Jag har flera gånger påpekat att Thomas Quicks historia inte har någon relevans för påståenden om "falska minnen" eftersom han sade att han ljög, inte att han hade falska minnen.
Men nu noterar jag att i den nedan nämnda DN-artikeln (som jag av princip inte länkar till, men ni hittar den...) har Dan Josefsson lagt till något nytt. Nämligen detta: "Till slut var han så drogad och förvirrad att han började tro på sina egna lögner. Här är han inte unik. Det finns många offer för regressionsterapi som varit med om samma sak och i USA har detta lett till stora skadeståndskrav mot terapeuter."
Eureka! Nu har Josefsson omformulerat storyn så att den lättare kan användas för att diskreditera överlevare. Nu är det bara det att i den version Hannes Råstam gjorde känd 2008 sade inte Quick något sådant. Tvärtom. Han talade konsekvent om medvetna lögner.
Men om det ändå nu vore så att Quicks lögner efter hand hade förvandlats till falska minnen hade dessa i så fall en mycket märklig tendens att dekonstrueras så fort Quick träffade Råstam! Tänka sig...
Dan Josefsson är en mycket ohederlig människa. Med ett mycket speciellt syfte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
.. om styckmordet är helt monolitisk. När det diskuterades tidigare fanns det alltid olika åsikter, nu kommer bara den ena sidan fram. De ...
-
/Publicerad i Spegeln 2/2000./ /Återpublicerat på förekommen anledning. Mitt inlägg kan te sig extremt, men det torde vara mycket svårt ...
-
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistis...
8 kommentarer:
Hela den här debatten har fått mig att börja fundera på själva begreppet "bortträngda minnen".
Det verkar som om man blandar ihop allting och kallar alla minnen som barn har av sexuellt våld i sin barndom för "bortträngda minnen"?
Eller som i Quicks fall, när man kallar hans medvetna lögner för "bortträngda/falska minnen" och som dessutom hans terapeuter anklagas för att ha lyckats "frammana" hos honom.
Vad är själva definitionen för "bortträngda minnen" egentligen? Minnen från barndomen som endast kan framkallas under terapi? Minnen från barndomen som plötsligt kan uppkomma hos den drabbade, helt utan terapi? Eller helt enkelt sexuella övergrepp under barndomen som berättas om i först i vuxen ålder? Med tanke på hur debatten förs kring detta så kanske det är dags att klargöra detta?
Jag hade en väninna som plötsligt började minnas att hennes pappa våldtog henne under tidiga tonåren och begick andra slags sexuella övergrepp mot henne tidigare än så. Han dömdes till fängelse, inte bara pga hennes berättelse - det fanns annan stödbevisning som jag dessvärre inte minns vad den bestod av.
Jag minns att jag tyckte det var väldigt konstigt att hon plötsligt i 25-årsåldern började minnas vad hennes pappa hade gjort mot henne under hennes barndom. Jag tänkte att hon nog bara inte hade vågat berätta tidigare men att hon under terapi fattade modet.
Jag tror absolut på att man vid svårt traumatiska händelser, kan förtränga vad som hänt och att minnena kan poppa upp senare i livet men jag tror också på att vissa människor kan inbillas nästan vad som helst under tillräckligt mycket påverkan.
NBT
Den vanligaste definitionen av "bortträngda minnen" är att det handlar om minnen som trängst bort från medvetandet för att de är obehagliga.
Det är nu ganska svårt att bevisa exakt varför ett minne försvunnit men det som är entydigt bevisat är att traumatiska minnen kan försvinna från medvetandet och sedan komma tillbaka. (På denna sida kan man finna många dokumenterade fall. http://blogs.brown.edu/recoveredmemory/ )
Detta erkänner även alla mer seriösa skeptiker (till vilka jag inte räknar Josefsson). Vad de däremot menar är att minnena från början inte trängdes bort för att de var obehagliga, utan försvann av andra orsaker.
Bortsett från de fall där vi har fysiska trauman mot huvudet (som kan orsaka minnesförluster av fysiologiska skäl) .är det osannolikt att verkligt traumatiska minnen kan försvinna av andra orsaker än bortträngning. Ofta menar förnekarna att minnen av övergrepp försvinner pga av vanlig glömska, dvs för att de var oviktiga. Det är de facto att trivialisera övergrepp.
Fast egentligen är frågan om varför minnena en gång försvann inte så intressant. Vi vet att en stor del av de som utsatts för övergrepp inte har haft minnen av allt hela tiden. Många har under perioder inte kunnat minnas övergreppen, eller endast mints fragment av dessa. Problemet med den inställning Josefsson etc har är att den leder till att man kan betvivla alla fall av övergrepp där de utsatta inte haft klara minnesbilder hela tiden. På så sätt kommer en mycket stor del av övergreppen att kunna förnekas.
Jag är tillräckligt "paranoid" för att luta åt att det är detta som är avsikten.
NBT 10.56
...."men jag tror också på att vissa människor kan inbillas nästan vad som helst under tillräckligt mycket påverkan".....
Håller med, men det handlar lite om vad man anser tillräckligt mycket påverkan. Jag tror inte att en "vanlig" terapi är "tillräcklig" påverkan. Däremot om kan tänker sig rena tankekontrollrogram, med droger, hypnos, elchocker, isolering etc, som CIA:s MK Ultra, är det nog möjligt.
Du har rätt Erik, terapi är ej tillräcklig - det finns forskning och dokumentär där ingen av de som har senare minns, har gjort det under terapin! Situationen är inte sån, och de beskriver varför. De har inte ens varit i terapin heller, utan snarare avslutat den sedan en tid.
Ja, det är ju ofta så att man får upp minnen först, och därför börjar man i terapi. Inte tvärtom.
Ja, precis. Men i dokumentären - så var det långt långt efter. Terapin hade väl snarare inte gett ngt. Och en del hade ändå mötts med misstro, utan minnen/vetat. Och de var alla frågande över det som spreds om att "minnas under terapi". En dokumentär som inte spreds lika flitigt som alla andra amerikanska under samma tid...
Vet du vad dokumentären hette? Skulle gärna vilka se den!
Skicka en kommentar