intressanta slut. Och i Djävulsleken från 1978 beskriver hon faktiskt rent definitionsmässigt ett ”rituellt satanistiskt övergrepp” – två år innan denna ordkombination förvandlades till ett begrepp i USA. Men även det uppslaget fuskas bort, personteckningen är platt och handlingen ologisk.

Men trots att Berthelius enligt min åsikt slutade att vara en bra författare i slutet av 70-talet, var hon innan dess ofta överväldigande bra. Åtminstone kunde hon skriva på ett sätt som gick rakt in i mitt innersta, mina drömmar, min längtan och min skräck.

måndag 6 augusti 2007

Yttrandefrihet?

Ser på nätet att en "konstnär" har gjort några "karikatyrer" av Muhammed, där denne framställs som en hund. När han kritiseras talar han om den omistliga västerländska kulturen som garanterar yttrandefrihet. När han talar om denna yttrandefrihet låter han kanske lite högtravande, men i övrigt låter han inte högtravande. På hans hemsida, som jag inte alls vill länka till, låter det närmast som att han njuter av att kränka muslimer.

Känns resonemanget igen? Jag menar yttrandefrihet? Nyligen fick vi höra av ett webbhotell att de måste lägga ut en sida som propagerade för pedofili för att det annars skulle gå emot "yttrandefriheten". Det vore som om jag skulle lägga ut en lång enfaldig text på min blogg som förnekade Förintelsen och om någon invände något skulle jag svara med ett bubbel om yttrandefrihet.

Ingen yttrandefrihet i världen tvingar "konstnärer" att göra bilder där Muhammed föreställer en hund, eller Jesus en pedofil, eller Buddha en apa. Om de gör det är det deras eget ansvar, det finns ingen "yttrandefrihet" som tvingar dem.

Om ett webbhotell väljer att acceptera en hemsida som försöker övertyga om att sexuella övergrepp mot barn är harmlöst är det inte för att några lagar om yttrandefrihet tvingar dem. Det finns inga sådana lagar. Det är deras eget val att vilja ge spridning åt propaganda för normalisering av övergrepp mot barn.

Men "yttrandefrihet" gäller inte för alla. Det vet alla de som en gång i tiden försökte få in inlägg i media som argumenterade för att rituella övergrepp mot barn existerar, och att artiklarna av Lilian Öhrström et consortes om saken var fyllda med sakfel. Sådana inlägg togs aldrig in och det hjälpte inte att vi klagade på bristen på yttrandefrihet.

Yttrandefriheten används idag som en förevändning för att publicera saker som kränker barn, kvinnor och andra grupper som är förtryckta i vårt samhälle.

Men en sak är helt klar. Våra lagar om yttrandefrihet, som i och för sig i praktiken mest kan utnyttjas av de som redan har makt och pengar, säger inte att man måste publicera kränkande bilder eller artiklar, eller lägga ut kränkande hemsidor på sina webbhotell.

De tvingar inte heller en slasksida som Flashback att släppa fram ocensurerade hatkampanjer mot enskilda personer utan minsta försök till moderering. Men den som besöker Flashback vet att det ofta är regel, snarare än ett undantag. För några år sedan pågick där en kampanj mot mig, som skulle hånas för att jag försökte arbeta mot övergrepp. I avsaknad av rationella argument ägnade de sig åt personangrepp, invektiv och rena påhitt. Inte för att jag brydde mig så mycket, det var på sätt och vis kul att de avslöjade sig. Mitt "favoritställe" var kanske det där någon kallade mig för "en utvecklingsstörd mullvad med garderob från sjuttiotalet samt bristande personlig hygien".

Missförstå mig inte, jag vill inte förbjuda någon på Flashback att kalla mig mullvad. Jag är inte ens säker på att det bör stiftas en lag som på ett heltäckande sätt förbjuder allt som skulle kunna uppfattas som propaganda för pedofili, eller karikatyrer av Muhammed, eller förnekande av Förintelsen. Lagar är tveeggade vapen, och om allt för mycket förbjuds kanske jag riskerar en dag att någon kommer på att min hemsida bryter mot något förbud. Jag litar inte på de som har makten i vårt samhälle, och hur de tolkar lagar.

Vad jag menar är att yttrandefriheten inte är någon ursäkt för att publicera smörja. Och i alla de fall vår lagstiftning inte ger (eller kan ge) ett tillräckligt skydd för de som kränks bör "det civila samhället" reagera istället. Med andra ord: webbhotell som lägger ut pedofilhemsidor bör bojkottas. Ingen anständig människa bör ta i dem med tång, och de bör brännmärkas offentligt.

"Konstnärer" som specialiserar sig på att håna redan utsatta grupper bör aldrig få ställa ut, och de som ställer ut dem i alla fall bör bojkottas. En debattsida som tillåter alla kränkande inlägg de kan som inte är entydigt olagliga bör på samma sätt undvikas, bojkottas, bekämpas.

Någon har sagt att lagen inte gillar allt som den tillåter. Nu har lagen knappast någon vilja, men vi har det. Och vi har ingen anledning att acceptera att människor kränks, bara för att det inte är förbjudet.