måndag 29 november 2010

"Utred hela nätverket kring Göran Lindberg"

Ovanstående är rubriken på en angelägen debattartikel som Monica Dahlström-Lannes har skrivit på Newsmill.

Under många år har föreställningen att Dahlström-Lannes avskedades som föreläsare hos polisen pga omfattande klagomål på hennes "bristande objektivitet" cirkulerat runt, på ett lite egendomligt sätt. Okonkret, utan specifika detaljer, har ryktena närmast haft karaktären av en modern folksägen. Ingen har berättat vilka som kom med "klagomålen" men många har bibringats uppfattningen att de fanns. Tyvärr har denna sägen spridits även av personer som borde vetat, eller rättare sagt som HAR vetat, bättre.

Nu visar hon i sin artikel vad det handlade om. Det var Göran Lindberg som avskedade henne, utan att egentligen våga stå för det. Det är naturligtvis inte speciellt konstigt med tanke på den mannens praktik. Han måste ha upplevt Monica D-L:s engagemang som hotande. Och det hade han ju, som bekant, rutiga och randiga skäl till....

Monica D-L tar också upp frågan varför det nätverk runt Göran Lindberg, som uppenbarligen fanns, inte utreds. Man singlar ut just honom - en extremt impopulär polischef - men de andra i denna kopplerihärva får gå fria. Ja, inte ens deras namn får komma ut. Det är en potentiellt explosiv rättsskandal, och man får vara tacksam för att Monica Dahlström-Lannes artikel på Newsmill bidrar till att göra mörkläggningen en aning svårare...

söndag 28 november 2010

Var Atlantis minoiska Kreta?

Det finns än idag de som tar Platons uppgifter om vad egyptiska präster skulle ha berättat om det sjunkna Atlantis på allvar. Detta trots att berättelsen beskriver något som inte kan ha skett - en sådan enorm landmassa som beskrivs kan inte sjunka på detta sätt.

De geologiska kunskaper vi har idag visar att vare sig Atlantis - eller andra påstått sjunkna kontinenter som Mu eller Lemurien - kan ha existerat.

Om det inte vore för att madame Blavatsky och den framväxande teosofiska rörelsen på 1800-talet tog upp Platons myt, och lade till en egen sådan om Lemurien, skulle nog ytterst få ha trott på dessa berättelser idag. Men nu spreds legenderna igen - och personer som Rudolf Steiner, James Churchward och andra byggde upp egna versioner av dem.

Just Atlantismyten är den äldsta av de tre. Den har under århundradena till och från tagits upp av fantasifulla personer med egna modifierade versioner av myten.

Men kan inte berättelsen trots allt ha någon form av verklighetsbakgrund? Vi bör hålla i minnet att fram till slutet av 1800-talet och början av 1900-talet betraktade historiker Troja, minoiska Kreta och mykenska Grekland som myter.

I J.V. Luces "The end of Atlantis: New iight on an old legend" (Thams and Hudson 1969) föreslås att Atlantismyten har en form av verklighetsbakgrund. Den skulle i själva verket ha handlat om minoiska Kreta.

Minoiska Kreta var under kanske 500 år en blomstrande civilisation. De byggde städer, tempel och så kallade palats och var Medelhavets kanske främsta handelsnation. Dessutom, men det tar inte Luce upp, präglades den av jämställdhet mellan könen och en religion som dominerades av kvinnliga gudomligheter. "Palatsen" eller snarare templen var obefästa, liksom städerna. Konsten glorifierade inte krig, i motsats till konsten i de andra avancerade kulturerna i regionen.

Minoiska Kreta gick under mycket snabbt ungefär mellan 1500 och1400 f. kr. Efter dess söderfall tog grekiska erövrare över adminstrationen av Kreta, och den minoiska kulturen försvann.

Redan i början av 1900-talet förekom teorier att minoiska Kreta skulle ha varit förelagan till Atlantis - denna strålande civilisations undergång skulle ha förvrängts i traditionen och blivit till myten om hur Atlantis sjönk.

Och då kände man ännu inte till den naturkatastrof som föregick den minoiska civilisationens undergång.

Någon gång mellan 1500 och 1470 f.kr. fick en mäktig vulkan på ön Thera i närheten av Kreta en serie utbrott. De kan i styrka jämföras med vulkanen Krakatoas utbrott 1883. Krakatoa ligger mellan Java och Sumatra och dess utbrott fick förödande konsekvenser för hela regionen. Beräkningar visar att havsdjup och geografi runt Kreta torde ha lett till att konsekvenserna där blev än mer förödande.

Själva ön Thera begravdes av lavan. Den har grävts ut, ungefär på samma sätt som Pompeji. Det visar sig att kulturen på Thera var minoisk, vilket bland annat visas av flera underbara väggmålningar.

Men utbrottet hade mycket vidare konsekvenser än så. Dels föregicks det av en serie jordbävningar, som hårt drabbade Kreta - vilket kan visas arkeologiskt. Dels drabbade nedfallet från vulkanen stora delar av Kreta. Dels, och kanske främst, sköljde en tsunami över stora delar av denna ö-civilisation, och anses förklara den våg av förstörelse som drabbade de minoiska städerna och byarna.

En av de främsta effekterna torde dessutom ha varit att den minoiska flottan helt slogs ut. Den var den främsta i Medelhavet och troligen det som skyddade Kreta från att invaderas trots sina obefästa städer. För trots att minoerna inte idealiserade krig i sin konst var de inte obeväpnade, heller. Och deras flotta behärskade Medelhavet.

Detta inträffade någon gång mellan 1500 och 1470 f.kr.. Omkring 1450 f.kr. erövrades Kreta av mykenska Grekland. Detta mykenska rike, med sin kungamakt, befästa städer, kult av vapen, och erövringspolitik.

Mer än 1000 år senare berättar Platon historien om Atlantis, En historia som statsmannen Solon, som anses ha gett Aten dess lagar, ska ha hört från egyptiska präster omkring 590 f.kr.

Nu finns det stora skillnader mellan detta tänkta Atlantis och minoiska Kreta. Atlantis skulle ha gått under för 9000 år sedan, enligt de egyptiska prästernas påstådda berättelse 590. Atlantis skulle ha varit mycket större, om man får tro ordalydelsen hos Platon. Och det skulle ligga långt till väster om Kreta.

Men Luce försöker, på ett ganska sinnrikt sätt, visa på likheterna, och menar att ett dimmigt egyptiskt minne av något som hände nästan 1000 år tidigare skulle ha förvrängts och omtolkats genom århundradena. Egypterna var inte speciellt intresserade av vad som hände i andra länder. Det fanns ingen egyptisk Herodotos. I bevarade egyptiska skrifter tas andra länder bara upp när de är intressanta för egyptisk poltik och handel.

Det har också föreslagits att de 9000 åren i själva verket var 900, vilket skulle göra att kronologin stämde. Luce påpekar att om endast en bokstav ändras i Platons berättelse skulle påståendet att Atlantis var större än Libyen och Asien tillsammans (enligt den tidens terminologi något i stil med att det var större än Nordafrika och Mindre Asien tillsammans ) förändras till att det låg mellan "Libyen" och "Asien" , vilket skulle passa utmärkt in på Kreta.

Det finns fler exempel, och de som är intresserade rekommenderas att läsa boken.

Det går naturligtvis inte att avgöra om teorin är "sann" men jag tycker att den verkar vara en av de mer sannolika förklaringarna till Atlantismyten.

Minoiska Kretas undergång var en händelse som förändrade historien. Den enda entydigt ickepatriarkala kulturen i regionen, och enligt Gimbutas teori (som jag ansluter mig till) den enda kvarvarande resten av det "matrifokala" "Gamla Europa" krossades. Egypten var inte entydigt patriarkalt, men i övrigt behärskade nu militariserade patriarkat Medelhavet, och i stort sett resten av Europa.

I esoteriska kretsar ses Atlantis som en tidigare civilisation, överlägsen vår egen. På sätt och vis kanske de hade rätt, i en helt annan mening. Minoiska Kreta var med all säkerhet inget "paradis", men socialt utgjorde dess frånvaro av patriarkat, frånvaron av glorifiering av krig, dess av allt att döma harmoniska relationer mellan könen, något med rötter i det förflutna som ändå pekade framåt.

Till det kommer att Kreta, trots att det uppenbarligen inte var ett rent jämlikt samhälle (den styrande gruppen i städerna måste ha levt på en annan levnadsstandard än bönderna på landsbygden!) ändå saknade den typ av rått klassförtryck man kunde se i de flesta omkringliggande länder. Levnadsstandarden verkar genomgående varit god, även på landsbygden. Liksom exempelvis Induskulturen synes det ha varit ett välordnat samhälle. Städerna och templen (de så kallade palatsen) var helt öppna, oskyddade. Ingenting tyder på en klassantagonism man under denna tidsperiod kan se tecken på de flesta håll runt Medelhavet.

De flesta "esoteriska" och "kanaliserade" skildringar av Atlantis skildrar ganska så tråkiga patriarkat. Ofta tekniskt avancerade, men ack så likt vårt samhälle i grunden. Minoiska Kreta är en större utmaning än alla Atlantismyter tillsammans. Detta alldeles oavsett om J.V. Luces djärva teori stämmer eller inte...


Del av templet i Knossos, som tidigare uttolkare tolkade som ett "tronrum" för "kung
Minos". En tolkning som numera är övergiven. File:Knossos throne.jpg

fredag 26 november 2010

Polisen utredde inte

I senaste Uppdrag Granskning visas hur polisen inte ens utredde vilka de uppemot 100 män var som utnyttjade en 14-årig flicka. Dessutom visas bland annat hur socialtjänsten inte tog anmälningar om att flickan utnyttjades på allvar.

Om ni inte har sett det redan - se det

Men tro nu inte att det som beskrivs där är något extremt ovanligt. .Jag känner själv till inte så få fall där utnyttjade barn har kunnat peka ut flera konkreta förövare men där det aldrig utretts. I många fall där barn utsätts i organiserade former är rättsväsendets reaktion ett totalt ointresse av att ta reda på något om utpekade konkreta personer i de nätverk som beskrivs.

Och att socialtjänsten ignorerar rapporter om utnyttjande och övergrepp är skrämmande vanligt.

Scenarior som de Uppdrag Granskning beskriver är otäckt nog ofta mer regel än undantag.

måndag 22 november 2010

Veronica Palm efter Mona Sahlin?

Om socialdemokratins valnederlag kan innebära en radikalisering av partiet skulle man kunna se något positivt med det.

I eftervalsdebatten i s står nu en höger mot en vänster. Högern hävdar att det var "vänsterpolitiken" som ledde till nederlaget, vilket är uppenbart nonsens, eftersom den socialdemokratiska poltiken nu ligger längre till höger än den någonsin legat sedan partiet bildades. Än mer väsentligt: det behövs inte så många steg till åt höger för att det inte längre ska gå att skilja s-politiken från Reinfeldts, ens med det finaste mikroskop.

I Svenska Dagbladet igår intervjuades Veronica Palm, som ses som en möjlig "vänsterkandidat" till partiledarposten. Oavsett att jag själv (naturligtvis!) står långt till vänster om henne, vill jag ändå säga att det hon säger känns som en frisk fläkt efter att ledande s-poltiker under de senaste åren har tävlat om vem som kan ligga närmast Reinfeldt.

Om Veronica Palm vinner kan det i alla fall bli en öppning...

Jag hoppas att hon har en chans att vinna över s-högern och dess troliga (som det verkar idag) och befängt trista huvudkandidat Pär Nuder. I så fall finns det kanske en chans att vi ska slippa se ÄNNU en Reinfeldtseger!

söndag 21 november 2010

"Obekväma fakta om manligt överklassliv"

Ovanstående är titeln på Kerstin Alfredssons recension av den omtalade boken ”Karl XVI Gustav: Den motvillige monarken” av Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer.

Boken är ju omdiskuterad, och på sina hålll hårt angripen. Den har avfärdats som "skvaller", men Kerstin A visar att centrala ämnen i den förvisso har ett allmänintresse. Hur kvinnor behandlas i manliga överklasskotterier är inte endast en "privat" fråga.

Jag har själv inte läst boken, men den verkar ju vara intressant. Läs gärna Kerstins recension, det är väl den mest intressanta kommentar jag hittills sett om detta års troligen mest omtalade bok.

fredag 19 november 2010

Förtydligande om teosofer och Krishnamurti

I inlägget om Madame Blavatsky och Annie Besant tar jag upp historien om lanseringen av Krishnamurti som världsfrälsare, och Charles Webster Leadbeaters märkliga roll.

Det bör påpekas att inte alla teosofer stödde detta projekt. För det första hade det internationella samfundet splittrats 1895 och bestod nu av huvudsakligen två organisationer. Den som leddes av Annie Besant hade sitt centrum i Adyar i Indien. Den andra gruppen leddes av Katherine Tingley och hade sitt högkvarter i Point Loma, Kalifornien. (Numera i Pasadena).

Tingleys grupp hade inget med vare sig Krishnamurti eller Leadbeater att göra, och den tog hårt avstånd från både Krishnamurtiprojektet och den av Leadbeater styrda "Liberala katolska kyrkan".

Den tyska teosofiska gruppen, som leddes av Rudolf Steiner, och ingick i Besants internationella organisation, vägrade också att acceptera Krishnamurtiprojektet. Det var den utlösande orsaken till att den 1913 uteslöts av Annie Besant, och senare bytte namn till Antroposofiska sällskapet.

tisdag 16 november 2010

Stugan i Fruvik

Den 5 juni 1972 lade jag in mig på ungdomskliniken på Långbro för andra gången. Jag minns dagen innan, söndagen den 4 juni. Jag stod på kvällen och tittade upp mot det rödvitrandiga huset på Fyrverkarbacken där vi bodde. Jag kände att nu skulle saker förändras på allvar.

Så på måndagen kom jag till Långbro. Där träffade jag bland annat Bettan, en tjej som var intagen som jag kände igen sedan förra gången. Jag tyckte om henne, så för mig var det faktiskt en lättnad att hon var kvar.

Under juni hände kanske inte så mycket. I motsats till förra gången fick jag psykofarmaka - en tablett med namnet Mallorol. Jag märkte inte några speciella effekter av att jag tog den.

Sedan stängde ungdomskliniken över sommaren. Men de som ville kunde följa med en del av personalen till en stuga i Fruvik, utanför Stockholm. Jag kände mig tveksam.

Men till sist kom jag dit. Det blev inledningen till något verkligt nytt.

Det berodde egentligen på en kombination av två saker. Dels att jag till sist beslutade mig för att jag ville testa hur det var att vara i stugan i Fruvik. Det andra vara mer udda. Jag hade fått Mallorol utskrivet, men märkte som sagt inget. Då fick jag en liten farlig idé. Vad händer om man överdoserar den?

Innan jag fortsätter vill jag tillägga att Mallorol numera är förbjudet, eftersom den ökar risken för hjärtdöd. Så det finns väl ingen risk att någon som läser detta ska kunna följa mitt exempel...

Resultatet, då? Ja, det var märkligt. För det första blev jag ledsen. Väldigt ledsen. Men det var underbart. Under flera år hade jag inte tillåtit mig att vara ledsen. Jag gick runt och var hektiskt aktiv, pratade om politik, saknade alla djupare kontakter, upplevde väldigt få känslor.

Så plötsligt kände jag en oerhörd sorg. Det gjorde mig mer angelägen att åka till stugan i Fruvik, för jag ville inte ensam förtäras av sorgen.

Jag hade varit där tidigare, men jag minns den dag då jag för första gången åkte dit för jag verkligen ville det. Det var i början av juli. Jag minns bussresan, och att jag verkligen var full av förväntningar.

För första gången på länge upplevde jag kontakter med människor som verkligt viktiga.

Jag minns inte när jag kom dit, men jag minns kvällen. Då satt vi ute i sommarnatten och sjöng, och Bettan spelade gitarr. Speciellt minns jag när hon spelade en då populär sång som hette "Hur står det till?". Texten var inte så avancerad, den bestod mest av upprepningar av fraserna "hur står det till?" och "om du så vill". Men just då älskade jag den. Det är synd den inte finns på You Tube, för i så fall skulle jag ha länkat till den.

När jag satt där insåg jag att jag för första gången på kanske ett och ett halvt år kände gemenskap.

Jag var inte i Fruvik hela sommaren, men tillräckligt ofta för att jag skulle se det som en trygg punkt. Jag hade glömt bort hur det var att vara såväl ledsen som glad. I Fruvik kom jag återigen på hur det kändes...

Jag undrar ibland om stugan finns kvar. Då användes den av Långbro sjukhus men det finns ju inte mer. Om den alls står kvar används den väl till något helt annat nu.

Om jag hade en bild av den skulle jag sätta upp den på väggen. Men det har jag inte.

fredag 12 november 2010

Madame Blavatsky och Annie Besant

För några veckor sedan var jag förkyld, Det var jag kanske en vecka, och som mest hade jag 39 graders feber. Nu är febern borta sedan fem dagar, men en irriterande hosta återstår.

Den värsta febernatten hände något konstigt. Mitt i feberyran fick jag plötsligt en impuls att jag helt enkelt MÅSTE läsa något om eller av madame Blavatsky, teosofins grundare. Det bara kom.

Teosofin var kanske den främsta tidiga inspirationskällan till vad som idag kallas "New Age". Den byggde upp en säregen syntes av hinduism, buddhism och ockultism, som sedan överlevt och spritt sig i en massa miljöer.

Jag har alltid svårt att vara stilla inne l lägenheten, även när en eventuell läkare skulle ha ordinerat det. Så dagen efter åkte jag till Stockholm, gick till New Age-bokhandeln Vattumannen, och köpte Marion Meades Blavatskybiografi "Madame Blavatsky: the woman behind the myth". Den var spännande, men ändå något av en besvikelse. Det visade sig att Marion Meade inte var speciellt intresserad av teosofi eller för den delen religion överhuvudtaget. Hennes specialitet var biografier över kända personer, och hon hade bland annat skrivit böcker om Woody Allen och Buster Keaton. Och vad gäller hennes religonskunskaper verkar hon tro att en Buddha och en Boddhisatva är samma sak...

Inledningsvis skriver hon förresten att Blavatsky hade ett storslaget projekt - att ersätta kristendom och materialism med sin egen lära, och att projektet misslyckades. Det är endast delvis sant. Som Olav Hammer visat i sin bok om New Age från 1997 har många New Age-föreställningar i Sverige (och det gäller troligen även en hel del andra länder i Västvärlden!) idag ett större stöd än tron på många av de kristna dogmerna. Och oerhört många av New Age-idéerna fanns redan i teosofin.

När jag tillfrisknat från förkylningen fortsatte jag att leta reda på litteratur med anknytning till Blavatsky och teosofin. Det finns hur mycket som helst.

Varför detta intresse? Saken är den att när det gäller Blavatsky och teosofin har jag en inre motsägelse. Intellektuellt fick jag närmast en chock när jag läste (eller försökte läsa) hennes "Den hemliga läran" 1999. Min intellektuella reaktion var att jag knappast läst något så uppenbart nonsens någon gång tidigare i hela mitt liv. Och det vill inte säga lite.

Men däremot har jag aldrig känslomässigt tyckt illa om Blavatsky eller huvudströmningen inom teosofin i sig. Som "ockultister" betraktat verkar de ha varit beskedliga, sympatiska, och stillsamma. Jämför gärna med en definitivt obehaglig figur som Aleister Crowley!

Men det finns ett mycket bestämt undantag, förstås. Jag syftar på när de under några årtionden fram till 1929 spred en bisarr kult runt indiern Krishnamurti. Som de "adopterade" redan som barn och sedan placerade hos (den ganska så uppenbara pedofilen) Charles Webster Leadbeater, som själv hade "uppfunnit" kulten av Krishnamurti. De hävdade att Krishnamurti var en ny världsfrälsare, ända till dess att han själv 1929 bröt med teosofin, förnekade att han skulle vara någon frälsare och för övrigt mer privat senare förklarade att han såg Leadbeater som en utpräglat ond människa. Om detta kan man läsa i Olav Hammers bok "Profeter mot strömmen".

En av de ansvariga för att denna kampanj fick pågå var Blavatskys de facto efterträdare inom huvudgrenen inom teosofin, Annie Besant. Nu tror jag inte att Besant var ond. Däremot var hon direkt naiv i sin inställning till Leadbeater och hans projekt. Hon kände till anklagelserna mot Leadbeater, men valde att blunda med båda ögonen.

Men just Annie Besant fascinerar mig. Hon är en av de bästa skribenterna i den tidiga teosofiska rörelsen. Hon låter aldrig så underlig som Blavatsky till och från själv kan låta, och hon ger intrycket att ha varit en utmärkt och pedagogisk föreläsare.

Innan hon blev teosof var hon fritänkare, ateist och "fabiansk socialist" (vilket i praktiken var det samma som vänsterliberal!) . Men 1889 omvändes hon till teosofin, efter ett ha träffat Blavatsky själv. Det var närmast en ömsesidig förälskelse, och så kom det sig att när Blavatsky dog två år senare hade hon fått en de facto efterträdare som främsta ledare inom rörelsen.

De senaste dagarna har jag läst flera av Besants böcker, och hon har skrivit ganska många, De ger för det mesta ett riktigt sympatiskt intryck. Eller mer exakt: när jag läser dem inser jag att jag VILL tro på dem! Men tyvärr inte riktigt kan...

Den tidiga teosofin utvecklades i motsättning mot å ena sidan kristendomen, å andra sidan materialismen. Den kom just då naturvetenskapen såg som mest mekanisk ut - före Einstein och Max Planck. I det kausala materiella fängelse som verkade omge oss, enligt fysiken, tände teosoferna en smula hopp, åtminstone hos en grupp av intellektuella från medelklassen.

Och Besant utrycker detta så sympatiskt, så pedagogiskt, jag höll på att säga kärleksfullt. Mycket skulle jag spontant kunna tro på i sig - den nämast animistisk-panteistiska synen på världen, tron på naturandar, tron på att ondskan hela tiden till slut får sitt straff - inte ett utifrån kommande utan genom logiken hos de onda handlingarna i sig!

Å andra sidan - när man plötsligt stöter på den benhårda övertygelsen om existensen av "det vita brödraskapet" - denna påstådda samling av esoteriska mästare som enligt teosoferna vägledde madame Blavatsky - blir man ju lite bekymrad. Att på så sätt Blavatskys obestridliga geni förminskas och hon endast blir en kanal för visa män från Tibet (som verkar kunna ta sig överallt och skicka brev till både Blavatsky och hennes anhängare, från alla möjliga delar av jorden) - verkar inte bekymra teosoferna.

Inte heller verkar någon ställa sig frågan varför alla dessa "mästare" (så vitt jag kan se utan ett enda undantag, men rätta mig gärna!) var män. Manliga mästare som verkar genom kvinnliga medier - ja, Blavatsky fick ju i detta avseende efterföljare i bland annat Alice Bailey!

I grunden är jag absolut inte materialist, och jag kommer aldrig att bli "kristen". Jag tycker nog att teosofin spelade en positiv roll under 1800- och tidigt 1900-tal genom att argumentera för ett alternativ till dessa två konkurrerande ideologier.

Och Annie Besant gjorde det så bra. Tråkigt bara att hon i flykt från den kristna dogmatiken till sist hamnade i ett eget system som var så okritiskt i sin längan efter verklig kontakt med "mästarna" att hon i slutändan föll platt för pedofilen Leadbeaters Krishnamurtiprojekt.

Annie Besant dog bara en kort tid efter att Krishnamurti själv tog avstånd från den av Leadbeater skapade, och av Besant godkända, Krishnamurtikulten. Så vitt jag fattar blev hon ganska så knäckt av detta. Som sagt, jag tror att hon menade mycket väl. Det hela är väldigt tragiskt.

Men läs gärna hennes böcker, de är faktiskt för det mesta en fascinerande läsning. Tycker jag i alla fall.

Bilden: Annie Besant på 1880-talet.

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/8/89/Annie_Besant.png

torsdag 11 november 2010

Upplevelser på Långbro: "drogavvänjning", KFML och Roger Moore

Just de här dagarna 1971 hade jag just lagts in på ungdomskliniken på Långbro mentalsjukhus. Jag lades in den 9 november, och det första de gjorde var att få mig att sluta att ta sömntabletter. Innan jag togs in var jag beroende av något som hette Mogadon, och första natten fick jag de två tabletter jag brukade ta. Redan andra natten skar de ner dosen till en tablett, och den tredje natten fick jag ingen alls. Jag lyckades somna i alla fall. Det var ju förnuftigt av dom, och en påminnelse om att det är en förenkling att säga att de alltid "drogade ner" de intagna i mentalvården.

Den första mer konstruktiva kontakt jag fick där var lite märklig, Det var en mentalvårdare som var medlem i maostalinistiska KFML - en ung kille som faktiskt var mycket sympatisk. Jag var ju trotskist, och skulle ett halvår senare uteslutas ur FNL-grupperna av den orsaken. Så det var en märklig upplevelse att den bästa kontakt jag till en början hade var med denne maoistiska mentalvårdare. Men han hade en ovanligt fin inställning till de intagna.

Maoisterna hade ju linjen att man skulle "tjäna folket" och för honom tillhörde uppenbarligen även mentalpatienter folket, även om de råkade sympatisera med KFML:s vänterpolitiska dödsfiender!

Vi hade många intressanta diskussioner, och han utnyttjade aldrig sitt sociala övertag på något sätt. KFML hävdade att "trotskisterna" var "USA-imperialismens agenter", och det tyckte han kanske också, på något plan. Men det märktes aldrig i hans attityd till mig.

Annars var jag nog mycket otillgänglig. Jag fick inte mycket kontakt första perioden jag var inlagd (november 71 till februari 72).

Jag höll mig över ytan genom en aggressiv intellektualisering - när allt annat rämnade var denna kontakten med verkligheten. Annars höll jag mig mest på mitt rum.

En sak jag minns var att TV sände "Snobbar som jobbar" (The persuaders) med Roger Moore på lördagarna. Några år tidigare skulle jag gärna ha sett den men nu hade jag hårt tagit avstånd från sådana "borgerliga" vanor. Jag betraktade Roger Moores serie som usel överklasspropaganda (vilket nog inte var helt fel!) och om jag var i TV-rummet när den sändes och hörde den inledande signaturmelodin gick jag demonstrativt in på mitt rum och närmast slängde igen dörren!

Men just därför minns jag den melodin ovanligt bra!

När jag togs in nästa gång, i juni 1972, hade jag förändrats en hel del och fick faktiskt ganska bra kontakter med ganska många,. Men det tar jag en annan gång.

fredag 5 november 2010

Det pågår en klappjakt....

... på journalisten Annika Sundbaum-Melin på en av Sveriges mest lästa skvallersajter, som jag inte vill nedlåta mig att ens nämna namnet på. Det är en debattsajt som älskar att frossa i utseendet, familjelivet, och annat privat hos de som de sätter sina klor i. Detta tillämpas i hög grad i den aktuella slasktråden.

I det här fallet är det en liten klick förövarförsvarare som aldrig kan förlåta Annika Sundbaum-Melin för att hon tycker att barns rätt att slippa övergrepp är viktigare än förövares rätt till umgänge. Därav raseriet, därav hatet, därav personangreppen.

Ja,, man kan förstå att förövarna och deras vänner bland annat inte kan förlåta Annika sedan hon för en dag för ungefär fyra år sedan i tidningen Journalisten publicerade en lysande och slagkraftig artikel som skar rakt igenom den ohederliga och vinklade journalistiken om "oskyldigt dömda". Den var uppriktig, rakt på sak, och sa de sanningar som andra bara viskade om i slutna rum. Om man skriver en sådan artikel är man för alltid lovligt villebråd för klicken av förövarförsvarare.

Läs Annikas artikel från 2006 HÄR!

onsdag 3 november 2010

Si god afton och god kväll 2

Upptäcker att en version av Ulf Lundell av "Si god afton och god kväll" också finns på You Tube. Även den är värd att lyssna på...

tisdag 2 november 2010

Si god afton och god kväll

Om jag minns rätt hörde jag Si god afton och god kväll första gången i slutet av sex- eller början av sjuårsåldern.

Av skäl som jag inte kan gå in på här blev sången betydelsebärande på ett sätt som förmodligen överträffar alla sånger jag någonsin hört förr eller senare.

Oändlig längtan och oändlig sorg...

Universum - både mystiskt och skrämmande...

James Webb-teleskopet har tidigare visat bilder av galaxer så tidsmässigt nära den förmodade tidpunkten för Big Bang,  som är så stora att...