torsdag 26 december 2013

Sven Å Christianson och McCarthyismens logik

Läs gärna Sven Å Christiansons anmälan till SVT mot  Dan "McCarthy" Josefssons dokumentär. Och lägg märke till hur lite som egentligen skiljer mellan dessa herrar i synen på "bortträngda minnen". För den som känner till Christiansons utveckling är det inte förvånande.

Från att i sin på många sätt utmärkta bok "Truumatiska minnen" 1994 hårt argumenterat för existensen av bortträngning har han sedan gradvis närmat sig den motsatta positionen i debatten. Hans nära samarbete med False Memory Syndrome Foundations teoretiker Elizabeth Loftus är trots allt ingen tillfällighet. Jag känner människor som gått på Christiansons föreläsningar och nästan chockats  av att han nästan enbart talat om falska, förvrängda och inplanterade minnen.

Skillnaden mellan Chistianson och Josefsson är endast en nyansskillnad. Josefsson hävdar att bortträngda minnen inte existerar, Christianson att de är så extremt ovanliga att de i praktiken inte är något att bry sig om.

För den som känner till hur Josefssons föregångare senator Joseph McCarthys kampanj mot "kommunister" och vänstermänniskor gick till på femtiotalet är det inte heller förvånande. McCarthy angrep inte alls enbart kommunister, socialister, eller vänstermänniskor. Han angrep generaler, borgerliga politiker och personer mycket långt ut på högerkanten för att vara "kommunister".Till dessa hörde till slut till och med - president Eisenhower.

På samma sätt riktas Josefssons bannstråle alltså även mot en person vars grundsyn på bortträngda minnen i stort sett är identisk med en ärkeförnekare som Loftus. Och en person (Göran Lambertz) som för inte så länge sedan drev sin egen kampanj för "felaktigt dömda"

Visst bör man försvara även Christianson och Lambertz mot Josefssons mccarthyistiska kampanj. Men det bör inte få en att tro att dessa herrar är några som man kan hålla i handen när det stormar...

onsdag 25 december 2013

Att tränga bort obehagliga saker

Somliga säger att obehagliga minnen inte kan trängas bort. På senare tiden har de fått en hel del massmedialt stöd efter att Dan Josefsson publicerade sin bok och sin dokumentär. Min åsikt är att denna högkonjunktur för förnekarna inte kommer att vara speciellt långe. Anledningen är att de personer som själva har egna erfarenheter av bortträngning är så så pass många att kampanjen förr eller senare kommer att falla ihop av sig själv.

Jag kommer här att kort redogöra för tre exempel från mitt eget liv hur minnen har trängts bort. Det handlar i just dessa exempel inte om några djupt traumatiska händelser utan om andra typer av ångestfyllda upplevelser. Det handlar också om  upplevelser i vuxen ålder. Jag bör tillägga att bortträngning i vuxen ålder är mycket mer ovanligt än bortträngning i barndomen. Det är dock min åsikt att personer som har lärt sig att tränga bort i barndomen mycket lättare kan göra det senare i livet.

Det första exemplet är från 1977. Då gick jag och såg en film som hette The Deep,  på svenska "Djupet". Det är en av de ytterst få filmer som jag har gått ut från innan jag sett den färdigt. Varför gjorde jag det? Det finns två förklaringar. Dels den som bygger på mitt medvetna minne då det begav sig. Dels den som måste ha varit den sanna.

Som jag mindes det då, gick jag ut någon gång i slutet  av filmen för att den var tråkig. Ingenting hände. Trodde jag. Tills jag såg om den på TV många år senare.

Det var då jag upptäckte att den verkligen var otäck. Det var mycket otäckt våld i den, som kulminerade i vad som endast kan beskrivas som ett sadistiskt rituellt övergrepp mot en kvinna. Jag måste ha sett det, för det kom så pass tidigt i filmen så jag kan inte ha gått ut då.

Jag har bara en förklaring. Det är att jag blev så illa berörd av den otäcka handlingen, att jag inte stod ut. Men jag blockerade minnet av det, så det täckminne jag skapade var att jag gick ut för att filmen var... tråkig.

Det andra exemplet är från 1979, eller möjligen 1980. Då läste jag Jenny Berthelius thriller Järnblommorna.. Jag läste ut den och mindes den som oerhört tråkig, även den. Inget hände ju, trodde jag, och jag jämförde boken med Ira Levins "En vacker dag", som den hade stora likheter med. I Ira Levins bok, liksom i Berthelius, styr en dator världen. Hos Levin visar det sig mot slutet att denna dator är programmeras av ett cyniskt härskande skikt - som använder den för att kontrollera den underkuvade majoriteten.

När jag läst ut Berthelius bok var min minnesbild att det i den inte fanns ett härskande skikt alls. Utan datorn styrde ensam. Jag minns att jag tyckte att det var löjligt, och tråkigt. Det var vad jag trodde innan jag läste om boken 2008.

Då upptäckte jag att minnet var en oerhörd försköning. Inte nog med att det fanns ett härskande skikt i Berthelius bok, det var hundra gånger mer vedervärdigt än hos Levin. För hos  Berthelus finns det stora kliniker där människor i den förtryckta majoriteten ligger hjälplösa på sjukhus. Inte för att de är sjuka, utan för att de ska ligga där som ofriviulga organdonatorer. De är nerdrogade, genomlider sina liv i en tröstlös mardröm.  Detta för att det häskande skiktet till och från ska kunna ta deras organ för att tillförsäkra sig själva ett mycket långt liv.

Detta måste jag helt enkelt ha läst, för jag läste ut hela boken. Men detta skräckscenario trängde jag bort, och fyllde det med täckminnet att boken var tråkig - och att den bara handlade om en dator som ensam hade makten.

Mitt tredje exempel är från 1991. Jag skulle gå till akuttandvården.  Jag var av någon anledning ovanligt rädd denna gång. Jag gick med skälvande steg till mottagningen. Där satte jag mig i tandäkarstolen  Ångesten var stor.

Dröm om min förvåning när tandläkaren då sade "nu är vi klara, du kan gå upp". Jag frågade förvånat "men ska du inte borra?".  Han svarade, lika förvånat, "men det har jag ju gjort!". Jag tittade på klockan - det hade gått en timme. Men mitt medvetna minne var att det bara hade gått några sekunder.

Här hade jag nog inte trängt bort efteråt, jag måste ha dissocierat från den sekund jag satte mig, Jag kan inte ha somnat - ingen tandläkare borrar i en sovande patient. Och det kändes inte som att jag hade sovit. Det kändes som om ingen tid alls hade gått.

Dessa exempel har ju en stor beviskraft för mig själv - för jag vet ju att dessa saker hände. Men jag medger att en person som har en väldigt negativ inställning till mig kan hävda  att jag helt enkelt ljuger. De två första händelserna kan ju inte ens teoretiskt kontrolleras, den tredje skulle kunna kontrolleras endast om man hittade tandläkaren i fråga och denne mindes händelsen.... Men det lär ju inte gå i praktiken.

Men det finns ju faktiskt ett otal dokumenterade fall där liknande fenomen har bekräftats....,

tisdag 24 december 2013

Julfirande och matrilinjärt släktskap

Ni har kanake inte har tänkt på det, men på julen firar vi ett barn vars släktskap var helt och hållet matrilinjärt. Enligt Matteus- och Lukasevangeliernas födelseberättelser saknade Jesus allt släktskap på faderslinjen.

Att sedan samma evangelier på andra ställen ologiskt nog presenterar två (sinsemellan oförenliga) patrilinjära släktträd till Jesus måste ses som en eftergift till patriarkal konvenans.

Enligt Bibeln behövde alltså frälsaren, som ska förlösa mänskligheten från all synd, en biologisk moder, men ingen biologisk fader. Och den formelle fadern, Josef, är en blek figur som snabbt försvinner från berättelsen.

Och i Markus och Johannes nämns han inte alls.

På så sätt kommer Jesus till världen på samma sätt som enligt trobrianderna alla barn kommer till världen.

Intressant, eller hur?

måndag 23 december 2013

Jultomten är faktiskt död

Mitt lilla bidrag till att förstöra julstämningen spelades in av Cornelis Vreeswijk 1965 och kan lyssnas på här.

söndag 22 december 2013

Mitt telefonnummer har försvunnit i cyberspace

Det här är konstigt. Jag har aldrig varit med om detta förut.

Igår ringde jag Telia för att byta mitt telefonnummer mot ett hemligt dito. Fråga mig inte varför, men det har sina orsaker.

Jag pratade med en man i växeln. Han förklarade att det skulle vara fixat om några minuter. Nu hände inget inom dessa minuter. Och när det gått ett halvt dygn hade inget hänt.

Då ringde jag igen. Det var en kvinna som svarade och sa att det skulle fixas med en gång. Det gjorde det också. Men inte riktigt som det var tänkt.

Jo, numera kan man inte ringa det gamla numret. Om man gör det får man reda på att det inte finns. Men det nya numret, det som jag skulle ha istället, går inte heller att ringa. Om man försöker får man också där veta att det inte finns...

Men jag KAN ringa ut. Men ingen kan ringa till mig. Det gamla numret finns inte längre, och inte heller det nya. I princip kan man nog säga att trots att jag har en fungerande telefon har jag inte längre något telefonnummer.

1991 kände jag en mytoman som en kort tid lyckades lura mig att han genom någon miss av Telia kunde ringa ut utan att ha något telefonnummer. Så han slapp att betala räkningar. När jag då föreslog att jag skulle använda hans telefon till att prata några timmar med en väninna i Danmark blev han väldigt nervös och sa med ett skräckslaget tonfall att det ville han nog inte. Så jag antog efter lite grubblande att han nog betalade räkningar, trots allt..

Det antar jag att jag också kommer att få göra för de samtal jag ringer idag. Frågan är väl bara om räkningarna kommer att stå på mitt gamla nummer eller mitt nya. Eller något tredje, som jag ännu inte känner tlll.

Jag har ringt Telia fyra gånger sedan dess. De har kollat och bekräftar att det är som jag säger. Och de säger att de inte vet vad som hänt, men att "arbete pågår". De säger också att de aldrig har varit med om något sådant förut. Senast jag pratade med dem sa de att det troligen kommer att ordna sig imorgon.

Jag hoppas att de har rätt.

Men om det inte är fixat om något dygn säger jag upp abonnemanget och övergår till att endast ha en mobil med betalkort. Som inte står skriven på mig. Då behöver numret inte vara hemligt, och då slipper det också att genomgå det gruvliga ödet att spårlöst försvinna i något hål i cyberspace.
-----------------------------------------------------------------
TILLÄGG 23/12
Ungefär klockan 13 idag började numret funka.

lördag 21 december 2013

Endast 39 procent vill ha kvar kungen

I en artikel i DN idag kan man läsa detta:

"Enligt DN/Ipsos decembermätning så tycker svenska folket nu att det är dags för kungen att lämna över till kronprinsessan Victoria. Av de tillfrågade vill 48 procent att kungen ska lämna över tronen, medan 39 procent vill att han ska sitta kvar. Det är första gången som andelen som vill att kungen kliver av är större än gruppen som vill att han sitter kvar.... 

Den största förändringen sedan den senaste mätningen i maj 2011 är att motståndet mot monarkin ökar. Nu vill 27 procent avskaffa monarkin, en statistiskt signifikant ökning med sex procentenheter. –Man kan se att andelen väljare som vill behålla monarkin har minskat stadigt sedan den första mätningen 2005."

De flesta vill ändå bibehålla monarkin, även om stödet för den gradvis minskar.

Det finns ett gammalt och lite elakt uttryck som går så här: "Det är inte monarkin i sig jag är mot, utan kungen personligen". Om man får tro undersökningen tycks detta faktiskt vara den inställning som de flesta har idag! Själv är jag mot monarkin i sig, men om jag måste välja om jag vill ha den nuvarande kungen eller Victoria som regent skulle jag också välja Victoria.

fredag 20 december 2013

Pessimistiska tankar

I går satt jag på ett bibliotekscafé och läste Åsa Schwarz thriller Och fjättra Lilith i kedjor (2005). Det var en omläsning, jag har läst den en gång förut:  På sätt och vis är den riktigt intressant.

Men då  -och alldeles oavsett boken - började jag också att tänka,  och fick de mest pessimistiska tankar om mitt bloggande.

Jag har skrivit meningsfulla blogginlägg och meningslösa dito. Jag har skrivit och skrivit sedan 2007. Men, i cyberrymden kan ingen höra dig skrika, eller rättare sagt, skriken är inte speciellt effektiva.

Och jag skulle bli förvånad om det samlade resultatet av mitt skrivande ligger speciellt långt ifrån plus minus noll.

/Suckar resignerat./

torsdag 19 december 2013

"Många vittnar om jungfrufödslar"

I en artikel i DN får vi reda på att en en undersökning  i USA visar att 0,5 procent av alla kvinnor anser sig ha fött barn utan att ha haft samlag. Undersökningen har släppts i dagarna, strax innan firandett av världshistoriens mest kända jungfrufödsel.

I artikeln kan vi läsa: "Forskaren Amy Herring vid University of North Carolina at Chapel Hill säger att rönen väcker intressanta frågor kring både sexualutbildning och hur folk svarar i enkäter och opinionsmätningar."

Fast det verkligt intressanta vore förstås om några av svaren inte kunde förklaras som resultat av dålig sexualutbildning och/eller dåliga enkätsvar...

tisdag 17 december 2013

En idealistisk kosmologi

Anledningen till att universum expanderar är väl inte så svår att räkna ut.

Det har legat i ensamhet  så länge att det nu desperat utvidgar sig i ett förtvivlat försök att hitta ett annat universum.

(Var snäll och berätta inte för Vetenskap och Folkbildning att jag skrivit detta, mitt rykte där är redan så dåligt som det kan bli...)

måndag 16 december 2013

KFML

KFML var en organisation som bildades 1967, och förkortningen står för Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna. 1973 bytte den namn till SKP (Sveriges kommunistiska parti) och långt senare till Solidaritetspartiet. Den lades slutligen ner 1989.

Den hade ett stort inflytande över ett stort antal frontorganisationer, de mest kända är förmodligen DFFG (De förenade FNL-grupperna) och FiB/Kulturfront.

Under sin stormiga livstid fick den vara med om fyra avgörande splittringar.  Dels 1968, då en helt absurd strömning som kallade sig Rebellrörelsen bröt sig ur. Dels 1970, då KFML (r) bildades. Dels 1977, då flera av organisationens grundare, några av deras främsta fackliga aktivister,  och deras anhängare, mer eller mindre drevs ut. Flera av dessa gick senare till socialdemokraterna eller VPK.

Slutligen 1980, då en grupp bröt sig ur och bildade SKP (m-l) -  efter ett tag bytte man namn till SKA (Sveriges kommunistiska arbetarparti).

Varför skriver jag om detta just nu? Huvudsakligen av två orsaker. Dels har jag upptäckt att jag egentligen när det begav sig tyckte bättre om denna strömning  än jag medvetet fattade.

Det är inte bara trauman som kan trängas bort. Känslor som står i strid med vad man bestämt sig för att tycka och känna kan också göras omedvetna, eller åtminstone randmedvetna.

Om någon i tidigt 70-tal hade frågat mig om vad jag tyckte om denna strömning skulle jag svarat något nästan svavelosande negativt. Men strax under ytan var jag faktiskt imponerad. Och - på sätt och vis - riktigt positiv.

Missförstå mig inte - de positiva känslorna innebar inte någon sympati med KFML:s förebilder Mao eller Stalin. Stalin hade jag läst tillräckligt om redan i nio- till elvaårsåldern. Visserligen från "borgerliga" källor, men ändå tillräckligt solida och övertygande för att jag inte skulle kunna falla för frestelsen att bli stalinist.

Maoism hade jag nog vaccinerat mig mot vid samma tidiga ålder, eftersom jag då varje månad från och med november 1964 fick ta hem senaste numret av bildtidningen Kina från Fredhällskolans bibliotek. Det var en officiell kinesisk propagandatidning på svenska.  Ingen annan ville ha den, så jag fick den varje gång den kom. . Den var någorlunda sansad ända till sommaren 1966. Då kom kulturrevolutionen och Maokulten gick över alla gränser. Det blev mer och mer pinsamt. Jag minns inte många detaljer, men jag har en minnesbild av ett foto av ett antal människor som satt på en gräsmatta. De läste ur Maos lilla röda.

Under bilden fanns en bildtext om att kinesiska meteorologer lär sig att bättre behärska de meteorologiska lagarna genom att inspireras av ordförande Maos tänkande! Jag minne att jag blev alldeles förbluffad! *

Nej, vad som imponerade på mig var stora delar av KFML/SKP:s praktik. Att KFML dominerade ett antal fronter känner många till. Och ofta används det för att visa hur diaboliskt manipulativa KFML var. Men man kan ju se det på ett annat sätt. Att så många människor som kämpade för konkreta frågor på helt olika områden låt sig "domineras" av en organisation som KFML visar ju ändå att denna organisation hade en poltik som passade bra in med behoven hos de som kämpade för olika frågor.

Vare sig det nu var Vietnam, hyresgästfrågor, kulturfrågor, kampen mot EEC, skolfrågor, etc etc. hade KFML en så pass realistisk politik att de kunde få ett starkt inflytande i fronter som sysslade med dessa och andra frågor.

I jämförelse kan nämnas hur "trotskisterna" i RMF, som på papperet hade en mycket logisk och sammanhängande teori om hur man skulle bygga upp enhetsfronter, i praktiken nästan inte lyckades alls med dessa - åtminstone inte förrän kanske 1974- 75. Och även då i mycket begränsad skala, som inte kunde jämföras med vad KFML en gång lyckades med.

Och medan de andra vänstergrupperna till vänster om VPK under tidigt sjuttiotal var implicit eller explicit antifackliga lyckades KFML/SKP med parollen "gör facket till en kamporganisation" åtminstone lokalt vinna en hel del fackliga framgångar.

KFML:ana var dessutom ofta, men långtifrån alltid, sansade och ofta dessutom sympatiska. I motsats till errarna brukade de inte slå verbala ishackor i huvudet på folk som de inte gillade, och de hade ofta en mjuk och ödmjuk framtoning.

Egentligen stod de nog på sin absoluta höjdpunkt 1970, då de fick 0,4 procent i riksdagsvalet. Efter detta började en långsam nedgång, som började accelerera 1976-77. Och efter 1980 (efter den sista stora splittringen) var de en spillra av sitt forna jag, som sedan gradvis tynade bort. I alla fall är det mitt intryck.

Men -  så till den andra saken. Det skulle vara intressant om någon skrev denna strömnings historia Med denna strömning menar jag mer exakt här då KFML/SKP/SolP, dess märkliga "tvillingorganisation" MLK (Marxist-Leninistiska Kampförbundet, som kom från VUF, em som ändå räknades som någon sorts dubblett till KFML!), och även utbrytningen från 1980, SKA.  (KFML(r) var något helt annat, och tillhör egentligen inte samma tradition, trots att de kom från KFML).

Historiken måste förstås också innefatta de olika frontorganisationer där  KFML etc hade ett avgörande inflytande.

Jag får nästan lust att göra ett försök själv, men eftersom jag definitivt är för blyg för att kontakta människor och be dom berätta om den  politiska aktivitet de bedrev för årtionden sen är jag inte så lämplig. Fast jag skulle förstås kunna läsa genom en massa gamla tidningar och redovisa mina intryck.

Om inte KFML och deras efterföljare hade så naiva illusioner om Maos Kina (och därmed indirekt i viss mån också om Stalins Sovjet) hade de kanske kunnat utvecklas till en mer bestående vänsterströmning. Viljan saknades inte, inte heller  seriositeten. Men den grundläggande lojaliteten till Kina och en maostalinistisk idétradition blev i slutändan ett helt avgörande hinder….
----------------------------------------------------------------------------------
*Ifall någon till äventyrs skulle vilja testa om jag kan ha falska minnen genom att kolla upp bildtidningen Kina och se om den bild jag minns fann där, vill jag för säkerhets skull säga att jag inte är hundraprocentigt säker på att just den bilden och texten fanns i just bildtidningen Kina under dessa år. Men om den inte fanns där, fanns den i någon annan kinesisk publikation - jag vet att jag har sett den....

lördag 14 december 2013

Tankeväckande av NoBoyToy

Jag skrev ett inlägg den 10 december, som jag av anledningar jag inte ska gå in på här tog bort från denna blogg. Det är nu inte helt borta, det finns kvar på en annan av mina bloggar.

Men så idag kom jag att tänka på att en uppfriskande kommentar om Dan Josefsson som NoBoyToy skrev under det inlägget faktiskt borde bevaras till eftervärlden. I en tid när det närmast bedrivs en kult av den mannen är sådana kommentarer i högsta grad välkomna! Här är det. Lås och begrunda!
-----------------------------------------------------------------------------
Erik: Ja, det måste ju handla om att utnyttja fallet Quick, i syfte att skapa oros-debatt kring bortträngda minnen?

Bortträngda minnen har öht inte med fallet Quick att göra. 

Dan Josefsson som för närvarande skriker högst i debatten är galet onyanserad. Han gör en dokumentär som han kallar "Kvinnan bakom Thomas Quick" och då syftar han på en avliden dam som inte längre kan försvara sig, vid tidpunkten för Quicks erkännanden ca 80-90 år gammal, Margit Norell, som ska ha varit HANDLEDARE för Quicks alla terapeuter under 10 års tid men som inte själv har jobbat med honom, knappt ens träffat honom vad jag förstår. Jobbade tanten ens heltid på Säter vid den åldern?

Den här äldre damen, utmålar Dan Josefsson i sin dokumentär, som om hon skulle ha haft enväldig kontroll/makt över alla terapeuter på Säter som jobbade med Quick under de ca 10 år som han erkände sina brott? 

Inte nog med det - hon skall alltså också ha haft fullständig makt över hela brottsutredningen, samtliga inblandade polismän och åklagare samt även alla 5 olika domstolars nämndemän? 

Personer som den här äldre damen, alltså skall ha haft enväldig makt över:

1. Överåklagare Christer van der Kwast.
2. Psykologiprofessor Sven Å Christiansson. (vittnar i rättegång)
3. Förhörsledare Seppo Penttinen.
4. Rättläkare Anders Eriksson som vittar om obduktionen av offren.
5. Psykolog Birgitta Ståhle.
6. Advokat Claes Borgström.

Alltså?? Jag skulle våga påstå att Dan Josefsson ägnar sig åt grovt förtal av den avlidne Margit Norell. Dan Josefsson måste ha en rejäl skruv lös.

fredag 13 december 2013

Det kanske också gäller TV-dokumentärer som inte handlar om egyptologi?

"Tv-producenternas oförmåga att acceptera att egyptologin är ett ämne i ständig utveckling, där det finns få enkla svar, har fått många professionella egyptologer att gnissla tänder av ilska när de genomlider ytterligare en 'dokumentär' där ytterst komplexa ämnen förenklas till sin mest basala nivå"".

Joyce Tyldesley, Tutankhamens förbannelse: den oändliga historien om en egyptisk kung (Norstedts 2013) , s. 217-18

onsdag 11 december 2013

Valkyrior - kvinnlig aggressivitet under patriarkal kontroll

De flesta har väl hört talas om valkyrior. De var en form av övernaturliga kvinnliga väsen i den vikingatida mytologin.

De förekommer ofta i dikter från 800- och 900-talen. De kan ju inte direkt  beskrivas som timida kvinnliga väsen. Namnet Valkyria betyder ordagrant "den som väljer ut de slagna" och det finns teorier om att det från början skulle ha handlat om verkliga kvinnor som fick välja ut vilka besegrade fiender som skulle dödas.

Men från de texter vi känner till sågs de som övernaturliga väsen. Många av dess egennamn (som Hildr och Gudr) är ofta synonymer till ordet "strid".

Dessa väsen sådde split bland fiendens män, deltog i striden och grep och kanske även slukade de stupade.

De band och lossade bojor, red genom luften och kastade spjut. I en del berättelser framställs de som värdiga, spjutbärande ryttarinnor, i andra som råa och vilda och kopplade till blod och massakrer.

Men hur imponerande alternativt motbjudande de än kan uppfattas som är de inte självständiga. De ses som Odens direkta redskap. De är en föreningslänk mellan Oden och de döda på slagfältet. De står för en kvinnlig aggressivitet, ja, men den är inte "okontrollerad". Den är enligt myterna i högsta grad kontrollerad - av den mest aristokratiska av de vikingatida gudarna.

Det är ingen tillfällighet att "valkyria" ofta är ett positivt laddat ord i högerextrema, "nationella" och rasistiska kretsar. Det skulle det inte vara om det hade handlat om från den patriarkala makten självständiga väsen...
testar
Valkyrian Brünnhilde tolkad av Arthur Rackham.

tisdag 10 december 2013

Dan Josefsson och återkallade minnen

Medan Dan Josefsson behandlar de få "forskare" han får tag i från debattens ena extremkant som den berusade behandlar lyktstolparna - inte för att få upplysning av utan för att luta sig emot, verkar de som vet bättre vara tysta. Eller också tar inte de media jag tagit del av in dem.

Hur som helst, de som vill se hur Josefsson förvränger har inte precis någon brist på litteratur.

Här vill jag gärna länka till artikeln Recovered Memories av Heidi Sivers, Jonathan Schooler och Jennifer Freyd, forskare vid universiteten i Stanford, Pittsburgh och Oregon. Den som blir illa berörd av förövarfösvararfrontens selektiva urval av "forskare" bör inte nöja sig med detta, utan aktivt ta reda på hur forskningsläget verkligen ser ut.

Nu hoppas jag att jag kan slita mig från nätet ett bra tag. Och minska risken för att få ett nervöst sammanbrott.

lördag 7 december 2013

För att nu inte...

... det föregående inlägget ska ses som en naiv progaganda för monoteismen, bör jag påpeka att 1500 år innan israeliterna började utvidga sin makt i Kanaan och efterhand började bekämpa rester av en kananeisk offerpraktik hade människooffren upphört i Egypten, ca 2800 f.kr.

Möjligen finns det här ett samband eftersom israeliterna enligt sina egna myter hade en period av nära relationer med Egypten - och deras religionsgrundare hade ju enligt Bibeln faktiskt också ett egyptiskt namn - Mose.

Monoteistiska myter om polyteismens inneboende ondska är lika förenklade som nyhedniska myter om monoteismens inneboende ondska. Världen är mer komplicerad än många tror. Det gäller även religionens värld.

Monoteism och familjeauktoritet

Många har föreställningen att framväxten av monoteistiska religioner förstärkte fadersauktoriteten, liksom föräldrarnas makt över barnen.

Det är en mycket förenklad bild. Jag har skrivit om detta förut, men här ska jag kortfattat på ett (hoppas jag) pedagogiskt sätt visa att påståendet är en aning problematiskt.

Föräldrarna i den polyteistiska kananeiska kulturen hade rätt att offra sina barn till gudarna. När den monoteistiska israelitiska religionen tog över förlorade de denna rätt.

Föräldrarna (i praktiken fadern) i den polyteistiska förislamska kulturen hade rätt att bergrava nyfödda döttrar levande. I och med segern för det monoteistiska islam försvann denna rätt.

Föräldrarna (även här nästan alltid i praktiken fadern) i de polyteistiska romerska och fornnordiska kulturerna hade rätt att sätta ut oönskade barn i vildmarken för att dö. I och med segern för den monoteistiska kristendomen förlorade de denna rätt.

Det är egentligen inte så konstigt. De "hedniska" gudarna var i hög gtad immanenta - och på så sätt gudomligförklarades inte endast naturen, utan ofta även samhället, När samhällena var egalitära och matrilinjära ledde det inte till något alltför farligt, men när patriarkala familjer och klasskiktning uppkom skapade det bilden av gudar som var garanten för de ojämlika sociala relationer som fanns vid varje givet tillfälle.

Nu kan ju förstås även monoteismen ha den funktionen - och har det mycket ofta. Men det finns en skillnad.

Eftersom den monoteistiska (enda) guden ses som stående så högt över både natur och samhälle kan de lättare ses som bärare av ett normsystem som är oberoende av familjen och samhället. Och som lättare kan användas som en oberoende måttstock med vars hjälp man kan kritisera en social praxis.

Även den mäktigaste famijefader måste ju böja sig för en monoteistisk gud....

fredag 6 december 2013

Jag har inte sett dokumentären om Alice Babs.....

... jag väntar tills den kommer på SVT Play (där den inte verkar finnas nu).

Men det är två saker jag vill säga. Dels att de stora media verkar nästan generade, när de alls skriver om den. Jämför det entusiastiska omfamnandet av Dan Josefsson!

Det andra är att bakom hela historien (och medias reaktioner) verkar ligga en grundprincip: familjen är helig. Många utgår automatiskt från att Alica Babs barn nog måste göra den bästa bedömningen, och att de väl ändå vill sin mor väl.

Det är naturligtvis klart möjligt att det är så. Men det kan vi inte veta. Om man på förhand utgår från det har man samma logik  som gör att många ofta avvisar anklagelser att barn far illa i en familj med att föräldrar ju ändå vill sina barn väl, det här kan man väl inte spekulera i, det här är säkert överdrivet etc.

Saken är den att när det gäller misstankar om att barn far illa i en familj är det inte föräldrarna (eller med dem nära allierade personer eller myndigheter) som bör ha tolkningsföreträdet.  På samma sätt är det om det är "tvärtom" - dvs misstankar om att åldrade föräldrar behandlas illa av sina barn. Att reagera med att automatiskt utgå från att barnen förstås vill sina föräldrar väl, och alla vet ju hur hemsk demens är etc. etc. räcker inte. Så länge inga oberoende fått utreda anklagelser och motanklagelser kan vi inte veta.

Barn äger inte sina föräldrar, lika lite som föräldrar äger sina barn.

På 60-och 70-talen började den slutna familjen ifrågasättas av många. Men utvecklingen bröts någon gång på vägen. Idag ses den av alltför många som helig igen.

Det bådar inte gott. Inte för utsatta barn. Och inte heller för åldrade föräldrar, som är utlämnade till barnens beslut - och godtycke.
--------------------------------------------
PS.  Nu går programmet att se här.

torsdag 5 december 2013

Att finna Gud i ett stilla sus

I Första Kungaboken 19:11-13 i Gamla Testamentet finns ett parti som jag läste som barn. Jag minns att jag blev tagen, så tagen att jag rös.

Handlingen runtomkring går jag inte in på här, men scenen inleds med att profeten Elia får budskapet att gå upp på berget för att möta Gud. Han gör det, och sedan följer detta.

"En stark storm som klöv berg och krossade klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom ett jordskalv. Men Herren var inte i skalvet. Efter jordskalvet kom eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden kom ett stilla sus. När Elia hörde det gömde han ansiktet i manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då ljöd en röst som sade: ”Varför är du här, Elia?” "

Det som grep mig var förstås att Gud inte stod att söka i de stora imponerande händelserna - stormar, jordskalv, eld. Men när Elia förnimmer ett stilla sus inser han att Gud finns där.

Som sagt, jag rös. Och var samtidigt väldigt imponerad av vad jag såg som grundidén i stycket.

onsdag 4 december 2013

Dan Josefsson "förbättrar" Quicks story

Jag har flera gånger påpekat att Thomas Quicks historia inte har någon relevans för påståenden om "falska minnen" eftersom han sade att han ljög, inte att han hade falska minnen.

Men nu noterar jag att i den nedan nämnda DN-artikeln (som jag av princip inte länkar till, men ni hittar den...) har Dan Josefsson lagt till något nytt. Nämligen detta: "Till slut var han så drogad och förvirrad att han började tro på sina egna lögner. Här är han inte unik. Det finns många offer för regressionsterapi som varit med om samma sak och i USA har detta lett till stora skadeståndskrav mot terapeuter."

Eureka! Nu har Josefsson omformulerat storyn så att den lättare kan användas för att diskreditera överlevare. Nu är det bara det att i den version Hannes Råstam gjorde känd 2008 sade inte Quick något sådant. Tvärtom. Han talade konsekvent om medvetna lögner.

Men om det ändå nu vore så att Quicks lögner efter hand hade förvandlats till falska minnen hade dessa i så fall en mycket märklig tendens att dekonstrueras så fort Quick träffade Råstam! Tänka sig...

Dan Josefsson är en mycket ohederlig människa. Med ett mycket speciellt syfte.

Mordet på Josefin

Det här är en sång jag blev både sorgsen och skräckslaget fascinerad av som barn. De senaste dagarna har jag fått den i huvudet och går omkring och nynnar på den.

När man lyssnar på den igen ser man faktiskt hur obehaglig och rå den är. Det är underförstått att det inte är något anmärkningsvärt i att mannen ska slänga sin flickvän i havet för att skeppet ska komma av grundet.

Men det där om att hon satt på havets botten och sydde med symaskinen tror jag nog gav mig någon form av odödlighetshopp...

Om Dan Josefssons favorit i forskarvärlden...

....minnesforskaren Elizabeth Loftus, som förresten nyligen lämnade USA:s psykologförbund för att slippa ställas till svart för anklagelser om oetisk verksamhet (mer om det senare) - skrev jag redan 1993.

Tillsammans med en inledande kommentar la jag upp det på denna blogg den 4 aougusti i år, men eftersom ämnet har fått förnyad aktualitet lägger jag ut inlägget igen.
----------------------------------------------------------------------
Elizabeth Loftus om egna och andras minnen
Bloggen Sanningen om papparättsrörelsen frågar sig varför TT valde att träffa just Elizabeth Loftus på psykologikongressen i Sverige. Loftus är en av de få psykologer i USA som ställt hela sin prestige på spel för att backa upp organisationen False Memory Syndrome Foundation (FMSF), som organiserar personer som anklagats för sexuella övergrepp mot barn.

Loftus tvekar inte, trots att även hon nog borde inse att om man samlar hundratals människor i en organisation för "falskt anklagade" kan de knappast alla vara oskyldiga. För att uttrycka det lite försiktigt.

1993 skrev jag en artikel i tidskriften Spegeln med rubriken De tar ifrån de utsatta deras verklighet. Den handlade om just övergreppsförnekarna - från Sigmund Freud - till Elizabeth Loftus.

Nedanstående är alltså avsnittet om just Loftus i denna artikel. Jag läste två av Loftus böcker innan jag skrev den. Jag blev uppriktigt sagt förvånad över hennes egendomliga attityd inte endast till andras, utan även till sina egna minnen. När jag slutligen insåg att hon sade sig själv endast (!) ha falska minnen av sin far, förutom av när han dog, samtidigt som hon sade sig minnas andra saker från barndomen "på riktigt", som att ha blivit utsatt av en barnvakt i sexårsåldern, - tedde det sig lite märkligt. I synnerhet som Elizabeth Loftus far faktiskt dog först när hon själv var i vuxen ålder! Det ställde, tyckte jag, en del märkliga frågor om karaktären av hennes eget nästan drömlikt motsägelsefulla minne, och hur detta möjligen kunde ha påverkat hennes teorier.

Detta är naturligtvis att psykologisera över Loftus, vilket en del kan tycka vara tveksamt. Men i sammanhanget tyckte jag faktiskt att det var befogat. Så efter en viss tvekan tog jag med detta i slutet av avsnittet om Loftus,

Jag tycker att det jag skrev om henne står sig. Men vill gärna medge att Loftus efter detta har genomfört några nya "experiment" som inte nödvändigtvis helt och hållet berörs av kritiken jag här riktar mot de hon hade utfört när jag skrev artikeln.

När avsnittet inleds har jag just diskuterat hur FMSF använder sig av rena charlataner som "vetenskapligt" stöd , och kommer sedan in på Loftus.
------------------------------------------------------------------------------------------
Från min artikel i Spegeln 4/93..
"En mer respektabel auktoritet (i själva verket deras absolut tyngsta vetenskapliga stöd) som slutit upp bakom FMSF är Elisabeth Loftus. Hon är professor i psykologi vid Washingtons universitet med minnesforskning som specialitet. I hennes till svenska översatta bok Vårt minne (Liber förlag, Stockholm 1982) driver hon konsekvent tesen att minnet är otillförlitligt. I den vetenskapliga debatten om minnets karaktär befinner hon sig på den extremkant som hävdar att minnen kan konstrueras upp och förvrängas nästan hur som helst. Hon har bland annat hävdat att hon i laboratorieexperiment lyckats inplantera falska minnen av att i barndomen blivit övergiven i ett shoppingcenter.

Bortsett från att det är milt sagt tveksamt om ett sådant minne på något sätt kan jämställas med minnet av ett sexuellt övergrepp uppstår en annan fråga: hur många barn har inte upplevt att de blivit 'övergivna' på ett shoppingcenter eller annan offentlig plats?

Det måste tillhöra något av de vanligaste ångestupplevelserna under barndomen och det är långtifrån säkert att Loftus verkligen "inplanterat" detta minne. Det kan mycket väl vara så att hennes manipulationer inte ledde till något annat än att verkliga reella minnen dök upp.. Den dag Loftus verklige lyckas "inplantera" minnen av traumatiska händelser som inte drabbar var och vartannat barn skulle hennes position onekligen vara starkare.

I övrigt är hennes lyckade försök till "inplantering" av minnen milt sagt anspråkslösa. Att få folk att tro att människor har rakt hår istället för lockigt eller andra rent kognitiva minnesförändringar är med all sannolikhet helt irrelevanta vid en diskussion om återupplevda djupt traumatiska minnen. Loftus har samma grundsyn som de svenska "vittnespsykologer" som grundligt diskrediterat sig i incesträttegång efter incesträttegång. När hon exempelvis i rättegången mot en man, vars nu vuxna dotter mindes hur fadern när hon var åtta år våldtagit och mördat en kamrat till henne, försöker bortförklara minnet med att dottern först trodde att mordet hade skett på förmiddagen och senare ändrade sig till eftermiddagen använder hon sig onekligen av samma pedantiska metod som de svenska vittnespsykologerna.

Hon framträder ofta på försvarets sida i rättegångar för att försvara personer som är misstänkta för våldtäkter och övergrepp mot barn. (Se henne Witness for the Defence, S.t Martin Press, New York 1991). I rättegångar som rör sexuella övergrepp mot barn betvivlar hon rent rutinmässigt barns berättelser och driver alltid linjen att minnen kan vara 'insuggererade' av vuxna.

När det gäller vuxna som återupplever sexuella övergrepp under terapi misstänker hon alltid att det är terapeuterna som insuggererar minnen. Döm då om läsarens häpnad när Loftus i Witness for the Defence plötsligt avslöjar att hon själv utsatts för sexuella övergrepp i sexårsåldern. Hon beskriver sitt eget minne, ironiskt nog utan skuggan av tvivel på att det har ägt rum. Hon drar upp sitt eget minne för att bemöta dem som hävdar att hon inte har rätt att uttala sig om sexuella övergrepp mot barn eftersom hon aldrig någonsin haft professionell kontakt med utsatta barn! Egendomligt nog använder hon inte den teoretiska apparat som hon använder för att slå sönder andras minnen på sina egna minnen av övergrepp.

Loftus är en egenartad person, som verkar drivas av starka motiv i sin kamp för att betvivla minnen. Hon drar flera gånger upp sig själv som exempel i sina diskussioner. Hon berättar till exempel i Vårt minne att det enda minne av sin far förutom hans dödskamp hon har är falska minnen, som konstruerats upp från fotografier hon sett. Det är lite egendomligt med tanke på att hennes far dog när hon var i vuxen ålder.Det är onekligen också egendomligt att hon enligt egen uppgift inte har några som helst barndoms- eller andra minnen av fadern, samtidigt som hon klart minns sin barnvakts sexuella övergrepp från när hon var sex år. Det skulle vara frestande att gå längre i spekulationer om Loftus´ egenartade förhållande till sitt eget och andras minne, men jag stannar här."

tisdag 3 december 2013

Dan Josefssons suspekta källor

En av de två suspekta vittnespsykologer som Dan Josefsson stöder sig på i den nedan nämnda artikeln är Astrid Holgersson som har medverkat i pedofilförsvararen Ralph Underwagers tidskrift "Issues in chld abuse accusations" .

Underwager menade att pedofilerna djärvt borde hävda att de "utförde Guds vilja". I USA var Underwager allmänt diskrediterad men bland de svenskar som valde att medverka i dennes tidskrift fanns förutom Holgersson också Lilian Öhrström och Max Scharnberg. Se mitt inlägg "Svenska debattörer medverkar i pedofilförsvarares tidskrift.".

Bockfoten sticker fram, del 4

För de som betvivlat att Dan Josefssons syfte med sitt "avslöjande" är att diskreditera alla som fått upp minnen av övergrepp i barndomen är hans artikel i DN/Kultur idag en nyttig påminnelse. Där beskriver han bland annat ”bortträngda minnen” som en "ovetenskaplig tro".

Själv ger han inga tecken på att ha tagit del av den seriösa debatten om frågan, mer än att ha intervjuat några personer knutna till False Memory Syndrome Foundation (som Eiizabeth Loftus, som valde att lämna USA:s psykologförbund efter anklagelser om oetiskt beteende.)

Hans hat mot alla som anser att minnen kan trängas bort ser ut att avspegla en önskan att diskreditera överlevare.

För alla som fått upp minnen av övergrepp i barndomen är Dan Josefsson en klart och entydigt definierad fiende. Det är ingen tvekan om var han står.

Hans projekt är en helhet. Som måste bekämpas.

måndag 2 december 2013

Aftonbladets skamliga roll

Av alla större tidningar är Aftonbladet den tidning som mest ensidigt och systematiskt understött lynchmobben i Quick-debatten. Det är också mig veterligt den enda tidning som till och med på ledarsidan de facto har tagit avstånd från existensen av bortträngda minnen - ett ställningstagande som normalt sett inte brukar förekomma på ledarsidor (som brukar överlåta den typen av diskussioner till dem som kan något om frågan).

Det är samma tidning som var ensam bland de större media (bortsett då från Aschbergs Insider i TV3) att publicera bilder på barn som var på flykt från incestanklagade fäder.

Det är den tidning där Jan Guillou fått hålla låda i över 20 år om hur lögnaktiga kvinnor, barn och överlevare som berättat om övergrepp i barndomen är (bortsett då från honom själv, han blir ursinnig när hans egna barndomstrauman ifrågasätts).

Till och med den annars oftast vettiga Åsa Linderborg har hoppat på lynchdrevet i Quick-debatten - och hånar alla de som vågar anmäla en avvikande åsikt;

Det känns sorgligt. Jag började redan i elvaårsåldern att gilla Aftonbladet, som efter Stockholms-Tidningens nedläggning blev den mest vänsterinriktade av de större tidningarna. Idag mår jag illa bara jag ser den.

Den senaste tiden har jag till och med konsekvent börjat köpa Expressen om jag ska köpa kvällstidning. Det är absolut ingen bra tidning, men jag bedömer risken mindre för att få en hjärtattack om jag läser den istället för Aftonbladet.

söndag 1 december 2013

De tidiga mormonerna - subversiva vänsterextremister?

Mycket kan hända med religiösa rörelser på 150 år. Ta mormonerna till exempel.

Idag är de aktiva politiker som tillhör mormonkyrkan goda borgare. Mer än så, de flesta verkar vara republikaner och många verkar driva en ekonomisk poltik som befinner sig någonstans på detta partis högerflygel.

Men så har det inte alltid varit. Under 1800-talet pågick i de mormonkontrollerade områdena i USA ett socialt experiment. Man genomförde mycket radikala åtgärder för att uppnå socioekonomisk jämlilkhet (däremot- förstås - inte jämställdhet mellan könen...).

Om detta har skrivits lärda akademiska verk, men jag blev lite häpen när jag såg nedanstående skildring i en officiell starkt tillrättalagd propagandabok som gavs ut i Sverige 1974 av Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.

Jag syftar på Den återupprättade kyrkan av William Edwin Berrett..

Den ger ett mycket officiellt intryck. Den ger som sagt en tillrättalagd och strömlinjeformad bild som ter sig …närmast antikverad.

Men så plötsligt hajar man till. För på sidorna  70-71 börjar det hända något intressant.

Under rubriken "Gemensamma ägodelar för alla" skriver Berrett bland annat:

"Enligt planen skulle alla kyrkans medlemmar utan förbehåll överlåta sina ägodelar till biskopen för sin församling. Biskopen skulle sedan såsom förvaltare av hela församlingens egendom... återge mark, förråd, kvarnar, verkstäder eller andra ägodelar på vissa villkor. Ingen fick äga mer land än han rätt kunde bruka. Vidare skulle det överskott av varor eller pengar som mark eller annan egendom kunde avkasta, utöver vad som behövdes för familjens uppehälle och förbättringar av anläggningarna, varje år överföras till församlingens allmänna förrådshus och fonder. 

Dessa församlingens överskott skulle sedan användas för hela gruppens bästa. Härav skulle de fattiga få hjälp. De sjuka, föräldralösa och änkor skulle få sina behov tillgodosedda. Vägar skulle byggas och ett utbildningssystem skulle upprätthållas. Kyrko- och samhällscentra skulle  uppföras och alla företag som var för hela gruppens bästa skulle genomföras. Detta system skulle förhindra uppkomsten av klasser, bannlysa girighet, själviskhet och liknande som i nutida samhällen motverkar det kristna broderskapets anda. ....

Deras sätt att vara slog hårt mot det ekonomiska systemets rötter i Amerika och gav alternativ till vinstbegäret som motivation för mänskligt handlande."


Och detta sägs till och med i en officiell historieskrivning! Idag är det inte svårt att hitta uttalanden från mormonpolitiker med en nyliberal agenda, som beskriver skatter som "stöld" och fördömer varje statligt ingripande i ekonomin. Samtidigt bugar de och bockar sig för Joseph Smith och Brigham Young som ses som "profeter" styrda av Gud - men om någon skulle föreslå att man skulle genomföra något som ens avlägset liknar grundarnas ekonomiska program skulle de med all säkerhet börja skrika om "gudlös kommunism" .

Om Mitt Romney hade gått till val på den tidiga mormonkyrkans ekonomiska program hade det ju varit väldigt intressant... Fast bara tanken är ju otänkbar...

En gång i tiden hade denna kyrka - som idag alltså ofta brukar associeras med det republikanska partiet och ibland även med dess högerflygel - ett ekonomiskt program som var oändligt mer antikapitalistiskt än Vänsterpartiets i Sverige. Tanken svindlar.