måndag 31 mars 2008

Motherwitch tillbaka på AB-bloggen

Ryktet om att Motherwitchs Aftonbladet-blogg låg nere, ett rykte som jag själv bidrog till att sprida på min blogg, var nu faktiskt sant, men bara för en liten kort tid. Så var inte orolig, hon är tillbaka och skriver lika vettigt som alltid....

Visdomsord från en förövarförsvarare

Richard Gardner är (eller snarare var, han begick självmord 2003) en obehaglig författare, som drev tesen att något som han kallade "PAS" (Parental Alienation Syndrome) låg bakom mängder av fall där barnen tyr sig till den ena föräldern och är rädd för den andre.

Begreppet PAS innebär i princip att den ena föräldern mer eller mindre hjärntvättar barnet att tycka illa om den andre. Naturligtvis skulle det kunna hända vid något tillfälle, men Gardner och hans efterföljare har mycket ofta använt den för att förklara bort att barn berättar att den ena föräldern (vanligtvis fadern) begått övergrepp mot dem.

Jan Guillou hade Gardner som sin enda psykiatriska referens i avsnittet om "dagens häxprocesser" i sin bok "Häxornas försvarare".

Lite oförsiktigt, ty denne Gardner hann komma med en hel rad märkliga uttalanden, som sammantagna gör att det är helt adekvat att kalla honom för det jag gör i min rubrik - "förövarförsvarare".

Nu har hemsidan Consequentia lagt upp ett antal översatta citat från denne Gardner, hämtade från hans bok "True and false accusations of sexual abuse".
På hennes blogg finns de också på orginalspråket.

Läs och förskräcks!

söndag 30 mars 2008

För övrigt...

...anser jag att sommartiden bör avskaffas.

fredag 28 mars 2008

"...kom ljuva Krusmynta"

Den 21/8 förra året skrev jag om Jenny Berthelius på denna blogg. En sak som irriterade mig då var att hennes andra bok "...kom ljuva Krusmynta" från 1968, inte gick att få tag i på Stockholms Stadsbibliotek. Idag råkade jag gå förbi ett antikvariat, och utanför butiken hade de ställt upp lite böcker, som de slumpade till vrakpriser. Där fanns "...kom ljuva Krusmynta" för tio kronor! Det var verkligen ett fynd.

Jag läste den våren eller sommaren 1978, tillsammans med hennes andra då utkomna böcker. Det var ett kärt återseende att kunna läsa den igen, och ja, den är liksom nästan alla hon skrev på sextio - och sjuttiotalet mycket bra, åtminstone tycker jag det.

Den hänger ihop med hennes första, "Mördarens ansikte", också från 1968. Jag vill inte förstöra för de som tänker läsa dessa, det finns det flera andra sidor på nätet som gör. Jag vill bara nämna att det tema som hon senare utvecklade så fantastiskt i "Skräckens ABC", en ensam person i en stuga, som sakta inser att han/hon står inför ett hot mot sitt liv, återfinns i både "Mördarens ansikte" och "...kom ljuva Krusmynta".

"Skräckens ABC" tycker jag var helt genial, de här två når inte helt upp till den nivån, men de är mycket värda att läsa.

På något sätt gör Berthelius skräcken mer "romantisk", "mjuk" och gåtfull genom att ofta förlägga den i sådana miljöer. Var och en som någon gång bott lite avlägset, ensam i en stuga, och varit lite nojig, torde kunna läsa dessa böcker med en viss (eller rent av stor) fascination.

För mig är de tidiga deckarna av Jenny Berthelius något av det bästa som skrivits i sitt slag. Men bli inte alltför besviken om ni av denna text förmås att läsa dem och inte alls håller med mig. Smaken är lyckligtvis olika.

Bloggtips

Motherwitch blogg ligger nere, men Kjell-Åke Bjurkvist har en blogg på http://blogg.aftonbladet.se/21615/ som regelbundet tar upp aktuella händelser om övergrepp mot barn. Idag kommenterar han det uppseendeväckande i att fadern i Vetlanda-fallet, som Uppdrag Granskning tog upp, och som är dömd till rättspsykiatrisk vård för bland annat grova sexuella övergrepp mot sin dotter, på nytt fått vårdnaden om henne. Nu har det i och för sig ingen direkt praktisk betydelse, hon är 17 år, och blir myndig om ett halvår, bor i familjehem, och fadern sitter som sagt inspärrad, men det är en otäck maktdemonstration mot ett utsatt barn.

Fosterfamiljen borde naturligtivis få vårdnaden, vilket också flickan vill. Att överlevare från övergrepp inte har många rättigheter har ånyo demonstrerats.

torsdag 27 mars 2008

Barnen ingen vill lyssna på

/Denna artikel, som jag skrev till Socialistens julinummer 2005, tar upp en del frågor som på nytt aktualiseras i samband med Birgitta Allmos bok. Både spelet runt Södertäljefallet, och mottagandet boken om fallet får nu, har sina motsvarigheter i andra delar av världen. Det finns en viss typ av brott mot barn i västvärlden som vårt samhälle helt enkelt inte kan hantera. Om detta handlar denna text./

I början av 1980-talet började berättelser om en "ny" typ av övergrepp mot barn att redovisas i USA. Berättelser, som kom både från barn, och vuxna som mindes övergrepp i barndomen, berättade om grovt sadistiska övergrepp, ofta utförda i grupp, och ofta kopplade till egendomliga och skrämmande ritualer. Nu hade den har typen av berättelser förekommit tidigare, men det var först nu de blev uppmärksammade i stor skala.

Den här ”nya” typen av övergrepp mot barn kom att kallas ”rituella övergrepp”, ett lite oklart, och omdiskuterat begrepp. Det handlade egentligen om olika typer av övergrepp mot barn, som fördes samman under denna benämning.

Det handlade dels om övergrepp inom familjen, där föräldrarna ensamma eller som en del av en större grupp begick grova övergrepp mot sina egna, och ibland även andras, barn. Dels handlade det om grupper utanför familjen, som exempelvis i förskolor, familjedaghem, kyrkliga barn- och ungdomsgrupper etc. begick grova övergrepp. Det fanns också exempel på hur enskilda förövare begick liknande typer av övergrepp. Ibland kunde övergreppen rikta sig mot vuxna i underläge.

Ganska snart uppmärksammades liknande typer av övergrepp i andra delar av västvärlden, och även i Sverige. Berättelser som ett årtionde tidigare skulle ha avfärdats som psykotiska fantasier togs nu på allvar. I några fall ledde den typen av berättelser också till fällande domar, dock ej i Sverige.

Själv tror jag att samlingsbeteckningen ”rituella övergrepp” var olycklig, då den satte ”ritualerna”, och de eventuella pseudoreligiösa eller pseudofilosofiska ”trossystem" de ibland var kopplade till, och inte det sadistiska utnyttjandet, i centrum. Själv skulle jag vilja använda termen ”organiserade sadistiska övergrepp” om det mesta av det som i debatten benämnts rituella övergrepp.

Backlashen, motreaktionen, lät dock inte vänta på sig. Barn och vuxna som berättade om sådana övergrepp började så småningom avfärdas som mytomaner, offer för ”moderna myter”, eller för terapeuter eller förhörsledare som ”inplanterade falska minnen” genom suggestion. Detta synsätt blev snart det förhärskande, liksom uppfattningen att det aldrig någonsin lagts fram materiella belägg som stöder anklagelserna.

När det gäller andra kulturer, och tidsperioder, har det för det mesta ansetts självklart att både ritualiserade och sadistiska övergrepp har kunnat äg rum. Att tusentals barn offrades till gudarna i den feniciska kulturen, eller att den franske riddaren Gilles de Rais och hans medhjälpare kombinerade pedofil sadism, barnamord, och fuskande i svart magi har betvivlats av få historiker. Och att det i stora dela av Afrika förekommer magiskt motiverade mord på barn, betvivlas likaså nästan av ingen (se Hamrin- Dahl 2002). Enligt BBC utreder Scotland Yard just ett exempel som finns på att denna praktik flyttats över till Storbritannien och möjligheten av att flera barn kan ha offrats i ritualmord i Storbritannien (se http://news.bbc.co.uk/1/hi/uk/4541603.stm )

Ett annat exempel är den nynazistiska kolonin Colonia Dignidad i Chile, som under ledning av den tyske nazisten Paul Schäfer kombinerade sexuella övergrepp mot barn, en bisarr religiös åskådning, och ett nära samarbetet med Pinochet-regimen. När Pinochet-regimen föll, blev det möjligt för de som utnyttjats av denna grupp att få gehör. Och i år, 2005, greps slutligen ledaren för sekten ( se http://www.svd.se/dynamiskt/utrikes/did_9422483.asp )

Så frågan lyder egentligen: kan detta verkligen hända här, i Västerlandet? Är inte detta fantasier, utan skymten av belägg? Nej, faktiskt inte. En sak som sällan framgår i debatten är att i många, troligen majoriteten av fallen, finns det medicinskt konstaterbara skador på de utsatta, som bekräftar deras berättelser om övergrepp. Det medger till och med mer ärliga förnekare.

Den mest framträdande av de engelska ”skeptikerna”, Jean LaFontaine, har stått i ledningen för en rapport till det engelska hälsodepartementet som ansetts ”bevisat” att rituella övergrepp inte existerar. Men även denna rapport tvangs att erkänna att i nära hälften av de fall de undersökt fanns det rättsmedicinskt konstaterbara skador på de utsatta, som bekräftade deras berättelser om att ha utsatts för övergrepp. Någon förklaring till detta anmärkningsvärda faktum presenterades aldrig. Intressant nog konstaterade man även att i tre av de 84 fallen även återfanns materiell bevisning som styrkte berättelserna om att ritualer förekom under övergreppen. Detta förklarades med att dessa fall var atypiska, och att ritualerna ”bara” vara avsedda för att skrämma barnen, och inte hade någon ockult innebörd. Bortsett för att detta knappast är speciellt intressant för de utsatta, lades inte fram några bevis för detta påstående.

I flera fall har det också lagts fram en annan typ av materiell bevisning. I fallet med förskolan McMartin i Kalifornien, berättade barnen om övergrepp utfördes i tunnlar under skolan. Personalen förnekade att det skulle existera några tunnlar under skolan. I en utgrävning 1990, ledd av den professionelle arkeologen Gary Stickel, visades på existensen av nyligen igenfyllda tunnlar. (Se http://www.geocities.com/kidhistory/mcmartin.htm )

Det här mönstret går igen även i Sverige. I det kanske mest kända fallet av organiserade sadistiska övergrepp, ”Södertäljefallet” 1992 – 94, hade den utsatta ”Södertäljeflickan” inte endast rättsmedicinskt konstaterbara skador, som styrkte hennes berättelser, det fanns dessutom en rad andra, ytterst anmärkningsvärda, omständigheter, som talar för att även de delar av berättelserna som handlar om organiserade övergrepp ingalunda var några fantasier. Exempelvis pekade hon bland sina förövare ut en person, som visat sig bevisligen varit inblandad i sexturism och barnpornografi. Nuri Kino har i sin artikel ”I vuxnas grepp” i DN 4/10 2003 gått in på en del av dessa omständigheter. Tyvärr verkar Stockholmspolisen inte ha följt upp dessa trådar, utan utredningen färgades av utgångspunkten att Södertäljeflickans berättelse var rena fantasier.

I debatten i Sverige påstås ofta att eftersom det inte har försvunnit mer än ett fåtal barn i Sverige, kan det inte förekomma några organiserade barnamord. Bortsett från att barn bevisligen kan födas utan att registreras, finns det bevis för att det går att olagligt "adoptera" barn i exempelvis Östeuropa och för att inte så få barn försvunnit från flyktingförläggningar. (För ett aktuellt exempel, där sextio asylsökande kinesiska barn försvunnit, se http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_9817793.asp )

Den engelska filosofen Mary Midgley påpekade i samband med ett fall i Nottingham 1989, att det var de människor som kommit närmast barnen, som välvilliga anhöriga, förskolepersonal, barnpsykologer, socialarbetare, som var mest benägna att tro barnen, medan det var de som hade föga eller ingen kontakt med barnen, som poliser och journalister, som var benägna att avvisa berättelserna.

De flesta som kommit i kontakt med utsatta barn och vuxna, vet att de vanligtvis inte alls ger ett intryck av att vara paranoida mytomaner, eller hjälplösa offer för terapeutmanipulationer. Det händer också ganska ofta att ”överlevare” från denna typ av övergrepp får bekräftelser av olika slag. Exempelvis genom att anhöriga förövare avlidit, och att det i deras efterlämnade papper återfinns ganska så anmärkningsvärda bekräftelser på överlevarnas minnen. Eller i flera fall till och med att förövare sent omsider har erkänt. Det händer också att överlevare upptäcker att de utnyttjats i samma grupp, och kan berätta detaljer om andra överlevare som de inte skulle ha kunnat känna till om de inte varit där.

Men varför leder detta nästan aldrig till fällande domar? Det fanns faktiskt en del framgångsrika rättegångar mot denna typ av förövare, med fällande domar och även erkännanden, under 80-talet. ( En del exempel finns på http://www.newsmakingnews.com/karencuriojonesarchive.htm och http://www.ra-info.org/resources/ra_cases.shtml .) Men efter att en välorganiserad kampanj iscensatts, som beskrev denna brottstyp som föra mer än en modern folksägen, brukar idag förundersökningar läggas ned så fort berättelserna innefattar exempelvis ockultism, satanism, barnamord, eller utpekar högt uppsatta personer. Varför fick denna kampanj ett så stort genomslag?

Eva Lundgren har vid ett tillfälle kallat ”rituella övergrepp” för ”vår kulturs hemliga hjärta” Med det menade hon att dessa typer av övergrepp sade något väsentligt om vårt samhälle och dess värderingssystem. Det är bara att instämma. I den ritualisering som ofta finns i dessa organiserade sadistiska övergrepp upphöjs våld, över- och underordning, förtyck av kvinnor och barn, till en religion. I de fall dessa ritualer pekar på någon form av ”satanism”, stärks denna bild, då ”satanism” är en åskådning som ofta upphöjer företeelser som egoism, konkurrens och de starkas seger över de svaga till ”heliga” och förankrade i universums grundstruktur.

Men det finns ytterligare en intressant punkt här. I de flesta fall av berättelser om organiserade sadistiska övergrepp, i synnerhet de som innehåller starkt ritualiserade element, brukar det förekomma uppgifter om en eller flera högt uppsatta personer bland förövarna. Ja, i många av dessa fall är förutsättningen för dess existens, att personer med stora ekonomiska resurser deltar, finansierar och ställer lokaliteter till förfogande. Om flera människor tog dessa berättelser på allvar skulle samhället skakas i sina grundvalar. Man kan bara se på hur Dutrouxaffären förde det belgiska samhället till gränsen till en förrevolutionär situation 1996, och att aktörer det belgiska rättsystemet under de senaste tio åren gjort allt för att alla ska vara helt övertygade att Dutroux och hans närmaste medarbetare agerade helt på egen hand.

Om berättelserna om ”rituella övergrepp” helt eller delvis skulle visa sig vara sanna, skulle veritabla avgrunder öppna sig och tilltron till hela vårt samhällssystem falla sönder. Det är antagligen den viktigaste anledningen till intensiteten i den kampanj som under de senaste 15 åren försökt övertyga oss om att det enbart handlar om sägner, falska minnen och mytomanlögner.


Litteraturtips

Tina Hamrin-Dahl, Häxanklagelser i dagens Sydafrika, Svensk religionshistorisk årsskrift 2002

Linnéa Lilja, Under skalet, 2005

Eva Lundgren m.fl. La de små barn komme til meg, 1994

James Noblitt, Pamela Perskin, Cult and ritual abuse, 1995

Valerie Sinason, Treating survivors of satanist abuse, 1994


Erik Rodenborg (juli 2005)

Skräckens labyrinter

Inspirerades HP Lovecrafts författarskap av barndomstrauman? Publicerad i den lilla stenciltidningen D.O.A. (utgiven i Göteborg) i början av 1984. /Och ja, jag skulle nog varit lite mer försiktig i mina spekulationer om jag hade skrivit den idag!/

Tänk dig en värld som till det yttre liknar vår egen. Människor lever, arbetar, älskar, osv. - hemma, på gatorna, och annorstädes. Det finns inget speciellt med denna värld - möjligen tänker man en smula på att det så sällan finns kvinnor i den - men det verkar ju också bara vara en avspegling av vår egen världs maktförhållanden. Men det är ändå något konstigt med denna värld. Och det kommer du att märka förr eller senare - i en avsides liggande gränd i stadens äldre delar, i ett gammat antikvariat eller i en ensligt liggande stuga nära den gamla orten Arkham. Då kommer du att upptäcka de otroliga fasor som lurar bakom den trygga, invanda rutinen. För bortom den vanliga tillvaron finns en monstruös värld, befolkad av groteska varelser. De kan vara rester av för länge sedan degenererade släkter, de kan vara demoniska varelser, de kan vara en del av släkten som befolkade jorden före mänskligheten och som nu lurar i tillvarons skymningszon och som väntar på att ta tillbaka sin forna position.

Denna värld återfinner man hos Howard Philips Lovecraft - en av de märkligaste skräckförfattarna i detta sekel. Fram till sin död 1937 arbetade han fram en skräckvärld vars intensitet överträffar det mesta i litteraturen. I hans värld öppnas verkligheten, och i de svarta hål som uppstår avtecknar sig ett mardrömslikt helvete. Genom att lämna all realism och psykologisk trovärdighet bakom sig, genom att bryta mot alla litterära smakregler och fullkomligt frossa i staplandet av adjektiv på varandra, genom att framhäva att skräcken just *var* opersonlig, äcklig och demonisk skapade han något som för alltid kommer att ha en plats i skräckens historia.

Lovecrafts noveller och romaner utmärks dels av sin enorma intensitet, dels av någonting som de flesta läsare inte märker förrän de hunnit läsa ganska mycket. Han byggde nämligen med tiden upp ett (eller snarare flera) mytologiskt system där mardrömsvärlden strukturerades i en demonologi med sina gudomligheter, (o)heliga platser, och dito skrifter klart relaterade till varandra. Det utvecklades två huvudsystem, som av "Lovecraftforskarna" brukar benämnas Cthulhu- respektive Kadath-cyklerna. Den mest kända och omtalade är Cthulhu-cykeln. Jag tänkte kort gå in på den för att ge läsaren en antydning om systemet (man får hålla i minnet att systemet växte fram under åratal, till en början utan att Lovecraft själv insåg vad som höll på att hända!)

Mänskligheten var inte först på jorden. Innan människan ens kom till behärskades vår planet av olika uppsättningar av "onämnbara" varelser. Dessa varelser försvann aldrig. I havens djup, under jordens yta, vid polerna och ute i rymden finns de än idag - och förbereder sin återkomst. Och redan idag finns det människor som pga. sin "kärlek till det groteska och fasansfulla" blir dessa varelsers medvetna eller omedvetna redskap. Sådana människor har i själva verket alltid funnits. Och i märkliga, fasansfulla gamla böcker kan man finna vägarna till den mardrömslika världen ovanför, under och omkring oss. Den viktigaste av dessa böcker är den legendariska Necronomicon författad av "den galne araben Abdul Alhazred". Detta märkliga verk är mest känt genom Olaus Wormius "förbjudna" latinska översättning. Necronomicon är dock inte det enda verk som öppnar helvetets portar. Det är dock det centrala verket och där återfinns också de gåtfulla och symboliska raderna "That is not dead which can eternal lie, and with strange aeons even death may die". Annars finns t.ex. Unausprechlichen Kulten av von Junzt och Ludvig Prinns "helvetiska" "De Vermis Mysteriis". Den förbjudna kulten finns överallt men vissa orter är extra viktiga. En särskilt central plats har det hemsökta Arkham.

Tyvärr är inte den svenska utgivningen /OBS detta skrevs 1984, nu finns mycket mer utgivet/ av Lovecraft representativ. Och den som vill nysta upp Cthulhu- och Kadathmytologier utifrån novellsamlingen "Skräckens labyrinter" (Askild och Kärnekull) och romanen "Gengångaren" (Delta förlag) kommer att bli besviken. Den bästa antologin jag sett är "The Haunter of the dark and other tales" (Panther books) En bra (men ytlig) litterär biografi är Lin Carters "Lovecraft: a look behind the Cthulhu Mythos" (Panther books).

Om det här vore en vanlig presentation av en skräckförfattare, skulle jag sluta här. Men jag vill passa på att komma med några reflektioner över Lovecrafts skräckvärld. Har den något att säga oss när vi väl lärt känna hans teknik och mytologier? Säger oss Lovecrafts berättelser oss något om honom själv - och om samhället?

Lovecraft var en ovanligt ickekommersiell författare. Inte nog med att han skrev i en genre som vid den tiden inte gav några större inkomster - det finns dessutom många exempel på hur han medvetet undvek att förbättra sina inkomster. Han visste att andra magasin gav betydligt högre honorar än Weird Tales, som han skickade sina berättelser till. Men han såg sig själv som en "gentleman" och sådana skriver inte för pengar. Det som avspeglas i berättelserna är inte någon smart plan att bli rik. De avspeglar hans liv och upplevelser. Vem var han då?

Född i staden Providence, USA 1890 växte han upp bevakad en "svartsjukt överbeskyddande" mor. Hon dog 1921, men Lovecraft bodde kvar i sin hemtrakt skyddad från världen av några kvinnliga släktingar. Om man bortser från ett ovanligt kort äktenskap (som saboterades mycket effektivt av släktingarna) var hans kontakter med yttervärlden minimal. Han skrev visserligen enormt omfångsrika brev till unga lovande författare om skräcklitteratur men hans personliga kontakter inskränkte sig till ett minimum. Och i denna avskilda värld utvecklades gradvis det universum av skräck som eftervärlden så beundrat.

Alice Miller skulle förmodligen kunna få ut åtskilligt av hans verk och biografi och det är lått att hitta antydningar och symboler. I hans tidigare noveller finns ofta temat om hur den isolerade, degenererade släkten förvandlas till någonting "onämnbart" monstruöst. I Skräckens labyrinter finns detta tema i "Den lurande skräcken" såväl som i "Råttorna i muren". I den senare, som är mästerligt konstruerad, friläggs långsamt sanningen om den uråldriga djävulska familjekulten med sin dyrkan av Magna Mater och sin rituella kannibalism. I det dramatiska slutet sugs huvudpersonen, en sentida ättling till släkten de la Poer in i forntidens mardröm - han tänkte undersöka familjens förflutna - men blir dess offer.

I Lovecrafts värld finns ingen glädje, ingen kärlek. Jag skrev i början att människor älskade i denna värld. Det är inte sant. De enda känslor som finns är den kombinerade skräcken för och lockelsen till det demoniska. Den enda längtan som finns är längtan efter "uråldriga och förbjudna platser". Sexualitet finns inte - om man inte ska tolka dessa hisnande klättringar i underjordiska, förbjudna, uråldriga tunnlar och kammare, som freudiansk, närmast incestuös symbolik - vilket förmodligen är en ganska rimlig tolkning. (Vilket inte innebär att detta var medvetet hos Lovecraft - han föraktade Freuds "puerila" symbolism). När inga andra ljuspunkter fanns var enda lösningen att dyrka skräcken

Men - glimtvis kan man finna något annat - en längtan till något annat än det demoniska. Man kan hitta det på några ställen i Kadathcykeln - men framförallt i novellen "The Outsider". På svenska finns den som "Återkomsten" i Skräckens labyrinter. Den har ofta tolkats som en självbiografisk allegori.

Det är en oerhört förtätad, poetisk berättelse:
"Olycklig är den, vars barndomsminnen endast består av skräck och sorg. Beklagansvärd är han som ser tillbaka på långa timmar i dystra och väldiga salar med bruna draperier och förvirrande rader av ålderdomliga böcker, eller på bävande timmar i skymningsfyllda dungar av groteska, väldiga och överväxta träd som högt ovanför tyst vinkade med sina förvridna grenar". Så skildras i jagform huvudpersonens ("den bedrövade, den missräknade; den ofruktsamme, den brutne") barndom i det underjordiska slottet, hans längtan ut, hans väntan.: "Så jag drömde och väntade, i den eviga skymningen utan att veta vad jag väntade på".

Han lyckades så en dag ta sig ut (och upptäckte att slottet och landskapet legat under jord!). Han vandrar genom landskapet, vägledd av dunkla minnen. Han når fram till vad han tror vara hans vandrings mål. I ett "ohyggligt välbekant slott" ser han genom fönstret för första gången i sitt medvetna liv människor som talar med varandra. Det varma ljuset lyser på människor som talar glatt med varandra. Han klättrar in genom fönstret och tar "därigenom steget från mitt enda lyckliga ögonblick till mitt svartaste ögonblick av förtvivlan och klarsyn." De glada ansiktena förvrids av en plötslig och oväntad fasa. Människorna flyr hysteriskt och när huvudpersonen ser in i en alkov i hallen ser han dunkelt något: "jag kan inte ens antyda vad det var, för det var en förening av allt det som är orent, skrämmande, ovälkommet och motbjudande. Det var den monstruösa skuggan av förruttnelse och förödelse; den förmultnande, droppande spökbilden av en motbjudande uppenbarelse, det ohyggliga avslöjandet av det som den barmhärtiga jorden alltid borde dölja." osv.

Denna varelse visar sig (naturligtvis) vara hans egen spegelbild. I novellens slut har han funnit sig i sitt öde: " Nu rider jag på nattvinden med de hånande och vänliga gastarna och leker på dagarna i Nephren Kas katakomber i den slutna och okända dalen Hadoth vid Nilen. Jag vet att jag inte är skapad för ljus, annat än för månskenet över Nebs klippgravar, jag vet att ingen glädje är min, annat än Nitokris onämnbara fester under den stora pyramiden". Med en sådan novell behövs ingen självbiografi.

Hos Lovecraft kan man, om man är en uppmärksam läsare lära åtskilligt om barnuppfostran, slutna familjer och, om man vågar använda sin fantasi än längre, om barnmisshandel och incestuösa övergrepp. Men också om människosjälens längtan. En längtan bort från det slutna fängelset.

En av de yngre medlemmarna i Lovecrafts "litterära skola", Clark Ashton Smith, skrev en dikt efter Lovecrafts död 1937. Där föreställer han sig hur Lovecraft återvänt till Cthulhu och de andra demonerna i den mörka världen. Det hoppas jag att han slapp. Jag hoppas att han kom tillbaka till den varmt upplysta salen och dess mänskliga glädje och att människorna den här gången inte flydde hysteriskt.

Erik Rodenborg

onsdag 26 mars 2008

Ljus i mörkret

Ibland ser man lite ljus i mörkret. Det har kommit en riktigt bra recension av "Vem vågar tro på ett barn?". Den har till och med lagts på nätet http://norran.se/kultur/article83651.ece . Den publicerades idag i tidningen "Norra Västerbotten" (Norran) och är skriven av Britta Stenberg. Den rekommenderas.

A Dream Within A Dream

Är det så dystert som Edgar Allan Poe beskriver det i sin fina och vemodiga dikt "A Dream Within a Dream" från 1849? Eller värre?

Här kommer den, i alla fall.

"Take this kiss upon the brow!
And, in parting from you now,
Thus much let me avow-
You are not wrong, who deem
That my days have been a dream;
Yet if hope has flown away
In a night, or in a day,
In a vision, or in none,
Is it therefore the less gone?
All that we see or seem
Is but a dream within a dream.

I stand amid the roar
Of a surf-tormented shore,
And I hold within my hand
Grains of the golden sand-
How few! yet how they creep
Through my fingers to the deep,
While I weep- while I weep!
O God! can I not grasp
Them with a tighter clasp?
O God! can I not save
One from the pitiless wave?
Is all that we see or seem
But a dream within a dream?"

tisdag 25 mars 2008

Vem vågar lita på media?

Den 14 mars kom Birgitta Allmos bok om Södertäljefallet ut. Tio dagar senare har så vitt jag vet endast tre tidningar tagit upp boken - Eskilstuna-Kuriren, Alingsås Tidning, och Länstidningen i Södertälje. Ingen av dessa har lagt ut den på nätet. De två förstnämnda tidningarna har båda publicerat Monica Dahlström-Lannes recension av boken, den sistnämnda valde att presentera den i en milt sagt missvisande "nyhetsartikel"

Övriga media är tysta, om man bortser från några bloggar och från att internettidningen Sourze har haft en recension. De större media som sade sig vara intresserade av att ta upp boken drog sig snabbt tillbaka.

De media, som en gång i tiden frossade i lögnhistorier om att fallet handlade om en internationell satanistisk komplott eller om så eller så många nedgrävda lik, är skamset tysta nu när det kommit en bok som redovisar vad som faktiskt hände.

Nåväl, boken kommer att få många läsare i vilket fall som helst. Och nedtystandet är endast en logisk fortsättning av det scenario som beskrivs i boken.

Det är också en logisk fortsättning av medias behandling av alla fall av organiserade sadistiska övergrepp efter 1993. Hans Scheike-fallet tycks vara helt bortglömt och de stora media har sedan dess unisont ropat i kör: "Sånt händer inte här, och förresten händer det inte någon annanstans heller"

Läs boken - för att få reda på sanningen och för att visa skaparna av förnekelsemaskinen att de i längden för en lönlös kamp.

"Man kan lura alla människor för en tid, man kan lura några människor hela tiden, men man kan inte lura alla människor hela tiden." Det var visst Abraham Lincoln som sade detta.

måndag 24 mars 2008

Dies Sanguinis

Just nu går vi över från påskdagen till annandag påsk i vår kristna kalender. Men som bekant finns det, och har funnits, andra religioner med andra högtidsdagar.

Den 24 mars, som just har påbörjats, var i Rom platsen för firandet av Dies Sanguinis, blodets dag, i kulten av Kybele. Kybele var en gudinna som ursprungligen dyrkades i Anatolien. Hennes kult infördes i Rom under kriget mot Kartago, enligt legenden för att oraklet i Delfi hade sagt att hon skulle garantera romarna segern i det kriget. Hennes kult stod under den romerska statens direkta beskydd.

Det var bara en sak som var ett litet problem. De manliga prästerna i kulten måste alla kastrera sig. Det fanns kvinnliga präster också, men de måste inte genomgå några plågsamma ritualer. Det här ledde till att den romerska staten efter ett tag förbjöd (manliga) romerska medborgare att bli präster i Kybelekulten. Men den klarade sig i alla fall, det fanns gott om män som inte var romerska medborgare.

Nåväl, den 15 mars inleddes varje år en festival i Rom, till Kybeles, och hennes partners, Attis, ära. Den kom att vara i över en vecka. En ovanligt viktig dag var just den 24 mars, Dies Sanguinis, blodets dag. Då skulle medlemmarna späka sig, piska sig blodiga, i extatiska ceremonier. Men det lär också varit då de blivande manliga prästerna högg av sig sina testiklar, i ett extatiskt tillstånd. Dessa slängdes sedan på Kybeles staty som ett offer.

Dagen efter, som kallades Hilaria, var det glädjeceremonier av sektmedlemmarna på Roms gator. De firade att Attis, som enligt myten hade dött efter att ha kastrerat sig, nu hade återuppstått.

Jag har alltid undrat om de dagen innan kastrerade prästkandidaterna deltog, eller om de, mer troligt, låg i sina sängar och vred sig i plågor. Bedövningsmetoderna var kanske inte så utvecklade vid den tiden. Och ont gjorde det nog.

Den här kulten skulle nog förbjudas om den uppstod här och nu, och i alla fall kraftigt motarbetas. Den hade ju inte insett det där om att det i själva verket är sexualiteten som är helig, och skulle nog ses som väldigt destruktiv i sig. Men på den tiden kunde ju även kyrkofäder – som Origenes – kastrera sig och ingen mindre än Jesus talar om de som kastrerat sig ”för himmelrikets skull” (Matteus 19:12) (ja, grundtextens ord syftar på kastrering, även om översättningarna brukar mildra formuleringen!).

Så Kybelekulten var alltså i gott sällskap, kan man kanske säga.

Det närmaste vi kan komma något sådant idag är de så kallade Hijras i Indien, där män, och inte bara de som ska bli präster, låter skära av sig sina könsorgan (och här är det inte bara testiklarna!) för att visa sin dyrkan av gudinnan Bahuchara Mata. I praktiken fungerar nog Hijras som en transsexuell subkultur, i högre grad än vad Kybelekulten var. Det finns likheter såväl som skillnader.

Jag fick höra talas om Kybelekulten första gången hösten 1983, i grundkursen i religionshistoria. Jag blev fascinerad med en gång. Och den har sedan dess aldrig upphört att fascinera mig.

lördag 22 mars 2008

Popmusik i tonåren, del 1

/Från min nedlagda hemsida/

”Her life was saved by rock´n roll” sjunger tjejgruppen Runaways i slutet av sjuttiotalet. Kanske lite drastiskt, men jag upplevde nog något liknande om popmusik under slutet av sextiotalet.

Innan dess var det något annat. Min inställning till popmusik före 1967, då jag var 12, kan sammanfattas med orden: jag hade för mig att den var oseriös, skränig och ovårdad. Det var inte en egen åsikt, det var en ren internalisering av vuxenåsikter. Jag lyssnade inte på den, jag ogillade den men vågade inte ens försöka lyssna.

Under våren 1966 hände det en gång trots allt att min bror och jag faktiskt lyssnade på Tio i topp. Det mest bestående intrycket av det äventyret blev att jag gillade ”L.O.D.” med Lee Kings. Men jag fortsatte inte lysna på tio i topp, i stället blev det en kompromiss. Jag tänkte att Svensktoppen var mer accepterad bland de vuxna, den kanske jag vågade lyssna på.

Så jag lyssnade en massa på Sven-Ingvars och Hootenanny Singers den sommaren. Men något fattades, helt klart.

Julen 1966 fick jag till julklapp av någon släkting en plastdocka , en sån där man bygger själv, som föreställde en av beatlarna. Jag byggde den, OK, men deklarerade stolt att det minsann inte innebar att jag var intresserad av sånt skrän.

Men det blev jag. Mycket snart.

Det började egentligen med Monkees, våren 1967. Det var en amerikansk kommersiell popgrupp som musikkritkerna inte gillade. De hade utvalts för en TV-serie och elaka röster påstod att de inte ens spelade själva. Men de låg etta på topplistorna och TV-serien blev väldigt populär.

När mina klasskamrater började prata om Monkees så fnös jag. Men de försäkrade mig: serien är rolig, du behöver inte gilla popmusik alls för att uppskatta den. Så jag testade.

Det var så det började. Ja, jag tyckte den var rolig, och framförallt tyckte jag om musiken. Och jag började inse att det var något jag missat.

Jag började så försiktigt utforska fältet. I början av maj 1967 såg jag ett program om Beatles på TV, och framförallt upptäckte jag Tio i topp och Kvällstoppen. Det senare ledde till att jag slutade gå på vargungarnas möten, de var nämligen på tisdagar, liksom Kvällstoppen.

Jag minns första gången jag lyssnade på Kvällstoppen, jag minns till och med vilket rum jag satt i. ”Ha! Ha! Said the Clown” med Manfred Mann minns jag väl från den gången.

Så hela sommaren 1967 lyssnade jag på popmusik så mycket jag kunde. Jag hade en nästan obefintlig veckopeng men när jag fick råd köpte jag Bildjournalen, en ungdomstidning som skrev mycket om popmusik. Jag älskade den. Trots att jag, lillgammal som jag var, flitigt läste kultursidor som placerade denna tidning, liksom för övrigt Monkees, i kategorin kommersiellt skräp. Men , faktiskt, jag brydde mig inte.

Det var enklare med Beatles. För där hade jag svart på vitt på att Times seriöse musikkritiker hade kallat Lennon/McCartney för de största kompositörerna sedan Schubert. Ja, just det, där ser ni… tänkte jag

Men även att gilla Beatles kunde vara problematiskt. Det insåg jag den 6 augusti 1967 när Håkan Sandblad och Arne Ruth i artikeln ”Den påtända generationen” i DN förklarade att Beatles LP Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band var LSD-propaganda ”från omslaget till innerspåret”. Jag gick i chock, det kunde väl inte vara sant, så jag började öva upp argumenten för att detta absolut inte var sant och att vad Sgt. Pepper än handlade om (och jag såg ju själv att den var ganska gåtfull) så var det något annat än droger.

Men detta ledde också till upptäckten att det fanns hippies. Hippies var snälla människor som framförallt bodde i San Francisco och de kanske drogade men dom var för kärlek och mot våld. Jag började idealisera dom, och drömde om att få åka till San Fransisco.

Min veckopeng blev aningen högre och på hösten hade jag råd att köpa Bildjournalen nästan varje vecka. Mina klasskamrater fick till sin förvåning se att den lillgamle kufen, som endast kunde prata om politik och annat tråkigt, började visa ett brinnande intresse för vilka låtar som var nykomlingar på tio i topp.

Jag gillade både den enkla kommersiella musiken typ Hollies och Monkees, och psykedeliska experiment, och tyckte inte om att musikkritiker ställde upp en motsättning mellan dessa två genrer. Ludvig Rasmusson var den strängt moraliske politiskt korrekte domaren, som dömde ut alla kommersiella avarter. På den andra extremkanten stod Klas Burling, som gillade den mest kommersiella musiken och fnös åt ”avantgarde-popen”. Jag kunde som sagt inte förstå motsättningen.

För mig stod popmusik för glädje, den stod för uppror mot den identitet jag hade tvingats in i. Den stod för något radikalt nytt. Om den inte , som Runaways sjunger om rock´n roll, ”räddade mitt liv” gjorde den i alla fall det mycket mer uthärdligt.

fredag 21 mars 2008

Skogsrå, makt och sexualitet

Skogsrået är ett av de mest intressanta av folktrons väsen. Det är också det mest förtalade.

Under det senaste århundradet har begreppet ”skogsrå” hos många människor gett närmast pornografiska associationer. Och hur skulle det kunna vara annorlunda när till och med en känd folklorist som Jan-Öjvind Swahn i sin bok om folktro från 1964 döpte kapitlet om skogsrån till ”Skogsrået – folktrons pinuppa”? Och när en betydligt mer ansedd auktoritet, Carl Wilhelm von Sydow, ansåg att mäns erotiska hallucinationer i skogen var den enda orsaken till den sydsvenska skogsråföreställningen.

Den som går till ett folkminnesarkiv i hopp om att få frossa i erotiska skildringar blir dock snart besviken. I själva verket innehåller en ganska liten del av berättelserna, jag skulle uppskatta de till något mer än tio procent, sexuella/erotiska inslag.

Mer väsentligt är att själva grundstrukturen i skogsråföreställningen, och själva namnet skogsrå, inte är av sexuell karaktär. Rå betyder ”rådare” i betydelsen härskare. Skogsrået är ett väsen som härskar över skogen, liksom hennes systrar sjörået, havsrået och bergsrået härskar över sina element.

Skogsrået härskar också över skogens djur. Medan prästen i byn kunde läsa bibeltexter om att inte ens en fågel ramlar ner från himlen utan att Gud vill det visste sägnen att berätta att fåglarnas, och andra djurs, öden i själv verket låg i skogsråets händer. Ett faktum som jägarna behövde ta hänsyn till, om de skulle kunna få god jaktlycka…

Skogsråets kontakter med människorna är ibland nästan harmoniska, ibland problematiska. Skogsrået kan hjälpa jägaren att få god jaktlycka, kolaren att hålla milan brinnande, fäbodflickan att återfunna bortsprungna djur. Hon kan också mer allmänt bidra till arbetet vid milor och fäbodar. Allt enligt sägner och andra berättelser.

Men hon kunde också retas och djävlas. Hon kunde lura människor, både kvinnor och män, att gå vilse i skogen, hon kunde ibland stjäla boskap, och om hon blev illa behandlad kunde hon hämnas. En jägare som förolämpade henne skulle för överskådlig framtid förlora jaktlyckan; en kolare som gjort detsamma kunde se fram emot en olycka i milan.

Barn som gick vilse i skogen kunde dock berätta om att skogsrået tagit hand om dom och hållit dem torra och mätta; å andra sidan kunde även mera permanenta försvinnanden skyllas på skogsrået.

Människor som mötte skogsrået kunde ofta bli rädda; å andra sidan berättade en flicka i Värmland om hur skogsrået hade lett så vänligt mot henne att hon ångrade att hon inte började prata med henne.

Makten över naturen var kvinnlig. Skogen, bergen, sjöarna och haven låg under kvinnlig kontroll. Och så var det förstås också det där med män och sexualitet…

För trots att endast en liten del av berättelserna handlar om sexualitet är detta tema ändå en viktig del av skogsråets karaktär.

Män kunde alltså bli tillsammans med skogsrået. Detta var inte bara en ”sägen” jämförbar med dagens ”moderna folksägner” som få människor (eller i några av fallen inga alls - jfr skrönorna om ”silverpilen”!) tror på. Föreställningen var så pass trodd att en man 1691 blev avrättad för att ha varit oförsiktig nog att berätta att han haft samlag med ett skogsrå.

Om man går igenom berättelserna om sexuella kontakter mellan män och skogsrån slås man av något märkligt. Skogsrået hade i princip samma ställning gentemot männen, som männen hade gentemot kvinnorna i den vardagliga, icke-magiska, världen. Skogsrået hade inte bara en övernaturlig attraktionsförmåga – genom magi och en överlägsen kroppsstyrka hade hon ett nästan absolut övertag över mannen.

Den man som hade inlett ett förhållande med skogsrået och som sedan försöker skilja sig, kunde leva farligt. Rået kunde ruinera honom, genom sina magiska krafter; om han var jägare gjorde han bäst att byta yrke. Men hon kunde även göra honom galen, eller allvarligt sjuk. I värsta fall dog han, på ett mer eller mindre mystiskt sätt.

Om han däremot blev kvar hos henne kunde han leva i relativ välmåga och få framgång i det han företog sig. I den vardagliga tillvaron motsvarades denna situation som nämnts närmast av kvinnors relation gentemot män. Kvinnor som ville skilja sig från män stod inför en utmaning som motsvarade, eller vida översteg, de vedermödor som män som ville bli kvitt skogsrået stod inför.

Man kan lugnt räkna med att den stora majoriteten på landsbygden trodde på skogsrån in på 1800-talet, och en ganska stor minoritet ända in i tidigt 1900-tal (utom i Norrland, där de trodde på vitror istället!). Som framgår av en del domstolsprotokoll gällde det åtminstone en bit in på 1700-talet också många lärda i städerna.

Så här var det alltså i sägnernas och folktrons verklighet.. I byarna styrde männen. De gjorde det med all den auktoritet som traditioner, kyrka och lagstiftning kunde ge. Men patriarkatet gjorde halt vid gränsen till den vilda naturen. I skogarna, bergen, sjön och havet härskade kvinnliga entiteter. Där rådde matriarkat. Där hade männen ingen nytta av sin fysiska styrka, av kyrkans bud, eller av lagen. I mötet med rået var denna skapelsens krona ofta liten och rädd.

Denna föreställning måste vara hotande. Så hotande att folklorister som borde veta bättre reducerar skogsrået till en ”pinuppa”. Det är lite otillständigt. Det är ju att sätta likhetstecken mellan skogens härskarinna och en kvinna som tvingas förnedra sig för att behaga män. Men dessuton innebär det ju att jämföra skogen med Chat Noir eller Tabu och den skräckslaget förundrade man - som i skogens mörka dunkel plötsligt upptäcker att han står öga mot öga med Talle-Maja eller rånda -med Ibrahim Baylan eller Björn Rosengren…

Erik Rodenborg

torsdag 20 mars 2008

Vem vågar tro på Länstidningen?

Att tysta ner är en sak, att ljuga är en annan. I Länstidningen i Södertälje den 19 mars tas Birgitta Allmos bok upp för första gången. I en artikel av en Roland Pettersson.

Den finns inte på nätet. Den har rubriken "Vågar du tro på ett barn som talar om lik?"

I den tillskriver han otroligt nog Birgitta Allmo åsikten att Södertäljeflickan ljög, och att det var fel av polisen att tro henne.

Han skriver till exempel: "I boken framgår att Birgitta Allmo tycker att polisen inte gjorde tillräckligt grundliga undersökningar av flickans uppgifter, att den trodde henne".

Han kan ju inte ha läst boken, men han har faktiskt intervjuat Birgitta Allmo och borde veta att han ljuger.

Om det inte är så att han helt saknar förmågan att skriva grammatiskt korrekta meningar, men så kan inte gärna vara fallet. I så fall skulle han nog inte vara journalist.

Det är inte heller speciellt troligt att han är en totalt gränslös narcissistisk person som inte alls kan skilja mellan andras åsikter och sina egna. Allt talar för att han ljuger medvetet.

När det äntligen kommer ut en bok om ett fall av så kallade rituella övergrepp som inte deltar i bortförklaringen och förnekandet väljer en av de hittills två tidningar i Sverige som ens tagit upp den att medvetet ljuga om innehållet i boken och författarens åsikter. Och till och med tillskriver henne åsikter som är rena motsatsen till de hon har.

Den går så långt att den framställer det som om Birgitta Allmo offentligt skulle förråda sin fosterdotter, och påstå att hon bara fantiserade. Det är skändligt.

Det enda man kan konstatera är att frågan tydligen är farlig. Mycket farlig. Så farlig att en av de endast två tidningar som tagit upp boken ljuger läsarna rätt i ansiktet för att de inte ska få veta att det kommit ut en bok som tar ett fall av organiserade sadistiska övergrepp på allvar.

Vad är de rädda för?

måndag 17 mars 2008

Guillou, häxor och övergrepp

/I en del kommentarer till att Birgitta Allmos bok om Södertäljeflickan just kommit ut, har det hänvisats till Jan Guillous påståenden om fallet. Men Guillous behandling av fallet består mest av förvrängningar, demagogiska utfall och i några fall av rent uppenbara lögner. Jag har lagt ut denna artikel från min nedlagda hemsida, eftersom den ger ett exempel på hur grovt Guillou har ljugit om fallet./

Om TV-serien "Häxornas tid"

Så har Jan Guillous TV-serie ”Häxornas Tid” kommit till sitt slut. För de av oss i Sverige som oroligt väntat på att han i den på nytt skulle gå till frontalangrepp på överlevare här, blev det lite av en antiklimax. Det vågade han uppenbarligen inte; det enda konkreta exemplet han tog upp var ett tio år gammalt fall från Norge.

Under en lång tid har allehanda rykten gått om vad det sista inslaget i serien skulle innehålla. Det ryktades om att det skulle ta upp Södertäljeflickan och Helsingborgsflickan i detalj. Många hade förberett sig på det värsta. På de sedvanliga guillouska lögnerna, insinuationerna och kränkningarna. Man kunde ana det värsta när Guillou redan i AB 13/11 2005 ånyo presenterade uppenbara lögner om Södertäljeflickan. Bland annat påstod han att hon berättat detta i intervjun med Eva Lundgren i ”La de små barn komme til meg”: ”Men de från Östeuropa inhandlade barnen fick i huvudsak tjänstgöra vid djävulssektens egna seanser, som försiggick i ett mörkt rum som vanligtvis lystes upp med stearinljus, men vid festliga tillfällen av spädbarn som spetsats på eldgafflar eller uppochnedvända kor som tjänstgjorde som facklor.”

Jag blev milt sagt förvånad när jag först läste detta. Jag kände inte igen det alls, och jag gick tillbaka till kapitlet i Eva Lundgrens bok för att undersöka saken. Precis som jag misstänkt: det fanns ingenstans. Det var inte så lite fräckt. Guillou hade nogsamt refererat till boken och till och med gett en sidhänvisning. Han måste ha utgått från att ingen skulle orka leta reda på hans källa.

Men varför upp-och nedvända kor? Det lät obegripligt, så jag antog att det var en felskrivning , att han menade upp- och nedvända kors. Nu skulle påståendet inte bli ett uns mer riktigt då, det enda upp-och nedvända kors som finns i berättelsen hänger runt om halsen på en av förövarna. Mysteriet tätnade.

Det är först när jag sett TV-serien som jag inser vad det här med upp- och nedvända kor kommer ifrån. Det är nämligen hämtat från 1600-talsberättelser om Blåkulla, där det, åtminstone enligt Guillous program, berättades att upp-och nedvända kor skulle ha förekommit. Nu klarnade allt. Anledningen till att Guillou lögnaktigt tillskriver Södertäljeflickan påståendet om barn och upp- och -nedvända kor som brinner som facklor är att han ville skapa intrycket att hennes berättelse skulle ha likheter med 1600-talets häxprocesser. Det är ett rent påhitt från Guillous sida, och det visar på avgrunder i skrupelfrihet och för övrigt också en förmåga till makabra fantasier.

Annars har jag inte mycket att säga om de historiska delarna av programserien, bland annat för att mina kunskaper om häxprocesserna är ganska fragmentariska. Möjligen tycker jag att framställningen blir snudd på våldspornografisk, i sina dramatiska scener med kvinnor som ska halshuggas etc. Mer principiellt reagerar jag också mot det nonchalanta bortförklarandet av det kvinnofientliga i häxprocesserna. Att ”bevisa” att kvinnohat inte var orsaken till att kvinnor brändes som häxor med att fler män avrättades för tidelag är inte speciellt övertygande. Vad har det ena egentligen med det andra att göra? Att kvinnohat utgjorde en väsentlig del att den ideologiska bakgrunden till häxprocesserna visar ju för övrigt Guillou själv, då han refererar till de kvinnofientliga utgjutelserna i ”Malleus Malificarum”, som brukar ses som den ”teoretiska” grunden till häxjägarideologin.

Innan jag kommer till kritiken av det sista avsnittet vill jag nog ändå säga något positivt om den ritual som visas alldeles mot slutet, då en präst i Svenska Kyrkan bad om ursäkt för kyrkans roll i avrättandet av oskyldiga kvinnor på 1600-talet. Alldeles oavsett Guillous grumliga motiv, för att ta initiativ till denna tillställning, var det faktiskt inte en dag för tidigt.

Men….

Sedan kommer då slutet. Här få vi ta del av Guillous favorittes, att oskyldiga män anklagas för sexualbrott mot barn. Frågan har engagerat Guillou länge, sedan tidigt 80-tal åtminstone, och det är inte en alltför djärv gissning att anta att anledningen till programserien är just chansen att i slutändan få älta detta tema än en gång…

Här serveras vi en uppenbarligen kraftigt vinklad beskrivning av Bjugn-fallet i Norge, och den som vet något om Guillous systematiska förvrängningar i andra fall, kan knappast svälja Guillous bisarra beskrivning. För övrigt finns det inte heller i hans beskrivning av anklagelserna i Bjugn, någonting som är omöjligt, eller ens speciellt osannolikt. Samtidigt lägger han själv fram några fakta, som kanske kan få en del tittare att bli lite skeptisk till Guillous egen grundtes. För det första har minst 40 barn i Bjugn berättat att de utsatts för övergrepp. För det andra har 59 av barnen visat sig ha rättsmedicinskt konstaterbara skador som tyder på att de utsatts för övergrepp. Det första avfärdar Guillou med att antyda att alla barn fabulerar när de ställs inför frågor om övergrepp (vilket helt enkelt inte är sant); det andra kommenteras överhuvudtaget inte i programmet. Om andemeningen är att rättsläkarintyg är värdelösa framgår detta inte helt klart. Men i vilket fall som helst finns detta faktum där i programmet, närmat hängande i tomma luften. Att det har en sprängkraft som hotar att slå sönder Guillous ”häxjakts”-teori inser han förmodligen inte själv.


Mer allmänt framgår det aldrig i programmet varför just sexualbrottsfall skulle vara dagens häxprocesser. Visserligen påpekar Guillou att det i en del häxprocesser fanns sexuella inslag; med det var i en klar minoritet av fallen och kan knappast användas i en definition av begreppet häxprocess. Att det i båda fall existerar ”barnvittnen” tas ständigt och jämt upp av Guillou. Men eftersom han själv påpekar att det i hela Europa, utom i Sverige och Baskien, nästan enbart var vuxna som vittnade kan det inte användas i en definition av begreppet häxprocess. Eftersom det normala i häxprocesserna var att vuxna vittnade – ska man i så fall avfärda alla rättegångar där det finns ”vuxenvitten” som ”häxprocesser” och dra slutsatsen att det nog är bäst att vuxna inte alls vittnar i rättsfall?

Men, kan någon säga, Guillou menar inte sexualbrottsfall i allmänhet, utan bara sådana där anklagelser om satanism, eller kollektiva övergrepp förekommer. Nu är det inte riktigt sant (Thomas Quick-fallet passar inte alls in här!) men även om så vore skulle hans tes inte hålla. 15-1600-talens häxprocesser handlade inte om ”satanistiska övergrepp”. Fokus var inte på existensen av hemliga grupper i sig. Det som särskilde dessa processer från andra processer var ANTAGANDET ATT DE ANKLAGADE HADE ÖVERNATURLIGA FÖRMÅGOR OCH/ELLER STOD I DIREKT KONTAKT MED ÖVERNATURLIGA MAKTER!

Sedan kan man kanske kunna tala om ”häxprocesser” i en viss mening även i de fall där inga övernaturliga inslag finns i anklagelseakten, men där fokus ligger i det olagliga i att utöva en viss typ av samhället förkastad ”ockult” aktivitet. När mediet Helen Duncan dömdes i England 1944, i enlighet med den ”Witchcraft Act” som avskaffades först 1951, kan det definieras som en häxprocess trots att inga anklagelser om övernaturliga krafter förekom i den anklagelseakten

Men anklagelser om övergrepp mot barn blir inte plötsligt häxprocesser, ”bara” för att det i barnens berättelser ingår beskrivningar av ”satanistiska” eller ”ockulta” ritualer. ”Satanism” och ”ockultism” har, vare sig man gillar det eller ej, ingått som en kulturell underströmning i vår kultur sedan lång tid tillbaka. På vilket sätt är det konstigare att ”satanistiska” inslag kan ingå i ett övergrepp än att övergrepp kan förekomma i en ”katolsk” kontext eller att mord kan begås i en ”fundamentalistisk” kontext (som i Knutby)?

Guillous försök att visa att dagens anklagelser om sexuella övergrepp mot barn är arvtagare till 1600-talets häxprocesser är tomt, och substanslöst. När sedan substanslösheten kombineras med upprepade sakfel och uppenbar tankeoreda är det inte helt obefogat att ställa frågan: vad driver egentligen Jan Guillou?

Erik Rodenborg 2006-01-27

söndag 16 mars 2008

Nattvarden, korset och "försoningsläran"

/Nu börjar påskveckan, och då vill jag gärna lägga in denna artikel, som fanns på min nedlagda hemsida. Den var dessutom publicerad i Spegeln 1/2007./

”Villkoret för sinnesfrid var offer i blod
och det var ett språk som vi verkligen förstod”.
Kjell Höglund, Häxprocess 1973.

En dag i december 1983 tog jag nattvarden för första gången. Jag hade just börjat läsa religionshistoria och hade fått ett pånyttfött intresse för religion. Jag slank in på en gudstjänst i en kyrka, och upptäckte att det var en nattvardsgudstjänst. När det var meningen att man skulle gå fram tvekade jag ett tag. Men till sist gick jag fram till prästen.

”Kristi blod för dig utgjutet.” Jag kände mig konstig. För mitt inre tycktes jag förpassad till en djungel där jag, tillsammans med andra kannibaler, höll på att dinera på någon stackars missionär som just hade kokat färdigt i grytan. Det var nästan en chock.

23 år senare, i december 2006. Jag är inbjuden till en sånggudstjänst, av en väninna som sjunger i en kyrkokör. Jag kommer till en kyrka som jag aldrig varit i förr. Jag sätter mig ner, och blicken fastnar på ett ovanligt stort krucifix mitt i kyrkan. Där ser man en torterad man som plågas på ett kors. Nu visar det sig att det inte bara är en nattvardsgudstjänst – själva temat på predikan är också nattvarden. Prästen talar om att vi ska känna gemenskap när vi delar på Kristi kropp.

Jag känner att jag inte mår riktigt bra av att lyssna på denna utläggning. Jag ser på den torterade mannen och tänker att det är hans kropp vi ska sätta i oss. Jag till och med kommer på mig själv med att mumla ”Det finns ingen Gud utom Gud och Muhammed är hans profet”. Som en sorts protest.

Så är stunden för nattvarden inne. Den här gången går jag inte fram. Sedan ett tag tillbaka har jag av principiella skäl avstått från att ta nattvard. Bredvid mig sitter en kvinna som inte heller går fram. Istället dricker hon en medhavd flaska vatten.

Plötsligt kan jag inte hålla mig. Jag säger högt, så jag får för mig att det hörs i hela kyrkan, ”ja, det är väl i alla fall bättre att dricka vatten än att dricka blod”. Ingen tittar åt mitt håll, så jag antar att det inte var så högt som jag trodde. Men på vägen ut från kyrkan hade jag sällskap med kvinnan som drack vatten. Hon säger, lite roat, att jag pratade så högt så att hon fick skämmas…

Jag får samma känsla av korset som symbol som jag får för nattvarden. Jag kan bli nästan lika illa berörd när jag ser kristna med rättvända kors, som när jag ser satanister med upp- och nedvända. Ett tortyrredskap är ett tortyrredskap, vare sig det är rätt- eller uppochnedvänt.

Att döma av evangelierna var Jesus en man som var obekväm. Han fördömde de rika, de mäktiga, de själviska, de självbelåtna. Han försvarade de fattiga, barnen, prostituerade kvinnor, de föraktade. Hans världsbild var egendomligt självständig från sin samtids sociala konventioner.

Det gick som det ofta brukar gå för sådana människor. Han blev avrättad, torterad till döds. Hans sista ögonblick i livet var fyllda av ångest och smärta. Han ropade ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig!”

Sedan kom Paulus. Han fördömde inte alls de rika och mäktiga. Tvärtom poängterade han noga att alla skulle lyda överheten, som var ”tillsatt av Gud”, och att slavarna skulle lyda sina herrar, kvinnorna sina män, och barnen de vuxna. Däremot spred han idén att det faktum att människor hade torterat ihjäl Jesus, ”Guds son”, var en stor händelse. Genom detta dåd hade människan befriats från sin syndaskuld. Jag kan i min naivitet inte låta bli att undra om det inte borde vara tvärtom.

Men han uppstod ju? Det kan vi ju nu i och för sig inte riktigt veta. Bara de mest godtrogna kan referera till Paulus ord om att det fanns hundratals vittnen och dra slutsatsen att uppståndelsen är ”det bäst bevisade faktumet i världshistorien”. Det äldsta evangeliet, Markus, nämner inte uppståndelsen, de sista verserna i kapitel 16 är inlagda efteråt. Och när den uppståndne Jesus beskrivs i evangelierna framstår han ofta som drömlikt okroppslig. De två lärjungarna som enligt Lukas 24:13-35 möter Jesus på väg till Emmaus går i sällskap med honom under en lång tid utan att känna igen honom. När de slutligen känner igen honom försvinner han med en gång ur deras åsyn.

Men även om han nu uppstod, varför är då den öppna graven inte den främsta kristna symbolen? Jesus uppstod ju inte på korset, han plågades ihjäl där.

I den tidiga pingstkyrkan talades det ibland om att ”vila ut i Jesu sår”. Jesu lidande blir något heligt, något man kan vila ut i. Eller som det sägs i en känd sång, ”genom blodet har han frälst mig”.

En otäck tanke tränger sig på. Var det blodsoffret och lidandet som gav sinnesro?

Det är på många sätt sorgligt, att den religion, som framgångsrikt utrotade människo- och djuroffer i de områden där den drog fram, har ett blodsoffer i sin läras centrum.

Erik Rodenborg 15/2 2007

fredag 14 mars 2008

Vem vågar lyssna på ett barn?

/Recension av Monica Dahlström-Lannes i Eskilstuna-Kuriren 14/3, idag. Boken som recenseras kommer också ut idag./

Birgitta Allmo
Vem vågar tro på ett barn?
Södertäljeflickan och verkligheten

Tusculum förlag

Den av media och myndigheter benämnda Södertäljeflickan, i boken kallad Saga, blev omtalad då hon 1992 berättade att hon utsatts för grova sexuella övergrepp av sin pappa som dömdes till 10 års fängelse. Hon berättade också om andra förövare.

Men när hon berättade om organiserad barnsexhandel, sadistiska övergrepp på andra barn och till och med mord så sjönk hennes trovärdighet dramatiskt. Vissa påstod att hon fantiserade eller ljög. Och när polisen inte hittade tillräckliga bevis fick föräldrarna resning i Högsta domstolen. Mamman friades och pappans straff sänktes till 5 års fängelse.

Vad gör det osannolika sannolikt? Vad gör det sannolika osannolikt? frågar författaren flera gånger i boken. Det är mänskligt att tvivla för den som inte själv kan föreställa sig vad barn kan utsättas för. Boken vill ifrågasätta det vuxna samhället, hur utsatta barn bemöts om de vågar berätta.

Lugnt och sakligt varvas dagboksanteckningar, myndigheters protokoll och PM med tankar, brev och dikter. Allt i tidsordning. Det märkliga är att också förövaren, Sagas pappa, får komma till tals. Efter hans död hittade man nämligen hans brev och skrivelser.

Birgitta Allmo, Sagas fostermamma, har utfört stordåd. Hon vågade lyssna på Saga och ta kampen för hennes upprättelse mot myndigheter, mot förnekande och bortförklaringar. Saga blev en framtidssaga, men hade hon inte mött Birgitta och hennes kärleksfulla familj hade hon förmodligen aldrig överlevt.

Boken ger också en bild av myndigheters förmåga och oförmåga att möta offer.

Har man turen att träffa rätt personer på rätt plats så kan traumatiserade barn få chansen till upprättelse. Fel personer stoppar processen. De som inte vill veta, får inte heller veta. Vissa har också egenintresse av att hindra att sanningen kommer fram.

Massmedias ansvar ifrågasätts med all rätt. Okritiskt serveras läsarna försäljningsmässiga scoop, sanna eller inte. Framförallt kvällspressen begår mentala övergrepp på redan utsatta barn.

Vem vågar lyssna? kunde också vara titeln på denna ytterst välskrivna och spännande bok. En av de viktigaste böcker jag läst om sexuellt utnyttjade barn.

Ett lysande tidsdokument, tyvärr lika aktuellt idag.


Monica Dahlström-Lannes

torsdag 13 mars 2008

Islamofobi, feminism och barns rättigheter

Det finns en viss typ av personer som normalt sett inte visar någon vilja till att engagera sig för kvinnors rättigheter, men som plötsligt verkar bli glödande feminister så fort det handlar om islam. Personer som aldrig blir upprörda över hur kvinnor i vårt samhälle pressas till att vara sexobjekt blir desto mer upprörda över att muslimska kvinnor pressas att bära slöja. Personer som aldrig brytt sig det minsta om kvinnofientliga utfall i Bibeln lusläser Koranen på jakt efter de verser som kan användas som belägg för att islam förespråkar kvinnoförtryck.

Den typen av ”feminism” är svår att ta på allvar. Rättare sagt – det handlar egentligen inte om feminism alls, utan om islamofober som använder pseudo-feministiska argument för sina mörka syften.

På samma sätt finns det personer som aldrig verkar reagera mot övergrepp mot barn, om inte förövarna är muslimer. Personer som aldrig någonsin reagerar på hur sexuella övergrepp mot barn tystas ned, bagatelliseras, eller normaliseras i våra länder kan exempelvis uttrycka en, förvisso helt berättigad, upprördhet, över att barnäktenskap praktiseras hos en liten minoritet av världens muslimer. Ja, det är i hög grad värt att protestera mot, men när samma personer vägrar att bry sig om övergrepp mot barn på närmare håll stinker det.

Det här fenomenet kan man finna överallt, och i synnerhet på nätet. Det finns så många islamofobiska, paranoida, hatiska hemsidor, bloggar och debattforum på nätet att man inte kan räkna dem. Jag vill inte länka till någon av dem – men det är den lättaste saken i världen att hitta dem.

Förvisso har islam, liksom kristendom, judendom, hinduism, buddhism, konfucianism och praktiskt taget alla religioner använts för att motivera förtryck av olika slag. Men att lyfta fram just ”islam” som den stora boven i dramat är inte bara dumt. Det fungerar ytterst som ett ondsint försök att skapa en ideologisk överbyggnad för aggressionskrig, och för Västs försök att försvara sin rätt att exploatera och dominera den muslimska världen. Och dessutom att hålla muslimska invandrare i de egna länderna på mattan, genom att demonisera dem.

Än en gång: missförstå mig inte. Naturligtvis har patriarkala tolkningar av islam, i århundraden, använts för att motivera kvinnoförtryck, och också övergrepp mot barn. Och detsamma gäller som sagt alla religioner.

Men detsamma gäller ju i än högre grad de ”nationella” och invandrarfientliga rörelserna, som plötsligt har ”upptäckt” att förtryck av kvinnor och barn kan användas för egna syften. De ”nationella” och fascistiska rörelserna har i västvärlden traditionellt varit de hårdaste försvararna av patriarkatet och den slutna, auktoritära och barnfientliga familjen.

Det gäller också, förstås, en del kristna fundamentalistiska rörelser, som nu skriker sig hesa över om hur kvinno- och barnfientliga muslimerna är.

”Kvinnor” och ”barn” utnyttjas av de islamofobiska reaktionärerna för att föra fram sina egna teman. De är inte det minsta intresserade av att bekämpa patriarkatet, eller de vuxnas förtryck av barn. Dessa låtsas-feminister och falska ”barnrättsaktivister” är ett uttryck för de värsta sidorna av ett förtryckande samhälle. Om de får större inflytande är det sannerligen inte kvinnor och barn som kommer att bli vinnarna.

onsdag 12 mars 2008

Billarm bör förbjudas

Jag är helt hysterisk. Har inte kunnat sova på flera timmar nu därför att dessa billarm tjuter hela tiden. När ett börjar tjuta, håller det på i uppemot en timme och när det slutar verkar någon snudda vid en annan bil, och det börjar igen. Eller om det ens behövs snuddas vid, de kanske startar av sig själv.

Det är väl bara en gång på tiotusen, om ens det, som billarm orsakas av inbrottsförsök, annars tycks det sätta i gång av vilka skitsaker som helst. Eller av inga alls.

Det regnar intensivt nu, kanske billarmen tror att regndropparna är biltjuvar.

För det första bör inte folk ha bil överhuvudtaget. I varje fall inte i tätorter, där kollektivtrafiken fungerar. Och om de ändå har det, bör billarm av denna typ ändå förbjudas. Jag undrar hur många som fått sin sömn förstörd av dem.

För övrigt borde 99 procent av alla bilar skrotas, kollektivtrafiken byggas ut ordentligt och nolltaxa införas. Det skulle både naturen och folks nattsömn tjäna på.

tisdag 11 mars 2008

Sexualbrottsdömda som får vårdnad om barn

Kalla fakta har uppmärksammat att skolor bryter mot lagen och anställer personer utan att kontrollera dem i brottsregistret. Se http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_956405.svd

Det har lett till att flera som dömts för sexualbrott, även sexualbrott mot barn, har anställts på skolor. Det är riktigt att protestera mot det.

Men än allvarligare borde det vara att personer som dömts för sexualbrott och grova våldsbrott kan få vårdnaden om barn. Men mot det finns det inte ens en lag. Flera personer som dömts för övergrepp mot barn har visat sig haft vårdnaden om dessa barn trots att de dömts för sexualbrott tidigare. Ja, till och med de som dömts för övergrepp mot barn kan få vårdnaden om andra barn.

Att personer som ska anställas på skolor bör kontrolleras är självklart. Och om kontrollen brister bör det påpekas. Men varför finns det ingen som helst kontroll av de som ska ha vårdnaden om barn, och rimligen har mycket större möjligheter att begå övergrepp än skolpersonal?

lördag 8 mars 2008

Upplevelse i megalitgrav

Megalitgravar byggdes under yngre stenåldern i stora delar av Västeuropa. De var kollektiva gravar, som byggdes av stora stenar som övertäcktes med jord. Det finns flera typer av dessa, men en av de vanligaste är så kallade gånggrifter, med en trång tunnel som leder in till en kammare, där kropparna begravdes. Det är en av de mest vanligaste återfunna byggnaderna från västeuropeisk stenålder.

Enligt en vanlig teori, som bland annat företräddes av den framlidne arkeologen Marija Gimbutas, representerade megalitgraven jordgudinnan. Att begravas i en megalitgrav var på sätt och vis att återvända till jordgudinnans livmoder.

Det var 1991, jag skulle besöka en familj i Danmark. De hade bil, och när jag nämnde att jag forskade om megalitgravar, blev de entusiastiska och erbjöd sig att åka runt med mig så att jag kunde undersöka sådana gravar.

Första gången åkte vi runt och tittade på, och kröp in i, tre gånggrifter från ca 3000 f.kr. Det var ganska spännande.

Men några dagar senare åkte jag och mannen i familjen ensamma för att ånyo kolla in en gånggrift. På nytt kröp jag in genom den trånga tunneln och ställde mig i mörkret i den inre kammaren. Då fick jag plötsligt ett infall: jag pressade pannan mot stenarna i kammarens mur.

Den upplevelse jag fick då varade kanske en sekund, men det var en av de intensivaste i mitt vuxna liv. Det var, hur ska jag uttrycka mig, en omtumlande, på något sätt vibrerande upplevelse av Gudinnans allt omslutande kärlek. Den kan knappast beskrivas. Den måste upplevas.

Och ja, jag hade redan då tagit del av Gimbutas teorier. Och ja, läsningen av Gimbutas hade kanske förberett mig och skapat denna intensiva känsla. Men det är i så fall den starkaste upplevelse jag någonsin fått av att studera en teori…

När jag kommit ut ur graven och satt mig i bilen frågade jag min medresenär vad han tyckte om graven. ”Tja, det var väl mest som en vanlig jordkällare”. Jag satt tyst men tänkte för mig själv ”du skulle bara ana, du skulle bara ana”.

torsdag 6 mars 2008

Men vad med min hemsida?

Det finns personer under den senaste månaden som frågat mig, per mail, telefon eller på annat sätt när min hemsida ska komma tillbaka. Det är ju roligt att den är/var så uppskattad och därför är det desto tråkigare att jag har tagit bort den igen.

Det har hänt en del saker, som har gjort att jag inte vill vara så offentlig, inte sticka ut hakan så mycket, inte vara den lättillgängliga måltavlan för aggressioner, hot och annat obehagligt. Därför har jag nu velat välja att ligga mycket, mycket lågt. Under en lång tid.

En del av de saker som har hänt är obehagliga, jag skulle nästan vilja säga kusliga. Men det sistnämnda är kanske en tolkningsfråga. Saken är den är att med min bakgrund, och med min inriktning på frågor som är så pass kontroversiella, och som utmanar så pass starka krafter, är det lätt att bli paranoid. Man kan lätt se hotfulla mönster i saker som möjligen har betydligt mer triviala förklaringar. Möjligen, men inte säkert.

Nåväl, där står jag nu. Jag har lagt ner min hemsida, och tänker försöka ta det väldigt lugnt väldigt länge.

Om det sedan blir lugnt är en helt annan sak /suckar uppgivet/.

söndag 2 mars 2008

Ett obehagligt förslag

På adressen http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_929383.svd kan man läsa en artikel i dagens Svenska Dagbladet. Det är en obehaglig läsning. En utredning som den nya regeringen tillsatt vill helt avskaffa allmännyttan och ersätta den med ”kommunala bostadsbolag som konkurrerar på exakt samma villkor som de privata, hyresförhandlingar där allmännyttan inte sätter taket och där hyresjämförelser kan göras inom ett större område, samt inte minst – 'efterfrågestyrda' hyror”. Eller med ett annat ord ”strikt affärsmässiga kommunalt ägda bostadsbolag.”

Vad poängen då ska vara med att de är kommunalt ägda kan man fråga sig. Kanske blir nästa steg en total privatisering?

Det blåser kallt. Bostaden ska inte längre vara en rättighet, om den nu någonsin varit det.

För min del anser jag att det borde vara helt och hållet tvärtom. De kommunala bostadsföretagen ska inte bara vara kvar, med den inriktning de har, utan bör också ta över de stora privata bostadsföretagen. Det finns ingen anledning till att lägenheter ska ha privata storägare överhuvudtaget. De är nödvändiga bruksvaror för människor, alltså bör de inte drivas av vinstintressen.

Utredningens förslag måste stoppas. För om det går igenom finns inga garantier för att arbetarrörelsens nuvarande byråkratiska ledning upphäver det när den kommer tillbaka till makten. Och då sitter många av oss redan i sjön...

Men för min del kan jag kanske ändå vara glad för att jag bor i Hovsjö utanför Södertälje. En övergång till marknadshyror här lär inte leda till några större hyreshöjningar….