fredag 31 oktober 2014

Politik, barns rättigheter, Gimbutas - och Murphys lag

Det finns ett antal områden jag engagerat mig under mitt liv. Det började i tonåren, med poltisk aktivitet.  Jag hade åsikter innan dess också, men före 15-årsåldern var det ju inte direkt läge att aktivt och utåtriktat engagera sig.

1970-71 blev jag politiskt aktiv, och någon gång våren 1971 skaffade jag mig en klart definierad socialistisk åskådning. Den har jag behållit, även om jag på några delområden från och med 2011 börjat utveckla för mig själv aningen "kätterska" åsikter . Men i stort sett - de bestämda åsikter om nödvändigheten av kapitalismens avskaffande och en socialistisk värld jag fick 1971 har jag behållit.

Och från 1971 och de närmaste kanske åtta åren såg det faktiskt ut att gå i rätt riktning. Sedan började tecken på en högerkantring att märkas både nationellt och internationellt. Både i praktiken och i den offentliga debatten. Detta växte till en storm 1989-91 och numera ser det ut som att drömmarna ganska så konsekvent har krossats.

Det andra område jag starkt engagerat mig i är frågan om övergrepp mot barn. Jag har alltid varit engagerad i det ämnet, men 1993 fick jag en mer klart definierad åsikt om omfattningen av övergrepp mot barn, som innefattade det bestämda ställningstagandet att det som brukar kallas "rituella övergrepp" inte är ett hjärnspöke utan en fasansfull realitet.

Jag har inte på något sätt ändrat mig, men efter kanske åtta-tio  år kantrade debatten rejält. Det började med att färre och färre människor vågade stå för existensen av rituella övergrepp, men seden kom backlashen att på område efter område förvrida inte endast debatten utan även den samhälleliga praktiken. Visserligen finns de tecken de senaste åren på att debatten håller på att svänga tillbaka lite, men i praktiken har barn och vuxna överlevare idag - både i vårt land och andra västländer. - mycket svårare att bli trodda och få hjälp än när jag först aktivt engagerade mig i frågan.

Ett annat område jag blev aktivt engagerad i från och med 1986-88 -var lite mer akademiskt, och hade inte  samma entydiga effekter på samhället omkring. Det var frågan om existensen av förpatriarkala samhällen i förhistorien - där jag från och med 1986 blev starkt påverkad av Marija Gimbutas. Där är utveckligen av debatten inte riktigt lika entydig, men på ett sätt är den det. Det är att i den strikt akademiska världen var det inte SÅ svårt att försvara åsikter som låg i närheten av Gimbutas på 80-talet, men det har gradvis försvårats och är idag nästan omöjligt.

I det sista fallet har det möjligen kompenserats lite av att utvecklingen av debatten utanför den akademiska världen inte alls är lika entydig som inom den. Å andra sidan är det som sagt ett område där de omedelbara sociala effekterna av olika ställningstaganden inte är lika uppenbara.

Jag fyller 60 år den 31 december 2014. Det känns tråkigt av flera skäl. Jag vill faktiskt inte vara 60, jag vill nog hellre i så fall vara 16... Men det blir extra tråkigt av att på det ena efter andra av de områden jag engagerat mig i har utvecklingen i mångt och mycket blivit antitesen till det jag trott på, och faktiskt också kämpat för.

Utvecklingen har då sannerligen inte gått efter mina önskningar. Utifrån mitt eget perspektiv har det nog snarare verkat som att den styrts av - Murphys lag. Att kalla detta dystert är ett understatement utan like.

lördag 25 oktober 2014

Bitande finsk kritik...

Ta gärna del av den bitande kritiken mot den så kallade ubåtsjakten som förs fram av .... Finlands försvarsminister. Precis som förra gången det begav sig gör sig det svenska försvaret sig närmast till åtlöje internationellt. Svenska media har gått in i ett tillstånd av hysteri, men det gör inte det hela mindre pinsamt.

Att till och med en finsk försvarsminister uttrycker sig så syrligt visar kanske på hur monumentalt pinsamt det hela är...

torsdag 23 oktober 2014

Var är "vittnespsykologin" när vi behöver den?

Barn som berättar om övergrepp utsätts allt som oftast av "vittnespsykologer" som försöker massakrera deras berättelser. Deras "analyser" utmärks ofta av att de verkar vara hyfsat kunniga på formallogik, men monumentalt okunniga om barnpsykologi.

Hur var det nu, sa inte barnet att solen sken in genom fönstret under övergreppet? Men nu var det ju så att solen stod på andra sidan huset, eller också var det mulet. Alltså kan man inte ta berättelsen på allvar. Eller det är vad de vill få oss att tro.

Eller sa inte barnet att tapeterna i rummet var gröna? Men de var ju faktiskt blå! Osv. osv, bla, bla, bla. Så brukar det faktiskt låta - jag överdriver inte.

För kanske 20 år sedan var media oftast skeptiska mot "vittnespsykologiska" "analyser" av sexualbrottsfall. Med all rätt. Men nu är det annorlunda. Gurun Dan Josefsson har citerat några av de mest ökända "vittnespsykologerna" som "experter". Och få har några invändningar.

Alldeles bortsett från att några av de mer kända "vittnespsykologerna" (ingen nämnd, men ingen glömd) ger intryck av att vara medvetna förövarförsvarare tror jag att den dogmatiska Trankellinspirerade vittnespsykologin inte är speciellt lämplig för att analysera sexualbrottsfall. Allra minst när barn är inblandade. Dess betoning på formallogik passar inte speciellt bra när det handlar om människor som utsatts för grova trauman. Allra minst när det gäller barn.

Jag skrev att media numera inte längre verkar ha samma sunda misstänksamhet mot "vittnespsykologiska" "analyser" av barns trauman som de hade förut. Men det finns ett annat område där det nog skulle behövas lite vittnnespsykologi, men där det oftast saknas varje antydan till sådana analyser. Jag syftar förstås på iakttagelser av "ubåtar" och "ryska" "grodmän".

Det är verkligen egendomligt att medan det anses logiskt att säga att barn får "falska minnen" av övergrepp från fadern för att mamman har indoktrinerat det att pappan är elak används sällan samma logik för att förklara att människor kanske förmås att tycka sig se "ryska" "ubåtar" överallt när media är fyllda med artiklar om de elaka och farliga ryssarna som hela tiden snokar runt våra kuster.

För hur är det - vilket är lättast att missuppfatta - ett suddigt objekt till havs eller det faktum att någon vuxen grovt förgriper sig på en? För mig är svaret självklart. Jag tror inte en sekund att ett barn får ett falskt minne av ett plågsamt övergrepp endast för att mamman ev. inte gillar den man som barnet berättar om. Däremot är det faktiskt inte så konstigt att om man tror att ryssarna finns överallt är det inte så väldigt svårt att få för sig att en krusning på vattenytan är - en rysk ubåt!

För mig är detta ingenting annat än - sunt förnuft. Men "sunt förnuft" är ofta satt på undantag när media driver sina kampanjer.-

tisdag 21 oktober 2014

Ubåtsjakt och UFO-spaning

Clas Svahn är vice ordförande i UFO-Sverige. Som sådan har en viss erfarenhet av att spana på (o- eller svåridentifierade) mystiska objekt. Och om alla de felkällor som kan finnas i en sådan spaning.

Nu har han skrivit en betraktelse över den senaste UFO-, förlåt ubåtsjakten. Läs den gärna!

söndag 19 oktober 2014

Ubåtshysteri i repris

Det känns som deja vu. Om man varit med om 80-talets så kallade ubåtsjakter känns det som händer nu ohyggligt välbekant.

Efter att U137 gick på grund 1981, efter en alldeles uppenbar felnavigering (för vem kan tro att en ubåt med uppdrag att spionera skulle köra på grund i den svenska kusten i övervattensläge med tjutande motorer?) kom militären ett år senare på att man kunde skapa en opinion för högre anslag med hjälp av imaginära ubåtar.

Eller ska man tro att Sovjet omedelbart efter fadäsen med U137 beslöt att hemsöka just Sverige med fler ubåtar än de någonsin sänt till något annat land? Nej, det ska man inte. Och undersökande journalister som ex.vis Ingemar Myhrberg (se gärna hans bok "Ubåtsvalsen" från 1985!) och senare Lars Borgnäs visade bortom allt rimligt tvivel att den påstådda armadan av sovjetiska ubåtar var en ren bluff. Några av de påstådda ubåtarna kan ha varit NATO-ubåtar, men den överväldigande majoriteten var inte mer verkliga än Storsjöodjuret.

Militären svarade aldrig på de många kritiska frågorna annat än med undanglidande kommentarer och plattityder. Men i högerkretsar är ändå dessa myter gångbara, som någon sorts mörkblå folksägen.

Finns det då inga ryska ubåtar i våra farvatten? Uteslutas kan det ju inte, i synnerhet som Putin för en mer aggressiv utrikespolitik mot väst än vad 80-talets sovjetiska byråkrater vågade göra. Men å andra sidan - vem bryr sig? Även om någon rysk ubåt till äventyrs skulle slunkit in är det inget hot mot "Sverige". Risken för att Ryssland skulle invadera är endast obetydligt större än att små gröna män (eller dito gröna kvinnor) från Zeta Reticuli skulle göra det.

Det finns mycket att oroa sig för i denna otäcka värld, men ryska ubåtar tillhör faktiskt inte det som borde störa någons nattsömn.

torsdag 16 oktober 2014

Big Bang-kritiker som inte ger sig

Jag ser att Eric J Lerner, Renato Falomo och Riccardo Scarpa nyligen publicerade en artikel i tidskriften International Journal of Modern Physics D , där de argumenterar för att analyser av (den iakttagna) ljusstyrkan från avlägsna galaxer talar för ett icke-expanderande universum. .

Jag har inte sett någon principiell kritik av texten men det kan ju finnas något som jag inte har sett. Det enda jag sett i kritikväg är sura utbrott på ett kommentarsfält.

Men två saker tycker jag är intressanta. Dels att de plasmakosmologiska kritikerna av Big Bang fortfarande kämpar på, och att de fortfarande tillåts att publicera sig i helt etablerade vetenskapliga tidskrifter. Dels att Eric Lerner och de andra plasamakosmologerna gradvis har ändrat sin syn på universums expansion.

Förut argumenterade de för att expansionen var verklig, men att den inte orakades av "Big Bang". Numera verkar de förneka att universum expanderar, och hävdar att rödförskjutningen inte behöver bero på att objekten avlägsnar sig. Det gör deras modell ännu mer sympatisk, vilket ju inte automatiskt behöver betyda - mer trovärdig...

Med sympatisk menar jag att deras nuvarande modell ger en bild av ett universum som ger ett mycket mer tryggt intryck än de skräckbilder som numera ges i den så kallade standardkosmologin. Vi slipper inte bara den accelererande expansionen, utan därmed även de pessimistiska prognoser som följer av denna. Alltså universums död i en oändlig gleshet, för att nu inte tala om de ännu värre scenarior som de som tar del av populärvetenskapliga dokumentärer om kosmologi numera regelbundet plågas med.

Lerner et al förespråkar i texten "a non-expanding, Euclidean Universe". Alltså ett universum som inte kommer att dö sotdöden, och också ett (icke krökt) universum som det "sunda förnuftet" lätt kan acceptera.

Inte för att jag kan förklara varför, men jag hoppas innerligt att de har rätt...

onsdag 15 oktober 2014

IS - ett hot mot Mellanösterns kulturarv?

Med anledning av IS framgångar i Syrien och Irak kommer jag plötsligt att tänka på den plundring av Iraks kulturarv som skedde vid USA:s invasion 2003. Då tillät USA:s invasionstrupper på det mest skamlösa sätt att museet i Bagdad - som innehöll ofattbart många artefakter från den sumerisk-babylonisk-assyriska kulturen - plundrades.

Nu har så vitt jag fattar mycket av det som försvann kommit tillbaks, och mer än vad man trodde då hade redan förts i säkerhet.

Men frågan är vad som händer med arkeologiska platser, artefakter och minnesmärken, i de områden där IS tar över.

Det finns olika typer av islamister. Det fanns aldrig någon anledning att var orolig för att Muslimska Brödraskapet i Egypten, det idag regerande partiet i Turkiet, Hizbollah i Libanon, eller mullorna i Iran skulle börja förstöra de materiella lämningarna från den förislamska kulturen.

Men IS påminner mer om talibanerna och Boko Haram än om någon av dessa strömningar. Och talibanerna blev bland annat kända för att spränga några av världens mest imponerande Buddhastatyer i luften. Boko Haram för sin del har blivit kända för att till och med förstöra muslimska minnesmärken, om de anser dem vara kätterska...

Såväl i Syrien som i Irak finns oerhört många rester av den förislamska kulturen. De tillhör Mellanösterns och hela världens kulturarv.

Dessutom finns det ju byggnader och lämningar som inte är förislamska men som ändå är hatade av IS,  exempelvis shiitiska moskéer.

Det kan verka futtigt att skriva om byggnader och artefakter när människor dödas. men det är det inte egentligen. När spanjorerna i Sydamerika samlade ihop förcolombianska handskrifter och brände dem var det ett oerhört brott mot urinvånarnas kulturella arv. Och man kan ju tänka på andra illdåd, som exempelvis när biblioteket i Alexandria brändes ner.

Nu tror jag inte att det finns skuggan av en risk att IS erövrar Bagdad, eller för den delen Damaskus. Men det är oroväckande att den del av världen där en så viktig del av hela mänsklighetens tidiga historia finns bevarad idag härjas av grupper som på största allvar ser allting som hände före 600-talet som en nattsvart och helt ondskefull hednisk tidsålder, som det inte finns någon som helst anledning att respektera.

söndag 12 oktober 2014

Dan Josefssons glashus

Ser i DN att Dan Josefsson intervjuas angående att Socialstyrelsen ska göra en "utredning" om terapimetoder som utgår från att det går att få upp bortträngda minnen. Utgångspunkten verkar vara att ta reda på om detta kan leda till skador*, och det uppskattar förstås Josefsson.

I DN-intervjun kan man bland annat läsa:

"Enligt honom /Josefsson/ har fortfarande många psykoterapeuter en stark tro på att det går att få fram bortträngda minnen.

– Och samtidigt mycket liten respekt för att metoden bevisligen kan skapa falska minnen.

Han säger att en anledning till att terapimetoden fortfarande ­förekommer är att frågan är starkt ideologiserad.

– De här terapeuterna tänker inte som kyligt vetenskapligt resonerande läkare, som förutsättningslöst söker sig fram till bra behandlingsmetoder. De avfärdar rationella argument mot behandlingen och mot tron på bortträngda minnen med att det handlar om en förtäckt ideologisk strid från mörkermän som försvarar mäns rätt att förgripa sig på kvinnor och barn, säger Josefsson."


Det är dumt att kasta sten om man befinner sig så nära glashusets väggar. Dan Josefsson har i sin egen "ideologiska strid" skrivit en massa om bortträngda minnen - utan att någon gång på allvar gå igenom och allvarligt diskutera de vetenskapliga beläggen för att traumatiska minnen kan försvinna och sedan återkallas. Dessa är helt överväldigande - och förnekas egentligen inte av någon seriös forskare. Vad forskardebatten handlar om är snarare en ganska så intrikat och på gränsen till sofistisk debatt om de traumatiska minnen som försvinner gör det pga "bortträngning" eller av någon annan orsak.

Josefsson har konsekvent gett en felaktig bild av den vetenskapliga debatten, vilket för honom varit nödvändigt för att driva sin ettriga kampanj på det mest effektiva sättet. "Kyligt vetenskapligt resonerande" är det sista man kan kalla honom.

Och angående det som står om att det bevisligen går att skapa falska minnen. Det är i och för sig sant, men detta är oerhört svårt. Det visas om inte annat av Råstams och Josefssons böcker om Quick/Bergwall. Trots att Sture Bergwall satt inspärrad på sjukhus under två decennier, trots att han där enligt egen utsago utsattes för en intensiv indoktrinering år efter år för att få upp bortträngda minnen, och detta tillsammans med att han kraftigt drogades, fick han inga "falska minnen".

Anledningen till att Bergwall låtsades få upp minnen var att han ville vara kvar på Säter, och få obegränsad tillgång till droger. Det är uppenbarligen inte speciellt lätt att skapa "falska minnen"...

Och apropå "mörkermännen" så finns de ju också bevisligen. Om dessa kan man ju läsa en hel del - bland annat i flera av de artiklar jag här har skrivit under rubriken "förövarförsvarare" .
------------------------------------------------------------------------------------
*Man kan förstås hoppas att de även förutsättningslöst går igenom de fall där människor mått mycket bättre efter att de fått upp minnen som de trängt bort under åratal....

Tankeväckande...

"Look at the "Nicene creed" or the so called "Apostles creed" and you will see simply a succession of theological and mythological statements. Their content is scarcely more than thins: Jesus is God´s son, was born of a virgin, was crucified, rose in the third day, and will come again to judge the world; we believe in the authority of the church and the resurrection of the dead. There is no mention of simple living and nonviolence and no mention of the need to completely change one´s life. What happened to the message of Jesus in the creeds of the church? The answer is simple: it has been eliminated. Modern Christianity has given us a Messiah without a cause.

In the beginning, the core of Jesus´ message was ethical, not theological."


Från Keith Akers, The lost religion of Jesus, New York 2000 (s.225).

lördag 11 oktober 2014

Nu händer det igen

I juli 1995 dödades 8000 bosniska muslimer i Srebrenica. De sköts ihäll av serbiska soldater efter att dessa erövrat staden. De var alla män, men många av kvinnorna utsattes för massvåldtäkter innan de fick fly till Tuzla. De bosniska muslimerna var nästan försvarslösa eftersom de genom FN- och EU-beslut inte hade rätt att få köpa vapen för att försvara sig. Medan serberna satt på nästan hela ex-Jugoslaviens krigsarsenal!

NATO gjorde några symboliska "flyganfall" i sista minuten. De fåtal holländska FN-trupperna som skulle "beskydda"Srebreniica gav upp så fort Ratko Mladic gick in i staden.. Efter Srebrenica kom ledande politiker med högtidliga proklamationer om att det "aldrig får hända igen".

Nu händer det igen. Kurderna i Kobane står inför det mlitärtekniskt förkrossande överlägsna IS, som är kända för sin närmast totala brutalitet mot besegrade fiender. Ett prognos för vad som skulle kunna hända om IS segrar är att männen dödas och kvinnorna tvingas till sexslaveri och tvångsäktenskap med segrarna. Så har IS agerat tidigare.

Det gemensamma för dessa båda fall är att de angripna inte ges rätt att försvara sig. Turkiets regering vägrar att låta kurder som vill hjälpa sina utsatta kamrater i Kobane att ta sig dit. Och några vapen ges inte inte kurderna i och omkring Kobane. De kurdiska styrkorna i denna region ses som alltför vänster och det ser ut som om både Turkiet och USA (Turkiet nästan öppet, USA i praktiken ) hellre ser en IS-seger (med åtföljande massakrer) än att låta kurderna försvara sig.

Jag trodde aldrig på de stolta proklamationerna om "aldrig mer" efter Srebrenica. . Jag trodde liknande scenarior skulle inträffa igen så länge samma cyniska polttisk.ekonomiska sýstem fortfarande behärskar världen. Tyvärr ser det ut som om jag har rätt. För kurderna i Kobane hoppas jag att det ändå i detta konkreta fall i sista sekunden visar sig att jag just där fick fel.

fredag 10 oktober 2014

Kobane får inte bli ett nytt Srebrenica

Detta uttalande om Kobane från International Marxist Tendency är väl värt att läsa. Det är bra och klargörande, men jag vill tillägga att även om det är helt fel att ha förhoppningar på USA och Turkiet skulle ändå massiva bombningar av IS-styrkorna vara att föredra framför att dessa tar över Kobane.

Men IMT har rätt i att det viktigaste är att kurderna får möjlighet att försvara sig. De får de inte nu, och vare sig Turkiet eller USA vill att de ska få det.

De ser hellre att IS krossar de kurdiska styrkorna först, så att de kan bli av med den vänsterdominerade kurdiska rörelsen på gränsen till Turkiet.

Den så kallade "islamiska" "staten" är en nattsvart reaktionär organisation, liksom Al-Qaida. Detta monster är dessutom ett direkt resultat av USA:s politik i regionen.

Om IS tar över, kommer vi att få ett nytt Srebrenica alldeles på gränsen till Turkiet. Det får inte hända...

tisdag 7 oktober 2014

Myrstacken

När jag var tio år (tror jag att det var) fanns det en myrstack på vår tomt på landet. Jag älskade den. Jag kunde stå timmar och titta på den. Myrornas liv var så spännande.

Jag tog reda på vad jag kunde om myror, jag tyckte det var fascinerande att de byggde en hel stad av det enklaste material. Det var en minicivilisation som aldrig upphörde att fascinera.

Så en dag var det slut. Alla myror var döda. Det luktade fotogen om stacken. Jag var otröstlig och undrade vem som begått detta illdåd.

Jag frågade min far. Han svarade att det kanske var någon granne. Att en granne skulle ta sig in på vår tomt för att hälla fotogen på en myrstack verkade konstigt. Mem jag accepterade väl förklaringen.

Ett år senare - det torde ha varit sommaren 1966 - medgav plötsligt min far att det var han som hade gjort det. Han ville inte ha myror på tomten, sa han.

Jag blev fruktansvärt upprörd. Och min replik blev oerhört hård. Jag sa - med ett så neutralt tonfall jag kunde uppbåda - "På vilket sätt skiljer sig det du har gjort från Hitlers förintelseläger?". Jämförelsen kunde ju te sig absurd, men den avspeglade faktiskt vad jag kände.

Min far tittade på mig, sa inget, och gick därifrån. Och, nej, jag blev inte bestraffad. Jag blev nästan aldrig bestraffad för intellektualiserad opposition. Däremot blev jag ofta bestraffad om jag sa "dumma mamma" eller "dumma pappa".

"Barnsliga" vredesutbrott tolererades inte. Vredesutbrott som tog sig formen av intellektualiserade kommentarer tolererades för det mesta. Det är väl därför jag är så intellektualiserad idag...

måndag 6 oktober 2014

KFML om Sovjet före augusti 1968

För de som känner till lite om den yttersta vänstern i Sverige på 70-talet är det ju bekant hur KFML/SKP såg på Sovjet och stalinismen. Det var en ganska så absurd världsbild som såg ut ungefär så här. Under Stalin rådde det socialism i Sovjet. Trots att Stalin vart "30 procent dålig" ledde han en socialistisk stat. Sedan kom Chrustjovs "kontrarevolutionära statskupp" 1956 som - återupprättade kapitalismen i Sovjetunionen.

Denna världsbild var ju rent idealistisk. Trots att inga avgörande ekonomiska förändringar skedde i Sovjet 1956 menade man alltså att kapitalismen återupprättades detta år. Förklaringen var en teori man hade tagit från Kinas Kommunistiska Parti som gick ut på att "revisionismen vid makten är lika med borgarklassen vid makten". Med andra ord att om partiet blev "revisionistiskt" - dvs avvek från den rätta (stalinistiska) läran förvandlades dess funktionärer som genom ett trollslag till en... borgarklass.

Det låter ju milt sagt märkligt. Och det kombinerades med en bisarr idealisering av Stalins Sovjet (och Maos Kina), kombinerat med närmast en demonisering av Sovjet efter 1956. Man tog också upp en rad drag i 70-talets Sovjet  - ojämlikheten, förtrycket av oliktänkande, frånvaron av demokrati - och anförde dessa som bevis för att Sovjet var ett klassamhälle. Och bortsåg hastigt och lustigt från att samma saker fanns under Stalins Sovjet, fastän värre.

Nu har jag för någon vecka sedan gått igenom Gnistan från starten 1967 fram till 1972. Och kunde notera något som jag anat, men inte riktigt visste. Nämligen att denna världsbild inte fanns där från början.

För det var så det var. Före invasionen i Tjeckoslovakien hade man en annan typ av stalinistisk syn. Som dels var aningen mer intellektuellt sammanhängande, men å andra sidan på ett annat sätt mer cynisk.

Om man var välvillig skulle man ju kunna se deras syn efter 1968 som naiv, men välmenande. Man hävdade på största allvar att Sovjet under Stalin var ett mycket bättre samhälle, och man var genuint emot bristen på demokrat och jämlikhet i Bresnjevs Sovjet. Men före augusti 1968 fanns som sagt en annan, mer "realistiskt" cynisk världsbild .

För det första sa man inte då att Sovjet var kapitalistiskt. Man sa att revisionisterna satt vid makten och att de strävade att återupprätta kapitalismen. De hade inte ännu lyckats, men de var på väg. Det låter lite mer intellektuellt rimligt, men samtidigt ledde det till en än mer rå stalinistisk linje i praktiken.

Det bästa exemplet på det var vad man sa om Tjeckoslovakien förre invasionen. Man stödde inte alls Dubceks försök att göra landet mer självständigt från Sovjet. Man stödde inte den ökade yttrandefriheten, och pressfriheten. Tvärtom beskrevs Dubcek som ännu värre än Sovjetledningen. Och som värre än hans Moskvakommunistiska motståndare inom landet.

Det stora hotet i Tjeckoslovakien var enligt Gnistan demokratiseringen. Visserligen ville Novotny och de Moskvatrogna också återupprätta kapitalismen, men Dubcek ville göra det ännu snabbare. All demokratisk opposition i Sovjetblocket var kontrarevolutionär. Den enda opposition man godtog var de små "marxist-lenininistiska" sekter som ville ha det som i Kina, Albanien eller som i Sovjet under Stalin.

Man citerade från den albanska tidningen Zeri i Populit som fördömde demokratiseringen under Pragvåren som renodlat kontrarevolutionär.

Östblocket var alltså inte kapitalistiskt, som man kom att säga senare. Det var länder med en socialistisk bas men med en revisionistisk ledning. Om bara stalinismen kunde återupprättas skulle det bli bra igen.

Så invaderade Sovjet. Det logska vore faktiskt att Gnistan skulle stöda invasionen. Och det skulle man nog ha gjort - om det inte vore för en sak. Kina fördömde den... Och Kina "upptäckte" samtidigt att kapitalismen redan var återupprättad i hela Sovjetblocket. Och Albanien följde efter i denna nya "upptäckt" - följt av KFML. Det fanns alltså inte längre några landvinningar att försvara. Därför och endast därför hade aldrig Prtagvåren varit ett hot mot mot socialismen . För den fanns inte alls. Landet var redan kapitalistiskt.

I den första ledaren i Gnistan efter invasionen frågar man sig varför man inte bör stöda invasionen. Man skriver till en tänkt läsekrets som förmodas stöda Sovjets invasion och förklarar omständligt varför detta visserligen kan te sig logiskt, men att det ändå är fel. Man märker att redaktionen framförallt slåss mot de idéer man själva hade några veckor tidigare.

Så från och med nu blir det fritt fram att stöda demokratiska krav i Sovjetblocket (men inte i Kina och Albanien, förstås). För Sovjet är nu en fascistisk diktatur ("av Hitlertyp", som Mao nu fantiserade om att han hade insett redan 1964...). Därför är det plötsligt riktigt att stöda krav på yttrandefrihet i Sovjet....

Den här nya synen utvecklas gradvis. Därför blir KFML:s stalinism också gradvis lite mer lättsmält, när den appliceras på det reellt existerande Sovjetblocket.

Skillnaden kan också uttryckas så här. KFML:s tidigare linje var mer av öppet rå stalinism, deras senare blev mjukare, mer "demokratisk", men samtidigt mer overklig och idealistisk. Och historieskrivningen blev mer metafysisk.

Långt senare "återupptäcker" förresten KFML (r)/ KPML (r) den gamla linjen - någon gång i slutet av 70-talet. Utan att låtsas om att det var en gammal linje, man ger intrycket av att ha kommit på något nytt.

Den "statskapitalistiska" linjen gynnade nog KFML/SKP under tidigt 70-tal. Nu slapp man att ses som några som tyckte som Hilding Hagberg, fast värre. Och de flesta som skolades upp i KFML under 70-talet visste nog inte mycket om den linje man hade haft före den abrupta svängningen man genomförde efter den 21 augusti 1968.

söndag 5 oktober 2014

En film om Enhet-Solidaritet 1973

Blev tipsad på Facebook om en sympatisk film om första maj 1973 . Närmare bestämt om "Enhet-Solidaritet", en enhetsdemonstration initierad av SKP (Sveriges Kommunistika Parti, som innan januari samma år hade hetat KFML).

Filmen är gjord av både VPK:are och SKP:are, men är producerad av SKP. Detta år gick nämligen VPK, åtminstone i Stockholm, med i denna SKP-initierade demonstration.

Filmen är i hög grad icke-sektertisk, och det avspeglar SKP:s linje detta år. 1973 hade SKP ett enhetsinitiativ om valsamverkan riktat till VPK, och på filmen är även CH Hermansson intervjuad. Som alltså själv gick med i Enhet-Solidaritet.....

KFML/SKP bildades 1967 som en milt sagt sekteristisk organisation (att läsa Gnistan från 1967-68 är bitvis en riktigt ruggig läsning) - och slutade också på många sätt som en sådan. Men några år i början av 70-talet var de faktiskt både icke-sekterisitka och öppna. Ja, mot de flesta, det fanna förstås en del väsentliga undantag även då...

Så de lyckades detta år att få VPK att gå med i Enhet-Solidaritet , men inte till valsamverkan i valet. Och det sistnämnda var inte i sig alltför konstigt, de röster VPK skulle förlorat på att valsamverka med "maoisterna" skulle kanske vägt upp de röster de skulle ha vunnit på arrangemanget...

Året efter blev det inte någon ny samverkan på första maj. Det var inte heller så konstigt för då gick SKP ut med "Front mot supermakterna" som en av sina huvudparoller. Det var en paroll de hämtat från Kinas Kommunistiska Parti, och den hade en definitiv udd riktad mot Sovjetunionen.

Efter det blev det ingen mer nära samverkan mellan de båda partierna.

Men se gärna filmen. Den ger en bild av en tid då allt var mycket annorlunda. Och då det i mångt och mycket tedde sig riktigt hoppfullt.

En kvinnlig ledare i Nordkorea?

Utvecklingen i "Demokratiska folkrepubliken Korea" - mer allmänt känt som Nordkorea - har faktiskt blivit riktigt intressant. Om en kvinna tar över ledningen i Nordkorea uppstår en historiskt unik situation.

Det skulle vara den första stalinistiska stat (här definierat som en stat med planekonomi styrt av ett byråkratiskt skikt) där den officiellt högsta ledaren är en kvinna. Det är möjligt att jag missat något, men så vitt jag vet har det aldrig hänt i modern tid (i förmodern tid har vi ju så kallade "asiatiska produktionssätt" men de räknar jag inte in. De byggde på en agrar ekonomi, och hade i grunden en helt annan karaktär).

Observera att jag talar om den officiella ledaren. I Nordkorea ser ju inte Kim Jung Un ut att ha varit den högste ledaren mycket mer än på papperet, och det är ju möjligt att en regering formellt ledd av hans syster skulle få samma karaktär, Möjligt, och troligt, men förstås inte hundraprocentigt säkert.

Det ska bli intressant att följa den vidare utvecklingen i Nordkorea.

fredag 3 oktober 2014

Dawn Perlmutter i dåligt sällskap

Efter att ha läst Dawn Perlmutters bok Investigating religious terrorism and ritualistic crimes (CRC Press 2004) blev jag glad att en akademiker i USA kunde skriva så öppet om rituella våldsbrott. Det är ett ämne som blev nästan osynligt efter att den "anti-anti-satanistiska" backlashen segrade i USA i slutet av 90-talet.

Dawn Perlmutter är en filosofiprofessor som specialiserat sig på att analysera rituellt och religiöst grundat våld. Hon drar sig i sin bok inte heller för att ta upp satanismrelaterad brottslighet och även satamisminspirerade rituella övergrepp. Om de senare anser hon att de tveklöst existerar. Hon använder termen "traditional satanists" om de som begår brott utifrån utgångspunkten att de faktiskt förespråkar ondska, i motsats till "religious satanists" som tolkar om Satansfiguren till något inte riktigt lika negativt. Om skeptikerna på detta område skriver hon en del syrligt, exempelvis detta:

"For every anti-cult expert who testifies to the existence of ttaditional Satanists, there are 10 cult apologists who will testifty that these are accusations of a 'Satanic panic' or 'witch hunts' and attributs them to false memories suggested by a psychologist with an over-active imagination" (s. 324).

Att hon själv inte delar dessa (bort)förklaringar visar hon klart och tydligt.

Hon bortförklarar heller inte de satanistiska inslagen hos exempelvis seriemördare som Richard Ramirez, vilket det närmast är politiskt korrekt att göra i den akademiska världen idag.

Hon har även ett kapitel om våldsdåd kopplade till vampyrkulter, och till svartmagiska karikatyrer på Santeria och Voodoo, som exempelvis Palo Mayombe. Plus mycket annat.

Kapitlet om islamistisk terorism är mycket kort, från sidan 85 till 108. Som jämförelse kan nämnas att hon använder betydligt fler sidor till att beskriva högerextrema religiösa terrorgrupper. Det bör också påpekas att hon i avsnittet om islamistisk terrorism är mycket noga med att påpeka att det handlar om extremtolkningar och avarter av isalm. Hon ger inte alls intrycket av att på något sätt vara islamofob.

Så jag tänkte att man kanske kunde rekommendera boken till läsning. Att ta ritualiserat våld på allvar tillhör inte det vanligaste idag i den akademiska världen i USA.

Och jag tycker fortfarande att boken på många sätt kan rekommenderas. Men....

När man kollar på nätet ser man att hon numera i mycket hög grad utnyttjas av extrema contrajihhadsidor. Och -vad värre är - hon verkar faktiskt villigt låta sig utnyttjas.

Möjligen tyckte Perlmutter att hennes betoning på religiösa och rituella teman i våldsdåd fick en sådan bekräftelse efter framväxten av den så kallade "Islamiska Staten" att hon släppte alla hämningar och började bidra med den ena artikeln efter den andra till David Horowitz´ och andra contrsjihadilsters webbsidor.

Perlmutter ger alltså inte alls intrycket av att vara islamofob, åtminstone inte av döma av boken. Möjligen är hon oerhört politiskt naiv.  Det är i så fall sorgligt, för hon har ju ändå fört fram  ett viktigt tema som för det mesta varit ganska så nedtystat i akademiska sammanhang.

onsdag 1 oktober 2014

Pippi Långstrump, Enid Blyton och rasismen

Vad gäller Pippi-debatten har jag tänkt lite fram och tillbaka. Redan från början ansåg jag att det var helt OK att klippa bort några ord ur en TV-version, men tyckte samtidigt att det var fel att ändra texten i barnböcker. Men jag har ändrat mig. Bland annat av denna orsak. Det finns redan nu barnvänliga versioner av vuxenromaner. Det finns exempelvis åtminstone en barnversion av Greven av Monte Christo. Dessa barnversioner skiljer sig från vuxenversionerna på tre olika sätt. Dels är de kortare. Dels har de ett mer lättfattligt språk. Men dessutom brukar de att klippa bort de mer otäcka eller på andra sätt problematiska partierna ur vuxenböckerna. Men ingen har här blivit upprörd över att detta skulle vara att censurera ex.vis Alexander Dumas.

Om man kan ändra i vuxenböcker för att göra dem mer barnvänliga borde man väl kunna ändra i äldre barnböcker för att ta bort sådant som kan verka stötande på många barn idag? Eller? Vari ligger den principiella skillnaden?

Som barn älskade jag Enid Blyton, trots att bibliotekarierna försäkrade mig att det var skräplitteratur som man inte borde läsa. Hade jag älskat dem också om jag hade haft romskt ursprung och fåt ta del i de många fördomsfulla beskrivningarna av romer ("zigenare")? Möjligen hade det varit ett avgörande hinder för att läsa dem.

Det kan finnas barnböcker som kan göra stort intryck på barn idag, där det enda störande är olika typer av fördomar som kan göra en del barn ledsna. Är det då helt fel att ge ut nya utgåvor av dessa med en språklig behandling som tar bort det mest stötande?

Nu syftar jag inte på att skriva om klassiska böcker där fördomar av olika slag utgör en nödvändig del av handlingen. Utan på just de barnböcker där de utgör en periferi - formuleringar som gärna kan tas bort utan att handlingen påverkas på något märkbart sätt.

Det innebär inte att de andra versionerna ska förbjudas. Men om - för att återgå till Blyton - alltså om ett barn av romskt ursprung visar ett oerhört intresse för just denna barnboksförfattare vore det kanske bra om det finns versioner som inte gör det nedstämt och ledset.