onsdag 29 januari 2014

Sandy Edwards

Det är lätt att göra sig löjlig över personer som så lever sig in i fiktiva TV-serier så att de börjar se dem som verkliga. Och börjar ställa frågor som vad som egentligen fick den eller den att göra så eller så. Eller vad som egentligen hände efter scener där manusförfattaren väljer att vara tyst.

Jag brukar undvika den typen av kvasipsykotiskt fantiserande, men det finns ett undantag. Och det är den australiska TV-serien Prisoner.

Den gick mellan 1994 och 2000 på TV4 under namnet Kvinnofängelset, och sändes  på nytt i repris mellan 2000 och 2004. Den har 692 avsnitt, och jag har sett nästan alla.

Och nu har jag så sakta börjat se om dem, för de finns på YouTube. Alla avsnitt. Jag har just sett avsnitt 236.

Just nu har Lizzie Birdsworth frigetts och flyttat in i ett hus som hon ärvt av Sid Humphrey. Men det har börjat spöka, och eftersom jag har sett serien förut, vet jag att det är dennes elake son, Gordon Humphrey, som ligger bakom. Det är ändå nervöst spännande.

Men det finns någon som dyker upp  just då  som jag nästan helt hade glömt. . Det är Sandy Edwards. Hon dyker upp i avsnitt 235 och "försvinner" i avsnitt 264. Och jag minns att jag tyckte om henne.

Egentligen kan det verka lite konstigt, hur kan man tycka om någon som under en stor del av sitt liv varit knuten till McNallys gangstersyndikat? Jo, i det här fallet kan man göra det - för hon har kvaliteter som gör henne mycket sympatisk. Eller det är så jag upplever det. Samtidigt som hon faktiskt är en komplex karaktär som också har en del mindre tilltalande drag.

Men känslomässigt upplever jag henne ändå väldigt positivt. Och eftersom jag nu vet att hon kommer att "försvinna" om mindre än 30 avsnitt är det ju lite dystert. Speciellt som man måste anta att hon inte lyckades rymma, utan med all säkerhet mördades av den (som det snart ska visa sig) rejält otäcka Kate Peterson. Om jag hade varit manusförfattare skulle jag ha undvikit denna tragedi. Om det nu var så att skådespelaren som spelade Sandy Edwards nu måste sluta, skulle jag ha låtit henne rymma istället.

23 avsnitt efter att hon försvinner övergår serien till att bli riktigt jobbig, eftersom den elaka fångvaktaren Joan Ferguson dyker upp i avsnitt 287 och sedan förpestar Wentworth tills hon slutligen avslöjas och grips i avsnitt 692. Hon håller spänningen vid liv,  men gör samtidigt situationen så deprimerande.

Men just nu kan jag glädja mig åt att Sandy Edwards också lyckas så bra med att sätta en del obehagliga personer på plats. Och så vitt jag minns kommer  hon att göra det ett tag till.

fredag 24 januari 2014

Jag var helt förfärlig

Men att jag i exemplet i inlägget nedan verkade ganska solidarisk hindrar inte att jag före våren 1967 var helt förfärlig.

Ett exempel: en vinterdag i fyran eller femman skulle vi just sluta skolan. Läraren hade glömt att nämna något om läxor och alla drog en lättnadens suck. Dvs alla utom jag. Jag räckte upp handen och sa "men ska vi inte ha några läxor?" "Oj, då, det hade jag glömt, tack för det ,Erik" sa läraren. Och så fick vi läxor.

Efteråt gick en helt rasande tjej i min klass fram till mig i korridoren och sa att jag skulle passa mig väldigt noga, nästa gång hon stötte på mig på skolgården skulle hon mula mig med en snöboll. Så vitt jag minns verkställde hon aldrig sitt hot.

Att ange sig själv

Tittar i gamla dagböcker. Ser att jag just måndagen den 24 januari 1969 lade en lapp i en lärares fack där jag anonymt anmälde mig själv före en skadegörelse jag var helt oskyldig till.

Bakgrunden var denna. Jag hade just fyllt 14 och gick i vårterminen i sjuan. Det fanns något som hade gått sönder i skolan. Jag minns inte vad, men lärarna trodde att det var en medveten skadegörelse.

För att ta reda på vem som hade gjort det gick det ut ett meddelande i hela skolan att man kunde lämna lappar i en specifik lärares (vi kan kalla honom H) fack och tala om vem som hade gjort det. Man fick vara anonym.

Om det här hade hänt före våren 1967 hade jag nog tyckt att det hade varit en utmärkt idé. För innan den våren hade jag sett lärarna som kort och gott rättmätiga upprätthållare av ordningen. Men våren 1967 hade en erfarenhet av en sadistisk vikarie fått mig att tänka om. Från och med då tyckte jag att det fanns en ojämlik maktrelation mellan lärare och elever, och att  angiveri var fel, om det inte fanns oerhört starka skäl till ett sådant. Och att något hade gått sönder tyckte jag inte var oerhört starka skäl.

Då kom jag på idén att man kunde sabotera systemet geom att komma med falska angivelser. Men jag skulle ju inte vilja ange någon som sedan fick lida för det. Så jag kom på den ljusa idén att ange mig själv.

Men för att det skulle se mer övertygande ut borde det vara två lappar, med två olika handstil. Så jag konspirerade med två killar om saken. Tills sist kom vi på att den ene av dessa skulle skriva den andra lappen.

Den 24 lämnade jag min lapp i H:s fack. Sedan var det lördag-söndag, men på måndagen den 27 lade jag den andre killens lapp i samma fack. Och väntade.

Väntan varade två dagar. Så - onsdagen den 29 - tog vår klassföreståndare upp saken i klassen. Hon lät allvarlig och sa att H mottagit två anonyma brev. Hon sa att det var uppenbart att de måste ha skrivits av några i vår klass. Sedan gick hon runt till alla och tittade dem djupt i ögonen och frågade om de hade gjort det. Alla svarade nej, inklusive jag och min kompis.

Jag tror nu inte att hon trodde att jag var skyldig till skadegörelsen. Snarare trodde hon att det var ett uttryck för mobbning av mig, och ville ta reda på vilka som låg bakom. I själva verket var det ganska så riskfritt att ange mig själv. Mitt rykte bland lärarna var nog inte sånt att någon av dem på allvar skulle tro att jag ägnade mig åt em sådan meningslös skadegörelse.

Sedan kom jag och den andre killen överens om att vi skulle berätta sanningen för klassföreståndaren på kvällen. För om vi inte gjorde det skulle det ju kunna startas en ny kampanj fört att man skulle ange de som hade lämnat in breven. Det skulle vara lite pinsamt.

Så vi ringde upp henne. Till mig sa hon att hon hade sett på våra ögon att det var vi två som var skyldiga. Men jag tror faktiskt att hon bluffade.

Dessutom frågade hon mig varför jag hade gjort det. Jag svarade lite vagt att det var så tråkigt i skolan. Så modig var jag inte att jag tog upp vad jag tyckte om angiveri, och att syftet var att sabotera kampanjen.

Men hur som helst, vår lilla aktion fick kanske effekt. För inte en enda gång till under högstadiet användes metoden att uppmana till anonymt angiveri.
--------------------------------------------------------------------------------------
PS. Ja, jag hade naturligtvis förvrängt min handstil. Men jag var inte så säker att jag övertygande kunde förvränga den på två olika sätt  - därav behovet av en medkonspiratör.

torsdag 23 januari 2014

Fryser

Centralvärmen i huset jag bor har kollapsat. Alla vattenelement har varit iskalla under flera timmar. Trots att jag satt på det enda elektriska element jag har, i närheten av sängen, är det bara 15 grader i det rummet. I de rum där jag inte har el-element kryper temperaturen ner mot 10 grader. Det blir en kall natt, jag antar att de inte kommer att fixa det förrän i morgon.

Det är första gången på nära sju år som centralvärmen kollapsat här under en vinternatt. Förra gången - senvintern 2007 - stack jag in till Stockholms universitet och satt vid datorn på institutionens (uppvärmda) forskarrum hela natten. Nu har jag inte tillgång till det rummet längre så nu får jag sitta (eller ligga) här och studera hur temperaturen sjunker. Men ett stort hyreshus har ju en massa värme i sig som inte försvinner så snabbt , så jag antar att det inte hinner bli minusgrader innan de (förhoppningsvis) gör något åt saken nån gång i morgon.
_____________________________

TILLÄGG

Någon gång klockan elva kanske, kom värmen igång  (jag somnade inte förrän tio!!!!!) . Jag hade ringt klockan åtta och klagat. När jag vaknade upp klockan ett efter att ha sovit tre timmar, var det jättevarmt, så varmt att jag vaknade och fick stänga av el-elementet. som stod på högsta värme.

onsdag 22 januari 2014

Dan Josefsson - folkbildare eller förvillare?

Vetenskap och folkbildning (VoF)  - Sveriges mest kända sammanslutning av organiserade pseudoskeptiker - har som bekant gett Dan Josefsson priset "Årets folkbildare". Man drar sig till minnes att samma förening 1996 gav samma pris till - Lilian Öhrström.

Om VoF hade varit riktiga skeptiker skulle de tvärtom ha oroats över att en person nästan oemotsagd kan driva en kampanj som så grovt förvränger den vetenskapliga debatten om existensen av bortträngda och återkallade minnen.

Och vad gäller "folkbildningen" skulle de ha oroats över att denna är så låg att en stor del av befolkningen så okritiskt och automatiskt anammat den förvrängda bild som Josefsson ger. Det tyder inte endast på en dålig folkbildning - det tyder också på att läroplanens målsättning att fostra eleverna till kritiskt tänkande har misslyckats kapitalt.

Effekterna av Josefssons kampanj är inte folkbildande -den är förvillande. I en riktig skeptikerorgansation skulle han därför ha varit en god kandidat till den andra av VoF:s "utmärkelser" - Årets förvillare.

Men - som sagt - VoF är ju inte en riktig skeptikerorganisation.

tisdag 21 januari 2014

CH Hermansson i TV

Den om vill få en omtumlande politisk tidsresa kan klicka här. Då kommer ni till en SVT-intervju med CH Hermansson "inför valet 1968", men om man lyssnar noga märker man att den måste vara gjord någon gång i tidig höst 1967. Det är alltså en form av mellanvalsutfrågning.

Frågorna är ofta tramsiga, men Hermansson svarar genomgående mycket bra. Se speciellt frågan alldeles mot slutet om kvinnornas ställning i partiet! När han får frågan om den låga kvinnliga representationen i partiets ledning är ett hot mot demokratin, svarar han kort och gott "ja". Utan några undanflykter.

När han talar om socialisering av storföretagen är han så radikal att jag inte kan tänka mig att någon ledande vänsterpartist idag skulle låta på ett liknande sätt.

Det är en nästan svindlande känsla när man hör intervjun. Det var sannerligen en helt annan politisk situation då - och det märks verkligen.

Jag måste medge att jag önskar att den politiska situation vi har nu i väsentliga avseenden låg mycket närmare den som vi hade då....

söndag 19 januari 2014

Kråkguldet

När jag nedan skrev om Kullamannen blev jag tipsad om en annan serie, Kråkguldet. Jag trodde att jag inte hade sett den, och eftersom den finns på både You Tube och på SVT Öppet Arkiv passade jag på att se den.

Efter ett tag hände något märkligt. Åtminstone två scener - när barnen gick omkring och sjöng Luciasånger för att lura ut vem som stulit guldklimpen och (framförallt) scenen om "Statens reservföräldrar" insåg jag att jag hade sett tidigare. Och fick dessutom upp associationer från känslor och händelser från det att jag såg den 1969.

Annars vet jag att den flera år senare gick i repris och att jag då inte såg den. Men jag måste ha sett den 1969 men glömt (trängt?) bort det.

Den var i alla fall värd att se igen. Berättelsen är ju mer "realistisk" än Kullamannen, men utan dennas politiska undertoner.

Men den är bra, och för mig var det en märklig känsla av tidsresa att se den. Märklig, och positiv.

lördag 18 januari 2014

För övrigt anser jag...

... att förnekande av existensen av bortträngda minnen på flera sätt kan jämföras med förnekande av Förintelsen.

Likheterna är att de som mest aktivt driver frågan har en underliggande agenda - att stöda förövare respektive att stöda antisemitism.

Skillnaderna är att i det första fallet har en hel del i övrigt vettiga människor lurats att tro på kampanjmakarna. Men det gör dessa bara så oerhört mycket farligare.

Denna kampanjs styrka idag är så oerhört sorglig. Åratal av arbete för att sprida insikter slås sönder.

I den mörka kärnan inom denna kampanj finns människor som vet precis vad de gör. Att de lyckas så bra gör mig mörkrädd.

torsdag 16 januari 2014

Kullamannen

Är det någon som minns Kullamannen? Den gick i sju delar med början i mellandagarna 1967. Nu finns alla delarna på You Tube.

Alla delar finns alltså, men avsnittet efter det man just sett kan man inte alltid hitta på en gång. Men om man ex.vis efter att sett del två inte hittar del tre kan man skriva  "Kullamannen - 1967. del 3/7" på You Tube-fönstret så hittar man den. /Anledningen att jag skriver detta var att jag villade bort mig själv..., och började undra om det fattades ett avsnitt. /

Man kan börja titta här

Jag  förstår att jag gillade serien när jag just var på gränsen mellan 12 och 13. Och jag tycker nog att den är riktigt spännande nu också...

Vad som mest grep mig som barn var nog  att "det goda" framförallt representerades av en främling med utländsk brytning -  och "det onda" framförallt av en nära vän till den vuxna huvudperson som barnen litade på.

Det gav mig något att fundera på.
-----------------------------------------------
TILLÄGG
Tomas N tipsar på kommentarsfältet att det finns ett ännu lättare sätt att se den, nämligen på SVT Öppet Arkiv.

tisdag 14 januari 2014

Men förutsätter demokrati inte kvinnlig rösträtt?

Barbara Hannah (1891 - 1986) var en jungiansk analytiker och föreläsare. Hon var en stor beundrare av Carl Gustav Jung och skrev bland annat en biografi över honom. Den hette Jung, His Life and Work: A Biographical Memoir och kom ut 1976.

Jung var grundare till den "analytiska psykologin", en riktning som bröt med Sigmund Freuds psykoanalys 1913. En av anledningarna till att Jung snart blev ett stort namn kan ha varit att hans lära appelerade till konservativa romantiker, som såg Freuds lära som alltför cynisk och materialistisk.

Hannah var också en konservativ romantiker. Detta stör faktiskt mig till och från när jag läser den svenaka översättningen av hennes bok från 1991 - CG Jung - liv och gärning.

Man börjar irriteras redan från början - exempelvis när hon på sidan 4 beskriver kommunismen som en "infektion". Men det allra värsta kommer nog redan på sidan 3.

Där får vi reda på att Hannah beundrade Jungs hemland Schweiz nästan lika mycket som hon beundrade Jung själv. Speciellt beundrade hon landet för vad hon såg som dess alldeles ovanligt utvecklade demokrati.

Så här står det på sidan 3:

"James Joyce kallade Schweiz den sista Naturpark des Geistes och med all rätt. Först och främst är det en sann demokrati och jämförelsevis fri från partipolitik. Schweizaren, till skillnad från exempelvis engelsmannen, väljer inte medlemmarna i parlamentet för att sedan lägga all politisk makt i deras eller partiets händer. Om deras regering inte regerar så att det passar dem, muttrar engelsmännen bara högljutt, skriver brev till tidningarna och demonstrerar sitt ogillande vid varje delval. Det är helt annorlunda i Schweiz. Ingen schweizisk regering kan besluta i någon betydelsefull fråga utan att först hänskjuta frågan till medborgarna som avgör i en folkonrästning: ja eller nej. Demokrati i ordets bästa mening är 'medfödd' hos schweizaren, och de kan i de allra flesta fall acceptera landets beslut, hur mycket de än ogillar det personligen, eftersom det är flertalets vilja. "

Hennes bok kom alltså ut 1976. men hade troligen börjat skrivas flera år tidigare.

Och författaren var förstås, förutom att vara jungian och konservativ romantiker, ju också kvinna. Därför tycker man kanske att hon åtminstone borde ha sett en liten hake i denna lovsång till schweizisk demokrati...

Hannah var född i England, men hade bott i Schweiz sedan 1929. Om hon någonsin fick schweiziskt medborgarskap vet jag inte. Men om hon nu fick det, hade hon ändå inte kunnat rösta i parlamentsvalen - inte före det första val som hölls efter den folkomröstning (mansomröstning!) som hölls 1971, då de schweiziska männen till sist gick med på att ge kvinnor rösträtt på federal nivå. Men endast på federal nivå. I lokalvalen dröjde det längre, och först 1990 fick kvinnor lokal rösträtt i alla kantoner.

För Hannah var "demokrati i ordets bästa mening" alltså fullt förenlig med att kvinnor saknade rösträtt.

Men hon var inte ensam om att se detta som en icke-fråga. Jag minns en ledare i Svenska Dagbladet som någon gång på sextiotalet tog upp frågan om kvinnornas frånvarande rösträtt i Schweiz. Inte för att de tyckte att något borde göras åt saken, utan för att hitta argument mot att bojkotta Sydafrika. De skrev ironiskt att om man kräver bojkott av Sydafrika för att de svarta inte har rösträtt - varför borde man då inte kräva detsamma mot Schweiz, som saknade kvinnlig rösträtt?

Jag är ledsen att jag inte noterade vilket datum det skrevs, när jag gick igenom gamla SvD på KB för några år sedan. Men grundkänslan från ledaren var lite av denna: "Ni vill bojkotta Sydafrika för att de svarta (eller "negrerna" som man skrev på den tiden) inte får rösta. Men har ni tänkt på vad det skulle innebära? Det skulle ju innebära (fniss, fniss) att man skulle tvingas bojkotta Schweiz bara för att ... kvinnor inte får rösta! Inser ni inte hur löjligt det låter he, he."

Ungefär så. Och ingen av anhängarna till bojkott av Sydafrika tog upp den kastade handsken. De tyckte kanske också att tanken på att bojkotta ett land för att kvinnor inte fick rösta var övermåttan löjlig.

måndag 13 januari 2014

"Den inre värdigheten"

Den 24 juli 2012, liksom den 26 juli samma år skrev jag inlägg om hur jag som 16-åring reagerade på an artikel av Jan Myrdal i Skriftställning 2, där han kritiserade Gösta Harding, som jag då gick i terapi hos. I inlägget från den 26 juli citerade jag utförligt från Myrdals artikel, men citerade den inte i sin helhet.

Men nu ser jag att på Wikipedias uppslagsord om Jan Myrdal  kan man läsa detta: "Jan Myrdal har under senare år kritiserat den nutida tillämpningen av upphovsrättslagstiftningen i Sverige och västvärlden, i samband med detta har han även uttryckt sin önskan att hans publicerade verk ska spridas fritt, även för kommersiellt bruk."

Nu finns det motsägelsefulla uppgifter på nätet om den upphovsrättsliga ställningen för Jan Myrdal-texter, men jag väljer ändå att här utgå från hans egna ord. Så jag publicerar här nedan den text som så djupt grep tag i mig kvällen den 12 mars 1971. Den är faktiskt värd att läsa.

Den inre värdigheten

Det som börjar i ett tryckfel kan sluta i en världsåskådning. Så
här:

Oktobernumret av KONKRET innehåller en lång intervju med
mig om fascismen. Den intervjun gjorde Lars Forssberg med
bandspelare. Den är riktig, jag står för den; utom i ett ord: Mot
slutet av intervjun står ”Värdig.”

”Men det finns också andra sätt att arbeta på: information,
agitation osv. Det viktigaste i Vietnamarbetet, såvitt jag sett, har
varit alla dessa tusentals personer som knackat på dörrar, som
stått i gathörn och på torg med bössor och bulletiner. Det ger en
värdig effekt.”

Det är inpratat på band. Alltså lite slarvigt formulerat. Men
slarv eller inte slarv, kan jag verkligen mena att agitation har en
”värdig” effekt? Att det är de många människornas tålmodiga
agitation som förändrar politiken — det är riktigt. Ty vad som
beslutats uppe i topparna eller efter överläggningar med
representanter — det blir bara apparatpolitik. Först när fotfolket sätter
sig i rörelse tvingas politiska och sociala förändringar fram. Så också
i frågan om Vietnam och svensk politik.

Det är inte ”politiker” som förändrat uppfattning och börjat
handla därefter; det är inte skribenter och diktare som ”öppnat
debatt”; det är folket som sagt ifrån — och då tvingas politiker
och publicister, ämbetsmän och organisationssekreterare att
klamra sig fast vid de nya uppfattningarna för att inte kastas av.

Detta gäller inte bara Vietnam. Detta gäller all politik. Ta en
annan bild:

En skål med riktig mjölk. Låt den stå svalt och friskt.

Mjölksyrebakterierna omvandlar färskmjölken till surmjölk. Om
temperaturen är normal sker detta spontant. Men om vi vill sätta
långmjölk, vad gör vi? Vi fyller skålen och vi tar täte. Men vad
är täte? Gammal långmjölk eller tätörtsslem. Då blir mjölken
lång. Men vi har inte kryddat mjölken lång. Täten bär
lång-mjölksbakterier och all mjölk i skålen blir lång och man kan
inte ur den långa mjölken urskilja den täte som inledde processen.

Så med agitation. De politiskt medvetna, de agiterande, de är
inte ”jordens salt”, de kryddar inte folket. De omvandlar och
omvandlas. Spontant surnar de förhärskande tankarna. Spontant
kommer ingen grundlig förändring. Den politiskt medvetna
agitationen är nödvändig. Men den kommer inte uppifrån som en
krydda, ett smakämne. Den består av dagliga diskussioner på
arbetsplatser, i gathörn, trappuppgångar. Den förändrar folket och
den verkar genom denna förändring; man kan inte skilja på
”agitatorer” och ”folk”; det är mjölken som blir lång. När idéerna
omfattas av massorna blir de mäktigare än någon vätebomb.

Men menar jag att detta är en ”värdig effekt”? Naturligtvis
inte. Värdighet är värdighet inom ett bestämt samhälle. För detta
samhälle blir alltid varje förändring ”ovärdig” ty den är
otillständig, oanständig, opassande.

Jag sade alltså ”väldig” och icke ”värdig”. Tag ett exempel på
värdighet, tag dr Gösta Harding.

Torsdagen 21-12-67 talade han i radio om demonstrationer. Han
lät presentera sig som ”psykiatriker av facket”. Han sade många
sällsamma ting. Hans uttalanden om demonstranter visade att han
var okunnig om de undersökningar som gjorts över olikheten
mellan ”demonstranter” och ”normalbefolkning”. Hade han varit
kunnig — vilket han som fackman borde ha varit — då hade han
vetat att olikheten består i att ”demonstranter” är mer kunniga,
mindre kriminella, mindre alkoholskadade, mindre narkotiserade
än motsvarande ”normalbefolkning”.

Han gjorde dock ett inpass som på ett intressant sätt avslöjade
den personliga basen för politiska värderingar. Det är ju så att
ingen av oss kan säga något utan att vi släpper fram de djupaste
personliga ”hemligheter”. Själva ser vi dem inte, de är ”icke
medvetna”, framträder just därför så starkt. Man väljer aldrig ett
exempel ”fritt” man väljer alltid bestämda exempel. Hör här:
”Harding... Ska man demonstrera ska det vara ett tyst tåg
med t ex bilder från eländet därborta, bilder som starkt angriper
kriget och tyst och stilla går man. Dom förnämsta
demonstrationer som har varit här i världen har väl alltid varit
tysta tåg, t.ex begravningståg där någon stupat i någon strid för
friheten och där en samling människor alltså tyst går fram ...”

Läs detta med omsorg. Det säger mycket. Märk den ryckiga
associationen. Harding talar om elände, om krig och sedan
plötsligt — bryts associationskedjan med ”t.ex” och orden vänder till
begravning och död. Det är inte logiskt genomtänkt. Ty om det
vore logiskt skulle Harding mena att det förnämsta vore att sörja
en död — förnämare till och med än att ha ”stupat i någon strid
för friheten”; sorgen har blivit sitt eget värde, ett värde högre än
det sörjda objektets. Där tränger starka och omedvetna
personliga affekter fram och stör tankegångarna utan att den
talande själv uppmärksammar vad han säger om sig själv.

Detta är inte oväsentligt. Den omedvetna människan är farlig.
Se än en gång på texten. Märk det patetiska kravet på tystnad:
”... ett tyst tåg ... tyst och stilla går man ... tysta tåg ... tyst går
fram...” Detta krav på tystnad växer i sats efter sats till ett skri
om tystnad. Det år intressant. Det tyder på en stark
aggressionshämning. Därav också valet av ordet ”förnämsta”
i samband med demonstrationer. Det är ju ett ovanligt ord i
sammanhanget. Men det förklaras genom texten: det ångestfyllda
 kravet på ”tystnad” och trånandet efter det ”förnäma”.

Men aggressionshämning är ju inte detsamma som fridsamhet.
Och den underkuvade aggressionen bryter fram i det konstiga
inpasset om begravning och död. Observera, andras begravning och
andras död. Heller ingen konkret begravning — se Papandreous
ljudliga, ”ovärdiga”, politiska begravning — utan en drömd
begravning, en drömd död.

Den privata psykologiska bakgrunden är alltså klar; även om de
individuella upplevelser under barnaåren som kan ligga till grund
för affekterna förblir oåtkomliga för den utomstående
betraktaren. Men denna privata konflikt får sociala konsekvenser.
Även ångest och rigiditet är smittosamma. Den djupt aggressiva
drömmen om andras död som kläs i ”förnämhet” är en farlig
dröm. Det visar sig om vi gör den konkret:

Låt oss säga att Sara Lidman råkade bli ihjälklubbad av en
eller annan motdemonstrant eller polis. Sådant kan hända. Visst
skulle det bli en mäktig manifestation vid hennes begravning. De
skulle gå där alla. Olof Lagercrantz och Gerard Bonnier och —
vem vet — till och med ett och annat statsråd. Det skulle kunna
bli den mäktigaste begravningen sedan Strindbergs. Men jag kan
inte se annat än att den levande, den ”ovärdiga”, den icke ”tysta”
Sara Lidman har betydligt större värde än den värdiga
begravningen av Sara Lidman.

Att jag alltså sade ”väldig” och icke ”värdig” har en bakgrund
som inte är privat utan allmän. Hade jag valt ordet ”värdig”
utan att mena ”något med det”, så hade detta haft en privat
bakgrund (mitt individuella psyke), men min omedvetenhet hade
fått sociala effekter.

All agitation kräver medvetenhet och insikt för att bli
verkningsfull. Den omedvetna ångesten stärker blott det bestående.

AB 10-11-68

lördag 11 januari 2014

The Believers - fantasi och verklighet

När de första vittnesmålen om rituella övergrepp kom fram i USA i tidigt 80-tal togs det - naturligtvis - ibland upp av filmindustrin. Det allvarliga ämnet förvandlades självfallet ofta till en sörja av spekulationer i övernaturliga krafter, xenofobi och hyllningar till "The Amercian Way of Life".

Detta gäller också i hög grad "The Believers" från 1987 (som jag länkar till längst ner i inlägget.).  Men kanske inte helt och hållet. 

För även om den är en typisk Hollywoodprodukt (låt vara både välgjord och bitvis psykologiskt trovärdig) är det ett faktum att endast två år efter att filmen gjordes avslöjades en serie av rituella offer - där förövarna hade en ideologi med kusliga likheter med den som beskrivs i The Believers.

Detta fall började rullas upp med ett mordfall på en amerikansk turist  i Matamaros i Mexiko, och ledde efter ett tag till avslöjandet av ett narkotikasyndikat, som begick rituella människooffer för att de trodde att de på det sättet skulle få övernaturligt skydd mot polisen. Om detta kan man läsa här.

Det går ett rykte att The Believers finansierades av kristna fundamentalister. Om det var så, kände de sig i slutändan förmodligen ordentligt lurade. För även om man till en början får intrycket att de rituella barnamördarna i filmen var knutna till den afro-karibiska religionen Santeria visar det sig snart att så inte var fallet . Filmen skulle tvärtom nästan kunna fungera som en propagandafilm för Santeria.

Filmens scenario visar istället på en sluten grupp av förövare, som enbart dyrkar makt och som för detta syfte är beredda att offra barn - och som försöker dölja sig i den bredare santeriamiljön. Och efter ett tag tar filmens hjältar hjälp av en santeriapräst för att få magiskt  beskydd mot förövarna. Och uppenbarligen fungerar detta...

I slutet av filmen visar det sig till och med att den kvinnliga hjälten konverterar till Santeria, då hon anser att det är det enda sättet hon kan skydda sin familj!

Faktum är också att i den ritualmördande gruppen i Matamarosfallet fanns det ganska så liknande relationer mellan Santeria och förövarna som i filmen. Detta narkotikasyndikat rörde sig i en santeriainspirerad "magisk" miljö men hade ett eget "trossystem" som hade lika lite med Santeria att göra som satanism har med kristendom att göra. De tog över en religiös-magisk världsbild - men vände upp och ner på värderingarna.

Filmen är som sagt välgjord, och om inte annat är dess beskrivning av förövarnas kombination av människoföraktande makthunger och tro på svart magi psykologiskt trovärdig.  Och beskriver en mentalitet som faktiskt har motsvarigheter i verkligheten.

 /"The Believers" kan nu ses på You Tube i 11 delar. Man kan börja med del ett, och sedan fortsätta/.

fredag 10 januari 2014

Segrarna skriver historien

Idag var jag på Södertälje stadsbibliotek. Jag råkade gå förbi hyllan om Kina. Där fanns böcker om Kinas historia de senaste 500 åren och så, och böcker om hur dagens Kina öppnar sig mot väst. Det fanns en enda bok om Maotiden, och den handlade om den massvält som skapades av regimens  felslagna industrialiseringsprojekt "Det stora språnget framåt" 1958-62.

Der var den värsta perioden under hela den maoistiska eran, och den vara förvisso fruktansvärd. Men det är knappast en tillfällighet att det på biblioteket endast var denna som representerades av en bok.

Men  den som vill sätta det hela i ett vidare sammanhang rekommenderas att läsa en artikel av Magnus Rei-Ho Lundgren i Clarté .

Där kan man bland annat läsa: "Men det finns också andra historier som miljoner kinesiska familjer kan relatera till. Historier om hur bönder i avlägsna trakter för första gången fick tillgång till anständig primärsjukvård genom barfotadoktorer. Om hur mammor med nyfödda barn för första gången kunde besöka mödravårdscentraler. Om fattiga bönder och arbetare som lärde sig läsa. Om kvinnor som inte bara slapp, utan förbjöds att få sina fötter bundna, och fick legal rätt att skilja sig och göra abort. Historier om barn som slapp langa knark till sina föräldrar. Dessa historier är det helt tyst om i svenska medier varje gång Mao Zedong och Kinesiska Kommunistpartiets historia kommer på tal.

Spädbarnsdödligheten mer än halverades under Mao-åren. Medellivslängden 1949 låg på 35 år, 1979 hade den ökat till 69 år, enligt WHO. Läskunnigheten 1949 låg på omkring 10 procent, 1980 kunde nästan 70 procent läsa, 2008 91 procent.

Om man räknar de som dog i förtid till följd av Maos politik, bör man inte då också räkna med den ökande levnadstid som möjliggjordes genom till exempel utbyggnaden av sjukvården som en följd av Maos politik? Ökningen av medellivslängden och minskningen av spädbarnsdödligheten var liksom de 30 miljoner som svalt ihjäl under Det stora språnget en effekt av Maos politik. Men bara det senare nämns när svenska medier ska ge ett omdöme om Mao och den kinesiska revolutionen.""


Segrarna skriver historien. I detta fall de som internationellt segrade i "det kalla kriget". Om det maoistiska Kina får representeras på detta sätt på ett genomsnittligt bibliotek, kan man ju också studera vilka böcker som idag läses om Sovjetunioen. De handlar nästan enbart om Stalins regim 1928-1953, med ett fokus på terrorn. Det är ju den värsta perioden i Sovjetunionens historia. Om de stora framsteg som gjordes mellan 1917 och 1928 får man inte läsa på ett ordinärt bibliotek. Och inte heller om hur terrorsystemet avvecklades och om det sakta ökande välstånd som präglade perioden efter Stalins död.

I tidigt 70-tal såg bibliotekens hyllor lite annorlunda ut. I synnerhet  om Kina. Då fanns det många idylliska böcker om hur oerhört bra det var. De var, förstås, ofta naiva. Idyllbilderna av maoismen hade ju spritt sig långt utanför de snävare vänsterkretsarna.

Men dagens populärt hållna litteratur är inte mindre naiv. Tvärtom. Den präglas av den godtrogna tilltron till den förhärskande ideologi som sprids av de som segrade i kalla kriget. En förvriden världsbild som kan  beskrivas så här. "Privat ägande = välstånd och demokrati.  Offentlig ägande = Gulag, terror och svält".

Nåja, bilden ovan är ju inte entydig. Den som går till forskningsbibliotek kan, om hen letar riktigt länge, finna en hel del väldokumenterade motbilder.  Men hur många som vill ha riktig info om ex.vis Kina brukar gå till exempelvis Stockholms Universitetsbibliotek för att ägna en timme åt att leta bland hyllorna där?

onsdag 8 januari 2014

Debatt på Svensktoppen?

För ett tag sedan kom jag att tänka på vad som verkade ha varit ett exempel på någon form av polemik på Svenskktoppen 1967.

Först kom Sven-Ingvars med sin förförelsesång "Säg inte nej, säg kanske, kanske, kanske" som drev just det tema som fanns i titeln. Kvinnor bör säga, inte "nej", för då blir det så definitivt. Nej, de bör säga "kanske" - så finns det ju ändå ett hopp kvar för den uppvaktande mannen.

Efter ett tag formulerade Gitte Henning ett mycket miltant svar, i sin sång "Man bör veta hur man ska säga nej". Lägg märke till den intensiva betoningen som till och från finns på ordet "NEJ"!

Övertolkar jag? Kan det vara en slump? Nej det tror jag inte. Lyssna noga på Gitte Hennings text, så kommer ni efter ett tag att finna en mening som explicit säger - inte endast att kvinnor ska säga nej, utan också att de inte bör säga kanske...

tisdag 7 januari 2014

Lärarhögskolans övningsskola 2

Jag har tidigare skrivit om Lärarhögskolans övningsskola (LHÖ) .

Men nu tänkte jag lägga till något om  om hur jag kom att återuppleva den långt senare.  I en intensiv och innerlig tidsresa.

Det var någon gång 1992 det började. Jag bodde i ett studentrum på Västra Skogen och en dag åkte jag till Fredhäll och gick runt. Så kom jag till LHÖ. Det var en märklig känsla.

Jag gick runt på skolgården och kom till ett stort vattenfat som stod  där. Det hade funnits när jag gick där, och plötsligt fick jag en omtumlande upplevelse av att vara tillbaka i tiden. Det kändes som om ingen tid hade gått.

LHÖ var ett av mina vackraste barndomsminnen, av en som jag tyckte underbar skola, som jag gick i hela fem år. Och då stod jag där och kände att tiden hade upphört.  Det var svindlande.

Jag började gå dit ofta. Speciellt på somrarna. Då satt jag ofta på gräsmattan utanför vad som en gång varit ett skolbibliotek. Jag satt ofta och läste där. Och jag kunde också sitta på en bänk som stod alldeles i närheten av där vi hade haft vårt klassrum.

Och det var magiskt. Det var en så komplett illusion att jag inte skulle ha blivit förvånad om några av mina klasskamrater plötsligt hade dykt upp - i sin dåvarande ålder. Det var en svindlande känsla.

Nu var det ju inte en övningsskola längre, men det var en del av Lärarhögskolan. Och inget hade ändrats.

Så sommar efter sommar satt jag där och drömde om en tid som varit. Ända till 2002.

Då började de bygga om. Mer och mer. Och snart var den nästan oigenkännlig. Jag såg det som om marodörer ville förstöra mina vackraste minnen.

Ingen annan av de skolor jag gått på har byggts om som denna. Just denna, som var den jag tyckte så innerligt om.

Som jag skrev i ett inlägg jag sedan raderade, om jag föreställer mig paradiset så blir det något som liknar LHÖ. Och min bästa föreställning om ett liv efter detta är nog att få komma tillbaks dit.

måndag 6 januari 2014

Magnus Kihlbom om "falska minnen"

I Magnus Kihlboms tidigare nämnda artikel om bortträngda minnen kan vi dessutom läsa detta milt sagt tveksamma avsnitt.

"På 1990-talet i USA blev ett stort antal kvinnor övertygade om att de i psykoterapi börjat minnas tidiga sexuella övergrepp och därmed ­orsaken till sina psykiska problem. Senare visade det sig att dessa ”bortträngda” men ”återvunna” minnen var falska i ett stort antal fall, och att flera oskyldiga fäder hade dömts till mångåriga fängelsestraff."

Det är tvetydiga, och obehagligt glidande formuleringar. Av de USA-fall där minnen av övergrepp i barndomen  (som så vitt jag känner till, dessutom praktiskt taget alltid understöddes av andra typer av stödbevisning!) bidrog till fängelsestraff, eller där sådana minnen blev kända av andra orsaker, "bevisades" det mig veterligt aldrig att övergreppen inte hade ägt rum, eller att de anklagade var oskyldiga. Däremot friades en hel del i slutändan i brist på bevis, och/eller för att anklagelserna sågs som "orimliga" (exempelvis för att de innefattade berättelser med rituella inslag).

Det är möjligt att det funnits något speciellt fall jag missat, men jag följde ändå när det begav sig debatten mycket noga. Möjligen skulle man i några fall här kunna tala om felaktigt dömda, men det är inte nödvändigtvis detsamma som oskyldigt dömda.*

För övrrigt refererar  jag gärna Judith Lewis Hermans uttalande i frågan. Hon påpekade att det i dessa fall inte handlade om bevisat falska minnen, utan om omdiskuterade minnen. Och det är en helt annan sak.
---------------------------------------------------------
*Dessutom handlade de mest kända fallen av kritiserade (och ibland upphävda) domar om övergrepp mot barn under amerikanskt 90-tal inte om bortträngda minnen, utan om barn som till sina föräldrar och under förhör berättat om organiserade "rituella" övergrepp i privata förskolor. Det finns inga belägg för att barnen här under någon period hade hunnit tränga bort de traumatiska upplevelser de berättade om under förhören. Man kan diskutera dessa fall för och emot, men i motsats till vad många tror handlar de inte ens i teorin om bortträngda minnen.

lördag 4 januari 2014

Borde kanske påven läsa Milton Friedman istället för Jakobsbrevet?

Påven låter betydligt mer vänster än sina två föregångare. Det har drivit SvD:s nyliberale skribent Mauricio Rojas till ett litet utbrott . Han talar om en påve "på villovägar" och kan inte förstå att denne inte inser att kapitalismen är de fattigas enda sanne vän!

Det ska bli intressant att se om en annan av SvD:s ledarsidas skribenter, den absurde högerkatoliken Roland Poirier Martinsson, vågar angripa påven från höger på samma sätt!

Nu är det ju så att Jakobsbrevet, en av de bibelböcker som just katoliker brukar gilla allra mest  - kanske framförallt för att Martin Luther ogillade den så mycket att han ville ta bort den från Bibeln! - ligger åtskilliga mil längre till vänster. Där kan man bland annat läsa:

”Ni som är rika: gråt och klaga över de olyckor som skall komma över er. Er rikedom förmultnar, era kläder äts upp av mal, ert guld och silver rostar, och rosten skall vittna mot er och förtära er kropp som eld. Ni har samlat skatter i dessa sista dagar. Lönen till arbetarna som bärgade skörden på era ägor har ni undanhållit. Den skriar till himlen, och skördefolkets rop har nått Herren Sebaots öron. Ni har levt i lyx och överflöd här på jorden. Ni har gött er på slaktdagen.” (Jakobsbrevet 5:1-6).

Mauricio Rojas delar nog Luthers åsikt i frågan. Han kan ju skriva till Vatikanen och föreslå att Jakobs  brev - liksom andra subversiva avsnitt från Lukas, Amos, etc etc - stryks ur Bibeln,  och ersätts med några lämpliga texter av Milton Friedman.

På så sätt kan ju alla påvar i framtiden garanterat tvingas att bli politiskt korrekta nyliberaler!

torsdag 2 januari 2014

Mellanposition om bortträngning

I ett debattinlägg i DN kan vi läsa ett inlägg av psykoanalytikern Magnus Kihlbom som intar någon form av mellanposition i synen på bortträngda minnen. Det är välkommet, efter att media så lång tid har dominerats av Dan Josefssons dumheter, men det innehåller en hel del tveksamt.  

För att just nu endast ta ett exempel.  På ett ställe, där Kihlbom med uppenbart instämmande refererar till vad  "American Psychological Association"(APA)  sägs ha sagt, kan vi läsa att: "de allra flesta kommer ihåg sexuella övergrepp i barndomen och andra svåra trauman". Underförstått är bortträngning något ganska så ovanligt.

Hur kan någon uttala sig så? Det förutsätter att man känner till alla trauman och sexuella övergrepp i barndomen som existerat. och hur många procent som kommer ihåg respektive inte kommer ihåg dessa.

Den enda som skulle kunna sitta inne med några sådana kunskaper vore en allvetande Gud, och även om jag inte är någon expert på frågan betvivlar jag att hen verkligen har inkarnerat hos någon av medlemmarna i APA -  eller hos Magnus Kihlbom!

Den tråkigaste film jag någonsin sett...

...finns nu i sin helhet på You Tube. Vi var några som 1973 skulle gå ut på bio. Filmen vi skulle se var utsåld, så vi slank in på biografen intill. Där gick "Mannen som var farligare än en kobra". Efter att ha genomlidit den var alla överens om att det var den tråkigaste film vi någonsin sett.

Handlingen? Ja, det var om en machoman som åkte runt mellan olika städer i världen, med ett uppdrag som ingen fattade. I varje stad dödade han åtminstone någon. Varför fattade ingen. Det enda roliga var att en av städerna var Stockholm, och speciellt roligt var att få se Rålambshovsparken.

Men som sagt, det var filmens enda försonande drag. Hela den odödligt tråkiga filmen finns nu i en dator nära dig. Se den inte.