I Första Kungaboken 19:11-13 i Gamla Testamentet finns ett parti som jag läste som barn. Jag minns att jag blev tagen, så tagen att jag rös.
Handlingen runtomkring går jag inte in på här, men scenen inleds med att profeten Elia får budskapet att gå upp på berget för att möta Gud. Han gör det, och sedan följer detta.
"En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus. När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då ljöd en röst som sade: ”Varför är du här, Elia?” "
Det som grep mig var förstås att Gud inte stod att söka i de stora imponerande händelserna - stormar, jordskalv, eld. Men när Elia förnimmer ett stilla sus inser han att Gud finns där.
Som sagt, jag rös. Och var samtidigt väldigt imponerad av vad jag såg som grundidén i stycket.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Universum - både mystiskt och skrämmande...
James Webb-teleskopet har tidigare visat bilder av galaxer så tidsmässigt nära den förmodade tidpunkten för Big Bang, som är så stora att...
-
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistis...
-
Alltså Deutsche Demokratische Republik, också kallat Östtyskland. Jag ägnade några timmar i går kväll att att lyssna igenom en rad politisk...
-
Den här sången sjöng vi i "lekskolan" (en variant av förskola ) när jag fem-sex år. Det är en av de barnvisor som jag minns bäst...
2 kommentarer:
Religionen är i sanning bra för att skrämma små barn och att hålla pöbeln i schack. Men det har jag sagt förut även om jag inte kan ta åt mig äran för det klara och koncisa påståendet.
Det kan så vara, men det är inte dess enda funktion.
Skicka en kommentar