tisdag 27 juli 2010

Du är vägd på en våg och befunnen för lätt...

När jag var åtta år läste jag ut Bibeln. Nja, inte riktigt hela men allting som hade någon form av handling. D.v.s. hela Gamla Testamentet utom poetiska böcker som Psaltaren, Höga Visan, eller Ordspråksboken och en del av profeterna.

I Nya Testamentet läste jag evangelierna och Apostlagärningarna, men inte de olika breven. Johannes Uppenbarelse läste jag inte av ett annat skäl. Jag var rädd för den. Varför är en intressant fråga som jag inte går in på här.

Det fanns mycket som var otäckt i Bibeln. Det jag tyckte absolut sämst om var Guds befallning att utrota alla kananeiska män, kvinnor och barn i Josuas bok. Speciellt blev jag upprörd över att de inte ens skonade barnen.

Men det fanns annat som var en mer sympatisk läsning. En sak som verkligen fastnade var Daniels boks femte kapitel.

Daniels bok beskrev just profeten Daniel, som sades ha varit en jude som levde i den babyloniska fångenskapen, när stora delar av det judiska folket var deporterat till Babylonien. Gud hade gett honom stora profetiska (rentav magiska) förmågor, vilket gjorde att de härskande i Babylon till och från använde hans tjänster.

I femte kapitlet berättas om hur kunung Belsassar i Babylonien och hans stormän hade en fest. Det var en ovanlig fest eftersom de använde sig av heliga kärl som de stulit från Jerusalems tempel till sin dryckesorgie. De drack och prisade sina gudar.

Plötsligt uppenbarade sig en hand - som skrev en text på väggen. Texten var "Mene mene tekel u-farsin".

Konungen och hans stormän blev, förstås, förskräckta och visste vare sig ut eller in. Till sist kom de på att tillkalla Daniel, som hade rykte om sig att kunna uttyda de mest underliga tecken.

Han kom, och hans uttydning var inte direkt inställsam. Så här står det i Daniel 5 (1917 års översätting):

”'Och så lyder den skrift som här är tecknad: Mene mene tekel
u-farsin. Och detta är uttydningen därpå: Mene, det betyder: Gud har
räknat ditt rikes dagar och gjort ände på det. Tekel, det betyder: du är vägd på en våg och befunnen för lätt. Peres, det betyder: ditt rike har blivit styckat och givet åt meder och perser'.
Då befallde Belsassar att man skulle kläda Daniel i purpur, och att den gyllene kedjan skulle hängas om hans hals, och att man skulle utropa om honom att han skulle vara den tredje herren i riket. Samma natt blev Belsassar, kaldéernas konung, dödad.”

Jag minns att jag nästan rös när jag hade läst klart...

Någon kan ju förstås undra varför u-farsin förvandlas till ”Peres” i uttolkningen. Det tyckte jag var mystiskt redan då, men det har någon knepig språklig förklaring. En annan egendomlig sak är ju att Daniel inte blev hängd, vilket skulle vara mer förståeligt i sammanhanget, utan istället belönades. Det berodde delvis nog på att Belsassar hade lovat just detta, och i Gamla Testamentet har ofta löften en nästan magisk kraft, som få vågar bryta.

Men berättelsen är ju vacker. De övermodiga stormännen som stulit från det underkuvade och deporterade folkets tempel får en välbehövlig chock. Och Belsassar får mer än så.

Men det finns en annan sak som få vet om. Uttrycket ”du är vägd på en våg. och befunnen för lätt” är ett lån från en av de ”hedniska” religioner som angreps i GT.

I den fornegyptiska föregångaren till den bibliska yttersta domen, ”De dödas bok”, beskrivs hur den dödes själ förs in i en sal. Där ska den dömas av gudarna. I domstolen finns Osiris; där finns också rättvisans gudinna Maat.

Den döde får svara på frågor. Han/hon ska försäkra att han inte förtryckt de fattiga, att han/hon varit mild, att han/hon har givit änkor rätt. Ganska så ”bibliska” teman, alltså.

Han eller hon kan ljuga, förstås. Men det kommer snart en test om de talar sanning, som ingen kan fly undan. Den döde ska vägas på en våg. Dennes hjärta är i den ena vågskålen, en fjäder som tillhör Maat i den andra.

Om vågen väger jämt frias den döde. Om däremot Maats fjäder tynger ner vågen, och den dödes hjärta alltså är för lätt, kastar sig ett mytiskt odjur, som hela tiden stått bredvid och tittat, över den döde och förtär denne. (Se t.ex Davis P. Silverman, Divinity and Deities in Ancient Egypt, i Byron A Shafer, Religion in Ancient Egypt, London 1991, s. 48 ff).

Mycket i såväl judendom som kristendom kan faktiskt härledas från den fornegyptiska religionen. I det här fallet är det helt uppenbart vem som tagit från vem. Den egyptiska ”De dödas bok” är mer än tusen år äldre än Daniels bok, och mer än 1.500 år äldre än berättelsen om yttersta domen.

Föreställningen att man måste stå till svars för sina handlingar vid döden är inget som uppstod med den judisk-kristna traditionen. Som synes är det klart äldre än så...

dd 
Gudinnan Maat

söndag 25 juli 2010

Den avhandling jag helst ville skriva...

På nätet finns en del lustiga diskussioner om varför jag slutade som doktorand på religionshistoria i Stockholm. Den vanligaste åsikten brukar vara något i stil med att jag är så inkompetent att jag inte kan forska och att institutionen följaktligen under hela tiden egentligen ville bli av med mig.

Även om den första delen av den teorin naturligtvis inte helt och hållet kan uteslutas, finns det en del saker som missas i ett sådant resonemang, Framförallt att det avhandlingsämne jag verkligen ville ha hela tiden var av den typen att det skapade irrationella reaktioner och obehag på det mest märkliga sätt.

Nej, jag talar inte om min förkättrade ”anti-satanism”, eller min motvilja mot Aleister Crowley. Redan efter att jag hade blivit klar med min lic-uppsats var jag ganska på det klara med att det inte skulle vara ett lämpligt avhandlingsämne där och då.

Jag syftar på diskussionen om det funnit folk som varit okunniga om faderns roll i reproduktionen eller med andra ord om sambandet mellan samlag och reproduktion.

Jag stötte på den diskussionen första gången 1978. Det var när jag läste Evelyn Reeds ”Kvinnans utveckling” som jag först gjorde det.

Hon hävdade bestämt att det fanns folk som inte kände till detta samband och jag blev djupt fascinerad. Varför är svårt att säga…

Jag frågade en socialantropologiskt skolad lärare på Jakobsbergs folkhögskola, och han bara fnös och sa att det där var en förlegad åsikt som för länge sedan var övergiven. Jag lät mig nöja med det – för ett tag.

Men 1986, när jag arbetade på min c-uppsats i religionshistoria, stötte jag på temat igen. Jag beslöt mig att göra en djupdykning i litteraturen om ämnet.

Det jag upptäckte var förbluffande. Det handlade inte endast om trobrianderna, som jag hade trott. Jag insåg att nästan alla etnografiska rapporter från sent 1800- och tidigt 1900-tal från Australien rapporterade om att urinvånarna bestämt förnekade att barnafödande hade något som helst med sexuellt umgänge att göra. Den enda undantagen var från kustområden där kontakter med vita och med andra besökare varit intensiv.

Den mest detaljerade studien av ämnet var (och är fortfarande) Ashley Montagus arbete ”Coming into being amomg the Australian aborigines”. Den kom först ut 1937 men gavs ut i en reviderad nyutgåva 1969. Den gick noga igenom forskningsläget, var övertygande, och syntes mig mycket svår att vederlägga.

Så jag ringde socialantropologiska institutionen för att fråga vad påståendet att det handlade om helt förlegade åsikter byggde på. De gav mig lite litteraturtips, men inte en enda av de böcker de hänvisade till tog ens upp ämnet.

Jag blev mer och mer förbryllad.

Sedan hittade jag Phyllis Kaberrys ”Aboriginal Woman: Sacred and Profane” från 1939. Phyllis Kaberry var en kvinnlig etnograf, som bedrev fältarbete i Australien, Som kvinna kunde hon även få bra kontakt med den kvinnliga delen av aboriginsamhället och hennes resultat var entydiga. Hon beskrev hur de uppemot 500 informanterna, både kvinnor och män, hade svarat helt entydigt. Nej, de ansåg inte att det fanns ett samband mellan samlag och barnafödande. Barnen kom till kvinnan genom andeväsen från ”drömtiden", och sexuellt umgänge spelade inte ens en indirekt roll i det hela.

Ungefär detsamma, minus "drömtiden", förstås, sa trobrianderna till Malinowski, som hade bott flera år på trobriandöarna. Hans syn på frågan var också helt glaskar,

Men varför detta motstånd i dessa dagar?

Jag hittade till slut en artikel av Edmund Leach från 1965, som verkade vara det enda allvarligt menade försöket jag sett att förneka.

Hans argument var närmast obefintliga, det handlade mest om att han misstänkliggjorde forskarna som rapporerade om saken för att vara rasister allesammans... Sakligt sett bemöttes han av Melford Spiro i den engelska antropologtidskriften ”Man”, en vederläggning som var så effektiv att Leach bara förmådde at svara på mindre än en halv sida, med att envist säga att det kommer att visa sig att han har rätt i alla fall.

Nu blev jag verkligt nyfiken. Då argumenten mot var så svaga, och i stort sett vederlagda - varför var motståndet så stort?

Avgörande blev nog när jag till sist läste den danske antropologen Torben Monbergs artikel ”Father were not genitors” i ”Man” 1/1975. Han hade arbetat på Bellonaön i Polynesien 1958-59. Invånarna var nu helt medvetna om sambandet mellan samlag och reproduktion, men det hade de inte varit före 1938, då missionärer kom till ön och upplyste dem om detta.

De berättade för honom om vad de tidigare trott, och vad de visste nu. Vad hade de för anledning att ljuga för Monberg, kan man onekligen fråga. Den frågan ställde han också, och han avslutade sin artikel med de upprörda orden: ”The surprising thing about this ’ignorance’ is not its existence, but the fact that it can surprise us, and that some anthropologists may be willing to submit themselves to all kind of intellectual acrobatics to explain it away”.

Ja, det kunde man ju undra sig…

Så jag skrev några rader om saken i min c-uppsats, som annars handlade om Sigmund Freuds religionshistoriska teorier.

Opponent på min uppsats blev Mattias Gardell, numera professor i religionshistoria på Uppsala Universitet.

Han raljerade spydigt över den ”påstådda” okunnigheten, så jag frågade honom senare vad han hade läst om ämnet. Han gav två referenser - den ena var samma som jag fått från socialantropologer, som alltså inte diskuterade ämnet.

Den andra var Anette Weiners bok om trobrianderna ”Women of value, men of renown” från 1973. Det visade sig att även om hon skrev att trobrianderna numera var helt medvetna om sambandet, hade de berättar för henne att de för några decennier sedan INTE hade känt till det! Så var det med DET ”beviset”.

Gardell passade också på att påstå att bara extremt fördomsfulla personer kunde komma på idén att ”de svarta i Australien” skulle vara ”så dumma i huvudet” att de inte förstod detta uppenbara…

Nu visste jag förstås att just Ashley Montagu hela tiden kämpat MOT en nedlåtande syn på Australiens urinvånare, och att han gjorde mycket klart att de inte på något sätt hade en lägre intelligens. Han hade dessutom varit en aktiv antirasist redan på fyrtiotalet - han skrev för övrigt boken "Man’s Most Dangerous Myth: The Fallacy of Race" 1942! Och att ingen någonsin hävdat att Phyllis Kaberry skulle ha en fördomsfullt nedlåtande syn på urinvånarna...

OK, samtidigt kan det ju finnas en omedveten rasism även hos de mest sympatiska personer, men den typen av ad hominem-argument räcker inte, om det inte finns andra argument som backar upp dem. Och det finns det inte.

Vad som nu intresserade mig vansinnigt var nog motståndet mer än ämnet i sig. Att ett så massivt förnekande av hundratals etnografiska rapporter, kombinerades med en nästan total avsaknad av argument fascinerade mig,

Så jag började tänka att en undersökning av ett sekels debatter om denna fråga skulle var ett idealiskt avhandlingsämne. Men jag insåg att det knappast skulle accepteras då. Jag bidade min tid och hoppades att det skulle komma en chans.

Den kom efter att institutionen och jag blev rörande överens om att ämnet satanism inte var så lämpligt som avhandlingsämne, för mig, där och då.

Så en dag tog jag mig mod och kastade fram förslaget.

Det blev blankt nej. Med det i sammanhanget lite underliga argumentet att ”socialantropologerna skulle bli sura”.

De kanske de skulle. Eller kanske inte. Några år snare var det en socialantropolog, specialiserad på just australiska urinvånare, som föreläste på ett seminarium på religionshistoria. Jag tog upp frågan med honom, och han var både öppen och intresserad. Han hade ingen definitiv åsikt. Men han respekterade mina synpunkter.

I vilket fall som helst fattade jag nog beslutet att lämna institutionen efter detta nedslående nej. Det var nog mest rädslan för att förlora studentrummet som fick mig att stanna kvar ett antal år till...

Jag kan förstå varför ämnen som ”satanism” eller ”rituella övergrepp” skapar panik i många akademiska sammanhang. Men jag kan inte för allt i världen förstå varför diskussionen om det funnits folk som förnekat sambandet mellan samlag och reproduktion är så känsligt.

"Rasismargumentet" är, synes det mig, bara en ovanligt bisarr förevändning. I våra läroböcker i religionshistoria fick vi lära oss att många folk saknade kunskap om naturlig död och trodde att de flesta dödsfall berodde på magi. D.v.s.. alla som inte orakades av att människor blev fysiskt dödade. Men jag hörde aldrig någon invända att det i så fall skulle betyda att de som saknade den kunskapen var ”dumma i huvudet" och att forskarna som beskrev detta måste varit rasister.

Jag misstänker att det sårade den manliga fåfängan att tänka sig att det funnits folk som inte hade bemödat sig att ta reda på den centrala rollen som MANNEN har i detta avseende...

Kanske inte kastrationsångest, direkt men möjligen någonting i stil med ”fertilitetsångest”.

Naturligtvis var inte de australiska urinvånarna, trobrianderna eller invånarna på Bellonaön ”dummare” än vi. Eller "dummare" än andra skriftlösa folk som hade den ”självklara” kunskapen.

Ett grannfolk till trobrianderna hade till exempel ”kunskap” om mannens roll, men de trodde att sädesvätskan kom in i den manliga kroppen när män åt kokosnötter. Sädesvätska var i princip kokosmjölk. Denna teori förefaller definitivt mindre intelligent och sofistikerad än trobriandernas andebarnsteori - som bara kan väcka beundran i sin konsekvens och sinnrikhet…

Nåväl, detta ämne skulle ha varit roligt, lätt att skriva om, lätt att få tag i källmaterial – och nästan allt var dessutom på engelska!

Om jag hade fått tillstånd att skriva om det, därom är jag övertygad, skulle jag nog ha haft en godkänd avhandling idag – och det skulle jag nog tyckt vara riktigt trevligt. Jag skulle också ha lyckats skapa en akademisk diskussion om ett ämne som det nu helt enkelt inte pratas om.

Att jag inte fick den möjligheten är nog en av mina största besvikelser i vuxen ålder.

onsdag 21 juli 2010

Det var inte så länge sedan...

... jag knappast kunde läsa Monica Antonssons blogg utan att sucka resignerat. Närmare bestämt så sent som för ungefär ett halvår sedan. Men sedan hände ju något. Hennes allians med de extrema förnekargrupperna bröts, och numera är ganska många inlägg på hennes blogg klart läsvärda. Som till exempel hennes inlägg om Göran Lindberg-affären idag.

Hon har helt rätt att det är en skandal att listorna på torskarna mörkas och hennes teorier om varför (att de inte vågar hänga ut fler högt uppsatta män!) är ju mer än rimliga. Affären påminner kusligt mycket om bordellhärvan 1976.

Missförstå mig inte, jag vill verkligen inte i största allmänhet rekommendera hennes blogg. Ingen blogg som gör reklam för Max Scharnbergs lögnaktiga och perfida bok om Södertäljefallet (vilket den "trivsamma" bloggen fortfarande gör på sin högerspalt!) kan generellt rekommenderas.

Men man kan säga så här. Relativt ofta innehåller som sagt numera MA:s blogg riktigt intressanta och läsvärda inlägg, och de hon där polemiserar mot har numera (sett utifrån mina egna åsikter, förstås!) oftare betydligt mer fel än vad hon har...
......................................

Se också "En liten markering" från 19 maj 2010.

söndag 18 juli 2010

Jungfru Maria, en rotfyllnad och en katolsk tandläkare

Missförstå mig inte. Det som följer nedan är inte en katolsk mirakelberättelse. Jag är inte katolik. Och om det hade varit en sådan, hade den dessutom varit klart kättersk.

Jag berättar inte om ett ”mirakel”. Jag berättar om en serie händelser som kanske är en serie märkliga sammanträffanden.

Det var i början av september 2002. Jag hade tandvärk. Jag satt, eller låg, på en tandläkarstol på Tandläkarhögskolan i Huddinge. Jag skulle rotfyllas.

Jag brukar inte vara rädd för tandläkare men plöstlgt fick jag en märkligt intensiv ångest. Och så, helt spontant, började jag be. Det bara kom. Det var lite underligt, för jag bad utifrån en tradition jag inte är en del av. Dessutom på ett sätt som enligt just denna tradition inte ens är tillåtet.

Helt spontant började jag mumla för mig själv: ”Heliga Guds moder, så full av nåd, hjälp mig”. Gång på gång på gång.

Det var på sätt och vis tur att jag inte var katolik. För om det så vore skulle jag nog genast fått dåligt samvete. Det jag gjorde var rena kätteriet.

Man får nämligen enligt katolsk lära inte be att Maria ska hjälpa en. Det kan hon inte, enligt de katolska teologerna. Det enda man får göra är att be till Maria att hon ska be för en. Jag får alltså be att Maria ska be till Gud att Gud ska hjälpa mig. Jag får inte be att Maria själv ska hjälpa mig. Men det var det jag gjorde.

Det som hände efter bara några minuter var detta. En lärare kom in och sa i brysk ton till tandläkarkandidaterna: ”fyll igen hålet, det är för svårt för oss”. Och till mig sade han sedan: ”vi kan inte hjälpa dig, du får vända dig till den privata marknaden”.

Jag tänkte nog att det var ju inte ett så roligt bönesvar. Men det var inte slutet.

Nu stod jag utan tandläkare. Jag hade väldigt lite pengar och visste att jag inte hade råd med privat tandläkare. Vad skulle jag göra?

Några dagar senare, strax efter att jag och Mats Klockljung fått in vår Guilloukritiska artikel i Expressen, för övrigt, fick jag en impuls. Jag kände en (garanterat icke-katolsk, vill jag påpeka!) kvinna som jag helt plötsligt fick för mig kanske eventuellt kände en tandläkare. Hon kände alla möjliga personer, så det var värt att pröva.

Så jag ringde henne och berättade om min situation. Jag betonade hur lite pengar jag hade och att jag inte hade råd med någon som var dyr. Jo, hon kände faktiskt en tandläkare. Hon skulle tala med henne.

Jag gick in och duschade och när jag kom ut fanns ett meddelande på min telefonsvarare. Det var tandläkaren som hade ringt mig, Hon bad mig att ringa upp.

Det gjorde jag och vi kom överens om att vi skulle ses den 1 oktober. Det mest fantastiska var nog ändå att hon nästan skänkte bort behandlingen . Hon skulle ta 300 kronor per behandlingstillfälle oavsett hur mycket hon gjorde.

Första gången jag gick dit vågade jag inte rotfylla, så hon fick göra lite småsaker på andra tänder. Men nästa gång började hon rotfylla. Det gick nu inte, tanden var i för dåligt skick. Och i slutändan fick jag tanden utdragen.

De närmaste åren gick jag till henne så fort jag hade tandproblem. Jag var garanterad billig, och bra, tandvård under flera år. Sedan slutade hon sitt arbete av olika skäl, men då hade hon gjort stor nytta.

Men vad har nu detta med bönen till Maria att göra? Kanske inget alls, men det var en sak till som gjorde det märkligt

Tandläkaren berättade en del om sitt liv, om hur hon uppfostrats i en skola driven av nunnor, och till sist kunde jag inte låta bli att fråga en viktig fråga. Var hon katolik?

Ja, svarade hon, det är jag.

Jag ber alltså till Maria att hon ska hjälpa mig när jag har ångest inför mina tänder, jag får mycket snabbt kontakt med en bra tandläkare som nästan skänker bort behandlingar, och som dessutom visar sig vara varmt troende katolik!

Strax innan tandläkaren skulle sluta och vi sågs sista gången passade jag på att berätta för henne om historien om min bön till Maria. Hon såg ganska så rörd ut. Hon var i vilket fall som helst inte så dogmatisk att hon påpekade att min bön egentligen var kättersk…

Det är en ganska vacker historia. Jag påstår ingenting, jag har ingen aning om vad det berodde på. Säger jag för att vara på den säkra sidan om några debattglada skeptiker skulle få syn på detta…

onsdag 14 juli 2010

Michael Alonzo står naken

De flesta så kallade papparättsaktivister verkar vara ganska så extrema. Värre än så, de flesta ger intrycket av att ha dolda agendor, och många verkar vara förövare som försöker förklara bort de övergrepp de begått mot barnen och/eller deras mammor.

Michael Alonzo har däremot bitvis gett intrycket att vara mer balanserad. Men skenet kan som bekant bedra.

När han i dagens Expressen ger sitt entusiastiska stöd till Sven Otto Littorin och ofattbart nog kallar honom för en "hjälte" och en "förebild för pappor" rämnar den sansade fasaden.

Inte nog med hans okritiska stöd till Littorin - Alonzo beskriver också underförstått på sedvanligt förnekarsätt anklagelser om incest och misshandel i samband med vådnadstvister som om de praktiskt taget alltid vore lögner...

I själva verket orsakas ju ofta skillsmässor och vårdnadstvister av just övergrepp och misshandel, mot barnet och/eller modern, från faderns sida...

Alonzo har avslöjat sig själv. Liksom kejsaren i HC Andersens saga står han där pinsamt naken.
................................................................
TILLÄGG
Se också Suspicios inlägg "Det finns inga hjältar".

tisdag 13 juli 2010

Jag hatar värme

En gång i barndomen, jag var kanske nio år, råkade jag få syn på en reklampelare som gjorde mig förbluffad. Det var en resebyrå som puffade för sina ”resor till solen”.

Jag visste en del om astronomi och rymdfärder och trodde inte mina ögon. Jag kände verkligen inte till att det fanns turistresor i rymden. Och även om det fanns det, vem i allsina dar skulle vilja åka till solen? Om man ville begå självmord fanns det både enklare, billigare och mera smärtfria metoder.

Det tog kanske en halv minut innan jag insåg att det handlade om resor till varmare länder. Det gjorde det en aning mer begripligt. Men bara en aning.

Jag visste att många vuxna var så konstiga att de ville använda sin fritid till att bränna sin hud på sandstränder. Sedan brukade de få röda utslag som gjorde ont. För att mildra smärtan köpte de salvor att smörja in på de röda fläckarna.

Jag förstod inte varför detta var så populärt. Det förstår jag fortfarande inte.

Nu behöver vi inte resa till solen för solen har kommit till oss. Inte i bokstavlig mening, förstås, för i så fall hade jag inte kunnat skriva detta. Men nu kan alltså var och en få plågsamma hudskador även hemma på balkongen.

Men om växthuseffekten fortsätter kommer resebyråerna, om några sådana finns kvar, att specialisera sig på att ordna resor till Antarktis för rika knösar. Och Antarktis kustförsvar kommer att lägga ner all sin tid på att jaga de klimatflyktingar som försöker ta sig i land på små bräckliga båtar.

Jag hoppas det aldrig behöver bli så.

lördag 10 juli 2010

Älgkon skapade världen

De svenska hällristningarna kan uppdelas i huvudsakligen två grupper. Dels bronsåldersristningarna i södra Sverige. De har uppenbarligen uppstått i ett patriarkalt samhälle, även om det inte är helt entydigt. Avbildningar av vapen och ityfalliska motiv talar dock ett ganska klart språk. Allt talar för att patriarkatet i Sverige uppstod i och med den mellanneolitiska stridsyxekulturen, och att kulturen under bronsåldern förblev patriarkal.

Den andra huvudgruppen är de ristningar i norra Sverige som uppenbarligen är äldre. De brukar ibland kallas jaktristningar, men denna term kan diskuteras. De uppstod kanske så tidigt som 3000 f.kr. och bland dem finns vare sig avbildningar av vapen eller ityfalliska män.

De dominerande motiven är huvudsakligen två – älgar och båtar. Av allt att döma är älgar de enda djur som avbildas. De har en helt unik ställning bland dessa ristningar. Uppemot hälften av alla bilder anses föreställa älgar. Tidigare har älgbilderna setts som jaktmagi – man avbildade älgar för att lättare kunna fånga dem.

Denna tolkning är dock problematisk. Ett exempel är ristningarna vid Nämforsen, som är de kanske mest kända. De anses allmänt ha ristats under sommaren, då älgarna inte alls var den dominerande födan i området. Och dessutom har det inte funnits några tecken på att älg överhuvudtaget jagats vid Nämforsen. Inga rester av älg har påträffats där.

I sin skrift ”Älgkon skapade världen” (Lofterud Produktion, 2002) har Curt Lofterud lagt fram en alternativ förklaring. Den är intressant, och har en hel del som talar för sig.

I denna skrift påpekar han ett uppenbart faktum, som ofta förbises – nästan alla älgar avbildas utan horn. Även om älgtjurarna under några månader på vintern också saknade horn låter det inte troligt att det är dessa som avbildas. Av allt att döma föreställer nästan alla dessa bilder inte älgar i största allmänhet – utan älgkor.

Varför skulle jaktmagiska ristningar så ensidigt inrikta sig på ett av könen hos en jagad djurart? Till yttermera visso var det dessutom så att båtar ofta avbildades med älghuvuden. Det är svårt att se det som något som är förenligt med en jaktmagisk tolkning. Dessutom förekommer bilder av älgstavar, men även skifferknivar har finnits med älghuvuden.

Vad kan detta bero på? Lofterud lägger fram en tolkning, som bland annat bygger på den kända forskaren Esther Jacobsons arbete ”The deer goddess of ancient Siberia”, men även på tidigare sovjetisk forskning,

Jacobson har studerat Sibiriens arkeologi och folklore och funnit att ett hjortliknande kvinnligt väsen verkar ha dyrkats över stora områden. I sin tidigaste form verkar detta dock ha avbildats som en älgko: ”In her most ancient incarnation, she took the form of a monumental and unantlered elk”. (Jacobson 1990: 2).
Jacobson lägger fram belägg för detta, från sibiriskt neolitikum. Hon skriver:
”The most characteristic image of the Baykal Neolithic period is that of the female elk. Monumental in effect and often in size, usually represented as in full stride to the right, the thousands of repetitions of her figure attest her centrality in contemporary religious beliefs.” (Jacobson 1990: 91). Hon lämnar en lång rad arkeologsikt dokumenterade exempel på detta.

Nu är arkeologiska fynd ofta svårtolkade. Det är svårt att entydigt ”bevisa” att avbildningar är kultiska och har en religiös innebörd. Men i det här fallet har vi, från samma regioner, sentida etnografiska belägg för en kult av en älgmoder.

De tungusiska evenkerna visar sig ha en kosmologi, där älgkon är central. De har föreställningar om två entiteter, som båda är såväl mödrar till klanen som till hela universum. De ses ibland som en kvinna, men ofta som just en älgko. Det anses att föreställningarna om dessa väsen som älgkor är äldre, och att de ses som mänskliga kvinnor är ett senare tillägg. (Jacobson 1990: 191)

Det här kan te sig spekulativt, men det är faktiskt en av de minst spekulativa, och mest substantiella tolkningarna av de nordliga hällristningarna. Man kan jämföra med exempelvis den ansedda postprocessuella arkeologen Christopher Tilleys halsbrytande spekulationer!

Så det faktum att kvinnofiguriner är så sällsynta i tidig svensk förhistoria betyder inte att det saknas tecken på någon form av gudinnekult. Jag har tidigare tagit upp megalitgravarna; hällristningarna kan mycket väl vara ett annat exempel.

Litteratur
Hällristningar och hällmålningar i Sverige (red. S. Jansson, EB. Lundberg, U. Bertilsson), 1989
Esther Jacobson, The Deer Goddess of ancient Siberia: A study of the ecology of belief, 1990
Curt Lofterud, Älgkon skapade världen, 2002

lördag 3 juli 2010

"Att drömma mardrömmar om alliansen" - med nyskriven inledning

Det närmar sig val, och bisarrt nog leder alliansen på nytt opinionsundersökningarna. Därför lyfter jag på nytt upp denna artikel jag skrev strax före valet 2006.

Vad jag inte tidigare berättat om är vad som hände mig efter att jag skrivit den. Ångesten för en Reinfeldt-seger ökade gradvis, för att slutligen kulminera kvällen den 14 september 2006, då jag hade nått en så hög grad av panikångest, att jag för första gången på över två årtionden gick till en psykakut för att få ut något lugnande.

Jag gick till S:t Görans i Stockholm och beskrev för en ganska road läkare att jag hade panikångest för att alliansen skulle vinna valet. Han ville pracka på mig några starka ångestdämpande medel, men skeptisk som jag är till psykofarmaka, fick jag honom att skriva ut något mycket svagare, Atarax. Jag fick tabletter till valet.

Nu vann allianen som bekant valet. Så jag fick ringa en läkare jag känner för att skriva ut fler…

Men nu har jag ju börjat ställa in mig på att alliansen skulle gå mot sitt välförtjänta nederlag fyra år senare. Men det verkar ju som om mardrömsscenariot kommer att upprepas!

Det är dubbelt så otäckt. För nu vet alla vad alliansen går för. Det har också bitvis lett till superlåga siffror i opinionsmätningar, men som genom någon sorts svart magi, eller vad det nu är frågan om, lyckas tydligen alliansen förvända synen på människor, och egendomligt nog chockhöja sina siffror igen. Nej, jag tror normalt sett inte på svart magi, men ibland kan man ju undra...

Anledningen till att alliansens siffror höjs igen är väl annars snarare den usla oppositionspolitiken från Sahlin o co. Deras politik är inte ett trovärdigt alternativ, utan mest av allt en mer tam version av alliansens borgerliga politik – men på exempelvis sextio – och sjuttiotalen fanns så mycket av solidaritet och klassmedvetenhet att detta inte skulle ha lett till att traditionella socialdemokratiska väljare skulle börja överväga att rösta på moderater.

Gradvis, gradvis, håller alliansen på att montera ned välfärdssystemen. Privatiseringar, utförsäljningar, selektivt riktade skattesänkningar, bolagiseringar, ökade klyftor…

De som kokar kräftor (obs jag har aldrig gjort det!) sägs veta att om man höjer temperaturen långsamt kommer inte kräftorna att reagera – förrän de är döda. Alliansens strateger tycks ha lärt sig av den metoden.

Arbetarrörelsens landvinningar slås nu sönder en efter en. Det Sverige som blir slutresultatet av detta systemskifte kommer förr eller senare att skapa panikångest hos långt fler än mig.

........................................

Att drömma mardrömmar om alliansen: har Stephen King skrivit valrörelsens manus? (2006-09-07)

I Aftonbladet idag står det att publiken gav Fredrik Reinfeldt högsta betyg i debatten med Göran Persson. Det skrämmer mig.

Man behöver inte vara någon beundrare av Göran Persson (det är det sista jag är!) för att inse att Reinfeldt var helt svarslös när Persson pressade honom på en av valets centrala frågor: hur tror han att det blir fler jobb genom att man slår mot de svagaste, som arbetslösa och sjukpensionärer? Reinfeldt förnekade aldrig att hans förslag skulle slå mot dessa grupper. Han bara försökte hävda att det på något mer eller mindre obegripligt sätt skulle skapa nya jobb.

Den andra punkten där Reinfeldt blev svarslös var privatiseringen av sjukvården, där Persson kunde visa på planerna på att sälja ut exempelvis Karolinska. Reinfeldt kunde inte förneka att hans partikamrater lokalt utvecklat planer på utförsäljningar; han kunde inte heller lova att han skulle stoppa dem.

Att inte fler människor reagerar på det samhälle Reinfeldt och hans allianskamrater planerar skrämmer mig. Reinfeldt har gått ut hårt - han har lyckats övertyga naiva själar att moderaterna inte längre för en politik som drabbar låginkomsttagarna. Det stämmer inte, men det är inte poängen här. Poängen är att han har fått många att tro att låginkomsttagarnas intressen kan försvaras genom att man slår mot dem som är längst ner i samhällshierarkin - som arbetslösa, sjukskrivna, sjukpensionärer och socialhjälpstagare. Det är vad han säger. Och många sväljer det.

Utförsäljningar av sjukvården till privata intressen kommer på inte alltför lång sikt att slå mot den offentliga sjukvården, och bara de naiva kan tro att detta inte också kommer att leda till sämre sjukvård för de fattiga. Det kommer inte att ske med en gång, men det kommer...

Generella angrepp mot bidragssystemen kommer att slå mot människor som inte KAN arbeta. Vad har de för hjälp av att Reinfeldt lovar skattesänkningar åt löntagarna? Men de kommer också att slå mot arbetslösa som KAN arbeta, men inte kan få tag i jobb.

Om vi levde i en planekonomi, där samhället hade kunnat lova de som fått nedsatt a-kassa nya jobb hade det varit en annan sak. Men nu lever vi i en kapitalistisk marknadsekonomi där ingen är garanterad någonting. En stor grupp människor utan arbete kommer att få försämrade villkor - utan att för den sakens skull få några arbeten.

Jag vill också påstå att för många överlevare utgör Alliansen ett veritabelt hot. Visst, en del överlevare klarar sig bra socialt och ekonomiskt, trots trauman och problem. Men många gör det inte. Bland sjukpensionärer, långtidsarbetslösa, socialhjälpstagare och med all säkerhet även uteliggare är människor som utsatts för övergrepp i barndomen överrepresenterade. De kommer inte att få ut någonting av en borgerlig regering - utom ökad otrygghet och ångest.

Det drar kallt. Alliansen med dess otäckt karismatiske ledare Reinfeldt gör mig rädd. Livrädd. I en artikel i Svenska Dagbladet för någon vecka sedan skrev någon att manuset till denna valrörelse verkar ha skrivits av Stephen King. Han hade rätt, på ett helt annat sätt än han avsåg.

Det är lätt att få mardrömmar när man hör Alliansens segervissa politiker. Men att drömma mardrömmar är ingen lösning. Det bästa man kan göra är att bestämma sig för att rösta mot en borgerlig regering den 17 september. Och att övertyga andra om att göra detsamma.

Erik Rodenborg

torsdag 1 juli 2010

Ett litet förtydligande till förra inlägget

Att önska att telefonavlyssning och buggning skulle användas i högre grad vid grova sexualbrott innebär inte att jag har illusioner om att det kommer att bli så. Det används praktiskt taget aldrig och jag anser inte att det är en tillfällighet.

Sexuella övergrepp finns på alla nivåer i samhället. Men det är framför allt inom de övre skikten som de kan genomföras på ett mer systematiskt, planerat sätt. Om omfattningen av detta skulle bli känt skulle vi – det är min förvissning - hamna mycket nära en förrevolutionär situation.

Alltså torde det inte ske under de nuvarande politiska förhållandena. Och även om det ändå mot förmodan skulle ske skulle – det är jag övertygad om - det läcka som ett såll i de mest känsliga fallen, på ett sätt som gjorde även avlyssning och buggning i högsta grad ineffektivt.

Själv skulle jag gärna ha sett en effektiv buggning under Södertäljefallet, till exempel, men den typen av önskningar är i dagens samhälle endast vackra dagdrömmar, minst lika osannolika som tron på att Aura Rhanes från Clarion ska rädda världen.