söndag 22 augusti 2010

Hellre rödgrön röra än nattsvart reaktion

De senaste opinionsundersökningarna visar att alliansen leder stort. Men så sent som i maj var det de rödgröna som ledde stort. Sådana kraftiga opinonssvängningar är utan motstycke i Sveriges politiska historia. De senaste åren har sympatierna sett ut att åka någon form av berg-och dalbana.

Den främsta orsaken är troligen att skillnaden mellan partierna egentligen är ganska liten. En annan orsak är amerikaniseringen av det politiska livet. Vem som ser mest handlingskraftig och trevlig ut spelar för en inte alltför liten grupp väljare en obegripligt stor roll.

Socialdemokraterna försöker på många sätt att hålla sig så nära Reinfeldts moderater som möjligt. De tävlar om stora skattesänkningar, de vill båda straffskatta sjukpensionärer, sjukskrivna och arbetslösa och dessutom har de rödgröna lovat att inte riva upp speciellt många av Reinfeldts kontrareformer.

För att kombinera tragik med löje har några socialdemokrater kompletterat detta med några idiotförslag som butler på tunnelbanan.

Det är kanske inte konstigt att de rödgröna går tillbaka.

Men, jo, trots allt är det det. För under de senaste åren har Reinfeldt visat att han verkligen ÄR handlingskraftig. Det finns en mörkblå tråd i hans ”reformer”. Systematiskt håller alliansen steg för steg att riva ner arbetarrörelsens landvinningar.

Arbetare ställs mot arbetslösa och sjuka och alliansregeringen drev igenom att de ska beskattas olika. Denna attack mot solidaritet och sammanhållning kombineras med en uppsjö av privatiseringar, avregleringar och utförsäljningar som gradvis håller på att uppösa allt vad välfärdsstat heter – och ersätta den med den iskalla marknaden.

Det ena statliga företaget efter det andra säljs ut. Till och med mycket välfungerande och populära sådana som Apoteksbolaget. Denna utförsäljning kommer att fortsätta om alliansen segrar.

Men även bostäder, skolor och sjukhus privatiseras i en allt högre takt. Ja jag vet att en hel del av detta genomfördes av socialdemokraterna redan tidigare, men takten och beslutsamheten har ökat med Reinfeldt och hans kumpaner.

I slutändan skymtar ett samhälle vida annorlunda än det de flesta av oss har vuxit upp med. Ett samhälle där marknaden gradvis tar över från det allmänna. Ett samhälle där tryggheten privatiseras sönder. Och där solidariteten med sjuka och arbetslösa vittrar sönder.

Att inte fler ser detta mönster är anmärkningsvärt. Att inte fler reagerar är tragiskt.

Vägen till helvetet är inte alltid kantad med goda föresatser. Reinfeldts föresatser är inte alls goda – de är nattsvarta.

Valet handlar inte om vem av statsministerkandidaterna som är mest beslutsam. Det är klart att Reinfeldt är den som vet vad han vill. Men att ledaren för ett block som vill riva upp välfärdsstaten är beslutsam och handlingskraftig gör det hela bara värre.

Visst är det en röra i det rödgröna lägret. Men det är att föredra framför en allians som målmedvetet försöker rasera det som arbetarrörelsen byggt upp i hundra år.

Rösta mot borgarna i september 2010!

fredag 20 augusti 2010

Den sadistiske vikarien

I den tidiga skolåldern var jag vuxenidentifierad. Jag verkade i det närmaste programmerad till att försvara vuxna mot barn, och gjorde det också ofta. I synnerhet gjorde jag det inför de andra barnen, vilket inte direkt gjorde mig populär i klassen. Denna inställning vittrade gradvis sönder, men en av de viktigaste händelserna här var när vi fick en vikarie under våren 1967, i femte klass..

Vår lärare var ofta sjuk, vilket var lite tråkigt eftersom han faktiskt var bra och ganska så omtyckt. Vi hade alltså ofta vikarier, men de flesta av dem var också ganska bra, så det gjorde väl inte så mycket. Men så plötsligt fick vi en obehaglig man, som verkade ha tagit jobbet för att han tyckte om att trakassera och plåga barn.

Jag märkte ganska snart att inte ens jag, som brukade försvara alla lärare, kunde säga något positivt om denne man. Han var osedvanligt elak, och till och med beklagade sig över att lärare inte längre hade rätt att slå barn. I början försökte jag ändå försvara honom, och sa att det var bra att någon höll ordning, men det blev totalt ohållbart efter bara några dar. Konflikten gjorde mig alltmer nervös, och jag använde mig snart av en av mina vanliga försvarsmekanismer i sådana situationer, jag låtsades vara sjuk.

När jag kom tillbaka några dar senare rådde en upprörd stämning. Vikarien hade nämligen beslutat att straffa klassen för att några hade pratat under lektionen, genom att tvinga den att stanna kvar en längre tid efter sista lektionens slut. Inte nog med det, han hade tvingat alla att stå upp under den tiden, och hålla i sina väskor. Varje gång någon inte orkade, och satte ned väskan på golvet, förlängdes tiden med ytterligare fem minuter. Sammanlagt fick alla stå upp i 45 minuter.

Under hela tiden satt läraren i sin stol med fötterna på katedern, läste en deckare och kastade ur sig kommentarer som "jag vill att ni ska få lida". När slutligen han släppte iväg klassen gick alla upp till rektorsexpeditionen och anmälde läraren. Han fick dock fortsätta, men hade förmodligen fått någon form av varning, för han var ganska försiktig de dagar han hade kvar.

Just denna händelse inträffade alltså när jag hade varit "sjuk", och jag har många gånger undrat hur jag skulle reagerat om jag verkligen hade varit där och tvingats stå upp i 45 minuter..

Men det var en viktig händelse för mig. För första gången var jag helhjärtat på klassens sida mot en lärare, och det dröjde inte länge förrän mitt nästan automatiska ställningstagande för vuxna var ett minne blott.

tisdag 17 augusti 2010

C S Lewis patriarkala monarki

/Artikel jag skrev i augusti 1998, publicerades i Internationalen samma månad under rubriken "Gott och ont på Lewis vis"/.

Att Libris har gett ut CS Lewis sf-trilogi om kampen mellan gott och ont är på sätt och vis passande. En hastig blick på världsläget visar onekligen att ondska är ett ständigt aktuellt tema. För några tiotal år sedan fick Lewis vän, katoliken JRR Tolkien en stor publik med sin Sagan om ringen-trilogi, som behandlade samma tema. Att Lewis fick en mycket mindre publik beror dels på att Tolkien var en bättre författare, dels på att denne inte hade samma behov att ständigt bevisa att han var rättrogen.

I Lewis trilogi får vi följa kampen mellan godhetens (och Guds) representant doktor Ransom och ondskans representanter. I den första boken, Utflykt från tyst planet, från 1938, som utspelar sig på Mars, representeras ondskan av två cyniska män, vars syften är att exploatera planeten och utrota dess urbefolkning. Den ena mannen är en egoistisk krämare, den andre är socialdarwinist och rasist. I den andre boken, Perelandra, som skrevs under kriget, har socialdarwinisten lämnat sin materialistiska biologism - nu framstår han närmast som någon sorts föregångare till den moderna satanismen.

Den tredje boken är mer spännande - den utspelar sig på jorden och medan hjälten är densamma har ondskan nu tagit formen av en ondskefull organisation, som framställs som någon sorts korsning mellan ett transnationellt företag, en satanistorganisation och CIA. Men trots att Lewis på många sätt är psykologiskt skarpsinnig och försöker använda sig av skräckberättelsens berättarknep blir ondskan här ända ganka tam. Om det märkliga gänget av teknokratiska satanister står för en ondska "så total att alla begrepp om godhet och ondska förlorar all mening" som bokens baksidestext påstår verkar de ändå ganska bleka vid en jämförelse med, låt oss säga Gilles de Rais, Heinrich Himmler eller varför inte Internationella valutafonden! Ibland blir det mest pinsamt - som när de ondskefulla skurkarna samlas och tillber och tar order från en död mördares halshuggna huvud!

Men den verkliga kollapsen kommer när Lewis försöker redogöra för sitt eget "kristna" alternativ till denna ondska. Han har i ett annat sammanhang skrivit att Gud skapat världen som en patriarkal monarki och denna inställning präglar trilogin på många sätt. I Perelandra får vi lära oss att "skapelsen...är rättfärdighet och det finns ingen jämlikhet". Det är "inte son när stenar ligger sida vid sida, utan som när stenar stöder och stöds i ett valv; sådan är Hans ordning. Herravälde och lydnad, avlande och framfödande, värme som skådar ner, liv som växer upp. Väsignad vare Han!" (s. 247). Det innebär inte att Lewis var en försvarare av kapitalismen - hans ideal var snarare en värld där visa patriarker styrde och alla andra lydde.

Denna ojämlikhet gäller i synnerhet förhållandet mellan man och kvinna. Sida upp och och sida ner inskärper Lewis det vad han tror vara ett gudomligt påbud - att kvinnor obetingat måste lyda och tjäna sina män. Och i ett avsnitt som kanske är det mest obehagliga i hela boken säger bokens av Gud inspirerade hjälte att kvinnor som inte vill underkasta sig konkreta män ändå måste "möta något mycket mer maskulint, högre upp, som de måste underkasta sig än djupare". Detta maskulina beskrivs med hjälp av metaforer som "det gyllene lejonet, den skäggige tjuren" och slutsatsen blir: "Det maskulina kan ingen av oss undfly. Det som finns över och bortom alla ting är så maskulint att vi alla är feminina i jämförelse med det". (Vredens tid, s. 405).

Det är inte bara obehagligt, det är rent ut sagt otäckt.

I Lewis patriarkalt monarkistiska mörker, som aldrig genomlysts av ens en strimma av befrielse- eller feministteologi, flyter ondska och godhet ihop i en otäck sörja och hans himmel har alltför stora likheter med helvetet för att den ska vara trovärdig. För att inte tala om eftersträvansvärd.

lördag 14 augusti 2010

Fadern och skogsfrun

Sitter och tittar igenom lite anteckningar jag gjorde när jag läste om skogsrån på folkminnesarkivet i Stockholm. Det finns många stereotypa sägner, men det finns också många intressanta självupplevda berättelser (”memorat” i Carl Wilhelm von Sydows terminologi). Många kunde verkligen få en att fundera över de människor som berättade dem – och om deras omgivning.

En av dessa var en mycket märklig utsaga av en 95 år gammal kvinna i Uppland, från 1950. När man läser det fylls man faktiskt av förundran. Menade hon vad hon sade? Eller drev hon kanske med den folkloristiske upptecknaren?

Ja, döm själv. ”Min far låg mycket i kolskogen på vintrarna och han vänslades och hölls med skogsfrun så han alltid hade tur i skogen … så det var bara att gå in efter bössan . . Han ville ej erkänna att han hölls med skogsfrun men det visste ju alla i alla fall att han gjorde”. (Erica Edin, född 1855. Uppt. 1950).

”Det visste ju alla” att hennes far ”hölls med skogsfrun”. Trodde hon verkligen detta, eller var det en omskrivning för något annat? Och vad trodde egentligen ”alla”?

När jag läste detta beklagade jag verkligen att tidsmaskiner tyvärr inte existerar. Erica Edin var 95 år 1950 så det lär inte löna sig att slå upp henne i telefonkatalogen. Och jag misstänker att upptecknaren med stor sannolikhet är död också.

Så jag får nog aldrig svar på mina frågor. Tråkigt nog.

fredag 13 augusti 2010

"Pinsamt att barnsexturister går fria"

Ovanstående är rubriken på en läsvärd debattartikel av Lars Arrhenius och Helena Karlén, Ecpat, i SvD idag.

De visar att det svenska rättsväsendet verkar totalt ointresserade av att ställa svenskar som begår sexualbrott utomlands inför rätta.

Min personliga reflektion är att medan svenska barn som utsätts för övergrepp av svenskar i Sverige förvisso har mycket små chanser att får upprättelse är chanserna för utländska barn som utsätts för övergrepp av svenskar på gränsen till obefintliga.

onsdag 11 augusti 2010

"Ariska idoler": är det indoeuropeiska urhemmet endast en social konstruktion?

/Recension av Stefan Arvidssons bok Ariska Idoler, Symposium, Stockholm 2000. Ursprungligen publicerad i Internationalen hösten 2000. Eftersom Arvidssoo nyligen gett ut en ny bok med i stort sett samma grundmetod, lägger jag ut denna artikel på bloggen./

I dessa "postmodernistiska" tider är det populärt att se det mesta som "sociala konstruktioner". För några år sedan antog till och med redaktörerna för en känd postmodernistisk tidskrift en artikel som hävdade att gravitationen var en "social konstruktion". Det borde de kanske inte ha gjort; efter publiceringen trädde författaren fram och förklarade att han hade sänt in artikel för att testa om postmodernister kan gå på vad som helst.

I Stefan Arvidssons "Ariska idoler" får vi en uppenbarligen postmodernistiskt inspirerad forskningshistoria om debatten om det indoeuropeiska urhemmet och urspråket. Det är förvisso ett tacksamt ämne för den som vill studera sociala konstruktioner. Här har forskningen onekligen varit en tummelplats för allehanda ideologier - nationalism, rasism, fascism, nazism, romantik, katolicism, marxism, feminism… Det är roande att ta del av avhandlingens diskussion om olika forskares dolda agendor. Men kanske lite ensidigt.

För efter ett tag börjar man fundera på hur det egentligen ligger till med sakfrågan. Hur ser de vetenskapliga beläggen ut för att det exempelvis legat ett indoeuropeiskt urhem i Indien, Tyskland, Anatolien eller de sydryska stäpperna? Här kommer läsaren att famla i mörkret.

Den mest kända teorin om ett indoeuropeiskt urhem idag skapades av den australiske marxistiske arkeologen Gordon Childe och har under senare tid försvarats och utvecklats av den framlidne litauisk-amerikanska arkeologen Marija Gimbutas. Den går ut på att patriarkala boskapsskötande nomadstammar på de sydryska stäpperna, som just hade domesticerat hästen, under yngre stenåldern började expandera österut och västerut. Under expansionen slogs de ursprungliga europeiska, mer eller mindre matriarkala, bondekulturena sönder av de indoeuropeiska erövrarna.

Eftersom de flesta forskare inom området jämförande indoeuropeisk språkforskning som engagerat sig i denna debatt stött denna teori borde de vetenskapliga argumenten vara värda någon form av presentation. I stället avfärdas Gimbutas på några sidor som varandes en fnoskig feminist som tror på gudinnor och som är rädd för allt som kommer österifrån för att hon en gång tvingades att fly från Baltikum när Sovjet ockuperade.

Den som läser Arvidssons bok borde i alla fall vara medveten om att det finns en reell värld utanför de ideologiska "sociala konstruktionerna". Frågan om det funnits ett indoeuropeiskt urhem eller inte och var det i så fall legat är en fråga som, postmodernistiska dekonstruktioner till trots, är åtkomlig för rationell forskning. Den som läst Arvidssons bok kan därför varmt rekommenderas JP Mallorys "In Search of the Indo-Europeans" (Thames and Hudson 1989) för att ta del av den vetenskapliga delen av diskussionen.

tisdag 10 augusti 2010

Då kunde man tala om invandrarproblem....

Läser i en krönika av Sofia Nerbrand i SvD (som för övrigt, parentetiskt sagt, inte tillhör mina favoriter) om hur ledande politiker i Australien av båda blocken enas om att fördöma invandringen, lovar att den ska minska, och talar om hur förödande den är osv.

Detta i ett av värdens mest glesbefolkade länder!

Eftersom jag för någon dag sedan läst Bruce Elders skakande bok ”Blood on the wattle: massacres and maltreatment of Australian Aborigines since 1788” (1998) blir jag alldeles ovanligt illa berörd över småsintheten.

Vad ingen av de (vita) politikerna troligen nämner i sina brandtal, är att den enda invandringsvåg som verkligen har skadat Australien var när Storbritannien i slutet av 1700- och början av 1800- talen skeppade mängder av dömda våldsbrottslingar till Australien och gav dem i praktiken fria händer att utrota urinvånarna. De lyckades mycket bra med detta över hela kontinenten, och i det närmaste totalt i Tasmanien.

Och nu står ättlingar till dessa våldsmän i talarstolar och oroar sig för att det kommer några asiatiska invandrare till landet.

Jag känner mig plötsligt väldigt trött.

söndag 8 augusti 2010

En egyptisk gudafamilj igår och idag

/Skriven 1998, för en festskrift till Stockholms religionshistoriska förenings sjuttioårsjubileum. Festskriften kom sedan tyvärr aldrig ut./

Den egyptiska gudafamiljen runt Osiris och Isis tillhör kanske det bäst kända i den egyptiska mytologin. Den spelade en central roll i den egyptiska monarkin, men den överlevde i modifierade former denna monarkis undergång. Den har idag inspirerat grupper av de mest skilda slag - från hårdföra satanister till feministteologiska kristna.

Enligt den heliopolitanska kosmogonin började allting med guden Atum, som skapade Shu, ”luften” (manlig), och Tefnut, ”fuktigheten”, kvinnlig. Dessa födde Geb (den manliga jorden) och Nut (den kvinnliga himlen). Dessa i sin tur födde systrarna Isis och Nephtys och bröderna Osiris och Set. Isis och Osiris ses som ett gift par, medan relationen mellan Set och Nephtys är mer oklar. (Lesko 1991: 91 ff)

Denna gudafamiljs vidare öden kom att beskrivas i ett av historiens mest kända mytkomplex. Den utförligaste versionen finns nedtecknad av Plutarchos, men redan i pyramidtexterna finns fragment av myten bevarad. I korthet handlar myten om hur Set dödar sin broder Osiris. I flera versioner dränks Osiris, i andra blir han dessutom styckad. Osiris maka Isis ger sig ut för att leta efter sin make. Hon finner honom och lyckas sedan utvinna sperma från hans döda kropp och därmed föda Horus. Gudarna återger sedan Osiris livet, men det blir ett liv som ändå präglas av döden - Osiris blir härskare i dödsriket. Den så mirakulöst avlade Horus tar senare upp kampen mot Set, och tar sin faders plats i gudavärlden. Set förlorar striden mot Horus i ett utslag i gudarnas domstol. (Velde 1967: 81 ff; Meyer 1987: 160 ff)

Med denna myt som bakgrund kommer sedan såväl Isis som Horus och Osiris att bli centrala gudomar i det egyptiska sakrala kungadömet. Faraonerna ansågs normalt sett vara född av Isis (redan i en inskription från den första dynastin talar en farao om sig som ”son till Isis” (Frankfort 1948: 7). Att ha Isis till moder var naturligtvis liktydigt med att själv identifieras med Horus. Normalt sett var varje farao identifierad med Horus under sin livstid - åtminstone på ett plan sågs han som en inkarnation av guden. Om han under sitt liv identifierades med Horus blev han efter döden ”en Osiris” och identifierades nu med ytterligare en medlem av gudafamiljen. (Frankfort 1948: 102 ff)

Samtidigt som de legitimerade det sakrala kungadömet hade flera av gudarna i denna mäktiga gudafamilj andra centrala funktioner. Osiris blev som vi såg härskare i dödsriket och fick en central roll när de döda ställdes inför den domstol som skulle avgöra om de skulle få tillåtas leva även efter döden. (Silverman 1991: 48) Set å sin sida blev en fientlig, hotande figur, som identifierades med främlingar, politiska fiender, den sterila öknen, ja, kort sagt det hotande kaos. På så sätt stod han på gränsen mellan gudavärlden och kaosmakterna, som annars brukade identifieras med Apophis-ormen. (Velde 1967). Ironiskt kämpar Set själv i en myt mot just Apophis-ormen - en händelse vars innebörd är omtvistad bland forskare. (Velde 1967:99 ff)

Som fenomen är Set ganska intressant. Vi ser här något som skulle kunna beskrivas som en ”proto-dualism” långt före zoroastrismen. Själva namnet Set synes i Egypten ha tillskrivits betydelser som skapare av förvirring, förrädare och drucken. ( Velde 1967: 7). Den bild som ges av Set i myterna är mörk. Set anklagas inte endast för mordet på Osiris - han beskrivs även som en barnaskändare som förgriper sig sexuellt på barnet Horus (Velde 1967: 37 ff).

En helt annan funktion hade Isis. Redan i faraonisk tid kom Isis att bli en gudom som kunde hjälpa i nöden, en Gud bortom ödets obevekliga domslut. Under hellenistisk tid kom Isis´ betydelse att öka, för att nå sin höjdpunkt när Isiskulten spreds över det romerska imperiet . Isis blev snart den viktigaste i gudafamiljen och Osiris (omdöpt till Serapis) kom snart i bakgrunden. Isis kom att ta över drag från de mindreasiatiska modergudinnorna, samtidigt som hon även fick andra funktioner. Hon helade sjuka, förlät synder, och kunde garantera sina anhängare att lyckligt liv efter döden. Isiskulten blev en av de farligaste konkurrenterna till kristendomen - vilket flera kyrkofäder verka ha insett. (Witt 1997: 253 ff)

Isiskulten krossades slutligen när romarriket kristnades. Men den skulle ändå visa sig ha en ovanlig livskraft. Den påverkade åtminstone en hel del yttre drag i Mariakulten. Bilderna av Maria och Jesus hade ofta starka likheter med bilderna av Isis och Horus, och somliga forskare tycker även sig se en djupare likhet i kult och lära.(Witt 1997: 272). Nu ska denna förvisso inte överbetonas - hur upphöjd Maria än blev är hon trots allt i Bibeln en fattig kvinna, som måste föda i ett stall, inte en gudomlig beskyddare av den härskande monarkin...

När slutligen kristendomens dominerande ställning på allvar hotas på 1800-talet kommer inte bara Isis, utan även andra medlemmar i denna märkliga familj att vakna upp ur sin dvala. Det kanske inte är en tillfällighet att madame Blavatskys, ockultismens portalfigur under 1800-talet, första stora monumentalverk hade titeln ”Isis unveiled”. (Blavatsky 1976)

Nu handlade inte ”Isis unveiled” i någon högre grad om den egyptiska gudinnan. Den som tror sig kunna hitta några djupare kunskaper om Isis och hennes kult i Blavatskys arbete blir besviken. Den ”beslöjade” Isis som Blavatsky vill göra ”obeslöjad” är en symbol för naturen. (Blavatsky 1976, volym 1: 16). Den natur vars dunkla hemligheter Blavatsky vill göra tillgänglig genom ett studium av den ockulta visdom som rådde innan kristendomens och den moderna vetenskapens seger (aa, volym 1 s. IX ff). Blavatskys bok präglas av en ettrig polemik mot just de kristna och materialistiska idéerna.

Samtidigt är det inte någon tillfällighet att Blavatsky låter naturen symboliseras av en egyptisk gudinna. En viktig del i Blavatskys lära var tesen att det före kristendomen hade funnits civilisationer med stora (ockulta och andra) kunskaper som nu gått förlorade. Ett av hennes främsta exempel på detta var det gamla Egypten. Hon berömmer dess ingenjörskonst, deras arkitektur, deras kemi, matematik, juvelerarkonst, musikaliska kunnande osv. som likställd med, om inte överlägsen vår egen. (aa, volym 1 515 ff.) Naturligtvis diskuterar hon Keopspyramiden, som ett exempel på kunskaper som vida överträffar våra egna. (aa, volym 1, s.518).

Den egyptiska kulturen var inte bara i många avseenden överlägsen vår egen - den gav upphov till den grekiska, vars kunskaper alla var hämtade från Egypten. (aa, volym 1 s. 521). Detta skrevs dock 1877 - några år senare, i sitt nya arbete ”The Secret Doctrine”, skulle hon komma fram till att den egyptiska kulturen i sin tur hämtade sitt kunnande från Atlantis!(Blavatsky 1974, volym 2: 436). Här kom tonvikten kom för övrigt mer att ligga på indisk och tibetansk mystik än egyptisk och europeisk.

Egypten fascinerade många i slutet av 1800-talet - det går exempelvis knappast att räkna alla de böcker som försökte upptäcka en uråldrig visdom i Keopspyramidens konstruktion. Men därifrån till att hänge sig åt ritualer och åkalla egyptiska gudar kan steget tyckas långt. Ett av de mer uppmärksammade magiska sällskapen vid sekelskiftet var the Hermetic Order of the Golden Dawn. I deras ritualer ingick en rad egyptiska gudanamn. Isis i synnerhet figurerade ofta och orden inrättade till och med ett ”Isis-Urania temple”, där de ägnade sig åt olika ritualer. Men de egyptiska gudanamnen verkar mest ha haft någon form av dekorativ funktion i orden. Tyngdpunkten låg på magi, inte teologi. Det fanns inga ansatser att bygga upp ett religiöst system med egyptiska gudar i någon central roll. (Regardie 1992)

Däremot fanns det en av ordens medlemmar som snart skulle bli känd för en större publik, som just stod för ett försök att skapa en ny religion, som hämtade delar av sin terminologi, om än kanske inte sitt innehåll, från den egyptiska religionen och dess gudar. Det var Aleister Crowley (1875 - 1947), detta århundrades förmodligen mest omtalade ockultist. Aleister Crowley uteslöts ur orden år 1900, enligt en av dess ledare, den senare så kände nobelpristagaren W.B. Yeats för att en magisk orden inte kunde fungera som en uppfostringsanstalt. (Symonds 1989: 36) Crowley hade, genom sitt fuskande i svart magi, genom sina sexualvanor och genom sin egocentriska personlighet, gjort sig omöjlig . Han tog dock snart revansch. Efter en påstådd uppenbarelse i Kairo 1904, startade han en ny religiös rörelse som djärvt blandade element från satanism, egyptisk gudavärld, indisk mystik, kabbala och renässansmagi (Wilson 1987; Rodenborg 1998; för en mer apologetisk framställning se Suster 1989).

I detta religiösa system stod den egyptiska gudavärlden i centrum. I ritualen 1904 hade Crowley försökt få kontakt med olika egyptiska gudar. Till sist lyckades han - Horus uppenbarade sig och talade om för Crowley att ”gudarnas dagjämning” stod för dörren och att Horus skulle ersätta Osiris som den högste guden. (Crowley 1991) Enligt Crowley hade vi de senaste två tusen åren levat i Osiris eon, som präglades av moralism, patriarkat och en hård och förtryckande lag. Före Osiris´ eon hade vi levt i Isis´ eon, som kännetecknades av matriarkat och att kvinnliga principer hyllades (Crowley 1989: 399). Från och med 1904 lever vi i Horus´ eon, och kommer så att göra i två tusen år. Horus´ eon är barnets tidsålder - som efterträder moderns och faderns epok. Eftersom barnet enligt Crowley är egoistiskt, grymt och samvetslöst kommer hela epoken att bli det. (aa, s. 400).

I uppenbarelsen i Kairo (återfinnes bland annat i Crowley 1991: 133 ff) förmedlades detta budskap av entiteten Aiwass, som inte är bekant från den egyptiska mytologin. Däremot år två av de entiteter vars budskap Aiwass kanaliserar hämtade från egyptisk gudavärld. I det första avsnittet framträder ”Nuit” - en lätt förvrängd form av den egyptiska himmelsgudinnan Nut. Hennes budskap är i det närmaste hedonistiskt - bland hennes visdomsord kan vi hitta sådant som ”Also, take your fill and will of love as ye will, when, where and with whom ye will.” (Book of the Law /BoL/ 1: 51). Denna hyllning till njutningen har en utpräglat exklusiv prägel: ”Ye shall gather goods and store of women and spices; ye shall wear rich jewels; ye shall exceed the nations of the earth in splendour & pride”. (1:61).

Den andra entitet som framträder är Hadit, som saknar motsvarigheter i den egyptiska gudavärlden. Här betonas elitismen än mer. I brutala formuleringar som ”We are not for the poor and the sad; the lords of the earth are our kinsfolk” (2:18) ”Ye are against the people, O my chosen!” (2:25) , ”Pity not the fallen! I never knew them. I am not for them. I console not: I hate the consoled & the consoler” (2.48) för vi bilden av en socialdarwinistisk lära med hyllningar till de starka och fördömanden av de svaga. Denna bild bekräftas av Crowley själv i hans egna tolkningar av avsnitten (Crowley 1975)

I det sista avsnittet presenteras sig Horus själv - i form av ”Ra Hoor Khut”, (ska möjligen vara Ra Hoor Achte.). Detta avsnitt är framförallt en hyllning till det hänsynslösa kriget, kampen: ”Now let it first be understood that I am a God of War and Vengeance. I shall deal hardly with them. ” (3:3)”Trample down the Heathen; be upon them, o warrior, I will give you of their flesh to eat!”(3:11). I samma avsnitt finns för övrigt också på två ställen budskap som kan tolkas som, uppmaningar till att offra barn rituellt. Dels i 3:12 ”Sacrifice cattle, little and big; after a child” , dels i 3: 24 där läsaren uppnås att baka en rituell kaka där en av de rekommenderade ingredienserna är ”the fresh blood of a child”. Dagens organiserade crowleyanska rörelse hävdar att dessa avsnitt måste läsas symboliskt. Barnablod är, enligt denna tolkning, endast en symbol för sädesvätska och dess ställen ska ses som instruktioner för sexualmagiska ritualer.

Vi kan se att medan namnen förvisso är tagna från den fornegyptiska religionen är det mer tveksamt om innehållet är det. Att tillskriva dessa olika gudar olika och motstridande etiska principer är ganska främmande för den egyptiska religionen. Med undantag för Set stod alla de egyptiska gudarna under ”Maat”, rättvisans gudinna, och representerade inga skilda etiska system. (Hornung 1983: 213 f).

Dessutom kan man tillägga att även om det egyptiska samhället i sin praktik ibland säkert levde upp till det brutala budskapet i ”Book of the Law” stod den egyptiska religiösa etiken för helt andra ideal. Vi kan i de egyptiska texterna finna en moral med samma omsorg om de fattiga, änkor, faderslösa som vi senare stöter på i kristendomen och judendomen. (Baines 1991: 140 ff.) Det bör också påpekas att det egyptiska samhället, i motsats till exempelvis det grekiska slavsamhället, i hög grad var ett kollektivistiskt samhälle. Staten och prästerskapet kontrollerade i stort sett ekonomin, utrikeshandeln kontrollerades av staten, privategendom spelade en närmast marginell roll i ekonomin, och ett ohämmat egoistiskt beteende på det ekonomiska området uppmuntrades inte.

Många av idealen från den mer jämlika perioden under yngre stenåldern levde kvar. En person som i den egyptiska motsvarigheten till den yttersta domen skulle försvara sig med att de levt efter den nya eonens brutala praktik skulle förvisso bliva ”vägd på en våg och befunnen för lätt” med Maat i den andra vågskålen och skulle möta sitt öde i form av ett monster, som skulle kasta sig över och sluka den beklagansvärda mannen eller kvinnan (Silverman 1991: 48 ff).

Mer logisk är i så fall Michael Aquino, grundare av den satanistiska organisationen Temple of Set. Temple of Set bildades 1975 som en utbrytning från Anton Szandor LaVeys Church of Satan. Utbrytningen orsakades av en växande kritik mot vad många medlemmar uppfattade som en ytlighet och kommersialisering av Church of Satan. Temple of Set såg sig själva som en ockult elit - som tog sin satanism på blodigt allvar. (Raschke 1992: 231 ff)) I motsats till Church of Satan, som såg Satan som en symbol för den inre egoistiska livskraft som slumrar i varje människa ansåg Aquino verkligen att det fanns en övernaturlig makt som det var möjligt att komma i kontakt med. Och midsommarafton 1975 fick han mycket riktigt kontakt med denna entitet. Den presenterade sig som den egyptiska Set och förklarade för Aquino, då officer i den amerikanska arméns underrättelsetjänst, att Set var dess riktiga namn - Satan är bara en hebreisk förvrängning.

I det av Set dikterade dokumentet ”The Book of Coming Forth by Night” förklaras att Set tog kontakt med Crowley 1904, och med LaVey 1966. Ingen av dessa visade sig dock mogen den stora uppgiften och nu - 1975 - tog Set följaktligen kontakt med Aquino och utropade honom till Magus för den nya eonen.

Att basera sin lära på figuren Set istället för Satan löste måhända ett problem som Temple of Set delar med andra satanister. Trots allt ter det sig lite pinsamt att stödja sig på en entitet som inom den kristna världsreligionen alltid betraktats som huvudfienden till det goda. För intellektuella satanister kan det te sig besvärande att deras lära i grunden är en ”anti-kristendom” som tagit den kristna etiken, liksom en del av dess terminologi och helt enkelt vänt den upp och ned. Genom att åberopa sig på Set kan satanister uppleva sig vara en del av en uråldrig tradition, äldre än såväl kristendom som judendom. Att den egyptiska mytologin lär oss att denne Set var en styckmördare och barnaskändare kanske rent av var en fördel - åtminstone internt.

Men utåt skapar det ju vissa problem. Satanister har förvisso haft vissa problem med att övertyga en större allmänhet om att deras lära är respektabel och harmlös. Att ersätta Satan med Set löser knappast dessa problem. Därför måste Set presenteras på ett sätt som skiljer sig från den bild som ges av honom i egyptisk mytologi.

I dokument från Temple of Set beskrivs Set som en entitet som står för radikala förändringar av varandet och ett utvidgande av tillvarons gränser. På så sätt står han i motsättning till det statiska, det döda. Set är en Gud som står för självständighet från de tröga kosmiska lagarna. Mordet på Osiris är i själva verket en symbol för ett förstörande av de fjättrar som samhället sätter på individen, ett accepterade av individuell självständighet och oberoende från de döda naturlagarna. (Temple of Set 1998; Webb 1998)

Å ena sidan har vi den egyptiske Set - kaosmakternas och förstörelsens Gud - å andra sidan har vi Aquinos’ Set - möjligheten till individuell frihet och självförverkligande. Motsättningen kan te sig uppenbar men kanske enbart är skenbar. För frågan är vad självständighet och brytande av den döda homeostasen egentligen står för den Michael Aquino, som 1981 besökte Himmlers borg i Wewelsburg för att i en ockult ritual söka få kontakt med de andeväsen som han trodde hade influerat Himmler. (Raschke 1992: 244 ff).

Medan Aquino och Temple of Set har en symbolisk förklaring till mordet på Osiris brukar de inte kommentera det andra stora brott som Set anklagades för av egyptierna - våldtäkten på barnet Horus. Kanske för att det skulle kunna påminna läsarna om de anklagelser om övergrepp som flera barn på arméns daghem Presidio i Kalifornien 1987 riktade mot Michael Aquino och hans hustru Lilith. För hur många gånger Aquino i det ena internetdokumentet efter det andra försäkrat att han är oskyldig så kvarstår det faktum att de barn i Presidio (nu i det närmaste vuxna) som fortfarande hemsöks av flashbacks och mardrömmar, liksom en stor del av den amerikanska allmänheten, inte tror honom. (Ehrensaft 1992; Blood 1994)

De olika affärerna runt Aquino ledde till oro i den egna organisationen. En grupp framförallt kvinnliga medlemmar bröt sig ut i protest mot Aquinos fascination för naziockultism. De åberopade sig, intressant nog, på en annan medlen av samma gudafamilj: de döpte sin utbrytning till ”Temple of Nephtys” (Newton 1993: 248).

Nu ska ingen tro att endast ockultister av det mer mörka slaget inspirerar av denna egyptiska gudafamilj. I den andra ändan av det ockulta spektret finns vita magiker och ”häxor” som kraftigt tar avstängd från den svarta magin. Även här har många inspirerats av egyptisk mytologi - och av gudafamiljen runt Isis och Osiris.

Dion Fortune (1890 -1946) var samtida till Aleister Crowley och brukar ibland jämföras med den namnkunnige manlige magikern. Men skillnaderna var mycket stora - medan Crowley inspirerat en stor del av dagens satanistiska miljöer är Fortune mer inspiratör till olika nyhedniska grupper - framförallt inom wicca-miljön. Men i motsats till de flesta wiccagrupper idag, som hämtat sin inspiration från keltiska eller rent av för-indoeuropeiska gudar och gudinnor, såg sig Dion Fortune som en Isis´ prästinna. I hennes romaner Moon Magic, The Sea Priestess och The Winged Bull, beskrivs på ett ganska så romantiskt sätt präster och prästinnor till Isis. Hon beskriver romantiska par, som förutom sin kärlek till varandra också delar en gemensam kärlek till Isis. (Fortune 1978 a; 1978 b; 1990) Det är en helt annan stämning i Fortunes romantiska berättelser än den som kommer till uttryck hos Aleister Crowley. Hur långt hon står från allting som kan kallas för svart magi visas kanske bäst i romanen ”The Winged Bull”. Den beskriver en ung man och kvinna vars vägar korsas på ett märkligt sätt. De dras in i en kamp mot svarta magiker som utövar människooffer i svarta mässor. Mot slutet blir de unga tu ett par - och tillika präst respektive prästinna till Isis. (Fortune 1990)

I dag dyrkas Isis i organisationen The Fellowship of Isis. Med högkvarter i Huntingdon Castle i Irland försöker denna organisation sprida kulten av den stora gudinnan. Fellowship of Isis ger ut Isian News, som numera också läggs ut på nätet. Medlemskap i denna organisation är helt gratis - det gäller bara att ansöka på internet (Fellowship of Isis 1998).

En av Fellowship of Isis´ prästinnor är De Traci Regula, som i sin bok ”The Mysteries of Isis” (Regula 1995) försöker sprida kulten av den egyptiska gudinnan. I De Traci Regulas tappning får Isiskulten drag av både wicca och New Age, samtidigt som hon är angelägen om att vara trogen det historiska materialet.

I hennes bok beskrivs reningsceremonier till Isis´ ära, (Regula 1995: 11 ff), hur man bygger upp ett eget Isistempel, (aa, s. 40 ff), vilka kläder som är passande att ha i ceremonierna till Isis´ ära, (aa, s. 43 ff), maträtter som passar bra till Isisceremonier, (aa, s. 155 ff), hur Isis kan hjälpa till med spådomar - genom Tarotkort och på andra sätt (aa, s. 219 ff) och Isisinspirerad drömtydning (aa, s. 243 ff).

Den Isis De Traci Regula dyrkar är framförallt den hellenistiska Isis. Hon beskriver Isis’ egenskaper på följande sätt: ”The Great Isis - the cosmic Isis - is everywhere. She is a naming of a portion of the forces which created - and still are creating - our universe, and She is far beyond our ability to fully name. As we claim more of our divinity, we recognize still more of Hers...Isis is a deity that forgives because She knows what it was like to be condemned; who frees because She knows what it was like to be imprisoned; who loves deeply as a wife, mother, sister and lover; who loves intimately even abstract concepts such as beauty, truth, knowledge, and mastery of the arts ; who loves even warfare when it is required and honorable pursued. The loving passion of Isis for her worshippers offers a beautiful contrast to the more aloof deities of Greece and Rome”. (aa. s.256).

Om detta verkar ha likheter med kristendom är det knappast någon tillfällighet. R.E. Witt, bland d andra, har påpekat de stora likheterna mellan den hellenistiska Isiskulten och kristendomen (Witt 1997: 255 ff). Även Regula påpekar att en kristen författare som jesuiten André-Jean Festugiére, som annars behandlar de ”hedniska” gudarna mycket hårt och fördömande, verkar ha en mycket positiv syn på Isis. (Regula 1995: 257).

I själva verket har Isis under senare år även fått en renässans hos delar av kristenheten. Orsaken till detta är främst feministteologin och de olika teorier som utvecklats om ”visheten”(Sophia) som en ”feminin” sida hos Gud i Gamla Testamentet. Det är dessa teorier som bland annat legat till grund för de omstridda ”Sofia-mässor” som hållits i Sofiakyrkan i Stockholm. Nu ser det ut som om det funnits beröringspunkter mellan ”sofia-teologin” i de judiska miljöerna i det hellenistiska Egypten omkring vår tideräknings början och Isiskulten (Witt 1997: 104 f), Detta har lett till att feministteologiskt inspirerade kristna har börjat diskutera Isiskulten och dess roll som eventuell föregångare och/eller parallell till den tidiga kristendomen.

I Carl och Susan Daughty Raschkes bok ”The Engendering God” (Raschke och Raschke 1995) diskuterar detta författarpar kvinnliga inslag i gamla och nya testamentets gudsbild. De anser sig kunna visa att den ”sofia-teologin” som först antyds i den salomoniska litteraturen i Gamla Testamentet (se framförallt kapitel 1-9 i Ordspråksboken) och som sedan får fotfäste i de helleniserade judiska miljöerna i Egypten (se den apokryfiska boken Salomos Vishet) inspirerade Jesus och den tidiga kristendomen. Samtidigt drar de paralleller med den hellenistiska Isiskulten. De påpekar hur Isis sågs som ”vishetens gudinna”, som helade sjuka, och förlöste jordens fördömda. Vidare hur hon sågs som en kulturbärare och laggivare, som en beskyddare av barn, mödrar och familjer. Hon var också den som såg till att kvinnor älskades och inte övergavs av sina män. (Raschke och Raschke 1995: 32)

Men, viktigast av allt, hon var en ”frälsare” som räddade de som åkallade henne. Liksom Jesus kallades hon även för den ”enda”. Hon var vägen till en tryggad existens och ett evigt liv. (aa. s.33).

Raschke och Raschke kritiserar de forskare som endast ser Isis som ”en hednisk fruktbarhetsgudinna”. De ser hennes kult snarare som ett uttryck för samma historiska kollektiva faktorer som även kristendomen byggde på. (aa, samma sida). Deras slutsats blir att ”the mythic shadow of Isis hangs over Alexandrinian Judaism and Christianity”. (aa, s.39).

En av de två författarna, Carl Raschke, var annars tidigare ”kultexpert” i anti-kultorganisationen American Family Foundation. Men framförallt är han nog mest känd för sin studie över dagens satanism, Painted Black (Raschke 1992), som i vissa kretsar hårt kritiserats för att vara ett ensidigt "anti-satanistiskt” arbete. (Se exempelvis Victor 1993)

På så sätt är kanske cirkeln sluten. Medan hårdföra satanister som Aquino hyllar Set, utbrytare från hans organisation åberopar sig på Nephtys, och en satanoid ockultist som Crowley tror sig upptäcka nya sidor i Horusgestalten kan New Age-inpirerade magiker som de Traci Regula och en känd anti-satanistisk kristen profil som Carl Raschke, av helt olika orsaker arbeta för en renässans för Isis. Och medan anhängare till Set anklagats för rituella övergrepp mot barn på armédaghemmet Presidio i Kalifornien har ett svenskt nätverk mot sexuella övergrepp mot barn tagit sig namnet ISIS, inspirerade av myten om gudinnan. Det verkar som den åtminstone fem tusen år gamla kampen mellan ont och gott i den egyptiska gudafamiljen ännu ej är över.

Referenser
Baines, John, Society, morality and religious practice, i Byron A Shafer, Religion in Ancient Egypt, London 1991
Blavatsky, Helena Petrovna, Isis Unveiled, två volymer, 1976 (1877)
Blavatsky, Helena Petrovna, The Secret Doctrine, två volymer, Pasadena 1974
Blood, Linda, The New Satanists, New York 1994
Crowley, Aleister, The Law is for all, Minnesota 1975
Crowley, Aleister, The Equinox of the Gods, Scottsdale 1991
Crowley, Aleister, The Confessions of Aleister Crowley, London 1989
Ehrensaft, Diane, Pre-school child sex abuse: The Aftermath of the Presidio Case, American Journal of Ortopsychiatry, vol. 62, nr 2, 1992
Lesko, Leonard H, Ancient Egyptian Cosmogonies and Cosmology, i Byron A Shafer, Religion in Ancient Egypt, London 1991
Meyer, Marvin W, The Ancient Mysteries: A source book, San Francisco, 1987
Newton, Michael, Raising Hell, New York 1993
Fellowship of Isis, http://www.fellowshipofisis.com/ ,internet 2003
Fortune, Dion, Moon Magic, York Beach, ME 1978 a
Fortune, Dion, The Sea Priestess, York Beach, Me, 1978 b
Fortune, Dion, The Winged Bull, York Beach, Me, 1990
Frankfort, H, Ancient Egyptian Religion: An Interpretation, New York 1948
Hornung, Erik, Conceptions of God in Ancient Egypt, London , Melbourne och Henley 1982
Shafer, Byron E. (red) Religion in Ancient Egypt, London 1991
Regardie, Israel, (red), The Golden Dawn, S:t Paul, 1992
Raschke, Carl A, Painted Black, San Francisco 1992 (1990)
Raschke, Carl A, och Susan Doughty Raschke, The Engendering God, Louisville, Kentucky 1995
Regula, de Traci, The Mysteries of Isis, S:t Paul 1995
Rodenborg, Erik, Lagen och dess profet, Stockholms universitet 1998
Silverman, David P, Divinity and Deities in Ancient Egypt, i Byron A Shafer, Religion in Ancient Egypt, London 1991
Suster, Gerald, The Legacy of the Beast, York Beach, Maine 1989
Symonds, John, The King of the Shadow Realm, London 1989
Temple of Set, General Information and Admission policies, på Temple of Sets hemsida, http://www.xeper.org/pub/gil/gil_english.pdf 1998
Velde, H. Te, Seth - God of Confusion, Leiden 1967
Victor, Jeffrey, Satanic Panic, Chicago 1993
Webb, Don, Xeper: The eternal word of Set, på Temple of Sets hemsida, http://www.xeper.org/pub/lib/lib_xeper.htm 1998
Wilson, Colin, Aleister Crowley: The Nature of the Beast, Wellingborough 1987
Witt, R.E. Isis in the Ancient World, Baltimore och London 1997

Erik Rodenborg

torsdag 5 augusti 2010

När offren vittnar mot förövarna: några tankar om sura 81:8

Jag ska här tänka lite högt om en av de märkligaste verserna i Koranen: sura 81:8.

Men först. För att undvika alla missförstånd. Islam är, liksom de andra världsreligionerna, idag i praktiken definitivt en patriarkal religion. Det hindrar inte att islam, liksom kristendomen, från början kan ha varit något helt annat än vad det oftast är idag.

Det finns faktiskt redan en skillnad mellan surorna från Medina och de första, från Mecka. I Medina började islam få världslig makt, och det avspeglas på flera sätt i surorna därifrån.

Från början ser det alltså ut att ha varit ganska så annorlunda. Men sedan kom en gradvis förändring som vi också känner igen från kristendomen

Nu till saken. Men jag börjar inte först med sura 81, utan sura 16:57-59.

I Mohammed Knut Bernströms svenska översättning kan vi läsa följande:
”Och de tilldelar Gud döttrar – stor är Han i sin härlighet – men åt sig [väljer de] det som de själva önskar. Om någon av dem får höra den glada nyheten om en dotters [födelse] mörknar hans uppsyn och vreden kokar i honom. Han drar sig undan människorna pga. av denna [för honom] dystra nyhet [och han överväger] om han skall behålla barnet trots förödmjukelsen och skammen eller begrava det i jorden. Hur vedervärdigt är inte deras sätt att [tänka och] döma.”

Vad är nu detta?

Det första syftar på den förislamiska arabiska synen på att Gud har tre döttrar – som dyrkades som gudinnor. Nu har det förvisso funnits en period även i Arabien där en sådan gudinnetro var kopplad till en stark ställning för kvinnor. Men så inte på Muhammads tid - det handlade då om en gudinnetro som hade degenererat till ett alibi för en rå patriarkal makt.

Hur rå den var ser vi i den andra delen av stycket.

För samma män som dyrkade Guds döttrar ville samtidigt inte ha några döttrar själva. Att begrava småflickor levande var en utbredd sedvänja. Med svart ironi gisslar här Koranen denna cyniska inkonsekvens.

Men så till sura 81: 8. Sura 81 är i sin helhet en undergångsvision, eller mer exakt en vision av domens dag. De allmänna tecknen på en kosmisk katastrof beskrivs – som att solen mörknar, och att bergen sätts i rörelse. Men dessutom beskrivs domen – själarna skiljs åt, räkenskapernas böcker öppnas.

Men det enda konkreta exemplet på en typ av ogärningsmän som döms denna dag är i just vers 8.

Där står det så här: ”och den nyfödda, som begravdes levande, tillfrågas för vilket brott hon miste livet”.

Jag sitter här och läser och skriver och märker att ögonen tåras. Det är svårt att säga varför. Men kanske för att ett scenario beskrivs där de maktlösaste av de maktlösa – nyfödda flickor – här ges positionen att de kan döma över de som har makten, patriarkerna, fäderna.

Asma Barlas (2002: 181) kommenterar:
”On that day… a baby girl´s testimony will seal her father´s fate as a sinner... The Quran´s promise that God will hold fathers to account for killing their daughters and its avowal that it is equally evil to oppress them in life, should show that girls are not their father´s property and that fathers have no right to ill-treat them, much less to kill them.”

Hennes kommentar är tankeväckande för alla de som tanklöst beskriver islam som entydigt patriarkal i alla tider, i alla sammanhang.

Men mer allmänt finns det dessutom en stämning av ”de första skall bli de sista” över stället.

Budskapet blir för mig faktiskt någonting i stil med detta. Dagens maktförhållanden är inte förankrade i den yttersta verkligheten. Någonstans och någon gång då det verkligen gäller, är vittnesmålen från små barn mer väsentliga än de patetiska bortförklaringarna från aldrig så mäktiga och starka förövare.

Det är ju i så fall ett verkligt hoppfullt budskap...

.....................................
Referens: Asma Barlas: ”Believing Women” in Islam: unreading patriarchal interpretations of the Qur´an, University of Texas Press, Austin 2002.

onsdag 4 augusti 2010

Drömmar om Näsåker

/En del möjligen lite ogenomtänkta funderingar, urklippta från delar av ett borttaget blogginlägg från 12 juli i år. Vet nu inte med någon större säkerhet om det EGENTLIGEN är en bra idé att försöka bosätta mig i Näsåker, men så tänkte jag när jag skrev...)

Jag bor i Hovsjö sedan januari 2007.
Jag har inget emot Hovsjö, men jag tror nog inte jag vill stanna här för evigt.

Men vart skulle jag vilja flytta, om och när jag flyttar?
Den trevligaste och mest rofyllda plats jag någonsin varit i (fyra gånger totalt) är nog Näsåker.
Att den ligger så nära Nämforsens hällristningar bidrar förstås också…
Om jag skulle vilja bo någonstans är det nog där....

...Som sagt, Näsåker vore nog trevligt. Men om man nu tror på Murphys lag, som jag för det mesta gör (trots att jag brukar uppfatta mig som gudinnetroende - ett begrepp som förvisso är ganska så svårdefinierat!- när jag är mer optimistisk), lär man aldrig kunna få en bostad där…
/suckar/