lördag 27 oktober 2007

Det irriterande Kuba

Jag prenumererar på Svenska Dagbladet. Det bör tilläggas: inte på grund av utgjutelserna på deras ledarsida, utan trots dem. Varje dag genomlider jag dessa, och tröstar mig med att de är så uppenbart pinsamma, att de inte torde övertyga någon vettig människa.

Igår, den 26/10, ville denna ledarredaktion ”befria Kuba”. Castro måste bort, så att Kuba kan bli ett mer välmående land, som Haiti, Paraguay eller Colombia. Dessa exempel är nu förstås mina, inte SvD:s.

Det enda problemet är, tycks det, att Kubas folk inte verkar vilja ha ”frihet”, modell SvD. Det bekymrar ledarredaktionen mycket.

För Kuba är ju, enligt SvD, ”en mardröm som inte tog slut när Muren föll och den kommunistiska ideologin hamnade i kylan.”

Att regimen inte föll när Sovjet gjorde det är obegripligt för redaktionen. Istället valde kubanerna att ”fortsätta lyssna till diktatorns evighetslånga tal.”

Men sedan kom ett nytt hopp: Fidel Castro blev sjuk. Detta födde ”förhoppningar om att diktaturen skulle kollapsa”. Men något gick fel, konstaterar tidningen uppgivet: ”Verkligheten är dystrare. Folket har inte rest sig.” Det är ju verkligen bedrövligt. Här har folket en chans att få det som i Haiti och de tar den inte…

Men det blir än dystrare: den kubanska regeringen stärks av att den får ”köpa olja billigt av Venezuelas president Hugo Chavez (som vill vara vår tids Fidel Castro)”. Kan ingen göra något åt denne eländige Chavez?

Det enda hoppet för SvD är att USA lyfter det embargo som enligt ledarredaktionen endast gynnar regimen och i själva verket är ”kommunisternas bäste vän”. P.g.a. detta kan nämligen, enligt redaktionen, "kommunisterna" ena folket mot en yttre fiende. Man bör alltså efterlysa en smartare taktik från USA:s sida.

Efter detta börjar redaktionen inspireras av Freuds drömteori och drömmer vackra önskedrömmar: ”Låt dollarn flöda. Låt dollarn föda frihet.” Önskedrömmar för en nyliberal, vill säga. Men knappast för Kubas folk.

Ett kapitalistiskt Kuba skulle inte bli som i Sverige, eller ens som i USA. Dessa länders härskande klasser kan genom sina multinationella företag och sin utsugning av andra länder göra eftergifter till de egna folken. Nej, ett kapitalistiskt Kuba skulle bli som, just det, Haiti, Paraguay eller Colombia.

Är det så svårt att inse att folket i ett land, som trots sin relativa fattigdom har Latinamerikas bästa sjukvård och utbildning, och en medellivslängd av europeiskt snitt, inte vill ersätta den med modeller som Haiti eller Paraguay? Att det är därför de inte gör som SvD vill – störtar det egna systemet för att ersätta det med kapitalism?

Missförstå mig rätt, jag är inte för enpartisystem. Inte alls. Men i valet mellan Castro och Wall Street skulle jag välja samma sak som kubanerna. Hellre ett samhälle som det kubanska, som trots demokratiska brister, bygger på ett ekonomiskt system som kan ge välstånd, rättvisa och faktiskt också en hel del reellt folkligt inflytande. Än en korrupt bananrepublik som skrotar välfärden, anpassar sig till Internationella valutafonden och USA, och blir marionetter till det internationella kapitalet.

Det är ett självklart val, kan man tycka. Men ack så irriterande för SvD:s ledarredaktion.

tisdag 23 oktober 2007

Stureplansprofilerna och opinionen

Stureplansprofilerna är fällda av hovrätten och en nästan enig presskör hyllar för en gångs skull en vettig dom. Med undantag av advokaterna Per E Samuelsson och Leif Silbersky verkar alla vara överens om att rättvisa har skipats. Det gäller även personer som man knappast trodde kunde hamna rätt i en sådan fråga, som till exempel Maria Abrahamsson i Svenska Dagbladet. Att advokater hävdar att personer är oskyldiga tillhör ju så att säga deras jobb. Att Kerstin Koorti, som militant försvarade den friande domen i tingsrätten, nu verkar vara tyst är däremot lite förvånande.

Men det finns något betänkligt i många av kommentarerna från de som stöder domen. Ständigt och jämt påpekas det att domstolen har dömt enbart på juridiska grunder, och att den inte har påverkats av den starka opinionen mot den tidigare friande domen. Det betyder, anses det, att domen är rättvis och inte en eftergift för en högljudd opinion.

Att detta resonemang logiskt sett torde innebära att opinionsbildningen var meningslös inser kanske inte en del av de som för fram det. Det innebär också att man ser jurister som ”objektiva”, nästan vetenskapliga experter på ”juridik”, som inte bör påverkas mer av vanliga människors rättsmedvetande än vad en matematikprofessor bör påverkas av lekmäns åsikter om imaginära tal och tredjegradsekvationer.

Men juridiken är inte en vetenskap. Juristerna är inbäddade i ett nätverk av sociala och sexuella fördomar, och det påverkar tveklöst rättskipningen. Det var inte så länge sedan dåvarande ordföranden i Högsta Domstolen, Bo Svensson, i en intervju i DN (26/5 2005) förklarade att den sexköpande HD-domaren Leif Thorsson borde få fortsätta att döma i sexmål, därför att han ju genom sitt sexköp hade visat sig ha ”djupa kunskaper i ämnet”. När Svensson sedan försökte slingra sig ur klavertrampet gjorde han bara saken etter värre. Han började prata om att Sverige är ett konstigt land som i motsats till alla andra länder förbjuder sexköp, och började till och med citera Frödings ”Jag köpte min kärlek för pengar, för mig var ej annan att få”…

En ordförande i HD borde vara lojal mot lagstiftningen, kan man tycka. Men det var inte direkt det intryck Bo Svensson gav.

I själva verket visar en rad märkliga domar att synen på sexualbrott hos många jurister är ganska så konstig. Nyligen friades en man för våldtäkt mot sin son för att det inte kunde uteslutas att fadern hade sovit under våldtäkten. Även om han nu hade gjort det, vilket milt sagt kan betvivlas, kan man förstås undra om en man som skulle skjuta ett statsråd i sömnen skulle försättas på fri fot. Att personer som begår grova brott i sömnen borde ha rättspsykiatrisk vård, torde vara uppenbart, även för alla jurister, om det nu inte ”bara” gällde sexualbrott.

1988 avslöjades det att juristernas sångbok i Stockholm innehöll en visa vid namn ”Lilla Ida”. Med melodin hämtad från ”Där som sädesfälten böja sig för vinden” beskrev den i närmast lustfyllda, och skämtsamma, ordalag en sadistisk våldtäkt på en 14-årig flicka. Den sjöngs på olika fester och sammankonster i Juridiska föreningens regi. Vilka värderingar kan sitta i bakhuvudet hos folk som en gång utan problem sett sådana sånger som underhållning?

Så, nej, det finns ingen neutral opolitisk juridik. Och ja, det är viktigt att genom aktiv opinionsbildning försöka påverka, nej, tvinga, domstolarna att döma till kvinnors och barns förmån. Det finns ingen anledning att tro att de automatiskt kommer att göra det på egen hand.

söndag 7 oktober 2007

Finns det ”rituella övergrepp”?

Den uppmärksamhet jag fick på Vetenskap och Folkbildnings forum får mig att på nytt fundera över hur begreppet ”rituella övergrepp”, för att nu inte tala om ”sataniska rituella övergrepp” (på engelska ofta förkortat SRA, ”Satanic ritual abuse”), används i debatten för att diskreditera människor som utsatts för organiserade sexuella sadistiska övergrepp. På flera ställen på nätet har jag kallats för ”SRA-mytens främste förespråkare i Sverige”, vilket aldrig har varit sant. Och i synnerhet inte sedan 2004, då jag till sist tog avstånd från termen ”rituella övergrepp”.

Det är viktigt att avmytologisera begreppen och komma ner på jorden. Om en människa utsätts för grova sexuella sadistiska övergrepp, där förövarna till och från använder sig av symboler hämtade från exempelvis kristendom, satanism, voodoo, santeria eller några andra religiösa system – är det då ”rituella övergrepp”? Eller är det sadistiska övergrepp med ”religiös” fernissa?

Detsamma gäller även andra typer av sexuella övergrepp, där de rent sadistiska inslagen inte dominerar. Om en katolsk präst påtvingar ett barn oralsex och kallar det ”nattvard” (vilket har hänt) – är det då ett ”kristet övergrepp” eller ett övergrepp av en samvetslös person som utnyttjar sig av kristna symboler för att hålla barnet under kontroll?

Förövare kan förvisso i några fall själva tro att de gör det för ”Gud” eller ”Satan”, men i själva verket gör de det för att tillfredställa sina egna perverterade behov. Genom att kalla det för ”rituella övergrepp” kapitulerar vi för deras egna mystifikationer, de tankesystem som ytterst är avsett att terrorisera barnen. Och i en del av fallen också att skapa en falsk ideologi, i vars namn förövarna rättfärdigar sin egen kusliga praktik.

Bakom nästan allt som brukar kallas ”rituella övergrepp” är förövarnas sexuellt/sadistiska behov det underliggande motivet. De eventuella ”trossystemen” är här förvirrade konstruktioner, hemmagjorda pseudoreligioner, som ofta präglas av naivitet och vimlar av logiska motsägelser.

Och i många fall, exempelvis i de svenska Umeå- och Södertäljefallen, saknades även dessa pseudoreligiösa/ pseudofilosofiska överbyggnader. Här var det den nakna sadismen som rådde oinskränkt.

Finns det då inget som skulle kunna kallas ”rituella övergrepp”? Ja, om en religiös eller annan grupp, utövar ritualer vars syfte är att indoktrinera, inte att ge förövarna sexuella/sadistiska kickar, skulle det kunna kallas ”rituella övergrepp”. Men där ritualerna är underställda de vuxnas gränslösa sadistiska/sexuella behov bör man kalla en katt för en katt.

Eller med Södertäljeflickans ord : ”Jag tycker att vi ska börja benämna saker för vad de verkligen är: sadistiska sexuella övergrepp som gränslösa vuxna njuter av att utsätta barn för och vars syfte är att ge förövaren starkare och starkare kickar, göra illa och skrämma till tystnad” (från Nuri Kinos intervju med henne, DN 4/10 2003).


TILLÄGG
Se också min blogg "Rituella övergrepp - myt eller verklighet?"

fredag 5 oktober 2007

Hemsidan nere

Någon kanske undrar varför min hemsida legat nere i snart två dygn. Det undrar jag också, men tydligen pågår något på servern som tar längre tid än planerat. Den kanske blir klar i morgon, om jag har tur. Om jag inte har tur kanske den kommer som en oväntad julklapp, eller så.

Tillägg 7/10
Nu kan åtminstone jag komma in på den igen. Det är tydligen så att webbhotellet bytt IP-nummer, och att det tar ett tag för de olika lokala internetleverantörerna, eller vad det nu heter, att "upptäcka" det. Gradvis kommer fler och fler att kunna komma in på min hemsida igen.

Jag fattar inte ett skvatt av detta i och för sig, men nåt åt det hållet ska det vara.