torsdag 31 december 2015

The Tall Man

/Spoilervaring: läs inte detta om ni inte vill ha reda på filmens slut!/
-------------------------------------------------------------------------------------------

Barn försvinner i vår värld. Flyktingbarn försvinner, barn som inte registeras vid födseln kan försvinna, barn kan föras över gränserna.

Detta är något som skett länge, men som sällan talas om, för att inte säga görs något åt. Det är en del av den mardrömslika skuggvärld som finns under ytan i vårt samhälle.

Ibland förnekas och/ eller bagatelliseras det, exempelvis av kända FBI-profiler i USA. Och av många deltagare i svenska debatter om övergrepp mot barn från 90-talet och framåt.

Det är denna verklighet som filmen The Tall Man utgår från, men i ett förvisso helt omöjligt scenario. I dess handling förklaras det på ett sätt som jag inte kan tänka mig någonsin förekommit i debatten, för att nu inte tala om verkligheten.

I en liten ort har många barn försvunnit under åratal. Det ryktas att man har sett en ovanlig, nästan övernaturligt lång, man vid flera försvinnandes. Så försvinnandena sveps in i en närmast mytisk dimma, och många tillskriver denne man närmast övernaturliga egenskaper.

Men i slutändan visar det sig att han aldrig har funnits, han var hela tiden en sägen. Men lösningen är egentligen än mer konstig.

För de som ligger bakom försvinnandena är vare sig pedofiler, eller någon annan typ av förövare. Bakom försvinnandena ligger en grupp hängivna idealister, ett hemligt nätverk som vill rädda barn från osunda och dysfunktionella miljöer, och från fattigdom. De kidnappar barn för att ge dem bättre vårdmadshavare...

En av de mest aktiva i denna grupp grips och riskerar dödsstraff. Hon skulle lätt klara sig undan det hotet om hon berättar sanningen, men för att skydda de gömda barnen hävdar hon envist att alla dessa i slutändan har dödats, exempelvis genom  att ha satts ut i underjordiska gruvgångar.

Det är alldeles mot slutet i filmen som man får reda på att de större delarna av nätverket i hemlighet finns kvar, att barnen ännu lever och uppfostras av kärleksfulla, energiska och ambitiösa reservföräldrar, som i sin tur nära samarbetar med varandra.

Handlingen är förstås omöjlig på alla plan, och präglas tyvärr också av en mindre rolig klassbias - de traumatiserande familjer som barnen räddades från var alla fattiga. Det skulle vara mer djärvt om nätverket också kunde rädda barn från förövarfamiljer i överklassen... Men jag blev ändå positivt berörd av den.

Detta framförallt eftersom jag som barn och tonåring faktiskt lekte med den typen av tankar, som en form av dagdröm. Jag fantiserade faktiskt om att kidnappas av vänliga själar som skulle föra mig till en bättre tillvaro.

Därför blir jag nog mer fascinerad av denna film än vad jag annars rimligen skulle ha blivit...

onsdag 30 december 2015

Utvidgad Millenium-trilogi

Köpte en DVD-box med Stieg Larssons Millenium-trilogi, och när jag börjar titta upptäcker jag att avsnitten är längre än filmerna och innehåller partier som saknas i dessa. Det ska bli spännande att se vad som tillkommit.

måndag 28 december 2015

God fortsättning och gott nytt år NBT

Ny favorit i repris. Queens of Noice med Runaways och Joan Jett. Tillägnad en av Sveriges mest ettriga och oförtröttliga bloggare.

fredag 25 december 2015

Hur David Lagerkrantz fuskar bort Stieg Larssons budskap

De senaste dagarna jag jag läst David Largerkrantz Det som inte dödar oss- Millenium 4. Efter att ha läst ut den satte jag mig och såg om filmversionen av Män som hatar kvinnor

Det gav upphov till en del funderingar.

Jag tillhör i och för sig inte de som är oerhört upprörda över att Lagerkrantz försökt göra en fjärde del av Milleniumserien. För mig är inte upphovrätt något speciellt heligt, och i sig tycker jag det är legitimt att använda karaktärer hos tidigare författare till att göra nya böcker. Förvisso tycker jag att det är klart sunkigt att Lagerkrantz mot slutet tackar Stieg Larssons far och bror, med tanke på den ack så välkända bakgrunden. Men om det hela hade lett till en intressant bok, hade jag kanske kunnat överse till och med med det.

Men resultatet blev inte speciellt intressant. Det är välskrivet och småspännande  (även om det mesta av spänningen beror på nyfikenheten av hur Lagerkrantz lever upp till andan i Stieg Larssons trilogi!) men inte mer än så. Det saknar engagemang, liv och - framförallt - budskap.

För det finns en sak som genomsyrar hela Millenium-trilogin som i stort sett är helt frånvarande i Lagerkrantz försök. Det är engagemanget mot sexualiserat våld.

När media behandlar Stieg Larsson i politiska termer brukar det handla om hans antirasism. De som är tillräckligt djärva brukar dessutom ta upp att han var socialist, och till och med nämna hans tidigare engagemang i den trotskistiska organisationen Revolutionära Marxisters Förbund. Men det är väldigt sällan som det grundläggande politiska budkapet i just trilogin tas upp.
'
För den har inte som huvudtema vare sig antirasism eller för den delen revolutionär socialism.  Hela trilogin genomsyras alltså av kampen mot sexualiserat våld. Men inte nog med det, den gör det utifrån en utgångspunkt som i grunden är mycket lika den som aktivt fördes fram av (bland andra) Eva Lundgren och ROKS under 90-talet...

Inte nog med att det i den första boken till och med finns referenser till både Eva Lundgren och ROKS. I de tre böckerna förs dessutom fram teman, som inte kan förstås utan analyser som idag av etablissemanget avfärdas som allmänt diskrediterade.

I de tre böckerna får vi stöta på bland annat en multigenerationell förövarfamilj där fadern inte endast våldtar dottern, utan också lär upp sonen hur övergrepp och sexualiserade mord ska utövas. Vi får läsa om högt uppsatta män som brutalt utnyttjar prostituerade. Vi får läsa om hur sexualiserat våld tystas ner av SÄPO. Vi får läsa om hur en ledande psykiater våldtar kvinnliga patienter och samlar på barnpornografi.

Detta är sådant som man mer utförligt kunde tala om på 90-talet, men som dag för det mesta brukar avfärdas med termer som "hysteri", "falska minnen", "moralpanik" eller "feministisk fundamentalism". Boken tar sin utgångspunkt  i ett synsätt som är så marginaliserat idag att den uppväxande generationen knappast inser att sådana teman en gång var i centrum för en livlig debatt.

Någon kan invända att man inte ska dra alltför stora växlar på teman i fiktiva böcker. Men faktum är att jag faktiskt kände Stieg Larsson då det begav sig. Och därför vet jag att Larsson faktiskt hade en syn på den typen av frågor som inte låg speciellt långt från den som fördes fram i exempelvis Eva Lundgrens La de små barn komne till meg.

Hur många vet idag att ett av Stieg Larssons projekt mot slutet var att försöka infiltrera organisationer som försvarar personer som sägs vara "oskyldigt anklagade" för övergrepp mot barn och/eller våldtäkter - med syftet att avslöja att de egentligen medvetet ville försvara skyldiga? Men så var det.

Mitt i sitt engagemang var han dock något naiv - han trodde faktiskt att han skulle kunna intressera TV för projektet och göra stora avslöjande reportage. Jag sa till honom att han var naiv. Och den sista gången jag träffade honom medgav han faktiskt att jag hade haft rätt - det fanns ett motstånd mot detta som översteg allt vad han hade kunnat föreställa sig.

Men det är denna utgångspunkt som nu David Lagerkrantz suddar ut i sin del 4. Det finns ibland något, närmast i bisatser, som antyder något om grundtemat i den ursprungliga trilogin. Men inte mer än så.

Läs gärna Lagerkrantz bok, om inte annat för att se hur de ursprungliga temana fuskas bort. Och gå sedan gärna tillbaka till de tre ursprungliga Millenium-böckerna och fundera över vad Stieg Larsson där vill föra fram. Och fundera dessutom över hur försvinnande lite av dessa insikter som idag reflekteras i den aktuella debatten.

måndag 21 december 2015

Fyrverkarbacken

Det var i mars 1963 vi flyttade från Gubbängen till Fyrverkarbacken. Det hus vi flyttade in i var nytt, det hade blivit klart året innan, 1962. Det kändes väldigt "modernt" och det var som att flytta från en avkrok till så att säga händelsernas centrum. Detta förstärktes av att vi i huset som närmaste grannar hade både Svenska Dagbladets och Dagens Nyheters hus. DN:s är fortfarande kvar, men SvD har numera flyttat därifrån.

Jag var åtta år när vi flyttade in. Sedan bodde jag där fram till 1 februari 1976, med undantag av perioden november 1971 till april 1974, då jag inte bodde hemma.

För mig upplevs huset väldigt mycket som "nutid". Väldigt långt efter att jag flyttade ut utspelade sig mina drömmar ofta just på Fyrverkarbacken.

Vi bodde på nummer 30, och just den uppgången kan man se på det nytagna fotot nedan till vänster. Lika nytaget är fotot till höger, som avbildar trapporna ner från Fyrverkarbacken. Det röda huset man ser i mitten av detta foto, var när jag var barn ett hus för Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen - men nu är det något helt annat.

Fyrverkarbacken och huset är faktiskt i stort sett sig likt, även trapporna ner liknar ganska mycket scenariot på sextio- och sjuttiotalet, dock inte helt.

Det hus vi bodde i brukade kallas polkagrishuset, efter den röd- och vitrandiga fasaden. Mittemot detta stod ett hus som brukade kallas dragspelshuset, pga dess säregna form, eller Erlanderhuset, eftersom Tage Erlander hade en lägenhet där (han visade sig dock aldrig).

Jag har ganska ambivalenta känslor av Fyrverkarbacken. Dock är det något som jag innerst inne fortfarande i hög grad uppfattar som både "hemma" och "nu", på ett märkligt sätt.

Jag minns ofta datum och händelser mycket bra. Vid exakt den här tiden den 21 december 1969 höll jag just i vår lägenhet i detta hus på att föra statistik över melodier som spelades i P3. Hela detta dygn, från 11 på morgonen till 11 nästa morgon. (Det var andra gången jag gjorde något sådant, första gången var i Gräddö den 29-30 juli tidigare samma år.)

Dagen efter, den 22 december, somnade jag mitt på dagen, och kunde knappast väckas när vi skulle äta på kvällen. Senare samma kväll skulle jag och min bror "trolla" för de andra. Han hade fått en walkie-talkie som present för att han var så bra på att sälja jultidningar, men det visste bara han och jag om i familjen.

Så på kvällen samlades familjen, och de fick reda på att jag hade utvecklat telepatiska förmågor,och att jag skulle gå ut i vardagsrummet och de skulle gömma en sak i min brors sovrum, och jag skulle genast veta var det låg.

Jag hade dock inga märkbara telepatiska förmågor, men hade med mig ena delen av walkie-talkien och kunde i den höra deras nästan viskande konversation. Så jag hittade lätt det gömda föremålet....

Från den 23 december minns jag bara diverse julmat, och lustigt nog att de spelade Jingle Bell på radio, och jag tror det var första gången jag hört den på engelska. Jag minns att jag gillade den mer än den övriga julmusiken som skvalade hela dagen.

Den 24 var det ju julafton. Jag fick en papperskorg som tror jag främsta julklapp detta år, vilket kanske inte var idealpresenten för en 14-åring på gränsen till 15. Men det var ju praktiskt med en sådan i rummet, förstås.

testtest2

fredag 18 december 2015

McDonalds-anställda mot islamofobi...

En liten solskenshistoria från McDonalds i Södertälje.
--------------------------------------------------------------------------------------------
Jag har en del onyttiga vanor. Att jag alltför ofta äter på McDonalds är en av dem.

När jag flyttade till Södertälje den 1 januari 2007 hade jag redan hunnit besöka det lokala McDonalds vid Marenplan. Och efter att jag flyttade in blev jag nog en av de mer frekventa besökarna.

Personalen var/är ofta väldigt trevliga. En av de allra trevligaste var en muslimsk kvinna, som bar slöja. Hon var alltid så vänlig. Och verkade alltid så glad.

En gång kom två berusade svenska män in på restaurangen. De verkade hata slöjor och förakta de som bar dem. Så de sa några mycket nedlåtande och föraktfulla ord till den muslimska kvinna som stod i kassan.

De fick ändå handla, men vad som hände sen var lite av en solskenshistoria. De två männen satte sig vid bordet bredvid mig, så jag kunde höra vad som följde.

Tre-fyra personal från McDonalds kom fram till dem. De sa att om männen ville fortsätta att äta var de tvungna att be den kvinna de förolämpat om ursäkt. De svenska männen reagerade aggressivt, och sa att det kunde de inte tänka sig. Personalen stod på sig. De sa ungefär så här:  "Det här är McDonalds, och här tolererar vi inte kränkningar av personalen. Ni är så illa tvungna att be henne om ursäkt, annars får ni inte sitta kvar, och ni får heller aldrig komma hit mer igen".

Till sist gav de överförfriskade männen upp, kvinnan gick fram till bordet, och de bad om ursäkt.

Det bör tilläggas att det alls inte bor många muslimer i det förvisso invandrartäta Södertälje. Tvärtom. Den stora majoriteten av invandrare är här kristna från Mellanöstern. Det gäller troligen också de flesta anställda på McDonalds. Jag kan i och för sig ha fel i det sistnämnda, men det är definitivt vad jag tror.

Trots detta visade personalen en så stark solidaritet med en muslimsk kvinnlig kollega, att de agerade så resolut. Jag blev rörd, och för en gångs skull tyckte jag inte alls att det var pinsamt att äta just på det ack så onyttiga McDonalds... ;-)

test
McDonalds Marenplan

torsdag 17 december 2015

Och ta nu inte....

...föregående post som en politisk analys. Det är en pessimistisk betraktelse som utgår från ett tankeexperiment - frågan hur en hypotetisk person skulle ha reagerat på den politiska situationen om hen hade somnat in i mars 1971 och vaknat upp idag. Men ordet "hen" är ju i princip onödigt här, om det nu inte skulle syfta på min egen aningen problematiska könsidentitet.

För den hypotetiska personen är ju egentligen mig själv.

onsdag 16 december 2015

1971 som nutid; 2015 som medeltid

Jag skrev 1 december i inlägget "Att vara 60 och inte 16" om att jag upplevde 1971 som nutid, och att jag förväntade mig att se ut som 16 när jag tittade mig i spegeln.

Men frågan är om det bara är en privatpsykologisk sak hos mig.  Faktum är att också i en mer "objektiv" mening verkar 1971 som mer nutid än nu

Moderniteten såg ut att ha segrat då. Politik, konflikter, krig, handlade om rationella saker. De flesta konflikterna var underordnade kalla kriget, som i sin tur bottnade i motsättningen mellan konkurrerande socioekonomiska system. "Kapitalism" och "kommunism" kunde man föra rationella diskussioner om. 

Även när det gällde de konflikter som verkade handla om "religion", som exempelvis den mellan katoliker och protestanter på Nordirland, insåg nästan alla att de ytterst handlade om poltik och ekonomi. Katolikerna var förtryckta, av protestanterna och av engelsmännen. Därför revolterade de. Det insåg alltså nästan alla. 

Men anta att någon skulle hamnat i koma 1971 och vaknade upp nu, och fick läsa några dagstidningar.  Och sedan se att den stora konflikten i världen påstås handla om att västvärlden hotas av en "islamisk stat" som vill återupprätta tillståndet i arabvärlden till något som rådde ca 700 e.kr. och sedan sprida detta över hela välden. Vad skulle hen egentligen tro? Att hen hamnat i en ovanligt konstig mardröm? 

Vidare att denna surrealistiska "stat" genomför terrodåd i Mellanöstern, Aftika, Europa och till och med i USA. Och att somliga till och med kallar detta för "det tredje  världskriget". Och att det bildas partier med främsta syftet att "stoppa islam"...

Hen skulle verkligen undra om moderniteten var helt krossad och om hela världen stigit på en tidsmaskin och hamnat i medeltiden. För att ytterligare späda på känslan av overklighet så handlar den andra stora frågan idag om att växthusgaser hotar att höja jordens temperatur tills det blir varmare och varmare, och att världens mest kände fysiker på allvar sagt att detta kan ledda till att vi efter ett tag kan få ett klimat som liknar det vi har på vår mardrömslika systerplanet Venus. 

Är framtidshoppet på väg att utraderas? Med en mentalitet som liknar den medeltida, och ett klimat som snart kan likna det som fanns innan livet uppkom på jorden? 

1971 oroade man sig för atomkriget. Men innerst inne insåg nästan alla att stormakterna  nog i sista stund skulle avstå från att begå planetärt självmord. För vare sig man var höger eller vänster såg man ändå politiken som rationell, och man kunde diskutera om vilket ekonomiskt system som skulle råda om 100, eller 500 år. 

Idag kan man ju skräckslaget undra sig om vi om 100 år har något ekonomiskt system att tala om alls. Och om vi om 500 år har en planet där yttemperaturen ligger på plus 250 grader celsius och där det regnar svavelsyra, inte vatten, från skyn.

söndag 13 december 2015

Favorit i repris

Den 8 oktober 2013 lade jag upp Auld Lang Syne på min blogg.

Jag lägger gärna ut den igen. Det är en av de vackraste sånger jag vet.

lördag 12 december 2015

Badrum, fuktskador och renovering

När jag flyttade in i lägenheten januari 2007 fanns redan från början mörka partier på väggar och tak i badrummet,'som jag efter ett tag kom fram till att det måste vara fuktskador. Efter många år upptäckte jag att dessa hade spritt sig till klädskåpet, som låg vägg i vägg med badrummet.

Badrummet såg annars bedrövligt ut. Det var kakel allra längst ner på väggarna, annars var det trist målade väggar,  någon smutsliknande variant av vitt.

Så plötsligt någon gång i oktober 2014 ringde det på dörren. Det var personal som skulle kolla om det var fuktskador 'i lägenheten. Jag hade inte själv anmält, även om jag borde ha gjort det, speciellt efter att det mörka hade spritt sig till klädskåpet. Möjligen var jag rädd för att jag själv skulle kunna misstänkas vara skyldig till att det uppstod, genom att ha duschat slarvigt eller något annat.

Nåväl, saken undersöktes, mest beroende på att grannarna under hade fått stora fuktskador i taket. Jag blev misstänkt, men redan en första undersökning visade att det inte kunde komma från min lägenhet. Däremot var min också drabbad.

Så det beslöts att både badrum och klädskåp skulle renoveras. Så ytorna på golv och väggar  i badrummet revs,  och i ena väggen kunde man se rakt in i vattenrören som låg bakom.

Några nätter senare såg jag att det droppade vatten bakom en demonterad vägg. Det droppade uppifrån, samtidigt som det hördes att någon spolade. Jag berättade det för personalen dagen efter, och det visade sig att det var nyckeln till lösningen.

För några våningar ovanför min fanns en toalett vars rör på något sätt läckte. Varje gång det spolades rann det ned vatten till våningarna under.

Nu visste man vad det berodde på och det var skönt att grannen under inte längre kunde misstänka mig. Själv fick jag dock leva mitt i en byggarbetsplats mellan slutet av oktober till början av december. Detta fick jag ekonomisk kompensation för senare.

Så badrummet* blev ombyggt, och nu har den smutsvita färgen varit borta i över ett år. Nu är det istället kakelplattor ändå upp till taket. vilket är mycket snyggare. Och troligen minskar detta risken för framtida vattenskador. Det var nog det som var avsikten.

I själva verket fick jag nog uppgångens snyggaste badrum. Inte ens grannarna under, var klagomål från början var det som ledde till renoveringarna, fick badrummet ombyggt lika grundligt. Eller så fick jag i alla fall höra från Irina, chefen för företaget (eller åtminstone för arbetslaget) som skötte renoveringarna. Hon höll förresten mig hela tiden på det mest sympatiska sätt informerad, inte endast om alla faser i renoveringen, utan även under de tidigare faserna om alla teorier om vad vattenläckan berodde på, och varenda nytt steg i det veritabla detektivarbetet för att klarlägga orsakerna bakom skadorna. Det var ett klart plus.

Nu har det nya badrummet stått i över ett år, men för några veckor sedan började det läcka från duschen (se nedan). Men innan jag ens hann anmäla det, slumpade det sig så att jag just då skulle få en inspektion om just vattenkranarna, i kök och badrum. Så det fixade sig nästan med en gång.

 test
---------------------------------------------------------------------------------------------
* Fast efter renoveringen är det kanske fel att kalla det badrum, eftersom man på min begäran inte installerade något nytt badkar, utan endast dusch.

onsdag 9 december 2015

Medjugorje - antinationalistiska Mariauppenbarelser?

Jag håller på att läsa om en bok som heter Medjugorje: The Message, som kom ut 1989. Författaren heter Wayne Weible. Jag fick den en gång av David Munck, som hade köpt den till mig vid en resa i ex-Jugoslavien. Den handlar om en serie av Mariauppenbarelser som har skett i den bosniska byn Medjugorje, med början i juni 1981.

Mariauppenbarelser kan ha de mest olika karaktär. De budskap som de förmedlar kan också ha de mest olika karaktär. Det går ofta att dela upp de mest publicerade i olika grupper.

En av dessa är de som har ganska entydiga budskap från "höger". De är inte ovanliga, under 1900-talet har Mariauppenbarelser ofta varit en del av miltant nationalistisk och även antikommunistisk agenda. Ett av de mest kända var de som ägde rum i Necedah i Wisconsin i ett antal år med början 1949. Wisconsin var senator Joseph McCarthys hemort. Denne senator blev ökänd för sin kampanj om att det vimlade av kommunister på ledande poster i Förenta Staternas statsapparat. Han drev kampanjen i flera år, tills han slutligen blev allmänt diskrediterad 1954.

Nu visade det sig att den "Maria" som uppenbarade sig i Necedah spred ungefär samma budskap som denne senator, och dessutom lade till en del andra olustiga teman, efter ett tag också en lätt förtäckt antisemitism. Den katolska kyrkan tog efter ett tag avstånd, men "uppenbarelserna" fick en hel del anhängare.

Medan Necedah-uppenbarelserna brukar räknas som "höger", brukar de i Medjugorje ofta räknas som uppenbarelser av "vänster"-typ. Knappast vänster i en politisk mening direkt, men i alla fall mycket till vänster om den hårdföra katolska högern, som idag ofta samlas kring en "Maria" som en antikommunistisk och ibland också nationalistisk frontkämpe.

Uppenbarelserna i Medjugorje började som sagt juni 1981. De upplevdes främst av sex barn - Mirjana Dragicevic, Ivanka Ivanković, Marija Pavlović, Jakov Colo, Vicka Ivanković och Ivan Dragicevic. Dessa sade sig både höra och se Maria. Många andra vittnen kom efter ett tag också att se saker i samband med uppenbarelserna. men de sade sig aldrig höra Maira.

Barnen fortsatte senare att hävda att de fick budskap, även efter att de hade blivit vuxna, och det sägs fortsätta än idag.

De budskap Maria sades ha fört fram var, förstås, traditionellt katolska. Men dessutom fanns det redan från början ett underliggande tema som var lite anmärkningsvärt i just det politiska sammanhang som uppenbarelserna ägde rum i.

Ett av de främsta buskapen från "Maria" var i och för sig redan från början en vädjan till "fred". Det kunde te sig lite udda 1981 - det rådde fred i Jugoslavien, och knappast någon kunde gissa att denna fred snart skulle slås sönder av ett förödande inbördeskrig. Men så skedde som bekant - redan tio år senare.

Nu är ju "fred" i och för sig ett ganska vanligt tema. Alla säger sig vilja ha fred. Det sade sig ju också alla statsmän vilja ha på toppmötet i München i september 1938, och ett år senare började det andra världskriget.

Men i de påstådda uppenbarelserna i Medjugorje fanns också från början ett annat tema, som inte är exakt lika okontroversiellt.  Och som dessutom ligger i motsättning till uppfattningar som är vitt spridda i den katolska kyrkan. Och dessutom stred mot de stämningar som under 80-talet började växa fram i Jugoslavien och som banade väg för det förödande kriget 1991- 95.

Det var ett budskap om alla religioners lika värde. Det var inte rent snömos i det Jugoslavien där de nationella motsättningarna baseras på religösa identiteter. Serberna är grekisk-ortodoxa, kroaterna katoliker, och den tredje stora gruppen är ju muslimer.

De barn som sade sig få budskap från Maria var själva kroater, alltså katoliker. I deras berättelser om vad Maria sade saknas dock varje spår av kroatisk chauvinism. ”Deras” Maria försäkrade dem att kroater, muslimer och ortodoxa var lika värda, och att de egentligen tillber samma Gud.,

Ett exempel från boken. En av de unga visionärerna, Mirjana, intervjuades av Wayne Weible i december 1985. Och säger detta, om sina samtal med "Maria": "She /jungfru Maria/ also emphasized the failings of religious people, especially in small villages - for example, here in Medjogorje, where there is separation from Serbians /i. e. Serbian Orthodox/ and Moslems. This separation is not good. The Madonna always stresses that there is but one God, and that people have enforced unnatural separation. One cannot truly believe, be a good Christian, if he does not respect other religions as well. You do not really believe in God if you make fun of other religions."

Detta gör Weible lite perplex, och han ställer följdfrågan: "What, then, is the role of Jesus Christ, if the Moslem religion is a good religion?". Mirjana svarar: ""We did not discuss that. She merely explained, and deplored, the lack of religious unity, 'especially in the villages'. She said that everybody´s religion should be respected, and of course, one¨s own. " (Weible 1989: 59).

När jag läser detta är det nästan som att jag önskar att jag kunde tro att barnen verkligen hade mött Maria. Och mer väsentligt - det hade nog definitivt varit bra om serber, kroater och muslimer i Jugoslavien på allvar hade trott att de sex barnen verkligen hade mött Maria, och hade dragit konsekvenserna av det. Alla dessa tre religiösa strömmingar accepterar att Maria genom ett mirakel födde Jesus som en jungfru, och katolska kroater och ortodoxa serber tror ju dessutom att barnet hon födde var Guds son.

Om de verkligen hade trott att det var jungfru Maria som så klart varnat för religiöst/nationellt hat, skulle kanske den senare utvecklingen sett lite annorlunda ut...

Ja, att vara skeptisk är ofta lovvärt, men just där och då skulle man kanske ändå önskat att folk hade varit lite mindre skeptiska.
____________________________
Referens:  Wayne Weible, Medjugorje: The Message, Paraclete Press, Brewster, Massachusetts, 1989

måndag 7 december 2015

Från Kulturens Vagga till Vårfrukyrkan

Någon kan förstås undra vad nedanstående bilder föreställer. Jo, de är tagna vid Konvaljevägen vid Roslags Näsby i Täby, på exakt den plats där kollektivet Kulturens Vagga, som jag skrivit om flera gånger tidigare, var beläget.

Nu ligger där en katolsk kyrka med namnet Vårfrukyrkan. Det är den som avbildas nedan.

Det känns lite märkligt, för det var just på den platsen, där det då stod ett hus som mest av allt liknade Villa Villerkulla, som jag 1972-73 hade våldsamma diskussioner, som ledde till att jag slutade vara ateist.

Jag började besöka Kulturens Vagga i april 1972, första gången på kvällen den 14. Det var i november samma år som de dramatiska religionsdiskussionerna startade...

Sedan flyttade jag in i januari 1973. Jag bodde där fram till februari 1974, och det funkade efter ett tag inte riktigt så bra. När jag flyttade därifrån i februari var det efter hårda konflikter, och jag kom inte dit igen förrän våren 1975.

Men sedan besökte jag kollektivet ganska så tätt, för att slutligen flytta in dit igen, en kortare period mellan mitten av maj och slutet av augusti 1979. Den här gången var det mycket trevligare, till stor del pga att jag under större delen av 1979 hade ett förhållande med en av kvinnorna som bodde i kollektivet.

Det var också tillsammans med henne som jag, eller rättare sagt vi, upplevde den kanske mest anmärkningsvärda "spökhistoria" jag någonsin varit med om IRL, men den kanske jag återkommer till någon gång. Det var i alla fall natten mellan midsommarafton och midsommardagen detta år, då vi två var helt ensamma i huset. Det går måhända att finna någon "skeptisk" förklaring till det märkliga som hände då, men jag har i alla fall till dags dato inte kommit på någon.

Efter att jag flyttade ut i slutet av augusti, för att på nytt börja som internatelev på Jakobsbergs folkhögskola, var jag ändå ofta i kollektivet. Efter olika konflikter, och efter att den relation jag nämnde tråkigt nog upphörde, slutade jag att komma dit i början av 1980.

Huset lär sedan ha rivits 1981. Redan medan det stod kvar fanns ett litet katolskt kapell på tomten bredvid, men nu utvidgade de och byggde en större kyrka som också omfattar platsen där Kulturens Vagga en gång stod. Det känns konstigt, och lite vemodigt.

Tyvärr har jag inte kvar någon bild av det gamla huset, så istället läger jag ut två bilder av den nya kyrkan från olika vinklar.


test

test

Angående årtiondets mest överskattade journalist

/Har inget speciellt jag vill skriva om just nu, så jag lägger upp en post jag skrev den 21 mars 2014. Det var när jag till sist förmådde mig att plåga mig igenom Dan Josefssons så kallade dokumentär om Quick-fallet.  Jag visste att den var obehaglig, men jag hade inte riktigt fattat hur dålig den faktiskt var. Men så här reagerade jag alltså när jag först såg den ack så hyllade "dokumentär" som i vårt land nog måste ses som detta årtiondets mest överskattade TV-program, gjord av detta årtiondets mest överskattade journalist./

Jag har då slutligen förmått mig till att se Dan Josefssons "dokumentär" om Margit Norell och Thomas Quick. Den finns inte på SVT längre, men den kan ses på You Tube.

Jag har svårt att uttala mig om avsnitten om vad som hände på Säter, där mina kunskaper är mycket nära noll . Men beskrivningen av den amerikanska och internationella debatten om bortträngda minnen är monumentalt ohederlig.

Josefsson intervjuar de två främsta personerna på den ena sidan i en polariserad debatt, Elizabeth Loftus, och Richard J McNally, och presenterar deras åsikter som... "vad forskningen visat". Det går precis lika lätt att hänvisa till andra lika meriterade forskare med diametralt motsatta åsikter och säga att det är vad forskningen kommit fram till.

Och förmodligen med större rätt....

Josefsson kan inte ha valt ut de han intervjuar av en slump. Han har valt två kända (i viss mån faktiskt också ökända) förnekare av existensen av bortträngning och framställer alltså deras åsikter som någon form av allmänt accepterad konsensus. Detta har han gjort helt medvetet.

Och sedan har han mage att mästrande påstå att alla de som, med hans egen terminologi, "tror" på bortträngda minnen ... går emot "forskningen". Detta är, jag upprepar, monumentalt ohederligt.

Med tanke på hur ohederligt han beter sig i dessa avsnitt förhåller jag mig milt sagt skeptisk även till hans avsnitt om vad som hände på Säter. Om han kan förvränga verkligheten så grovt i vissa av avsnitten kan man misstänka att han inte heller är helt och hållet hederlig i de andra...

fredag 4 december 2015

Ja, det är något visst med naveln....

"The ancients placed the astral soul of man, [[psuche]], or his self-consciousness, in the pit of the stomach. The Brahmans shared this belief with Plato and other philosophers. Thus we find in the fourth verse of the second Nabhanedishtha Hymn it is said: "Hear, O sons of the gods (spirits) one who speaks through his navel (nabha) for he hails you in your dwellings!"

Many of the Sanscrit scholars agree that this belief is one of the most ancient among the Hindus. The modern fakirs, as well as the ancient gymnosophists, unite themselves with their atman and the Deity by remaining motionless in contemplation and concentrating their whole thought on their navel. As in modern somnambulic phenomena, the navel was regarded as "the circle of the sun," the seat of internal divine light. Is the fact of a number of modern somnambulists being enabled to read letters, hear, smell, and see, through that part of their body to be regarded again as a simple "coincidence," or shall we admit at last that the old sages knew something more of physiological and psychological mysteries than our modern Academicians? 


In modern Persia, when a "magician" (often simply a mesmerizer) is consulted upon occasions of theft and other puzzling occurrences, he makes his manipulations over the pit of his stomach, and so brings himself into a state of clairvoyance. Among the modern Parsis, remarks a translator of the Rig-vedas, there exists a belief up to the present day that their adepts have a flame in their navel, which enlightens to them all darkness and discloses the spiritual world, as well as all things unseen, or at a distance. They call it the lamp of the Deshtur, or high priest; the light of the Dikshita (the initiate), and otherwise designate it by many other names."

Från Helena Petrovna Blavatsky, Isis Unveiled , 1877, s. XXXIX.

torsdag 3 december 2015

"SD-propaganda - nej tack!"

Så här ser min dörr ut sedan kanske ett och ett halvt år tillbaka. Efter att ha fått SD:s lokaltidning genom dörren en längre tid, och med viss irritation läst utläggningarna från deras lokala förmåga, Dispatch-medarbetaren Tommy Hansson, fick jag till sist nog.

Nyheten om att jag satt upp anslaget verkar ha spritt sig snabbt. Dagen efter jag satt upp det och jag gick in i den lokala  matvarubutiken, började de två kassörskorna som satt där, med ett litet småleende starta en skämtsam diskussion om att de nog faktiskt borde gå med i SD, och att invandringen verkligen var hemsk, samtidigt som de både intensivt och roat tittade på mig....

test

tisdag 1 december 2015

Ensamkommande flyktingbarn försvinner

Så har det varit i årtionden. Ensamkommande barn försvinner och ingen vet var de tar vägen. Nu kommer det fler sådana barn än någonsin och även nu kommer rapporter om försvinnanden.

På Agneta Bravelius blogg finns nu ett inlägg om detta. Läs gärna där om en fråga som vare sig regeringen, eller  den "respektabla" oppositionen, eller SD, verkar bry sig ett skvatt om.

Att vara 60 och inte 16

Det är nog vanligare att vilja byta ålder än att vilja byta kön. Däremot är det nog mindre vanligt att mycket starkt uppleva sig ha en annan ålder än den man egentligen har. Och nu syftar jag inte på romantiska diller, som till exempel när Lasse Lönndahl på 60-talet brukade kalla sig "världens äldsta tonåring", en beteckning som var och en som lyssnade på hans mossiga och inte speciellt tonårsmässiga sånger endast kunde fnysa åt.

Men varje gång jag tittar mig i spegeln förväntar jag mig innerst inte att få se en 16-årings ansikte. Varje gång får jag en chock. Ju äldre jag blir ju större blir chocken.

Varför just 16? Jo, det har en förklaring.

Jag mådde förvisso dåligt innan jag blev 16. Men jag hade ändå en upplevelse av en kropp, och av en tidslinje. Jag åldrades gradvis, och var en del av detta. Det var jag som åldrades, det var min kropp. Som 16-åring förväntade jag mig inte att se en 10-åring i spegeln. Om jag plötsligt hade gjort det skulle jag nog blivit livrädd.

Sedan kom något som jag numera gärna använder ordet Katastrofen för. Det är för övrigt samma ord som palestinier brukar använda som term för staten Israels bildande 1948 - inga jämförelser i övrigt!

Jag tänker inte här spekulera i varför jag blev psykotisk våren-sommaren 1971. Det skulle bara leda till att många skulle ställa sig skeptiska till analysen, och fixera sig vid detta. Det enda jag vill säga är att den förklaring jag använde i åratal, att jag hade rökt hasch några månader årsskiftet 1970/71, i stort sett inte hade något alls med saken att göra. Innerst inne trodde jag heller inte på den, vilket visade sig av att jag våren 1974 inte tvekade att på nytt börja röka hasch under en kort period. Då hände ingen katastrof alls -  i stort sett hände det ingenting,

Men oavsett vad den berodde på - Katastrofen kom våren 1971. Den ledde till den paradoxala upplevelsen av att inte kunna tänka, vilket ju i sig är en självmotsägelse. Men den var ändå oerhört ångestfull. Den ledde också till att jag inte upplevde mig som att jag hade en kropp överhuvudtaget. Det ledde sedan till att jag slutade sköta den, och snart såg hemsk ut och luktade väldigt illa.

Jag förlorade också förmågan att städa, och mitt rum såg snart lika äckligt ut som mig själv.

Men framförallt förlorade jag upplevelsen av en tidslinje, Jag kände inte längre att jag åldrades, allt var en evig nutid, som jag hade ett närmast intellektuellt förhållande till. Varje tidigare datum kändes som om det skulle kunnat vara idag, eller igår. Framförallt var de dagar som föregick Katastrofen en evig nutid. Allt som hände efter det var som en drömlik avvikelse från tidslinjen,

Den rent kroppsliga oförmågan att sköta hygienen varade i stort sett i kanske sju år. När jag började på Jakobsbergs Folkhögskola i augusti 1978 började jag till sist duscha varje morgon och regelbundet tvätta mina kläder, vilket jag inte hade gjort på sju år.

Men tidsuppfattningen påverkades inte av det. Jag ser fortfarande mig själv som 16, det är ett konstant tillstånd, Jag får som sagt samma chock varje gång jag ser mig i spegeln. Jag vill inte vara 60 (snart 61) och jag fasar för hur jag kommer att uppleva det om och när jag blir 70. Vågar inte ens tänka på det.

Det här påverkar ju också vardagslivet och dess små händelser. En gång på McDonalds beskrev att barn mig för sin mamma som "den där gubben". Jag fick nästan ett ångestanfall.

Och ibland händer det att snälla ungdomar reser sig i bussen och säger att farbror kan gärna få ta min plats. Jag svarar alltid nej, och säger att du behöver nog sitta lika väl som jag, men jag försöker att låta så vänlig som jag bara kan. De menar ju så väl.

Sedan vänder jag mig snabbt bort och hoppas att de inte ska se att mina ögon tåras.

lördag 28 november 2015

Patrik Nyberg på nya äventyr

I kommentarsfältet till ett inlägg på Cattas Bubbla har Patrik Nyberg ondgjort sig över att Monica Antonsson skulle ha "kopplat ihop" honom med den högerextrema nättidningen Fria Tider. Han skriver: "Antonnson /sic/ ljuger av någon anledning om att jag skickat något anonymt mejl till henne och kopplar ihop mig med Fria Tider. Förvisso har jag skrivit för vänstertidningarna Göteborgs Fria Tidning och Stockholms Fria Tidning. Dock har jag aldrig skrivit för högertidningen Fria Tider. "

Detta har tydligen drivit honom till raseri, och i en annan kommentar under ett annat inlägg blandar han till och med in mig i det hela, och lyckas formulera den lite svårförståeliga meningen: "Jag är helt säker på att Erik Rodenborg vet att Antonsson ljuger om att jag skickat ett anonymt mejl men han är för rädd för att våga säga sanningen. Tyvärr."

Så där helt apropå. Jag hade aldrig uttalat mig i frågan, och kände inte ens till den innan jag uppmärksammades på Nybergs kommentar.

Nu förvånar det mig inte, eftersom Nyberg av anledningar han bäst känner till själv sedan 2012 bedrivit en något underlig kampanj mot mig. Vare sig det handlar om viktiga frågor eller ganska så obetydliga sådana lyckas han allt som ofta få in en liten giftpil åt mitt håll.

Jag har nu fortfarande inte satt mig in i detta mystiska mail han pratar om och är helt enkelt inte intresserad av frågan om någon ljuger och i så fall om vad. Anledningen till detta är enkel.

Även om Patrik Nyberg nu aldrig medarbetat i Fria Tider (jag är nog ändå beredd att tro honom där) har han under åratal medarbetat i Dispatch International, en annan högerextrem tidning, som faktiskt är sju resor värre.

Och i en av hans artiklar där, som handlade om ett av hans favoritämnen, hur man bekämpar teorin om bortträngda minnen,  passade han på att hävda att just jag, tillsammans med fyra andra namngiva personer, var medansvariga till att människor begick självmord: "Men något ansvar har aldrig avkrävts ...Erik Rodenborg och många andra. Trots att deras väg kantas av ett stort antal krossade liv. I en del fall stavas förklaringen psykisk ohälsa och i andra fall var det iskalla karriärval som låg bakom deras agerande – som drev många oskyldiga till självmord."

Jag kommenterade hans utfall här.

Det ter sig ju lite märkligt att den mannen nu i Cattas Bubbla stoltserar som någon sorts motståndare till näthat. Det är han inte. Han är en ovanligt elakartad utövare av detta.

Patrik Nyberg är en de mest ettriga i det läger som under åratal drivit kampanjer för att diskreditera berättelser om sexuella övergrepp mot kvinnor och barn. Men han är dock marginaliserad, vilket ju på ett anmärkningsvärt sätt visas av att han under en lång tid helt frivilligt låtit  sig publiceras i en rännstenstidning som Dispatch International.

I den stora debatten är det snarare figurer som exempelvis Dan Josefsson, eller Maciej Zaremba, som utgör problemet. Patrik Nybergs verksamhet har i stor sett noll effekt på opinionsbildningen, men han kan onekligen skapa en viss irritation hos de individer som han av någon anledning har fått för sig att trakassera.

onsdag 25 november 2015

Att inte spela själva

Att det blev en skandal när det avslöjades att Monkees till en början inte spelade själva, utan att musiken utfördes av studiomusiker är ju allmänt känt, och så att säga en del av pophistorien. Men kanske mindre känt är att Monkees inte var ensamma om att drabbas av sådana avslöjanden.

Ett annat exempel var en grupp som slog igenom ungefär ett år efter Monkeees. Det var den engelska gruppen Love Affair, som i slutet av 1967 fick sitt genombrott med Everlasting Love.

De hade liksom Monkees till en början låtit studiomusiker stå för spelandet.

Jag minns att jag noterade den typen av avslöjanden med en axelryckning, och närmast var road över debatterna som följde. Egentligen var jag ointresserad av vilka som spelade, det var hur det lät som var det väsentliga.

Vem som egentligen spelade var ett problem för vuxna popskribenter, inget som i någon högre grad oroade oss tonåringar. Eller i alla fall inte mig.

måndag 23 november 2015

Har ändå aldrig varit folkets parti

Nu har Folkpartiet beslutat sig för att avskaffa sitt gamla namn och istället kalla sig "Liberalerna". Gott så.

Något folkets parti har det ju ändå aldrig varit. Det har ju alltid, som jag skrev redan 1971, varit ett parti i de "makt- och kapitalägande minoriteternas tjänst".

/Den sista meningen låter ju rent absurt högfärdig, ungefär som om jag vill låta som Jan Myrdal. Men jag kunde inte låta bli. ;-)/

"Kärnvapenstaterna tycker inte om att Iran också kan skaffa sig kärnvapen"

Läs gärna detta inlägg från NoBoyToy.

Det är ju ett oerhört hyckleri av de officiella kärnvapenmakterna att lägga ner all energi på att hindra Iran att få kärnvapen, när de inte har några planer att nedrusta själva.

Det bör ju också påpekas att de av någon anledning inte verkar oroa sig över att Israel, enligt alla seriösa bedömare, har haft kärnvapen en längre tid. Israel har ju, i motsats till Iran, startat flera anfallskrig  från 1950-talet och framåt.

söndag 22 november 2015

Bella notte

Vaknade ur en dröm. Det jag minns från drömmen är endast att denna melodi från Sveriges troligen mest kända julprogram låg i bakgrunden.

I övrigt minns jag ingenting.

lördag 21 november 2015

Nej, det gör hen inte

Det finns en central erfarenhet jag faktiskt har haft sedan tidig barndom. Det är en man inte gärna skulle tala om i mer fundamentalistiska kretsar, eftersom de skulle kunna se det som rent blasfemiskt.

Men faktum kvarstår. Trots att jag har testat gång på gång, från det att jag var ett förtvivlat och otryggt barn, fram till senare tider, är det en sak som praktiskt taget aldrig har fungerat. Undantagen kan inte ens räknas på ena handens fingrar, utan på sin höjd på en eller två fingrar.

Den erfarenhet jag alltså talar om är denna: Gud hör inte bön...

fredag 20 november 2015

Daesh istället för IS

Angående namnet på IS.

Signaturen "Tidlösa" har citerat detta på kommentatsfältet, "från nätet": "The term “Daesh” is strategically a better choice because it is still accurate in that it spells out the acronym of the group’s full Arabic name, al-Dawla al-Islamiya fi al-Iraq wa al-Sham. Yet, at the same time, “Daesh” can also be understood as a play on words — and an insult. Depending on how it is conjugated in Arabic, it can mean anything from “to trample down and crush” to “a bigot who imposes his view on others.” Already, the group has reportedly threatened to cut out the tongues of anyone who uses the term."

En annan bibetydelse sägs för övrigt vara inspirerad  från ordet Dahes, "en som sår oenighet"...

Nu har jag inte kollat dessa etymologier så noga, men att det verkar ligga en del i dem visas kanske av det faktum att  den "islamiska" terrororganisationen har en policy av att hårt straffa de som använder termen "Daesh" på sitt territorium.

Men VI lever faktiskt inte på deras territorium, även om en del uppskrämda själar i Dispatch International tycks tro att vi snart håller på att hamna där...  Så det finns ingen anledning att tveka till att använda ordet "Daesh" istället för IS.

Vilket jag hädanefter kommer att göra.

tisdag 17 november 2015

Rålambshovsskolan

Om man ska tala om en period då jag kände verklig optimism är det nog perioden från hösten 1964 till våren 1970. Dvs från att jag började på Lärarhögskolans Övningsskola (LHÖ) i augusti 1964, till dess jag slutade på Rålambshovsskolan juni 1970.

Ja, optimismen försvann ju inte i juni detta år direkt, men redan senare samma år dök orosmoln upp, som kanske förebådade kraschen 1971.

Därför har jag en ganska så positiv minnesbild av Rålamshovsskolan, som jag gick på i åttonde klass h 69 - v70. Inte riktig LIKA positiv som den av Lärarhögskolans Övningsskola där jag gick de fem föregående åren, men åndå väldigt ljus!

Det är nu roligare att besöka Rålambshosskolan än det som finns kvar av LHÖ, för det senare är ombyggt till oigenkännlighet. Rålambshovsskolan är sig lik, i alla fall nästan.

Det var alltså åttan. Det var det år man hade PRYO (idag kallat PRAO, tror jag) och höstterminen praktiserade jag som lärare i en mellanstadieklass (tror jag, det KAN kanske varit en trea också!), på vårterminen (dvs i januari!) på skivavdelningen på NK.

Det var också det år vi hade vår längsta klassresa, fem dagar till Savalen i Norge i maj 1970. Detta var några underbara dagar, några av de absolut bästa i mitt liv.

Rålambshovsskolan låg ett stenkast från där jag bodde, tog väl två minuter högst att gå dit. Det var ju praktiskt.

Det var nog året jag slutligen i maj gjorde mitt genombrott och kom in i klasslivet på allvar. Det var just genom resan till Savalen. En vecka efter den hade jag till och med en fest för klasskamraterna hemma hos mig, vilket skulle ha varit otänkbart tidigare. Den resan hade en oerhörd effekt på min ställning i klassen, innan den hade jag varit utanför det mesta, så blev det inte efter den.

Det mesta som kan sägas om åttan är positivt, det enda undantag jag kan komma på var när vi i höstterminen gjorde livet surt för en ung kvinnlig lärare, som undervisade i religionskunskap. Normalt sett var vi en ovanligt snäll klass, det här var det enda undantag jag kan komma på. Jag tror inte vi riktigt insåg hur grymt vi betedde oss mot henne. Inte en enda lektion fungerade för henne, hon fick knappast säga ett ord. Hon slutade i förtid.

Nej, bortsett från detta mystiska undantag var vi en mönsterklass. Välartad, men ändå självständig. Ingen satte sig på oss, vilket en sadistisk vikarie fick erfara redan våren 1967.

Och just åttan gav för mig en känsla av att allt var möjligt,. Det fanns en sorts optimism, då, både i skolan, för mig själv privat, och i det samhälle utanför som då var präglat av starka vänstervindar.

För min del började optimismen spricka upp lite redan den första terminen i nian, för att till sist krossas i den andra. Men det är en helt annan, och mycket sorgligare, historia.

Rålambshovsskolan 17 november 2015
Bild av Rålambshovsskolan tagen av mig idag. Tyvärr reflekterades  solen så starkt  i många av fönstren på den ena flygeln, så de bilder jag tog som visade hela skolan framifrån går inte att lägga ut.

What goes around comes around

Idag har den reaktionära islamistiska terror som under årtionden hemsökt många muslimska länder slagit till i Frankrike. Människor är - med all rätt- upprörda. Man kräver hårdare tag. Man kräver resoluta åtgärder. Det är förståeligt och rimligt.

Men innan man tänker på vilka åtgärder som skulle vara effektiva mot terrorn bör man kanske också tänka lite på hur den uppkommit. Hur ser den dynamik ut som skapat Islamiska Staten, Al Qaida, och talibanerna?

Det började egentligen 1978. Då tog en vänsterregering makten i Afghanistan. Den började nationalisera företag, inleda en jordreform , förbättra kvinnors situation. Den fick stöd frän Sovjet.

Då började USA och CIA satsa på att stöda islamistiska gerillor som kämpade mot den "gudlösa" staten. Dessa växte snabbt, och till sist såg sig Sovjet tvunget att invadera i december 1979. Motiven var komplexa; men det viktigaste torde ha varit att man inte ville ha en militant islamistisk stat alldeles vid gränsen.

Då förstärktes USA:s stöd till islamisterna. Man valde dessutom medvetet att satsa på de mest extremistiska grupperna, då dessa sågs som de mest effektiva. Även USA:s allierade i Saudi-Arabien blandade sig i. En av de som koordinerade detta stöd gick under namnet Usama bin Ladin. Han grundade Al Qaida, vars huvuduppgift först var kampen mot "gudlös" kommunism.

Resultatet känner ju många till. Sovjet lämnade 1989, men vänsterregeringen satt ändå kvar, ända tills det sovjetiska ekonomiska stödet upphörde när Sovjetunionen kollapsade 1991. Ett år senare tog en allians av islamister över, och 1996 kom talibanerna. En av de sistnämndas första åtgärder var att massakrera de som var kända för att ha varit funktionärer i den tidigare vänsterregeringen.

Al Qaida levde också kvar och i och med västinvasionen av Irak 1991 fick de nya uppgifter. Nu flyttades kampens fokus från den "gudlösa" kommunismen till "korsfararna" i väst. En terrorkampanj inleddes av det före detta USA-allierade Al Qaida. Klimax kom den 11 september 2001.

Ett av USA:s "svar" på detta var synbarligen ologiskt. Det var att invadera Irak en andra gång. Irak leddes av en auktoritär, men sekularistisk regim. Den var brutal, men den hade använt oljepengarna från den nationaliserade oljan till att bygga up en ambitiös välfärdsstat. Kvinnornas ställning var relativt stark, och religionsfrihet rådde.

USA och Storbritannien invaderade, påhejad av ledande opinionsbildare i väst. Irak slogs sönder, välfärden gick upp i rök, kaos rådde. USA hade fått ett fotfäste i en rik oljestat. "Friheten" hade segrat och samhället exploderade i orgier av religiös fanatism och kvinnohat. Sedan kom IS.

Att IS kunde sprida sig till Syrien var nog huvudsakligen Assadregimens skuld. Men att IS kunde sprida sig till Libyen berodde mest på att väst massivt grep in i inbördeskriget 2011 och såg till att Khadaffiregimen krossades. Denna var förvisso brutal, men liknade i viss mån Saddam Husseins - med hjälp av oljan hade en relativ välfärd utvecklats. Kvinnornas ställning var dessutom relativt stark. Det ändrades efter 2011.

Idag kontrolleras Libyen av konkurrerande maktcentrum med olika  varianter av extrema islamistideologier som ledstjärna. Det råder permanenta strider mellan lokala krigsherrar, kvinnornas ställning har sjunkit som en sten, liksom levnadsstandarden.

Och, som ett brev på posten, har IS fått ett fotfäste också där.

Kommer någon att tänka på Frankensteins monster?

Nu står västvärlden inför detta monster. Men de som drabbas är inte de Frankenstein-liknande politiska  ledningarna, det är vanliga människor. Och nu säger man att man ska bekämpa detta monster genom  bombningar,  invasioner, militär hämnd. Det sa George Bush också 2003.

Jag har inga ”recept” på hur extremislamismen ska bekämpas. Ett sätt vore dock att ge militärt stöd till kurdiska vänstergerillor, som PKK och dess avläggare. De är de enda som på ett någorlunda effektivt sätt fört kampen mot IS på marken.

Men fler västinvasioner ser ju inte ut att vara lösningen.... Inte om man tittar på vad de tidigare lett till. För att nu uttrycka det lite försiktigt.

måndag 16 november 2015

"The Paris Massacre: Dynamite in the foundations"

Ett längre försök till analys av Parismassakern, och dess bakgrund, kan läsas i denna artikel på marxist.com.

På många sätt intressant och tankeväckande.

Nej, jag tror inte att det är Maria som talar...

Jag har nu ett intresse för Mariauppenbarelser. Det innebär inte att jag tror att det verkligen är Maria som i dessa har kommit för att sprida någon form av budskap. Mina argument för att jag inte ens kan föreställa mig det är inte framförallt "skeptiska" (jag är inte medlem i VoF och kommer dessbättre aldrig att bli det) utan snarare att jag jämför med vad som Maria påstås säga i de av dessa uppenbarelser jag hört talas om - och med vem hon kan ha varit, och vad hon kan ha tyckt i verkligheten.

Maria var alltså moder till en religionsgrundare som fördömde de rika, hyllade de fattiga och predikade radikal jämlikhet. Såväl Jesus som dennes broder Jakob tillskrivs i Bibeln uttalanden som om de vore fällda av någon idag skulle placera denne långt ut på vänsterkanten.

Det gäller ju även Maria. I Lukasevangeliets första kapitel kan vi hitta denna hyllning till Gud som tillskrivs henne.

Han gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har övermodiga planer.
Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.
Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort.

Men i nästan alla de offentliggjorda Mariauppenbarelser jag hört talas om eller läst om har uttalandena från Maria antingen bestått av katolska plattityder, eller av grumliga utsagor, med ett ofta högerbetonat kvasipolitiskt budskap.

Om det någon gång publicerades någon Mariauppenbarelse med ett budskap som klart gick i linje med Marias lovsång i Lukas 1 skulle jag kanske i mycket djärva ögonblick eventuellt kunna tänka den nästan otänkbara tanken att det finns något samband mellan den "Maria" som människor tror sig höra och se i dessa uppenbarelser,  och modern till världens förmodligen mest kände religiösa gestalt.

Men hittills har jag aldrig hört talas om någon sådan. Tipsa mig gärna om ni själva gjort det...

Mer om uppenbarelsen i Knock

Jag skrev för några dagar sedan ett inlägg som hette "Our Lady of Knock". Där nämnde jag en Mariauppenbarelse i Knock i Irland och talade om en text jag skrev 2003 om just Mariauppenbarelser. Nedan följer ett bearbetat avsnitt ur den texten, det avsnitt som just handlade om Knock. Jag har ändrat några termer och strukit de inskjutna referenserna. Den viktigaste av böckerna som jag byggde på nämner jag dock i slutet av inlägget.

Ja, det går naturligtvis att ställa många frågor, både skeptiska och andra, om händelserna i Knock, men det får vänta.
--------------------------------------------------------------------------------------------------
Den tysta jungfrun

Knock är en avlägsen by i västra Irland. Den ligger på en vindpinad höjd i ett i övrigt platt landskap. Den ganska så anspråkslösa kyrkan var tillägnad aposteln Johannes. I kyrkan fanns statyer av Josef och Maria.

1878, året för uppenbarelsen, förstörde en storm nästan kyrkan. Taket och fönstren skadades och statyerna förstördes. Två nya statyer beställdes, men de skadades vid transporten från Dublin. Ytterligare två statyer beställdes, och kom fram oskadade.

På kvällen den 21 augusti 1879 inleddes kvällen med ett ösregn. Mary McLoughlin var på väg till en väninna, Mary Beirne, när hon passerade kyrkogården. När hon såg tre orörliga figurer på kyrkogården tänkte hon att det var konstigt att de hade beställt en ny uppsättning statyer och än konstigare att dessa hade lämnats ute i regnet. Hon blev det första vittnet till vad som skulle bli den mest omtalade Mariauppenbarelsen i Irlands historia. När hon lämnade väninnan erbjöd denna att följa en bit på vägen. Den här gången syntes inte bara figurer i regnet utan ett intensivt ljussken och de båda kvinnorna tyckte sig se att figurerna rörde sig. De intensifierade figurerna som Maria, Josef och Johannes - identifieringen av Johannes grundades på att Mary Berne sett en staty av Johannes i kyrkan i Lecanvey. Sammanlagt såg 18 personer uppenbarelsen.

Förutom de tre figurerna såg vittnena ett altare med ett stort kors och ett lamm, vänt mot öster. Maria höll ut händerna på ett sätt som liknade hur en präst håller händerna när han förrättar mässan. Hon såg upp mot skyn. De tre figurerna såg ut att vara klädda i dräkter som liknade silver.

Två månader senare upprättade ärkebiskopen av Tuam en kommission för att undersöka uppenbarelsen. Kommissionen kom till slutsatsen att vittnena var trovärdiga. En ny kommission som tillsattes 1936 kom till samma slutsats. När Johannes Paulus II långt senare besökte Irland passade han på att besöka Knock, vilket utgjorde ett indirekt erkännande av uppenbarelsen från Vatikanen.

Uppenbarelsen i Knock skiljer från många andra Mariauppenbarelser genom att den inte orsakat några större kontroverser. Den godkändes av kyrkan mycket tidigt, och bortsett från kritiken från sekulära skeptiker (som naturligtvis drabbar alla sådana uppenbarelser, utan undantag) har den inte skapat några problem för kyrkan. Eftersom alla var vittnen och ingen var "skådare" med privilegierad information från Maria, och eftersom Maria dessutom var tyst, har det inte funnits några störande element i denna uppenbarelse.

Huvudkälla: Mary Purcell: Our Lady of Silence, i John A Delaney: A woman clothed by the sun: Eight great apparitions of Our Lady, Doubleday 1961.

söndag 15 november 2015

"Mary´s Boy Child" och Sverigedemokraterna

Upptäcker att det inte var en tillfällighet att Lugna Favoriter sände julmusik. De ska tydligen sända (enbart?) julmusik från och med nu ända till annandagen. Frågan är ju om lyssnarna inte hinner bli uttröttade. Själv tycker jag ännu att det är mysigt.

Det som spelats är av lite olika kvalitet. Några jolmiga amerikanska sånger förstör bilden,  och jag saknar förresten "Jingle Bell"....

Men en av mina favoritsånger, Mary´s Boy Child, har spelats ganska så många gånger.

Men apropå den - som förstås syftar på Jesus. Enligt Matteusevangeliet planerade Herodes att döda just alla nyfödda pojkar och Maria och Josef fick ta Jesus med sig och fly till Egypten. Ungefär som många idag tvingas fly från samma region  i världen som Jesus föddes i, för att komma undan mer moderna barnamördare.

En fråga inställer sig: Vad hade egentligen hänt med Jesus om Egypten styrts av några som liknade dagens Sverigedemokrater? Hade han skickats tillbaka till Herodes?

Sverigedemokraterna påstår sig ju försvara kristna värden. Frågan är föstås om Jesus skulle uppskatta SD:s speciella tolkning av dessa,  om han nu plötsligt kom tillbaka? (Som fundamentalisterna ju säger att han ska göra).

Under det tidiga 1900-talet spred pingströrelsen propaganda mot "dansbaneeländet", för enligt dem var det ju syndigt att dansa. De sade ungefär så att "tänk om Jesus kommer tillbaka när ni är på dansbanan, vad tror du han skulle säga ?". De sade förstås så för att skrämma slag på ungdomarna.

Det finns nu inget i Bibeln som tyder på att Jesus skulle ha något emot att någon dansar. Däremot finns det oerhört mycket i Bibeln som tyder på att Jesus definitivt skulle ogilla de som hetsar mot invandrare. Så en modern variant av skrämseltemat vore förstås "tänk om Jesus plötsligt kommer tillbaka och du just då råkar sitta på ett SD-möte. Vad tror du att han skulle säga?".

Ja, vad tror NI att han skulle säga? ;-)

lördag 14 november 2015

Terrordåden i Paris

Eftersom jag lyssnade på Lugna Favoriter inatt var jag heller inte medveten om vad som hänt i Paris förrän nån gång idag. Det är skakande och otäckt. Det är fruktansvärt för de drabbade, och deras anhöriga.  Nu har den reaktionära fundamentalistiska terror som varje dag drabbar människor i bland annat Syrien, Irak, Libyen, Afghanistan och Pakistan  (och som är huvudorsaken till den senaste flyktingvågen) på allvar kommit till Europa.

Jag har hittills sett endast en kommentar till vad som skett som jag vill lägga ut här, nämligen denna från marxist.com.

I stort sett håller jag med den.

Är det jul redan?

Någon gång inatt satte jag på radion, närmare bestämt på Lugna Favoriter. Anledningen var mest att det kom störande ljud utanför lägenheten och det var lättare att somna när musiken överröstade dessa ljud.

De spelade julsånger hela tiden, och varje gång jag vaknade upp spelade de en ny julsång. Och fortfarande spelar de nästan bara julsånger.  .

Jag har hittills inte hört någon förklaring varför. Men det är lite häftigt. Det regnade hela natten men musiken ger en känsla av att det redan är den 23 eller 34 december.

fredag 13 november 2015

Jag borde nog...

... följa en del goda råd jag har fått på sistone. Leva mer IRL, och inte så ofta sitta fördjupad i nätet och dess intriger.

I synnerhet sedan jag flyttade till Hovsjö 1 januari 2007 och sedan fick en dator tre månader senare har det dominerat min tillvaro allt för mycket.

Det har sina negativa följder, på många sätt.

onsdag 11 november 2015

Henoteism

"Henoteism" är en term för att tro på flera gudar, men bara dyrka en. Själv fick jag höra detta ord första gången på grundkursen i religionshistoria hösten 1983.

Det var vår lärare Ulf Drobin, som lade ut texten om att den israelitiska religionen från början inte var monoteistisk utan alltså henoteistisk. Han menade att om man läser Gamla Testamentet noga kan man finna en mängd spår efter denna tidigare fas.

Av någon anledning reagerade jag starkt mot detta. Jag sa att det trodde jag inte på, så han började läsa upp det ena bibelcitatet efter det andra, som han menade visade på detta. Jag var envis, och underkände dem alla.

Men till sist kom han med ett som fick mig att ge upp. Det var från Psaltaren 82:1 och det löd sålunda: ”Gud står i gudaförsamlingen, i gudarnas krets håller han dom.”

Då kapitulerade jag. Jag fick så att säga konvertera till det allmänt accepterade religionshistoriska synsättet.

Kristna fundamentalister håller naturligtivs inte med. Mera modesta kristna kan ofta hålla med om detta som ett historiskt faktum, men de är naturligtvis inte själva henoteister... Detsamma gäller förstås dagens judar.

Men det finns ett undantag. Mormonerna är faktiskt henoteister. De tror just att det finns flera gudar, men att man endast ska dyrka "vår", På sätt och vis är de väl en av de ytterst få grupper som anammat detta element i den ursprungliga israelitiska religionen. Och detta innan religionshistorikerna upptäckte att det överhuvudtaget funnits...

måndag 9 november 2015

No Milk Today

Lyssna gärna på denna vackert vemodiga sång av Herman's Hermits från 1966.

Our Lady of Knock

Hösten 2003 var jag på forskarutbildningen i religionshistoria. Det var bara det att jag inte hade något ämne. Jag förbjöds att fortsätta med ämnet satanism hösten 2000, lite mer än två år efter att min lic-uppsats godkändes. Jag hade sedan under några år arbetet på en text om Gimbutas teori om förhistorisk gudinnekult men blev hårt, enligt mig själv orättvist, angripen för den, så jag hade fått lämna det ämnet också.

En av lärarna, den dåvarande professorn, var öppet fientlig till att jag skulle vara kvar. Det var han nu ganska ensam om, men jag var i en vacuumliknande situation. Jag hade ju inget godkänt ämne.

Under en kort period hösten 2003 började jag tänka tanken att skriva om Mariauppenbarelser. Jag skrev en kanske 30-sidig text om det ämnet, som blev ganska så väl mottagen på ett seminarium.

Jag övervägde alltså att skriva om detta, men insåg att en avhandling om Mariauppenbarelser i allmänhet aldrig skulle accepteras. Om jag skulle tillåtas skriva, var jag tvungen att välja ut en specifik uppenbarelse och sedan bland annat besöka orten, gå igenom arkivmaterial, tala med personer på orten som hade kunskaper om ämnet,  och sedan börja skriva.

Men vad skulle jag välja i så fall? Ganska snart insåg jag att språkfrågan här var det mest centrala. Det är nämligen så att det enda språk förutom svenska som jag behärskar är engelska, och Mariauppenbarelser i engelskspråkiga länder är lätt räknade.

Egentligen fanns det vara två alternativ. Antingen någon av de mer sekteristiska varianterna av sådana uppenbarelser i USA. Det fanns där två omskrivna sådana, dels en serie av uppenbarelser i Wisconsin som började i slutet av 1940-talet, dels en serie som började i New York i början av 1970-talet. Problemet var här delvis att i dessa fall handlade det om enskilda personer som hävdade att de hade haft uppenbarelser, och fått en skara anhängare. Nu var både dessa personer politiskt långt till höger och de påstådda budskapen från Maria var därefter...

Det var inte så roligt, men än mer avgörande var att det var långt till USA och jag var rädd för att flyga.

Då återstod egentligen det andra alternativet. Nämligen uppenbarelsen i Knock i Irland 1879.

Det var en udda uppenbarelse. Den hade setts av många, den var väl dokumenterad. men den hade två saker som gjorde att den var ovanlig. Dels sade Maria ingenting, hon visade sig bara. Dels hade hon sällskap av Josef, och aposteln Johannes. Eftersom ingen av dessa sade något kan man förstås undra sig hur de som såg dem kunde veta att de verkligen såg just dessa tre. Den enda förklaring jag kan komma på just nu är att dessa måste ha liknat statyer och bilder som var allmänt spridda.

Nåväl, jag hade bestämt mig för att det skulle vara  intressant att skriva en avhandling som saken. Det som fick mig att till sist inte våga var något helt idiotiskt. Jag hade publicerat en hel del positiva texter om förhistorisk gudinnetro som låg på nätet, på sidor jag inte hade kontroll över, och alltså  inte kunde ändra i. Men om jag nu skulle åka till Irland skulle jag vara tvungen att ha en rad kontakter med de aktiva katoliker som hade hand om minnesmärkena, arkiven och museet. Jag tänkte att om de hade kunnat se vad jag skrivit på nätet skulle de se mig som en obehaglig hedning och få en negativ inställning till mig.

Det ver lite fånigt. De kunde ju tycka vad de ville, men jag tror numera  inte att de skulle vägra prata med mig av sådana orsaker. Men det var alltså det som fick mig att ge upp.

Nu ligger ju Irland inte så långt borta. så det skulle vara intressant att göra den resan i alla fall Det skulle ju inte bli någon avhandling av det, men  säkert en hel del andra typer av texter. För att inte tala om en del charmiga bilder.

k
Altarskulpturer vid minneskyrkan i Knock, gjorda efter ögonvittnens berättelser om uppenbarelsen 1871.

söndag 8 november 2015

Inga signaler från KIC 8462852

Den 4 november skrev jag på denna blogg om spekulationer om intelligent liv i solsystemet KIC 8462852. Nu verkar de ha letat efter radiosignaler därifrån i två veckor men inte hittat något. Det är ju tråkigt.

Jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur jag - eller andra - skulle reagera om vi en dag verkligen får ett slutligt bevis på intelligent liv i universum. (Ja, jag skrev intelligent liv, mikroorganismer på någon Jupiter- eller Saturnusmåne vore trevligt, men inte helt överväldigande. Med intelligent liv menar jag väl allt från insekter och uppåt!)

Jag tror nog att jag skulle sammanstråla med andra som var lika fascinerade, och anordna (eller i alla fall delta i!) någon fullkomligt enorm jättefest...med temat "Äntligen!".

Hoppas verkligen jag får vara med om något sådant innan jag dör!

lördag 7 november 2015

Vänskap är djupare än förhållanden

Bland annat eftersom den människa jag skrev om under posten "Kärleken kom i oktober" är identifierad av ganska många, vill jag skriva detta.

Vi har inte längre ett förhållande.

Däremot är vi mycket nära vänner. MYCKET nära.

Jag känner fortfarande att hon är den underbaraste jag träffat i mitt vuxna liv. Jag har aldrig kommit någon så nära under den tid som jag klart och medvetet  kan minnas. Och denna närhet kommer alltid att finnas kvar.

Vi har lovat varandra att vara nära vänner livet ut, och det är jag övertygad om att vi kommer att vara.

Jag är oerhört glad över att ha fått känna henne. Att vi inte "är ihop" längre är inte det mest centrala för mig. Förhållanden kan komma och gå, vänskapen består.

Eftersom "kärlek" ju inte är något ord som endast kan användas vid sexuella förhållanden kan jag fortfarande säga att jag älskar henne. Och alltid kommer att göra det.

Varför "tror" högutbildade mer på bortträngda minnen?

För ett tag sedan lade pseudoskeptikerna i Vetenskap och Folkbildning (VoF) fram en undersökning som ska behandla inställningen till olika typer av pseudovetenskap hos ett statistiskt urval av svenskar.

Ett av exemplen på pseudovetenskap i undersökningen sägs vara "tron" på bortträngda minnen.

VoF ställer här frågan om hur man ställer sig  till följande påstående: "Med terapi kan man plocka fram bortträngda minnen av traumatiska händelser som man inte hade en aning om att man varit med om."

Resultatet av undersökningen blir detta:  "Relativt många tror fortfarande på att terapi kan plocka fram bortträngda minnen..."

Om man tittar närmare på olika kategorier finner man bland annat att miljöpartister i genomsnitt "tror" mer på detta påstående än sympatisörer till andra partier. Och att kvinnor "tror" mer på  det än män.

Men det intressantaste resultatet är nog detta: Det finns en entydigt positiv korrelation mellan en hög utbildningsnivå och att "tro" på detta, enligt VoF uppenbarligen pseudovetenskapliga, påstående. Ju högre utbildningsnivå, ju mer "tror" man på det.

Den som vill ha exakta siffror från undersökningen kan gå till länken till undersökningen och sedan gå till sidorna 31-37.

Nu är det ju så att det finns entydiga bevis för att traumatiska minnen kan försvinna från medvetandet och sedan komma tillbaka. Det betvivlas inte av någon seriös forskare; debatten handlar om försvinnandet  beror, eller inte beror, på en specifik mekanism som kan beskrivas som "bortträngning".

Att det ofta handlar om bortträngning när traumatiska minnen försvinner torde dock nog faktiskt vara en inte alltför orimlig hypotes.

Men om nu försvunna traumatiska minnen bevisligen kan komma tillbaka, finns det definitivt ingen anledning att anta att det inte också skulle kunna ske i terapi. Att svara ja på frågan är faktiskt den mest rationella inställningen. Det finns inget "pseudovetenskapligt" i att göra det.

Det håller tydligen inte VoF med om, men de borde bli lite nervösa över hur procenten fördelar sig på utbildningsnivå.  Varför "tror" högutbildade mer än lågutbildade på bortträngda minnen?

Det svar jag som jag finner mest rimligt är detta. De lågutbildade är mer hänvisade till oseriösa "dokumentärer", sensationsartiklar, eller slaskforum som Flashback och VoF Forum. De som är mer högutbildade har bättre förutsättningar att kritiskt bedöma de påståenden om otäcka terapeuter som "inplanterar" minnen som förs fram i dessa, och har kanske oftare tagit del av mer vetenskapliga artiklar, exempelvis  i Forskning och Framsteg, eller kanske rentav lyssnat på ett radioprogram som Vetandets värld.

Och i vissa fall kanske även tagit del av seriösa psykologiska  arbeten, som tar upp just den frågan.

Man kan ju ställa frågor om VoF:s motiv att ta in en kategori som bortträngda minnen i en undersökning om pseudovetenskap. Men det avstår jag från att göra  just här.

Men konstaterar att VoF.s inställning i denna fråga ligger nära den som är mest förekommande bland de som har endast grundskoleutbildning, men längst ifrån den som är vanligare hos de som har eftergymnasial utbildning. Det är ju faktiskt lite intressant.

torsdag 5 november 2015

Jungfru Maria, en rotfyllning och en katolsk tandläkare

/Uppflyttat från den 18 juli 2010. Jag har bett en hel del i mitt liv, men knappast blivit bönhörd. Det här är väl det enda undantag jag kan komma på nu... /

Missförstå mig inte. Det som följer nedan är inte en katolsk mirakelberättelse. Jag är inte katolik. Och om det hade varit en sådan, hade den dessutom varit klart kättersk.

Jag berättar inte om ett ”mirakel”. Jag berättar om en serie händelser som kanske är en serie märkliga sammanträffanden.

Det var i början av september 2002. Jag hade tandvärk. Jag satt, eller låg, på en tandläkarstol på Tandläkarhögskolan i Huddinge. Jag skulle rotfyllas.

Jag brukar inte vara rädd för tandläkare men plöstlgt fick jag en märkligt intensiv ångest. Och så, helt spontant, började jag be. Det bara kom. Det var lite underligt, för jag bad utifrån en tradition jag inte är en del av. Dessutom på ett sätt som enligt just denna tradition inte ens är tillåtet.

Helt spontant började jag mumla för mig själv: ”Heliga Guds moder, så full av nåd, hjälp mig”. Gång på gång på gång.

Det var på sätt och vis tur att jag inte var katolik. För om det så vore skulle jag nog genast fått dåligt samvete. Det jag gjorde var rena kätteriet.

Man får nämligen enligt katolsk lära inte be att Maria ska hjälpa en. Det kan hon inte, enligt de katolska teologerna. Det enda man får göra är att be till Maria att hon ska be för en. Jag får alltså be att Maria ska be till Gud att Gud ska hjälpa mig. Jag får inte be att Maria själv ska hjälpa mig. Men det var det jag gjorde.

Det som hände efter bara några minuter var detta. En lärare kom in och sa i brysk ton till tandläkarkandidaterna: ”fyll igen hålet, det är för svårt för oss”. Och till mig sade han sedan: ”vi kan inte hjälpa dig, du får vända dig till den privata marknaden”.

Jag tänkte nog att det var ju inte ett så roligt bönesvar. Men det var inte slutet.

Nu stod jag utan tandläkare. Jag hade väldigt lite pengar och visste att jag inte hade råd med privat tandläkare. Vad skulle jag göra?

Några dagar senare, strax efter att jag och Mats Klockljung fått in vår Guilloukritiska artikel i Expressen, för övrigt, fick jag en impuls. Jag kände en (garanterat icke-katolsk, vill jag påpeka!) kvinna som jag helt plötsligt fick för mig kanske eventuellt kände en tandläkare. Hon kände alla möjliga personer, så det var värt att pröva.

Så jag ringde henne och berättade om min situation. Jag betonade hur lite pengar jag hade och att jag inte hade råd med någon som var dyr. Jo, hon kände faktiskt en tandläkare. Hon skulle tala med henne.

Jag gick in och duschade och när jag kom ut fanns ett meddelande på min telefonsvarare. Det var tandläkaren som hade ringt mig, Hon bad mig att ringa upp.

Det gjorde jag och vi kom överens om att vi skulle ses den 1 oktober. Det mest fantastiska var nog ändå att hon nästan skänkte bort behandlingen . Hon skulle ta 300 kronor per behandlingstillfälle oavsett hur mycket hon gjorde.

Första gången jag gick dit vågade jag inte rotfylla, så hon fick göra lite småsaker på andra tänder. Men nästa gång började hon rotfylla. Det gick nu inte, tanden var i för dåligt skick. Och i slutändan fick jag tanden utdragen.

De närmaste åren gick jag till henne så fort jag hade tandproblem. Jag var garanterad billig, och bra, tandvård under flera år. Sedan slutade hon sitt arbete av olika skäl, men då hade hon gjort stor nytta.

Men vad har nu detta med bönen till Maria att göra? Kanske inget alls, men det var en sak till som gjorde det märkligt

Tandläkaren berättade en del om sitt liv, om hur hon uppfostrats i en skola driven av nunnor, och till sist kunde jag inte låta bli att fråga en viktig fråga. Var hon katolik?

Ja, svarade hon, det är jag.

Jag ber alltså till Maria att hon ska hjälpa mig när jag har ångest inför mina tänder, jag får mycket snabbt kontakt med en bra tandläkare som nästan skänker bort behandlingar, och som dessutom visar sig vara varmt troende katolik!

Strax innan tandläkaren skulle sluta och vi sågs sista gången passade jag på att berätta för henne om historien om min bön till Maria. Hon såg ganska så rörd ut. Hon var i vilket fall som helst inte så dogmatisk att hon påpekade att min bön egentligen var kättersk…

Det är en ganska vacker historia. Jag påstår ingenting, jag har ingen aning om vad det berodde på. Säger jag för att vara på den säkra sidan om några debattglada skeptiker skulle få syn på detta…

onsdag 4 november 2015

KIC 8462852

Vad i allasina dar är KIC 8462852 för något?

Det är en stjärna som befinner sig 1400 ljusår bort. Den som söker på denna beteckning på Google kommer  att finna ganska mycket, och en hel del om hypotesen att det skulle kunna finnas en avancerad civilisation runt den.

Och det handlar inte här om spekulationer från UFO-fantaster, utan av astronomer som försöker lösa gåtan med varför denna stjärnas ljus till och från försvagas på ett mystiskt sätt.

Eftersom det inte finns någon "naturlig" förklaring som är tillfredställande har det uppkommit spekulationer om att det är strukturer runt stjärnan som är skapade av intelligenta varelser som är upphov till fenomenet.

Om detta kan man läsa bland annat i en artikel i Illustrerad Vetenskap.

Man kan ju alltid hoppas.

Själv minns jag inte när jag blev intresserad av astronomi, men jag vet att det måste ha varit några år före första klass i grundskolan. Och en av mina drivkrafter har nog hela tiden varit en önskan att man ska finna intelligent liv någonstans bortom jorden. Möjligen i en förhoppning att de skulle vara mindre disharmoniska och destruktiva än vi är....

Nu ser det förstås inte alls ut som om hypotesen om intelligent liv ses som den troligaste förklaringen på mysterierna runt KIC 8462852. Men det faktum att seriösa astronomer inte verkar UTESLUTA detta tycker jag är lite spännande.

tisdag 3 november 2015

Kärleken kom i oktober

Det gjorde den, märkligt nog. Och det för mig, som innerst inne så länge jag minns har trott på Murphys lag.

Den kom till mig den 10 oktober i år. Då träffade jag för första gången en kvinna som under en viss tid hävdat att hon var förälskad i mig. Eftersom hon aldrig hade träffat mig IRL hade jag inte riktigt kunnat ta detta på allvar.

Så jag svarade avvisande, gång på gång. Ändå kom vi gradvis närmare varandra, först genom mail, sedan genom telefonsamtal. Men min inställning var hela tiden - "vi är vänner, ha inga illusioner om något annat".

Men jag gick till sist med på att träffa henne. Tänkte nog att när hon fick möta mig IRL skulle de illusioner hon byggt upp utifrån vad jag skrivit på nätet dunsta iväg.

Vi träffades på ett av Centralens caféer. Jag var nervös. Så nervös att jag efter bara tio minuter var tvungen att gå på toaletten.

Men vi pratade i kanske två-tre timmar. Efter kanske en halvtimme satt vi och höll hårt i varandras händer och tittade in i varandras ögon.

Nej, det var inte hon som nyktrade till, det var jag som hamnade i samma tillstånd som henne. Jag såg henne som så underbar; det var det närmaste jag i vuxen ålder någonsin kommit någon människa. Tyckte jag.

Och nu har vi faktiskt ett förhållande. För min del är det det första jag haft sedan - 1979. Ja, ni läste faktiskt rätt.

Den dag vi först möttes på Centralen var alltså lördagen den 10 oktober 2015. En dag jag aldrig någonsin glömmer, oavsett vad som händer eller inte händer i framtiden.

Ja, jag är förälskad. Ja, jag upplever något som jag skulle vilja definiera som kärlek. Och ja,  att träffa henne ger upphov till en känsla som kan beskrivas som lycka.

Låt det aldrig ta slut....

måndag 2 november 2015

Kalla krigs-propaganda i repris

Det finns i media idag ofta uttryckt åsikter om att man måste se upp för rysk propaganda, att den ryska propagandaapparaten sprider desinformation överallt, och att den syftar till att skapa splittring i väst osv.

Det låter lite som 50-talets kallakrigspropaganda. Naturligtvis bedriver Ryssland propaganda, men när man läser utläggningarna får man intrycket att man ofta insinuerar att var och en som ifrågasätter västmakternas agenda är nyttiga idioter, objektiva redskap för Putin etc.

För det första driver även västregeringar propaganda och psykologisk krigsföring, för det andra behöver inte allt som står i Sputnlk etc. NÖDVÄNDIGTVIS vara fel, liksom det inte nödvändigtvis måste vara fel att publicera en nyhet från en rysk nyhetsbyrå...

Under kalla kriget undvek man konsekvent i Sverige att ta nyheter från sovjetiska TASS, som sågs som en ren propagandakanal. Istället förlitade man sig på USA-kanaler som AP och UPI, vilket ledde till en ren katastrof när Vietnamkriget skulle bevakas....

Putin är en obehaglig politiker som står i ledningen för en kapitalistisk stat med auktoritära drag. Men demoniseringen av allt som kommer, eller påstås komma, från Moskva har uppenbara inslag av kalla krigspropaganda i repris.

Lite om Beatles dubbel-LP

När the Beatles den 22 november 1968 släppte den dubbel-LP som många väntat på länge, brukade den vanligtvis kallas "Beatles dubbel-LP", rätt och slätt. Det var först långt senare man började kalla den "The White Album" .

Själv var jag, som 13-åring nära gränsen till 14, oerhört förväntansfull. Jag minns att jag köpte det nummer av den engelska popmusiktidningen "New Musical Express" som hade en helsida (eller två?) med en långvarig presentation av alla låtar på skivan. (En sak jag nog minns ännu mer från detta nummer var dock att det också innehöll denna bild av Dusty Springfield, som jag blev så attraherad av att jag satte upp den på väggen i mitt sovrum!)

Jag kunde dock inte köpa skivan förrän ett tag senare, i slutet av januari eller början av februari 1969. Det berodde på att min veckopeng var så liten att jag inte hade råd.

Alla stora dagstidningar i Sverige hade långa recensioner av dubbel-LP:n. De var alla entusiastiska, med undantag av en ganska gnälligt kritisk recension av Ludvig Rasmusson i DN. Den var ambivalent till skivan; några månader senare skulle denne man starta en ren kampanj mot dubbel-LP:n och beskriva den som en skitskiva och en kommersiell produkt som enligt honom var en konstnärlig katastrof!

Måndagen den 16 december 1968 fick jag en tillfällighet att lyssna på hela dubbel-LP:n. På kvällen den dagen hade skolbiblioteket öppet för alla som ville lyssna på den. Jag gick naturligtvis dit....

Jag tyckte att den var mycket bra. Inte lika superbra som Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band, som jag nog fortfarande tycker var en av de absolut bästa popskivor (möjligen den allra bästa, trots att jag förstås inte har hört alla popskivor!) som någonsin har gjorts. Men ändå förödande bra.

En sak som utmärkte dubbel-LP:n var något som också påpekades av popjournalisten Håkan Sandblad i , tror jag, den numera nedlagda Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Nämligen att den ovanligt djärvt kombinerade en rad olika stilar. Ibland lät det som Tamla Motown, ibland var det jazztakter, ibland rock, ibland lite av Beach Boys. Och till och från närmast parodierade Beatles faktiskt också saker de själv hade gjort tidigare.

Det mest uppenbara exemplet på det sistnämnda var Glass Onion,  som var en sorts parodi på några av Beatles egna mer "mystiska" sånger, och även på olika försök att tolka dem. Ironiskt nog kom en rad i "Glass Onion" att leda till senare, än mer hejdlösa tolkningar! Nämligen "Well, here´s another clue for you all, the walrus was Paul". Det var nog ett av de viktigaste "bevisen" som presenterades i en idiotkampanj som startade kanske ett år senare, som gick ut på att Paul McCartney var död och hade ersatts med en dubbelgångare.

Glass Onion kan man lyssna på här.

Och jag återkommer till the Beatles.

lördag 31 oktober 2015

Gunnar Wall, Palmemordet och bortträngda minnen

Nyligen kom Gunnar Wall ut med boken ”Konspiration Olof Palme: Mordet, politikern och hans tysta fiender". (Semic 2015).

Tidigare har Wall om samma ämne gett ut böckerna "Mörkläggning" i två band 1997, och "Mordgåtan Olof Palme" 2013.

En sak som inte många uppmärksammat i Gunnar Walls behandling av Palmemordet är hur han lyfter fram och betonar den uppenbara minneslucka Lisbeth Palme verkar ha haft i samband med mordet.

Denna har hela tiden uppmärksammats i Walls arbeten om mordet, och den har också en viktig plats i hans teori om hur mordet praktiskt gick till, det s.k. mötesscenariot. Enligt denna, som har stöd av flera centrala vittnesuppgifter, och förklarar en hel del oklarheter runt mordet, hade Palme i själva verket lurats till att stämma träff med en man, som sedan var den som utförde mordet.

Det är klart - om det var så måste Lisbeth ha trängt bort en betydande del av händelserna runt mordet. Att just detta scenario stöds av en rad detaljer och vittnesmål är därför på många sätt intressant.

När Gunnar Walls tidigare böcker kom ut var just utgångspunkten att Lisbeth Palme trängde bort väsentliga delar av händelserna inte så väldigt kontroversiell.

Men två år innan hans senaste bok kom ut hade Dan Josefsson, som bekant, hunnit startat en kampanj, där han (av anledningar som han bäst känner till själv) ettrigt drivit linjen att bortträngda minnen inte existerar, och att det är en "övertro" att anse att traumatiska minnen överhuvudtaget kan trängas bort.

Så i "Konspiration Olof Palme" blir Wall ju tvungen att ta upp frågor som rests av Josefsson i dennes kampanj.

Att Lisbeth Palme trängt bort delar av händelseförloppet är helt klart, alldeles oavsett några mötesscnarior. Gunnar Wall påpekar (s. 140-41) att Lisbeth vare sig såg mördaren skjuta mot Olof, eller mot henne själv, trots att det sista måste ha skett endast en meter från henne. Hon såg heller aldrig dennes revolver. Den första person hon ser som hon tror är mördaren, är en man som befinner sig på ca 10-15 meters avstånd.

Att detta skulle vara mördaren var nog ett missförstånd, men faktum kvarstår: Lisbeth Palme har ingen visuell minnesbild av själva mordet.

Efter mordet ser hon dock en man springa in i en gränd, men det är som sagt efteråt.

Gunnar Wall kommenterar att det verkar "finnas en lucka i hennes minnesbilder när det gäller den man som skjutit” (s. 142). .

Efter att kort nämnt den förvisso extrema möjligheten att det eventuellt handlade om en mördare som rört sig extraordinärt snabbt (skjutit, hunnit göra sig av med vapnet, och hunnit förflytta sig 10-15 meterr innan Lisbeth ens hann reagera!) kommer han till det mer rimliga alternativet: "att hon sett saker som hon inte kommer åt" (samma sida). Med andra ord, trängt bort minnet av dem.

Väl kommen så långt konstaterar Wall att det i debatten om Thomas Quick ju förts fram uppfattningen att traumatiska minnen inte KAN trängas bort.

Eftersom han i motsats till kampanjmakare Josefsson verkar ha satt sig in i lite av den mer relevanta litteraturen i frågan blir det enkla svaret: "Så är det förstås inte"...

Wall fortsätter och skriver bland annat: "Minnet är en komplicerad mekanism. Vi kan minnas rätt, vi kan minnas fel.... Vi kan undvika smärtsamma minnen. Vi kan plötsligt komma på saker som vi länge glömt, även mycket obehagliga saker... En artikel i tidskriften Forskning och Framsteg från 2014, "Det stora kriget om bortträngda minnen", ger en viss överblick över forskningsfältet och debatten kring dessa frågor.". (142-43).

Wall fortsätter sedan med ett exempel från Breivik-fallet där kaptenen på den färja som förde ut Brevik till Utøya helt uppenbart trängt bort att Breivik sköt hans sambo, trots att hon stod alldeles i närheten av honom (s. 143)-

Gunnar Wall hänvisar sedan till forskning om PTSD (Posttrauamatic Stress Disorder) och hänvisar till att bland de typiska symptomen finns "just oförmåga att minnas en viktig aspekt av den traumatiska händelsen. Och då avses en oförmåga att minnas som inte orsakats av huvudskador, alkohol eller narkotika" (s. 143).

Ordet "en viktig aspekt" är väl valt utifrån scenariot i det mord som boken behandlar ; det finns ju annars i forskningen om dissociativa tillstånd en lång rad av väldokumenterade fall där offer för trauman också varit oförmögna att minnas i stort sett hela den traumatiska händelsen...

Gunnar Walls bok är annars alldeles utmärkt, och kan varmt rekommenderas. Jag återkommer till den vid tillfälle.

Men redan nu vill jag alltså uppmärksamma att författaren till den uppmärksammade boken om Palmemordet inte som så många andra verkar ha ryckts med av dem massmediala hysteri som Dan Josefssons "dokumentär" inledde hösten 2013. Det är välkommet. Mer än välkommet.

fredag 30 oktober 2015

torsdag 29 oktober 2015

Men sådant finns ju inte....

Idag kan man läsa i DN om en kvinna som befriats av polisen sedan hon kidnappats och utsatts vad som beskrivs som "blodsriter",  och av polisen själv beskrivs som "häxkonst".

Den som undertecknat artikeln är Clas Svahn, som ju skrivit mycket intressant och läsvärt genom åren.    

Men vänta ett tag.... Vet vi inte alla sedan mitten av 90-talet att alla rapporter om den här typen av övergrepp är vandringssägner? Som rent definitionsmässigt inte kan existera?

Men de finns ju i alla fall, och det är ju bra att man för en gångs skull får se en liten del av isbergets topp.

Och detta läser vi för övrigt just dagen innan det olustiga Halloween-jippot,   då vi alla förväntas frossa i död och skräck.

onsdag 28 oktober 2015

Statskuppen i Portugal

För ett tag sedan skedde vad som måste beskrivas som en de facto statskupp i EU-landet Portugal. Det har uppmärksammats på några sajter på nätet, men från de stora media i Sverige har det varit anmärkningsvärt tyst.

Trots att vänstern fick majoritet i parlamentet vägrar presidenten att låta den bilda regering med motiveringen att den är extrem och EU-fientlig!

Nu kommer till sist Olle Svenning med en kort kommentar i Aftonbladet. Det är ju välkommet.

Men när  kommer protesterna från svenska politiker mot att presidenten i ett EU-land flagrant bryter mot elementära demokratiska principer och kör över majoriteten i parlamentet?

tisdag 27 oktober 2015

För övrigt anser jag....

... att förpackningsindustrin borde inleda ett samarbete med brottsförebyggande rådet.

måndag 26 oktober 2015

När jag slutade vara ateist

Det har väl bara funnits några år i mitt liv som jag har haft en konsekvent ateistisk och materialistisk världsbild. Det var ungefär 1968-72.

1968 (vid tretton års ålder) hade jag anammat en religionskritik som var någon sorts blandning av Ingemar Hedenius´och Sigmund Freuds. De logiska argumenten hämtade jag mest från Hedenius, analysen av religionens orsaker från Freud. Jag såg all religion som faderskomplex, och/eller en kollektiv tvångsneuros.

Den inställningen förstärktes under åren. När jag blev marxist 1971 började jag komplettera den freudianska kritiken med en marxistisk. Min konsekvent materialistiska ateism nådde väl sin kulmen 1972.

Samtidigt fanns det en lucka i systemet. Det var medvetandets existens. Hur jag än vred och vände på saken kunde jag inte förstå hur medvetandet kunde finnas om allt var materia. Vad man än visste om atomer och elektriska fält i hjärnan kunde det inte förklara varför resultatet var någon som kunde uppleva någonting. Inte ens i teorin. Därför var funderingarna kring vad medvetandet var ett svart hål i min materialism, som hela världsbilden förr eller senare riskerade att sugas in i.

Precis detta hände 1973.

Men egentligen började det redan november 1972. Jag var ofta i ett vänsterkollektiv i Roslags Näsby där hälften av de som bodde var medlemmar i en vänsterorganisation som jag själv stödde. Samtidigt var jag patient på ungdomskliniken på Långbro sjukhus.

Nu råkade det sig så att en psykolog som arbetade där hade en bror som kände två av medlemmarna i kollektivet. Denne bror var präst. Och han råkade veta en sak som jag inte visste. Två av medlemmarna i den vänstergrupp som jag stödde, och som bodde i kollektivet, var också aktiva kristna.

Det var jag lyckligt ovetande om, även om jag undrade över att det fanns betänkligt många kristna böcker i en av bokhyllorna i kollektivet.

Men en dag kom så den stora chocken. Psykologen på Långbro sa i förbigående till mig att det kollektiv jag brukade vara i på helgerna verkade vara en blandning av marxister och kristna. Jag trodde inte mina öron.

Jag fick en chock. För jag var inte endast ateist, jag var direkt fientlig mot all religion. Jag såg all sådan som reaktionär vidskepelse, som jag dessutom nästan var rädd för.

Så kom helgen. Jag brukade sova över natten till lördag och natten till söndag, Jag kom en fredagskväll. Och släppte bomben.

Jag berättade vad psykologen hade sagt. Och hoppades att det skulle visa sig vara ett underligt missförstånd. Men det var det inte.

Det var värre än jag hade föreställt mig. Det var inte så att kollektivet var en blandning av marxister och kristna, två av marxisterna i kollektivet - två kvinnor - kombinerade sin marxism med kristendom!

Jag frågade upprört hur det kunde kombineras. De försökte förklara. Och sedan startade en diskussion (ibland snarare någon form av gräl), som varade i fyra månader.

Det blev än mer intensivt när jag flyttade in i kollektivet och skrevs ut från Långbro. Det skedde den 17 januari 1973.

Men nu hade som sagt min materialism en svag punkt. Medvetandets natur. Därför började jag ändå sakta, sakta, påverkas.

Vändpunkten kom nog när jag började läsa en av böckerna i kollektivets bokhyllor - den engelske biskopen John Robinsons bok "Gud är annorlunda" ("Honest to God"). Den sågs nog som kättersk av fundamentalister, men just därför kunde den påverka mig. Den hade en bild av Gud hämtad från Paul  Tillich. Gud var tillvarons grund, som ytterst var kärlek. Det var inte en varelse "utanför", utan som sagt tillvarons grund. Det var en bild som tilltalade mig, och grep in i mig.

Så nån gång i mars 1973 gav jag till sist upp. Min materialism hade mött sitt Waterloo, kan man säga. Och den har sedan dess aldrig riktigt kunnat hämta sig.

Kristen blev jag nog ändå aldrig på riktigt, även om jag försökte. Men både ateismen och materialismen hade försvunnit för gott.

Jag borde försöka få tag i biskop Robinsons bok igen. Den går säkert att låna, och kanske köpa i nyare upplagor. Jag minns att den fyllde mig med en form av glädje i början av 1973. Den gav en gudsbild som inte endast var intellektuellt möjlig att tro på, utan även faktiskt kändes innerlig och glädjefylld...

Och en världsbild som ger en känsla av innerlig glädje kan ju inte direkt skada att fördjupa sig i, speciellt inte om den dessutom också är intellektuellt uthärdlig...