torsdag 13 december 2018

Rosettastenen - en nyckel till förhistorien

På YouTube kan man här finna en ganska så spännande dokumentär om Rosettastenen och om hur hieroglyferna dechiffrerades. Den är som sagt spännande, men på många sätt ytlig och i vissa avseenden även en smula missvisande. En mer grundlig genomgång finns i en svensk översättning - i Lesley och Roy Adkins "Egyptens nycklar" (Månpocket 2012).

Under tidigt 1800-tal byggde nästan alla kunskaper om de äldsta civilisationerna  i vår del av världen - i Egypten och Mesopotamien, och andra civilisationer som var äldre än det antika Grekland  - på Bibeln, och skrifter av romerska och grekiska författare. Det ledde till en egenartad situation. Å ena sidan kunde man mer eller mindre bokstavligt tro på dessa - vilket många gjorde. Å andra sidan kunde andra betrakta alla dessa källor som rena sagor.

Det fanns få möjligheter att bedöma sanningshalten i Bibeln, Homeros, Herodotos eller andra skildringar.  Genom en serie upptäckter under 1800-talet ändrades läger drastiskt.  Genom ex.vis dechiffreringen av hieroglyferna, liksom  av kilskriften, genom arkeologiska utgrävningar i Egypten, Palestina Assyrien och Babylonien. Och till sist även i mykenska Grekland, och det område där Troja ansågs ha legat.

Det hela kulminerade i början av 1900-talet genom utgrävningen av Knossos...

Det här ledde till att de som varit alltför extremt kritiska till Bibeln och de klassiska berättelserna fick modifiera sig. Å andra sidan visade ju sig bokstavstron inte heller hålla. De nya kunskaperna gav en rik och mångfacetterad bild av förhistorien, en bild som numera ingår i det allmänna medvetandet.

Den första av de upptäckter som ledde till denna nya världsbild var dechiffreringen av hieroglyferna,

Denna var en biprodukt av Napoleons fälttåg i Egypten. Napoleon beslutade sig nämligen för att ta med sig ett imponerande forskarteam. De ägnade två år åt studier och jakt på artefakter - som det var meningen skulle hamna i Frankrike. De gjorde de nu inte - eftersom britterna besegrade den franska armén i Egypten kom det mesta till Storbritannien.

En av dessa artefakter var Rosettastenen, som innehöll en skrift. som fanns på tre språk. Dels grekiska, dels på hieroglyfskrift, dels en mer sentida egyptisk skrift.

Trots det franska militära nederlaget blev det en fransman, Jean-Francois Champollion, som till sist lyckades med en dechiffrering, Det var möjligt eftersom det hade gjorts avbildningar av stenen, som franska forskare hade tagit med sig till Frankrike.

Jag tänker inte gå  in på detaljer. En ca 40 minuters version av skeendet kan man nu finna i den ovan länkade dokumentären, Den som på allvar vill ta del av historien bör nog också läsa boken...

Men tillsammans med senare upptäckter kom det ju att öppna ett fönster mot en gammal, men ändå helt ny värld.

Och därmed förändrade också mycket i vår egen världsbild....
----------------------------------------------------------------------
TILLÄGG
Dokumentären jag länkar till är uppriktigt sagt alldeles ovanligt usel. men jag hittade ingen annan...

För att ta det mest hårresande exemplet. När de ska tala om demotisk ("demotic") skrift säger de istället konsekvent "demonic", vilket som bekant är något helt annat...

Experter studerar Rosettastenen på en orrientalistkongress 1874.
 

lördag 8 december 2018

"Vänsterliberal" text av mig från januari 1971

Det här tillhör kanske avdelningen pinsamheter. Det är en text av mig från januari 1971, när jag nyss hade fyllt 16. Jag hade en månad tidigare blivit medlem i Liberala Förbundet. Det var f.d. Liberala Studentförbundet, som hade avskaffat alla akademiska krav på medlemskap.

Den var då inte längre liberal, utifrån några som helst rimliga kriterier.  Deras två centrala paroller var Löntagarstyrda företag och Lika konsumtionsmöjligheter. Det sistnämnda betydde i princip likalön -  med reservation för att vissa människor genom till exempel långa arbetsresor, eller stora familjer, hade behov av större inkomster.  Alla skulle ha lika mycket pengar över till konsumtion. Det förstnämnda  innebar ju med ett annat språkbruk - arbetarkontroll över produktionen..,

Texten avspeglade min grundsyn. Jag trodde på största allvar att om man effektivt spred dessa idéer  skulle man gradvis kunna övertyga fler och fler om dess riktighet. Att de inte var speciellt  liberala insåg jag själv - så jag verkade också för ett namnbyte. Det var ganska illa att vara med i något som som kallades för "Liberala Förbundet" - men än mer illa var nog att lokalavdelningarna faktiskt kallades för... "Liberala Klubben".  Det lät faktiskt lite unket.

Av slutet i artikeln framgår ju att mitt perspektiv var att bryta loss Liberala Förbundet från den liberala fållan och bli en del inte endast av vänstern  - utan mer specifikt av den utomparlamentariska  vänstern.

Artikeln publicerades i Liberala Förbundets medlemstidning, Den blev faktiskt uppmärksammad. I ett inslag i Sveriges Radios program "OBS! Kulturkvarten" i början av mars 1971 citerade en upprörd folkpartist från den och undrade om Liberala Förbundet höll på att bli en ny vänstersekt någonstans emellan KFML och Revolutionära Marxister. Han hade inte helt fel - några  år senare hade faktiskt organisationen bytt namn till "Frihetliga Socialisters Förbund".  Och dess tidning "Liberal Debatt" hade bytt namn till "Frihetlig Socialistisk Tidskrift". Men då var inte jag längre med, 
-------------------------------------------------------------

Basarbete - ett livsvillkor

Om man råkar passera en allmän plats, exempelvis på en lördag eftermiddag, stöter man nästan alltid på folk från olika politiska organisationer om säljer tidningar, propagerar och samlar in pengar. Det är KFML:are som säljer Gnistan, trotskister som säljer Fjärde Internationalen, FNL:are som samlar in till FNL och säljer Vietnambulletinen, VPK:are som delar ut flygblad  mot EEC, centerungdomar som delar ut flygblad mot den vansinniga trafikplaneringen, fascisterna i DA som säljer Argument osv.

Och detta är inte precis en tillfällighet. Dessa organisationer - och många fler - vet att detta är ett livsvillkor för dem. De har insett att  ett organiserat och ihärdigt basarbete är det enda sätt som man kan effektivt nå ut till människor på  - om man inte har exempelvis SSU:s organisatoriska styrka, då man ju kan nå ut på andra vägar. Och ju mindre ett politiskt förbund är, desto viktigare är det att det bedriver ett organiserat basarbete.

Liberala Klubben är en liten sammanslutning, Liberala Förbundet är ett litet förbund. Då borde vi ju - logiskt sett - inrikta oss på att sprida våra idéer och nå ut till människor genom exempelvis att propagera och sälja Liberal Debatt och annat material på gatorna, vid T-banan, utanför varuhusen och på andra platser. Vi borde alltså bedriva ett organiserat basarbete. Men vad gör vi? Vi låter basarbetet ligga nere totalt, det enda vi gör är att då och då underteckna ett upprop, vara med i någon demonstration eller göra något  enstaka  uttalande.

Detta har lätt till att Liberala Klubben är en liten sekt. som många politiskt orienterade människor bara har hört namnet på, om ens det. Det är mycket beklagligt, speciellt som många människor  säkert sympatiserar med våra åsikter och kanske kan värvas, om vi bara kommer i kontakt med dem. Många radikaler, som stöts bort av den socialistiska vänsterns dogmatism och centralism är det säkert möjligt att nå. Men detta kräver alltså att vi måste ut ur vår akademiska isolering - och att vi - bokstavligt talat - når ut till f0lket.

ALLTSÅ: vi måste ta upp konkurrensen med KFML, Revolutionära Marxister, VPK m.m. vad det gäller basarbete. DET ÄR VÅR ENDA CHANS: om vi inte vill fortsätta att vara en liten sekt, om vi inte vill fortsätta vår akademiska isolering, om vi vill bli ett alternativ till den socialistiska vänstern.

Detta kanske skapar problem i början. Dels är vi ju ganska få och dels är många av oss säkert ovana vid ett organiserat basarbete.  Men det är min övertygelse att det behövs. Därför tycker jag att varje klubb ska börja diskutera möjligheten till och - sedan detta är klart - formerna för ett sådant.

Detaljerna kan säker ordnas - bara viljan finns.

Nu får inte basarbetet ses enskilt - det måste vara en del av en allmän radikalisering av förbundet. Vi måste uppleva oss vara en del av den nya vänstern - inte ett radikalt bihang till Folkpartiet/FPU. Det kanske låter underligt - men de flesta människor upplever oss faktiskt så. Detta gör att vi måste arbeta för att föra ut att vi är ett progressivt decentralistiskt alternativ inom den svenska vänstern. Om vi genom ett ihärdigt basarbete lyckas med det tror jag att framtiden är ljus för Liberala Förbundet.

Erik Rodenborg

fredag 7 december 2018

Den vita terrorn

Första världskriget är slut, men i december 1918 har kriget mot bolsjevikerna just börjat. Och inget kallt krig direkt, utan blodiga strider där inhemska ryska kontrarevolutionära styrkor med militärt stöd från västmakterna och Japan sprider skräck över Ryssland.

I Svenska Dagbladet idag för hundra år sedan (7 december 1918) kan vi läsa dessa rubriker:

"Ententen ställer sovjet utom lagen
De allierade utfärda ett upprop mot bolsjevikerna.
Förklara, att deras mål här sammanlöpa med tyskarna."

En av de främste av de vita generalerna var en herre med namn Anton Denikin, som redan i november 1918 startat krig mot bolsjevikerna. Om denne mans militära kampanj skriver SvD samma dag, utifrån ett telegram från Tsarskoje Selo - bland annat detta.

”I söder äga förbittrade och blodiga strider rum. Flera hundra arbetare ha blivit hängda. Gatorna erbjuda skådespelet av talrika lik efter hängda arbetare.

Stadskommendanten i Krassnof offentliggör ett telegram från Denikin med order att hänga var tionde häktad arbetare. På andra orter förekomma massavrättningar medelst hängning”.


Anton Denikin

onsdag 5 december 2018

SVT om ett korrupt grabbgäng

I ett SVT-program kallat Det slutna sällskapet kan vi ta del av en helt förödande genomgång av det  korrupta grabbgäng som utgör den svenska s.k. akademien.

Där beskrivs en permanent vänskapskorruption och ett långvarigt och av allt att döma helt medvetet mörkande av Jean-Claude Arnaults sexuella övergrepp.

Se det absolut. För övrigt anser jag att "akademien" ifråga bör upplösas.



Bilden: Grabbgängets så kallade valspråk.

måndag 3 december 2018

Australiens premiärmininster ber utsatta barn om ursäkt

På grannbloggen "Ritual Abuse" kan man läsa detta inlägg.

Det beskriver en anmärkningsvärd händelse. Att en australisk premiärminister ber utsatta barn om ursäkt på det sätt som sker i den nedan länkade intervjun är faktiskt en stor händelse.

Man kan hoppas att det leder vidare. Själv är jag nog väl lite mer försiktig - jag är tveksam till att detta förvisso fina tal leder till så oerhört mycket mer... Men man kan ju som sagt alltid hoppas.... :-)

Nedan den inledande texten från den länkade bloggartikeln.
---------------------------------------------------------------------
"Please, please listen to https://m.youtube.com/watch?v=zp5IgxPhee4

This is absolutely amazing!!!! In a 18-minute-long speech to members of the Parliament, Scott Morrison, the Prime Minister of Australia, apologized to all survivors of sexual abuse, both those abused in institutions and those abused by trusted people like parents, clergy and teachers. He also apologized for the way in which children and adults were mistreated by being not believed or simply being ignored. The apology included a call to action in helping all survivors receive help and achieve justice.

For me, the highlights were when he said the words “ritual abuse” about six minutes into the speech and when he choked up when imagining his daughters being abused.

Here is the full text of the Prime minister’s apology to survivors of child sexual abuse. Downloaded from https://www.sbs.com.au/news/i-believe-you-your-country-believes-you-pm-s-apology-to-child-sex-abuse-survivors on 11/25/2018."

söndag 2 december 2018

Vänsterpartiet

Förresten så blev jag medlem i Vänsterpartiet i Södertälje för några veckor sedan.... 

lördag 1 december 2018

Att lyssna på "Hello, Goodbye" - på Psyke 2

Den första gången jag hörde Beatleslåten "Hello, Goodbye" på radio var på fredagen den första december 1967, idag för 51 år sedan. Då var jag inlagd på Psyke 2 på Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus (numera nedlagt). Jag hade legat på en medicinavdelning på samma sjukhus i oktober, men då de inte hittade något medicinskt fel lades jag in på psyket i slutet av november.

Det fanns också Psyke 1, där fanns flickor från 12 och uppåt och barn av båda könen under 12.

På Psyke 2 fanns bara killar över 12. En ganska tuff stämning, med andra ord. Jag blev (bland annat) slagen av en alldeles  ovanligt "tuff" kille flera gånger.

Jag tyckte det var tråkigt att jag var 12 och alltså låg över åldersstrecket . Om jag hade varit ett år yngre hade jag fått hamna bland flickor och barn istället. Det skulle jag ha föredragit. Det skulle varit lugnare.

Det som jag gillade bäst var rummet. Jag hade ett eget rum och alldeles ovanför huvudkudden satt en jättelik Beatlesbild på väggen.

Jag tyckte det var häftigt att sova under en Beatlesbild.

Dessutom kunde jag ha lampan tänd eftersom jag hade eget rum. Det fick jag inte ha hemma - förrän jag fick eget rum den 27 maj 1968..

Det  var bra att kunna ha lampan tänd, eftersom jag var mörkrädd....

18. 30 denna fredag sändes Grammofonhörnan av Kersti Adams-Ray. Jag hade en radio på rummet. Jag lyssnade på programmet och hörde till min förtjusning att Beatles nya singel hade kommit - och spelades i programmet.

Den blev etta på Tio i Topp redan dagen efter.


Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus ca 1900. Fast då hette den Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn.

torsdag 29 november 2018

Stefan Löfven till makten på ett borgerligt liberalt program?

Annie Lööf är ju djärv.  Eller nåt.

När hon säger att hon kan acceptera Stefan Löfven som statsminister nöjer hon sig inte med att som villkor ställa krav på en rad obehagliga nyliberala "reformer".

Hon väljer själv att formulera sig så här. . Villkoret för att acceptera Löfven som statsminister är, säger hon i DN,  att han driver en "liberal borgerlig politik"...

Det visar väl inte endast att hon knappast tror att hennes förslag kan gå igenom  - utan även att hon knappast verkar vilja att det ska gå igenom.

Om hon hade velat det, hade hon förstås inte uttryckt sig riktigt så..

Socialdemokrater som driver en liberal borgerlig politik är ju inget helt ovanligt. Socialdemokrater som går med på att använda dessa ord om sin politik är i stort sett omöjliga att hitta - i alla fall i Sverige.  Och det vet förstås Annie Lööf.

Så det är förmodligen något annat hon vill... egentligen....

En djärv gissning. Om C stryker en del av sin kravlista, mot det nya villkoret att Annie Lööf ska få bli statsminister, kan hon ju framställa sig som riktigt storsint. Och S ledning kan ju säga att vi har resolut avvisat några ohemula krav från C.

Då är det väl inte något att bråka om, om vi accepterar några av de övriga kraven och dessutom låter den tydligen så kompromissvillige Lööf att bli statsminister? Eller detta är kanske i alla fall vad Lööf hoppas på...

Annars ger det hela associationer till det då ännu entristiska Offensiv,  som i slutet av 70- och början av 80-talet hade parollen "Socialdemokratin till makten på ett socialistiskt program". De trodde knappast heller själva att det skulle gå att genomföra, då de med "socialistiskt program" menade förstatligande av de 100  största storföretagen, bankerna och försäkringsbolagen - under arbetarkontroll.

De visste förstås att S-ledningen hellre får makten på ett borgerligt program än på något sådant. Deras syfte var att sätta press på S-ledningen och skapa en stark vänster inom socialdemokratin.

Det lyckades de inte med. Annie Lööf skulle kanske ha lättare att lyckas med en press från motsatt håll, om hon nu inte var så bisarrt provokativ...

Men det vill hon nog trots allt inte. Hon vill nog ändå inte att S ska ha makten, under något som helst program. Hon vill ha makten själv..


Annie Lööf på Almedalsveckan 2018.   Foto: Centerpartiet

onsdag 28 november 2018

En otäck dröm - tolkad av CG Jung

Både Sigmund Freud och C.G. Jung gjorde självbiografier.  Jag har läst båda, men det enda jag minns av Freuds var att den var tråkig och på något sätt opersonlig. Jungs var mycket personlig, och fascinerande.

Nu skrev han  i och för sig inte den själv. Han berättade för Aniela Jaffé, som sedan gav ut den - 1961, omedelbart efter Jungs död.

När man läser Jungs självbiografi får man känslan av en person  som levt ett ovanligt fascinerande liv, och som beskriver detta med både fantasi och djup. När man läser Freuds - så glömmer man (eller i alla alla jag) tydligen istället bort innehållet, efter en mycket kort tid...

Jag läste Jungs självbiografi på svenska första gången (tror jag) våren 1969,  när jag var 14. Det var en spännande läsning, i alla fall första hälften av den. Har ändå ett vagt minne av att jag mot slutet lite förlorade intresset.

Det jag väl var mest nyfiken på när jag började läsa var väl vad Jung skrev om Freud. Och det var ju fascinerande. Om en del av dessa partier har jag skrivit här.

Men det som gjorde störst intryck på mig i hela boken var beskrivningen av en patientdröm. Den skakade mig djupt. Jag blev faktiskt rädd.

Patienten som drömde var en mycket vanlig och alldaglig person. Han fungerade perfekt socialt,  hade inga problem. Han ville bli analytiker. Jung förklarade för honom att i så fall måste han genomgå analys själv, för att lära känna sig själv.

Han började en sådan, men hade kusligt lite att berätta. Jung frågade honom om drömmar, men han sa att – nej, han hade inga. Veckorna gick och han mindes inte en enda dröm

Men så kom plötsligt en. Jag citerar direkt:

"Han drömde att han for med järnväg. Tåget gjorde två timmars uppehåll i en bestämd stad. Då drömmaren inte kände denna stad men gärna ville lära känna den, begav han sig i väg mot stadens centrum. 

Där fann han ett medeltida hus, sannolikt stadshuset, och gick in. Han vandrade genom långa korridorer och även in i vackra rum, på vilkas väggar hängde gamla tavlor och vackra gobelänger. Dyrbara gamla föremål stod där runt om. 

Plötsligt såg han att det hade blivit mörkare och solen hade gått ner. Jag måste ju tillbaka till stationen, tänkte han. I detta ögonblick upptäckte han att han hade gått vilse och inte längre kunde hitta utgången. Han blev rädd och kom samtidigt att tänka på att han inte hade mött en enda människa i detta hus. Han blev kuslig till mods och påskyndade sina steg i förhoppning om att möta någon. Men han mötte ingen.

Då kom han till en stor port och tänkte lättad: där är utgången. Han öppnade dörren och upptäckte att han hade kommit in i ett jättestort rum. Det var så mörkt att han inte ens kunde se den motsatta väggen. Han blev förfärligt rädd och sprang genom det stora rummet i hopp om att utgångsdörren skulle finnas på den andra sidan om hallen.

Då fick han se - just mitt i rummet - något vitt på golvet, och då han kom närmare upptäckte han att det var ett sinnesslött barn på ungefär två år. Det satt på ett nattkärl och hade smort in sig med exkrementer. I detta ögonblick vaknade han med ett skrik och i full panik.” (Jung 2007: 155)

Jung blir själv skräckslagen. Han kommenterar att nu visste han tillräckligt. Mannen hade en latent psykos.  Han hade dolt denna genom en yta av normalitet. Drömmen avspeglade en rädsla för vad som skulle hända om han fortsatte att gå i analys...

Jung delade denna rädsla, och skrev att om denna man konfronterade sitt eget omedvetna skulle han inte utvecklas - han  skulle krossas.

Jung berättar inte för patienten om sin diagnos. Han gör några ytliga tolkningar och förmår patienten att avbryta analysen, och tydligen också sina planer på att bli analytiker. Enligt Jung var det i sista sekunden - patienten hade mot slutet haft en dröm om hur han jagades av en farlig sinnessjuk.

Denna berättelse fyllde även mig med skräck. Ungefär ett och ett halvt år tidigare hade jag själv oroat mig för att jag kanske höll på att bli psykotisk, och den här berättelsen aktiverade förvisso den skräcken.

Jag gick ju då i terapi hos Gösta Harding, och berättade för honom om drömberättelsen  och om Jungs tolkning.

Harding log lite roat, men mycket vänligt, och sa att Jungs tolkning ju var helt spekulativ. och inte på något sätt automatiskt följde från drömmen, Det enda drömmen möjligen kunde visa var att mannen  ifråga var rädd för att bli psykotisk. Inte att han var pre-psykotisk på riktigt.

På något sätt kändes nog just den tolkningen just då som en lättnad...

Referens : G.G. Jung, Mitt liv, Natur och Kultur 2007 (1961)


Carl Gustav Jung

måndag 26 november 2018

Flickan och kråkan... igen

 /Lyfter upp denna post, från den 28 november 2011. Den ter sig lika aktuell nu som då. Eller ännu mer aktuell, när man (exempelvis)  kan notera att medan värmen stiger, och koldioxidhalten i atmosfären är den högsta på miljoner år,  så har en majoritet av de brasilianska väljarna röstat för en president som lovat att hugga ner regnskogarna i Amazonas.../
________________________________________________

Jag har en konstig typ av minne. Jag kan gå tillbaka till nästan vilken tidpunkt som helst och det känns som det var igår.

Och jag minns rädsla, hopp, och förväntningar. Som om det var igår.

Förväntningar har jag alltid haft - både personliga, politiska, sociala. Jag kan tänka på saker jag hoppades på 1961, 1966, 1967, 1970, 1971 , eller 1978. Eller för den delen också 1993-94 när jag började engagera mig i kampen mot övergrepp mot barn. Jag tror nog att i allt väsentligt har alla förhoppningar jag någonsin haft grusats.

1986 gick jag förbi en trubadur på stan som spelade en sång. Det var en sång av Mikael Wiehe som jag faktiskt inte tror jag hade hört innan. Jag stannade upp och när han kom till slutet greps jag en väldigt tydlig skräckkänsla. För Wiehe hade rätt - inte endast om sig själv. Orden "redan är alldeles för sent" brände sig fast hos mig.

För det är sant som det sjungs i Flickan och kråkan. Det är också bilden av mig han sjunger om.

fredag 23 november 2018

The Beatles dubbel-LP

The Beatles gav ut många LP-skivor, men endast en dubbel-LP (om man bortser från diverse samlingsalbum som kom efter att gruppen hade upplösts).

Denna dubbel-LP  kom ut den 22 november 1968, och hette helt enkelt The Beatles. Det hade ett vitt omslag, och en bilaga inuti med olika bilder.

Den 23 november 1968 /idag för femtio år sedan!/ presenterade Svenska Dagbladet LP:n med rubriken: ”The Beatles nya LP: Lennon och McCartney årets kompositörer" .

Där kunde man bland annat läsa:
"Årets viktigaste musikhändelse inträffade, enligt Times, på fredagen.  The Beatles nya dubbel-LP släpptes då.... De få kritiker som hunnit yttra sig öser beröm över åtskilliga av de 30 låtarna, av vilka en har skrivits av Ringo Starr, fyra av George Harrison och resten av den, enligt Times 'vidunderligt uppfinningsrika, tvåhövdade magiska draken Lennon/McCartney'".

Dubbel-LP:n skilde sig markant från den föregående LP:n "Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band". Denna hade varit en genomarbetad psykedelisk skiva, där det,  i alla fall för fantasifulla personer, hade varit lätt att leta efter hemliga underliggande budskap....

Dubbel-LP:n hade inte den karaktären, även om låten "Glass Onion" verkade vara en sorts parodi på olika försök att tolka beatlestexter.

Det som mest präglade dubbel-LP:n var snarare ett försök att leka med så många musikstilar som möjligt.

Jazz, Beach Boys-liknande surfmusik, Tamla Motown, countrymusik. Bob Dylan, rock¨roll, 20-talsstil, blues, flamenco - och till och med barockmusik.

Och diverse moderna elektroniska experiment. Med mera...

Dubbel-LP:n mottogs mycket väl av nästan alla recensenter, med undantag av några enstaka gnällspikar, som Ludvig Rasmusson i Dagens Nyheter...

Samtidigt visade den att Beatles vid det här laget musikaliskt på sätt och vis hade glidit isär. Även i de låtar som hade Lennon/McCartney utsatta som kompositörer kunde man ganska lätt dela upp dem - mellan de som huvudsakligen var skrivna av John och och de som huvudsakligen var skrivna av Paul...

På sätt och vis var dubbel-LP:n, liksom Sgt. Pepper, också någon sorts kulmen på experimenterandet...

De två sista LP-skivorna - Abbey Road 1969 och (i än högre grad) Let It Be 1970 - var på många sätt mer lättsamma.

Själv gick jag redan den 30 november 1968 och köpte New Musical Express i en pressbyråkiosk. Den innehöll en noggrann genomgång av samtliga låtar på skivan.

Höra den i sin helhet fick jag dock inte förrän på måndagen den 16 december samma år. Då spelades den på  kvällen, i skolbiblioteket på Fredhällsskolan.

Köpte den gjorde jag först i slutet av januari 1969. Min månadspeng var minst i klassen, så jag måste spara en del först....

tisdag 20 november 2018

Per Gahrton ❤️ Annie Lööf = sant

Per Gahrtons illusioner om Centerns potential är ungefär lika naiva som hans illusioner om Folkpartiets potential var 1970. Men det finns en skillnad. Då hittade han i alla fall ingen ledande fp-politiker han kunde bedriva personkult kring,

Nu har han hittat Annie Lööf. Han höjer henne till skyarna på ett sätt som är svårt att beskriva på ett annat sätt än öppet pinsamt. Han tror att Lööf är motvikten mot "högerblockets inskränkta egoism" och glömmer hastigt och lustigt  bort att Lööfs nyliberalism redan från början inspirerats  av "filosofen" Ayn Rand, som öppet hyllade egoismen som princip.

Centerns ekonomiska program är det mest högerinriktade i  hela Alliansen - mot svensk nationell egoism ställer Lööf de rikas iskallt ekonomiska egoism: Den ena är inte bättre än det andra.

Och, framförallt, inte mindre "egoistiskt".

Per Gahrton skriver mot slutet: "Annie, som Sveriges första kvinnliga statsminister skulle du inför svenska väljare kunna manifestera att en demokratisk statsledares första plikt är att utgöra ett humanitärt föredöme som betraktar alla människor som likvärdiga."

Hmm... bortsett då från att i Annie Lööfs Sverige är rika, oavsett nationalitet, definitivt mer "värda" än fattiga, alldeles oavsett nationalitet.

Jag tycker att det är bra att Annie Lööfs agerande försvårat möjligheten till en alliansregering, och förhindrat en M-KD-regering.  Men även om man kan glädjas åt dessa effekter,  betyder det inte att Annie Lööfs syften på något sätt är "goda". Det är de inte.

söndag 18 november 2018

Harvardprofessor om Oumuamua

Här kan ni se en intervju med Abraham Leob, Harvardprofessorn som var en av de två författarna till den omtalade artikel, som hävdade att Oumuamua skulle kunna vara ett konstgjort objekt, en interstellär rymdfarkost.

Vad man än må anse om hans djärva hypoteser. kvarstår det faktum att objektet, som för övrigt knappast i någon högre grad torde likna den bildrekonstruktion som spritts till leda i alla media, alltså  visar prov på närmast unika egenskaper

Spännande är det faktiskt....

lördag 17 november 2018

"Make the world safe for capitalism"

Svenska Dagbladet för hundra år sedan, 17 november 1918. Vapenvila råder ju nu, och Tyskland har ju kapitulerat. Ett av villkoren från ententen var att Brest Litovsk- fördraget skulle brytas, för att bolsjevikerna skulle isoleras.

Och just denna dag kan man läsa detta.:

"Ultimatum från /USA:s president/ Wilson till Tyskland.
Vapenvilan uppsäges omedelbart om sovjetrepresentanter mottages i Berlin. ...

Wilson har genom neutral förmedling underrättat den tyska regeringen att den inre ordningens upprätthållande i Tyskland 
är en förutsättning för vapenstilleståndet.

Presidenten betonade att om /
/den ryske representanten/ Joffe återvände till Berlin eller andra representanter för det bolsjevikiska Ryssland mottoges därstädes, så kommer vapenstilleståndet att omedelbart uppsägas,"

Med andra ord: om inte det nya Tyskland vill delta i isoleringen av det bolsjevikiska Ryssland - kommer de allierade trupperna genast att anfalla på nytt...

Det var ord och inga visor.

Redan 1918 hävdade USA:s regering att en av grundpelarna för dess utrikespolitik var "Make the world safe for democracy". Men redan då torde denna slogan snarare kunna uttolkas som "*Make the world safe for capitalism"..

Det kalla kriget började egentligen redan 1918. Med reservation för att det under åren 1919-21 var mycket hett, då USA och andra västkapitalistiska länder aktivt understödda de vita arméerna i det ryska inbördeskriget.

Det första världskriget var i alla fall slut. Nu gällde det istället att tvinga så många som möjligt att delta i isoleringen och bekämpandet av den bolsjevikiska "pesten". . .

 
Woodrow Wilson 

fredag 16 november 2018

Elenore, The Turtles och "etcetera"..

Idag för 50 år sedan. Alltså den 16 november 1968. The Turtles gick upp på åttonde plats på Tio i Topp med sin låt Elenore.

Den kan höras här.

Det finns en lite lustig sak i den. Det är ju en kärlekssång, liksom de flesta andra popsånger. Men språkbruket är ju inte så där konsekvent romantiskt. I alla fall inte i en mening,

Jag syftar framförallt på detta: "You're my pride and joy, etcetera"...

"Etcetera"  betyder ju "och så vidare" - men skulle kanske också i vissa lägen kunna uttolkas som "bland annat"..

Jag gissar att en person som uttalar sig så, vid Den Stora Kärleksförklaringen något minskar sina chanser till framgång.

Men jag kan ju ha fel.

.
The Turtles 1967.