fredag 28 februari 2014

Then she kissed me

Det fanns en gång en sång som hette "Then I kissed her" . Varje gång den sjöngs in av kvinnliga artister bytte den namn till, inte "Then I kissed him" utan - "Then he kissed me" . Alltid var det killen som kysste, tjejen som blev kysst. Jag trodde det inte det fanns något undantag i någon riktning till denna uppdelning.

Men nu upptäcker jag via You Tube att Hep Stars faktiskt gjorde en version som hette - "Then she kissed me" ... De var djärvare än vad jag trodde någon vågade vara då....

TILLÄGG
Jag hade lite fel i ordningsföljden. Efter lite undersökning kommer jag fram till att "Then he kissed me" med Crystals faktiskt var först, från 1963. Den spelades sedan in av flera kvinnliga artister. Första "manliga" versionen med "Then I kissed her" gjordes av Beach Boys 1965. Samma år kom Hep Stars "The she kissed me" ut. Vilken av dessa som var först vet jag inte.

torsdag 27 februari 2014

Lite personligt om tecknade serier

Under 11-12-årsådern började jag läsa och lyssna på sådant som barn förväntas göra. Innan dess hade jag till stor del varit instängd i en elitistisk egenvärld där ansåg att jag var för fin för den vanliga barnkulturen. Jag läste böcker om forntida historia, nutida historia, astronomi, fysik, filosofi.

Denna syn var inget jag hade skapat själv. Den var definitivt skapad av vuxna, även om jag inte har några klara medvetna minnesbilder över exakt hur den skapades.

Jag har tidigare berättat om hur jag gradvis bröt denna de facto programmering genom att i våren 1966 elvaårsåldern börja läsa Enid Blyton och våren 1967 i tolvårsåldern lyssna på popmusik och läsa Bildjournalen.

En annan sak jag började våga göra våren 1966 var att läsa tecknade serier. Med "tecknade serier" menar jag här då inte Kalle Anka, som jag hade läst sedan 1960, utan sådana som Stålmannen, Stålpojken, Läderlappen (dvs Batman), Fantomen, Nya Seriemagasinet och Gigant.

Nu hade jag till och från tittat i sådana tidigare. Jag hade till exempel i början av 1962 börjat läsa ett avsnitt i Stålpojken, Stålpojkens mardrömmar, och fått en sådan ångest av det att jag inte vågade läsa klart (det gjorde jag inte förrän 1973, då jag hittade numret i en nyööpnad butik som sålde gamla tecknade serier).

Men våren 1966 började jag läsa serier systematiskt. Min mycket låga veckopeng gick efter ett tag mycket ofta till att köpa serietidningar, och framförallt då serier med superhjältar. Och de man inte kunde köpa kunde man ju låna av kompisar.

Sommaren 1966 kom en ny sådan, med namnet "Demonen". Den hette på engelska "Daredvil" och var så vitt jag förstår en av de första av Marvel Comics karaktärer som kom till Sverige. Jag började köpa varje nummer av den, och meningen var att jag skulle få en komplett samling. Men jag tröttnade redan efter något halvår, och gav bort dem till min bror - i utbyte mot något som jag inte minns.

Precis som när det gällde andra saker, fick jag ett behov att rättfärdiga mitt nya intresse. Och då hade jag tur - för just sommaren 1966 kom en rad TV-program och tidningsartiklar som drev linjen att tecknade  serier egentligen var intressanta kulturprodukter, och inte det skräp som de tidigare ofta setts för.

Vad tycker jag nu? Ja, när det gäller Blyton, pop och Bildjournalen tycker jag ju numera att det var ett mycket stort framsteg när jag började intressera mig för dessa...

När det gäller superhjältesserier (för det var alltså nästan enbart dessa det handlade om) är jag lite mer ambivalent. Visserligen var det i sig ett framsteg när jag som barn bröt en fix programmering, som förbjöd mig att ens titta i sånt som många andra barn slukade. Men när det just gäller superjhältesserier tycker jag nog så här i efterhand att mitt oerhörda intresse var lite, på något sätt betänkligt.

Det var ju inte att bryta med den tidigare elitismen. Förut hade jag kunnat läsa om assyriska storkonungar, nu om Stålmannen. Det var mindre elitistiskt i ett avseende - nu blev jag ett av tusentals andra barn som läste om hjälten från Krypton - men handlingen i själva serien var ju desto mer elitistisk...

Hemma hade vi den USA-imperialistiska propagandatidningen Det Bästa ur Readers Digest.. Någonstans i en undagömd vrå hade jag hittat ett gammalt nummer från femtiotalet av denna,  och där stod det om Fredric Wertham. En psykolog i USA som 1954 hade gett ut en bok, "Seduction of the Innocent", där han hade varnat för att serietidningar hyllade våld, de facto glorifierade brott, och spred en fördomsfull människosyn.

Jag fnös åt detta - jag hade ju hittat en ny spännande genre och ville inte att vuxna igen skulle lägga näsan i blöt.

Men idag undrar jag om inte det låg lite i vad han sa. Jag har aldrig läst honom i original, men han influerade uppenbarligen Nils Bejerot, vars bok "Barn - serier - samhälle" också kom ut 1954. Bejerot tillägnade till och med Wertham sin bok.

Bejerots bok kan förresten läsas i PDF-fil här.

Bejerot var 1954 medlem i Sveriges Kommunistiska Parti (som han lämnade 1956, i protest mot nedslåendet av Ungernrevolten), och bokens kritik mot seriegenren kom ofta från vänster. Så mycket att den f.d. kommunisten Ture Nerman, som 1954 hade hunnit bli en varm anhängare av USA, hävdade att kritik av amerikanska serier i sig var en del av en kommunistsk komplott för att underminera den fria världen,

Bejerot finner, föga förvånande, obehagliga drag i många serier - elitism, övermänniksoideal, våldsdyrkan, reaktionär kvinnosyn, inslag av rasism, och så vidare. Det är ett tag sedan jag läste boken, men den verkar värd att läsa om.

Om den hade kommit i dag hade nog de stora tidningarnas kultursidor genast utdefinierat den som ett uttryck för - "moralpanik". Dvs de skulle använt ett av modeorden för dagen, som brukar användas för att stereotypt avfärda människors oro för allehanda obehagliga saker. Vare sig det nu handlar om satanism, tecknad barnporr, våldsfilmer eller black metal-musik. För att nu bara ta fyra exempel.

Men för att återgå till mitt nyvunna intresse som elvaåring. Jag tror nu inte att jag direkt tog skada av att läsa superhjältesserier, men så här efteråt tycker jag kanske att det hade varit bättre om jag hade hittat något annat spännande att läsa istället.

måndag 24 februari 2014

Barn hindras från att vittna om våld

Ytterligare ett exempel på hur rättslösa barn är i dagens samhälle kan vi se här.

Sverige har ju faktiskt undertecknat en konvention om barns rättigheter, men i juridiska sammanhang verkar denna inte var mer värd än papperet den är skriven på.

Och det blir inte bättre med åren. De senare åren har det steg för steg blivit värre.

söndag 23 februari 2014

Big Bang-teorin och fornegyptisk kosmologi: en parallell

Dagens kosmologi, den så kallade standardmodellen, är som bekant pessimistisk. Universum har uppstått ur ingenting, och det kommer en dag att försvinna ut i ingenting.  Det fanns ingenting, det finns någonting, men i framtiden kommer det åter att finnas - ingenting.  I alla fall i vår rumtid, även om kosmologer numera även antar att det kan finnas andra "bubblor" av rumtid, i andra dimensioner.

Man kan tro att denna pessimistiska syn på universum är en nymodighet. Fanns den verkligen före Big Bang-teorin?

Jo, det verkar så. I Siegfried Morenz "Egyptian Religion", New York 1973 (1960) beskrivs den fornegyptiska kosmologin. Jag bör tillägga att Morenz inte är en udda person med ovanliga åsikter. Den bild han ger går att finna i andra respektabla analyser av fornegyptisk religion.

Kapitel 8 i hans bok heter "Egyptian cosmogonies and doctrines of evolution". Där får man ta del av det fornegyptiska scenariot för universums uppkomst - och undergång.

Från början fanns bara kaos. Det var ett i viss mån tidlöst kaos. Det var inte endast oorganiserat, det var totalt monotont. Kaoset beskrevs som ett "urhav" , kallat Nun.   I detta hände ingenting. Det fanns ett "rum", men egentligen ingen tid. I alla fall ingen mätbar sådan. Det fanns alltså bara kaos. Ingen kausalitet, ingen utveckling.

Men ur detta kaos uppkom då plötsligt en skapargud. Namnet på denna kunde variera - Ptah, Re, Aton  eller Amon. På något sätt skapade han sig själv ur urhavet. Eller möjligen kan man toka berättelserna som att han skapades, förtätades ur urhavet.

Och han började skapa. Ordning uppstod ur kaos, världsalltet, jorden, liv, och även människor. För att inte tala om andra gudar. De första av dessa var skapade av skaparguden, men sedan började de föröka sig sexuellt.

Men ordningen är en parentes. Universum ska inte vara för evigt. Kaoset finns utanför det ordnade universum. Och till sist kommer  universum också att dö. Kaoset kommer att återta universum, och sedan återstår den oändliga monotonin.

I en berättelse får skaparguden, i detta fall Aton, beskriva hur det slutligen kommer att bli. Uroceanen kommer tillbaka, världen, människorna  och gudarna, kommer att försvinna. Med ett undantag. Aton själv kommer i viss mån att finnas, men vara förvandlad till en - orm, som för evigt kommer att glida omkring i det oföränderliga  urhavet, sedd av ingen.

Det låter inte så muntert. Men så gör inte dagens Big Bang-kosmologi heller.

Om jag vore en anhängare till Erich von Däniken (vilket jag inte är!!) skulle jag nog spekulerat i att egypterna en gång besöktes av en utomjordisk civilisation, som lärde dem något som liknade dagens Big Bang-kosmologi, som de sedan omformulerade till något som liknar ovanstående.

Hur som helst. I dagens värld har religioner ofta funktionen att genom ett sammanhängande system ge en hoppfull bild av världen , och utlova någon sorts evighet. Men den egyptiska religionen liknar just i sin kosmologi mer (för)vetenskapliga spekulationer än en religion i vår mening.

Den viktigaste skillnaden mellan deras syn och Big Bang-teorin är väl att i den senare har universum uppstått ur ingenting och ska ersättas av ingenting. Men i den förra har det uppståt ur ett händelselöst kaos och ska ersättas med ett händelselöst kaos.

Båda är pessimistiska, men om jag måste välja föredrar jag den egyptiska. På något sätt är väl ändå ett händelselöst kaos att föredra framför  "ingenting".

torsdag 20 februari 2014

När jag blev vuxen

Det finns ju olika kriterier på när man blir vuxen. Och det tidigaste måste nog vara när man får rätt att låna på vuxenavdelningar på bibliotek.

Jag vet inte var den gränsen ligger nu, men jag antar att den är densamma som i min ungdon. Dvs. 14 år.

Jag tittar i gamla dagböcker från tidigt 1969 och ser var jag skrivit om denna stora dag (ja, det var en stor dag, det var nog den första gången man sågs som vuxen i något avseende!).

Trots att jag fyllde 14 redan den 31 december 1968, gjorde jag konstigt nog inget åt saken förrän måndagen den 17 februari 1969 .

Då gick jag till F6 (Filial 6) som det då hette , ett bibliotek som låg vid Hantverkargatan på Kungsholmen.  (Det flyttade senare till S:t Eriksgatan 33, där det finns än idag. Idag heter det inte F6 utan  "Kungsholmens bibliotek".)

Den 17 februari står detta i min dagbok. "Gick till biblioteket. Fyllde i ett kort, som man skulle göra när man ska få vuxen-kort. Ska betala 45 öre i morgon". 45 öre var inte speciellt mycket ens då, trots all inflation som varit sen dess.

Dagen efter, den 18, kan man läsa detta: "Var till biblioteket. Skulle lämna 45 öre men bibliotekarien (en annan än igår) sa att det skulle jag vänta med".

Och så till sist, Den Stora Dagen, torsdagen den 20 februari: "Fick lånekort. Lånade". Kort och gott. Tråkigt nog står det inte vad jag lånade. Det skulle vara kul att se vilka de allra första böcker var, som jag lånade på vuxenavdelningen med eget lånekort.

Jag hade förstås lånat där tidigare, men då alltid med en vuxen, som lånade åt mig på sitt lånekort. Nu kunde jag gå dit och låna själv när jag ville.

Det var alltså en betydelsefull dag!

tisdag 18 februari 2014

Christianssons falska "objektivitet"

Sven Å Christiansson fortsätter att försvara sig genom att ge kritikerna inte bara lillfingret, utan nästan hela handen. Senast när han tillsammans med Göran Lambertz i en DN-artikel försöker ge bilden av att det skulle vara någon form av vetenskaplig konsensus att traumatiska upplevelser nästan alltid stannar kvar i minnet, och att minnen som försvinner och sedan återkallas är något oerhört sällsynt.

Ja, det är den linje han har drivit sedan han började samarbeta med False Memory Syndrome Foundations teoretiker Elizabeth Loftus.

Den bild han ger är att det finns två linjer i debatten. Nämligen att bortträngning inte finns alls, och att det finns men är EXTREMT ovanligt.

Den bilden är falsk. Och att det inte finns något vetenskapligt konsensus runt Christianssons minimalistiska linje kan var och en som studerar den internationella debatten strax konstatera.

På lång sikt gör  Christianssons avfärdande nog större skada än Josefssons okunniga svammel. För Christiansson kan framstå som "vetenskaplig" och "objektiv" . - trots att han sedan länge de facto har allierat sig med en av de främsta teoretikerna på förnekarsidan.

När skymningen faller på

Med åldern följer förstås diverse kroppsliga problem.

Ett som inte ens potentiellt är dödligt, och som dessutom inte lär vara alltför svårt att göra något åt,  men som ändå för mig börjar bli riktigt obehagligt, är att ögonlocken sakta men säkert glider ner över ögonen. Snabbast går det på höger öga, där ögonlocket redan täcker klart mer än hälften av pupillen.

Det gör att jag ser allt i något egendomligt halvdunkel, och dessutom läser mycket långsammare än förut.

Visst, det går att göra något åt det. Det lär vara en ganska enkel operation. Även om jag inte tagit reda på speciellt mycket om den. Jag har skjutit det ifrån mig.

För känslan av att någon ska skära så nära ögonen medan jag är vaken är otäck. Å andra sidan om man sövs är det för mig också otäckt . Jag är sedan barndomen rädd för att bli sövd - en otäck tanke viskar i mig: "tänk om du inte vaknar sen"!

Dessa olika typer av rädsla har gjort  att jag ännu inte har gjort något åt saken.

Och innan jag vågar det kommer det ju  gradvis att bli mörkare och mörkare.

PS. Tittar nu runt och ser att privata plastikkirurger opererar detta tillstånd för svindlande summor. Men jag antar att eftersom tillståndet skapar en reell olägenhet, (i slutändan snudd på funktionell blindhet) borde väl det inte räknas som en lyxoperation. Så man måste väl kunna göra det inom den offentliga sjukvården.

måndag 17 februari 2014

Bosnien visar vägen

Det som händer i Bosnien nu är intressant.  I Bosnien förde man 1992-95 en hård kamp mot serbchavinistismen och dess militära styrkor. Det handlade för den bosniakiska folkgruppens sida om en kamp för sin överlevnad.

Mot dem stod mördarband ledda av figurer som Radovan Karadzic och Ratko Mladic. Deras mål var ett Storserbien, och de bosniaker som stod i vägen för detta skulle fördrivas - eller mördas.

Någon gång hösten 1992 började jag få en bild av vad om hände i Bosnien. Framförallt insåg jag det ohyggliga faktum att stormakterna visserligen i ord kritiserade den serbiska sidan, men att de samtidigt upprätthöll ett vapenembargo som slog hårt mot den bosniska sidan. Serbien var beväpnat till tänderna, men Bosniens armé hade nästan inga vapen.

Så i kraft av sin förkrossande militära överlägenhet kunde serbchauvinsistiska styrkor genomföra den ena massakern efter den andra. Trots detta lyckades Bosnien överleva.

Jag gick med i det nybildade "Låt Bosnien Leva" i maj 1993, och var till och från aktiv i solidaritetsarbetet 1993-96.

Vapenembargot mot Bosnien hävdes aldrig, men den den stora uppmärksamheten som Bosnien fick, tvingade efter ett tag flera stormakter att svänga från det nästan entydiga stöd till Serbien de först hade haft.

Så efter att NATO tvingades till en mycket begränsad militär insats i september 1995 uppnåddes till sist en form av kompromiss, i det så kallade Daytonavtalet.

Jag stödde Bosniens sida mot det utrotningskrig som de serbchavinistiska styrkorna förde, men samtidigt insåg jag förstås att den bosniska regeringen var lika prokapitalistisk som deras motsvarigheter i Serbien, Kroatien, Slovenien och Makedonien. De var alla för en kapitalistisk restauration, och att de socialistiska dragen i det forna Jugoslavien skulle avskaffas.

Idag är serbchauvinismen vingklippt, och utgör inget större hot. Nu står det stora hotet från de privatiseringar och nedskärningar som alla de proimperialistiska regimerna i det forna Jugoslavien försöker genomföra.

Genom sin kamp mot dessa visar befolkningen i den muslimsk-kroatiska delen av Bosnien vägen för folken i resten av Jugoslavien. Den kampvilja som befolkningen visade mot de serbiska chauvinisterna visar de nu också mot den egna borgerliga regeringen. Det är lovande.

Ännu har inte rörelsen nått den serbiska delen av Bosnien, Republika Srpska. När den gör det kommer det förhoppningsvis att leda till att serbchavinismens grepp över dess befolkning gradvis kommer att släppa. De kommer förhoppningsvis att inse att deras fiender inte är "muslimer" och "kroater" utan - imperialismen, kapitalismen och privatiseringarna.

lördag 15 februari 2014

Dylan Farrow igen

Här kan man finna många värdefulla fakta, och analyser, som stöder (Woody Allens adoptivdotter) Dylan Farrows berättelse. Både i själva artikeln och i än högre grad i många bifogade länkar.

fredag 14 februari 2014

Valentine

Första gången jag minns att jag hörde talas om Valentine Day/ Alla hjärtans dag var när jag som 12-åring hörde Beatles "When I´m Sixty-Four". De sjunger som bekant "Will you still be sending me a Valentine?".

Så jag frågade vad det betydde och fick reda på svaret. Så dagen till ära länkar jag till den sången här.

onsdag 12 februari 2014

Min period i DFFG - ytterligare några funderingar

På senare tid har jag till och från tänkt på den relativt korta tid jag var aktiv i De Förenade FNL-grupperna (DFFG). Det varade i ungefär ett och ett halvt år, från augusti 1970 till maj 1972 (i praktiken endast till februari 1972). Men det var en viktig period för mig, både personligt och politiskt.

När jag gick med mådde jag efter omständigheterna OK, och såg framtiden med en viss tillförsikt. När jag uteslöts i maj 1972, var jag helt under isen och min personliga framtidsvision sträckte sig väl inte längre än till frågan när jag nästa gång skulle lägga in mig på ungdomskliniken på mentalsjukhuset på Långbro.

Politiskt var jag någon form av vänsterliberal när jag gick med i DFFG , med stora sympatier för FPU:s dåvarande ordförande Per Gahrton. När jag tvingades lämna var jag sympatisör till det "trotskistiska" Revolutionära Marxisters Förbund (RMF). Det var också det som blev orsaken till att jag uteslöts.

Dessa två förändringar gick hand i hand, vilket ter sig lite märkligt. Det var i maj 1971 som jag blev sympatisör till RMF - det var samma månad som jag började glida in i psykos (även om det slutliga sammanbrottet inte kom förrän i juni samma år). Vilket samband, om något, som fanns mellan dessa två saker tål att fundera på. Men att hitta någon enkel förklaring är helt omöjligt.

Någon kan undra över att jag överhuvudtaget kunde upprätthålla någon form av politisk aktivitet när jag blev psykotisk. Men det gick. Det som till stora delar förstördes i mig var den känslomässiga relationen med andra (och med mig själv!). Formallogiken, minnet och förmågan att ta in och strukturera politiska tankar påverkades inte på något uppenbart sätt.

Under våren 1971 uppkom den panikartade känslan av att mitt jags kärna var dött, en paradoxal upplevelse att jag inte kunde tänka längre, och en upplevelse av att allt hade blivit tomt och mekaniskt. Efter några oerhört plågsamma och skräckslagna veckor, verkade jag ha bestämt mig för att OK, mitt jag som jag kände det är dött, men då får jag väl gilla läget och göra det bästa av situationen...

Detta innebar i praktiken en politisk hyperaktivism, till en början med i ett nästan totalt socialt tomrum. Jag hade slutat skolan med usla betyg, jag hade inget jobb, och var inte kapabel att utföra ett. Jag sov inte på nätterna, och utvecklade efter ett tag irrationella rädslor, som skulle ha gjort mig omöjlig på varje arbetsplats. Förutom förstås, det kanske mest förödande, att jag gradvis förlorade förmågan att sköta min personliga hygien.

Samtidigt kunde jag göra inlägg på debattmöten, som var helt logiska, och som ofta blev uppskattade. Det sista är viktigt, för det visar att det inte endast var jag i mitt förvirrade tillstånd som tyckte att det var logiskt. Det faktum att ledningen för Kungsholmens FNL-grupp skrev två texter - varav den ena dessutom var ganska lång - för att bemöta mig politiskt, och att mitt svar på en av dessa inte endast publicerades i Stockholms FNL-grupps medlemstidning, utan även i "Vänsterns Bulletin", som publicerades av vänsteroppositionella inom (och framför allt utom!) DFFG, visar väl på samma sak.

Men min relativa politiska rationalitet hindrade inte att mitt sinne samtidigt var sysselsatt med mycket mindre rationella ting. Några exempel. Om jag råkade på glassplitter kunde jag oroa mig för att en del av detta skulle komma in i ett litet sår hos mig, gå runt i blodet för att slutligen komma upp i hjärnan och trasa sönder mina hjärnceller. Än mer dramatisk var den föreställning som jag fick i mitten av juni 1971. Min hjärna höll på att ruttna bort bakifrån. Trodde jag, Den skulle gradvis förstöras. Jag trodde till och med att några gråvita korn jag fick syn på när jag tvättade håret var ruttnade bitar från hjärnan som på något sätt kommit ut....

Föreställningen om hjärnans bortruttnande försvann gradvis och dog nog någon gång i augusti 1971. Endast för att ersättas med nya rädslor, till en början framförallt en panisk skräck för rökelse.

Men på något sätt skedde detta parallellt med en politisk logik som var - som det verkade - opåverkad av de vanföreställningar som plågade mig "privat". Fast frågan är om den egentligen var helt opåverkad.

Det är en känslig fråga. För den skulle kunna missbrukas å det grövsta. Man skulle kunna komma fram till att min svängning till vänster, och mina sympatier för RMF, endast var ett psykostecken. På så sätt skulle en politisk förändring kunna förklaras, eller snarare bortförklaras. Och psykologiseras.

Det faktum att jag lekande lätt kunde vinna över KFML:are i en diskussion om Stalintidens Sovjet eller Kinas utrikespolitik, varnar för den typen av förenklingar. OK, återigen, det där med "lekande lätt" är ju min egen bedömning och det är ju tänkbart att den andra sidan i en sådan  diskussion inte riktigt uppfattade det på samma sätt... Men faktum är alltså att många förutom mig själv faktiskt också tyckte att jag var förnuftig ...  Men då hade de inte hört mig prata om glasbitar, förstås.

Jag tror att det finns en mellanväg mellan att psykologisera och att inte göra det. Mitt psykotiska tillstånd gjorde mig inte oförmögen att (försöka) analysera stalinismens karaktär, diskutera teorin om den permanenta revolutionen - och den typen av frågor. Men min drastiskt nedsatta förmåga till adekvata interpersonella upplevelser, mitt tillbakadragande från nästan alla personliga relationer, etc gjorde att min syn på politiskt arbete i praktiken, blev förvrängd, orealistisk.

Inte hur som helst, jag skulle aldrig ha vunnits till några, som likt rebellrörelsen 1968, trodde att revolutionen i Sverige kunde startas om man förde ut Maocitatet "Bonderörelsens nuvarande uppsving är en väldig tilldragelse" till "masssorna". Men ändå, jag ser hur det var något fundamentalt som saknades i mitt sätt att se på världen.

Om jag tänker hur jag fungerade innan min personliga katastrof våren 1971 kan jag nog tänka mig att en hel del av de åsikter jag fick våren.- sommaren 1971 skulle jag förvisso kunnat få ändå, utan en personlighetsförändring. Men på ett helt annat sätt.

Att DFFG de facto styrdes av KFML hade jag fattat sedan september 1970, och att det var något skumt med deras kampanj mot "trotskismen" hade jag fattat så fort jag började bläddra i Uppsala FNL-grupps famösa skrift "Trotskismen, fronterna och Vietnamrörelsen" efter att ha köpt den i KFML:s bokhandel Oktober den 26 november 1970.

Och politiskt hade jag gått gradvis åt vänster sedan i alla fall november 1969, så det var ju inte ologiskt att jag skulle hamna i någon form av "trotskism". Men......

Det faktum att jag genom mina handlingar mer eller mindre frivilligt omöjliggjorde för mig själv att delta i någon form av solidaritetsarbete för det Vietnam, som jag känslomässigt mycket starkt hade engagerat mig för ända sedan jag som brådmogen nioåring råkade läsa en artikel i Ny Dag, är ett beslut jag inte skulle kunna ha tagit utan en veritabel nedbrytning av min känslomässiga upplevelsevärld. Speciellt inte för nöjet att få sälja tidningar för en trotskistisk smågrupp, som på den tiden på största allvar trodde att de avgörande striderna i Europa skulle inledas om ca 4-5 år. Att jag kunde svälja detta så lätt vill jag nog gärna också tro hade något att göra med mitt psykiska tillstånd.

Att tycka att det bästa sättet att mobilisera stöd för Vietnam var att så demonstrativt som möjligt gå i kolonner med oh så "revolutionära" paroller och en massa  röda fanor, skulle jag verkligen  kunnat gjort det utan de nedbrytande effekterna av det  psykotiska tillståndet? Idag tror jag inte det.

Jag tror snarare att jag annars skulle ha gjort som de kamrater i Sofia-Katarina FNL-grupp som hårt kritiserade "Trotskismen., fronterna och Vietnamrörelsen", men samtidigt stannade kvar i DFFG.

Om jag mentalt hade fungerat som jag gjorde 1970 skulle jag troligen ha stannat kvar i DFFG - ända till befrielsen av Vietnam och Laos 1975 (väl att märka - jag undviker att nämna det tredje landet i Indokina, och det är förstås ingen tillfällighet!) Trots allt, om man höll sig inom vissa ramar var det inte speciellt lätt att bli utesluten ur DFFG. När jag gick bakom RMF:s banderoll i demonstrationen den 20 december 1971 ville Kungsholmens FNL-grupp utesluta mig, men ledningen för Stockholms FNL-grupp sa nej, med motiveringen att ingen kunde uteslutas bara för att denne gått bakom en banderoll!

Nu fanns (tyvärr) ett principbeslut på ett medlemsmöte med Stockholms FNL-grupp den 30 maj 1971 (där jag var med, och argumenterade emot) att medlemskap i RMF och Förbundet Kommunist var oförenligt med medlemskap i DFFG. Men om jag inte hade förlorat all känslomässig balans skulle i detta läge det faktum att RMF sade en hel del förnuftiga saker inte frestat mig att gå med eller ens sälja deras tidning,  Det som fick ledningen för Stockholms FNL-grupp att slutligen gå med på lokalgruppens önskan att jag skulle uteslutas var när jag en dag i februari 1972 sålde RMF:s tidning Mullvaden vid Odenplan. En DFFG:are såg det, rapporterade det, och jag blev suspenderad.

Och i maj 1972 uteslöts jag på ett allmänt medlemsmöte för Stockholms FNL-grupp. Det var fritt från den värsta typen av stalinistiska utgjutelser, med undantag för ett inlägg av en man som hette Jan Lisinski. Han talade om mig som "trotskistisk ohyra" som skulle "utrotas". Jag har på senare tid undrat om det kan ha varit en släkting till den man med samma efternamn som sedan cirka ca 2005 fyllt DN med artiklar om vad han menar är "falska anklagelser" om övergrepp mot barn....

Lisinki var ett undantag, Jag utsattes annars inte för den typ av (ofta extrem) motvilja som drabbade många andra som uteslöts. Detta tror jag beror på att jag från början faktiskt var ganska så omtyckt i FNL-grupperna. Och eftersom det var uppenbart hur dåligt jag mådde förvandlades inte denna sympati till en öppen motvilja, när jag blev en politisk "avvikare".

Men det hela känns i efterhand så sorgligt. Jag styrdes av inre krafter utanför mitt medvetna jag (krafter som ytterst inte skapats av mig, utan av händelsekedjor som jag befann mig i, men inte i någon rimlig mening kunde påverka!) och det påverkade mig mer än vad jag ville inse. Den förvred mitt omdöme på djupet. På ett sätt som påverkade inte endast de politiska valen, utan också nästan alla andra val.

/Jag vet inte om någon annan än jag är intresserad av detta sammelsurium av privatpsykologi och politik, men nu ligger det här!/
___________________________________________________
Mer om DFFG kan man läsa i min artikelkategori "FNL-grupperna" på min politiska blogg, om man klickar här.

tisdag 11 februari 2014

Är ute på nätet...

...nu med det mobila bredband Telia skickade. Fem dagars internetfri tillvaro är över.

lördag 8 februari 2014

Och sedan i onsdags...

... är också bredbandet nedstängt. Telia säger att det troligen är fixat den 13 februari. Det är ett lokalt kabelfel.

Så nu har jag inte heller tillgång till internet hemma. Det känns rofyllt.  Faktiskt. Jag behöver inte nervöst kolla ditten eller datten på nätet.

Ringa kan jag ändå, med mobil, för det visade sig att Telenor hade ett erbjudande just nu till kortmobiler. Om man laddar kortet med 200 kronor får man ringa hur många samtal som helst i en månad.

Det kom väldigt lämpligt just nu, så att säga.

/Just nu sitter jag alltså vid en biblioteksdator./

onsdag 5 februari 2014

Felia

I lördags dog min telefonlinje totalt. Jag trodde först det var telefonen som pajat, men jag gjorde lite tester och det verkade inte så. Och jag köpte en billig telefon för 190 kronor, men det funkande inte då heller.

Så jag ringde Telia via en mobil. De skulle undersöka saken. Sedan dess har jag fått olika motsägelsefulla besked från Teila. Ibland har de sagt att felet är åtgärdat, men det har alltid varit fel. Ibland har de sagt att de ska skicka tekniker, men det har inte hjälpt. Ibland har de meddelat att felet är en del av ett större nätfel. Ibland har de erbjudit att jag ska få bredbandstelefoni istället (interentanslutningen funkar ju) men att det kan ta månader att installera.

Sånt här hände aldrig för låt oss säga tio år sedan. De senaste fem åren har det hänt då och då men då har det alltid lösts inom max ett halvt dygn. Nu har det varat i fem dagar.

Jag funderar på att säga upp mitt abonnemang. Jag föredrar fast telefoni framför mobiler, men inte när det ska bli så här.

De tekniker som sänds ut har inte heller varit från Telia utan från Skanova. De hänvisar till varandra.

Jag tror att sånt här kan hända pga två saker. Dels datoriseringen av telenätet. Dels konkurrensen - privatiseringar och bolagiseringar.

Att ringa från mobiler kommer att bli mycket dyrare i längden. Det känns ganska frustrerande.

måndag 3 februari 2014

An Open Letter From Dylan Farrow

För att återgå till verkligheten. Woody Allens adoptivdotter har skrivit ett tankeväckande öppet brev om det hon fick utstå under sin barndom. Det är på många sätt ett angeläget brev.

Det kan läsas här. Gör det gärna.

Sandy Edwards 2

Det här är lite löjligt, men efter att ha sett om alla avsnitt med Sandy Edwards sörjer jag verkligen att hon försvann från Kvinnofängelset. Hon skulle ha kunnat bli en centralfigur i resten av serien, och hon skulle kunna ha gett exempelvis Joan Ferguson välförtjänta mardrömmar.

Men varför försvann hon? Hennes försvinnande i avsnitten 264-65 var långsökt, och att bara tänka sig att den ondskefulla men inte speciellt fysiskt starka doktor Kate Peterson skulle ha kunnat mörda henne är mer än orealistiskt.

Varför detta bisarra slut på hennes roll? Jo, anledningen var den att skådespelaren som spelade henne, Louise Le Nay, blev gravid och måste tas ut ur serien. Men kunde de då inte låta henne rymma, för att senare komma tillbaka efter några år (serien spelades in mellan 1979 och 1986!)?

Om hon hade vart med längre än den korta perioden mellan 235 och 264 skulle Sandra Edwards nog ha blivit lika mycket ihågkommen som någonsin Bea Smith eller Meg Morris...

Ja, det här inlägget är övermåttan löjligt, jag brukar inte engagera mig i TV-serier så mycket och än mindre skapa fantasiidoler av dess karaktärer, men i det här fallet kan jag faktiskt inte låta bli....