onsdag 4 december 2013

Om Dan Josefssons favorit i forskarvärlden...

....minnesforskaren Elizabeth Loftus, som förresten nyligen lämnade USA:s psykologförbund för att slippa ställas till svart för anklagelser om oetisk verksamhet (mer om det senare) - skrev jag redan 1993.

Tillsammans med en inledande kommentar la jag upp det på denna blogg den 4 aougusti i år, men eftersom ämnet har fått förnyad aktualitet lägger jag ut inlägget igen.
----------------------------------------------------------------------
Elizabeth Loftus om egna och andras minnen
Bloggen Sanningen om papparättsrörelsen frågar sig varför TT valde att träffa just Elizabeth Loftus på psykologikongressen i Sverige. Loftus är en av de få psykologer i USA som ställt hela sin prestige på spel för att backa upp organisationen False Memory Syndrome Foundation (FMSF), som organiserar personer som anklagats för sexuella övergrepp mot barn.

Loftus tvekar inte, trots att även hon nog borde inse att om man samlar hundratals människor i en organisation för "falskt anklagade" kan de knappast alla vara oskyldiga. För att uttrycka det lite försiktigt.

1993 skrev jag en artikel i tidskriften Spegeln med rubriken De tar ifrån de utsatta deras verklighet. Den handlade om just övergreppsförnekarna - från Sigmund Freud - till Elizabeth Loftus.

Nedanstående är alltså avsnittet om just Loftus i denna artikel. Jag läste två av Loftus böcker innan jag skrev den. Jag blev uppriktigt sagt förvånad över hennes egendomliga attityd inte endast till andras, utan även till sina egna minnen. När jag slutligen insåg att hon sade sig själv endast (!) ha falska minnen av sin far, förutom av när han dog, samtidigt som hon sade sig minnas andra saker från barndomen "på riktigt", som att ha blivit utsatt av en barnvakt i sexårsåldern, - tedde det sig lite märkligt. I synnerhet som Elizabeth Loftus far faktiskt dog först när hon själv var i vuxen ålder! Det ställde, tyckte jag, en del märkliga frågor om karaktären av hennes eget nästan drömlikt motsägelsefulla minne, och hur detta möjligen kunde ha påverkat hennes teorier.

Detta är naturligtvis att psykologisera över Loftus, vilket en del kan tycka vara tveksamt. Men i sammanhanget tyckte jag faktiskt att det var befogat. Så efter en viss tvekan tog jag med detta i slutet av avsnittet om Loftus,

Jag tycker att det jag skrev om henne står sig. Men vill gärna medge att Loftus efter detta har genomfört några nya "experiment" som inte nödvändigtvis helt och hållet berörs av kritiken jag här riktar mot de hon hade utfört när jag skrev artikeln.

När avsnittet inleds har jag just diskuterat hur FMSF använder sig av rena charlataner som "vetenskapligt" stöd , och kommer sedan in på Loftus.
------------------------------------------------------------------------------------------
Från min artikel i Spegeln 4/93..
"En mer respektabel auktoritet (i själva verket deras absolut tyngsta vetenskapliga stöd) som slutit upp bakom FMSF är Elisabeth Loftus. Hon är professor i psykologi vid Washingtons universitet med minnesforskning som specialitet. I hennes till svenska översatta bok Vårt minne (Liber förlag, Stockholm 1982) driver hon konsekvent tesen att minnet är otillförlitligt. I den vetenskapliga debatten om minnets karaktär befinner hon sig på den extremkant som hävdar att minnen kan konstrueras upp och förvrängas nästan hur som helst. Hon har bland annat hävdat att hon i laboratorieexperiment lyckats inplantera falska minnen av att i barndomen blivit övergiven i ett shoppingcenter.

Bortsett från att det är milt sagt tveksamt om ett sådant minne på något sätt kan jämställas med minnet av ett sexuellt övergrepp uppstår en annan fråga: hur många barn har inte upplevt att de blivit 'övergivna' på ett shoppingcenter eller annan offentlig plats?

Det måste tillhöra något av de vanligaste ångestupplevelserna under barndomen och det är långtifrån säkert att Loftus verkligen "inplanterat" detta minne. Det kan mycket väl vara så att hennes manipulationer inte ledde till något annat än att verkliga reella minnen dök upp.. Den dag Loftus verklige lyckas "inplantera" minnen av traumatiska händelser som inte drabbar var och vartannat barn skulle hennes position onekligen vara starkare.

I övrigt är hennes lyckade försök till "inplantering" av minnen milt sagt anspråkslösa. Att få folk att tro att människor har rakt hår istället för lockigt eller andra rent kognitiva minnesförändringar är med all sannolikhet helt irrelevanta vid en diskussion om återupplevda djupt traumatiska minnen. Loftus har samma grundsyn som de svenska "vittnespsykologer" som grundligt diskrediterat sig i incesträttegång efter incesträttegång. När hon exempelvis i rättegången mot en man, vars nu vuxna dotter mindes hur fadern när hon var åtta år våldtagit och mördat en kamrat till henne, försöker bortförklara minnet med att dottern först trodde att mordet hade skett på förmiddagen och senare ändrade sig till eftermiddagen använder hon sig onekligen av samma pedantiska metod som de svenska vittnespsykologerna.

Hon framträder ofta på försvarets sida i rättegångar för att försvara personer som är misstänkta för våldtäkter och övergrepp mot barn. (Se henne Witness for the Defence, S.t Martin Press, New York 1991). I rättegångar som rör sexuella övergrepp mot barn betvivlar hon rent rutinmässigt barns berättelser och driver alltid linjen att minnen kan vara 'insuggererade' av vuxna.

När det gäller vuxna som återupplever sexuella övergrepp under terapi misstänker hon alltid att det är terapeuterna som insuggererar minnen. Döm då om läsarens häpnad när Loftus i Witness for the Defence plötsligt avslöjar att hon själv utsatts för sexuella övergrepp i sexårsåldern. Hon beskriver sitt eget minne, ironiskt nog utan skuggan av tvivel på att det har ägt rum. Hon drar upp sitt eget minne för att bemöta dem som hävdar att hon inte har rätt att uttala sig om sexuella övergrepp mot barn eftersom hon aldrig någonsin haft professionell kontakt med utsatta barn! Egendomligt nog använder hon inte den teoretiska apparat som hon använder för att slå sönder andras minnen på sina egna minnen av övergrepp.

Loftus är en egenartad person, som verkar drivas av starka motiv i sin kamp för att betvivla minnen. Hon drar flera gånger upp sig själv som exempel i sina diskussioner. Hon berättar till exempel i Vårt minne att det enda minne av sin far förutom hans dödskamp hon har är falska minnen, som konstruerats upp från fotografier hon sett. Det är lite egendomligt med tanke på att hennes far dog när hon var i vuxen ålder.Det är onekligen också egendomligt att hon enligt egen uppgift inte har några som helst barndoms- eller andra minnen av fadern, samtidigt som hon klart minns sin barnvakts sexuella övergrepp från när hon var sex år. Det skulle vara frestande att gå längre i spekulationer om Loftus´ egenartade förhållande till sitt eget och andras minne, men jag stannar här."

5 kommentarer:

Monica Antonsson sa...

Hej Erik,
Jag är ju inte så insatt i det här så jag skulle vilja fråga dig följande:
Är det bara personer som varit utsatta för sexuella övergrepp som barn och förträngt det som inte blir trodda?
Jag förstår i så fall inte varför. Jag tycket att det är fullkomligt logiskt att själen/medvetandet kan lämna kroppen om smärta/verklighet blir för outhärdligt och ser det som en ren överlevnadsprocess.

Jag hade en väldigt svår förlossning med ett av mina barn och klev till sist ur kroppen på något vis. Jag blev smärtfri och kunde själv ovanifrån betrakta vad som hände i rummet innan jag mot min vilja drogs ner igen och var tvungen att fortsätta.
Vad som hände i det flera timmar långa förloppet och vad jag såg går jag inte in på här men jag tror att om jag inte hade klivit av en stund och fått en paus så hade jag aldrig klarat av det som hände sedan. Det var en mycket omskakande upplevelse. Jag har senare fått veta att detta är ett väl känt fenomen i exempelvis tortyrsituationer i krig.

Det där med förträngda minnen måste väl vara ungefär samma sak. Det blir för smärtsamt att stå ut med helt enkelt så man förtränger det - som en ren skyddsmekanism. Men det gäller inte bara offer. Jag känner en person som misshandlade sitt barn under ett antal år. När han 30 år senare konfronterades med vad han gjort så mindes han det inte. Han sa ursinnigt att han minsann aldrig skulle slagit en kvinna och än mindre ett barn. Dessbättre fanns vittnen att tillgå.
Jag har vid ett tillfälle också intervjuat en kvinna som i samband med våldtäkt helt enkelt bara stängde av sitt medvetande och efteråt vägrade komma ihåg vad som hänt fast hon innerst inne visste.
Jag tycker följaktligen att det där med bortträngda minnen eller vad ni kallar det är fullt naturligt och riktigt sunt till och med.
- Jag skul

Erik Rodenborg sa...

Hej, Monica

Bortträngning eller annan typ av dissociering kan ju ske vid många olika situationer, inte endast vid sexuella övergrepp.

Det kan även ske när man är vuxen, även om det är mindre vanligt.

Ett märkligt exempel från mitt eget liv. 1991 skulle jag till akuttandvården och var mycket nervös. Jag satte mig ner i tandläkarstolen och nästa sekund sa tandläkaren "nu är vi klara". Jag frågade förvånat om han inte skulle borra och han svarade "det har jag ju redan gjort". Jag tittade på klockan - det hade gått en timme!

Jag mindes bara att jag hade satt mig och att jag sedan var klar.

Det är inte bortträngning i klassisk mening, men det är förvisso något närbesläktat.

Erik

Erik Rodenborg sa...

PS.

Vad som skiljer det jag beskrev om tandläkarbesöket från bortträngning i klassisk mening är att bortträngning äger rum efter händelsen. Man är på något sätt medveten när det händer, men man kan inte minnas det senare.

I det fall jag beskrev verkar jag ha dissocierat under själva händelsen. Min skräck ledde mig till att koppla bort medvetandet och ersätta det med någon typ av autopilot. Obs jag kan inte bara ha somnat - ingen tandläkare skulle borra i en sovande patient! Något annat hände, på något sätt.

Det är ändå besläktat med bortträngning i och med att båda är en typ av dissociation.

noboytoy sa...

Jag är, precis som MA, dåligt insatt i det här och många frågor dyker upp i hjärnan.

..."driver hon konsekvent tesen att minnet är otillförlitligt. I den vetenskapliga debatten om minnets karaktär befinner hon sig på den extremkant som hävdar att minnen kan konstrueras upp och förvrängas nästan hur som helst."

Skall detta tolkas som att Loftus tolkar ALLA minnen som fullständigt otillförlitliga? Dvs inte bara minnen från barndomen utan även minnen från "igår" hos vuxna? Det skulle i så fall innebära, att folks berättelse om ditt och datt som de säger sig ha upplevt/gjort inte går att ta på allvar?

Som MA är inne på - även tex förövares minne av att inte ha utsatt sina offer, skulle då kunna anses vara "falska"? Finns det någon enda människa som då kan anses ha några verkliga minnen av någonting alls?

Jag påstår att jag var på Kreta för 10 år sedan men det kan vara ett falskt minne hos mig?;)

Erik Rodenborg sa...

NBT

Det är länge sedan jag läste Loftus - det var 1993. Så jag har inte exakt vad hon anser om just detta superaktuellt.

Men faktum är ju att hon anser att alla minnen hon har av sin far är falska minnen, trots att han dog när hon var vuxen. Hon menar att "egentligen" minns hon inget av honom, de minnen hon tror sig ha är fantasier som konstruerats upp efter att ha sett fotografier.

Med den grundinställningen kan man ju komma mycket nära det du beskriver. Men på ett annat plan menar hon att det är minnen som någon gång varit försvunna som är extra suspekta, medan de som alltid funnits där som är mer tillförlitliga