tisdag 31 januari 2012

Det här liknar besatthet...

När jag tänker på hur mycket och på hur många plan jag tänkt på, grubblat på och relaterat mig till Pehr Hemrik Törngren - en person som ofta hade åsikter som ligger mil från mina egna, och som jag, mig veterligt, aldrig har träffat - blir jag verkligen fundersam. Vad beror det på?

Ett till exempel på detta. På denna blogg skriver jag till och från om "lagen om alltings allmänna djävlighet" (förkortat loaad). På senare tid har jag i och för sig börjat använda uttrycket "Murphys lag" istället. Begreppet "loaad" började jag använda i min dagbok våren 1978, och blev snart ett av de mest återkommande orden i den! Vilket väl avspeglar något mindre roligt...

Men hur kommer det mystiska ordet "allmänna" in? I nästan alla sammanhang talas det endast om "lagen om alltings jävlighet" (vanligtvis med j, inte med dj!) .Jo, ordet "allmänna" kommer från Törngren. I "Populär tidskrift för psykologi och sexualkunskap" 1954 skrev han en artikel med titeln "Är "trygghet" alltid nog?". På ett ställe i den talar han om risken av att ge generella psykologiska råd. Eftersom han nu hade blivit en anhängare av Sjöbrings typlära (lustigt nog kombinerat med Pavlovs reflexologi - möjligen var han den ende i världen med den kombinationen av åsikter!) ansåg han att människor från födseln var radikalt olika.

Så risken var ju (bland annat!) att man gav råd till personer som de inte alls passade för. Och där skrev han skämtsamt ironiskt något om att enligt "lagen om alltings allmänna jävlighet" så torde ju sådana råd för det mesta ha getts just till personer för vilket det motsatta rådet hade varit mer lämpligt!

Jag läste artikeln sommaren 1970, och jag var inte speciellt förtjust i den, men blev fascinerad av det han skrev om lagen om alltings allmänna jävlighet.

Så när jag började använde "loaad" som en tröttsamt återkommande term i min dagbok (åtta år senare!), använde jag Törngrens ord "allmänna" i ordkombinationen.

Men - det var ändå inte riktigt Törngren. Om man ser på förkortningen "loaad" ser man att jag ändå inte följde honom i alla detaljer. Om jag nu minns rätt skrev Törngren "jävlighet" med j, jag skrev "djävlighet" med dj....Det tänkte jag inte på 1978, meningen VAR faktiskt att jag skulle använda Törngrens formulering!

Men det här låter ju mer och mer absurt. Man skulle ju kunna tro att jag bedrev någon sorts kult av Törngren. Men nej, inte alls. Jag tyckte redan från början att hans utveckling var tragisk. Jag minns att jag 1970 tänkte att vad jag än utvecklas till som vuxen, hoppas jag att jag inte slutar som Pehr Henrik Törngren! (Och då tänkte jag inte på sättet han dog, utan på hans trista åsikter och dito relation till sina medmänniskor mot slutet av sitt liv.) Detta är ganska så märkligt, hur jag i så hög grad relaterade mig till honom. Mysko är bara förnamnet.

På något sätt blev kanske Törngren en intellektualiserad tonårings motsvarighet till ett barns låtsaskamrat - en inre fantasi (fast med sitt ursprung i en person som verkligen funnits!) som jag relaterade mig till i alla möjliga avseenden. Som hade sitt ursprung i att jag kunde identifiera mig med honom, psykologiskt. Och som sedan levde kvar strax under ytan även sedan jag medvetet slutat att tänka på det.

Fast, det är klart, om jag hade haft en renodlat magisk världsbild skulle jag väl snarare tro att jag blev besatt... i en bokstavlig mening...

måndag 30 januari 2012

Jag vaknade...

... ur en märklig dröm.

I den flyttade jag in i en lägenhet på Gubbängsvägen, dvs den gata jag bodde på fram till jag var åtta år. Jag boode där till mars 1963.

I drömmen flyttade jag dessutom in i en uppgång alldeles bredvid 85, den där jag bodde som barn.

Från fönstret trodde jag att jag skulle kunna se "gården" bakom huset där jag lekte som barn men det visade sig att det var en nybyggd mur som hindrade mig att se det.

I drömmen fanns det tre lägenheter på planet (i verkligheten finns det nog fortfarande bara två i dessa hus) , och den eller de som bodde snett bredvid mig lämnade nästan alltid dörren till lägenheten öppen när de var hemma (jag hade hitills bara sett en kvinna i dörren, och jag visste inte om det fanns fler). Jag undrade varför, tyckte det verkade konstigt.

Det var en på samma gång mörk och gåtfull som förväntansfull och spänd stämning i drömmen. Grundkänslan var lite som att läsa en bok av Jenny Berthelius, när hon är som bäst....

söndag 29 januari 2012

Genesarets sjö

Jag har aldrig lyssnat ordentligt på denna Kjell Höglund-sång, men nu när jag gör det tycker jag att den är helt otrolig. Första gången jag uppmärksammades på "Genesarets sjö" var nån gång i mitten av 90-talet, då en väninna läste upp dess text i telefon. Den lät fascinerande, men sedan tänkte jag inte så mycket på den,

Men nu har jag lyssnat på den på You Tube, flera gånger, och är helt tagen.

lördag 28 januari 2012

Törngren och matriarkatet

När jag väl är inne på Pehr Henrik Törngren vill jag dessuom säga att han, mig veterligt, dessutom var den förste som fick mig intresserad av ämnet matriarkala samhällen.

I tidningen NU, 1935 eller (mer troligt) 1936, skrev han en artikel om folket på Trobriandöarna - som jag tagit upp i denna blogg och på andra ställen pga av deras förnekande av faderns roll i reproduktionen. Nu var det inte just detta som intresserade Törngren, utan deras ickeauktoritära barnuppfostran och toleranta sexualmoral.

Han byggde på en studie av Wilhelm Reich, som i sin tur byggde på antropologen Bronislaw Malinowskis fältforskning. I artikeln menade Törngren, i anslutning till Reich, att de matrilinjära trobrianderna en gång hade varit ett mer renodlat matriarkat. Och att detta var grunden till att de hade en harmonisk kultur, med stor sexuell frihet för ungdomarna, och en barnuppfostran som inte var förtryckande och förbjudande.

Detta i sin tur, menade han, ledde till att trobrianderna var ett folk som var fria från neuroser och perversioner.

Han oroade sig över att patriarkatet började göra insteg på Trobriandöarna, och att det kunde leda till att deras harmoniska livsstil skulle hotas.

Jag läste artikeln i april eller maj 1970, och jag minns hur jag en sen kväll i slutet av maj 1970 låg och tänkte på hur det skulle vara att leva i ett matriarkat. Jag kom fram att det nog skulle vara underbart.

torsdag 26 januari 2012

Pehr Henrik Törngrens "överjag" - ett sexualiserat monster

Idag har jag varit på huvudbiblioteket för att låna "Striden om Freud" av Pehr Henrik Törngren. Jag ville kolla upp hur väl mina minnesbilder av den boken står sig. Det visade sig att de var mer än adekvata.

Nominellt håller sig Törngren inom den freudianska ortodoxin. Både när det gäller Freuds avvisande av "förförelseteorin" och hans syn på överjaget. Men strax under ytan finns det något helt annat, som vi snart ska se.

Men innan dess lite om den freudianska teorin om överjaget. "Överjaget" ses av Freud och hans anhängare som en moralisk instans inom människan. Det är nödvändigt, och vare sig kan eller bör "avskaffas". Det har uppstått ur oidipuskomplexet, och är dess "ersättare" inom varje människa. Observera ersättare. Överjaget uppkommer först efter att oidipuskomplexet är upplöst. Dess syfte är inte att bibehålla någon form av sexuell bindning till föräldrarna. Tvärtom är förutsättningen för ett normalt fungerande överjag att denna bindning inte längre existerar.

Törngrens överjag, däremot, är en förövare. Ett monster som bekämpar all sexualitet som inte riktar sig mot föräldrarna. Beskrivningen är närmast ångestfull. Jag ska citera några av de central avsnitten hos Törngren.

"När det allmänna medvetandet vid ordet "omoral" i nio fall av tio tänker på sexualia, d.v.s. när samvetet är långt känsligare för sexuella ting än andra, så måste det ju betyda att samvete i och för sig har något med sexualitet att göra. Kanske uppfattas sexualia omedvetet som ett slags trohetsbrott, kanske har samvetet den omedvetna innebörden av en sexuell förening som förpliktigar till trohet, eller av ett sakramentalt - "samvetsäktenskap"! Kanske är samvetet till stor del sexualitet på avvägar!

I den slutsatsen resulterar också insikten om överjagets uppkomst... Varje gång barnet lyder betyder det ett offer på föräldrarnas altare, och en underpant på ömsesidig kärlek. Men dennas sexuella inslag står utom allt tvivel... och det är den libidinösa bindningen till uppfostraren som bildar överjaget. ...

….Det som dikterar vår tvekan inför sexualia är helt enkelt vår infantila rädsla att mista den kärlek vi hittills "rättvisligen" kunnat räkna på från samvetet = överjaget = mamma och pappa. Det hela har med ens fått så blygsamma och jordiska proportioner: frågan gäller ju bara vad som är viktigast: att älskas av sitt överjag eller att älskas av en sexuell partner....

Vad som i vår tid undertrycker sexualiteten... är inte verklig moral utan annan sexualitet på avvägar"...
(s, 267) ... "ett stycke överjagsrelation, ett stycke auktoritativ moral, ett stycke ångestfyllt beroende av barndomens faktiskt tillspillogivna men i fantasien bevarade "kärleksobjekt" eller, låt oss för en gångs skull kalla en katt för en katt: sexualobjekt"…(s. 270) ...

"Schematiskt kan man säga att överjaget består, inte av en högra etisk personlighetskärna, utan av en infantil och sämre sorts kärlek (respektive sexualitet), nämligen egenkärlek , kärlek till de delar av jaget som härstammar från längesedan försvunna uppfostrares vädjande röster. Denna verkligen ganska etiskt mindervärdiga (ty fullkomligt osjälvständiga) kärlek kan under lyckliga omständigheter ge vika för kärlek av annat och mer levande slag, inriktat på verkliga yttre objekt i form av personer och värden". (s. 271).

Att detta "överjag", som bara till formen liknar det freudianska, hatas av Törngren är uppenbart. Han skriver till exempel: "...överjaget är jagets enda stora antagonist... överjaget fördärvar och skämmer all moralitet, likt en liten djävul som triumferade skrattar när den lyckats förgifta de ädlaste motiv". (s. 275). Det är inte så konstigt att han ser som sin målsättning att "angripa och helst avskaffa överjaget". (s. 381).

Törngrens "överjag" är en internaliserad förövare. Han vände sig till psykoanalysen i Freuds tappning för att slippa denna. Men det lyckades uppenbarligen inte, så han skapade sin egen lära om "moralsjukdomen" för att slutligen hamna i en tröstlös syntes av Pavlovs reflexologi och Sjöbrings typlära.

Det skulle vara intressant att se hur han skulle ha reagerat för en bok som Alice Millers "Du skall icke märka" eller för den delen Jeffrey Massons "Sveket mot sanningen". Men det får vi inte veta, för han dog i förtid 1965.

Det tragiska är hur han såg moralen i sig som ett sexualiserat monster med syftet att upprätthålla en sexuell bindning till föräldrarna. Det enda sättet att slippa den var för honom ett bejakande av en ren egoism. Empati fanns inte i hans begreppsapparat.

Att läsa Pehr Henrik Törngren är deprimerande. Samtidigt är det värt att minnas att just dessa avsnitt i "Striden om Freud" våren 1969 gav mig en form av aha-upplevelse som faktiskt stärkte mig som person. Vad det nu än berodde på...

onsdag 25 januari 2012

Pehr Henrik Törngren - ett märkligt och tragiskt livsöde

Pehr Henrik Törngren hette en läkare och psykoteraeut som levde mellan 1908 och 1965. Av någon oerhört märklig anledning blev jag fixerad vid honom vid 14-15-årsåldern och blev helt besatt av att ta reda på allt om honom.

Det började med att jag i slutet av mars eller i början av april 1969 lånade hans bok "Striden of Freud" från 1936 på ett bibliotek vid Hantverkargatan. Den var ett engagerat försvar av Freuds psykoanalys och ett försök att bemöta kritikerna. Det jag fastnade för var nog två saker. Dels att han var en oerhört elak och spirituell polemiker. Han hade ett sätt att skriva som grep tag i mig och som dessutom påverkade mitt eget sätt att skriva.

Dels var det en form av militant anti-moralism som fascinerade mig. Den både skrämde mig och tilltalade mig på en gång. I "Striden om Freud" verkade den sympatisk - men i en bok han gav ut 1940, "Moralsjukdomen", drog han ut konsekvenserna av den. Han förespråkade en absolut egoism och menade att moralen i sig var en sjukdom.

Jag läste "Moralsjukdomen" i september, eller möjligen oktober, 1969. Lika tilltalad som jag blivit av "Striden om Freud". lika deprimerad blev jag av "Moralsjukdomen". Jag tyckte illa om Törngrens tanke om att alla människor innerst inne är totala egoister och att om de tror något annat beror det på att de blivit moraliskt indoktrinerade under barndomen. Jag kände inte alls igen mig, och idén gjorde mig ledsen.

Men det bidrog nog till att jag i november-december 1969 slutligen kom fram till insikten att medkänslan är medfödd hos människor och att den var grunden till all vettig moral.

I "Striden om Freud" var Törngren som sagt freudian. Alltså utgick han från oidipuskomplexet som en grund för att förklara moralen. Här hade han en intressant idé som jag misstänker säger något om hans egen barndom. Han menade nämligen att grunden för ALL moral var att barnen var sexuellt bundna till föräldrarna. Det var därför, menade han, som moralen framförallt utmärkte sig för att bekämpa sexualiteten. "Överjaget" hade uppkommit som ett resultat av barnets sexuella bindning till föräldrarna och avslöjade sitt ursprung genom att förfölja all annan sexualitet. För "överjaget" var all sexualitet som INTE riktade sig mot föräldrarna i grunden en form av otrohet.

Han kallar till och med på ett ställe detta sexualiserade "överjag" för "en liten djävul som triumferade skrattar"… Det är för mig uppenbart att detta, och andra, utfall visar att han beskrev något mycket självupplevt!

Jag misstänker alltså starkt att resonemanget säger en del väsentliga saker om Törngrens egen barndom. I Per Magnus Johanssons bok "Freuds psykoanalys: arvtagare i Sverige"" finns ett kapitel om Törngren, och det korta avsnittet om hans familj ger faktiskt intrycket av att den var såväl neurotisk som dysfunktionell. Det var nog bara förnamnet.

Själv fascinerades jag 1969 av teorin. Den gick rakt in i mig, och bidrog till min önskan att ta reda på allt om Törngren.

Så under 1970 ägnade jag en stor del av min tid åt att leta reda på allt jag kunde få tag i av honom.

Efter ett tag hade jag fått tag i så mycket att jag fick en god bild av hans utveckling. Den var ganska så sorglig.

Redan något år efter att han gav ut "Striden om Freud" började han själv distansera sig från psykoanalysen, och lät snart som de kritiker han hånade 1936. Tyvärr blev hans lära än mer obehaglig än Freuds.

Om man ser på hans utveckling kan man se att för honom blev den mest extrema egoismen efter ett tag det idealiska. Hans värld verkar bli mer och mer ensam.

Annars hade han ju visserligen redan i "Psykoanalys och samhälle" 1933 också förespråkat en modifierad form av egoism. Men det fanns ändå en form av värme där, för då handlade det om en erotiskt betonad "egoism a deux". Han drömde om en värld där "hämningslösa par" förhöll sig totalt egoistiska gentemot omvärlden. Det lät ju asocialt, men det var i alla fall ganska så romantiskt. Det tilltalade mig en del som tonåring.

Men 1940 var tvåsamheten ersatt med den totala ensamheten. Och den freudianska förklaringen av samvetet/överjagets uppkomst var förresten ersatt med en annan. Nu var det inte de sexuella banden till föräldrarna som var orsaken - det var föräldrarnas hot om våld, kombinerat med deras moraliserande.

I Moralsjukdomen har Freud som förebild ersatts av den bisarre moralnihilisten Max Stirner och hans bok "Den ende och hans egendom", och dennes hyllning till egoism och allas krig mot alla. Ur askan i elden, skulle man kunna säga.

Hyllningen till egoismen fördjupas hos Törngren, exempelvis i en artikel i BLM 1942 - "Den inre och den yttre Charles Morgan". Där menar han att ensamhet är grunden för alla människors tillvara och aldrig kan övervinnas.

Men snart ändrar han sig igen. Han blir nämligen extrem behaviorist. Från och med ca 1944, driver han aggressivt tesen att "psykologi" är nonsens. Det finns inga "psykologiska" orsaker - allting beror på betingade reflexer. Hela människan är endast ett system av betingade reflexer - och "psyket" är endast en ren avspegling av detta.

Och 1952 drar han i en lätt kuslig artikel - "Fördomar i människokunskap och människobehandling" - helt nya slutsatser om barnuppfostran och "moral". Han anser fortfarande att alla människor är absoluta egoister - men nu anser han inte att det är så bra, i alla fall. Så han lägger ut texten om att varje förälder, mer eller mindre med våld, måste "inpränta goda vanor" hos barnet genom att bygga upp betingade reflexer hos dem i mycket tidig ålder.

Empati fanns inte i Törngrens världsbild. Allt var kallt och hårt och ensamt. Den enda period han verkade drömma var i början av hans freudianska period när han, som sagt, romantiskt drömde om det älskande paret, som totalt skulle strunta i alla andra mänskor. Asocialt, som sagt, men lite fint på något sätt. Sedan blev det BARA kallt och hårt.

Men kanske inte helt och hållet. Han levde ensam mot slutet av sitt liv, efter två mycket misslyckade äktenskap. Han fick hjärnblödning, troligen den 30 december 1964, och hittades först av en patient i början av januari 1965. Men när han väl var död tog många av hans patienter kontakt med andra psykiatriker och psykologer och var helt förtvivlade. Törngren var den finaste människa de någonsin träffat, sade de, hur skulle de nu kunna klara sig. De var otröstliga.

De beskrev honom som självuppoffrande, och - empatisk.

Så den empati som han helt och hållet eliminerat i sina olika teoretiska system hade han tydligen inte helt utplånat hos sig själv. På något sätt en ljuspunkt - i ett annars så ensamt och tragiskt levnadsöde.

tisdag 24 januari 2012

Den förnuftige drömmaren

/Recension av ”Det glömda språket” av Erich Fromm. Från Internationalen 44/1998./

Under de senaste åren har intresset för psykoanalys ökat. Nya utgåvor av Freud och Jung kommer tätt. Istället för enkla populärskildringar är det nu originalen som efterfrågas.

Medan intresset för Freud och Jung är stort finns det många andra psykoanalytiker som inte brukar uppmärksammas så ofta. Det är på sätt och vis synd. Freud och Jung utvecklade båda dogmatiska konservativa system som hade det gemensamt att de knappast hotade amhällsordningen.

Medan Freud såg människan som ett närmast mekaniskt system som styrdes av aggressiva och sexuella drifter var Jung en konservat6iv romantiker, för vilken alla konkreta mänskliga problem var betydligt mindre intressanta än vårt förhållande till det kollektiva omedvetna och våra uråldriga myter.

Socialistisk humanist

Men det fanns också mer socialt inriktade analytiker som försökte sen människan i sitt sociala sammanhang och för vilka klassförtryck, könsförtryck och förtryck i familjen var minst lika viktigt som drifter och arketyper. Det främsta exemplet på en sådan inriktning var den socialistiske humanisten Erich Fromm.

Han var på många sätt en föregångare och hans åsikter känns ofta märkvärdigt aktuella. Det är till exempel intressant att han 20 år före Jeffrey Massons Sveket mot sanningen angrep Freud för att han svek sina kvinnliga patienter när han slutade tro på deras minnen av sexuella övergrepp i barndomen. Nu har Natur och Kultur gett ut Fromms ”Det glömda språket” från 1951. I den diskuterar Fromm det symboliska språket i drömmar och myter. Det är intressant att jämföra hans synsätt med Freuds och Jungs.

Förnuftiga drömmar

Medan Freud såg drömmen som en uppfyllelse av driftmässiga (mycket ofta incestuösa!) önskningar och Jung ofta såg dem som ett uttryck för det kollektiva omedvetnas visdom ser Fromm dem på ett märkligt sätt som rationella. Om exempelvis någon drömmer aggressiva drömmar om sina föräldrar beror det vare sig på ”oidipala konflikter” eller urhistoriska rester utan ofta på att den drömmande har rationella anledningar att vara aggressiv.

För Fromm har drömmen och drömmaren ett förnuft – den avspeglar ofta insikter som vi har men som vi normalt inte är medveten om.

Ingen driftsmaskin

I bokens sista kapitel behandlar Fromm symbolspråket i myten. Hans tolkning av Oidipusmyten är redan smått klassisk och är en av bokens höjdpunkter. I motsats till Freuds välkända tolkning ser han Sofokles Oidipus-trilogi, liksom dramat om Orestes, som en avspegling av konflikten mellan det grekiska patriarkatet och rester av en tidigare matriarkal ordning. Många av synpunkterna är mycket bestickande och avsnittet kan varmt rekommenderas för alla som är intresserade av frågan.

Hos Erich Fromm är människan en människa och inte en driftsmaskin eller en samling förhistoriska myter. Därför är det tråkigt att han kommit i skymundan för Freud och Jung. Tråkigt men inte förvånande.

Erik Rodenborg

Erich Fromm

lördag 21 januari 2012

Fadime Sahindal, hedersvåld och könsmaktsordning

Idag är det tio år sedan Fadime Sahindal mördades. Hennes minne har hedrats på flera ställen i Sverige idag.

Just denna dag har också hedersvåld uppmärksammats i pressen och på bloggar. I Aftonbladet har Katarina Wennstam skrivit en bra och tänkvärd artikel.

På Shed Lights blogg idag finns också ett bra inlägg .

Min egen principiella syn på hedersvåld har jag formulerat i en artikel som jag skrev för ungefär fem år sedan, "Hedersvåld och könsmakstordning".

torsdag 19 januari 2012

Truman Bethurum om det första mötet med Aura Rhanes

Nedanstående är märkligt nog den text som kanske gav mig störst hopp under min barndom. Det är ett brev från Truman Bethurum till Max B Miller, författaren till boken "Flying Saucers - fact or fiction?" (svensk översättning "Flygande tefat - fantasi eller verklighet?", 1959). Jag läste den svenska upplagan i sju- åttaårsåldern och just detta brev var väl det som grep tag i mig mest. Då uppfattade jag texten som trovärdig och övertygande. Brevet skrevs före Bethurums bok "Aboard a flying saucer" som jag tyvärr än idag inte fått tag i. Däremot har jag ju läst den postumt utkomna boken "Messages from the people of the planet Clarion: The true experiences of Truman Bethurum" (1995).
__________________________________________________
"I juli 1952 arbetade jag i Nevada på huvudväg nr 91, en elva á tolv (svenska) mil från Las Vegas åt Salt Lake City-hållet. Jag hade överflyttats från dag-till nattskift och arbetade från kl 16. 00, ibland ända till 8 nästa morgon. Mitt arbete bestod huvudsakligen i att svara för fyra tankbilar, som transporterade vatten från Moody River till två reservoarer för vattenbegjutning av den nybyggda vägbanan ute i öknen.

När jag hade jobbat en kort tid, berättade några kamrater att hela det s.k. mesa-området en gång i tiden varit täckt av vatten och att man ännu kunna finna ovanliga snäckor, som bevisade detta. En natt i slutet av juli, då jag förvissat mig om att allt arbete gick som det skulle gjorde jag därför med vederbörligt tillstånd ett besök på området för att söka få tag i några souvenirer. Jag hade tagit med en ficklampa som jag fick god användning för, men kunde ändå inte finna vad jag letade efter. Det hade väl gått en timme, sedan jag vid halv fyra-tiden lämnade arbetsplatsen, då jag vände min fyrhjuliga militärtruck mot nordost och beslöt att ta mig en kort lur, förvissad om att det gryende dagsljuset skulle väcka mig,

Jag hade väl sovit en halvtimme eller något mer, när jag på ett oförsynt sätt väcktes av av något, som närmast liknade ett mummel - ett lågt samtal på ett obegripligt tungomål. Min första tanke var att basen eller någon annan skulle spela mig ett spratt för att jag hade somnat. Men när jag lyfte på huvudet, upptäckte jag genast att det inte var fallet. Omkring åtta småväxta män stod i en halvcirkel framför och till höger om trucken, kanske två á tre meter bort, och tydligen lika nyfikna som jag.

Min första tanke var att söka komma iväg så fort som möjligt, även om jag då först måste backa och svänga runt. När jag reste på mig för att kunna se bättre, tog en av männen några steg framåt mot mig och sade någonting med låg röst och fortfarande obegripligt för mig. Jag skakade på huvudet för att visa att jag inte förstod honom. Han ropade då strax:
-Du säger det.
-Gode Gud, utbrast jag, talar ni engelska, också?
-Vi har inga svårigheter med något som helst språk, svarade han.

Av deras utseende att döma tycktes de vara av latin-amerikanskt ursprung. Mitt hjärta dunkade - av fruktan och upphetsning skulle jag tro. Jag beslöt att stiga ur trucken och skaka hand med dem, som en vänlig gest. När jag vände mig om för att stiga ur, fick jag omkring 25 meter längre bort syn på ett ofantligt tallriksformat flygande tefat, omkring 100 meter i diameter och 5 a 6 meter "djupt". Bråkdelen av en sekund undrade jag, om det möjligen kunde vara någon sorts filmattrapp, men vid närmare eftertanke förstod jag, att det inte kunde vara fallet.

När jag sträckte fram handen för att hälsa, ställde de upp på ett led nästan som militärer för att i all sin iver i tur och ordning få skaka hand med mig. Bara en av dem försökte tala med mig och besvara mina frågor. De gav mig inte en enda fråga, och den uniform de hnde verkade mycket militärisk, liksom deras sätt att ställa upp för hälsning.

-Har ni en kapten? frågade jag.
-Javisst.
-Kunde jag kanske få lov att tala med honom?
-Ja, naturligtvis, svarade deras talesman. Han tog med sin vänstra hand ett fruktansvärt hårt grepp om min högra arm alldeles ovanför armbågen. (Det gjorde mig inte precis lättare till mods.)
Sedan frågade jag om de kom från något land i Europa.
-Nej, svarade han. Vi har vårt hem i ett land, som ligger mycket långt härifrån.

När jag hade bett att få tala med deras kapten, hade jag på en del ansikten observerat ett småleende, som gjorde mig något eftertänksam. "Jaha, så är det. Och ingen ska någonsin få veta vad som har hänt mig"! Han tillade:
- Du får tala med kaptenen i skorven.
Vilket namn för en sådan sak, tänkte jag

Min ledsagare svängde mig nästan runt och satte iväg mot tefatet, som tycktes sväva omkring en meter över marken. När vi närmade oss, sänkte det sig ytterligare en bra bit och lutade samtidigt ner den sida som var närmast. Det fanns bara ett trappsteg och ett räcke vid ingångens högra sida. Han nästan stötte mig fram mot kanten till tefatet. Greppet om armen hade lossnat något, men han släppte inte taget helt och hållet. Jag var väl ett huvud längre än han och jag vägde ca 90 kilo.

Inuti tefatet gick vi först utför ungefär 15 meter, tog sedan av till vänster och kom genom en dörrliknande öppning i ett rum, ungefär 3 gånger 4 meter stort och inrett till en med kontor kombinerad salong. Jag trodde knappast mina ögon när jag upptäckte, att kaptenen var en yppig kvinna, kortare än någon av männen, snyggt klädd och även hon med ett typiskt latin-amerikanskt utseende: kolsvart hår och olivfärgad hy. Hon kunde kanske vara ungefär 40 år gammal.

Hon reste sig och smålog. Mannen släppte genast min arm. Jag vände mig om för att säga något till honom. men han försvann genast. Jag såg återigen på kaptenen, men kunde inte med den bästa viljan i världen finna på någonting att säga. Efter några sekunder smålog hon igen och sade: "Tala ut, min vän. Du är icke förtrollad."

Då jag hade talat och frågat i en halv timmes tid insåg jag, att de inte var européer. Hon omtalade inte sitt namn och inte heller namnet på deras hemplanet, men lät mig förstå, att de färdades interplanetariskt och var väl underrättade om vad som försegick både på jorden och de andra planeterna. Hon var vänlig och språksam, men frågade bara, vad vi kallade det här området för, vilket var Mormon Mesa, Nevada. (Hon berättade senare att hon hette Aura Rhanes och kom från planeten Clarion. Hon tillade att Clarion absolut inte var känd under något annat namn och gav mig en längre utläggning om saken.)

Jag hade beslutat att inte omtala den här episoden för någon då jag visste att man skulle kalla mig för lögnare. Men då jag återvände till mitt arbete kort efter soluppgången, frågade basen:
-Måste Joe gå ner med sitt plan där ute där du var?
-Nej, svarade jag,
-Var det ett trafikflygplan, som landade där ute i närheten? frågade han då.
-Nej. blev mitt svar än en gång.
-Jag kunde se någonting, som gick ner där borta, men hörde inget ljud. Om det nu inte var Joes plan, vad var det då?

När jag till slut föll till föga och omtalade hela historien, gav han mig en fientlig blick, och då nyheten spred sig, började alla att se snett på mig."
__________________________________________________
Så långt Truman Bethurum. Det bör sägas att det intryck texten gjorde på mig som barn inte bör underskattas. Det var enormt.

Jag vill också påpeka att jag redan då noterade undertexten i avsnittet om personalens småleenden när Bethurum frågade efter kaptenen. I berättelsen tolkade han leendena som något hotfullt, men om man läser texten ser man att dessa leenden ju syftade på att Bethurum som en självklarhet utgick från att kaptenen måste ha varit en man. Detta gjorde stort intryck på mig i sju-åttaårsåldern, och bidrog till att jag då fann texten trovärdig...

"Våra söta munnar är våra nu min kära"

På Jakobsbergs folkhögskola hade vi en hel del kul. Jag minns våren 1981, när vi på vår korridor gjorde en parodi på en kärlekssång genom vik- och skrivmetoden. En person började skriva några rader, och vek sedan så att den som kom efter bara såg den sista raden av vad den föregående hade skrivit. Resultatet blev därefter.

Jag har glömt bort de första verserna, men slutet minns jag. Texten tonsattes sedan av en kille vid namn Bert. Melodin blev ganska bra... Texten var fasansfull.

Här kommer så slutet av texten. Jag ber om ursäkt på förhand.

"Din söta mun är min nu Gun, min söta mun är din nu Gun, våra söta munnar är våra nu min kära, och dom ska vi bevara med ära.

Dina ögon är djupa som natten, ditt hjärta är renaste vatten, din vilja är lag, den gör mig så svag, och lova och lova mig att, ge mig en skymt av ditt skratt.

När jag hämtar dig i bilen, och kör snabbt i filen, ser jag ditt ansikte lysa, då börjar jag mysa. Å älskade alltid, ska vi ha en fin tid.

Du är min, du är min, och ska alltid förbli, jag är din, jag är din, det ska alltid va vi, i den stora världen ska vi vandra hand i hand, tänk att alltid ha dig i min hand."

söndag 15 januari 2012

Oisin Cantwell, uthängningar och övergrepp mot barn

Oisin Cantwell heter en Aftonbladet-journalist som den senaste tiden upprepade gånger hårt angripit en sida som publicerar personuppgifter på människor som begått sexualbrott mot barn.

Anledningen till hans upprördhet är huvudsakligen två. Dels är de som ligger bakom sajten högerextremister, dels är det en form av lynchmobbsmentalitet att hänga ut förövare.

I det första har han rätt. Ja, det finns uppenbarligen högerextremister bakom saften, och det är ett stort problem. Milt sagt. Att högerextremister driver sådana frågor gynnar bara de som vill bortförklara övergrepp mot barn och prata om annat.

Men anledningen till att högerextremister kunnat profilera sig i frågan är ju att nästan alla andra opinionsbildare gör som Cantwell, blundar och låtsas att det regnar. Man ignorerar en rad verkliga problem med att uppgifter om förövare INTE är offentliga. Exempelvis risken att en kvinna blir tillsammans med en man som dömts för övergrepp mot barn, och skaffar sig barn med honom. Utan att få veta om att han varit dömd för övergrepp. Det händer då och då, och kvinnor som har varit i den situationen och till sist fått reda på det, har reagerat upprört på att ingen talade om det för dom.

I den länkade artikeln spekulerar Cantwell också underligt nog om en påstådd risk för att de som utpekats skulle kunna fastna i en förövaridentitet PÅ GRUND AV av att de hängts ut, och hänvisar här till anonyma "experter". Det är ett uselt argument. Det är rena spekulationer, utan skymten av belägg.

Personligen lutar jag åt att registret på människor som är dömda för sexualbrott mot barn bör vara just offentligt. Som i USA. Det innebär förvisso risker för att personer blir trakasserade i onödan, eller rentav att personer med liknande namn blir utsatta för trakasserier.

Men jag tycker att detta inte väger tyngre än den risk barn utsätts för varje dag. Om en kunskap om vilka som är dömda för sexualbrott mot barn vore allmänt spridd skulle troligen åtminstone NÅGRA övergrepp mot barn ha kunnat hejdas.

Men bara några. Endast en försvinnande del av övergreppen går till åtal. Det är det stora problemet. Därför är det absolut viktigaste att man lyssnar på barn och vad de berättar om, mer än idag. Att personer som på goda grunder misstänks ha begått övergrepp bör förlora vårdnaden, även om de inte är dömda. Att polisen ges mer resurser att utreda övergrepp. Att buggning och telefonavlyssning av misstänkta förövare blir rutin. Och att den moderna folksägnen att återkallade minnen av övergrepp nästan alltid är falska bemöts - och analyseras.

Och dessutom att förövarförsvararnätverken i samhället kartläggs. Och avslöjas.

Dvs. alla dessa journalister, vittnespsykologer. jurister och andra som medvetet arbetar för att det ska bli nästan omöjligt att sätta fast förövare. Som systematiskt arbetar för att skapa ett klimat där hela diskursen kommer att handla om "ledande frågor", "inplanterande" terapeuter, "PAS", "FMS", och allt vad det heter. Ett klimat där nästan alla berättelser från barn ska massakreras av pseudoexperter och där nästan inga barn någonsin blir trodda.

Stieg Larsson hade faktiskt planer på ett projekt för att avslöja förövarförsvararnätverk några år innan han dog. Men även han fick erfara hur kompakt motståndet var.

Vi lever i ett samhälle där övergrepp mot barn inte tas på allvar - i praktiken. Det är därför, och endast därför, som högerextremisterna kan utnyttja frågan.

fredag 13 januari 2012

Kali ma Tandav - igen

Jag lyfter upp denna länk till Kali ma Tandav. Den visar i ett dansnummer hur Kali besegrar manliga demoner, "asuror". Och på så sätt räddar världen.

Någon kanske undrar över det märkliga slutet. Det föreställer hur Kali, efter att ha besegrat asurorna, i sitt raseri fortsätter att dansa en vild och aggressiv dans. På så sätt hotas hela världens existens - på nytt. Det som slutligen kan lugna Kali är när Shiva lägger sig ner framför henne och hon sätter sin fot på honom. På något sätt anses det i den indiska mytologin att detta ger Kali ro, och att den aggressiva energin försvinner.

Jag tycker att det är en mycket suggestiv framställning av en fascinerande och viktig myt.

torsdag 12 januari 2012

Bortom universum?

I ett väldigt flummigt inlägg, "Kosmologiska funderingar", som jag skrev 31 december 2010, tillät jag mig betvivla den gängse Big Bang-modellen och skrev bland annat detta:

"Varför utgå att allt fanns inbyggt från början i något mystiskt kvantsprång som aldrig kan bevisas (det är ju lite lustigt att man använder en modell som baseras på iakttagna avvikelser i elementarpartiklars rörelsemönster för att förklara hela universums uppkomst!) - när det SKULLE kunna vara så att det finns saker (kraftfält? andra universa? okända materie- och energityper? etc. etc. ) utanför det vi ser som "universum" - som skulle kunna leda till exempelvis systemkollapser och accelererade expansioner hos "oss". "

Då var jag inte så uppdaterad, och trodde att en Big Bang-teori som innefattade en expansion som berodde helt på interna faktorer och som innehöll element som inflation och universums uppkomst genom en kvantfluktuation nästan helt dominerade den kosmologiska diskursen. Jag visste inte att det hade börjat hända en hel del saker på den fronten.

I en intressant artikel på discovery.com, som faktiskt skrevs innan jag satt och funderade nyårsafton 2010 kan man se ett exempel på detta. Här utvidgas det fenomen som tidigare kallades för "den stora attraktorn"och förklaras utifrån en teori att ett annat universum påverkar processer i vårt universum. Jag skulle nog snarare vilja säga att en annan materieanhopning i universum påverkar vår del av universum - men det är ju en semantisk fråga.

Nu kan någon invända att orsakerna till själva expansionen inte berörs av denna teori, men det är numera inte svårt att hitta andra teoretiker som även förklarar även denna med externa faktorer, som till exempel kollisioner med andra universa (eller som jag skulle vilja säga, med enheter utanför det kända universum!).

Hur som helst - det börjar komma fler och fler exempel på ett tänkande, baserat på observationer, som i slutändan kan betyda slutet på Big Bang-teorin. Man kan ju alltid hoppas....

tisdag 10 januari 2012

Puebloindianerna och begreppet "matriarkat"

Det var en gång en lärare i socialantropologi som inledde en introduktionsföreläsning för grundkursen med orden "en sak ska ni ha klart för er - det finns inte och har aldrig funnits något matriarkat". Den sista delen av påståendet är förstås bara pinsam. Hur kan mannen ifråga (ja, det var en man, förstås!) veta något om vilka samhällen som fanns eller inte fanns låt oss säga 8000 f.kr. på Balkanhalvön? Eller 50.000 f.kr. i Sydvästafrika?

Men det andra påståendet kan ju ytligt sett te sig mer rimligt. Men om man talar om "finns" i betydelsen "finns i det etnografiska materialet" (som ibland kan vara mer än hundra år gammalt men ibland kan beskriva ren nutid) blir det faktiskt problematiskt. Det handlar i så fall dels om hur man definierar ordet "matriarkat", dels om vilka som rapporterar och hur trovärdigt det är.

Här tänker jag kort ta upp Puebloindianerna. Pueblo är en samlingsbeteckning för en rad olika indiangrupper. Bland annat Hopi och Zuni. De brukar i motsats till irokeserna nästan aldrig beskrivas som ett "matriarkat". Men frågan är om det inte på något plan skulle kunna vara befogat att göra det.

När Stuart J Fiedel i sin bok ""Prehistory of the Americas" från 1987 tar upp kvinnornas ställning hos Pueblo gör han det på det sätt som sådana folk brukar tas upp i både arkeologisk och socialantopologisk litteratur. Det brukar låta ungefär så här: kvinnor har (eller hade) en del makt i det eller det samhället, men.... Och sedan kommer nästan alltid det förnumstiga konstaterandet att den "verkliga" makten ju (som alltid…) låg i männens händer.

I just detta fall formuleras det så här, på sidan 216: "Most Pueblo societies were matrilineal and matrilocal; that is women owned the houses, flelds, and stored crops, and clan membership was passed on in the female line of descent. A married man left his own family to live with his wife and her mother and sister. However, men dominated the political and religious spheres". (s. 216).

Vad säger nu oss detta? Pueblo var en jordbrukskultur. Jordbruket var det absolut centrala i ekonomin, medan exempelvis männens jakt på storvilt (smådjur jagares även av kvinnor och barn) hade en klart perifer betydelse. Kvinnorna "ägde" alltså jorden och dess produkter. Nja, förresten, "ägde" är fel ord efter det får en att tänka på privategendom. Rättare vore nog att säga att kvinnorna som kollektiv kontrollerade jordbruket och dess produkter.

Den centrala delen av ekonomin kontrollerades alltså av kvinnor.

Om kvinnorna alltså hade den centrala ställningen inom produktionen, hur såg det ut i reproduktionen? Ja, om man ser på hur det matrilinjära systemet fungerar, kan man säga att denna i viss mån "kontrollerades" av kvinnor, på ett sätt som vore otänkbart hos oss. För detta system innebar att barnen från att de är födda ansågs relaterade till endast till modern, och hennes släktskapsgrupp. Konkret innebar det att vid skilsmässa fick modern alltid vårdnaden. Det fanns inga vårdnadstvister mellan mödrar och fäder. Mannen hade efter en skilsmässa inte mer rätt till vårdnad om barnet än vad en farbrors brors kusin skulle ha hos oss.

Ingen Pueblo-man skulle ens ha vågat drömma om att börja tjafsa om saken. De rättshaveristiska pappanissar som idag bruka klaga på att det idag är så svårt för (mer eller mindre olämpliga!) fäder att få vårdnad skulle besöka ett matrilinjärt samhälle på studiebesök. Som en sorts chockterapi.

Men även i övrigt var vardagslivet "matriarkalt" på ett sätt som är svårt för många i vår kultur att föreställa sig. Huset ägdes alltså av kvinnan, och bosättningsmönstret var matrilokalt. Vad innebar det? Jo, mannen var gäst i sin hustrus hus. Skilsmässor kunde både mannen och kvinnan få automatiskt. Om kvinnan ville skilja sig behövde hon bara sätta ut mannens mockasiner utanför ytterdörren. Det var signalen att det var tid för honom att flytta. Så fick han ta sitt pick och pack och gå.

Etnografiska rapporter från matrilinjära och matrilokala system brukar ofta betona att barnen behandlades ovanligt väl i dem, medan barnuppfostran i patriarkala kulturer ofta är hård, och ibland grym. Jag är inte alls förvånad.

Men vad ska man säga om Fiedels avslutande mening? Männen bestämde över politik och religion. Nu var Pueblokulturerna småskaliga samhällen, där traditioner dessutom styrde det mesta. "Politikens" makt i sådana samhällen var ganska så begränsad. Livet gick på som vanligt, och ingen inhemsk Reinfeldt skulle ha kunnat skapa något systemskifte i en Pueblostam. Det var först de vitas militära och ekonomiska strypgrepp som lyckades genomföra ett sådant...

Återstår då religionen. Männen bestämde över religionen, säger Fiedel. Ja, något måste dom väl göra. Kan man tycka. (Men det hindrade förresten inte att det i Hopireligionen ändå, exempelvis, var ett kvinnligt väsen, "Spindelkvinnan", som skapat människorna!)

Marx talade om bas och överbyggnad. Basen var ekonomin, medan politik och religion tillhörde överbyggnaden. På senare tid har en del antropologer kommit fram till att även reproduktionen bör anses tillhöra basen,

Så i Pueblosamhällena kontrollerade kvinnorna basen - produktion och reproduktion. Och villkoren för äktenskap och samlevnad. Dvs det som har en central betydelse i de flesta människors liv. Männen hade, om man går efter Fiedels text, hand om "politiken" och "religionen".

Det är nog trots allt inte helt orimligt att se Pueblokulturen som någon form av "matriarkat"…. Och det är inte heller helt omöjligt att Bachofen, Morgan och Engels hade betydligt mer rätt än vad föreläsare på socialantropologiska grundkurser skulle vara villiga att medge…

söndag 8 januari 2012

Anna Wahlgren och "idealfamiljen"

Om det finns någon som odlat myten om "Familjen" med stort F är det Anna Wahlgren. Hon har länge varit en av de mest fanatiska familjefundamentalisterna i den svenska debatten.

Det började på slutet av 1970-talet. Då startade Anna Wahlgren en kampanj mot daghemmen. De var hemska. De var förråande. De förstörde våra barn. Barn skulle uppfostras i familj, av mamma och pappa (eller åtminstone av någon av dem). De var Familjen som gjorde barn trygga. Personal kunde inte ta hand om några barn. Daghem var per definition känslokalla.

Nej, det var alltså Familjen som gällde och i synnerhet Anna Wahlgrens egen Familj. Hon trädde fram på bilder med sina barn. Hon var en riktig Förälder som aldrig, aldrig skulle lämna iväg sina barn till något hemskt dagis.

Seden kom "incestdebatten" på det tidiga 80-talet. Döttrar trädde fram och berättade om att deras fäder hade våldtagit dem. Det här var ju ett problem för Anna Wahlgrens familjekampanj. Så när hon kommenterade det, bland annat i en intervju i Aftonbladet, pratade hon lite vagt om att dessa döttrar hade rätt till sin egen upplevelse, men att denna inte nödvändigtvis måste vara verklig. Jag undrade då om hon skulle ha sagt samma sak om någon hade berättat om att hon eller han som barn blivit våldtagen på dagis...

Och sedan kom, förstås, "Barnaboken". Där presenterades Anna Wahgren som den Stora Experten på barn. Hon visste nästan allt. Inte nog med att hennes familj var en idealfamilj, hon var också den som visste att ge råd om allt som hade med barn att göra.

Jag läste den aldrig, jag hade inga egna barn och om jag hade haft det skulle jag nog inte ha trott på Anna Wahlgren i alla fall.

Men jag läste ändå en del av de råd som Anna Wahgren gav till föräldrar. En del var ganska så förfärliga. Jag tyckte det var skrämmande att en del naiva föräldrar kanske skulle tillämpa de mest absurda råden, i tron att att Anna Wahlgren var Den Stora Experten på barnuppfostran.

Men så är nu myten om den wahlgrenska idealfamiljen punkterad. En av Anna Wahlgrens döttrar, Felicia Feldt, har gått ut och berättat om hur det var att vara barn till Anna Wahlgren. Jag noterar att hon även säger att det skulle ha varit bättre om hon hade fått gå på dagis...

Nej, jag har aldrig trott på den wahlgrenska familjeidyllen. Därför blir jag inte det minsta förvånad.

Anna Wahlgren stod under många år i centrum för en reaktionär kampanj för Den Heliga Familjen, och mot kollektiv barnomsorg. Hon backade upp sin kampanj med att medvetet odla myten om sig själv som idealmamma. Nu är den myten krossad.

fredag 6 januari 2012

Marija Gimbutas igen

Det var hösten 1986 jag först hörde talas om Marija Gimbutas. Jag hade intresserat mig för teorier om förhistoriska matriarkat och så hade en lärare i religionshistoria tipsat mig om hennes bok, "The Goddessses and Gods of Old Europe". Jag läste den och blev vederbörligen imponerad.

Det hela blev inledningen till ett mångårigt intresse. Sommaren 1988 gick jag igenom Gimbutas många artiklar i tidskriften "Journal of Indo-European Studies" och samma år började jag läsa arkeologi. Alla mina uppsatser i arkeologi hade fokus på Gimbutas teorier om "matrifokala" förhistoriska samhällen. Från B-uppsatsen våren 1989, med den lite kryptiska titeln "Vad säger oss de antropomorfa figurinerna om förhistoriens förhållande mellan könen?" till C-uppsatsen 1990, och D-uppsatsen 1991, som båda tog upp hennes teorier om Europa under den yngre stenåldern. . Efter det skrev jag en D-uppsats i religionshistoria som diskuterade hennes teorier om den ÄLDRE stenåldern, hösten 1991. De tre senare uppsatserna finns att låna på Vitterhetsakademins bibliotek, men den från 1989 är nog för alltid försvunnen.

Marija Gimbutas har skrivit många böcker genom åren, men de som tar upp teorin om det för-indoeuropeiska "Gamla Europa" är den ovan nämnda "Goddesses and Gods"... från 1984, "The Language of the Goddess" från 1989, "The Civilization of the Goddess" från 1991, och den postumt utgivna "The Living Goddesses" från 1999. Alla är väl värda att läsa.

Egentligen skulle det bli en avhandling tills sist, men den blev aldrig av. Det närmaste avhandling jag kom var min text "Marija Gimbutas och hennes kritiker: Diskussionen om kvinnlig och manlig symbolik i det förhistoriska 'Gamla Europa'”, som här finns länkad från min webbsida.

Nu är det ganska länge sedan jag studerade Gimbutas men jag kommer att börja gå igenom hennes böcker igen . Hennes bidrag till vår kunskap om förhistorien är viktiga, centrala - och i hög grad underskattade inom den akademiska världen. Även om det är lätt att komma med befogad kritik mot många detaljer i hennes teoribyggnad, anser jag att de stora dragen stått sig anmärkningsvärt väl.

Som sagt, jag återkommer, efter att ha läst om hennes centrala böcker. Och jag kommer med alla sannolikhet att hitta saker som jag tycker är väsentliga att ta upp…..


Marija Gimbutas

torsdag 5 januari 2012

Anakronismer i "A Game of Shadows"

Jag var och såg Sherlock Holmes-filmen "A Game of Shadows" på bio igår. Den var faktiskt riktigt bra. Någon gång i mitten tyckte jag att det började bli tradigt, men mot slutet blev det riktigt spännande.

Jag tänker inte diskutera handlingen för de som eventuellt tänker se den. Men en sak tänker jag kort ta upp. Det är de irriterande anakronismerna i filmen.

Filmen ska utspela sig 1891. Och man försöker förvisso genom kläder, biltyper, och annat ge intrycket att det verkligen är 1891. Men jag tycker nog ändå att filmmakarna också borde ha läst på LITE idéhistoria. De konversationer som utspelar sig skulle ofta passa mycket bra i vissa intellektuella miljöer idag, men de blir ofta rena katastrofen om man tänker sig att det var 1891.

Bara två exempel. Det finns ganska så mycket psykologiska diskussioner i filmen. Där förekommer repliker om att en persons minnen eventuellt har trängts bort, vi för höra talas om att en annan person har en "narcissistisk" personlighetstyp, och i ett samtal används även "det omedvetna" som begrepp. Det skulle te sig lite mer rimligt om filmen hade utspelat sig i psykoanalytiskt inspirerade kretsar låt oss säga 1921, men i det förfreudianska året 1891 skulle den typen av diskussioner ha varit i det närmaste otänkbara i alla sammanhang.

Något som inte alls skulle passa in före 1970-talet är en scen där det engelska ordet "gender" (svenska genus) används när egentligen ordet "sex" (kön) skulle ha varit det rimliga. Orden och begreppet gender/genus används ju ofta i kurser i genusvetenskap idag, men definitivt inte 1891!

Personerna i filmens "1891" , tänker som intellektuella västerlänningar på 2000-talet. LITE irriterande är det, men å andra sidan lite roande också.

Men i vilket fall som helst tycker jag att filmen var klart sevärd. Om än lite för mycket action-inriktad för min smak, vilket i och för sig också är en anakronism. Action av den typen hör till vår tid men var inte ens påtänkt på Conan Doyles och Sherlock Holmes tid.

onsdag 4 januari 2012

Terapi för mörkerrädsla

Jag trodde att jag var mörkrädd. Men det verkar jag inte vara.

Eller rättare sagt jag är endast mörkrädd vid ett tillfälle. Det är när jag ska sova.

Nu har jag testat att stå i ett kolmörkt badrum flera gånger, ungefär en timme varje gång. Och roat mig med att mana fram de mest kusliga entiteter och be dom visa sig. Det började med svarta damen (eller svarta madam, som jag kom på att det nog var) och sedan trappade jag upp det till värre och värre väsen. Inget hände, och, nej, jag inte ens inbillade mig att något hände. Inte ens något sånt där kallt luftdrag som det brukar talas om.

Jag blev inte rädd, däremot mer och mer irriterad på alla förbaskade demoner och spöken som inte ville komma. Till sist började jag förolämpa dom, sa att de var inkompetenta. Till sist sa jag det värsta jag tror man kan säga - "ni finns inte, bevisa att ni finns". Men, ack, nej.

Nej, mörkrädd på något vanligt sätt är jag inte. Det är klart, om jag skulle gå ute i mörkret och jag märkte att en man följde efter mig vart jag än gick skulle jag bli rädd. Men det är inte mörkerrädsla, det är rationellt.

Men rädd är jag på många sätt. Men inte för mörker. I alla fall inte när jag inte ska sova.

tisdag 3 januari 2012

"My coo ca choo"...

Det finns en låt som jag haft i huvudet i åratal men som jag inte ens vetat hur dess titel stavas (däremot någorlunda bra hur den låter i örat!). Jag trodde den var från typ 1970, men nu när jag gjorde en ny djärv gissning hur titeln stavades insåg jag att jag måste hört den 1974, när jag var 19. Jag skrev alltså som jag tyckte att den lät på You Tubes sökfält, och då så... hittade jag "My coo ca choo". Eureka! Den gavs ut i december 1973, men blev inte Sverigeaktuell förrän året därefter..

Och med tanke på vad som hände mig just 1974 kan jag nu förstå de ganska så starkt romantiska känslor jag alltid har fått av den låten....

Fast visst verkar den aningen töntig idag, eller? ... Rent "objektivt" sett... alltså... eller?

Men jag märker att jag gillar den fortfarande /rodnar generat.../

"Svarta dam, visa dig"

Jag har alltid varit mörkrädd. Så fort jag fick eget rum i maj 1968 började jag ha taklampan tänd. Varje natt.

Om någon släcker lampan när jag sover vaknar jag med en gång.

Men samtidigt älskar jag mörker, på ett annat sätt. Jag kan väl säga att jag är ambivalent.

Igår och idag gjorde jag ett oerhört barnsligt experiment. Otroligt fånigt,

Jag tänkte jag skulle testa min mörkrädsla. Jag gick in i toaletten och släckte lampan. Dörren var förstås stängd, så det var kolmörkt. Jag hade sett till att jag stod med ansiktet riktat mot spegeln. Och så testade jag en tonårslek, som jag tror jag aldrig gjorde som tonåring, men som jag hört talas om.

Jag sa "svarta dam, visa dig" tre gånger. Hon visade sig inte. Jag blev lite irriterad. Så tänkte jag på det gamla talesättet "ett, två, tre, på det fjärde ska det ske". Så jag sa samma sak en fjärde gång. Samma sak nu.

Jag nästan bönföll henne, "men kan du inte visa dig, då?". Inget resultat. "Men kan du inte viska något så att jag blir livrädd?". Inget resultat. "Kan du inte vidröra mig så att jag svimmar av skräck?". Men jag kände ingenting.

Så jag fick ge upp.

Men nu är det midnatt. Jag försöker igen......

/Några minuter senare./

Jag försökte igen, men inget hände. När man verkligen vill bli skrämd, så blir man inte det. Det kallas "Murphys lag". Eller nåt. Tråkigt är det i alla fall.

måndag 2 januari 2012

Cherry Bomb

Efter att Runaways splittrades bildade en av dess medlemmar, Joan Jett, gruppen Blackhearts. Här gör hon och den gruppen en fin tolkning av den gamla Runawayshiten "Cherry Bomb"...

Ja, så sent som 1998, över 20 år efter att Cherry Bomb gjordes.