tisdag 31 juli 2007

Fanny och Alexander/ Hets

Nu skriver alla om Ingmar Bergman. Och han är ju värd att skrivas om. Jag ska här försöka säga lite om två av hans filmer.

Fanny och Alexander är väl den film av honom som gripit mig mest. D.v.s. andra delen av filmen, som är oerhört lång. Det är ett trovärdigt och kusligt drama om två barn som är utlämnade till en sadistisk styvfar, en präst. Han utsätter barnen för grova övergrepp. Barnens mor försöker försvara barnen, men är i ett oerhört underläge. Mannen varnar modern att om hon försöker fly ifrån honom kommer han att driva igenom att han får vårdnaden om barnen. Till slut löses det hela i alla fall. Mannen blir innebränd, och tittaren kanske kan se det som att en gudomlig rättvisa har skipats.

Den kan rekommenderas. Den är på många sätt oerhört aktuell idag, trots att den utspelar sig någon gång vid förra sekelskiftet. Det dilemma som modern och barnen befinner sig i är skildrat på ett otäckt övertygande sätt - och skrämmande likt vad många mödrar och barn idag också befinner sig i. Det är bara att fråga de aktiva i en organisation som ATSUB, de kan ge hur många exempel som helst.

Sadism är ett tema Bergman behandlat tidigare. I hans första film, Hets, får vi en oöverträffad beskrivning av en sadistisk latinlärare, kusligt väl spelad av Stig Järrel. Den är lysande, och motsvarade nog verkligheten för många i den gamla auktoritära skolan. Beskrivningen av lärarens sadism ter sig psykologiskt trovärdig. Däremot är den som skolskildring kanske inte så aktuell idag. Den typen av öppet sadistisk lärare är nog, dessbättre, svår att tänka sig i dagens skola.

Faktum är att dessa två filmer är nästan de enda jag sett av Bergman, skamligt nog. Jag försökte se Sjunde inseglet en gång, men har glömt den. Den kan inte ha gjort något större intryck på mig.

Jag såg hans TV-serie om sina föräldrar, Den goda viljan. Sedan minns jag faktiskt inget mer. Men både Fanny och Alexander och Hets vill jag varmt rekommendera. Fast i Fanny och Alexander börjar inte den centrala handlingen förrän efter kanske halva tiden. Första hälften är en lång, och för mig ganska tråkig, skildring av en fest…

söndag 29 juli 2007

Mumiens hemlighet

/Denna kommentar har senare publicerats i i Socialisten 85/2007. Har ändrat den något./

Mumiens hemlighet
2007-10-05
För ett tag sen såg jag Mumien - återkomsten (från 2001) på TV4. Den var en skitfilm, men det visste jag ju. Men jag ville ändå se den. Den är intressant som ett exempel på hur den fornegyptiska civilisationen nästan konsekvent demoniseras i dagens populärkultur.

Populärkulturens Egypten är svart magi, ondskefulla präster, dödliga gifter - och framförallt vandrande mumier. Just vandrande mumier är ett populärt tema. Man kan ju fråga sig varför.

Mumien - återkomsten är ett skräckexempel på de värsta klichéerna. Imhotep, arkitekten bakom Djosers trappstegspyramid, framställs här i form av en ondskefull mumie som vill erövra världen. Dödsguden Anubis blir till en egyptisk djävul, vilket han aldrig var i den egyptiska religionen. Drottning Nefertiti, som i verkligheten levde mer än tusen år efter Imhotep, får bli den ondskefulla kvinnliga partnern till denne gengångare. Och sedan alla dessa insekter. Magiska, ondskefulla insekter, som blir en mardröm för alla som har det minsta anlag för insektsfobi (vilket jag har).

Skulle den grekiska antika kulturen kunna demoniseras på detta sätt i populära filmer? Eller den romerska? Knappast.

Men varför denna demonisering av just Egypten? Den klassiska egyptiska civilisationen existerade i 3000 år. Den utvecklade den mest stabila kultur världshistorien känt. Den utvecklade en byggnadskonst som fortfarande är så imponerande att Erich von Däniken lyckats lura i människor att den skapades av rymdmänniskor. Än idag är de största pyramiderna veritabla gåtor. Skriftkonsten, matematiken, konsten, vetenskapen - alla har hämtat inspiration från Egypten. Det var en "kulturens vagga" i högre grad än den grekiska.

Så som sagt, varför denna demonisering?

Martin Bernal har i sitt verk "Svart Atena" visat hur den egyptiska civilisationen behandlades med stor respekt ända in i början av 1800-talet. Grekerna såg egypterna som sina läromästare, och även i Europa sågs Egypten som kulturens vagga ända fram till början av 1800-talet. Sedan hände något. Egypten började allt mer framställas som ett isolerat barbariskt stickspår, meden den antika grekiska kulturen framställdes som just den kulturens vagga som alla framsteg kommer från. Hans egen förklaring var att den framväxande rasismen ledde till att ett afrikanskt land inte kunde ses som civilisationens vagga.

Det kan säkert ligga något i det. Men jag tror att det också finns en annan förklaring. Det klassiska Egypten var ett samhälle som inte stämmer in på den borgerliga synen på ett civiliserat samhälle. Ekonomin byggde inte på privategendom. Staten hade ett de facto monopol på utrikeshandeln, och all jord ägdes i princip av staten. Visst fanns det ett härskande skikt, men det baserade inte sina privilegier på privategendom. Det liknade, kort sagt, Sovjetunionen mer än det liknade USA. Staten var skyldig att se till att alla medborgare hade mat. Genom jättelika centralt organiserade bevattningsanläggningar garanterades skörden. Samhället byggde inte, som i Grekland och Rom, på slaveri och privategendom.

Det egyptiska samhället hade sina rötter i en äldre, kollektiv ordning. I denna ordning hade också kvinnorna en starkare ställning än de hade i något annat land i regionen, med undantag av minoiska Kreta fram till 1450 f. kr. Efter minoiska Kretas fall var de egyptiska kvinnornas ställning helt unik i regionen. I egyptisk vishetslitteratur finns till och med anvisningar om att vägen till det perfekta äktenskapet är att mannen obetingat ska lyda sin hustru... Den som studerar hur kvinnor avbildas i den egyptiska konsten och jämför med kvinnoavbildningarna i de samtida kulturerna borde förstå att det var en väsentlig skillnad.

Till och med i Gamla testamentet, med sin antiegyptiska retorik, finns uppgifter som bekräftar bilden av Egypten som ett stabilt och välordnat samhälle. När de flyende israeliterna klagar inför Moses i öknen påminner de honom hur tryggt allt var när de åt vid de egyptiska "köttgrytorna".

Jag tror att det är dessa fakta som delvis kan förklara varför det antika Egypten demoniserats i den borgerliga populärkulturen. Det egyptiska statsdominerade samhällets obestridliga framgångar stör bilden av hur en framgångsrik civilisation ska se ut. Det grekiska samhället, med sin privategendom, sitt slaveri och sin "frihet" passar bättre in i vår kultur. De "kommunistiska" dragen i faraonernas Egypten gör att populärskildringarna av det får drag som påminner om hur Sovjet och Kina framställdes under kalla kriget.

Missförstå mig inte, jag vill inte idealisera faraonernas Egypten (eller för den delen de härskande skikten i Sovjet och Kina!). Det härskande skiktet i Egypten hade oerhörda privilegier. Det gällde ju i synnerhet kungafamiljen, som levde i en ofattbar lyx. Men detta skikts makt byggde på att det kunde upprätthålla stabilitet och välstånd för hela samhället. Ett samhälle som hade sina rötter i den urkommunism som rådde tidigare, även om det i sin faraoniska tappning blev en byråkratiskt degenererad urkommunism.

Den egyptiska tretusenåriga civilisationen (från 3000 f.kr. till vår tideräknings början) är en viktig del av vårt kulturella arv. Den borde bemötas med lite större aktning, till och med i populärkulturen, än att framställas som ett vedervärdigt näste befolkat av ondskefulla svartmagiker och vandrande mumier.

onsdag 18 juli 2007

Vietnam är nära

Igår fick jag på posten ett band som spelats in av en vän till mig. Det är en inspelning av en LP-skiva som kom ut 1972. Den hette ”Vietnam är nära” och spelades in av De förenade FNL-gruppernas sånggrupp. Jag lyssnade mycket på den 1973, och tyckte mycket om den, speciellt titelsången.

Det är lite omtumlande att lyssna igenom den. Man drar sig till minnes en annan tid, som verkar så avlägsen och ändå så nära. En tid då Vietnam inte endast var namnet på ett land där det pågick ett förödande krig – utan också ett land där befolkningens heroiska kamp gav miljoner och åter miljoner människor i världen ett hopp om en bättre framtid. Indignationen över USA:s grymheter kombinerades med det hopp som vietnamesernas segerrika kamp gav.

”Vietnam är nära, nära som ett löfte/
att efter natten bryter dagen fram/
och marken skälver under Vita huset/
när stormen stiger till orkan - långt borta i Vietnam.”

Så avslutas titelsången på skivan. Och det var sant – folkens segrar i Indokina sågs som ett löfte och det tidiga 70-talet var en löftesrik tid.

Om man går på stan i dag ser man ofta olagliga affischer klistrade på väggar. Det är oftast reklam för den eller den artisten som ska uppträda på den eller den platsen. På 70-talet var nästan alla olagliga affischer sådana som uppmanade till kamp – kamp för en bättre värld. Helt vanliga människor kunde diskutera hur socialismen borde se ut.

Att någon form av socialism skulle efterträda en döende och omänsklig kapitalism var för många, kanske de flesta, självklart (även många ledande socialdemokrater sade sig vara för en planekonomi) – frågan var inte om, utan hur.

Naturligtvis fanns det många avarter – det finns det i allting. Det fanns inte så få kuriösa och lite skrämmande vänstersekter – varav en del var öppet stalinistiska. Men helheten var positiv. Det fanns en framtidstro, ett hopp om att något helt annat var möjligt.

Och Vietnam var en brännpunkt i detta hopp. Om ett fattigt bondeland kunde besegra världens starkaste militärmakt var allt möjligt…

Men det var det inte. Åtminstone inte då. Jag tror fortfarande att allt är möjligt, men tidsperspektivet har ändrats en aning. Då, omkring 1972- 1975, trodde jag nog på en socialistisk omvandling av världen inom de närmaste åren. Nu hoppas jag bara (innerligt) att jag kommer att få se åtminstone inledningen till något sådant under min livstid.


-------------------------------------------------------------------------------------
Texten till "Vietnam är nära" (Maria FNL-grupp)

Vietnam är nära, utanför ditt fönster
blåser vinden rök ifrån Haiphong.
Vietnam är nära, nära som ett löfte
om att förtryckarna ska störtas från sin tron en gång. (sista raden ggr 2)

Nu tränar generalerna sitt bombflyg
till tyranni och död och lönsamhet.
Nu tränar Vietnams folk sitt bästa vapen -
sin starka enhetsfront sitt mod, sin solidaritet. (ggr 2)

Nu tränar Nixons strängar sina skallar
och hans experter jobbar för sitt liv,
och hans datorer kläcker teorier -
vad är väl hemligheten bakom folkets offensiv? (ggr 2)

Kan dom förstå hur bönder blir soldater?
Kan dom förstå hur ömhet smids till stål?
Kan dom förstå att drömmar blir granater?
Kan dom förstå att imperialismen aldrig når sitt mål?
Nej att dom aldrig, aldrig, aldrig nånsin når sitt mål..

Nej, dom kan aldrig någonsin begripa,
nej, dom kan aldrig någonsin förstå.
Och dom ska tro att Vietnam kan besegras
tills marken exploderar under stolen som dom sitter på. (ggr 2)

Vietnam är nära, nära som ett löfte
att efter natten bryter dagen fram.
Och marken skälver under Vita huset,
när stormen stiger till orkan längt borta i Vietnam. (ggr 2).

tisdag 17 juli 2007

Piercade naveln

Den 2 maj piercade jag naveln. De flesta jag pratade med innan jag gjorde det avrådde mig och tyckte det var en idiotisk idé. Men jag kände att jag ville göra någon typ av förändring. Hade länge haft känslan att det skulle kännas bra om något satt fast vid naveln. Absurt kanske, men så var det.

söndag 8 juli 2007

Alla dessa ”oskyldigt dömda”

I en artikel i Aftonbladet får vi reda på ytterligare ett fall av oskyldigt dömda. Eller vänta ett tag? I rubrikerna skriks det ut om att mannen ifråga var oskyldig, men av texten i övrigt framgår det endast att den medicinska bevisningen inte höll, så nu har vi enbart flickans ord på att mannen är skyldig till våldtäkt. Enbart… För den som självsäkert påstår att mannen verkligen är oskyldig återstår att visa att mannen är så mycket mer trovärdig än flickan. Observera att tingsrätten, som också kände till det bristfälliga läkarintyget, ändå valde att fälla. Det är först hovrätten, som utan att ha några nya fakta än tingsrätten, väljer att fria.

Missförstå mig inte – jag uttalar mig inte om skuldfrågan. Mannen kanske rent av är oskyldig, vad vet jag, men det är inte min poäng. Min poäng är att när sexualbrottsdömda, eller sexualbrottsåtalade, blir friade väljer media alltför ofta att skrika ut att de var oskyldiga. Men de behöver de inte alls varit.

I Sverige finns ett talesätt att alla ska betraktas som oskyldiga tills de är fällda i domstol. Det är naturligtvis riktigt rent juridiskt – men endast rent juridiskt. Inte i verkligheten. Det vet seriösa jurister. Christian Diesen och Madeleine Leijonhufvud fick i våras pedagogiskt förklara för både lekmän och kollegor att denna juridiska princip faktiskt inte sade något om verkligheten. Det verkar fortfarande inte de flesta journalister förstå.

Att någon är friad i domstol för sexualbrott innebär att det inte finns en bevisning som ”bortom allt rimligt tvivel” bevisar att denne någon är skyldig. Det innebär endast undantagsvis att någon har bevisats icke vara skyldig…

För någon månad sedan skickade jag ett mail till Peter Kadhammar på Aftonbladet och frågade varför han i en artikel om ett sådant fall använt termen ”oskyldigt dömd”. Han svarade att mannen blev ju friad. Jag svarade med att skicka en länk till Christan Dielsens artikel ”Inga bevis för oskyldigt dömda” i Juridisk Tidskrift. På detta fick jag inget svar.

Det här verkar vara känsliga frågor. På nätet verkar många tycka att om man inte går med på att friade automatiskt är oskyldiga så bidrar man till att stämpla dom för livet. Nu tror jag inte att en person som är friad efter en resning och fått några miljoner i skadestånd bryr sig speciellt mycket om att någon någonstans på nätet inte är övertygad om vederbörandes oskuld. Men det är inte det viktigaste. Vad de som resonerar så inte tänker på är brottsoffren.

Om alla automatiskt utgår från att den som är friad är oskyldig, innebär det, i alla de fall, där brottsoffret kunnat vittna själv, att man också utgår från att brottsoffret ljuger eller inbillat sig saker. Att det antingen inte begåtts något brott alls - eller att hon/han pekat ut helt fel person. Att ha utsatts för ett vidrigt brott och inte bli trodd är minst lika kränkande som att anklagas för ett brott man inte begick.

Därför bör media låta bli att rutinmässigt spekulera i skuldfrågan i dessa fall. Varför inte helt enkelt slå fast att domstolen inte ansåg att bevisen räckte till en fällande dom? Punkt slut.

onsdag 4 juli 2007

Men de är ju bara flyktingbarn....

För några år sedan påstods i Evin Rubars Könskriget att nästan inga barn försvinner från Sverige. Syftet var att visa att Eva Lundgrens påståenden om att barn mördades inte kunde stämma. Det var en ren lögn, åtminstone om man med ”barn” inte endast menar svenska barn. Sedan en lång tid tillbaka var det känt att barn försvann från flyktingförläggningar. Enligt Metro den 29/12 2005 har uppemot en tredjedel av de ensamstående flyktingbarn som kommer till Sverige försvunnit spårlöst. Det gäller barn från alla delar av världen, även om kinesiska och indiska barn dominerar.

Nu har media avslöjat att bara på några veckor har 23 kinesiska flyktingbarn försvunnit spårlöst. Det har blivit små notiser. Tobias Billström säger att vi har läget under kontroll. Under kontroll?

Anta att 23 svenska barn försvunnit spårlöst på några veckor. Det hade blivit världskrigsrubriker i tidningarna. Och den minister som hade vågat säga något som ens avlägset liknade vad Billström sade hade lynchats offentligt. Att han skulle kunnat sitta kvar som minister hade varit helt otänkbart. Men nu är det inte svenska barn, utan barn från något exotiskt land. Vem bryr sig? Det blir notiser på sidan 9 eller så i en och annan tidning. Några enstaka personer uttrycker sin upprördhet. De andra gäspar.

Riksdagsledamoten Fredrik Malm är en av de få som verkar upprörda – han säger att barnen kan ha utnyttjats i sexindustrin – eller i organhandeln. Inte ens detta otäcka scenario gör media eller andra politiker speciellt engagerade. De fortsätter att gäspa. Vem bryr sig nu om deklarationer om lika rättigheter eller barnkonventioner. Det handlar ju endast om flyktingbarn…

söndag 1 juli 2007

Flower power och hippies

Tiden går otäckt snabbt. Kan knappast inse att det är 40 år sedan. Sommaren 1967, "the summer of love", som den kallades, då flower power-idén spred sig från San Fransisco till resten av världen. Inte för att jag var med i den på något sätt, jag var 12 år och satt i Gräddö utanför Norrtälje den sommaren, men jag läste om det, såg på TV och lyssnade på radio. Och blev efter ett tag alldeles fascinerad.

Plötsligt började popsångare sjunga om annan kärlek än om den erotiska mellan man och kvinna. Närmast religiösa teman om kärlek till nästan och att finna sitt inre ljus började fylla poptexter. Och i San Francisco hade man jättelika fester, s.k. "love-ins" där man hade blommor i håret, klädde sig i färgglada kläder och kramade varandra.

Och, förstås, tog droger. Drogerna var baksidan av det hela. Det var det som gjorde att det hela inte bara var vackert och fint utan oroande, samtidigt. Men eftersom det hela verkade så fint, började även jag undra om dessa droger (LSD och hasch) verkligen var så farliga. Något halvår senare visste de flesta svaret. Vad än hippieteoretikerna försäkrade hade verkligen dessa droger blivit inkörsporten till andra. Tung narkotika flödade i Haight Ashburys hippiekvarter, och alltför många av de som ändå inte gått vidare utan nöjt sig med LSD hade lämnat verkligheten bakom sig och gått in i gravt psykotiska tillstånd.

Men trots detta... det var ändå något fint med flower power... plötsligt hade religiösa idéer om kärlek till mänskligheten, kärlek till naturen, och samhörighet med allt levande populariserats. Från hippierörelsen går förvisso senare pilar till diverse destruktiva sekter men även till en ökad medvetenhet om viktiga existentiella frågor.

Själv fattade jag inte riktigt vad det handlade om förrän den 6 augusti 1967, då jag fick syn på en artikel i DN av Håkan Sandblad och Arne Ruth, "Den påtända generationen". Den var framförallt en analys av vad den ansåg vara drogpropaganda i Beatles LP, Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band. (Vid något tillfälle vill jag nog återkomma till både den artikeln och till Sgt. Pepper i en längre analys.) Men den tog också upp hippierörelsen och drogkulturen mer generellt.

Och efter den artikeln var min fascination total. Psykedelisk musik var något lockande, förbjudet, fantasieggande. Det gick att upptäcka "LSD-propaganda" och annan drogpropaganda lite överallt, om man letade. På julen 1967 smög jag själv in bokstäverna L, S och D i julkort jag målade och skickade till bekanta.

Men trots denna entusiasm har jag faktiskt aldrig någonsin tagit LSD. Det var nog tur. Jag vågar inte tänka på vad som skulle hänt om jag verkligen hade prövat.

Men det viktigaste var inte fantasierna om LSD, utan drömmen om kärlek. "Summer of love" finns kvar som ett oerhört vackert minne. Jag var som sagt aldrig med, men drömma kunde man också i Gräddö. Och drömmarna var väldigt vackra...