söndag 28 februari 2016

Olof Palme och Vietnam

Idag är det ju 30 år sedan Olof Palme mördades på kvällen den 28 februari 1986.

Jag fick reda på det ungefär klockan ett på natten till den 1 mars. Jag var i Gällivare, och just när telefonen ringde och vi fick reda på det nästan overkliga beskedet satt vi och tittade på Stephen King-filmen Salems Lot.

Jag sov inte i den lägenhet där vi var och såg på filmen. Jag sov över hos en person som också tittade på filmen, som bodde i en annan lägenhet, så mitt i natten gick vi ut i kylan för att gå till denna.

Jag minns att jag då sa något om mitt första minne av Olof Palme - hans Gävletal om Vietnam sommaren 1965. Där sa han att det var en illusion att tro att man kan möta krav på social rättvisa med militärt våld.

När Gävletalet hölls var jag 10 år - och eftersom jag redan tagit ställning mot USA i Vietnam blev jag då imponerad över att en så pass central person som Palme vågade kritisera USA på ett sådant sätt.

Vi hade Svenska Dagbladet, och några dagar efter talet kom de förutsägbart nog med ett magsurt angrepp på Palme.

Palme gjorde förstås också mindre bra saker, men min minnesbild av Palme är nog i hög grad präglad av att han som förste svenske ledande politiker i ett icke-kommunistiskt parti tog upp Vietnam på ett så rakt sätt.

fredag 26 februari 2016

En artikel som förändrade min värld

Det var den 21 december 1964. Jag var nio år, och skulle snart fylla tio. Jag hade använt hälften av min snålt tilltagna veckopeng till att köpa Ny Dag,

Ny Dag var kommunistpartiets tidning. Det var ännu en dagstidning, och jag köpte den då och då för att jag var nyfiken på vad de där kommunisterna som alla var så rädda för egentligen tyckte.

Innerst inne hade jag en känsla av att det kanske låg mer i vad de sa än vad många ville erkänna. Men det var innerst inne. På ytan var min inställning att jag skulle läsa den för att se hur falsk den kommunistiska propagandan var.

Och så kom den dagen, som helt och hållet kom att totalt förändra inte endast min världsbild, utan faktiskt hela min värld.

Det var en artikel om Vietnam. Det var ett referat av en artikel i USA-tidningen New York Herald Tribune. Det gick alltså inte automatiskt att avfärda den som kommunistiska lögner.

Jag läste den och blev mer och mer förundrad. Jag hade trott att striderna i Vietnam hade handlat om att Nordvietnam hade angripit Sydvietnam, som försvarades av USA. Och så läste jag, och insåg att gerillan i Sydvietnam (som även i denna Ny Dag-artikel fick gå under det amerikanska öknamnet Viet Cong!) kontrollerade landsbygden, genomförde jordreformer som gav bönderna jorden, och hade ett mycket stort folkligt stöd.

Medan den av USA stödda regeringen verkade vara en impopulär diktatur, vars kontroll bara omfattade de stora städerna, om ens det.

Det var som en jordbävning, Jag satt där med en kommunisttidning i handen och bara insåg att den helt enkelt MÅSTE ha rätt om Vietnam, och undrade förstås om vad den mera kunde ha rätt om...

Och jag satt där och skulle snart fylla tio och hade plötsligt fått ett belägg för att den beskrivning av hur verkligheten ser ut, som man fick från nästan alla vuxna, kanske ofta var rena motsatsen till det som är sant.

Några veckor senare fick jag för mig att organisera ett "val" i familjen. Vi skulle rösta på de partier som fanns i riksdagen, hemligt skulle det också vara. Jag skrev fem valsedlar för varje parti.

Och när de fem rösterna var räknade visade det sig att en av dessa var på kommunisterna. Mina föräldrar såg helt paffa ut, och undrade vem i allsina dar hade gjort något sådant. Jag hamnade väl lite i samma situation som Karl Bertil Jonsson i ett känt julprogram och efter att ha funderat några sekunder erkände jag att det var jag...

Nedan kommer artikeln från Ny Dag. Kanske lite upphovsrättsligt problematiskt att lägga ut hela, men en artikel undertecknad med "READER" från en över femtio år gammal kommunisttidning, som dessutom till större delen är ett referat från en artikel i en USA-tidning, torde väl inte leda till några problem....


"Utlandspress: Det andra Sydvietnam -  Saigons Vietnam en illusion
------------------------
Vägen var fortfarande trafikerad - 30 km utanför Saigon. Två packade bussar for förbi, sedan kom en jeep med en amerikansk officer, följd av tre militärlastbilar, fullstuvade med soldater i stålhjälmar. Men: "Gå 200 meter på den där bivägen", sade en ortsbo milt, "så kommer du till en annan värld, till Viet Congs värld."

Den som berättar detta heter Dennis Bloodworth, amerikansk reporter. Hans artikel "Strax vid sidan av huvudvägen i Vietnam", i New York Herald Tribune, är typisk för de dagliga, fräna rapporter som publiceras i amerikansk press sedan lång tid tillbaka. Dessa tidningsmän ser ganska sällan på situationen i Vietnam med amerikanska militärglasögon, ofta säger de rent ut att Förenta Staterna för länge sedan förlorat kriget.

Bloodworth  understryker att ingen vietnames blev särskilt förvånad när ett gerillaförband, utrustat med sex granatkastare, på en timme förstörde 27 amerikanska plan - däribland 20 jetbombare. vid flygplatsen Bien Hoa i november.

Varför skulle vietnameserna förvånas över gerillans djärva aktion där, skriver han, de vet ju om att Befrielsefrontens flagga var hissad under 48 timmar över en by som inte ligger mer än 14 km från huvudstaden.

Byn på andra sidan
Om en by kontrolleras av Saigonregimen så utses en kommunal borgmästare av regeringen, det är inte byborna som väljer honom. Distriktschefen kommer regelbundet på inspektionsbesök. Byn vaktas av milis. en hemlig telefon finns installerad med direktlinje till närmaste militärförläggning.

Borgmästaren i nästa by på andra sidan av de flata  risfälten är antagligen en skägglös ung man. På huvudet bär han en mössa och i den sitter en röd stjärna fastsydd.

Bakom den skägglöse ynglingen står Sydvietnams kommunistdominerade Nationella Befrielsefront, vars militära sida räknar elitförband på 30.000 man, understödda av 85.000 man regionala styrkor. Dess propagandacentral organiserar anti-amerikanska massmöten och distribuerar flygblad över landet i vilka Saigonregeringen fördöms.

Befrielsefronten försvarar invånarna, skolar dem, organiserar dem i arbetslag och leder det kooperativa arbetet. Dess representater fördelar riset, uppbär skatt och genomför strikt disciplin.

En regeringsundersökning av ägandeförhållandena skulle visa antalet jordägare och antalet arrendatorer. Men en Viet Cong-undersökning av samma åkrar skulle visa en helt annan struktur. För kommunisterna har redan genomfört jordreformen och delat ut jorden.

Två Sydvietnam
Det finns byar och gods där bönder och godsägare betalar dubbel skatt, dels till Saigonregeringen och dels till Befrielsefronten. Det finns byar som kontrolleras av Saigon på dagen och av Viet Cong på natten. Och det finns samhällen som mer eller mindre kontrolleras av båda sidor samtidigt.

De bägge Sydvietnam är med andra ord inflätade i varandra. Vilket av dem är mest verkligt för vietnameserna, frågar Bloodworth, som kommenterar: Det påstås ofta att även om Viet Cong dominerar på landsbygden så kontrollerar dock regeringen fortfarande städerna och huvudvägarna, men det är ett antagande som är i hög grad tvivelaktigt.

Som exempel nämner han att tankbilar med hårt tillträngd olja, bensin och fotogen norrut till Ben Cai inte längre kan köra raka vägen dit, som är 65 km lång, bilarna måste istället ta en omväg på inte mindre än 880 km över bergen för att komma fram.

Nyligen, fortsatte han, stoppades en bil 19 gånger under ett par timmars körning på en av huvudvägarna till Saigon. Viet Cong kan numera göra en resa osäker på varje väg alldeles utanför huvudstaden.

80 km respektive 560
Järnvägarna är lika osäkra, tågen angrips ofta och förstörs. Ett av de få som klarade sig hade göra en hel vecka att ta sig 550 km norrut från Saigon, det höll en hastighet på 80 km per dygn! Vilket berodde på att rälsen  helt enkelt var bortplockad på många ställen, eller söndersprängd. Ofta demoleras järnvägarna av stora arbetslag under ledning av Befrielsefronten.

En konvoj bestående av 50 lastbilar med mat och bränsle, bevakad av en tungt beväpnad militäreskort, gjorde för ett tag sedan ett försök att forcera en Viet Cong-kontrollerad huvudväg och undsätta ett inringat regeringskontrollerat område 120 km utanför Saigon. Gerillan blev inte förfärad av den kraftiga militäreskorten utan gick till aktion med sin vanliga smidighet.

Gerillasoldater dök upp när lastbilarna med livsmedel i mitten av konvojen skulle passera ett vägskäl. Med sina vapen dirigerade de chaufförerna att svänga in på sidovägen.

Med gasen i botten försvann lastbilarna in på Viet Congs territorium. De bilar som försvann var lastade med 64 ton ris,

Befrielsefrontens ledare har inte skapat en landsomfattande stat i staten, ännu. Men de har övertygat miljoner vietnameser om att deras Vietnam är det enda verkliga och att Saigonregeringens Vietnam bara är en illusion, sedd genom kikare.


READER"

tisdag 23 februari 2016

Nej, jag är inte psykotisk....

Igår fick jag ett ganska så klart besked, efter ett besök hos en psykiatrisk mottagning i Hovsjö: jag är inte psykotisk.

Anledningen till att jag överhuvudtaget kom till denna mottagning är komplicerad. I våras hade jag en månadslång period av panikångest, kunde inte sova på nätterna och det var milt sagt outhärdligt. Efter mycket om och men fick jag en tid hos psykiatrin i Södertälje den 27 maj. Där fick jag diverse mediciner som jag snart upptäckte att jag klarade mig utan.

Men framförallt fick jag reda på att jag skulle utredas. Så tiden gick och gick och gick - så till sist i november fick jag en ny tid, eller rättare sagt två. Där fick jag svara på oändligt massa frågor, väldigt specifika sådana som skulle avgöra vilken diagnos jag hade.

Sedan dröjde det till februari.

Då fick jag för någon vecka sedan reda på att jag fått en remiss till någon neuropsykiatrisk utredning för att avgöra om jag hade en neuropsykiatrisk diagnos. Men det förvarnades att det kan ta en mycket lång tid innan jag kommer till den.

Men så fick jag för några dagar helt oväntat en tid till något helt annat igår, dessutom lägligt nog vid en lokal i Hovsjö. Det var en form av mottagning för psykotiker. Jag tänkte lite fascinerat att de kanske har fått uppfattningen att jag är psykotisk. Men det hade de faktiskt inte.

De verkar ha sänt remissen så att säga ”i fall att”, för att psykosteamet skulle träffa mig för att avgöra om jag mot all förmodan tillhörde deras målgrupp. Efter att ha pratat med detta en timme (det var alltså ett helt team som jag mötte) kom de fram till att jag ABSOLUT INTE var psykotisk. Det var ju bra, tänkte jag, att hänvisa till nästa gång jag angrips av (exempelvis) papparättsaktivister som (bort)förklarar mina åsikter med att jag i hemlighet skulle ha en psykosdiagnos som jag försöker dölja...

Men samtidigt blev jag på ett annat plan ganska så besviken. För jag inser nu att om man möter psykiatrin som den är idag verkar det faktiskt som att de inte tycker sig kunna göra nåt innan de fått den perfekta diagnosen.

Om det här hade varit 70-tal hade jag redan fått ett samtal kanske varannan vecka, med någon läkare eller psykolog. Allmänt stödjande samtal där man utgick från att jag hade NÅGON form av ångest och där man tyckte att kontakten var det viktiga och att en ev. diagnos kommer senare.

Nu ser det faktiskt ut som att utan en diagnos kan de inte göra någonting alls. Jag frågade teamet igår om jag inte hade fått någon diagnos och de svarade "nej, allting ser väldigt diffust ut". Och följaktligen är det inte meningen att jag i fortsättningen ska ha något med dom att göra. (För övrigt verkade de faktiskt hålla med mig om att det varit bättre i psykiatrin på 70-talet. En av de två läkarna som var där sa att hen tyckte att försämringen hade kommit på början av 90-talet...)

Jag börjar faktiskt förstå varför personer som haft kontakt med psykiatrin idag verkar så glada så fort de får en diagnos, oavsett hur tung den är. För det är då det börjar hända saker, innan dess irrar man omkring i någon sorts icke-vara.

Själv får jag vänta på den neuropsykiatriska utredningen. Men inte med någon större entusiasm, jag är ganska så övertygad om att jag vare sig har Asperger, Tourettes eller ADHD.

Många som fått en exakt diagnos kan ofta uppleva dagens psykiatri på ett ganska så positivt sätt. Själv verkar jag falla mellan stolarna.

Och jag saknar dessutom den ansats till psykodynamisk grundsyn som ändå fanns när jag senast hade någon kontakt med psykiatrin, 1967- 1985.

Och - vad händer om de inte hittar någon diagnos alls? Finns man inte då?

fredag 19 februari 2016

Marksfallet

Eftersom det på sina håll förekommit konstiga antydningar, och spekulationer, om hur jag ställde mig till det s.k. Marksfallet, där två barn brutalt togs från en fosterfamilj, vill jag gärna länka till vad jag skrev om det när debatten pågick.

Och, ja, jag står även idag för det jag skrev 2011.

onsdag 17 februari 2016

Rituella övergrepp - förnekande och hysteri

/Skriven november 2004, publicerad i Spegeln 2/2007./

Under senare delen av 90-talet spreds en myt om att anklagelser om ”rituella övergrepp” definitivt hade kunnat avfärdats som ”en modern folksägen”, ”falska minnen”, eller som ”masshysteri”, och att ett grundligt polisiärt arbete hade avslöjat att i stort sett alla anklagelser sakande substans. Dessa påståenden är inte sanna. De utgör på sätt och vis i sig själv en vandringssägen, som sprids gång på gång trots att den egentligen är substanslös.

I Sverige kom backlashen efter att Eva Lundgren hade intervjuats i några artiklar i Aftonbladet, och lyft fram kategorin ”rituella övergrepp”. Eva Lundgren blev snart en av Sveriges mest förtalade människor, och i fantasifulla artiklar och TV-inslag framställdes hon som spindeln i nätet i ett ondskefullt nätverk av feminister som av någon egendomlig anledning specialiserade sig på att försöka sätta dit oskyldiga män för monströsa brott. Att en del av de utpekade i Lundgrens material var kvinnor brukade för övrigt sällan framgå i mediahysterin.

När Lundgren 1994 kom ut med sin bok La de små barn komme til meg hade media redan bestämt sig, och den blev antingen hårt angripen eller nedtystad.

Detta fenomen var en avspegling av en liknande hysteri över stora delar av västvärlden. Bilden av otäcka terapeuter, feminister, socialarbetare, kristna fundamentalister, anti-sektrörelser etc. etc. som i massiv skala skull ”inplantera” falska minnen av rituella övergrepp blev ett populärt tema i sensationspress och dito radio och TV.

I denna hysteri brydde sig sällan någon om att kontrollera fakta. Journalisterna läste författare som Debbie Nathan eller Jeffrey Victor, och att ta reda på vad de som stod på den andra sidan i denna debatt egentligen hade för argument var det knappast någon som försökte.

Men innan jag går vidare vill jag tillägga att termen ”rituella övergrepp” som en samlingsbeteckning förmodligen var olycklig. Det hade nog varit riktigare att tala om organiserade sadistiska övergrepp, med eller utan rituella/”religiösa”, ”ideologiska” inslag. Genom att betona ritualisering och ideologier som ”satanism” blev det lätt för backlashförfattarna att avförda det hela som en upprepning av häxprocesserna, vilket det inte var.

I de fall där det verkligen förekom ”rituella” inslag som pekade mot exempelvis satanistiska eller ockulta föreställningar användes detta för att diskreditera berättelserna. Att det under hela 1900-talet förekommit en riklig ockult litteratur, som hade argumenterat för att olika typer av övergrepp med fördel kunde infogas i ”ockulta” ritualer var det ingen som brydde sig om att undersöka. (Se min lic-uppsats Lagen och dess profet, kan beställas från FRI/Föreningen Rädda Individen ). För att undvika ett vanligt missförstånd – det handlar i stort sett aldrig om övergrepp med anknytning till ”officiella” ”satanistiska” eller ”ockultistiska” organisationer utan om slutna grupper av förövare som använder sig av ”satanism” etc. som en ideologisk överbyggnad till sina övergrepp

Hur var det då med beläggen för övergrepp? Var de så icke-existerande som det påstods? Nej. Ett faktum som ”skeptikerna” sällan vågade beröra var det faktum att i det många, troligen majoriteten, av fallen fanns medicinskt konstaterbara tecken som styrkte berättelserna om övergrepp. Till och med skeptikern J.S.. Lafontaine tvangs medge detta, utan att dra några slutsatser av detta anmärkningsvärda faktum.

LaFontaine satt i ledningen för en engelsk officiell kommission som skulle undersöka anklagelser om rituella och organiserade övergrepp. Denna kommission publicerande sitt material 1994, och LaFontaine själv följde upp rapporten med boken Speak of the Devil från 1997. Kommissionen hade studerat 84 fall av anklagelser om "rituella övergrepp" i Storbritannien. Deras slutsats, som ofta citerades av ”skeptikerna” över världen, var att anklagelserna hade visat sig vara substanslösa.

Men samtidigt hade denna slutsats inget entydigt stöd i kommissionens eget material. Bland annat slog den fast att i nära hälften av fallen fanns det medicinskt konstaterbara fakta som stödde anklagelserna om övergrepp. Underligt nog drog vare sig kommissionen, eller LaFontaine själv i sin bok från 1997, några slutsatser av detta. Det bara nämndes i förbigående. Som ett perifert faktum.

Och i tre av fallen hade också parafernalia, som stödde anklagelserna om att ritualer hade förekommit, återfunnits. Här tvingas LaFontaine att försöka (bort)förklara detta faktum. Hon påstår att det inte handlade om ”riktiga” rituella övergrepp eftersom förövarna inte var några ”riktiga” satanister. LaFontaine väljer att tro att det ockulta/satanistiska inslagen här endast var ett sätt att skrämma barnen. Det handlade, trodde hon, om ”vanliga” pedofiler som utnyttjade en ockult rituell ram för att kontrollera barnen med hjälp av skräck för det övernaturliga.

Nu talar inte materialet i dessa fall entydigt för LaFontaines teser, och de anklagade hade aldrig själva sagt något sådant. Men framförallt är det ganska så ointressant – för de utsatta. Vad förövarna innerst inne tror är knappast det mest väsentliga för de utsatta barnen.

I övrigt undvek backlashlitteraturen vanligtvis att ta upp de många fakta som talade mot deras förnekande. Eller så bortförklarades det på olika sätt. Ett exempel är tunnlarna under McMartin. Att barnen i fallet med McMartins förskola berättade om underjordiska tunnlar som personalen förnekade existensen av, och att dessa tunnlar senare återfanns i en utgrävning ledd av den professionelle arkeologen Gary Stickel tystades först ned. Men när det inte var möjligt började en kampanj som skulle bevisa att Stickel inte var en ”riktig” arkeolog. Det var han dock, en akademiskt välmeriterad sådan. Men backlashförfattarna fortsatte med fantasifullas konspirationsteorier om hur Stickel och barnens elaka föräldrar i maskopi skulle ha förvanskat det arkeologiska materialet.

Att ”konspirationsteorier” florerar i minst lika hög grad hos ”förnekarna” som någonsin hos de som är beredda att tro på anklagelserna blir snart uppenbart för de som satt sig in i materialet.

Ett annat centralt fall för backlashen var fallet med sheriffen Paul Ingram som faktiskt hade erkänt rituella övergrepp. Sociologen Richard Ofshe, som tillhörde förnekarlägret, besökte sedan Ingram, och lurade i honom att han hade anklagats för att ha tvingat sina barn att ha sex med varandra. Ingram mindes detta, och fyllde i detaljer. Då kunde Ofshe triumferande slå fast att mannen måste ha haft ”falska minnen" av att ha begått övergrepp, eftersom inga sådana anklagelser någonsin hade framförts. Att just att tvinga barn att ha sex med varandra tillhör regeln, snarare än undantagen vid ”rituella övergrepp” brydde sig kampanjmakarna inte om. Att några anklagelser om just detta inte (ännu) hade framförts var knappast intressant i sammanhanget. Om Ofshe hade velat bevisa något borde han ha lagt fram något verkligt ovanligt, eller väldigt specificerat, påstående. Det gjorde han inte.

Resultatet blev artiklar i the New Yorker, en bok, och till och med en spelfilm, där det avgörande beviset för mannens oskuld försiktigtvis bättrades på. Detta gjorde att de som såg filmen kanske inte kunnat inse att kampanjmakarnas argument inte hade mer substans än kläderna på kejsaren i HC Andersens saga.

Och så här fortsatte det. Ett exempel är hur backlashen utnyttjade FBI-agenten Kenneth Lanning , vars två skickligt skrivna artiklar ofta anförts som argument för att ”FBI slagit fast” att ”rituella övergrepp” inte existerar. Den som läser artiklarna noggrant får snarare bilden av en Lanning som gör allt för att insinuera fram en bild, utan att egentligen säga något bestämt. I vilket fall som helst kan inte Lanning användas för att fria förövare. Hans grundteori verkar vara att även om många detaljer i berättelser om rituella övergrepp inte stämmer, har majoriteten av de som berättar ändå utsatts för någon typ av övergrepp.

Det finns inga ”mängder av fall” där anklagelserna ”avslöjats vara falska”. Det finns fall som rivits upp efter att kampanjen startades, där de anklagade friades på grund av att bevisningen inte ansågs vara ”bortom allt rimligt tvivel”. Men det handlar också om att polismakterna i västvärden alltsedan mitten av 90-talet rutinmässigt avfärdat anklagelser i inledningsstadiet. Det handlar om att husrannsakningar endast undantagsvis sker, och då oftast så sent att förövare torde ha kunnat avlägsna de mesta av spår. Det handlar om att även i de fall fällande domar avkunnas, domstolarna medvetet lyfter bort de ”rituella” inslagen, för att inte alltför mycket utmana backlashen.

På så sättet blev förnekelsen av existensen av ”rituella” övergrepp en självuppfyllande profetia. Och sedan kan alla nya fall, där påståenden om ”rituella” och/eller gruppsadistiska inslag, avfärdas, rent rutinmässigt, med exempelvis slarviga referenser till Lanning.

Och de som faktiskt minns att de varit med om sådana saker drivs på nytt in en situation, där den stora majoriteten av människor, utan att ens reflektera över saken, avfärdar dem som ”mytomaner” eller lurade av samvetslösa terapeuter.


Litteraturtips
Andrew Boyd, Blasphemous Rumors, 1991
Torey Hayden, Spökflickan, 1993
Craig Lockwood, Other Altars, 1993
Jeanne Marie Lorena (Editor), Paula Levy, Breaking Ritual Silence, 1998
Eva Lundgren, La de små barn komme till meg, 1994
James Randall Noblitt och Pamela Sue Perskin, Cult and ritual abuse, 1995
Erik Rodenborg, Lagen och dess profet: Aleister Crowley, thelema och satanismen, lic-uppsats, 1998
David Sakheim och Susan Devine, Out of Darkness, 1992
Valerie Sinason, Treating survivors of satanist abuse, 1994

Erik Rodenborg

tisdag 16 februari 2016

De dyrkade Maria före katolska kyrkan

/En text som  jag skrev för mer än tio är sedan. Har legat på en av mina bloggar, och på min nedlagda webbsida Kiremaj70/.

Mariakulten ses idag som ett av de främsta uttrycken för en katolsk ortodoxi. Den skiljer den katolska kyrkan från den protestantiska, och ses ofta av ultradogmatiska delar av den katolska kyrkan som en vattendelare som skiljer ut katolicismen från olika kätterier. Men faktum är att Mariakulten från början inte var en del av den katolska kyrkans dogmatik. Det var till och med så att den första grupp som började "dyrka" Maria i rituella former fördömdes som kättare.

Även om kyrkofäder som exempelvis Irenaeus, Tertullianus och Justin martyre ansåg att Maria var den ”andra Eva”, som i motsats till Adams hustru fritt och villigt lydde Gud. (Ashe 1988:124 ff) kritiserade faktiskt många kyrkofäder Maria. Irenaeus kritiserar hennes ”brådska” på bröllopet i Kana och noterar att Jesus tillrättavisade henne; Tertullianus betvivlar att hon alls trodde på Jesus; Origenes anser att hon var troende men att hennes tro vacklade mot slutet (Ashe 1988: 129).

Den teoretiska grunden för Mariakulten lades egentligen vid kyrkomötet i Nicea 325, som fördömde det arianska ”kätteriet” och slog fast att Kristus var gudomlig, ”av samma väsen som fadern”. Men trots detta skulle det dröja över hundra år, till kyrkomötet i Efesos 431, innan det fick definitiva konsekvenser för synen på Maria.

Det enda exemplet på en renodlad kult av Maria före 431 finner vi utanför kyrkan. Epiphanius, biskop av Salamis, skrev någon gång mellan 374 –77 e.kr. Panarion, som gick igenom och fördömde olika kätterska strömningar. Nummer 79 av dessa kätterier är en grupp som Epiphanius kallar kollyridianer, som enligt honom begår misstaget att dyrka Maria. Denna grupp består enligt Epiphanius av kvinnor. Han fördömer dem som dumma, föraktliga och inspirerade av djävulen. Hela hans text stinker av kvinnoförakt.

Jag väljer ändå att citera direkt från den eftersom det är den enda text vi har om denna märkliga grupp. Samtidigt får vi ju dessutom lära oss lite om Epiphanius avgrundsdjupa kvinnohat!

”För vilka är de som lär ut denna lära om inte kvinnor? Kvinnor är till sin natur instabila, är både vacklande och har en låg intelligens. Därför spydde djävulen uppenbarligen ut detta misstag genom dem. ...För några kvinnor dekorerar en fyrkantig stol genom att täcka den med fint linne, och på en speciell dag på året sätter de fram bröd och ger det som ett offer i Marias namn. De tar alla del av brödet. Dessa kvinnors galenskap visar än en gång den förledda Evas sjukdom. Deras lära är ett verk av demoner eftersom kvinnor aldrig verkat som präster, inte ens Eva själv. Både gamla och nya testamentet visar att endast män förrättar offer och oavsett hur ärad Maria än var gavs hon aldrig prästerskapets makt. Vad de kollydirianska kvinnorna gör är dumt, vansinnigt, avgudadyrkan och djävulens verk. … Ja, låt Maria bli ärad, men låt fadern, sonen och den heliga ande bli dyrkad; låt ingen dyrka Maria!" (Från Benko 1993: 172).

Epiphanius klagar också över att denna grupp verkar anse att kvinnor bör får bli präster. Han tillägger: "/Gud/ gav henne /kvinnan/ inte uppgiften att utföra dop eller välsigna lärjungar, eller gav henne uppgiften att styra världen" (citerat i Ashe 1988: 151). Den sista formuleringen gör mig onekligen ganska nyfiken på vad "kollyridianerna" egentligen var för en grupp... Klart är dock att de står för den första dokumenterade Mariakulten i historien. Mindre än hundra år senare lades dock grunden för en annan typ av “dyrkan” av Maria, inom den officiella kyrkans ramar.

Den grupp som Epiphanius så vildsint angriper ska ha uppstått i Trakien, som nuförtiden är delar av länderna Bulgarien, Grekland och Turkiet och spreds sedan till södra Ryssland. De spreds även till Arabien. De verkar ha existerat över en lång tid.

För katolska kyrkan dröjde det till 431 innan någonting som kan kallas för en kult av Maria blev tillåten. Vid kyrkomötet i Efesus detta år diskuterades relationerna mellan Jesu mänskliga och gudomiga natur. De två huvudopponenterna var Nestorius och Cyril av Alexandria. Nestorius hävdade att Jesu mänskliga och gudomliga natur var strikt åtskilda. En av konsekvenserna av detta var att Maria inte kunde benämnas ”Theotokos”, gudaföderska, vilket hon till och från hade gjorts alltsedan Origenes. Maria var moder till den ”mänsklige" Jesus men inte till den gudomliga Kristus. I motsats till denna uppfattning hävdade Cyril att Jesu mänskliga och gudomliga natur var så intimt kopplade till varandra att de inte på detta sätt gick att skilja åt. Nestorius förlorade striden, (Benko 1993: 253 ff).

Diskussionens utgångspunkt var Jesu karaktär, inte synen på Maria, men när beslutet väl var fattat uppstod spontana glädjedemonstrationer på gatorna i Efesus, som intressant nog en gång var centrum för kulten av Artemis/Diana:
”Uttalandet mot Nestorius blev en signal för en explosion av glädje, inte för slutsatserna om Kristus, utan för dess biprodukt: Maria var Guds moder och kunde dyrkas utan problem. Cyril och hans hejdukar eskorterades genom en delirisk stad, med fackeltåg och rop som "Prisad vare Theotokos". I sanning stor, efter hennes korta frånvaro, var efesiernas Diana." (Ashe 1988: 191.)

Den sista meningen syftar på att de som dyrkat "hedniska" gudinnor som exempelvis Diana, kunde hälsa det faktum att det på nytt var tillåtet att dyrka en kvinnlig aspekt av det gudomliga med någon form av igenkännande glädje.. (Detta tema förkommer också på ett ganska rörande sätt i den allra sista scenen i TV-versionen av "Mists of Avalon", som TV 3 visade i början av 2005.)

Vad som en gång fördes fram av grupper av kvinnor, som av hierarkin förkastade som "kätterska" och implicit som "feministiska" togs sedan över av hierarkin och blev istället en del av ortodoxin. Möjligen visar detta att de kvinnliga elementen i religionen endast med svårighet kan trängas bort. De har en tendens att komma tillbaka i sammanhang som ingen kan ana...


Referenser
Geoffrey Ashe, The Virgin: Mary´s cult and the re-emergence of the Goddess, London/New York 1988
Stephen Benko, The virgin goddess : studies in the pagan and Christian roots of Mariology, Leiden 1993

Erik Rodenborg

fredag 12 februari 2016

Vem sade att Marx hade fel?

Att de rika blir rikare är inte någon tom vänsterklyscha. Det sker en allt snabbare koncentration av egendom och kapital hos ett allt mindre fåtal. Situationen blir snabbt mer och mer absurd.

Eller vad sägs om detta resultat av Oxfams årliga rapporter om ojämlikheten i världen: 2015 ägde  62 människor lika mycket som hälften av världens befolkning!

Läs mer här.

måndag 8 februari 2016

MENSA stinker

Då och då stöter jag på folk som av någon outgrundlig anledning fått för sig att jag har en IQ över 140, och som tycker att jag borde försöka gå med i MENSA. Jag återkommer till frågan om MENSA om en sekund, men först vill jag ta det där med IQ:n. Det finns ingenting som talar för att jag skulle ha en IQ över 140.

Jag har faktiskt gjort IQ-test två gånger i mitt liv, 1967 och 1972. Både gångerna var det i anknytning till psykiatrisk behandling. Ingendera av gångerna kom jag upp till 140 i IQ. Om jag minns rätt kom jag inte ens speciellt nära.

Men anta så där rent teoretiskt att jag skulle göra ett sånt där fånigt test igen, och det slumpade sig så att jag plötsligt kom upp till den magiska siffran. Jag skulle ändå aldrig drömma om att gå med i MENSA. Att samla människor med en viss IQ tycker jag är en närmast pervers idé.

När jag gick i trean eller fyran satt jag en gång i matsalen i skolan. Då kom en kille fram till mig. Han var i ett uppenbart behov att få kompisar, tydligen. Han gick då i en parallellklass till mig, och han ville bli kompis med mig. Det skulle jag nog ha kunnat bli glad över, för jag hade ingen. Men jag tyckte inte riktigt om hans motiv.

Han sa: "jag är väldigt intelligent, och det är du också, så jag tycker vi bör bli kompisar". Nej, jag blev inte glad över detta lite egenartade smicker. Om han hade sagt "jag tycker att du är snäll och trevlig, så det vore roligt att umgås med dig" hade jag blivit själaglad. Men det här kändes olustigt, det tyckte jag redan då.

Jag tänker inte gå in på vad som hände sedan i den kontakten, jag tar upp det endast för principens skull. Är det rimligt att folk ska vara vänner bara för att de tror sig vara "intelligenta"?

Även om jag uppenbarligen INTE har 140 i IQ blev jag som barn matad med hur intelligent jag påstods vara. Jag hatade det. Det var en veritabel programmering - jag skulle bete mig som om jag vore nån sorts geni. Det förväntades av mig, och jag försökte leva upp till det, men jag tyckte inte om det.

Jag ville vara som de andra, jag hatade att bli kallad "professorn" i skolan. Men ändå, som sagt, spelade jag med i det hela. Min dröm var inte att hamna tillsammans med någon annan "intelligent" nörd, sådana verkade aldrig speciellt lyckliga.. Jag ville vara som de som inte var nördar, de som verkade glada, som verkade ha roligt.

Under den tidiga tonåren försökte jag ta en del steg i den riktningen, och lyckades delvis. Sedan kom det stora bakslaget (eller Katastrofen, som jag brukar kalla det) 1971, men det har jag skrivit om tidigare.

När jag studerade ämnet satanism inför min lic-uppsats 1998 gjorde jag förresten. en märklig upptäckt. Hos många satanister var det en dröm att få gå med i MENSA. Satanismens huvudströmning (och jag syftar då inte på utflippade grupper som vill förinta mänskligheten och ägnar hela dagarna åt att lyssna på Black Metal) är elitistisk. Att vara superintelligent är en del av deras "sataniska" ideal.

Förresten, när jag nyligen läste utländska tidningar om den där otäcke svenske läkaren som planerade att hålla kvinnor fångna i åratal i en underjordisk bunker (vad hände med rättegången, förresten, det blev snabbt tyst i svenska media?) framkom att även han var medlem i just MENSA. Det bekräftade alla mina fördomar om den organisationen.

Frågan är förstås om ett IQ-test mäter något väsentligt. Några av de värsta idioterna jag stött på verkar ha haft en mycket hög IQ. Och de måste alltså varit "intelligenta" enligt den definition jag en gång hörde när jag läste psykologi på universitetet: "Intelligens är det som mäts vid intelligenstest"...

Må så vara. I så fall verkar det vara bättre att bli kallad förnuftig än att bli kallad "intelligent". Och förnuftig hoppas jag att jag är, även om jag vet att det finns folk som påstår motsatsen.
---------------------------------------------------------------------------------
PS. Nu ser jag på nätet och det verkar inte som om gränsen måste ligga på just 140. Skit samma, den principiella frågan är densamma i alla fall.

söndag 7 februari 2016

HBTQ-flyktingar trakasseras

Journalisten Nuri Kino planerar att starta ett asylboende för kristna från Mellanöstern. Det skulle nog kunna vara bra, och nödvändigt, att inte alla typer av människor alltid blandas i asylboenden. Exempelvis är det nog inte alltid en lysande idé om sunnimuslimer från Syrien som flyr från Assadregimen bor ihop med kristna från samma land som flyr från DAESH.

En grupp som ofta trakasseras av fanatiker från de mest olika läger är HBTQ-personer. Detta har just nu uppmärksammats i en artikel i SvD.

Där förs också fram idén om särskilda boenden för HBTQ-flyktingar. Det kan nog också ofta vara ett nödvändigt alternativ. Man får hoppas att det går att genomföra.

fredag 5 februari 2016

The Golden Age of Flying Saucers

För något år sedan uppräckte jag att det fanns en person i UFO-debatten som på största allvar stödde 1950-talets contactees och verkade anse dem vara tillförlitliga. Hans namn var Frank G. Wilkinson. Eftersom det är kul att hitta positivt hållna beskrivningar av den barnatro jag för länge sedan tvingades lämna, började jag kolla om det kunde gå att få tag i någon bok av honom.

Han hade skrivit en rad böcker för vuxna, men den enda bok som gick att beställs från Akademibokhandeln, (nej, jag beställer normalt sett inte via nätet...) var en bok han skrivit som riktade sig till kanske åldern 11-13 år. Den hette The Golden Age of Flying Saucers.

Det var ändå bättre än ingenting, men när jag väl fått den visade det sig att den var ganska tunn, cirka 120 sidor. Men också det var förstås bättre än ingenting.

Contactees är alltså en beteckning på de personer som under (framförallt) femtiotalet hävdade att de träffade goda och sympatiska tefatsmänniskor som ville rädda mänskligheten från krig, atombomber och annat ont. Berättelser om dessa dominerade tefatslitteraturen under hela femtiotalet, och deras böcker sålde förmodligen betydligt bättre än vad de "seriösa" ufologerna gjorde.

Hela genren fick ett enormt avbräck när femtiotalet övergick i sextiotal, och det var förmodligen ingen tillfällighet. Början till dess nedgång kom troligen när den sovjetiska rymdsonden Luna 3 1959 passerade månens baksida och tog bilder som visade att den var lika karg och död som någonsin framsidan. Och eftersom den mest kända av alla contactees, George Adamski, hävdat att han fått se månens baksida inifrån ett UFO, och att det där fanns atmosfär, och städer, blev det aningen svårare att tro på den typen av berättelser. För att nu uttrycka det lite försiktigt.

Sedan kom det ena slaget efter det andra. Eftersom många av berättelserna handlade om besökare från vårt solsystem skapade de data som efter hand samlades in av sovjetiska och amerikanska rymdsonder större och större problem för contactees och deras anhängare.

Idag ses de knappast ens som en del av ufologin; liknande läror sprids idag mest av kufiska sekter, som Ashtar Command.

The Golden Age of Flying Saucers har mycket riktigt blivit hårt angripen på nätet, av "riktiga" ufologer. De tycker förstås den är oseriös, och de mer paranoida tycks tro att den kan vara en del av en mörkläggning.  Alla vet ju idag att "seriösa" rapporter om kontakter med rymdmänniskor handlar om otäcka monster, som kidnappar människor och sticker in nålar i deras näsor och könsorgan. Eller så verkar de mena.

Men att Wilkinson skriver som han gör är väl här, i detta sammanhang, en klar fördel. Trots allt riktar sig boken till barn, och de två berättelser som boken fokuserar på - George Adamskis och Truman Bethurums- är ju betydligt barnvänligare än berättelser om torterade abductees.

Tefatens "gyllene tidsålder" enligt boken är perioden från och med Kenneth Arnolds första rapport 1947 fram till publiceringen av Truman Bethurums rapporter om mötena med Aura Rhanes. Det är om denna period boken berättar för äldre barn och yngre tonåringar. Tonvikten ligger just på Adamskis och (framförallt) Bethurums berättelser.

Författaren censurerar inte contactees, han berättar glatt om Adamskis iakttagelser av månens baksida, utan att med ett ord nämna att vare sig Luna 3 eller USA-astronauterna som också rundade månen i december 1968 upptäckte något sådant. Det ser ju lite dåligt ut, och alla brådmogna barn som går vidare med sitt läsande riskerar ju att förlora sin barnatro mycket snabbt.

Men för mig var det en nostalgitripp att läsa den - Aura Rhanes var en barndomsidol, och att stöta på en nutida författare som verkar tro på henne var riktigt kul.

Wilkinson har även skrivit böcker för vuxna, och jag skulle gärna vilja få tag i dem med. Av döma av beskrivningarna av dessa verkar han även där försvara contactees, och verkar också kritisk mot dagens ufologers ensidiga fokusering på de otäcka abductee-berättelserna. Fast när han skriver för vuxna kan han väl inte gärna låtsas som om Luna 3 inte existerade, får man väl ändå anta.

Idag vet vi ju också att det inte finns någon planet som alltid ligger på andra sidan månen, vilket ju  var där Truman Bethurum åtminstone i början hävdade att Aura Rhanes hemplanet Clarion låg. Även den problematiken borde väl Wilkinson ta upp i sina böcker för vuxna. Får man väl hoppas.

Nej, det var länge sedan  jag kunde tro på contactees. Wilkinsons bok var en vacker déjà vu-dröm, men när man sedan vaknar får man väl finna sig i att leva i en tillvaro där Aura Rhanes med all sannolikhet inte existerar.... Vilket är djupt tragiskt, med tanke på hur vår värld ser ut idag.

test
Aura Rhanes

torsdag 4 februari 2016

Ett problem med internet

Det finns något obehagligt som är kopplat till att att nätet för många blivit främsta kommunikationsform.  Det sägs att man blir vänner på nätet, men det är tyvärr också sant att man lätt blir ovänner där också. Genom typer av mekanismer och en sorts av dynamik som inte finns på samma sätt i livet utanför datorvärlden. .

När det mesta i relationsväg med andra människor var IRL eller telefon, kunde man se den andras ansikte, eller åtminstone höra rösten, vid i stort sett alla kontakter i realtid. Det innebar att det fanns signaler som kunde stoppa en, reflektera, innan man gjorde något som kunde leda till fiendskap, brutna relationer, och/eller allmän misstro.

Men det finns det inte på samma sätt på nätet. Man kan bli veritabla fiender, eller alla fall sluta att vara vänner, bara för att man läser ord skrivna på en dator. Man ser inte ensiktet, hör inte rösten, man ser bara orden och kan blir oreflekterat arg och misstänksam på ett sätt man inte skulle bli om man såg eller hörde den andra IRL.

Därför tror jag att en helt ny typ av tragiska händelsekedjor är kopplad till att nätet för många är det främsta kommunikationsmedlet.