Roks - och debatten om övergrepp mot barn

I över fyrtio år har det i Sverige (och  i stora delar av världen)  förts en  debatt om frågor som sexuella övergrepp mot barn, bortträngda minnen, liksom om  pseudo-teorin om PAS, dvs en teori som bland annat går ut på att barn som berättar om övergrepp från pappan,  berättar vad de gör pga att modern hjärntvättat barnet.

I denna debatt har man kunnat följa uppkomsten av två ganska så distinkta läger - ett som är beredd att seriöst lyssna på såväl barns, som vuxna överlevares och även mammors, berättelser om övergrepp.  Och ett annat som i princip hävdar att alla återkallade minnen som inte funnits där hela tiden - är falska.  Och som dessutom stödjer PAS-teorier, och i hög grad argumenterar för att en stor majoritet mammor som anser att barnen utsatts för övergrepp av fadern endast  gör det för att diskreditera fadern ex.vis inför en vårdnadstvist.

Själv har jag  i grunden stött den grupp som varit beredd att lyssna  på barnen, mammorna och vuxna överlevare  sedan 1993, då jag började skriva om saken. Jag anser att berättelser om övergrepp, är sanna mycket  oftare än vad de flesta  kanske vågar medge.  Och att påståenden om falska anklagelser (för att nu inte tala om "falska minnen") oftast inte alls stämmer, och att många (kanske de allra flesta)  av de som hårt driver förnekarlinjen har en dold agenda av det mer förskräckande  slaget.

Om ni vill ta del av mina  åsikter om saken kan ni ju söka på två av mina sido-bloggar. Jag är inte  längre en ettrig debattör på det sätt jag var förut,  även om jag alltså än idag stödjer det perspektiv jag hade då. Det mesta jag skrev på ex.vis 90-talet står jag alltså för än idag.

En organisation som definitivt hårt tar avstånd från förnekarna är Roks (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige). De har en tidning som heter Kvinnotryck, och i nummer 4/2019 gjodre de en kort men kärnfull beskrivning och analys av just denna debatt. Den är mycket läsvärd. 

Ni kan ta del av den  här.  

Gör gärna det. 

Om att följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer

Igår på onsdag började nya rekommendationer att gälla i kollektivtrafiken. Från att man skulle ha mask vid rusningstid till att man skulle ha mask hela tiden.

De gamla rekommendationerna hade jag följt genom att undvika rusningstiden, inte genom att använda mask.

Men nu på onsdag. Jag tänkte att jag får väl köpa mask på apoteket. Jag hade först fått veta ändringen genom morgontidningen, på onsdag morgon. Och det finns inget apotek i Hovsjö. så jag måste först åka till Södertälje centrum.

När jag kom till bussen insåg jag att det verkligen - dagen för de nya restriktionerna -  hade uppstått nya  vanor hos resenärerna. Från att mellan 10 och 20 procent under de senaste veckorna hade haft mask på bussen när det inte var rusningstid hade nu inte en enda person mask.  När jag kom av bussen såg jag att även vid Södertälje centrum hade ingen mask.  

Jag tyckte inte längre det var någon större idé att endast jag hade mask, så jag gick inte till apoteket.

På vägen hem hade inte heller någon mask. .  Samma  sak på torsdag. Ingen  hade mask vare sig på bussen till eller från Hovsjö.  Kan det vara en slump?

Jag tror inte det. .

Den enda förklaringen jag kan se är att det är någon sorts protest eller trots. När det inte fanns en rekommendation till alla att ha  mask hade i alla fall mellan 10  och 20 procent det. När det kom nya rekommendationer om att alla ska ha mask i kollektivtrafiken  sjönk andelen som hade det  till noll procent.

En ny variant av Carmilla?

Igår stötte jag på en både välgjord och intressant film med namnet "Crucible of the vampire" som kan ses här. Den spelades in så sent som 2019, så jag är lite förvånad att hitta den på YouTube.

Ganska snart insåg jag att den har likheter med vampyrromanen Carmilla, från 1872, som jag har skrivit om här.

Likheterna finns både i handlingen, och kanske i de känslor den skapar...

Båda kombinerar vampyrtemat med en lesbisk intrig, och båda har ett tvetydigt slut. Den som ser filmen till slutet ställer kanske samma fråga som den som har läst klart boken. Besegrades den kvinnliga vampyren - eller segrade hon?

Nu har det gjorts mer explicita filmatiseringar av boken, där vampyren också kallades Carmilla, och där filmens handling på ett mer bokstavligt sätt följde boken. Men de har inte varit speciellt bra.

De har varit ganska uppenbart homofobiska, men  jag tycker inte att det är lika självklart att filmen från 2019 är det, Men det är nog en personlig upplevelse från min sida. Det går säkert att se den som homofobisk, den med, men handlingen är så pass komplex och gåtfull. att det inte torde vara en nödvändig tolkning.

I detta liknar den i så fall boken.

Som jag tolkar den kan man uppfatta filmen som att både vampyren och "offret" Isabelle överlever - Isabelle i så fall som vampyr. Och båda får då ett evigt (vampyr)liv.

Det är uppenbart att "offrets" inställning till vampyren är ambivalent. Det är för övrigt åtminstone för mig lite oklart hur vampyren är relaterad  till ett spöke, den "mörka frun" som hemsöker herrgården.

Isabelle är arkeolog, och kommer till en herrgård där det har påträffats en kittel med urtida inskriptioner. Det visar sig att ägaren - som beskrivs som fadern till herrgårdens mystiska kvinna - är mycket snål och endast vill samarbeta med arkeologen och hennes uppdragsgivare om han får mycket betalt Eller det är vad man ska tro. 

Dem erotiska laddningen mellan vampyren  och Isabelle är så stark att man kommer att ställa sig en fråga. Innebär vampyrens eventuella seger att Isabelle förlorar sin själ - eller går hon upp i en närmast paradisisk erotisk förening med denna vampyr?

Det finns för övrigt en klar stämning av mysrysare i filmen. Och eftersom jag i hög grad slukade mysrysare från 1975 till ca 1979 bidrog det nog till min fascination även för filmen.

Inställningen till denna typ av "romantisk" skräck varierar. Så om någon lockas till att se denna film efter att ha läst detta ska ni inte skylla på mig om ni tycker att det är en skitfilm....Det tycker kanske många - medan några förhoppningsvis blir lika fascinerade som mig.

Bild från originalversionen av boken "Carmilla".

Statistiken talar emot QAnon

QAnon hävdar som bekant att Donald Trump har ett hemligt uppdrag - att krossa ett förövarnätverk, som har medlemmar på de högsta nivåer i USA:s samhälle.

För min del ser jag det som helt klart att QAnons övergripande teorier inte kan stämma. Å andra sidan skulle de åtminstone delvis kunna ha rätt i konkreta påståenden.

I konkreta diskussioner kan man från QAnon-anhängare tiil och från höra att antalet trafficking-domar blev hundratals gånger fler med Trump,  om man jämför med Obamas period.

I den typen av diskussioner kan man också få höra att om man endast undersöker saken själv så inser man att de har rätt. 

Sagt och gjort. 

I denna rapport kan man återfinna statistik som inte alls visar på att det skedde någon signifikant ökning av tillslag mot trafficking sedan Trump blev president. Det sker en svag ökning mellan 2016 och 2017 men den är som sagt svag.

Och under själva Trumps regeringstid verkar sedan tillslagen har minskat från 2017 till 2019.

Man får hålla i minnet att QAnon inte endast har sagt att det skedde en liten ökning av tillslagen sedan Trump blev president. De har målat upp en bild av att domarna mot förövare ökade explosivt efter att Trump tog över efter Obama.

Jag är ingen statistik-expert, men jag tycker ändå att jag kan se att QAnons extrema påståenden inte verkar ha något som helst stöd i statistiken.

Några tankar om "Working Class Hero"

1970 kom John Lennon  ut med sin så vitt jag fattar första solo-LP. Den hette John Lennon/Plastic Ono Band. Plastic Ono Band var ett namn på en tillfällig grupp, där John Lennon och Yoko Ono var de centrala personerna.

I just den LP jag skriver om här märks dock inte Onos medverkan på något tydligt sätt.

Texterna på LP:n kännetecknas av två saker.  Dels de revolutionärt socialistiska åsikter som Lennon och  Ono då hade gett uttryck för. Hur långt åt vänster de uttalade sig visas kanske bäst av denna intervju som de 1971 gav för den  trotskistiska  tidningen Red Mole. 

Men LP:n påverkas också av att både Lennon och Ono hade gått i primalterapi, en terapiform  som syftade till att få upp  bortträngda minnen av barndomstrauman.  I såväl intervjuer som sånger uttryckte de någon form av psykodynamiskt synsätt

En annan sak som lyser igenom är Lennons ganska så militanta ateism. Borta var idealiseringen av indiska gurus, kvar fanns en religionskritik som påminde om både Marx´och Freuds. 

Många av sångerna på skivan blev ganska så kända. En av de mest kända var förmodligen "Working Class Hero".  Den kan höras här. 

I Working Class Hero smälter det politiska och det psykodynamiska  perspektivet samman. Huvudpersonen i sången (och det är helt klart att John Lennon till stor del syftar på sig själv) har haft en plågsam barndom, en plågsam skoltid, och lever i ett falskt och förtyckande samhälle. Det enda detta samhälle kan erbjuda för de som vill ta sig upp från plågor och förtryck är - att bli förövare själva. 

"There's room at the top they are telling you still .But first you must learn how to smile as you kill. If you want to be like the folks on the hill". 

Den enda lösningen på tillvarons lidande är att  börja arbeta för att kasta hela det förtryckande systemet över ändå - dvs, med John Lennons ord - "A working class hero is something to be"

En nära till hands liggande och syrlig invändning mot texten är ju att den skulle kunna visa att en revolutionärt socialistisk grundinställning är något neurotiskt - något man anammar för att man lider av barndomstrauman. Men låtens författare verkar på något sätt nästan vara medveten om invändningen - och bemöter den i så fall indirekt, genom att visa på att barndomstrauman och det det ojämlika samhället inte år två olika problem. 

Båda hänger ihop och därför  ter det sig inte alls så irrationellt att vilja avskaffa det för6tycklade samhällssystemet pga en traumatisk barndom.  

Nu var ju både Lennon och Ono nästan ofattbart rika - och det är ett samhälleligt vara som sällan brukar vara förenligt med revolutionär aktivism. Några sådana blev inte heller vare sig Lennon eller Ono - men att de 1970-72 öppet uttryckte dessa åsikter både i intervjuer och i sina sånger upplever jag ändå som på något sätt positivt. Både när jag hörde skivans sånger först - och när jag hör om en del av dem nu. 

Om inte annat uttrycker det ju hur djupt radikaliseringen hade påverkat många sektorer av samhället under dessa år.

Men konstigt nog tror jag faktiskt inte att jag hörde dessa sånger året de kom. Anledningen till att jag skriver om det idag är att jag brukar kolla vilka skivor som låg på topplistor idag för femtio är sedan - för att ibland lägga ut dem på´Facebook. Och nu upptäckte jag alltså att denna  LP låg på femtonde plats på försäljningslistan Kvällstoppen den 16 februari 1971. 

Och jag börjar kolla vilka låtar LP:n innehöll. Och det ser ut som att jag hörde de låtar som finns på skivan - först 1974. När min  flickvän hade köpt den. Och, ja, vi lyssnade på den mycket - och med glädje. 

Den enda av John Lennons "revolutionära" sånger från 1971 som jag hörde redan 1971 var singeln "Power to the People". 

När jag nu på nytt hör "Working  Class Hero" för första gången på kanske fyrtio är märker jag att jag blir berörd av den. 

Mer än jag trodde att jag skulle bli.

 

Bilden nedan: Yoko Ono och John Lennon 1971

  .

Whiteout - en thriller i antarktisk kyla

Det är kallt ute.  De senaste dagarna har varit så kalla att man nästan frestas att tro att den globala uppvärmningen har upphört. Men så är ju tyvärr inte fallet. 

Om detta kombineras med pandemi innebär det ju att jag ofta sitter hemma och ser på filmer på YouTube. Exempelvis om den gammalegyptiska civilisationen, eller om kvasarer och svarta hål. Eller thrillers. 

Men när det nu är så kallt undrade jag om man inte kan förhöja spänningen genom att se thrillers som utspelar sig i extrem kyla. 

 Jag hamnade exempelvis i en spelfilm från 1977 om BigFoot.   Lite smårolig var den, men inte mer än så. 

Men så upptäckte jag att en film som jag såg 2012 på SVT,  och som kom 2009, nu fanns på YouTube. Efter att ha sett den skrev jag då ett blogginlägg om den. 

Filmen hette alltså  Whiteout och då fanns det endast en trailer om den på YouTube.  Men nu märker jag att hela filmen finns på YouTube. 

Och den är spännande på riktigt. En i sig spännande handling vävs ihop med skräcken för extrem kyla - som de flesta torde ha någonstans. 

Den utspelar sig nämligen på Antarktis (Sydpolen)  där det. (åtminstone än så länge) är vinter året runt. Man kan ju hopas att det fortsätter att vara så.

Så den som i denna vinterkyla vill trösta sig med en handling som utspelar sig på en plats där det är mycket kallare än här kan ju gärna se den. Och dessutom ta del av en handling som är spännande att se på men som få av oss skulle vilja vara ned om.  

Delar är förvisso orealistiska. Det är svårt att föreställa sig att slagsmål som för tanken till en västern-film skulle kunna utspela sig i minus 40 graders kyla  (eller vad det nu är på Antarktis).

Men den som vill se den kanske bör skynda sig på.   Anti-piraterna ser ju allt, och det skulle inte förvåna mig om de tar bort bort den endera dan. 

Så passa på nu om ni vill se en riktigt spännande thriller kombinerad med  antarktisk kyla.

 

Gaciärer och berg i Marie Byrd Land på Antarktis - sett från NASA's DC-8:a.

Bygger Big Bang-teorin på kvinnohat?

Jag håller på att kolla YouTube-videos om Big Bang-teorin. Och så stöter jag plötsligt på denna rubrik: "The Adorkable Misogyny of The Big Bang Theory".  

Jag blev lite paff. Visst, jag brukar uppskatta många feministiska analyser, men att hävda att den nu ledande kosmologiska teorin i sig är ett uttryck för kvinnohat - är det inte att gå lite väl långt?

Å andra sidan - inte mig emot. Jag har tyckt illa om Big Bang-teorin sedan jag först hörde talas om den. Om man kunde komma på ett riktigt fiffigt slag-under-bältet-argument mot dess anhängare skulle jag ha tyckt det var oerhört t kul.

Men så kul fick jag inte ha det. För jag insåg snabbt att det ju också finns en TV-serie som heter "The Big Bang Theory" och som trots sitt namn inte har det minsta med kosmologi att göra. Jag har aldrig sett den, men den ska vara en "situations-komedi" som handlar om fem karaktärer som bor i Pasadena i Kalifornien. Några av dem är fysiker - vilket möjligen förklarar seriens namn.

Det var alltså den och inte den kosmologiska teorin som analyserades i termer av "misogyni".

Det var nog en lättnad och en besvikelse på en gång. Lättnad för att jag kan tänka mig hur exempelvis en Ivar Arpi skulle kunna hoppa jämfota av glädje om han fick höra talas om en sådan "feministisk" analys. Besvikelse för att jag missade ett helt förintande och rent av karaktärsmördande argument mot Big Bang-anhängare....  ;-) 

 

  

Illustration av hur universum expanderar enligt Big Bang-teorin.

Att möta en nazist i tioårsåldern

Det var en gång i början av sommaren 1965. Jag var tio år. Jag satt i min farmors hus på landet (Gräddö). Bredvid mig satt Manfred -  en äldre man som var en nära vän till  mina föräldrar. 

Jag och han pratade politik och jag uppfattade honom som ganska så höger. För att inte skapa något stort gräl berättade jag inte för honom  att min favorittidning var kommunistpartiers tidning  Ny Dag. Och att jag hoppades att FNL skulle segra i kriget i Vietnam. 

Jag satt i själva verket och låtsades att hålla med honom för att det inte skulle bli alltför olustigt. Han hade varit skollärare i min fars klass och det fanns ett nära band mellan dem. 

Men så sa Manfred  något som jag absolut inte kunde låtsas att hålla med om. Något som gav mig en chock. Han sa nämligen att kommunismen styrdes av den sionistiska världskonspirationen. 

Fast jag bara var tio är insåg jag på en sekund vad detta uttalande placerade honom politiskt., Det var nervöst. Här sitter jag bredvid en nazist. En man som är nära vän med mina föräldrar. 

Jag sa - lite vagt - "nä, det tro jag inte på".  Men han svarade "jo, så är det, min vän". Då  kom jag på  ett argument som jag undrade vad han skulle svara på. Nämligen  att Israel står ju på USA:s sida i det kalla kriget, och alltså är motståndare till Sovjet. Hur skulle då sionismen kunna styra världskommunismen? 

Men jag vågade inte argumentera så effektivt så att han skulle kunna bli irriterad. 

Ett tag senare satt jag och pratade med min bror. Jag sa att Manfred uppenbarligen var högerextremist. Längre vågade jag inte gå, och det var tur det. För den skvallerbyttan kunde inte låta bli att referera vad jag sa till mina föräldrar. 

Min far såg allvarligt på mig och sa förebrående "Manfred är höger så klart, men varför  kallar du honom för extremist`?"  Jag svarade,  diplomatisk som jag var, "nja, jag menar väl snarast att han  tillhör.. erhmm, dom mörkblå". Vilket ju var att säga ungefär samma sak. 

Ett rättare ordval skulle väl varit de brunblå, eller så.  Men det hade nog varit oklokt för mig att säga då.

Ett år senare. Sommaren 1966 träffade jag Manfred i tvättrummet vid  Gräddös  bastu Jag tyckte inte om att bada bastu, och dessutom hade jag en skräckslagen tvångstanke - tänk om någon skulle vara elak nog att kasta mig på kaminen?

Nu satt jag i alla fall där, och Manfred var upprörd-. För att Polen vägrade påven att besöka landet. Han var väldigt upprörd, och till sist sa han att det var det värsta han någonsin hört talas om. Då kunde inte ens skräcken för att kastas på kaminen avhålla mig. Dessutom såg faktiskt Manfred för snäll ut för att man skulle kunna tänka sig att han  skulle kunna kasta mig på en kamin.

Jag sa detta. "Nej, det är inte det värsta jag någonsin har hört talas om.  Jag tycker att Hitlers utrotning av judar var värre". Manfred såg mycket förlägen ut och mumlade "men det var ju så länge sedan"... 

1974 ställde jag förresten en direkt fråga  till min mor om Manfred hade varit nazist, och fick svaret "ja". Men det hade jag ju faktiskt insett redan 1965. 

Långt senare kollade jag upp en svensk förteckning över svenska nazister och fann att Manfred hade varit medlem av Svensk Opposition 1941. Det var en organisation som sympatiserade med Nazi-Tyskland, och som just detta år drev en kampanj för att Sverige borde ansluta sig till den tyska "nyordningen" i Europa.  

Att de mest fasansfulla ideologier kunde dyka upp så pass nära  var dock en erfarenhet. Här hade jag läst om koncentrationsläger och gaskammare  i böcker som det kanske inte var meningen att en tioåring skulle läsa. Och så stöter jag på en anhängare till dessa mördare i en soffa i min farmors kök.

Möjligen skulle man kunna säga att världen är liten.