tisdag 29 mars 2016

Kerstin Thorvalls Boken till dig

Läser vad som skrivs om Kerstin Thorvall, och får plötsligt se en kommentar om hennes Boken till dig. Det var en bok som riktade sig till flickor som höll på att komma upp i tonåren. Den sades ha gjort ett starkt intryck på många.

Det förstår jag. Jag läste den själv 1967, när jag var 12, så pojke som jag var. Nu var min identifikation som just pojke inte så där överväldigade stor. Jag visste däremot att jag höll på att bli tonåring.

Jag tror jag lånade den som sommarlån på vårt skolbibliotek. Jag läste ut den under sommaren.

Speciellt minns jag en gång då jag och en kompis skulle sova över alldeles för oss själva i en liten stuga som låg vid vattnet.  Kan inte placera exakt vad den låg, men poängen var att vi var ifred för vuxna. När vi skulle lägga oss på kvällen hade jag med mig just Boken till dig. Kompisen hade redan somnat, och jag låg med en liten lampa och läste den.

Jag tyckte mycket om den. Den gav en inkännande, fin beskrivning av hur det är att bli tonåring, och att den riktade sig till "fel" kön besvärade mig inte alls. Jag tyckte att Kerstin Thorvall Falk, (som hon hette då, sedan försvann sista delen av namnet) skrev så oerhört fint.

Långt senare hörde jag talas om henne på nytt, i turbulenta och inte alltid så smickrande sammanhang. Det störde mig lite, men jag lät ändå aldrig detta störa den fina minnesbilden av en bok som riktade sig till tonårsflickor men som jag ändå tyckte talade just - till mig.

måndag 28 mars 2016

Låt Minangkabau ta över världen...

På underliga bloggar och andra ställen på nätet oroas folk nu över att muslimska imamer inför dold kamera säger att de vill att islam ska ta över Europa. Det är väl inte så konstigt. Om man tar sin ideologi på allvar vill man väl att den ska ta över hela världen.... Liberaler vill att världen ska bli liberal, socialister att den ska bli socialistisk, och kristna vill väl att den ska bli kristen.

Nu har patriarkatet sedan länge tagit över världen, vare sig det idag företräds av mullor eller av deras islamofobiska motståndare. Eller av någon annan.

Men om muslimer nu ändå skulle ta över världen, skulle jag föredra att det blir Minangkabau.

Minangkabau är en av de få muslimska kulturer som samtidigt är matrilinjära. Man kan lösa om dem här.

De inte endast matrilinjära, utan kallar sig själva också för ett matriarkat.  De är fredliga, och deras myter handlar ofta om mytiska drottningar som bekämpar manligt våld.

I deras värld finns inga vårdnadstvister vid skilsmässor, det kan inte finnas, eftersom barnen tillhör moderns, och inte faderns släktskapsgrupp. Vid skilsmässa går alltså barnet automatiskt till modern, och kommer att tillhöra hennes klan. Vilket förstås inte betyder att fadern inte får träffa barnet, om de har en bra relation.

De kombinerar islam med en form av naturmystik. Och de mer otäcka korananverserna, som att mannen har rätt att slå sin hustru, skulle de inte drömma om att tillämpa.

De anser att alla folk från början var matrilinjära, och att det är det naturliga tillståndet. Det håller jag faktiskt med om.

Det är ju synd att det är de värsta avarterna av islam som just nu är de mest expansiva. Vilket sedan leder till att kvinnohatande och anti-feministiska nationalistiska islamofober kan stoltsera som försvarare av kvinnors rättigheter. Det är klart, i jämförelse med "Islamiska Staten" kan ju vem som helst te sig riktigt feministisk... Även de värsta papparättsnissarna kan ju nu tala om hur mycket de är emot kvinnoförtryck, men bara om utövarna råkar vara muslimer.

Men om Minangkabaus variant av islam skulle sprida sig skulle klicken kring Dispatch International och Ingrid Carlqvist få sina värsta mardrömmar besannade. Islam kombinerat med matriarkat, och ett system där faderns chans att få kontroll över barnen torde vara mindre än chansen hos oss att en tremännings svärfar skulle få det.

Drömma kan man alltid...

söndag 27 mars 2016

IS, OAS och den blinda terrorn mot civila

Mina första rent politiska minnen torde vara av Algerietkrigets slutfas, 1961-62. Framförallt minns jag en otäck organisation med initialerna OAS, Organisation de l'armée secrète. Jag var bara sju år, men visste tillräckligt mycket om den för att avsky den...

När jag nu läser om IS/DAESH och dess nedgång (som tveklöst förebådar deras nära förestående undergång) får jag en underlig känsla av dejavu.

IS mål är att upprätta ett ”muslimskt” kalifat i Irak och Syrien. Till en början såg de ut att lyckas ganska bra. Men ju fler motgångarna blev desto mer frekventa blev de rena terroraktionerna. Det finns somliga som inte tycks inse att dessa är ett utryck för svaghet, en nedgångsfas. De borde studera OAS öde.

OAS var inte alls muslimer, de var anti-muslimer. Deras mål var att Frankrike skulle upprätthålla sin ockupation av (det muslimska) Algeriet. OAS var skapad av den del av den franska armén som till varje pris ville behålla Algeriet franskt.

Det var när detta projekt definitivt hade misslyckats som OAS övergick till att huvudsakligen ägna sig åt en ren, besinningslös terror. Just i Frankrike var OAS terror lite mer specifik än vad IS är i Europa idag (man mördade militärer, representanter för staten, vänsterpolitiker etc.) men i Algeriet liknade den nästan exakt det IS gör i Europa idag,

Man mördade civila i de arabiska delarna enbart för att de befann sig där. Det stora flertalet som kom att dödas där var förstås araber, men även fransmän kunde bli offer om de befann sig på fel sida av de etnisk-geografiska gränserna. OAS dödade civila algerier i betydligt större omfattning än vad IS lyckas döda civilbefolkning i Europa idag,

Efter att OAS slog in på ren terror var det bara en tidsfråga innan de skulle krossas. Till sist hade de uttömt sina resurser, och de återstående resterna av OAS inriktade i den absoluta slutfasen all sin kraft på att genomföra mordförsök mot Charles de Gaulle, som samtliga misslyckades, även om det i några fall hängde på håret.

IS nuvarande terrorfas är inte det första steget i att förvandla Europa till ett kalifat. Det är början till slutet på denna reaktionära organisation. När man inte längre kan segra militärt övergår man till att mörda civila. Precis som en gång i tiden OAS.

Våga Vägra Sommartid

Jag anser som alltid att sommartiden bör avskaffas.

Nu upptäcker jag till min glädje en artikel i SvD, med en helt ny infallsvinkel, och med helt nya argument som kan användas mot det eländiga påhittet.

lördag 26 mars 2016

Varför röstade så många mormoner på Sanders?

Det mormondominerade Utah var en av de två delstater som gav Bernie Sanders, som öppet kallar sig demokratisk socialist, den högsta andelen röster hittills i demokraternas primärval - nästan 80 procent.

I denna intressanta artikel, sätts detta i samband med de klara vänsterinslagen i Mormonkyrkans ekonomiska poltik under 1800-talet.

Denna vänsterinriktning eroderade snabbt sönder när Utah på 1890-talet integrerades i Förenta Staterna och kom efter ett tag att vändas till sin motsats. Under 1900-talet har Mormonkyrkan varit ett av de samfund vars medlemmar i mycket hög grad varit republikaner.

Det bör förstås, ånyo, påpekas att Mormonkyrkans radikalism under 1800-talet inte omfattade synen på kvinnor och män. Den polygami de tillämpade var ju en strikt polygyni, den omfattade endast män, kvinnor som hade flera män fördömdes hårt.

Men inte ens här är det helt entydigt. Utah var den andra delstaten i USA som tillät kvinnlig rösträtt - 1870, ett år efter Wyoming.

Trots stödet för Sanders, lär nog Mormonkyrkan under överskådlig tid förbli ett konservativt fäste i USA. Men det är intressant att se hur mormonska pro-Sanders-sidor på nätet faktiskt tar upp kyrkans ekonomiska radikalism på 1800-talet i sin argumentering för Sanders...

Det kan finnas en sorts dynamik i detta, och det ska bli intressant att se hur det utvecklas.

När jag fick frisedel

Någon gång i slutet av 1973 eller början av 1974 blev jag inkallad till mönstring för att göra lumpen. Någon gång i början av 1974 kom jag dit. Jag minns att jag svarade nonsenssvar på olika frågor jag fick, och att jag sedan försov mig andra dagen. Så mönstringen sköts upp ett år.

Nu var det så att jag inte hade en tanke på att göra lumpen. Det berodde inte på ideologiska skäl.  Jag var inte pacifist utan revolutionär socialist, och i princip ansåg jag att man borde göra lumpen. Om alla med vänsteråsikter vägrade, skulle det bara leda till att armén blev ett pålitligt reaktionärt instrument. Och vad det kunde leda till hade man ju sett den 11 september 1973 i Chile, då Pinochet tog makten.

Nej, jag trodde helt enkelt inte att jag skulle klara av att göra lumpen. Det var nog en realistisk bedömning. Som jag mådde då klarade jag inte av de mest vardagliga rutiner, och att göra lumpen skulle ha lett till de mest pinsamma situationer.

Så inför nästa mönstring, i början av 1975, var jag förberedd. När jag fick ordern om inkallelse och skulle skicka en bekräftelse plitade jag ner den vers i Internationalen där det stod att man skulle skjuta generalerna. Dessutom ett citat av Albert Einstein där han skrev att generalerna fått sina stora hjärnor av misstag, de kunde gott klara sig med ryggmärgen. På så sätt tänkte jag mig att de skulle bli lite osäkra på om jag verkligen var lämplig.

Nu har jag för mig att jag hade ett läkarintyg som rekommenderade att jag skulle slippa. Men jag förlitade mig inte på det; jag ville bete mig så att de för allt i världen inte skulle vilja ha mig i armén.

Så jag såg till att inte tvätta mig veckan före mönstringen.Dessutom tog jag på mig otvättade kläder som luktade något förfärligt. Dessutom såg jag till att inte kamma mitt långa hår, som jag heller inte hade tvättat på en vecka.

Först fick vi svara på frågor i olika formulär. Jag svarade hela tiden rena nonsenssvar.

Sedan kom läkarundersökningar . Jag vägrade göra den, med den helt lögnaktiga motiveringen att jag var rädd för läkare.

Då fick jag komma in till en psykolog.

När jag kom in i rummet minns jag att jag tyckte att han var väldigt gammal. Jag tyckte att han såg ut som 90 år, vilket ju inte gärna kan ha varit fallet.

Han tittade mycket kritiskt, och lite nedlåtande på mig, och sa "Jaså, du vill inte göra lumpen". Han såg ut som om han nog skulle avslöja mig som den simpla simulant han utgick från att jag var. Men jag var beredd, och svarade sedan som jag hade planerat.

"Jo, jag vill visst göra lumpen" sa jag med ett inställsamt leende. "Men... jag är helt medveten om att det finns vissa ledande officerare som planerar att förgifta mig".

Här gjorde jag en, som jag hoppades, effektfull paus. Sedan tittade jag rakt in i psykologens ögon, och sa med en mycket bestämd, och, hoppades jag, aningen hotfull röst:

"Så om jag rycker in får ni finna er att jag vidtar nödvändiga motåtgärder..."

Hans arroganta ansiktsuttryck försvann helt. Han såg helt ställd ut, och sa efter en liten stund, mycket vänligt: "Hmm, ehrm, jag tror nog att du och jag är överens om att du inte bör göra lumpen". "Ja, det är vi nog", svarade jag glatt.

Han kanske fortfarande tänkte att jag simulerade. Men han kunde ju inte vara helt säker. Han tyckte nog att det var bäst att inte låta en person som mig rycka in. Han ville i alla fall inte chansa.

Nu är det så att jag aldrig skulle ha ryckt in även om jag inte fått frisedel. Jag skulle definitivt ha föredragit fängelse framför lumpen. Och det på goda grunder. Jag skulle nog mycket lättare stått ut med fängelserutinerna framför livet i luckan.

Men jag slapp att välja mellan dessa alternativ. Någon månad efter mönstringen fick jag en frisedel skickad till mig på posten.

fredag 25 mars 2016

Nattvarden, korset och "försoningsläran"

/Nu är det långfredag, en dag som alltid fyller mig med obehag. Just då vill jag gärna lägga ut denna text, som jag skrev 15/2 2007/.
------------------------------------------------------------------
”Villkoret för sinnesfrid var offer i blod
och det var ett språk som vi verkligen förstod” .
Kjell Höglund, Häxprocess 1973.

En dag i december 1983 tog jag nattvarden för första gången. Jag hade just börjat läsa religionshistoria och hade fått ett pånyttfött intresse för religion. Jag slank in på en gudstjänst i en kyrka, och upptäckte att det var en nattvardsgudstjänst. När det var meningen att man skulle gå fram tvekade jag ett tag. Men till sist gick jag fram till prästen.

”Kristi blod för dig utgjutet.” Jag kände mig konstig. För mitt inre tycktes jag förpassad till en djungel där jag, tillsammans med andra kannibaler, höll på att dinera på någon stackars missionär som just hade kokat färdigt i grytan. Det var nästan en chock.

23 år senare, i december 2006. Jag är inbjuden till en sånggudstjänst, av en väninna som sjunger i en kyrkokör. Jag kommer till en kyrka som jag aldrig varit i förr. Jag sätter mig ner, och blicken fastnar på ett ovanligt stort krucifix mitt i kyrkan. Där ser man en torterad man som plågas på ett kors. Nu visar det sig att det inte bara är en nattvardsgudstjänst – själva temat på predikan är också nattvarden. Prästen talar om att vi ska känna gemenskap när vi delar på Kristi kropp.

Jag känner att jag inte mår riktigt bra av att lyssna på denna utläggning. Jag ser på den torterade mannen och tänker att det är hans kropp vi ska sätta i oss. Jag till och med kommer på mig själv med att mumla ”Det finns ingen Gud utom Gud och Muhammed är hans profet”. Inte som en trosbekännelse, utan som en protest.

Så är stunden för nattvarden inne. Den här gången går jag inte fram. Sedan ett tag tillbaka har jag av principiella skäl avstått från att ta nattvard. Bredvid mig sitter en kvinna som inte heller går fram. Istället dricker hon en medhavd flaska vatten.

Plötsligt kan jag inte hålla mig. Jag säger högt, så jag får för mig att det hörs i hela kyrkan, ”ja, det är väl i alla fall bättre att dricka vatten än att dricka blod”. Ingen tittar åt mitt håll, så jag antar att det inte var så högt som jag trodde. Men på vägen ut från kyrkan hade jag sällskap med kvinnan som drack vatten. Hon säger, lite roat, att jag pratade så högt så att hon fick skämmas…

Jag får samma känsla av korset som symbol som jag får för nattvarden. Jag kan bli nästan lika illa berörd när jag ser kristna med rättvända kors, som när jag ser satanister med upp- och nedvända. Ett tortyrredskap är ett tortyrredskap, vare sig det är rätt- eller uppochnedvänt.

Att döma av evangelierna var Jesus en man som var obekväm. Han fördömde de rika, de mäktiga, de själviska, de självbelåtna. Han försvarade de fattiga, barnen, prostituerade kvinnor, de föraktade. Hans världsbild var egendomligt självständig från sin samtids sociala konventioner.

Det gick som det ofta brukar gå för sådana människor. Han blev avrättad, torterad till döds. Hans sista ögonblick i livet var fyllda av ångest och smärta. Han ropade ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig!”

Sedan kom Paulus. Han fördömde inte alls de rika och mäktiga. Tvärtom poängterade han noga att alla skulle lyda överheten, som var ”tillsatt av Gud”, och att slavarna skulle lyda sina herrar, kvinnorna sina män, och barnen de vuxna. Däremot spred han idén att det faktum att människor hade torterat ihjäl Jesus, ”Guds son”, var en stor händelse. Genom detta dåd hade människan befriats från sin syndaskuld. Jag kan i min naivitet inte låta bli att undra om det inte borde vara tvärtom.

Men han uppstod ju? Det kan vi ju nu i och för sig inte riktigt veta. Bara de mest godtrogna kan referera till Paulus ord om att det fanns hundratals vittnen och dra slutsatsen att uppståndelsen är ”det bäst bevisade faktumet i världshistorien”, som en del apologeter brukar säga. Det äldsta evangeliet, Markus, nämner inte uppståndelsen, de sista verserna i kapitel 16 är inlagda efteråt.

Och när den uppståndne Jesus beskrivs i evangelierna framstår han ofta som drömlikt okroppslig. De två lärjungarna som enligt Lukas 24:13-35 möter Jesus på väg till Emmaus går i sällskap med honom under en lång tid utan att känna igen honom. När de slutligen känner igen honom försvinner han med en gång ur deras åsyn.

Men även om han nu uppstod, varför är då den öppna graven inte den främsta kristna symbolen? Jesus uppstod ju inte på korset, han plågades ihjäl där.

I den tidiga pingstkyrkan talades det ibland om att ”vila ut i Jesu sår”. Jesu lidande blir något heligt, något man kan vila ut i. Eller som det sägs i en känd sång, ”genom blodet har han frälst mig”.

En otäck tanke tränger sig på. Var det blodsoffret och lidandet som gav sinnesro?

Det är på många sätt sorgligt, att den religion, som framgångsrikt utrotade människo- och djuroffer i de områden där den drog fram, har ett blodsoffer i sin läras centrum.

torsdag 24 mars 2016

Men Supremes....

... har väl aldrig funnits någon anledning att bli rädd för.

De var väl en av mina favoritgrupper i tonåren, ända sedan jag sommaren 1967 först hörde The Happening på Tio i Topp.

Men den kanske jag lägger ut någon annan gång, Nu länkar jag istället till en annan av deras sånger, Reflections.

Det är den första låt av Supremes där de experimenterade med någon form av psykedeliska ljudeffekter..

Mer om denna sång kan man läsa på Wikipedia.

onsdag 23 mars 2016

Creatures of the night

Under 1984 och 1985 hade jag ofta ångest och svårt att sova, så jag lyssnade på radio halva nätterna. Då spelades ofta Laura Branigans Self Control , och gav mig en allmän känsla av kuslighet, som inte direkt gjorde det lättare att sova.

Och då hade jag inte ens sett musikvideon. Det var nog tur det...  med den sinnesstämning jag befann mig i då skulle jag nog blivit ganska så rädd.

Idag blir jag inte rädd av den, bör jag nog tillägga.

söndag 20 mars 2016

En övergreppsförnekarmyt

Med "övergreppsförnekare" menar jag här de personer som aktivt driver linjen att en mycket stor del, kanske de flesta, av anklagelser om sexuella övergrepp mot barn är falska. Det finns ett antal personer som gjort detta alltsedan frågan om sådana övergrepp kom i fokus för debatten i sent 70-tal (i USA) och tidigt 80-tal (i Sverige). Mycket snart uppstod ett läger, som mycket aktivt, ofta aggressivt, drev en sådan linje.

Från den sidan fördes och förs ofta fram en rad påståenden, som vid en närmare granskning inte håller. Dit hör teorier om PAS, förnekande av all koppling mellan "satanism" och övergrepp mot barn, och en rad andra teman.

Det som verkar ha gjort mest intryck på opinionen är nog ändå det kategoriska påståendet att bortträngning av minnen av sexuella övergrepp mot barn inte existerar. Detta innebär också ett lika kategoriskt förnekande av sanningshalten i alla återkallade minnen av sådana övergrepp. Med återkallade minnen menas alltså här minnen som under en kortare eller längre period varit borta från medvetandet, men som sedan kommit tillbaka.

I Sverige slog uppfattningen att bortträngda minnen är en ren myt igenom på allvar 2013, då Dan Josefsson lanserade den i samband med sin "dokumentär", och sin bok, om Quick-fallet. Jag tar inte ställning till frågan om Thomas Quick, men jag konstaterar att Josefssons behandling av frågan om bortträngda minnen var monumentalt ohederlig.

Han fick också mycket snart en entusiastisk uppbackning av ett stort antal debattörer, alltifrån den ack så politiskt korrekta Åsa Linderborg, till mindre politiskt korrekta (och ganska så marginaliserade) figurer som högerextremisterna Ingrid Carlqvist och Patrik Nyberg.

Den som vill ta sig en titt på forskningsläget i denna kontroversiella fråga rekommenderas (exempelvis) att ta sig en titt på sidan Recovered Memory Project. Den är kopplad till Browns universitet i USA, och drivs av professor Ross E Cheit. Cheit har ett ganska personligt skäl att vilja ta upp frågan.

Han är nämligen en av de många personer som inte endast fått upp den typen av minnen, utan även fått dessa bekräftade. År 1992 började Ross Cheit få upp minnen av att han under en period kväll efter kväll i barndomen utsattes för sexuella övergrepp, av en William Farmer, en lägerledare för ett pojkläger vid San Francisco. Cheit hade tillbringat en sommar i lägret som barn. Under åren före 1992 hade han inga medvetna minnen av dessa övergrepp.

Cheits minnen började återvända efter två händelser. Den första var ett telefonsamtal från hans syster. Hon ringde för att berätta för Ross att hon skulle skicka sin son till just detta läger. Den andra utlösande faktorn var en tidningsartikel om prästen James Porter, som årtionden tidigare ofredat och våldtagit hundratals unga pojkar. Efter att Ross Cheit fått upp dessa minnen, sökte han aktivt efter fler personer som kunde berätta om att de utsattes för övergrepp av Farmer.

Han fann minst ett dussin andra som hade gått på lägret, och som hade sådana minnen, men i motsats till Cheit själv inte hade trängt bort dem.

Cheit upptäckte därefter att dessa övergrepp var kända av flera i ansvarig ställning, men att de hade tystats ner...

Madi Bacon, som var grundare och chef för lägret, medgav till Cheit att Bill Farmer hade gjort tvivelaktiga saker med flera av pojkarna på lägret. Hon hade känt till det, men hade aldrig ingripit.

Cheit konfronterade sedan Farmer, som inte förnekade övergreppen, men som menade att det hela väl inte var något att bry sig om.

Cheit vann sedan två civilrättsliga mål, ett mot Farmer, ett mot pojklägret. Anledningen till att det endast blev civilrättsliga mål var att brotten hade hunnit preskriberas.

Det skulle vara intressant att få se en debatt mellan Josefsson och Cheit. Skulle Josefsson verkligen vågat se Cheit i ögonen, och trots dessa belägg hävda att Cheits minnen var falska?

Nåväl, Cheit har på sin sida samlat en dokumentation av 110 bevisade fall av återkallade minnen av sexuella övergrepp i barndomen.

De som mot alla fakta förnekar bortträngda minnen torde kunna delas upp i två grupper. Dels en hård kärna som helt enkelt vet att de, av orsaker som de själva bäst känner till, förvränger fakta. Dels av naiva efterföljare som av olika orsaker tror på förnekarargumenten, utan att själva egentligen satt sig in i frågan.

Av någon anledning har svenska media nästan konsekvent anammat förnekarargumenten i denna fråga. Man kan förstås spekulera i varför, men det tänker jag inte göra här.

lördag 19 mars 2016

När Amor skjuter pilar

Hösten 1968 låg Little Arrows med Leapy Lee på topplistorna. Lyssna gärna på den här...

Den som lyssnar kan möjligen undra vilken den pojke är som inledningsvis beskrivs skjuta iväg pilarna.

Det är (förstås) den romerske guden Cupid (också kallad Amor) som skjuter pilar som gör de som träffas av dem upptända av förälskelse och/eller åtrå.

I den svenska översättningen som sjöngs av Ewa Roos, blev det mer uppenbart, då dess titel helt enkelt var Amors pilar.

Ewa Roos version finns nu inte på YouTube, så jag har ingen länk till den här. Jag tycker själv nog att Leapy Lees version är bättre, så det gör ju inte så mycket.

test
Amors ritt på en delfin (Peter Paul Rubens).

fredag 18 mars 2016

Två månader som förändrade världen

Igår, den 17, var jag på KB och tittade igenom Dagens Nyheter från mars till början av maj 1975. Det var den period då en av de viktigaste händelserna under 1900-talet ägde rum.

Jag syftar alltså på när vietnameserna slutligen slängde ut USA ur Vietnam, och USA:s marionettjunta i Saigon äntligen föll. Det var en händelse jag drömt om ända sedan jag var nio år, 1964. Och på sätt och vis ett bevis för att Murphys lag har en del undantag...

Slutfasen hade inletts redan i december 1974, när FNL hade fått oväntade framgångar. Sedan hade FNL:s position gradvis förstärkts, och i mitten av mars började sammanbrottet för Saigonjuntan.

Mellan 1965 och 1973 hade Saigonjuntan endast kunnat sitta kvar med hjälp av en massiv amerikansk militär insats. När den kraftigt reducerades efter fredsavtalet i januari 1973 hände till en början inte så mycket mer än att Saigonarmén  på egen hand försökte återerövra mark från FNL. Vad FNL började med i slutet av 1974 var inledningsvis mest en motoffensiv mot Saigonjuntans ständiga provokationer och brott mot fredsavtalet.

Det var en lämplig tidpunkt för FNL att slå tillbaka. USA var politiskt förlamat efter Watergate och Nixon hade tvingats att avgå. Befolkningen i USA var krigstrött, och det var inte läge att skicka nya förstärkningar till Vietnam.

Vad som började som en motoffensiv blev snart något helt annat. Saigonjuntans armé visade sig helt oförmögen till att slåss utan hjälp från USA. Den retirerade varhelst FNL slog till och i mars bröt den helt samman.

Alla togs på sängen, inte minst FNL och Nordvietnam själva. Deras trupper märkte till sin egen förvåning att motsidan inte längre ville slåss alls, och i mitten av mars började Sagiontrupperna att fly i panik i hela landet.

I slutet av mars befriades de två viktigaste städerna i norra Sydvietnam, Hue och Da Nang. Sedan var det i princip endast att marschera mot huvudstaden Saigon.

Så FNL, vars mål från början verkar ha begränsat sig till att tvinga Saigonjuntan till eftergifter, såg snart att ingenting kunde hindra dem att slå ut allt motstånd. Den 30 april gick de in i Saigon.

I grannlandet Kambodja tog röda khmererna Phnom Penh redan den 17 april.

President Ford i USA vädjade under hela mars och större delen av april om nya pengar för Vietnamkriget. Men kongressen vägrade.

Vad det hela visade var ju att Saigonjuntan, som nominellt sett satt på en oerhört välutrustad armé, saknade allt stöd. Det var endast USAs stöd som hade hjälpt den korrupta klicken av profitörer i Saigon att sitta kvar. Så fort USA drog sig tillbaks var Saigonregimens undergång endast en tidsfråga.

Det var två ytterligare reflektioner jag fick när jag satt och läste, under denna tidsresa. Det första var hur stor skillnaden var mellan befrielsen av Saigon och Khmer Rouges erövring av Phnom Penh. Från Saigon kunde journalisterna berätta om en entydig glädje. De kunde skildra den helt öppet, FNL lät alla journalister vara kvar, de kunde ocensurerat berätta om glädjen och hur harmoniskt den nya administrationen tog över staden.

Den man som hade utsatts som övergångspresident i Saigonjuntans  slutfas, Doung Van Minh, fängslades inte och han uttryckte närmast lättnad över FNL:s seger och lovade att stöda den nya regimen.  Det skedde inte några massarresteringar i Saigon, och även borgerlig media kunde inte låta bli att smittas av den glädje som rådde.

I Phnom Penh, däremot, hände något annat. Alla journalister utvisades, men innan dess hade de kunnat berätta om avrättningar av funktionärer från den gamla regimen. De kunde också berätta om en massevakuering där hela befolkningen deporterade från den "befriade" staden.

Sedan sattes alla journalister i bussar och transporterade till Thailand.  När de väl kommit hem kunde de berätta om den skräck befolkningen upplevde och om hur människor, gamla och unga, friska och sjuka, sändes iväg på en strapatsrik vandring till okända mål.

I det tredje landet i Indokina. Laos, hade det rått fred i april, men när regimerna i Sydvietnam och Kambodja föll, flydde de högt uppsatta från högerpartierna från Laos. Sedan var det bara en tidsfråga innan gerillan, Pathet Lao, tog över hela makten.

En annan reflektion jag fick var mer allmän. 1975 hade jag och många  med mig upplevt att detta var ett avgörande nederlag inte endast för USA-imperialismen utan för hela det världskapitalistiska systemet. Jag hade ingen skräck för att det skulle leda till att stalinistiska enpartidiktaturer skulle ta över världen. Jag såg liksom många andra inom vänstern de byråkratiska skiktens makt i Sovjet, Östeuropa och Kina som i grunden mycket instabil och trodde att en allmän nedgång för västimperialismen i slutändan skulle hota även regimerna i dessa länder.

Vi fick rätt om att dessa regimer var instabila. Men istället för att dessa störtades i politiska revolutioner som skulle bevara den socialiserade ekonomin intakt, men där byråkratisk makt skulle ersättaa av folklig kontroll över dessa länder, hände något helt annat.

Vietnams seger signalerade inte början till slutet för det imperialistiska  systemet. Imperialismen lyckade förstärka sig igen, och när de byråkratiska skikten i Sovjet och Östeuropa slutligen föll kunde istället den mest hänsynslösa typ av roffarkapitalism installera sig. I Kina föll inte regimen, men den maostiska fraktionen föll samman redan 1976. Där ledde detta till en motsägelsefull utveckling mot en statligt reglerad kapitalism, vars framtid ännu verkar vara oviss.

1975 tycktes allt vara möjligt, Idag tycks ingenting vara möjligt. Ett omänskligt ekonomiskt system råder, och i förlängningen hotar till och med klimatförändringar som skulle kunna ge oss ett klimat a la Venus.

Det hade jag aldrig kunnat ana 1975. Och nu sitter jag med tårar i ögonen och skriver, och undrar om inte Murphys lag är allsmäktig i alla fall.

torsdag 17 mars 2016

Mannen på verandan

Det är nog många som skulle kunna identifiera sig, eller åtminstone borde kunna göra det, med huvudpersonen i denna sång av Blå Tåget från 1974.

Den är suggestiv, lite kuslig och (tycker jag) mycket stämningsfull, och väcker i alla fall för mig många tankar och känslor...

Jag väljer att citera ett parti ur texten, som ger en antydan om sångens karaktär.

"På natten ser han bara femti meter
från verandan där kaminen lyser röd.
Därbortom verklighetens hemligheter,
där pågår nu en kamp på liv och död.

Han vet vad varje stjärnbild föreställer,
den ena natten är den andra lik.
Men han förstår inte vad kampen gäller
och kämpar med sin stigande panik."


Lyssna mycket gärna på den.

onsdag 16 mars 2016

Är det någon som minns Clock?

Fick just syn på en artikel i Proletären med titeln När staren sålde snabbmat.

Där finns en kort historik över den statliga hamburgerkedjan Clock, som grundades 1976 och började tyna bort i början av 90-talet.

Jag minns Clock mycket väl. Det var ett statligt svar på McDonalds som under många år faktiskt var mycket framgångsrikt.

Jag tror första gången jag var på en hamburgerrestaurang över huvud taget var hösten 1975, och det var just McDonalds. De hade då en privat konkurrent som så vitt jag minns hette Carrols.

Men så gick statliga Sararestauranger in och startade Clock, och om jag minns rätt köpte de upp i alla fall några av Carrols restauranger, och startade dessutom ett stort antal nya.

Jag uppräckte snart att jag gillade Clock mer än McDonalds, och när jag efter ett tag fick reda på att den var statligt ägd blev jag än mer förtjust.

De hade förresten en TV-apparat på nästan alla Clockrestauranger som spelade musikvideos. Det var också där jag 1983 första gången hörde Moonlight Shadow som snart blev en av mina absoluta favoriter.

Det var även där jag 1991 eller 1992 först hörde Justified and Ancient, som också blev en favorit mycket snart. Men då låg Clock redan i sina dödsryckningar.

Vad som till sist tog knäcken på Clock var att McDonalds började med en kampanj där de drastiskt sänkte sina priser. Det hade de råd med., och när väl Clock och en del andra konkurrenter var borta ur leken höjde de förstås dem igen...

Clock var trevligt, som sagt. Dessutom var det mot slutet även mindre folk där, vilket ju var bra för konsumenten men mindre bra för företaget..

I dessa dagar tycker nog många att det är otänkbart att staten ska äga snabbmatskedjor. Men varför inte? Det är väl bättre att samhället får överskottet från försäljningen än att privata intressen  ska få berika sig.

Men nu ska Clock "återuppstå" - eller rättare sagt ett privatföretag har köpt rättigheterna till namnet och ska snart starta restauranger. Men det kommer ju inte alls att vara samma sak...

Varför kunde inte staten istället tagit initiativ till en nystart av det "riktiga" Clock? I så fall hade jag nästan helt slutat att gå på McDonalds, även när jag vill vara onyttig!

tisdag 15 mars 2016

Yolandafallet

I Sverige har det under de senaste årtionden förekommit flera fall där barn till föräldrar som anklagats för övergrepp också anklagat andra personer för att delta i dessa. Det brukar ofta leda till att de som berättat om övergrepp fått sin trovärdighet ifrågasatt. Detta har i ett antal fall, där anklagade fäder fällts, lett till resning. I flera fall har det lett till ett friande, men i åtminstone två fall stod de fällande domarna fast.

I Holland inträffade ett liknande fall 1990. I detta fall handlade det om Yolanda, en kvinna som berättade om upprepade övergrepp från båda föräldrarna, brodern och pojkvännen. Dessutom berättade hon om ett stort antal personer från trakten som utnyttjade henne i vad som närmast var en bordellverksamhet för sadister, driven av föräldrarna.

Flera av de utpekade personerna var mycket ”ansedda” – det förekom till exempel både läkare och poliser bland de anklagade.

Hon berättade om systematisk tortyr kopplat till sexuella övergrepp. Hon berättade också om att hon hade tvingats att delta i barnamord.

I detta fall kunde dock aldrig det trovärdiga i hennes anklagelser mot föräldrarna ifrågasättas någon längre tid. Båda föräldrarna bröt nämligen samman redan efter några dagar och erkände huvuddelen av anklagelserna.

Resultatet blev att båda föräldrarna, Yolandas bror och pojkvän dömdes. De övriga anklagade undersöktes inte ens. Det är både anmärkningsvärt - och på samma sätt typiskt. Rättsapparaterna i alla länder tenderar att bli förlamade inför den typen av anklagelser mot flera personer, i synnerhet om väletablerade och "respektabla" personer finns bland dessa.

Men kan förstås fråga sig varför inte hennes anklagelser mot dessa ledde till rättsliga åtgärder, då hennes anklagelser mot både familjemedlemmar och pojkvännen hade bekräftats, och lett till fällande dom.

I boken ”Yolanda - min egen berättelse” som skrevs av Bob Snoijink i samarbete med Yolanda (och som i Sverige gavs ut av det lilla sportförlaget Affidavit) får vi ta del av historien, sedd med Yolandas ögon.

Det är en otäck, men på många sätt nödvändig bok. De spärrar som de flesta har mot att erkänna att alltför hemska saker kan hända måste trots allt rivas ned.

Boken om Yolanda skulle kunna fylla ett sådant syfte om den fick en större publik. Kombinationen av, för de flesta, helt osannolikt vidriga händelser, och de exakta och detaljerade bekännelserna av föräldrarna och den övriga bevisningen borde skaka om dem som hela tiden väljer att tro att det finns gränser för vad som kan hända.

För det finns faktiskt inga sådana gränser. Just därför behövs det böcker som denna. ”Yolanda – min egen berättelse” skulle kunna ha blivit en väckarklocka. Men istället har det blivit en ”bortglömd" bok som tystats ned, som  i stort sett inte recenserades, och sällan diskuteras. Även om den efter ett tag faktiskt kom in på en hel del bibliotek.

Förutom Yolandas egen berättelse finns ett förord av författaren Bob Snoijink och ett efterord av professor O. Van Hart på universitetet i Utrecht. Boken interfolieras av utdrag av föräldrarnas bekännelser och andra utdrag från rättegången.

Mot slutet av boken dyker nya saker upp. Den läsare som tvingat sig igenom den fruktansvärda skildringen ställs plötsligt inför nya, oroande, frågor.

Boken om Yolanda är en viktig del av den dokumentation som finns om organiserade sadistiska övergrepp. Den är en central bok som inte får glömmas bort.

måndag 14 mars 2016

Förövare som får stöd

"Elaine Eksvärd berättar i ny bok om sin svåra uppväxt - nu vill hon hjälpa andra.

I sin bok "Medan han lever" (Forum bokförlag) berättar Elaine om hur hennes pappa kontinuerligt förgrep sig på henne....Elaine hoppas att hennes bok, som släpps i morgon, leder till en öppnare dialog kring övergrepp mot barn."


Så skriver Aftonbladet idag i denna artikel. Läs den!.

Men läs dessutom Elaine Eksvärds debattartikel i Göteborgs-Posten. Den är mycket bra. Den borde dessutom vara obligatorisk läsning för de som har låtit sig duperas av PAS-teorier.

Där beskriver hon bland annat en situation som motsvarar den som man idag i familjerätten stöter på i det ena fallet efter det andra: "Jag skriver för byråkratin som inte lyssnar på alla de föräldrar som vill skydda sina barn från förövaren. Mamma som ville skydda mig från min pappa. Men byråkratin sa att pappan hade rätt till sin dotter, till mig."

Det är inte unikt. Mammor som upptäcker att barn utsätts, men myndigheter som inte tror vare sig dem eller barnen. Vilket leder till att rättsväsendet de facto allierar sig med förövaren.

Denna praktik måste uppmärksammas och bekämpas. För att inte än fler barn ska utsättas.

söndag 13 mars 2016

Blir det ännu varmare med Donald Trump?

Frågan är befogad. I det ena uttalandet efter det andra har Trump hånat begreppet "global warming", utan att på något sätt visat att han förstår ett skvatt av problematiken.

Exempelvis har han twittrat detta: "The concept of global warming was created by and for the Chinese in order to make U.S. manufacturing non-competitive."

Och detta: "Any and all weather events are used by the GLOBAL WARMING HOAXSTERS to justify higher taxes to save our planet! They don't believe it $$$$!"

Fler exempel kan man se här.

Bernie Sanders har kommenterat ett av uttalandena så här : “How brilliant can you be. The entire scientific community has concluded that climate change is real and causing major problems and Trump believes that it’s a hoax created by the Chinese. Surprised it wasn’t the Mexicans.”.

Trump är en ovanligt korkad "klimatskeptiker" , som i värsta fall kan bli president i det land som står för en mycket stor andel av de växthusgaser som förbereder jorden för ett mer Venus-liknande klimat. Det känns inte speciellt betryggande, för att uttrycka det lite försiktigt.

lördag 12 mars 2016

Latter Day Saints om polygami

Den som till äventyrs vill ha ett mer eller mindre halvofficiellt ställningstagande från den officiella Mormonkyrkan LDS (The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints) i USA om hur de idag ser på polygami kan gå till detta tal av Valerie Hudson.

Det är mycket genomarbetat, och dess linje är ungefär att monogami är föreskrivet av Gud, men att han ibland gör tillfälliga undantag, som mellan 1843 och 1890.

Men monogami är alltså grundregeln, och polygami är normalt sett att jämställa med äktenskapsbrott.

Hudson slår också fast att om polygami idag skulle legaliseras i USA skulle Mormonkyrkan inte alls välkomna detta, utan kraftigt fördöma det, som ett ytterst omoraliskt beslut.

Jag är benägen att tro henne. Den överväldigande majoriteten av mormoner idag ser förmodligen med stor olust på polygami, och endast små utbrytningar, som den allmänt otäcka FLDS (Fundamentalist Church of Jesus Christ of Latter-Day Saints) skulle troligen applådera.

Utbrytargruppen FLDS´ aktivister har för sin del en viss förmåga att hamna bakom lås och bom, för alla tänkbara brott, i synnerhet övergrepp mot barn.

En tidning som håller ganska så mycket koll på FLDS är, föga förvånande, Salt Lake Tribune, som ges ut i den största staden i det mormondominerade Utah. På dess sida kan man söka efter dess artiklar om den obehagliga sekten här.

Det framgår att sökningen på FLDS i Salt Lake Tribune gav tiotusentals träffar (det exakta antalet varierar mellan olika sökningar), men via länken kan man endast läsa 100 av artiklarna.

Det bör också påpekas att månggifte är en av de saker som leder till omedelbar uteslutning från det officiella LDS, medan kaffedrickande inte gör det. ;-) Det senare leder nog ändå kanske till ett uttalat ogillande från de ansvariga i organisations, vilket måhända är ett mycket bra skäl till att INTE konvertera.

I alla fall för mig, som dricker minst tre koppar kaffe om dan, och inte har en tanke på att ändra på denna nyttiga vana, som enligt de senaste rönen är ett av de bästa sätten att motverka Alzheimers sjukdom....

fredag 11 mars 2016

Sergels Torg

Om ni går till denna sida kommer ni att kunna se Sergels Torg i realtid.

Själv tycker jag att det är lite häftigt. Vart man än är i världen kan man med hjälp av en dator kolla vad som händer på Sergels Torg just nu.

Jag vet inte hur länge jag känt till Sergels Torg men jag vet att det var i början av 1970, då jag nyss fyllt 15, som platsen fick en speciell betydelse för mig.

Det berodde på flera saker.

Dels fanns det då där en talarstol, som jag var fascinerad av. Där kunde man lyssna på olika udda individer som förde fram sina åsikter. Och åtminstone en gång använde jag den själv.

Det var söndagen den 22 februari 1970. Jag hade just börjat med min kampanj för att sabotera tobaksreklam, och jag ville uppmana andra att delta i den. Så jag gick upp på talarstolen och agiterade ivrigt för att alla borde gå ut på stan och förstöra sådan reklam. Jag föreslog bland annat att man kunde måla slogans med tuschpenna på dessa. Jag tyckte exempelvis att man på reklam för cigarrettmärket "Minden" kunde man skriva Snabbt som vinden, dödar Minden.

Efter att jag talat kom en kille fram till mig och sa att han tyckte att förslaget var häftigt. Det såg jag som ett framsteg.

Dessutom fanns det ett klotterplank. Där minns jag att jag en gång våren 1970 skrev om att vara emot auktoritär barnuppfostran och tyckte att man borde läsa Joachim och Mirjam Israels bok Det finns inga elaka barn.

Båda talarstolen och klotterplanket var ganska så nya 1970. Ett annat inslag som tillkom efter ett tag var den stora glaspelaren, som står där än idag. Den var färdig 1974. Jag var ganska freudiansk på tidigt 70-tal så jag kunde inte missa att det var lätt att se den som en fallossymbol. Jag minns när jag fascinerat såg den första gången, att jag tyckte det var lite djärvt att placera en fallossymbol på en så central plats i Stockholm och fick vaga associationer till uråldrig hedendom när jag såg den.

Men just 1970 var faktiskt det år då Sergels Torg började få en känslomässigt central  betydelse för mig. Det var det år då jag började röra mig mer runt i Stockholm än jag gjort tidigare och Sergels Torg var så centralt att jag på sätt och vis såg det som en symbol för hela staden.

Och det är kanske för att jag så hårt förknippat Sergels torg med 1970 som jag fram till jag skrev detta inlägg faktiskt har trott att jag såg glaspelaren första gången 1970. Den gång jag först såg upp på den i någon form av fascination har jag tidigare placerat någon gång i tidigt 1970. Men nu kallade jag upp det, och den byggdes alltså inte förrän 1974.

Det visade sig alltså vara ett ganska så  felplacerat minne. Och jag tycker det är lite intressant att, och varför, jag placerade det fyra år fel.

torsdag 10 mars 2016

Bakslag i kampen mot våld och övergrepp

Monica Dahlström-Lannes intervjuas i Eskilstuna-Kuriren och berättar om bakslagen de senaste tio åren i arbetet mot våld och övergrepp.

Läs gärna - det är en dyster, men absolut nödvändig, läsning.

onsdag 9 mars 2016

Mormoner för Bernie Sanders

Mer kuriosa om Mormonkyrkan. Vid en snabb koll upptäcker jag att det inte endast finns en utan även två Facebooksidor för mormoner som stöder den demokratiskt socialistiske presidentkandidaten Bernie Sanders i USA. Det kan säker finnas ännu fler.

Det finns även en twittersida för mormoner som stöder Sanders.

När Mormonkyrkan kapitulerade för USA:s regering på 1890-talet upplöste de sitt eget politiska parti och ganska snart blev det republikanska partiet det parti som de flesta politiskt aktiva mormoner verkade stöda.

Men det fanns ju hela tiden många undantag, och inför det förra presidentvalet bildades organisationer för mormoner som stödde Barack Obama mot den republikanska (mormon-) kandidaten Mitt Romney.  Men att stöda en uttalad socialist är ju att gå ett steg längre.

Det är ju intressant. Det fanns ju starka kollektivistiska och kooperativa drag i ekonomin i de mormonkontrolerade områdena innan man gav upp sin självständighet. Sandersanhängarna skulle ju kunna åberopa sig på dessa.

Den som letar lite kan också finna andra kontroversiella mormonska Facebooksidor, exempelvis för mormonska feminister.
------------------------------------

Latter Day Saints vs Donald Trump

I den nuvarande presidentvalskampanjen i USA är faktiskt Donald Trump den ende av presidentkandidaterna som Mormonkyrkan officiellt kritiserat. Detta pga av dennes uttalanden att muslimer inte ska få resa in till USA. På kyrkans webbsida lades ett officiellt uttalande ut där man hänvisade till att Joseph Smith var för (bland andra) muslimers demokratiska rättigheter.

Latter Day Saints tar i princip aldrig politisk ställning i de stora frågorna i USA. Ett av de få undantagen är när de ser den religiösa friheten hotad.

Uttalandet är mycket försiktigt, och Trump angrips inte explicit. Men man visar klart att man ser varje diskriminering av muslimer som något som är i strid mot LDS grundinställning.

Läs mer i Mormon church backs religious liberty after Trump comments .

tisdag 8 mars 2016

Latter Day Saints, Mormons bok och DNA

Jag har tidigare lite syrligt kommenterat hur en av beskrivningarna i Mormonkyrkans heliga skrift, Mormons bok, motsägs av de DNA-resultat, som ju bekräftar vad forskare hävdat länge, att de amerikanska urinvånarna härstammar från mongoliska folkgrupper i nordöstra Asien. Mormons bok beskriver ju hur israeliter utvandrade till Amerika och blev ättlingar till dagens "indianer".

Nu har jag kollat en Wikipedia-liknande sida där "mormonska" svar på kritiska frågor finns samlade. Och genom denna hittade jag denna artikel.

Ganska skickligt skriven. Man visar (bland annat) på att det ingenstans i Mormons bok sägs att ALLA  invånare i det förcolombianska Amerika härstammar från den grupp som beskrivs i Mormons bok. Och sedan är det enkelt att på det mest sofistikerade sätt försöka besvara kritiska frågor. För om den grupp som beskrivs i Mormons bok var en mycket liten del av ättlingarna till Amerikas urinvånare är det ju inte så konstigt att deras DNA drunknar i ett genetiskt hav. Eller hur?

Det finns även andra argument, som alla verkar basera sig på ganska solida kunskaper om DNA-forskning.

Inser så återigen att Latter Day Saints (syftar förstås på huvudorganisationen, inte de bisarra fundamentalistiska polygamistutbrytningarna) inte kan beskrivas som en helt fyrkantig sekt av till exempel Jehovas Vittnen-typ.

Det finns gott om utbildade akademiker i Mormonkyrkan som arbetar som apologeter, och som ofta lyckas producera de mest sofistikerade svar på de mest besvärande invändningar...

måndag 7 mars 2016

Fallet med den våldtäktsdömde åklagaren

ECPAT har en blogg som jag inte kan ha på min blogglista då den rent tekniskt inte verkar funka som en blogg bör göra för att platsa där.

Men i ett inlägg som nyligen lades ut på denna får man sig ta del av en mycket anmärkningsvärd historia.

Som handlar om en åklagare som dömts för våldtäkt mot barn. En åklagare som innan dess lade ner ett antal anmälningar som just handlade om hur barn sexuellt ofredades.

I texten citeras också en annan åklagare som menar att den dömde mannen mycket väl kan  döma rättvist, trots att han begick våldtäkter mot barn.

Jag citerar:

"I Ekots artikel menar Gävles chefsåklagare Patrik Säflund att den dömda mannen fortfarande var en bra åklagare och att en måste skilja på det mannen gjorde i sitt privatliv och det han gjorde i tjänsten. Säflund säger:

 - Förutom dataintrånget så är det inte brott han gjort i tjänst, utan det är brott han gjort på fritiden."


Fritiden?

Läs gärna bloggartikeln i sin helhet.

Det hela aktualisera på nytt frågan om den juridiska apparatens ofta mycket märkliga bias när det gäller gäller den här typen av brott. En fråga som jag tidigare tagit upp här.

Det var ju bättre förr

den tiden skulle nog ingen vågat ändra i vår nationalsång.
--------------
Tillägg. Fast där hade jag ju fel. Även "på den tiden" ändrades faktiskt nationalsången flera gånger.

söndag 6 mars 2016

"Utvidgat självmord", "familjetragedi" - eller mord?

Katarina Wennstam har i SvD tagit upp det faktum att kvinnomord inom familjen i vissa lägen brukar beskrivas som "utvidgade självmord", och mer allmänt ofta som "familjetragedier". Hon har rätt i att båda dessa uttryck är en form av obehagligt mystifierande retorik.

Men hon tar inte upp att den typen av språkbruk också ofta brukar användas när det handlar om barn som dödas i familjen.

Dessa termer är mystifierande, för att de döljer att det faktiskt handlar om offer och förövare. Det är bra att det språkbruket granskas, och man kan hoppas att det försvinner någon gång.

lördag 5 mars 2016

They're Coming to Take Me Away Ha-Haaa!

Den 13 augusti 1966 gick denna låt upp på Tio i Topp. Det amerikanska psykiaterförbundet sägs ha velat förbjuda den, eftersom de ansåg att den spred fördomar om mentalvård och psykisk sjukdom.

Det var nog i så fall en överreaktion. Den kan väl snarast ses som en närmast bisarr drift med sådana fördomar...

En sak som jag inte fattade förrän för några år sedan är att huvudpersonen i låten inte skyller sitt vansinne på en flickvän som lämnat honom utan på ett husdjur, troligen en hund, som rymt.
-----------------------------------------------
TILLÄGG
Vid närmare eftertanke avspeglade nog åndå låten ifråga på många sätt fördomar om psykisk sjukdom.... vilket inte betyder att jag tycker att den borda ha förbjudits. 

Själv hörde jag inte den när den gick upp på listorna - utan kanske ett år senare. Då höll jag just på att gå in i en fas av intensiv ångest, och var rädd för att bli psykotisk. Jag såg nog därför "They're Coming to Take Me Away Ha-Haaa!" med en form av skräckblandad fascination. Undrade kanske om den beskrev min framtid, också....

fredag 4 mars 2016

Bloggen en blogg igen

Nu går det att kommentera och i stort sett alla får väl göra det. Med några undantag.

Till undantagen hör rasister och papparättsaktivister. Och i viss mån personer som i den tid som är beter sig väldigt olämpligt.

torsdag 3 mars 2016

Barn kan ha ett helvete i det "vänaste land uppå jord"

Vi lever i ett land där man oftast inte tror på barn som berättar om övergrepp i hemmet. En person som vet ovanligt mycket om detta är Agneta Bravélius. Hon har en blogg som borde få många besökare. Den kan läsas här.

Jag skrev "oftast". Det är troligen en helt korrekt formulering. De barn som berättar om övergrepp inom hemmets fyra väggar blir sällan trodda. Och idag finns det en hel teoribildning för att bortförklara övergrepp som specifikt begås av fäder. Den kallas för "PAS".

Nog sagt om detta nu. Läs gärna Agnetas blogg, och upptäck ett stycke verklighet som många inte vill eller vågar se.

onsdag 2 mars 2016

Klippning...

Jag klippte mig i måndags. På samma ställe som jag klippte mig i oktober. Det blev faktiskt till och med bättre än i oktober. Det blev mycket mer jämnt nu.

Jag klippte mig även nu i Hovsjö och i motsats till förra gången var det en lång kö så jag fick vänta mer än en halvtimme. Under tiden jag väntade fick jag förslaget att jag skulle kunna få gå före i kön och dessutom betala mindre om jag kunde tänka mig att klippa mig med endast med rakapparat. Dessbättre hade jag vett nog att säga nej till det.

Bilden nedan är från ett café i Skärholmen igår, en dag efter att jag klippte mig. Bilden är tagen av en kompis, Jag tar bort den selfie jag tog i lägenheten i ett tidigare inlägg, jag är ususel på selfies, de blir alltid fullständigt förfärliga.

På café i Skärholmen

tisdag 1 mars 2016

Två nationalsånger som försvann

Här klagar folk på att man ändrar några ord i vårt pekoral till nationalsång, på någon melodifestival, men vad ska då ryssarna och östtyskarna säga?

För ett antal år år sedan hade Sovjetunionen denna riktigt häftiga sång, med en (förvisso lite pompös) text som nu inte riktigt avspeglade tillståndet i det byråkratiserade landet (för att nu uttrycka det lite försiktigt), men som på något sätt ändå avspeglade de visioner som fanns 1917. Idag finns melodin kvar, men den totalt ändrade texten är ju nu bara solkig nationalism av det ledsammaste slag. Jag har faktiskt aldrig sett texten på Sovjets nationalsång förrän igår, men här finns den i engelsk översättning, och man får ju också lyssna på sången.

Om jag hade bott i östra Tyskland skulle jag kanske också sörjt över att DDR:s nationalsång, där både texten och melodin ju är avsevärt bättre än "Du gamla du fria", helt försvunnit för att ersättas med "Deutchland über alles", just den sång där åtminstone en av verserna var en del av nationalsången under den mörkaste perioden i Tysklands historia.

Den östtyska oppositionen, inklusive Angela Merkel, ville från början inte återförenas och sväljas upp av Västtyskland., utan bygga upp ett demokratiskt socialistiskt DDR... så blev det tyvärr inte. Istället blev det ett kapitalistiskt syrabad som frätte sönder allt, utom några få nostalgibutiker som säljer DDR-artefakter.

Så lyssna gärna också på DDR:s nationalsång (med engelsk översättning)  här. Är den inte bättre än "Du gamla du fria", så säg?

En sista fråga. Vill jag ha det som i DDR eller Sovjet under Bresjnev? Nej, men det hade väl varit underbart om diktaturerna hade kunnat ersättas med socialistisk demokrati istället för med roffarkapitalism.

Och, jag må säga, i jämförelse med de nationalsånger jag länkar till här kan nog "Du gamla du fria" dra något gammalt över sig...