lördag 30 januari 2016

Kan Mormons bok vara sann - i en annan dimension?

Någon gång en söndag förra sommaren (2015) fick jag ett infall att gå till gudstjänsten vid den någorlunda näraliggande mormonkyrkan. Det var bara ett infall. Det är inte så långt att gå, det tar mindre än en halvtimme.

Det var andra gången jag varit där, första gången tror jag var i januari 2014. När jag kom dit denna gång var jag förberedd ungefär på hur det skulle vara.

Att jag var utomstående och inte anhängare såg nog alla på min klädsel. Män i kyrkan verkar alltid vara klädda i kavaj, skjorta och slips. Det var sannerligen inte jag.

När jag satt mig ner kom många fram och hälsade på mig. Det fanns en gemensam sak hos nästan alla som gjorde det. Med ett undantag var alla män.

Det fanns dock ett undantag, En kvinna kom fram och hälsade mycket vänligt på mig, och sade sig vara missionär. Hon kom från ett engelskspråkigt land, och hon var i Sverige för att missionera. Det är mycket konstigt att jag idag inte minns vilket engelskspråkigt land hon kom från, men det blir lite mer förståeligt av det som hände senare.

Senare, på kvällen samma dag, skulle jag gå till en busshållplats i Hovsjö. Jag valde att gå till en som låg lite längre bort, för att slippa stå och vänta så länge vid busshållplatsen. På vägen dit hörde jag någon säga "hej, vi har setts förut". Det var kvinnan från mormonkyrkan.

Hon såg lite road ut, och antydde att det nog var Guds vilja att vi träffats två gånger samma dag på olika platser. Jag utryckte ingen direkt åsikt om den saken, men gick med på att vi skulle utbyta mobilnummer.

Sedan gick hon iväg, men bara några minuter senare träffade jag henne igen. Det visade sig att hon gick på samma buss som jag, men vid den busshållplats som jag hade valt att inte gå till!

Så nu satt vi och pratade i kanske tio minuter, innan jag skulle gå av. Hon frågade bland annat om jag hade "Mormons bok" hemma och jag svarade ja. Då sa hon att jag borde be till Gud och fråga honom (jag skulle nog sagt "hen", men hon var nog mer gammaldags...) om Mormons bok var sann.

Det gick en dag till, och så plötsligt stötte jag märkligt nog på henne igen, på Köpmangatan i Södertälje, Då var hon i sällskap med två andra kvinnor, som båda två också visade sig vara missionärer. Det visade sig också att två av de tre missionärerna kom från USA, den tredje från ett annat engelskspråkigt land, så vitt jag minns Australien. Men när jag tänker på det idag minns jag faktiskt konstigt nog inte om den första kvinna jag mötte tillhörde, eller inte tillhörde, dem som kom från USA.

De talade ovanligt bra svenska för att ha läst språket en så kort tid. Men det var ändå lite irriterande, det blev ständiga missförstånd, så jag började mer och mer att, mot deras protester, övergå till engelska. Det ville de inte, för de ville öva på sin svenska. Men jag tyckte det var mer viktigt att vi kunde föra ett mer rationellt samtal.

När jag kom hem senare samma dag kom jag för mig att testa det lilla experiment som hade föreslagits mig. Inget hände först, men så plötsligt dök tanken upp i mitt huvud att Mormons bok skulle kunna vara sann i en annan dimension. Om det verkligen var Gud som hade kastat in den tanken i mitt huvud kan ju sedan förstås diskuteras. ;-)

Så en dag ringde det på mobilen. Det var de tre "systrarna", som de kallade sig, som ville att jag skulle träffa dem senare på kvällen i mormonkyrkan. Det var lördag, så det var inte några andra aktiviteter där.

Med viss tvekan åkte jag dit. Man kunde ta en buss direkt till kyrkan från Södertälje centrum. Så ungefär kl. 18 kom jag dit.

Där var de tre systrarna, men så vitt jag kunde se inga andra. De var alla tre ganska så unga, det verkade som att de hade sänts ut ungefär efter att de hade läst ut High School, eller nåt.

Vi satte oss ner runt ett bord, och de började fråga mig om vad jag tyckte om Mormons bok. Framförallt ville de veta om jag hade bett till Gud om Mormons bok var sann, och vad hen (mitt ord, alltså inte deras) hade svarat...

Jag sa att jag inte var så säker på att hen hade svarat alls, men att jag hade fått upp en tanke. Dvs att Mormons bok skulle kunna vara sann i en annan dimension. De blev mycket entusiastiska, och försökte övertyga mig om att det var Gud som hade svarat mig.

Det var nu inte så välbetänkt. Jag påpekade att om det verkligen var Gud som svarat var hen i så fall väldigt vag. För det första implicerar svaret faktiskt att Mormons bok inte är sann i denna dimension . För det andra säger det inte ens att den är sann i en annan dimension, utan att den skulle kunna vara det. De lät sig inte avskräckas, de tyckte att jag ändå skulle ta det som ett meddelande från Gud att jag kunde lita på Mormons bok.

Vi hade också en del diskussioner förutom det. Bland annat frågade jag hur det kunde komma sig att Mormons bok så klart, entydigt och hårt fördömer polygami, men att mormonkyrkan bara några årtionden senare ändå införde detsamma. Det svarade de inte på, men en av dem berättade att hon inte hade fått reda på att mormonerna någonsin hade tillämpat polygami förrän i tonåren. Hon hade växt upp i en mormonfamilj och det hade kommit som en chock när hon fick reda på detta. Hon hade dock bett till Gud, och hen hade försäkrat henne att det inte var några problem, och att hon kunde tro i alla fall. Det gjorde henne lugnare.

Sedan gick jag därifrån. De ringde mig några gånger senare, men efter ett tag slutade jag svara. Det kändes lite tråkigt, för de var trevliga. Men eftersom de inte kunde svara på frågor om deras lära, utan mest verkade försöka rekrytera genom att vara väldigt vänliga och trevliga, tyckte jag att det inte var någon större mening med att träffa dem mer...

Men jag undrar nu om det där med de andra dimensionerna . Om Max Tegmark har rätt i att det finns oändligt många universum skulle det kanske ändå kunna ligga något i det. Om vi har oändligt många universum (som kanske dessutom är krökta allihop, så de ligger i olika dimensioner) borde det kanske finnas sådana, där scenariet i Mormons bok skulle kunna vara sant?

På vår planet ser det ju inte ut att vara möjligt. I alla fall verkar ju påståendet i Mormons bok att USA:s urbefolkning bestod av landsflyktiga israeliter vara både klart och entydigt vederlagt av DNA-analyser... Men, vem vet, det skulle ju kunna finnas en planet nånstans i ett annat universum där både Israel och Amerika faktiskt existerat, men där de första invandrarna till Amerika just var israeliter.

Tanken svindlar. Eller hur?

onsdag 27 januari 2016

Something is rotten in the state of Denmark

Ovanstående är nog det näst mest kända citatet från William Shakespeares Hamlet. Det mest kända är, förstås, To be, or not to be, that is the question.

Jag kom spontant att tänka på det när jag idag läste denna artikel i SvD. Om hur det danska folketinget igår antog en lag som ger danska staten rätt att konfiskera flyktingars smycken, och andra värdesaker, och sälja dem på auktion.

Jag blev fullkomligt mörkrädd. Det danska lagen sänder milt sagt kusliga signaler, och ger milt sagt kusliga associationer.

Av artikeln framgår ju också att jag inte är helt ensam om dessa kusliga associationer. Och till och med en svensk EU-parlamentariker vågar diskutera dessa associationer offentligt. Och för en gångs skull får jag faktiskt sympatier för Cecilia Wikström...
 --------------
NoBoyToy har idag tagit upp frågan under rubriken "Danskarna har tappat förståndet".

måndag 25 januari 2016

Ett annat perspektiv på Margot Wallström

Debatten om Margot Wallström har mest handlat om borgerliga debattörer på högerkanten som hetsar mot henne och vänsterdebattörer som reflexmässigt försvarar henne.

Här kan man ta del av ett helt annat perspektiv.

Jag får spontant sympatier för grundinställningen. Det går att ta avstånd från den hycklande högerkampanjen utan att falla platt för en mångmiljonär, som liksom så många andra högt uppsatta politiker skaffat sig en förmögenhet på sin verksamhet.

Ja, visst, Carl Bildt är mycket värre, för att nu uttrycka det lite försiktigt, men det gör inte att jag vill delta i någon hyllningskör för Wallström.

fredag 22 januari 2016

Myten att psykos leder till våld

Detta är rubriken på ett av kapitlen i boken Att förstå Psykos och Schizofreni, Anne Cook (red), utgiven av ISPS Sverige och Dualis förlag, 2015, som jag just håller på att läsa.

Jag återkommer nog till den, men jag vill nu endast fokusera på ett relevant avsnitt i kapitlet.

"I motsats till medias stereotypa bilder är det i verkligheten få människor, med paranoia eller plågsamma röster, som någonsin skadar någon annan. Det är obetydligt vanligare att människor med psykiska diagnoser begår våldsbrott jämfört med människor utan sådana diagnoser. Skillnaden i antal är emellertid extremt liten: mycket mindre, exempelvis, än den ökade risken förknippad med att vara man, vara ung, ha druckit alkohol, använt droger eller ha varit våldsam tidigare. Det är också möjligt att även den lilla skenbara skillnaden beror på att det är mer troligt att människor, som varit våldsamma, kommer i kontakt med myndigheterna jämfört med andra och därför blir bedömda och får en diagnos." (Sidan 42; min kursivering.)

Jag vill gärna tillägga att det uppenbarligen, av döma av den statistik som finns, i genomsnitt är betydligt farligare att stöta på en slumpvis utvald icke--psykotisk man än en slumpvis utvald psykotisk kvinna!

Och risken med att träffa en slumpvis utvald icke-psykotisk 20-åring torde vara större än att träffa en psykotisk 50-åring. Osv.

Att kalla detta "något att tänka på" är ett understatement. Det är en insikt som alla borde ta del av, och integrera med sin världsbild.

Även i övrigt innehåller boken många intressanta och värdefulla saker. Har inte läst ut den ännu,  men har absolut läst tillräckligt för att rekommendera den....

torsdag 21 januari 2016

"Sweden’s Fritzl"

Jag brukar sällan skriva här om saker som de stora media tar upp grundligt, och på ett någorlunda bra sätt. Men nu har vi ett fall med en man som har ställts inför rätta för ett brott som man skulle tänka sig att kvällspressen skulle slå upp stort - men där de (i alla fall än så länge) inte verkar göra det. Morgontidningarna verkar skriva än mindre.

Däremot har media i andra länder en klart mer grundlig bevakning av fallet, med detaljer som inte framkommit i svensk media. Ett exempel kan ses här, ett annat här.

I engelskspråkig media brukar ibland den anklagade kallas "Sweden’s Fritzl". I flera artiklar tas fallet där upp så grundligt att jag faktiskt inte sett något liknande i någon svensk tidning.

Det handlar alltså om en svensk läkare som kidnappat en kvinna. Redan det borde lett till ett stort intresse från kvällspressens sida, men det hela visade sig snart vara något än mer extremt.

Mannen kidnappade kvinnan till en ljudisolerad bunker, som han hade ägnat fem år till att bygga. Dess enda syfte var att hålla kidnappade människor instängda. Han hade planerat att hålla den kidnappade kvinnan fången i åratal. Vad han tänkt att göra med henne efter det framgår inte.

Anledningen till att planen misslyckades är att mannen, obegripligt nog, tog med kvinnan till polisen för att hon där skulle förmås att berätta att allt stod bra till med henne - eftersom han ville ha saker som fanns i kvinnans lägenhet, som numera var avspärrad av polisen. Polisen blev dock misstänksam, skilde mannen och kvinnan åt, och när hon fick vara ifred för mannen släppte rädslan och hon började berätta.

Hela den otäcka historien är till synes klassiskt kvällstidningsstoff. Men i det här fallet får man alltså gå till utländsk media för att få en mer detaljerad information om det hela.

Man kan undra sig varför de stora media i Sverige har tagit upp ett så allvarligt och principiellt oroväckande fall på ett så knapphändigt sätt. Jag har en del funderingar kring detta, men jag avstår just nu från dessa. .

Tills vidare - de som är intresserade att veta mer kan ju klicka på länkarna ovan.

onsdag 20 januari 2016

Och KIC 8462852...

... blir mer och mer mystisk.

Läs gärna mer här.

Anti-Dühring - och Big Bang-teorin

Bland de böcker jag har hemma finns det ett fåtal som jag fick redan som barn eller tonåring. En av dessa är Friedrich Engels "Herr Eugen Dührings omvälvning av vetenskapen" (Anti-Dühring). På nätet kan den svenska utgåvan läsas här

På försättsbladet på det exemplar jag har står "31.12.72  Erik Rodenborg av Kulturens Vagga".

Kulturens Vagga var alltså namnet på ett kollektiv, där jag skulle flytta in mindre en månad efter att jag fått boken. Att jag som födelsedagspresent fick just den boken, just då, var för övrigt knappast en slump.

Någon kanske tror att detta kollektiv, dominerat av marxister, ville att jag skulle få en bok som skulle ge mig en grundlig materialistisk skolning, för att motverka idealistiska avvikelser. Nej, så var det definitivt inte. Det var snarare - tvärtom.

Några "idealistiska avvikelser" hade jag inte 1972. Tvärtom, jag var en benhård materialist, av det mer mekaniska slaget. Syftet med att ge mig boken var snarast att mjuka upp just min benhårda mekaniska materialism, för att ersätta den med en mer dialektisk sådan.

Faktum är att åtminstone två av de som låg bakom presenten var kristna, som nog ville att min materialistiska världsbild skulle bli mer ödmjuk och nyanserad. Så att jag inte skulle vara så outhärdligt fyrkantig i diskussionerna.

Nu påverkades jag inte så oerhört mycket av Anti-Dühring. Och när jag några månader senare gav upp och övergav min mekaniska materialism var jag nog mer påverkad av biskop John Robinsons "Gud är annorlunda" än av Friedrich Engels. Dvs. när jag till sist lämnade den mekaniska materialismen var det inte för att bli dialektisk materialist, utan för att skaffa mig en vagt religiös världsbild.

Men Anti-Dühring är väl värd att läsa idag. Det är en pedagogisk och elegant presentation av den marxistiska världsbilden, skriven i en (förbålt elak!) polemik mot en viss Eugen Dühring, en ganska patetisk hemmafilosof, vars pretentiöst förvirrade lära Engels steg för steg obarmhärtigt demolerar.

Men det finns en sak som jag tycker är ovanligt intressant med den idag. Dühring hade en kosmologisk lära som hade vissa likheter med Big Bang-teorin. Inte så att universum expanderade, men just att universum plötsligt fick liv efter ett tidlöst urtillstånd, då det i evighet hade legat orörligt i oändlighet. . Dühring säger också att utan rörelse finns det ingen tid, så denna oändlighet blir också, paradoxalt nog, tidlös.

Nu hör det till saken att Dühring var ateist, liksom Engels. Så hur kunde det orörliga tillståndet helt plötsligt brytas?

När Engels bemöter Dühring visar han först att han själv inte alls definierar tiden på samma sätt som denne.

Engels skriver: "Enligt herr Dühring existerar tiden endast genom förändringen, inte förändringen i och genom tiden. Det är emellertid just emedan tiden är skild från och oberoende av förändringen som man kan mäta den genom förändringen, ty till mätande hör alltid något som skiljer sig från det som skall mätas. Och den tid, i vilken inga förnimbara förändringar försiggår, är långt ifrån att inte vara någon tid alls. Den är tvärtom den rena, av inga främmande tillsatser påverkade tiden, alltså den verkliga tiden, tiden som sådan."

Det är ett storartat common sense-resonemang. som också skulle kunna användas mot de som idag hävdar att tiden har upphört i svarta hål. Nej, skulle Engels nog menat, även ett vid ett totalt stillastående skulle en mer abstrakt tid fortfarande existera.

Men dessutom menar Engels att materian inte kan stå stilla. Dess existensform är "rörelse i oändlighet" - den är alltid i rörelse, ingenting som liknar ett stillastående urtillstånd kan någonsin ha existerat.

Det bör för övrigt påpekas att Engels på filosofiska grunder utgår från att universum är oändligt både i tid och rum. Det har inte skapats, och det kommer aldrig att förintas.

Den avgörande kritiken Engels riktar mot Dührings kosmogoni är denna: om vi nu har ett tillstånd av total "tidlös" orörlighet i ett jämviktsläge som "alltid" har funnits finns det ingen anledning till att det plötsligt skulle börja röra sig. Dvs om man inte antar existensen av en Gud.

Det var det sista Dühring skulle vilja anta, för han var om något en än hårdare ateist än vad Engels var. Så hur löste han problemet? Inte alls, påpekar Engels och skriver diverse sarkastiska meningar om just detta:

"Det absolut oföränderliga, särskilt om det av evighet befunnit sig i detta tillstånd, kan av sig självt omöjligt övergå i rörelse och förändring. Det måste alltså ha kommit en första impuls utifrån, från någonstans utanför världen, som satte den i rörelse. Den "första impulsen" är emellertid som bekant endast ett annat uttryck för gud. Gud och hinsidessfären, som herr Dühring i sin världsschematik föregav sig ha så skickligt avverkat, för han nu återigen fram i naturfilosofin i skärpt och fördjupad form."

"Med sådana mystiska fraser och med försäkringen, att det odifferentierade urtillståndet varken var statiskt eller dynamiskt, varken i jämvikt eller i rörelse, skall vi alltså låta oss avspisas. Vi vet fortfarande inte var den mekaniska kraften fanns i detta urtillstånd och inte heller hur vi utan påverkan utifrån, d.v.s. utan gud, skall kunna komma från den absoluta orörligheten till rörelsen."

"Vi må vända och vrida på saken hur mycket vi vill, under herr Dührings ledning kommer vi ständigt på nytt tillbaka till - guds finger."

Dühring lär ha skrivit ett svar till Engels och det skulle ju vara intressant att se hur den förstnämnde försökte trassla sig ur det hela. ...


Men det hela har ju som sagt likheter med den kosmologiska debatten idag. Enligt den numera vanligaste versionen av Big Bang-teorin skapades universum från ett tillstånd där det just inte fanns någon materiell rörelse. Men Big Bang-teorin är i denna, sin kanske vanligaste version, än mer drastisk än Dührings. För medan Dühring tänker sig en tidlös materia utan rörelse som plötsligt på egen hand börjar röra sig, tänker sig Big Bang-teoretikerna ett tillstånd utan ens någon materia eller energi, eller ens rum och tid. Som plötsligt förvandlades till rum, tid och materia, och omedelbart började expandera.

Nu talar dessa i likhet med Dühring vanligtvis inte heller om Gud. Men i motsatt till Dühring har de kommit med ett mer klart definierat alternativ till Gud. Det kallas kvantfluktuationer. Det är ett begrepp som står för små, mindre än mikroskopiska, fenomen i den subatomära välden som i dagens kosmologi märkligt nog ses som ett alternativ till "guds finger" - när universum uppstod....

Det har jag skrivit om tidigare, och ska inte återkomma till här. Men det är ju intressant hur denna kosmologi så liknar hugskotten hos en av 1800-talets mest förvirrade hemmafilosofer. Dühring skulle kanske, eller kanske inte, känt sig ganska hemma i Big Bang-teorin.

Engels  skulle definitivt inte ha gjort det.

Preview

Friedrich Engels

onsdag 13 januari 2016

En fältassistent berättar

Man kan nu fråga sig vad som på senare tid verkligen har mörklagts eller inte mörklagts om övergreppen på We are Sthlm-festivalen.

"Anledningen sägs nu dessutom vara att övergreppen begåtts av ensamkommande flyktingbarn. Det gör det hela än mer orimligt, för det är helt enkelt inte sant. Det är möjligt att det var så till viss del, det vet jag inte. Men jag VET att det inte uteslutande var så. Jag vet det för att jag var där." 

Läs mer här.

tisdag 12 januari 2016

Inifrån SvD - 1980

/Den här artikeln skrev jag i tidningen O.S.V. som gavs ut av massmedieprojektet på Jakobsbergs folkhögskola maj 1980. Den beskriver en intervju tre av oss gjorde med Lars Östberg, notischef på Svenska Dagbladet. I tidningen hade den två undertecknare, men eftersom artikeln i praktiken nästan helt skrevs av mig, och eftersom jag inte sedan 1981 har haft någon kontakt med den nominella medförfattaren sätter jag inte ut hens namn.

Och, ja, Lars Östberg sa verkligen dessa saker. Han verkade förvisso ha en nästan chockerande ironisk distans till sin egen tidning. Det är nu nästan 36 år sedan, så jag antar förstås att den inte säger något väsentligt om redaktionsarbetet i dagens SvD... Och tro det eller ej, jag har själv regelbundet prenumererat på SvD de senaste tolv åren!/
---------------------------------------------------------------------------------------------

Lars Östberg: Vi bör inte bry sig om vår läsekrets! Dom ska ändå alla dö!

Man kan inte säga att vi fick speciellt många seriösa svar på några väsentliga frågor när vi intervjuade  Lars Östberg, notischefen på SvD. Men detta innebar inte att han hade tunghäfta. Tvärtom!

Inledningsvis fick vi reda på att han var en mycket upptagen man och endast hade tid att stanna "en kvart". Det var förmodligen den längsta kvart vi någonsin varit med om.

Genomgående var han ironiskt undanglidande och avsvor sig allt ansvar för vad som hände på tidningen.

En av dom första sakerna vi fick veta var att SvD:s största problem inte var att sortera i det enorma nyhetsflödet utan att fylla tidningen de dagar då det inte kommer in några nyheter överhuvudtaget. Förklaringen till detta något märkliga fenomen är att SvD har en något speciell nyhetsvärdering. Enligt denna uppfattning kan man faktiskt påstå att ingenting händer då politiker (svenska) har semester och Rotary inte fyller 75 år. Eller som Lasse Östberg uttryckte saken: "Vi är ju ganska provinsiella".

Förutom Rotary finns det dock en del som SvD klassar som nyheter av värde. Händelser inom polis, militär och näringsliv bevakas noga av SvD:s redaktörer. Alla journalister uppskattar inte dessa prioriteringar.

Lasse Östberg beskrev uppgivet hur journalisterna av den tyranniska redaktionsledningen ingående tvingades bevaka just Rotarys 75-årsjubileum. "Ni vet alla hur chefredaktörer är" tillade han.

Trots den tyranniske chefredaktören var herr Östberg noga med att framhålla att det rådde en "fin stämning" på tidningen. "Det märks att tidningen har en själ" fortsatte han. Till denna fina stämning bidrar bl. a. den bredd i åsikter som finns. "Det finns även, ja vad heter dom nu, apk:are och även ännu längre till vänster" visste han att berätta.

Huvudorsaken till SvD:s något märkliga innehåll tycks dock inte vara läsekretsen, åtminstone inte om man får tro Lasse Östberg. När vi frågade om den konservativa läsekretsen inte var ett hinder för förnyelse av tidningen utspann sig följande häpnadsväckande ordväxling.

-Tja.. vi skulle mycket väl kunna ändra på innehållet - våra prenumeranter skulle ändå aldrig byta tidning - dom kan ju inte gärna gå över till Dagens Nyheter... och dessutom är dom alla över 70 år och kommer snart att dö...
- 70 år!?
- Tja dom har i alla fall varit 70 år...
- Så nu är dom 80, då?
- Tja, det var ju inte riktigt jag menade. Medelåldern har faktiskt sjunkit de senaste åren.


På detta stadium gav vi upp. Med ett sista hopp om att få ett användbart svar på åtminstone en fråga tog vi upp SvD:s ägandeförhållandena. Den förhoppningen grusades snart. Herr Östberg vände sig till den guide, som hittills suttit tyst och nervöst väntat på att "kvarten" skulle ta slut.

- Ägandeförhållandena?
Guiden verkade lika förbryllad över frågan som Östberg, men slutligen sa hon att det hela var pinsamt.

- Vi brukar alltid säga att SvD ägs av en stiftelse, men det är ju inte riktigt sant.
-Hur är det då?
-Tja folk brukar ju inte fråga om det där. Jag vet inte riktigt... hmm. Du kan få ett papper om det - senare...


Och med detta var intervjun slut. Efter samtalet delade guiden ut små minikopioer av SvD från den 30/9 1976 som hon själv ansåg "gulliga".

Fylld av en obehaglig känsla av att inte ha varit till någon större nytta inledde hon sedan ett försök att övertala oss till att delta i en förtjusande rundvandring på tidningen, ett försök som lyckades till en tredjedel.  För  den som är intresserad av vad som sedan hände hänvisar vi till en annan artikel.
______________________________________________________

Så såg O.S.V. ut. Har svårt att få in skärpan på det avstånd som behövs för att få en adekvat bild.  Får byta till en mer sofistikerad mobilkamera, eller möjligen lära mig ev. finesser som kanske finns även på den jag har....

Preview


söndag 10 januari 2016

New Age

/Det här är en recension av Olav Hammers bok På spaning efter helheten: New Age - en ny folktro?, Wahlström&Widstrand 1997, som jag skrev samma år. Den publicerades i Internationalen 23/1997.

Här vill jag säga att om den hade varit skriven idag hade den sett annorlunda ut. Anledningen är att jag inte har en lika entydigt negativ inställning till New Age som fenomen som jag hade då. Då lät jag som en ettrig vulgärskeptiker, det gör jag inte nu. Den skrevs (exempelvis) två år innan jag 1999 började läsa om och fördjupa mig i teosofi, något som efter hand inte endast blev ett kritiskt studium av "konstiga sekter". Den skrevs också innan jag kom att i olika avseenden nära samarbeta med, och även bli vänner med, människor som i olika avseenden var starkt påverkade av New Age-idéer.

I slutet av recensionen finns exempelvis formuleringar om hur New Age inspirerar till en introvert individualism. Visst förekommer sådant, ganska så ofta, men det finns många exempel på motsatsen. På hur New Age-idéer faktiskt inspirerat till miljöengagemang, kamp för kvinnor, arbete för jämlikhet osv.

Jag står alltså idag inte för stora delar av de mer fyrkantigt elaka formuleringarna om New Age i texten.

Dessutom skulle jag idag ha tvingats problematisera formuleringen om islams relation till ”antiimperialistisk kamp” efter alla sentida exempel på den karikatyr på en sådan, som numera går under beteckningen ”jihadism”...

Och om jag skrev den idag skulle jag nog låtit än mer syrlig i formuleringarna om Vetenskap och Folkbildning.

Denna text är alltså mer ett exempel på vad jag tyckte 1997, än en analys jag står för idag. Och rubriken nedan sattes för övrigt av redaktionen, inte av mig. /

--------------------------------------------
Liknöjdheten upphöjd till religion 

Finns det verkligen någon anledning att skriva en bok om New Age? Får inte den typen av nonsens redan alltför stor uppmärksamhet? Det är en ganska naturlig fråga man kan ställa sig när man ser Olav Hammers bok På spaning efter helheten: New Age - en ny folktro?

Att det inte är så enkelt visar författarna till just denna bok på ett övertygande sätt. New Age består förvisso till stor del av en massa nonsens, men det är nu en typ av nonsens som många människor faktiskt tror på. Väldigt få människor identifierar sig som "anhängare" till något som kan kallas för "New Age", men föreställningar som ingår i denna svårdefinierade strömmings veritabla smörgåsbord får allt större grupper av anhängare.

Olav Hammer redovisar i sin bok en statistik, som många nog ser som lätt oroväckande. 38 procent av vuxna människor tror att rymdvarelser då och då besöker jorden. Ungefär var tredje tror att det går att kontakta de döda. Mer än varannan tror att det är möjligt att få varsel om kommande händelser. Något färre tror på astrologi. Och så vidare.

Författarens slutsats kan te sig uppseendeväckande, men är egentligen självklar: "I Sverige har tankegods ur New Age-rörelsen med god marginal gått om den traditionella kristendomen som religiös livsåskådning." (s. 15).

Efter att ha kommit till denna slutsats ger sig författaren i kast med den svåra uppgiften att teckna New Ages historia. Han går igenom de tidigare inspirationskällorna - romantiken. teosofin, Swedenborg, jungiansk psykologi, med mera. Han visar hur New Age i sin nuvarande form uppstod i kölvattnet på hippievågen på 60-talet. Uttrycket New Age uppstod enligt Hammer först 1971*. Sedan dess har detta brokiga lapptäcke av lån från nästan varje känd religion i världen utom kristendomen blivit en del av vår kultur.

Reinkarnation
New Age innehåller i sig ingenting nytt och har egentligen ingen sammanhängande världsbild. Ingen "New Age-anhängare" är tvungen att tro på något speciellt. Det gäller bara att välja de smakligaste bitarna från ett smörgåsbord, som i sin tur innehåller lån från de flesta större religioner, med en tonvikt på hinduismen (reinkarnation, karma, yoga). Andra som fått släppa till tankegods är de skriftlösa folkens religioner (shamanism), kinesisk religion (I-Ching, yin och yang), judendomen (kabbalan) och gnosticismen,

New Age-idéernas framgång har helt naturligt lett till motreaktioner. Till stor del har de dock varit lika ofruktbara som New Age-idéerna själva. Somliga kristna fundamentalister tror på största allvar att New Age är en del av Satans plan för världsherravälde och lägger följaktligen ner stor möda på att bekämpa den.

Aningen mer konstruktiv är den "vetenskapsfundamentalistiska" motreaktionen, som i Sverige företräds av grupper som Vetenskap och Folkbildning. Dessa grupper lägger ner stor ansträngning på att bekämpa New Ages hot mot vetenskap och förnuft genom närmast desperata försök att bevisa att telepati inte finns eller att slagrutor aldrig kan fungera. En del av deras "folkbildande" verksamhet är förvisso lovvärd, men deras positivistiska grundsyn är inte den bästa utgångspunkten. Vad en sådan grundsyn kan leda till visades häromsistens när Vetenskap och Folkbildning utnämnde Lilian Öhrström, av alla människor, till "årets folkbildare".

Det största felet med New Age är nu inte dess, för all del obestridliga, brist på "vetenskaplighet".

Det tragiska med New Age är dess individualistiska världsbild, som skiljer ut den från de stora världsreligionerna. De flesta religioner har haft strömningar som tolkar läran som en uppmaning till politisk kamp. Kristendomen har sin befrielseteologi, islam har varit förenligt med militant antiimperialistisk kamp och den indiska kulten av gudinnan Kali har hos sina anhängare ibland inspirerat till kamp för nationell frigörelse likväl som socialistisk och även feministisk politisk aktivitet.

Men med all respekt för någon enstaka vilsen miljö-eller fredsaktivist tycks "New Age" mest inspirera till ett inåtvänt "självförverkligande" i nära kontakt med den ena eller andra "övernaturliga" kraften. Det är kanske inte framförallt en sådan världsbild mänskligheten behöver inför det tjugonde århundradet....
-------------
*Det stämmer inte. Begreppet ”New Age” förekom faktiskt i ifologisk litteratur redan i mitten av 60-talet.

lördag 9 januari 2016

Aum Shinrikyo

/Recension av David E Kaplan och Andrew Marshall, Sekten vid världens ände, Bonniers förlag, 1997. Publicerades i Internationalen, 7/1998./

En granatattack mot Naritaflygplatsen i Tokyo har väckt rädslan för terrordåd under OS i Nagano. Även om det antagligen rör sig om en i raden av protester som fortgått sedan flygplatsen byggdes är det inte minst sekter som Aum-sekten, ansvarig för giftdådet i Tokyos tunnelbana 1995, som skrämmer japanerna.

Andra tragedier som skapat debatt om faran med så kallade "nya religiösa rörelser" är Soltempelordens serie massjälvmord, eller möjligen massmord, och tragedin i Kalifornien när medlemmarna i Heavens Gate kollektivt begick självmord för att får komma med på det rymdskepp som de trodde fanns bakom kometen Hale-Bopp. Händelserna har lett till ett större intresse för de tusentals religiösa sekter och kulter som under de senaste årtiondena vuxit fram i västvärlden.

Som ett svar på den oro som många människor känner har en stridbar anti-kultrörelse också vuxit fram, som argumenterar för att de "destruktiva sekterna" är en stor fara för samhället.

Den 20 mars 1995 besannades plötsligt kultmotståndarnas värsta farhågor. Den japanska religiösa gruppen Aum Shinrikyo, (Aum den yttersta sanningen) genomförde då en attack med sarin-gas i Tokyo tunnelbana.

Med sina 5000 skadade och tolv döda var detta en av de mer förödande terrorattackerna under 1900-talet.

Förstörelseindustri
I David Kaplans och Andrew Marshalls bok "Sekten vid världens ände" får vi en levande beskrivning av den märkliga grupp som låg bakom denna attack.

Under ledning av den halvt blinde ledaren Shoko Asahara hade Aum på bara några få år snabbt vuxit från en liten grupp till en imponerande organisation med tusentals medlemmar. Denna organisation hade dessutom gradvis i hemlighet byggt upp en förstörelseindustri, där tillverkning av nervgaser och biologiska stridsmedel var en centralt prioriterad uppgift.

Kontakter
Vad som för mig är mest intressant i boken är beskrivningen av hur denna organisation lyckades knyta till sig framgående forskare och vetenskapsmän i Japan, (och knyta kontakter med delar av den postsovjetiska ryska politiska eliten!), skaffa sig kontakter högt upp i poliskåren och administrationen och framförallt hur dess förstörelseindustri kunde växa fram under skydd av polisens nästan demonstrativa ointresse.

Passiv attityd
I boken visas hur kulten inte bara konsekvent lät kritiker inom de egna leden försvinna spårlöst, utan även i flera fall mördade offentliga kritiker (bland annat en hel advokatfamilj!) utan att polisen ens inledde några undersökningar.

Samtidigt utvecklade Aum en teknologi med vars hjälp de kunde utveckla kontrollen över sina medlemmar - med metoder som droger, elektroder, och till och med hjärnkirurgiska ingrepp. I kultens egna destruktionsanläggningar kunde de dödade kritikerna förbrännas så att inga spår fanns av dem.

Det var faktiskt först när Aum började bli ett direkt hot mot den japanska staten genom sina utåtriktade giftattacker (attacken i Tokyo tunnelbana var inte den första!) som polsen ändrade sin passiva attityd.

Om Aum inte hade valt att genomföra giftgasattacker hade gruppen troligen funnits än idag - och ostört kunnat likvidera kritiker och utsätta de från samhället isolerade medlemmarna för neurokirurgiska och andra experiment.

Inget hot
Auktoritära kulter som Aum är nämligen i sig inte något hot mot det rådande samhället i Japan - lika lite som dettas motsvarigheter i västvärlden är ett hot mot de politiska eliterna här.

Och även tankekontrollexperimenten i Aums regi har ju för övrigt sina motsvarigheter i exempelvis de experiment som CIA genomförde i sitt s.k. MK Ultra-projekt, som avslöjades redan på 70-talet.

I detta projekt, som officiellt avslutades 1973, genomförde CIA en rad försök, där de med hjälp av droger, hypnos, strålning och annat försökte påverka ofta helt ovetande personer. Enligt CIA har alla sådana försök upphört, ett påstående som milt sagt kan betvivlas.

Kulter av Aums typ avspeglar inte bara brutaliteten i vårt samhälle - de har också på toppnivå ofta direkta kopplingar till delar av samhällets makthierarki.

I några fall är kopplingarna uppenbara - som hos Aum i Japan och Ryssland eller Soltempelorden i Kanada och Schweiz.

Ingen vet när nästa avslöjande kommer - men vi kan lugnt räkna med att det kommer.

Erik Rodenborg

onsdag 6 januari 2016

"Guds rötter" - och "Guds barn"

/Nedanstående är en recension jag skrev i Internationalen 11/1999. Den behandlade en nyutgåva av Olov Svedelids deckare Guds rötter, som handlade om en sekt som hade som uppenbar förebild en i högsta verklig grupp, Guds barn (senare omdöpt till Familjen), som bildades i USA i tidigt 70-tal. Vad jag försökte visa i recensionen var att verkligheten faktiskt var mycket värre än Svedelids fiktion/.
-------------------------------------------------------------------------------
Svedelids dikt inget mot verkligheten

Det sägs att verkligheten är mer fantastisk än dikten. Det är kanske sant. Dessutom är den ofta otäckare

Jag kommer spontant att tänka på denna gamla levnadsvisdom när jag läser Månpockets nya utgåva av Olov Svedelids deckare Guds rötter från 1975.

Denna bok är kanske en av de mest intressanta av Svedelids böcker. Den handlar om en märklig religiös sekt - Guds rötter - som lockar till sig ungdomar som de grovt exploaterar. De tvingas att sälja flygblad och broschyrer på gator och torg till en förvånad allmänhet. Rörelsen leds av en allsmäktig ledare som i dessa regelbundet utkommande flygblad delar med sig av sina bisarra idéer.

Ingen karikatyr
Nu är förebilden för Guds rötter inte vilken sekt som helst. Det är utan tvekan Children of God/Guds barn som fått stå som förebild. Children of God var mycket aktiva på Stockholms gator just 1975 och gav Svedelid uppslaget till Guds rötter. Någon tror kanske att Svedelid målar upp en karikatyrbild av Guds barn för att få en mer slående historia. Delvis var det kanske så när den skrevs - men i allt väsentligt skulle det snart visa sig att det var tvärtom.

För verkligheten Guds barn skulle snart överträffa Svedelids värsta skräckbilder.

Sexuella övergrepp
Medan Svedelids grupp i stort sett nöjde sig med att ekonomiskt exploatera ungdomarna kom snart Children of God att gå längre. Under ca tio år beordrade dess bisarre ledare David Berg inte bara organisationens kvinnliga medlemmar att i det så kallade Flirty Fishing aktivt prostituera sig för kulten - medlemmarna rekommenderades dessutom att begå sexuella övergrepp mot barn. Dessutom hade verklighetens Children of God goda kontakter med bland annat diktatorn Ferdinand Marcos´ regim i Filippinerna.

För de som vill veta något mer om verklighetens förebild till Svedelids fiktiva sekt finns på svenska åtminstone två böcker av avhoppade medlemmar. Dels Offer för Children of God av Una McManus och John Charles Cooper från 1982, dels Guds barn av Sylvia Padilla från 1996. De bör gå att få tag i på bibliotek. De är garanterat otäckare än "Guds rötter".

måndag 4 januari 2016

"Slöjan är en feministisk symbol"

Det finns många som vanligtvis inte bryr sig ett skvatt om kvinnors rättigheter, men som gärna med pseudofeministiska argument hetsar mot kvinnor som bär slöja - som en förevändning för att få ett slagträ mot muslimer.

För en alternativ syn på slöjan, läs gärna detta inlägg av företrädare för Facebookgruppen Muslimska feminister ...

Älvorna

Upptäcket att jag inte endast måsta ha missat melodifestivalen 2004, utan tydligen också Sareks sång Älvorna.

Det är inte den enda sång Sarek gjort om folktroväsen, jag återkommer kanske efter ett tag till en annan av dessa.

Scenframträdandet till Älvorna är ganska så suggestivt, kolla gärna länken ovan!

lördag 2 januari 2016

"Mainstream-porren måste problematiseras"

Läs gärna denna artikel av kriminologen Nina Rung om sambandet mellan porrskonsumtion och sexuella övergepp.

Den ställer viktiga frågor.

Nina Rungs beskrivning av hur "mainstream-porren" ser ut idag gör mig dessutom faktiskt skakad:"Det som i media betecknas som ”våldsporr” är egentligen mainstream-porr i dag. Porren har förändrats enormt över tid. Nu är gonzo-porr det vi ser. Det vill säga porr utan handling, dessutom med våld, förnedring och med totalt fokus på mäns kön och orgasm (jag fokuserar på mainstream-heteroporr som står för den absoluta majoriteten av all producerad porr)". .

Det närmaste porr jag någonsin tagit del av mer än rent sporadiskt var nog FIB/Aktuellts och Lektyrs utvikningsbilder från sextio- och sjuttiotal... De var ganska harmlösa, tyckte i alla fall jag när det begav sig.

Sedan är det en annan sak att det är förenklat att sätta en enkel orsakskedja mellan porr och sexuella övergrepp. Det förekom de mest fruktansvärda sexuella övergrepp långt innan det fanns någon porr att tala om.

Men mycket av dagens porr verkar ändå starkt bidra till att skapa en otäck normaliseringsprocess, där övergrepp för många porrkonsumenter efter ett tag ter sig som något "normalt".

fredag 1 januari 2016

En liten fråga

Varför ska varje nytt år behöva inledas med ett helvete för alla hundar och katter?