Håller på och läser "Mörkrets mästare: skräcklitteraturen genom tiderna" av Richard Berghorn och Annika Johansson. Den får mig att tänka på min relation till skräcklitteraturen.
Jag har alltid fascinerats av skräckromantisk litteratur då jag upplever den som på sätt och vis realistisk. Den motsvarar kanske min upplevelse av världen bättre än den mesta annan litteratur.
Men- det betyder egentligen inte att jag vill bli skrämd. Jag vill läsa OM skräck, på ett sätt som inte ger en skrämselhicka. Det är kanske därför jag gillar Lovecraft - han är egentligen aldrig otäck, däremot gåtfull och fascinerade.
Men under sjuttiotalet hittade jag en än mer godartad genre. Den kallades "Mysrysare" och gavs ut i en pocketserie med samma namn. Den såldes i pressbyrån och kom kanske ut två gånger i månaden eller så. Mysrysare fyllde nog minst två hyllor på min bokhylla.
Men tiden går och jag har flyttat en massa gånger och ofta inte haft möjlighet att få flytthjälp. Så alla mysrysare, säger alla, har kommit bort. Det är sorgligt.
Nu vet jag inte om genren ens kan kallas "skräck". I så fall är den "skräck light".
Det roligaste med den är dock att minst 75 procent av alla mysrysare hade en väldigt likartad handling… Den såg ut så här. Ungefär.
En ung kvinna kommer till ett slott, alternativt en herrgård. Anledningen till att hon kommer dit varierar. Antingen har hon fått ärva, eller så är hon barnflicka, eller så är det något annat.
Det visar sig snart att huset, släkten och den nästan oundvikliga omkringliggande heden ruvar på hemligheter. I huset finns det ett eller flera lönnrum, där hemligheter bevaras. Ofta handlar de om någon släkting som man vill gömma för omvärlden . På heden ser man märkliga ljus och ofta händer det saker nere vid havet.
På nätterna hörs konstiga ljud.
En av männen i huset verkar vara jätteskum och en annan verkar jättetrevlig. Mot slutet visar det sig nästan alltid att det är den skumme som är trevlig och den trevlige som är skum.
Det blir en dramatisk händelsekedja där den unga kvinnans liv direkt sätts i fara. Men mot slutet löser det sig, förstås, och ganska så ofta gifter hon sig med den förment elake, i realiteten snälle, mannen .
Ju mer jag skriver ju mer saknar jag mysrysarna. De hade ofta dessutom fascinerande omslag. Ofta en kvinna som står på en hed. Eller utanför ett slott. Eller framför en grotta. Ofta klädda i klänningar av 1800-talssnitt. För, väl att märka., många utspelade sig inte i nutid. Det var mer romantiskt med 1800-talet.
Nej, de verkliga skräckentusiasterna skulle väl fnysande avfärda mysrysarna. Men det fanns något visst med dem. Jag minns speciellt en som hette "När vinden gråter är döden nära". Den grep tag i mig extra. Av någon anledning.
PS. Egentligen borde jag väl rodna generat efter detta lilla avslöjande. Men det anmärkningsvärda är att jag inte ens gör det.
onsdag, mars 14, 2012
tisdag, mars 13, 2012
"Smarta mobiler gör oss själviska"
Jag har förstås länge misstänkt något sådant. Men ändå tror jag inte mina ögon när jag börjar läsa en SvD-artikel som refererar en undersökning som sägs bevisa just detta. Jag börjar genast leta efter uppenbara felkällor i undersökningen. Men hittar inga.
Jag hade tänkt att de skulle ha undersökt de som redan brukade använda smarta mobiler ofta och kommit fram att de var mer själviska. Det skulle ju inte bevisa ett dugg för det skulle ju kunna betyda att de mest själviska oftare använder smarta mobiller, inte att de som använder smarta mobiler blir mer själviska.
Men så var det inte. Man lät en grupp få fri mobilsurf och en annan fri surf från fast dator och kom fram till att mycket snart blev de som använde smarta mobiler mer själviska än de som använde fast dator. Exempelvis blev de mycket mindre benägna att bidra med mat till hemlösa, eller att hjälpa till att bevara USA:s nationalparker.
Att smarta mobiler på lång sikt skulle kunna göra folk mer egoistiska låter inte orimligt i sig - men så snabbt?
Nu har jag dess bättre ingen smart mobil själv. Den jag hade som åtminstone var lite halvsmart råkade jag ha bort för någon månad sedan. Den jag har nu kan man vare sig ta bilder med eller surfa på nätet med.
Att jag hade bort den mer smarta mobilen var kanske ett omedvetet försök att rädda min själ, eller nåt. Fast jag är inte helt säker på att jag verkligen blivit mindre egoistisk efter att ha tappat bort min smarta mobil. En sak är dock klar, efter artikeln i SvD kommer det nog att dröja länge innan jag köper någon sådan igen...
Jag hade tänkt att de skulle ha undersökt de som redan brukade använda smarta mobiler ofta och kommit fram att de var mer själviska. Det skulle ju inte bevisa ett dugg för det skulle ju kunna betyda att de mest själviska oftare använder smarta mobiller, inte att de som använder smarta mobiler blir mer själviska.
Men så var det inte. Man lät en grupp få fri mobilsurf och en annan fri surf från fast dator och kom fram till att mycket snart blev de som använde smarta mobiler mer själviska än de som använde fast dator. Exempelvis blev de mycket mindre benägna att bidra med mat till hemlösa, eller att hjälpa till att bevara USA:s nationalparker.
Att smarta mobiler på lång sikt skulle kunna göra folk mer egoistiska låter inte orimligt i sig - men så snabbt?
Nu har jag dess bättre ingen smart mobil själv. Den jag hade som åtminstone var lite halvsmart råkade jag ha bort för någon månad sedan. Den jag har nu kan man vare sig ta bilder med eller surfa på nätet med.
Att jag hade bort den mer smarta mobilen var kanske ett omedvetet försök att rädda min själ, eller nåt. Fast jag är inte helt säker på att jag verkligen blivit mindre egoistisk efter att ha tappat bort min smarta mobil. En sak är dock klar, efter artikeln i SvD kommer det nog att dröja länge innan jag köper någon sådan igen...
söndag, mars 11, 2012
Underbart
Var på kombinerad fest och planeringsmöte med en del av min gamla grundskoleklass. Vi var sju från klassen, vi pratade gamla minnen, tittade på ett bildband med bilder från klassen och skolan från 1969-71 som några av oss hade gjort, och planerade för en större samling senare. Allt var helt underbart.
torsdag, mars 08, 2012
NoBoyToy byter bloggplats
På den internationella kvinnodagen vill jag uppmärksamma en blogg som definitivt är feministisk. Det är nämligen så att bloggaren NoBoyToy, efter att ha trampat på några ömma tår, blev censurerad och slutligen de facto avstängd från "Bloggplatsen", som jag i fortsättningen tycker att man borde bojkotta.
Nu har hon bytt till denna adress.
Som jag skrivit förut tycker jag att hennes blogg är verkligt intressant och för det mesta mycket tänkvärd.
Nu har hon bytt till denna adress.
Som jag skrivit förut tycker jag att hennes blogg är verkligt intressant och för det mesta mycket tänkvärd.
onsdag, mars 07, 2012
Från Likvidatorrådet till Revolutionära Elevförbundet
Sitter och rotar i gamla pärmar och hittar ett flygblad som jag nästan är säker delades ut i januari 1971. Jag skrev det själv, så vitt jag minns, och det delades ut på Essingeskolan.
Det var undertecknat Revolutionära Elevförbundet (R.E.F.). Jag lägger ut texten till det under detta inlägg.
Det var nämligen så att i oktober 1970 gick jag i nionde klass och var ordförande för elevrådet på Essingeskolan. Då uppkom en form av kris eller inre konflikt som ledde till att jag i protest avgick som ordförande och tillsammans med tre andra bildade en utbrytargrupp. Vi valde att kalla den för "Likvidatorrådet".
Anledningen till detta märkliga namn var att jag var medlem i FNL-grupperna och därifrån hade lärt mig lite exotiska termer. Grupper som var i opposition inom DFFG (De förenade FNL-grupperna) och KFML brukade kallas "likvidatorer" varmed avsågs att de ville "likvidera" DFFG och/eller KFML. Det gav idén till namnet -"Likvidatorrådets" uppgift var att "likvidera" elevrådet och ersätta det med en kämpande organisation, byggd på direktdemokrati.
Krisen som ledde till detta drastiska beslut utlöstes av en skoldans. Det var nämligen några som var på denna som inte tillhörde skolan och en del av dem var lite bråkiga. Det skulle nog ha lösts, på något sätt, om det nu inte var så att rektorn plöstligt dök upp. Förstås inte för att dansa, utan för att kontrollera att vi skötte oss. Det tyckte han inte att vi gjorde så han tillkallade polis som upplöste skoldansen.
Jag var oerhört upprörd och på nästa elevrådsmöte föreslog jag att vi skulle protestera mot detta. Jag blev nedröstad, och så samlades jag och några som tyckte som mig och beslöt oss att bygga en ny organisation.
Sagt och gjort, vi delade ut flygblad där vi skrev att vi skulle krossa elevrådets samarbetspolitik och bygga något nytt. Vi undertecknade som sagt med Likvidatorrådet.
Rektorn blev galen. Han ägnade kvällen åt att förbereda ett möte för morgondagen. Syftet, fick jag reda på långt senare, var att försöka få igenom att jag förflyttades från skolan. Det lyckades han inte med, alla andra var emot, inklusive min klassföreståndare.
Nu hade vi redan samma kväll beslutat att byta namn till Revolutionära Elevförbundet. Och dagen efter gick vi till ett samarbetsnämndsmöte, där rektorn skrek att det vi gjorde var "vidrigt" och öste ur sig nästan alla invektiv han kunde komma på.
Men till sist blev han ändå tvungen att acceptera att vi fanns. Vi fick ganska många medlemmar, och startade bland annat en namninsamling mot kvarsittningar. Vi samlade namn bland högstadieeleverna och fick en klar majoritet av dem att skriva under. Trots detta så röstade elevrådet mot att avskaffa kvarsittningar, vilket stärkte oss i övertygelsen att de var förrädare och skolledningens lakejer. Och det var ju inte helt fel tänkt, det var de ju faktiskt.
Vi hade en del framgångar. Den främsta framgången är jag väl inte odelat glad åt så här många år senare. Vi lyckades på kort tid få igenom ett krav som elevrådet förgäves kämpat för i åratal. Vi drev igenom en rökruta. Från och med vårterminen 1971 fick eleverna röka på skolgården. Idag tycker jag nog att rökruta är en ovanligt dum idé, men på den tiden drev i stort sett alla elevråd det kravet.
Att vi lyckades där elevrådet inte gjorde det berodde förstås på att skolledningen såg oss som ett orosmoment och ville oskadliggöra oss genom eftergifter.
En annan sak vi lyckades med var att få till stånd en öppen debatt efter skoltid mellan elevrådet och R.E.F. i skolans aula. Jag vet inte exakt vad andra tyckte men jag skrev efteråt i min dagbok att vi krossade dem fullständigt…
Men någon gång i mars rann det hela ut i sanden. Elevrådet hade fått en ganska så hygglig ny ordförande, och vi var trötta. Dessutom blev det SACO-strejk och det gällde att organisera eleverna så vi hade något att göra när nästan alla lärare strejkade. Det kan nästan kallas för strejkbryteri, men det hade jag inget emot eftersom jag såg SACO-strejken som en elitistisk höglönestrejk, och alltså var helt emot den.
Men som sagt, det ställde nya krav, och elevrådet och R..E. F. slog ihop sig under namnet Elevförbundet. Vad som hände sen vet jag inte riktigt, Jag blev gradvis mer och mer psykiskt instabil och gled i maj-juni in i vad som nog skulle kunna definieras som en psykos.
De första flygbladen från Likvidatorrådet/R.E.F. har jag haft bort. Men nedanstående, som jag alltså är nästan säker på delades ut i januari 1971 kommer här. Det väldigt kort, men kärnfullt, eller hur?
----------------------------------------
"ELEV"RÅDET MOT AVSKAFFNING AV KVARSITTNINGAR!
En majoritet av eleverna på högstadiet i Essingeskolan skrev på namnlistan om avskaffning av kvarsittningar.
De flesta eleverna är alltså mot kvarsittningar."Elev"rådet påstår sig företräda elevernas intressen. Ändå gick dess representanter i ett möte mot elevkravet på avskaffning av kvarsittningar. Detta bevisar att "elev"-rådet INTE företräder några elevintressen. Det gör däremot R.E.F. - elevernas kamporganisation. R.E.F. har möte snart - titta på anslagstavlan - det kommer snart upp ett anslag.
STÄRK ELEVRÖRELSEN - GÅ IN I R.E.F.
Det var undertecknat Revolutionära Elevförbundet (R.E.F.). Jag lägger ut texten till det under detta inlägg.
Det var nämligen så att i oktober 1970 gick jag i nionde klass och var ordförande för elevrådet på Essingeskolan. Då uppkom en form av kris eller inre konflikt som ledde till att jag i protest avgick som ordförande och tillsammans med tre andra bildade en utbrytargrupp. Vi valde att kalla den för "Likvidatorrådet".
Anledningen till detta märkliga namn var att jag var medlem i FNL-grupperna och därifrån hade lärt mig lite exotiska termer. Grupper som var i opposition inom DFFG (De förenade FNL-grupperna) och KFML brukade kallas "likvidatorer" varmed avsågs att de ville "likvidera" DFFG och/eller KFML. Det gav idén till namnet -"Likvidatorrådets" uppgift var att "likvidera" elevrådet och ersätta det med en kämpande organisation, byggd på direktdemokrati.
Krisen som ledde till detta drastiska beslut utlöstes av en skoldans. Det var nämligen några som var på denna som inte tillhörde skolan och en del av dem var lite bråkiga. Det skulle nog ha lösts, på något sätt, om det nu inte var så att rektorn plöstligt dök upp. Förstås inte för att dansa, utan för att kontrollera att vi skötte oss. Det tyckte han inte att vi gjorde så han tillkallade polis som upplöste skoldansen.
Jag var oerhört upprörd och på nästa elevrådsmöte föreslog jag att vi skulle protestera mot detta. Jag blev nedröstad, och så samlades jag och några som tyckte som mig och beslöt oss att bygga en ny organisation.
Sagt och gjort, vi delade ut flygblad där vi skrev att vi skulle krossa elevrådets samarbetspolitik och bygga något nytt. Vi undertecknade som sagt med Likvidatorrådet.
Rektorn blev galen. Han ägnade kvällen åt att förbereda ett möte för morgondagen. Syftet, fick jag reda på långt senare, var att försöka få igenom att jag förflyttades från skolan. Det lyckades han inte med, alla andra var emot, inklusive min klassföreståndare.
Nu hade vi redan samma kväll beslutat att byta namn till Revolutionära Elevförbundet. Och dagen efter gick vi till ett samarbetsnämndsmöte, där rektorn skrek att det vi gjorde var "vidrigt" och öste ur sig nästan alla invektiv han kunde komma på.
Men till sist blev han ändå tvungen att acceptera att vi fanns. Vi fick ganska många medlemmar, och startade bland annat en namninsamling mot kvarsittningar. Vi samlade namn bland högstadieeleverna och fick en klar majoritet av dem att skriva under. Trots detta så röstade elevrådet mot att avskaffa kvarsittningar, vilket stärkte oss i övertygelsen att de var förrädare och skolledningens lakejer. Och det var ju inte helt fel tänkt, det var de ju faktiskt.
Vi hade en del framgångar. Den främsta framgången är jag väl inte odelat glad åt så här många år senare. Vi lyckades på kort tid få igenom ett krav som elevrådet förgäves kämpat för i åratal. Vi drev igenom en rökruta. Från och med vårterminen 1971 fick eleverna röka på skolgården. Idag tycker jag nog att rökruta är en ovanligt dum idé, men på den tiden drev i stort sett alla elevråd det kravet.
Att vi lyckades där elevrådet inte gjorde det berodde förstås på att skolledningen såg oss som ett orosmoment och ville oskadliggöra oss genom eftergifter.
En annan sak vi lyckades med var att få till stånd en öppen debatt efter skoltid mellan elevrådet och R.E.F. i skolans aula. Jag vet inte exakt vad andra tyckte men jag skrev efteråt i min dagbok att vi krossade dem fullständigt…
Men någon gång i mars rann det hela ut i sanden. Elevrådet hade fått en ganska så hygglig ny ordförande, och vi var trötta. Dessutom blev det SACO-strejk och det gällde att organisera eleverna så vi hade något att göra när nästan alla lärare strejkade. Det kan nästan kallas för strejkbryteri, men det hade jag inget emot eftersom jag såg SACO-strejken som en elitistisk höglönestrejk, och alltså var helt emot den.
Men som sagt, det ställde nya krav, och elevrådet och R..E. F. slog ihop sig under namnet Elevförbundet. Vad som hände sen vet jag inte riktigt, Jag blev gradvis mer och mer psykiskt instabil och gled i maj-juni in i vad som nog skulle kunna definieras som en psykos.
De första flygbladen från Likvidatorrådet/R.E.F. har jag haft bort. Men nedanstående, som jag alltså är nästan säker på delades ut i januari 1971 kommer här. Det väldigt kort, men kärnfullt, eller hur?
----------------------------------------
"ELEV"RÅDET MOT AVSKAFFNING AV KVARSITTNINGAR!
En majoritet av eleverna på högstadiet i Essingeskolan skrev på namnlistan om avskaffning av kvarsittningar.
De flesta eleverna är alltså mot kvarsittningar."Elev"rådet påstår sig företräda elevernas intressen. Ändå gick dess representanter i ett möte mot elevkravet på avskaffning av kvarsittningar. Detta bevisar att "elev"-rådet INTE företräder några elevintressen. Det gör däremot R.E.F. - elevernas kamporganisation. R.E.F. har möte snart - titta på anslagstavlan - det kommer snart upp ett anslag.
STÄRK ELEVRÖRELSEN - GÅ IN I R.E.F.
I samma Flashbacktråd...
... som förresten heter "Finns det några rituella övergrepp som är bevisade?" kan vi också läsa detta: "Hur som, i västvärlden - enligt paradise lost 3 - så har ett satanistsikt ritualmord aldrig förekommit."
Av detta drar sedan den märklige skribenten "Knutte Ninja" slutsatsen: "Att folk överdirver och hittar på? Händer varje dag i hela världen." (felstavningarna i"Ninjas" text är från originalet).
Men faktum är ju att det till och med finns fällande domar och erkännanden för just sådana mord. Men kan ju bara gå till ett mycket uppmärksammat fall 1999 från vårt grannland Finland som bland annat har beskrivits i en artikel i FINYAR (vänta några sekunder och gå sedan till sidan 5 i PDF-filen!), en tidskrift för akademiker som studerar nya religiösa rörelser.
Flashback behövs om sanningen inte ska fram....
PS. Och om det verkligen stämmer att uppgiften om att det aldrig funnits några satanistiska ritualmord i västvärlden kommer från "Paradise Lost 3" säger det ju en del tråkiga saker om denna Oscarsnominerade film.
Av detta drar sedan den märklige skribenten "Knutte Ninja" slutsatsen: "Att folk överdirver och hittar på? Händer varje dag i hela världen." (felstavningarna i"Ninjas" text är från originalet).
Men faktum är ju att det till och med finns fällande domar och erkännanden för just sådana mord. Men kan ju bara gå till ett mycket uppmärksammat fall 1999 från vårt grannland Finland som bland annat har beskrivits i en artikel i FINYAR (vänta några sekunder och gå sedan till sidan 5 i PDF-filen!), en tidskrift för akademiker som studerar nya religiösa rörelser.
Flashback behövs om sanningen inte ska fram....
PS. Och om det verkligen stämmer att uppgiften om att det aldrig funnits några satanistiska ritualmord i västvärlden kommer från "Paradise Lost 3" säger det ju en del tråkiga saker om denna Oscarsnominerade film.
tisdag, mars 06, 2012
Spökflickan
/Eftersom en tråd på Flashback nyligen tagit upp Hannes Råstams nonsenspåstående att flickan i Helsingborgsfallet ("fallet Ulf") mindes övergrepp för att hon hade läst Spökflickan lägger jag här ut min recension av den boken från 2003. Spökflickan är en av de bästa skildringarna jag har läst om ett utsatt barns strävan att frigöra sig från förövarmiljön. Ett försök som till sist lyckades.
Den borde vara obligatorisk läsning för alla som på något sätt arbetar med utsatta barn. Den bygger på ett autentiskt fall, det är ingen roman som ibland påstås.
Min recension nedan är oförändrad. Den skrevs innan Ulf-fallet. Om jag skrev den idag skulle jag förmodligen ha använt en annan term än "rituella övergrepp" då jag numera anser att det är missledande./
___________________________________________
Spökflickan
En recension från 2003 av Torey Haydens bok.
Om någon som inte kände till något om rituella övergrepp mot barn skulle fråga mig vilken bok om ämnet jag först skulle rekommendera skulle svaret tveklöst bli Torey Haydens "Spökflickan". Torey Hayden är doktor i barnpsykologi och har arbetat med specialundervisning för barn med psykiska störningar. Sina erfarenheter har hon skildrat i flera böcker, som bygger på verkliga fall.
"Spökflickan" är berättelsen om hur Hayden kom som speciallärare till en skola, där hon stötte på ett mutistiskt barn, i boken kallad Jadie. Mycket snart får hon Jadie att prata, och gradvis börjar barnet berätta om en mardrömslik tillvaro, med sexuella övergrepp och våldsamma ritualer med ockulta inslag utförda av en grupp.
Torey Hayden tror Jadie, och efter hand visar det sig att hennes berättelse kan bekräftas på många sätt. I slutändan ingrep sociala myndigheter och Jadie och hennes syster placerades i fosterfamilj. Tyvärr räckte inte bevisningen till åtal mot föräldrarna, men ett par år senare greps Jadies far för ett annat övergrepp mot barn, som han dömdes för.
Torey Hayden kan beskriva det otäcka ämnet med stor empati för det utsatta barnet. Berättelsen är mycket trovärdig, och lärorik. Trots att rituella övergrepp finns i många olika former är det lätt att känna igen mycket av det som Jadie berättar om. Många barn har fått genomlida i stort sett samma saker, även det barnoffer som kanske är det otäckaste i berättelsen.
Och trots att det slutar "lyckligt" d.v.s. att Jadie klarar sig, är det svårt att inte bli ledsen när man läser boken. För Jadie är inte ensam, och de flesta som blir utsatta för liknande saker blir inte hjälpta. De barn eller vuxna överlevare som berättar om rituella övergrepp blir numera oftast rutinmässigt avfärdade som lidande av "falska minnen" eller som varandes mytomaner.
Men just därför är Haydens bok så viktig. Den är övertygande och psykologiskt trovärdig, och kan bidra till att andra utsatta kan bli trodda. Den kan tveklöst och varmt rekommenderas.
Erik Rodenborg juli 2003
Den borde vara obligatorisk läsning för alla som på något sätt arbetar med utsatta barn. Den bygger på ett autentiskt fall, det är ingen roman som ibland påstås.
Min recension nedan är oförändrad. Den skrevs innan Ulf-fallet. Om jag skrev den idag skulle jag förmodligen ha använt en annan term än "rituella övergrepp" då jag numera anser att det är missledande./
___________________________________________
Spökflickan
En recension från 2003 av Torey Haydens bok.
Om någon som inte kände till något om rituella övergrepp mot barn skulle fråga mig vilken bok om ämnet jag först skulle rekommendera skulle svaret tveklöst bli Torey Haydens "Spökflickan". Torey Hayden är doktor i barnpsykologi och har arbetat med specialundervisning för barn med psykiska störningar. Sina erfarenheter har hon skildrat i flera böcker, som bygger på verkliga fall.
"Spökflickan" är berättelsen om hur Hayden kom som speciallärare till en skola, där hon stötte på ett mutistiskt barn, i boken kallad Jadie. Mycket snart får hon Jadie att prata, och gradvis börjar barnet berätta om en mardrömslik tillvaro, med sexuella övergrepp och våldsamma ritualer med ockulta inslag utförda av en grupp.
Torey Hayden tror Jadie, och efter hand visar det sig att hennes berättelse kan bekräftas på många sätt. I slutändan ingrep sociala myndigheter och Jadie och hennes syster placerades i fosterfamilj. Tyvärr räckte inte bevisningen till åtal mot föräldrarna, men ett par år senare greps Jadies far för ett annat övergrepp mot barn, som han dömdes för.
Torey Hayden kan beskriva det otäcka ämnet med stor empati för det utsatta barnet. Berättelsen är mycket trovärdig, och lärorik. Trots att rituella övergrepp finns i många olika former är det lätt att känna igen mycket av det som Jadie berättar om. Många barn har fått genomlida i stort sett samma saker, även det barnoffer som kanske är det otäckaste i berättelsen.
Och trots att det slutar "lyckligt" d.v.s. att Jadie klarar sig, är det svårt att inte bli ledsen när man läser boken. För Jadie är inte ensam, och de flesta som blir utsatta för liknande saker blir inte hjälpta. De barn eller vuxna överlevare som berättar om rituella övergrepp blir numera oftast rutinmässigt avfärdade som lidande av "falska minnen" eller som varandes mytomaner.
Men just därför är Haydens bok så viktig. Den är övertygande och psykologiskt trovärdig, och kan bidra till att andra utsatta kan bli trodda. Den kan tveklöst och varmt rekommenderas.
Erik Rodenborg juli 2003
måndag, mars 05, 2012
Talle-Maja
Skogsrået fortsätter att fascinera även i våra dagar. Vill gärna länka till "Talle-Maja", Måna Bergers ganska så fyndiga dikt om ett skogsrå. Som alla kan se är den mer sympatiskt inställd till rået än de båda tidigare texterna av Viktor Rydberg och Selma Lagerlöf!
söndag, mars 04, 2012
Viktor Rydbergs "Skogsrået"
Selma Lagerlöf var ju inte den enda svenska författare som var intresserad av skogsrået. Under 1800-talet väcktes intresset för folktrons väsen, som en del av en nationalromantisk trend.
Viktor Rydbergs dikt om skogsrået skiljer sig från Selma Lagerlöfs skildring på ett avgörande sätt. Medan Lagerlöf i Nils Holgersson faktiskt fokuserade på skogsråets huvudsakliga funktion, som rådare över skogen och dess djur, var Rydberg en av de många var huvudsakligen intresserade sig för en av dess mindre centrala egenskaper - dess roll som erotiskt väsen.
Det var han ju inte ensam om. Under 1900-talet kom denna sida att helt dominera bilden av rået. De ensidiga skildringarna hos folklorister som Carl Wilhelm von Sydow, Jan Öjvind Swahn och Ebbe Schön.bidrog till att denna aspekt helt kom att dominera de populära föreställningarna om rået.
Både Lagerlöf i "Nils Holgersson" och Rydberg i dikten Skogsrået demoniserar på olika sätt det rå som i folktron inte alls var entydigt ont. Men de gör det alltså på helt olika sätt. Hos Lagerlöf är rået ett hot mot "de arma" tamdjuren, hos Rydberg är det ett hot mot mannens psykiska hälsa...
------------------------------------------
Skogsrået
Han, Björn, var en stark och fager sven
med breda väldiga skuldror
och smärtare midja än andre män -
slikt retar de snöda huldror.
Till gille han gick en höstlig kväll,
då månen sken över gran och häll,
och vinden drog
med hi och ho
över myr och skog,
genom hult och mo;
då var honom trolskt i hågen,
han ser åt skogen och har ej ro,
han skådar åt himlabågen,
men träna de vinka och nicka,
och stjärnorna blinka och blicka:
gå in, gå in, gå in i vinande furumo!
Han går, han lyder det mörka bud,
han gör det villig och tvungen;
men skogens dvärgar i kolsvart skrud,
de fara med list i ljungen
och knyta ett nät av månens sken
och skuggan från gungande kvist och gren,
ett dallrande nät
i ris och snår
bak vandrarens fjät,
där fram han går,
och skratta så hest åt fången.
I hidena vakna ulv och lo,
men Björn han drömmer vid sången,
som runt från furorna ljuder
och viskar, lockar och bjuder:
gå djupare, djupare in i villande gåtfull mo!
Nu tystnar brått den susande vind,
och sommardejlig är natten,
och vällukt ångar från blommig lind
vid tjärnens sovande vatten.
I skuggan hörs ett prasslande ljud:
där böljar en skär, en månvit skrud,
där vinkar en arm
så mjäll och rund,
där häves en barm,
där viskar en mund,
där sjunka två ögon i dina
och leka så blå en evig tro,
att alla minnen försina;
de bjuda dig domna och glömma,
de bjuda dig somna och drömma
älskogsro i vyssande sövande furumo.
Men den, vars hjärta ett skogsrå stjäl,
får aldrig det mer tillbaka:
till drömmar i månljus trår hans själ,
han kan ej älska en maka.
De ögon så blå i nattlig skog
ha dragit hans håg från harv och plog,
han kan ej le
och fröjdas som förr,
och åren de se
in om hans dörr,
men finna ej barn och blomma;
han vesäll åldras i öde bo,
kring härden stå sätena tomma,
och väntar han något av åren,
så väntar han döden och båren,
han lyss med oläkeligt ve till suset i furumo.
Viktor Rydbergs dikt om skogsrået skiljer sig från Selma Lagerlöfs skildring på ett avgörande sätt. Medan Lagerlöf i Nils Holgersson faktiskt fokuserade på skogsråets huvudsakliga funktion, som rådare över skogen och dess djur, var Rydberg en av de många var huvudsakligen intresserade sig för en av dess mindre centrala egenskaper - dess roll som erotiskt väsen.
Det var han ju inte ensam om. Under 1900-talet kom denna sida att helt dominera bilden av rået. De ensidiga skildringarna hos folklorister som Carl Wilhelm von Sydow, Jan Öjvind Swahn och Ebbe Schön.bidrog till att denna aspekt helt kom att dominera de populära föreställningarna om rået.
Både Lagerlöf i "Nils Holgersson" och Rydberg i dikten Skogsrået demoniserar på olika sätt det rå som i folktron inte alls var entydigt ont. Men de gör det alltså på helt olika sätt. Hos Lagerlöf är rået ett hot mot "de arma" tamdjuren, hos Rydberg är det ett hot mot mannens psykiska hälsa...
------------------------------------------
Skogsrået
Han, Björn, var en stark och fager sven
med breda väldiga skuldror
och smärtare midja än andre män -
slikt retar de snöda huldror.
Till gille han gick en höstlig kväll,
då månen sken över gran och häll,
och vinden drog
med hi och ho
över myr och skog,
genom hult och mo;
då var honom trolskt i hågen,
han ser åt skogen och har ej ro,
han skådar åt himlabågen,
men träna de vinka och nicka,
och stjärnorna blinka och blicka:
gå in, gå in, gå in i vinande furumo!
Han går, han lyder det mörka bud,
han gör det villig och tvungen;
men skogens dvärgar i kolsvart skrud,
de fara med list i ljungen
och knyta ett nät av månens sken
och skuggan från gungande kvist och gren,
ett dallrande nät
i ris och snår
bak vandrarens fjät,
där fram han går,
och skratta så hest åt fången.
I hidena vakna ulv och lo,
men Björn han drömmer vid sången,
som runt från furorna ljuder
och viskar, lockar och bjuder:
gå djupare, djupare in i villande gåtfull mo!
Nu tystnar brått den susande vind,
och sommardejlig är natten,
och vällukt ångar från blommig lind
vid tjärnens sovande vatten.
I skuggan hörs ett prasslande ljud:
där böljar en skär, en månvit skrud,
där vinkar en arm
så mjäll och rund,
där häves en barm,
där viskar en mund,
där sjunka två ögon i dina
och leka så blå en evig tro,
att alla minnen försina;
de bjuda dig domna och glömma,
de bjuda dig somna och drömma
älskogsro i vyssande sövande furumo.
Men den, vars hjärta ett skogsrå stjäl,
får aldrig det mer tillbaka:
till drömmar i månljus trår hans själ,
han kan ej älska en maka.
De ögon så blå i nattlig skog
ha dragit hans håg från harv och plog,
han kan ej le
och fröjdas som förr,
och åren de se
in om hans dörr,
men finna ej barn och blomma;
han vesäll åldras i öde bo,
kring härden stå sätena tomma,
och väntar han något av åren,
så väntar han döden och båren,
han lyss med oläkeligt ve till suset i furumo.
lördag, mars 03, 2012
Djurens nyårsnatt
I Selma Lagerlöfs "Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige" finns en berättelse om ett skogrå. Det är på samma gång en skräckromatisk och, uppriktigt sagt, en lite sliskig berättelse, men samtidigt intressant.
Skogsrået framställs som allierad med vilddjuren, och som ett hot mot tamdjuren. En präst får en inblick i detta, och beslutar efter sitt skakande möte med skogsrået, att arbeta för att "beskydda" de tamdjur "som var under vilddjursvälde, fast de väl inte borde ha någon annan herre än människan.". Resultatet av detta blev "att i hans tid blev alla vargar och björnar utrotade här i socknen"...
Nils Holgersson är skriven för barn. De förväntades nog inte reflektera över att de "arma" tamdjuren, när de väl har räddats från vilddjuren, i de flesta fall blir minst lika grymt slaktade - av just människorna. Och över att berättelsens sensmoral alltså blir ganska så cynisk. Jag tror inte jag reflekterade över detta, jag heller, när jag först läste berättelsen.
Jag läste den hösten 1962, när jag var sju år. Jag hade fått boken av min lärarinna i Gubbängsskolan, Tyra Tjernberg. Berättelsen gjorde ett mycket starkt intryck på mig och bidrog kanske till att jag senare blev djupt fascinerad av skogsrån.
Nu ska man inte tro att Selma Lagerlöf var konsekvent negativ till skogsrån. I Gösta Berlings saga finns en annan berättelse, som är mycket mer positivt hållen. Jag återkommer till den.
Och ja, i juli 2006 kom jag själv till Blacksås. Nej, jag kom inte längre än till foten, vi hade åkt bil och klockan var kanske 23. Men det var en märklig känsla att mitt i natten stå vid det berg, där en berättelse som så trollband mig vid sjuårsåldern, utspelade sig.
--------------------------------------------
Djurens nyårsnatt
På fäbodvallen var arbetet slut och kvällsvarden äten, men folket satt uppe och språkade. Det var längesedan de hade varit i skogen en sommarnatt, och det föreföll, som om de inte hade råd att lägga sig att sova. Full dager var det, och fäbodjäntorna sysslade ivrigt med sina handarbeten, men emellanåt lyfte de huvudet, sågo inåt skogen och logo för sig själva. "Ja, nu är vi här igen," sade de, och bygden sjönk bort ur deras sinnen med all sin oro, och skogen omslöt dem med sin tysta frid. När de hemma vid gården tänkte på att de skulle gå ensamma i skogen hela sommaren, kunde de knappt förstå hur de skulle härda ut med detta, men så snart de voro framme vid fäbodarna, kände de, att här hade de ändå sin bästa tid.
Från ett par fäbodar, som lågo i närheten, hade unga flickor och karlar kommit för att hälsa på, så att det var rätt mycket folk, som hade slagit sig ner i gräset framför stugorna, men något samtal ville inte komma i gång. Karlarna skulle vända om ner till hemmet nästa dag, och fäbodjäntorna gåvo dem små uppdrag och bådo dem föra hälsningar neråt bygden. Det var ungefär allt, som sades.
Då såg den äldsta av jäntorna upp från arbetet och sade helt muntert: "Vi borde inte behöva ha de så tyst på fäbodvallen i kväll, för vi har med oss två, som brukar tycka om att berätta. Den ene är Klement Larsson, som sitter här bredvid mig, och den andre är Bärnhard från Sunnansjö, som står därborta och titta oppåt Blacksåsen. Nu tycker jag, att vi borde be dem tala om var sin historia för oss, och jag lovar, att till den, som roar mest, ska jag ge den här halsduken, som jag håller på att sticka."
Detta förslag vann stort bifall. De två, som skulle tävla, gjorde förstås några invändningar, men gåvo snart med sig. Klement bad, att Bärnhard skulle börja, och det hade denne ingenting emot. Han kände inte mycket till Klement Larsson, men han förmodade, att denne skulle komma med någon gammal historia om gastar och troll, och som han visste, att folk gärna lyssnar till sådant, ansåg han det klokast att välja något av samma slag.
"För flera hundra år sedan," sade han, "hände det, att en prost här i Delsbo var ute och red en nyårsnatt mitt i täta skogen. Han satt till häst, klädd i päls och skinnluva, och på sadelknappen hade han en väska, där han förvarade nattvardskärlen, handboken och prästkappan. Han hade varit kallad i sockenbud långt borta i skogsbygden, och han hade suttit och talat vid den sjuke, tills det hade blivit sena kvällen. Nu äntligen var ha på hemvägen, men han trodde inte, att han skulle hinna fram till prostgården förrän långt efter midnatt.
När han nu måste färdas omkring på hästryggen och inte fick ligga stilla i sin säng var han glad, att det inte var någon svår natt att vara ute i. Det var blidväder med stilla luft och mulen himmel. Fullmånen vandrade stor och rund bakom molnen och gav ljus, fast det inte själv syntes. Om inte den smulan månsken hade varit, skulle han ha haft svårt att skilja stig från mark, för det var barvinter och allting hade samma brungråa färg.
Den där natten red prosten en häst, som han satte stort värde på. Den var stark, uthållig och nära nog så klok som en människa. Bland annat förstod den sig på att hitta hem från vilket ställe i socknen som helst. Det hade prosten märkt flera gånger, och han litade så säkert på detta, att han aldrig brydde sig om att tänka på vägen, när han red den hästen. Sålunda kom han nu också ridande mitt i gråa natten och villande skogen med tyglarna hängande lösa och tankarna långt borta.
Prosten satt och tänkte på den predikan han skulle hålla nästa dag och på mycket annat dessutom, och det dröjde en bra stund innan det föll honom in att ta reda på hur långt han hade hunnit på hemvägen. När han till sist såg opp och märkte, att skogen stod lika tät omkring honom som vid resans början, blev han ganska förvånad. Han hade nu ridit så länge, att han borde ha kommit till den odlade delen av socknen.
Det var på samma sätt i Delsbo då som nu. Kyrkan och prostgården och alla stora gårdar och byar låg norrut i socknen omkring Dellen, och söderut fanns det bara skogar och berg. När prosten såg, att han ännu befann sig i obygden, visste han alltså, att han var kvar i södra delen av socknen, och att han nu måste färdas mot norr för att komma hem. Men detta var just var han tyckte att han inte gjorde. Han hade varken måne eller stjärnor att rätta sig efter, men han var en av dem, som har väderstrecken i huvudet, och han hade en bestämd känsla av att han red mot söder eller kanske mot öster.
Det var hans mening att vända hästen genast, men så hejdade han sig. Hästen hade aldrig gått vilse förut, och den gjorde det nog inte nu heller. Det var troligare, att det var han själv, som misstog sig. Han hade varit långt borta med sina tankar och inte följt med vägen. Och så lät han hästen fortsätta i den gamla riktningen och försjönk på nytt i sina funderingar.
Men strax därpå slog en stor gren till honom så häftigt, att den höll på att sopa honom från hästryggen. Då förstod han, att han måste ta reda på vart han hade kommit.
Han såg mot marken och märkte, att han färdades på mjuk mossa, där det inte fanns någon upptrampad stig. Hästen gick på ganska raskt i alla fall och visade ingen tvekan. Men alldeles som nyss förut kände sig prosten övertygad, att den gick åt orätt håll.
Den gången dröjde han inte att gripa in. Han fattade tyglarna, tvang hästen att vända och lyckades också att föra den tillbaka till stigen. Men knappast var den där, förrän den gjorde en omväg och på nytt begav sig rakt inåt skogen.
Prosten var så viss om att den gick orätt, som det gärna var möjligt, men när hästen var så envis, tänkte han, att den möjligen ville söka sig fram till en bättre väg, och så lät han den fortsätta.
Hästen redde sig väl, fastän den inte hade någon stig att följa. Stod en bergklint i vägen, klättrade den oppför den lika vig som en get, och när det sedan bar utför, satte de fötterna samman och kanade utför de branta hällarna.
'Måtte han bara hitta tillbaka hem före kyrkdags!' tänkte prosten. 'Jag undrar vad för min Delsbofolket skulle hålla, om jag inte komme i tid till kyrkan.'
Han fick inte längre grubbla över detta, för han kom helt hastigt fram till en plats, som han kände igen. Det var en liten mörk tjärn, där han hade legat på fiske förra sommaren. Nu såg han, att det stod just så till, som han hade fruktat. Han var djupt inne i skogstrakten, och hästen strävade fram mot sydost. Den tycktes riktigt ha föresatt sig att bära honom så långt bort från kyrka och prästgård som möjligt.
Prosten sprang med all hast ur sadeln. Han kunde inte på detta sätt låta hästen föra honom bort i obygden. Han måste hem, och eftersom hästen envisades att gå åt orätt håll, beslöt han sig för att vandra till fots och leda den, tills de komme in på kända vägar. Han lindade tyglarna om armen och började vandringen. Det var inte någon lätt sak att gå genom skogen klädd i tung päls, men prosten var en stark och härdad man och inte rädd för någon ansträngning.
Hästen vållade honom emellertid nya bekymmer. Den ville inte följa honom, utan satte hovarna i marken och spjärnade emot.
Då blev prosten ond till sist. Han brukade aldrig slå den där hästen, och det tyckte han sig inte vilja göra nu heller. I stället kastade han tyglarna och gick ifrån den. 'Vi får väl skiljas åt här, eftersom du vill gå din egen väg,' sade han.
Han hade knappast gått ett par steg, förrän hästen kom efter honom, fattade ett försiktigt grepp i hans rockärm och sökte hejda honom. Prosten vände sig då om och såg hästen in i ögonen liksom för att utforska varför den betedde sig så underligt.
Efteråt kunde prosten inte riktigt förstå hur detta hade varit möjligt, men säkert är det, att så mörkt det var, så han hästens ansikte alldeles tydligt och kunde läsa i det, som om det hade varit en människas. Han förstod, att hästen befann sig i den fruktansvärdaste oro och ängslan. Den riktade en blick åt honom, som var både bedjande och förebrående. 'Jag har tjänat dig och gjort sin vilja dag efter dag,' tycktes den säga. 'Ska du inte kunna följa mig denna enda natt?'
Prosten blev rörd över den bön, som han läste i djurets ögon. Det var klart, att hästen behövde hans hjälp på ett eller annat sätt den här natten, och som han var en karlakarl, beslöt han genast, att han skulle följa den. Utan vidare dröjsmål ledde han den fram till en sten för att kunna stiga opp i sadeln. 'Gå på du!' sade han. 'Inte ska jag överge dig, eftersom du vill ha mig med. Ingen ska säga om prosten i Delsbo, att han nekar att följa någon, som är i nöd.'
Efter detta lät han hästen gå, som den ville och tänkte bara på att hålla sig kvar i sadeln. Det blev en farligt och besvärlig färd, och oppåt bar det nästan hela tiden. Skogen stod så tät omkring honom, att han inte kunde se två steg framför sig, men det förekom honom, som om de färdades oppåt ett högt berg. Hästen krånglade sig oppför vådliga branter. Om det hade varit prosten själv, som hade styrt, skulle han aldrig ha tänkt på att föra fram en häst genom sådan mark. 'Du ämnar väl aldrig dig opp på Blacksåsen heller?' sade prosten och skrattade litet på samma gång, för han visste, att Blacksåsen var ett av de högsta bergen i Hälsingland.
Mittunder ritten började prosten märka, att han och hästen inte var de enda, som färdades ute den natten. Han hörde hur stenar rullade undan och hur grenar brötos. Det lät, som när stora djur banar sin väg genom skogen. Han visste, att det fanns gott om vargar där i trakten, och han undrade om hästen ville föra honom till en kamp mot vilddjuren.
Oppåt och oppåt bar det, och ju högre de kom, desto glesare blev skogen.
Äntligen red de framåt en nästan kal bergsrygg, där prosten kunde se sig omkring åt alla håll. Han såg ut över omätliga sträckor av land, som gick opp och ner i klackar och klintar och överallt låg täckt av dystra skogar. Så mörkt, som det var, hade han svårt att finna någon reda i detta, men snart fick han klart för dig var han befann sig.
'Jo jo män, är det Blacksåsen, som jag har ridit opp på,' tänkte han. 'Det kan inte vara något annat berg. Där i väster ser jag Järvsö klack, och i öster blänker havet omkring Agön. Oppe i norr ser jag också något, som skiner. Det är nog Dellen. Och här i djupet under mig ser jag den vita röken från Nianforsen. Ja, det är Blacksåsen, som jag har kommit opp på. Det var också ett äventyr!'
När de var oppe på högsta toppen av berget, stannade hästen bakom en yvig gran, som om den ville hålla sig dold där. Prosten böjde sig fram och förde undan grenarna, så att han fick fri utsikt.
Bergets kala hjässa låg framför honom, men det var inte tomt och öde där, som han hade väntat. Mittpå den öppna platsen låg ett stort klippblock, och runt om detta var många vilda djur församlade. Det såg ut, tyckte prosten, som om de vore ditkomna för att hålla något slags ting.
Närmast intill den stora stenen såg prosten björnarna, som var så tungt och fast byggda, att de liknade pälsklädda klippblock. De hade lagt sig ner och blinkade otåligt med de små ögonen. Den märktes, att de hade svårt för att hålla sig vakna. Bakom dem satt några hundra vargar i täta leder. De var inte sömniga utan mer livliga mitt i vintermörkret än någonsin om sommaren. De satt på bakbenen som hundar, piskade marken med svansarna och flämtade häftigt, med tungan hängande långt ut ur gapet. Bakom vargarna smög lodjuren omkring, styvbenta och klumpiga, lika stora, vanskapade kattor. De tycktes sky att visa sig för de andra djuren och fräste då någon kom dem nära. Ledet bakom lodjuren intogs av järvarna, som hade hundansikte och björnpäls. De trivdes inte på marken, utan trampade otåligt med sina breda fötter och längtade att få komma opp i träden. Och bakom dessa, över hela platsen ända bort till skogsbrynet, tumlade rävarna, vesslorna, mårdarna, som alla var små och synnerligen skönt skapade, men hade en än mera vild och blodtörstig uppsyn än de större djuren.
Allt detta såg prosten mycket väl, därför att hela platsen var upplyst. På den höga stenen i mitten stod nämligen skogsrået och höll i handen ett tallvedsbloss, som brann med hög, röd låga. Rået var högt, som det högsta träd i skogen, hade granriskappa och grankotthår. Det stod alldeles stilla, med ansiktet vänt mot skogen. Det spejade och lyssnade.
Fastän prosten såg alltihop fullkomligt tydligt, var han så förvånad, att han liksom ville strida emot och inte tro sina egna ögons vittnesbörd. 'Det är ju alldeles omöjligt, det här,' tänkte han. 'Jag har ridit omkring för länge i skogsmörkret. Det är en inbillning, som har fått makt med mig.'
Men i alla fall gav han med största iver akt på allting, och han undrade vad han skulle få se, och vad som skulle komma att hända.
Han behövde inte vänta länge, förrän nerifrån skogen ljöd en liten pinglande skälla. Och strax hörde han buller av steg och av bristande grenar, såsom när en mängd djur bryter fram genom vildmarken.
Det var en stor skara husdjur, som kom opp på berget. De tågade fram ur skogen i sådan ordning, som om de skulle ha varit på väg till fäboden. Först gick skällkon, sedan tjuren, så de andra korna och därefter ungkreatur och kalvar. Fåren följde dem i en tät skock, så kom getterna och sist ett par hästar och föl. Vallhunden gick vid sidan av hjorden, men varken vallgosse eller vallpiga ledsagade den.
Prosten tyckte, att det var hjärtskärande att se tamdjuren komma tågande rätt mot rovdjuren. Han skulle ha velat ställa sig i vägen för dem och skrika åt dem att stanna, men han förstod nog, att det inte var i någon människas makt att hejda boskapens vandring denna natt, och han höll sig stilla.
Det var lätt att se, att tamdjuren plågades inför det, som de hade att gå till mötes. De såg eländiga och ängsliga ut. Om det så var skällkon, skred hon framåt med hängande huvud och modlösa steg. Getterna hade inte lust varken att leka eller stångas. Hästarna försökte att hålla sig käcka, men hela deras kropp riste av skräck. Allra ömkligast såg vallhunden ut. Den höll svansen mellan benen och nästan kröp utefter marken.
Skällkon ledde tåget ända fram till skogsrået, som stod på stenen på berget topp. Den gick runt omkring stenen och vände så tillbaka mot skogen, utan att något av vilddjuren rörde den. Och på samma sätt vandrade all boskap oantastad förbi vilddjuren.
Medan kreaturen drog förbi, såg prosten, att skogsrået sänkte sin tallvedsfackla över en och annan av dem och vände den neråt.
För var gång detta skedde, bröt rovdjuren ut i ett högt, glatt rytande framför allt om det var över en ko eller något annat storkreatur, som facklan sänktes, men det kreatur, som såg facklan vändas över sig, skrek högt och gällt, som om det skulle ha fått en kniv i köttet, och hela den flock, som det tillhörde, bröt också ut i klagan.
Nu började prosten förstå vad det var han såg. Han hade allt hört talas förut om detta, att djuren i Delsbo samlade på Blacksåsen var nyårsnatt, för att skogsrået skulle utmärka vilka tamdjur, som under nästa år skulle falla i rovdjurens våld. Han kände en stor ömkan med de arma kreaturen, som var under vilddjursvälde, fast de väl inte borde ha någon annan herre än människan.
Knappast hade den först flocken dragit bort, förrän det återigen hördes skällklang nerifrån skogen och boskapen från en annan gård kom tågande opp på bergstoppen. Den gick i samma ordning som den föregående och vandrade fram till skogsrået, som stod där strängt och allvarligt och märkte ut djur efter djur för döden. Och efter denna flock kom skara på skara utan avbrott. Somliga flockar utgjordes blott av ett par getter. Det var tydligt, att dessa kom från små torftiga hem, men fram till skogsrået måste de, och varken de ena eller de andra blev skonade.
Prosten tänkte på Delsbobönderna, som hade så mycken kärlek för sina husdjur. 'Visste de bara om detta, skulle de väl inte låta det fortgå så här,' tänkte han. 'De skulle väl våga sitt eget liv hellre än att låta sin boskap vandra fram mellan björnar och vargar och få sin dom av skogsrået.'
Den sista flocken, som trädde fram, var prästgårdsboskapen. Prosten kände igen skällkons klocka redan på långt håll, och det måtte också hästen ha gjort. Den började skälva i alla leder och betäcktes av svett. 'Jaså, nu är det din tur att gå förbi skogsrået och få sin dom,' sade prosten till hästen. 'Men var inte rädd du! Jag förstår nog varför du har fört mig hit, och jag ska inte överge dig.'
Den präktiga prästgårdsboskapen kom i ett långt tåg fram ur skogen och gick mot skogsrået och vilddjuren. Den sista i raden var hästen, som hade fört sin husbonde opp på Blacksåsen. Prosten hade inte stigit ur sadeln, utan satt kvar där och lät djuren bära honom fram mot skogsrået.
Han hade varken bössa eller kniv till sitt försvar, men han hade tagit fram handboken och satt med den tryckt mot sitt bröst, när han nu gav sig i kamp med styggelsen.
Till en början var det, som skulle ingen ha märkt honom. Prästgårdsboskapen gick förbi skogsrået på samma sätt som de andra hoparna. Skogsrået sänkte inte tallvedsfacklan över något av djuren. Först när den kloka hästen kom, gjorde det en rörelse för att utmärka den för döden.
Men i detsamma sträckte prosten opp handboken, och fackelskenet föll på korset på bokpärmen. Skogsrået gav till ett högt och gällt skrik, och blosset föll ur dess hand ner på marken.
Lågan slocknade genast, och i den plötsliga övergången från ljus till mörker kunde prosten ingenting se. Ingenting hörde han heller. Omkring honom rådde samma djupa tystnad, som det brukade vara om vintern i vildmarken.
Då delade dig hastigt de tunga molnen, som täckte himlen, och genom rämnan trädde fullmånen och kastade ljus ner till marken. Och nu såg prosten, att han och hästen stod ensamma på Blacksåsens topp. Inte ett enda av de många vilddjuren fanns kvar där. Marken var inte opptrampad av alla boskapshjordarna, som hade gått över den. Men själv satt han med handboken sträckt framför sig, och hästen under honom stod skälvande och badade i svett.
När prosten hade ridit nerför berget och kom hem till sig gård, visste han inte mer om det var en dröm eller syn eller verklighet, det, som hade hade sett. Men att det var en maning till honom att tänka på de arma djuren, som var under vilddjursvälde, det förstod han. Och han predikade så väldeligen för Delsbobönderna, att i hans tid blev alla vargar och björnar utrotade här i socknen, fast de lär nog ha kommit tillbaka, sedan han var borta."
Här slutade Bärnhard sin berättelse.
Skogsrået framställs som allierad med vilddjuren, och som ett hot mot tamdjuren. En präst får en inblick i detta, och beslutar efter sitt skakande möte med skogsrået, att arbeta för att "beskydda" de tamdjur "som var under vilddjursvälde, fast de väl inte borde ha någon annan herre än människan.". Resultatet av detta blev "att i hans tid blev alla vargar och björnar utrotade här i socknen"...
Nils Holgersson är skriven för barn. De förväntades nog inte reflektera över att de "arma" tamdjuren, när de väl har räddats från vilddjuren, i de flesta fall blir minst lika grymt slaktade - av just människorna. Och över att berättelsens sensmoral alltså blir ganska så cynisk. Jag tror inte jag reflekterade över detta, jag heller, när jag först läste berättelsen.
Jag läste den hösten 1962, när jag var sju år. Jag hade fått boken av min lärarinna i Gubbängsskolan, Tyra Tjernberg. Berättelsen gjorde ett mycket starkt intryck på mig och bidrog kanske till att jag senare blev djupt fascinerad av skogsrån.
Nu ska man inte tro att Selma Lagerlöf var konsekvent negativ till skogsrån. I Gösta Berlings saga finns en annan berättelse, som är mycket mer positivt hållen. Jag återkommer till den.
Och ja, i juli 2006 kom jag själv till Blacksås. Nej, jag kom inte längre än till foten, vi hade åkt bil och klockan var kanske 23. Men det var en märklig känsla att mitt i natten stå vid det berg, där en berättelse som så trollband mig vid sjuårsåldern, utspelade sig.
--------------------------------------------
Djurens nyårsnatt
På fäbodvallen var arbetet slut och kvällsvarden äten, men folket satt uppe och språkade. Det var längesedan de hade varit i skogen en sommarnatt, och det föreföll, som om de inte hade råd att lägga sig att sova. Full dager var det, och fäbodjäntorna sysslade ivrigt med sina handarbeten, men emellanåt lyfte de huvudet, sågo inåt skogen och logo för sig själva. "Ja, nu är vi här igen," sade de, och bygden sjönk bort ur deras sinnen med all sin oro, och skogen omslöt dem med sin tysta frid. När de hemma vid gården tänkte på att de skulle gå ensamma i skogen hela sommaren, kunde de knappt förstå hur de skulle härda ut med detta, men så snart de voro framme vid fäbodarna, kände de, att här hade de ändå sin bästa tid.
Från ett par fäbodar, som lågo i närheten, hade unga flickor och karlar kommit för att hälsa på, så att det var rätt mycket folk, som hade slagit sig ner i gräset framför stugorna, men något samtal ville inte komma i gång. Karlarna skulle vända om ner till hemmet nästa dag, och fäbodjäntorna gåvo dem små uppdrag och bådo dem föra hälsningar neråt bygden. Det var ungefär allt, som sades.
Då såg den äldsta av jäntorna upp från arbetet och sade helt muntert: "Vi borde inte behöva ha de så tyst på fäbodvallen i kväll, för vi har med oss två, som brukar tycka om att berätta. Den ene är Klement Larsson, som sitter här bredvid mig, och den andre är Bärnhard från Sunnansjö, som står därborta och titta oppåt Blacksåsen. Nu tycker jag, att vi borde be dem tala om var sin historia för oss, och jag lovar, att till den, som roar mest, ska jag ge den här halsduken, som jag håller på att sticka."
Detta förslag vann stort bifall. De två, som skulle tävla, gjorde förstås några invändningar, men gåvo snart med sig. Klement bad, att Bärnhard skulle börja, och det hade denne ingenting emot. Han kände inte mycket till Klement Larsson, men han förmodade, att denne skulle komma med någon gammal historia om gastar och troll, och som han visste, att folk gärna lyssnar till sådant, ansåg han det klokast att välja något av samma slag.
"För flera hundra år sedan," sade han, "hände det, att en prost här i Delsbo var ute och red en nyårsnatt mitt i täta skogen. Han satt till häst, klädd i päls och skinnluva, och på sadelknappen hade han en väska, där han förvarade nattvardskärlen, handboken och prästkappan. Han hade varit kallad i sockenbud långt borta i skogsbygden, och han hade suttit och talat vid den sjuke, tills det hade blivit sena kvällen. Nu äntligen var ha på hemvägen, men han trodde inte, att han skulle hinna fram till prostgården förrän långt efter midnatt.
När han nu måste färdas omkring på hästryggen och inte fick ligga stilla i sin säng var han glad, att det inte var någon svår natt att vara ute i. Det var blidväder med stilla luft och mulen himmel. Fullmånen vandrade stor och rund bakom molnen och gav ljus, fast det inte själv syntes. Om inte den smulan månsken hade varit, skulle han ha haft svårt att skilja stig från mark, för det var barvinter och allting hade samma brungråa färg.
Den där natten red prosten en häst, som han satte stort värde på. Den var stark, uthållig och nära nog så klok som en människa. Bland annat förstod den sig på att hitta hem från vilket ställe i socknen som helst. Det hade prosten märkt flera gånger, och han litade så säkert på detta, att han aldrig brydde sig om att tänka på vägen, när han red den hästen. Sålunda kom han nu också ridande mitt i gråa natten och villande skogen med tyglarna hängande lösa och tankarna långt borta.
Prosten satt och tänkte på den predikan han skulle hålla nästa dag och på mycket annat dessutom, och det dröjde en bra stund innan det föll honom in att ta reda på hur långt han hade hunnit på hemvägen. När han till sist såg opp och märkte, att skogen stod lika tät omkring honom som vid resans början, blev han ganska förvånad. Han hade nu ridit så länge, att han borde ha kommit till den odlade delen av socknen.
Det var på samma sätt i Delsbo då som nu. Kyrkan och prostgården och alla stora gårdar och byar låg norrut i socknen omkring Dellen, och söderut fanns det bara skogar och berg. När prosten såg, att han ännu befann sig i obygden, visste han alltså, att han var kvar i södra delen av socknen, och att han nu måste färdas mot norr för att komma hem. Men detta var just var han tyckte att han inte gjorde. Han hade varken måne eller stjärnor att rätta sig efter, men han var en av dem, som har väderstrecken i huvudet, och han hade en bestämd känsla av att han red mot söder eller kanske mot öster.
Det var hans mening att vända hästen genast, men så hejdade han sig. Hästen hade aldrig gått vilse förut, och den gjorde det nog inte nu heller. Det var troligare, att det var han själv, som misstog sig. Han hade varit långt borta med sina tankar och inte följt med vägen. Och så lät han hästen fortsätta i den gamla riktningen och försjönk på nytt i sina funderingar.
Men strax därpå slog en stor gren till honom så häftigt, att den höll på att sopa honom från hästryggen. Då förstod han, att han måste ta reda på vart han hade kommit.
Han såg mot marken och märkte, att han färdades på mjuk mossa, där det inte fanns någon upptrampad stig. Hästen gick på ganska raskt i alla fall och visade ingen tvekan. Men alldeles som nyss förut kände sig prosten övertygad, att den gick åt orätt håll.
Den gången dröjde han inte att gripa in. Han fattade tyglarna, tvang hästen att vända och lyckades också att föra den tillbaka till stigen. Men knappast var den där, förrän den gjorde en omväg och på nytt begav sig rakt inåt skogen.
Prosten var så viss om att den gick orätt, som det gärna var möjligt, men när hästen var så envis, tänkte han, att den möjligen ville söka sig fram till en bättre väg, och så lät han den fortsätta.
Hästen redde sig väl, fastän den inte hade någon stig att följa. Stod en bergklint i vägen, klättrade den oppför den lika vig som en get, och när det sedan bar utför, satte de fötterna samman och kanade utför de branta hällarna.
'Måtte han bara hitta tillbaka hem före kyrkdags!' tänkte prosten. 'Jag undrar vad för min Delsbofolket skulle hålla, om jag inte komme i tid till kyrkan.'
Han fick inte längre grubbla över detta, för han kom helt hastigt fram till en plats, som han kände igen. Det var en liten mörk tjärn, där han hade legat på fiske förra sommaren. Nu såg han, att det stod just så till, som han hade fruktat. Han var djupt inne i skogstrakten, och hästen strävade fram mot sydost. Den tycktes riktigt ha föresatt sig att bära honom så långt bort från kyrka och prästgård som möjligt.
Prosten sprang med all hast ur sadeln. Han kunde inte på detta sätt låta hästen föra honom bort i obygden. Han måste hem, och eftersom hästen envisades att gå åt orätt håll, beslöt han sig för att vandra till fots och leda den, tills de komme in på kända vägar. Han lindade tyglarna om armen och började vandringen. Det var inte någon lätt sak att gå genom skogen klädd i tung päls, men prosten var en stark och härdad man och inte rädd för någon ansträngning.
Hästen vållade honom emellertid nya bekymmer. Den ville inte följa honom, utan satte hovarna i marken och spjärnade emot.
Då blev prosten ond till sist. Han brukade aldrig slå den där hästen, och det tyckte han sig inte vilja göra nu heller. I stället kastade han tyglarna och gick ifrån den. 'Vi får väl skiljas åt här, eftersom du vill gå din egen väg,' sade han.
Han hade knappast gått ett par steg, förrän hästen kom efter honom, fattade ett försiktigt grepp i hans rockärm och sökte hejda honom. Prosten vände sig då om och såg hästen in i ögonen liksom för att utforska varför den betedde sig så underligt.
Efteråt kunde prosten inte riktigt förstå hur detta hade varit möjligt, men säkert är det, att så mörkt det var, så han hästens ansikte alldeles tydligt och kunde läsa i det, som om det hade varit en människas. Han förstod, att hästen befann sig i den fruktansvärdaste oro och ängslan. Den riktade en blick åt honom, som var både bedjande och förebrående. 'Jag har tjänat dig och gjort sin vilja dag efter dag,' tycktes den säga. 'Ska du inte kunna följa mig denna enda natt?'
Prosten blev rörd över den bön, som han läste i djurets ögon. Det var klart, att hästen behövde hans hjälp på ett eller annat sätt den här natten, och som han var en karlakarl, beslöt han genast, att han skulle följa den. Utan vidare dröjsmål ledde han den fram till en sten för att kunna stiga opp i sadeln. 'Gå på du!' sade han. 'Inte ska jag överge dig, eftersom du vill ha mig med. Ingen ska säga om prosten i Delsbo, att han nekar att följa någon, som är i nöd.'
Efter detta lät han hästen gå, som den ville och tänkte bara på att hålla sig kvar i sadeln. Det blev en farligt och besvärlig färd, och oppåt bar det nästan hela tiden. Skogen stod så tät omkring honom, att han inte kunde se två steg framför sig, men det förekom honom, som om de färdades oppåt ett högt berg. Hästen krånglade sig oppför vådliga branter. Om det hade varit prosten själv, som hade styrt, skulle han aldrig ha tänkt på att föra fram en häst genom sådan mark. 'Du ämnar väl aldrig dig opp på Blacksåsen heller?' sade prosten och skrattade litet på samma gång, för han visste, att Blacksåsen var ett av de högsta bergen i Hälsingland.
Mittunder ritten började prosten märka, att han och hästen inte var de enda, som färdades ute den natten. Han hörde hur stenar rullade undan och hur grenar brötos. Det lät, som när stora djur banar sin väg genom skogen. Han visste, att det fanns gott om vargar där i trakten, och han undrade om hästen ville föra honom till en kamp mot vilddjuren.
Oppåt och oppåt bar det, och ju högre de kom, desto glesare blev skogen.
Äntligen red de framåt en nästan kal bergsrygg, där prosten kunde se sig omkring åt alla håll. Han såg ut över omätliga sträckor av land, som gick opp och ner i klackar och klintar och överallt låg täckt av dystra skogar. Så mörkt, som det var, hade han svårt att finna någon reda i detta, men snart fick han klart för dig var han befann sig.
'Jo jo män, är det Blacksåsen, som jag har ridit opp på,' tänkte han. 'Det kan inte vara något annat berg. Där i väster ser jag Järvsö klack, och i öster blänker havet omkring Agön. Oppe i norr ser jag också något, som skiner. Det är nog Dellen. Och här i djupet under mig ser jag den vita röken från Nianforsen. Ja, det är Blacksåsen, som jag har kommit opp på. Det var också ett äventyr!'
När de var oppe på högsta toppen av berget, stannade hästen bakom en yvig gran, som om den ville hålla sig dold där. Prosten böjde sig fram och förde undan grenarna, så att han fick fri utsikt.
Bergets kala hjässa låg framför honom, men det var inte tomt och öde där, som han hade väntat. Mittpå den öppna platsen låg ett stort klippblock, och runt om detta var många vilda djur församlade. Det såg ut, tyckte prosten, som om de vore ditkomna för att hålla något slags ting.
Närmast intill den stora stenen såg prosten björnarna, som var så tungt och fast byggda, att de liknade pälsklädda klippblock. De hade lagt sig ner och blinkade otåligt med de små ögonen. Den märktes, att de hade svårt för att hålla sig vakna. Bakom dem satt några hundra vargar i täta leder. De var inte sömniga utan mer livliga mitt i vintermörkret än någonsin om sommaren. De satt på bakbenen som hundar, piskade marken med svansarna och flämtade häftigt, med tungan hängande långt ut ur gapet. Bakom vargarna smög lodjuren omkring, styvbenta och klumpiga, lika stora, vanskapade kattor. De tycktes sky att visa sig för de andra djuren och fräste då någon kom dem nära. Ledet bakom lodjuren intogs av järvarna, som hade hundansikte och björnpäls. De trivdes inte på marken, utan trampade otåligt med sina breda fötter och längtade att få komma opp i träden. Och bakom dessa, över hela platsen ända bort till skogsbrynet, tumlade rävarna, vesslorna, mårdarna, som alla var små och synnerligen skönt skapade, men hade en än mera vild och blodtörstig uppsyn än de större djuren.
Allt detta såg prosten mycket väl, därför att hela platsen var upplyst. På den höga stenen i mitten stod nämligen skogsrået och höll i handen ett tallvedsbloss, som brann med hög, röd låga. Rået var högt, som det högsta träd i skogen, hade granriskappa och grankotthår. Det stod alldeles stilla, med ansiktet vänt mot skogen. Det spejade och lyssnade.
Fastän prosten såg alltihop fullkomligt tydligt, var han så förvånad, att han liksom ville strida emot och inte tro sina egna ögons vittnesbörd. 'Det är ju alldeles omöjligt, det här,' tänkte han. 'Jag har ridit omkring för länge i skogsmörkret. Det är en inbillning, som har fått makt med mig.'
Men i alla fall gav han med största iver akt på allting, och han undrade vad han skulle få se, och vad som skulle komma att hända.
Han behövde inte vänta länge, förrän nerifrån skogen ljöd en liten pinglande skälla. Och strax hörde han buller av steg och av bristande grenar, såsom när en mängd djur bryter fram genom vildmarken.
Det var en stor skara husdjur, som kom opp på berget. De tågade fram ur skogen i sådan ordning, som om de skulle ha varit på väg till fäboden. Först gick skällkon, sedan tjuren, så de andra korna och därefter ungkreatur och kalvar. Fåren följde dem i en tät skock, så kom getterna och sist ett par hästar och föl. Vallhunden gick vid sidan av hjorden, men varken vallgosse eller vallpiga ledsagade den.
Prosten tyckte, att det var hjärtskärande att se tamdjuren komma tågande rätt mot rovdjuren. Han skulle ha velat ställa sig i vägen för dem och skrika åt dem att stanna, men han förstod nog, att det inte var i någon människas makt att hejda boskapens vandring denna natt, och han höll sig stilla.
Det var lätt att se, att tamdjuren plågades inför det, som de hade att gå till mötes. De såg eländiga och ängsliga ut. Om det så var skällkon, skred hon framåt med hängande huvud och modlösa steg. Getterna hade inte lust varken att leka eller stångas. Hästarna försökte att hålla sig käcka, men hela deras kropp riste av skräck. Allra ömkligast såg vallhunden ut. Den höll svansen mellan benen och nästan kröp utefter marken.
Skällkon ledde tåget ända fram till skogsrået, som stod på stenen på berget topp. Den gick runt omkring stenen och vände så tillbaka mot skogen, utan att något av vilddjuren rörde den. Och på samma sätt vandrade all boskap oantastad förbi vilddjuren.
Medan kreaturen drog förbi, såg prosten, att skogsrået sänkte sin tallvedsfackla över en och annan av dem och vände den neråt.
För var gång detta skedde, bröt rovdjuren ut i ett högt, glatt rytande framför allt om det var över en ko eller något annat storkreatur, som facklan sänktes, men det kreatur, som såg facklan vändas över sig, skrek högt och gällt, som om det skulle ha fått en kniv i köttet, och hela den flock, som det tillhörde, bröt också ut i klagan.
Nu började prosten förstå vad det var han såg. Han hade allt hört talas förut om detta, att djuren i Delsbo samlade på Blacksåsen var nyårsnatt, för att skogsrået skulle utmärka vilka tamdjur, som under nästa år skulle falla i rovdjurens våld. Han kände en stor ömkan med de arma kreaturen, som var under vilddjursvälde, fast de väl inte borde ha någon annan herre än människan.
Knappast hade den först flocken dragit bort, förrän det återigen hördes skällklang nerifrån skogen och boskapen från en annan gård kom tågande opp på bergstoppen. Den gick i samma ordning som den föregående och vandrade fram till skogsrået, som stod där strängt och allvarligt och märkte ut djur efter djur för döden. Och efter denna flock kom skara på skara utan avbrott. Somliga flockar utgjordes blott av ett par getter. Det var tydligt, att dessa kom från små torftiga hem, men fram till skogsrået måste de, och varken de ena eller de andra blev skonade.
Prosten tänkte på Delsbobönderna, som hade så mycken kärlek för sina husdjur. 'Visste de bara om detta, skulle de väl inte låta det fortgå så här,' tänkte han. 'De skulle väl våga sitt eget liv hellre än att låta sin boskap vandra fram mellan björnar och vargar och få sin dom av skogsrået.'
Den sista flocken, som trädde fram, var prästgårdsboskapen. Prosten kände igen skällkons klocka redan på långt håll, och det måtte också hästen ha gjort. Den började skälva i alla leder och betäcktes av svett. 'Jaså, nu är det din tur att gå förbi skogsrået och få sin dom,' sade prosten till hästen. 'Men var inte rädd du! Jag förstår nog varför du har fört mig hit, och jag ska inte överge dig.'
Den präktiga prästgårdsboskapen kom i ett långt tåg fram ur skogen och gick mot skogsrået och vilddjuren. Den sista i raden var hästen, som hade fört sin husbonde opp på Blacksåsen. Prosten hade inte stigit ur sadeln, utan satt kvar där och lät djuren bära honom fram mot skogsrået.
Han hade varken bössa eller kniv till sitt försvar, men han hade tagit fram handboken och satt med den tryckt mot sitt bröst, när han nu gav sig i kamp med styggelsen.
Till en början var det, som skulle ingen ha märkt honom. Prästgårdsboskapen gick förbi skogsrået på samma sätt som de andra hoparna. Skogsrået sänkte inte tallvedsfacklan över något av djuren. Först när den kloka hästen kom, gjorde det en rörelse för att utmärka den för döden.
Men i detsamma sträckte prosten opp handboken, och fackelskenet föll på korset på bokpärmen. Skogsrået gav till ett högt och gällt skrik, och blosset föll ur dess hand ner på marken.
Lågan slocknade genast, och i den plötsliga övergången från ljus till mörker kunde prosten ingenting se. Ingenting hörde han heller. Omkring honom rådde samma djupa tystnad, som det brukade vara om vintern i vildmarken.
Då delade dig hastigt de tunga molnen, som täckte himlen, och genom rämnan trädde fullmånen och kastade ljus ner till marken. Och nu såg prosten, att han och hästen stod ensamma på Blacksåsens topp. Inte ett enda av de många vilddjuren fanns kvar där. Marken var inte opptrampad av alla boskapshjordarna, som hade gått över den. Men själv satt han med handboken sträckt framför sig, och hästen under honom stod skälvande och badade i svett.
När prosten hade ridit nerför berget och kom hem till sig gård, visste han inte mer om det var en dröm eller syn eller verklighet, det, som hade hade sett. Men att det var en maning till honom att tänka på de arma djuren, som var under vilddjursvälde, det förstod han. Och han predikade så väldeligen för Delsbobönderna, att i hans tid blev alla vargar och björnar utrotade här i socknen, fast de lär nog ha kommit tillbaka, sedan han var borta."
Här slutade Bärnhard sin berättelse.
fredag, mars 02, 2012
Gotfred Appel återbesökt
Jag kan inte riktigt slita mig från Gotfred Appel. Jag läste ju "Blekingegadeligen" för ett tag sen, och kom på så sätt att tänka på denne danske oortodoxe maoist, som jag väl inte har funderat på de senaste årtiondena.
Appel är väl efter "Blekingegadeligan" närmast känd för att han startade den danska grupp som (efter att han själv och hans hustru Ulla Hauton först uteslöts!) under 80-talet urartade till en bankrånarliga, som rånade banker och gav pengarna till den palestinska gerillaorganisationen PFLP. Tidigare var han mest känd i relativt perifera kretsar på vänsterkanten för sin "mutteori".
Vad var då "mutteorin". Om man ersätter Appels hårdkokta prosa med mer "moderna" och nyanserade formuleringar ser den ut ungefär så här.
Om man bortser från det lite mer problematiska "östblocket" (som ju numera till större delen inte längre finns) kan världen delas upp i de högt utvecklade kapitalistiska länderna och de fattigare länderna i "tredje världen". Det finns en speciellt typ av relation mellan dessa två kategorier av länder. De imperialistiska västländerna har byggt sitt välstånd på utsugningen av tredje världen. Först genom ren kolonisering, sedan genom bland annat kapitalexport och ojämnt utbyte på alla plan. Och genom att militärt och politiskt backa upp västvänliga regimer i dessa länder som en garant för att västbolagen kan fortsätta att dominera och snedvrida dessa länders ekonomi.
Detta kan verka marxistiskt allmängods, men sedan kommer det specifikt appelianska. Genom utsugningen av tredje världen kan borgarklassram i väst skapa en social stabilitet genom att göra eftergifter till arbetarklassen och befolkningen som vore omöjliga i ett tredje världen-land. Dessa eftergifter ("mutor" i Appels mer drastiska terminologi!) är en garant för att inga socialistiska revolutioner ska kunna ske i västländerna så länge inte tredje världen reser sig. För det relativa välståndet i västvärlden gör att arbetarklasen och andra undertryckta grupper trots allt har det så (relativt) bra att de inte skulle vilja riskera sin, återigen relativa, trygghet genom en öppen konfrontation med den härskande klassen.
Man vet vad man har men inte vad man får. Om man i stort sett har ordentligt med mat, tak över huvudet, semester, folkpension etc. stämmer Marx berömda formulering inte längre helt och hållet: "Arbetarklassen har inget att förlora utom sina bojor, men den har en värld att vinna"...
Därför kommer alltså inga socialistiska samhällsomvandlingar att ske i de avancerade kapitalistiska länderna förrän den ojämna relationen mellan denna och tredje världens länder bryts. Och denna kommer i sin tur inte att brytas förrän socialistiska revolutioner har segrat i tredje världen.
Nåväl, det här är dels kanske en ganska så välvillig tolkning av Appel, en light-version, dels som sagt inte riktigt hans eget språkbruk. Hans texter är litterärt sett en blandning av en hårdför "marxist-leninistisk" prosa - och ett till och från hejdlöst moraliserande.
Han kan låta exempelvis så här ( i en polemik från 1968 mot svenska KFML:s tidning Gnistan):
"När GNISTAN således hårdnackat förnekar varje samband mellan arbetarklassens stigande levnadsstandard och utsugningen av kolonierna, är det ett uttryck för en europeisk-chauvinistisk och en i realiteten rasistisk vägran att erkänna att den vita västeuropeiska "civilisationen" är uppbyggd på högar och åter högar av färgade människors liv. Det är i verkligheten ett uttryck för en feg och avtrubbad vägran att öppet erkänna att den vita västeuropeiske imperialismen - att vita människor - har härjat och bränt, mördat och skändat, rövat och plundrat i hela den övriga världen, för att själva skaffa sig en människovärdig tillvaro. Det är en renodlat opportunistisk vägran att öppet erkänna att den västeuropeiska arbetarklassen aldrig har fått obehagliga förnimmelser i magen av att äta av imperialisternas väldukade bord, som dignar av stöldgods.".
Detta moraliserande mot den västeuropeiska arbetarklasen är ju lite pinsamt, idealistiskt och inte speciellt marxistiskt. Men det går som sagt att översätta hans retorik till mer nyanserade formuleringar och sedan diskutera dem.
Men vem var då Appel, bortsett från mutteorin? Han blev maoist på sextiotalet och bildade den första maoistgruppen i Danmark. Men hans maoism var av en ganska ovanlig typ. Den var framförallt ovanligt självständig. Han ägnade sig minst ett år åt att försöka överyga personalen på den kinesiska ambassaden i Köpenhamn om "mutteorins" riktighet. Resulatet blev att Kina i sommaren 1969 bröt alla kontakter med Appels grupp.
I hans ganska udda bok "Mao, Komintern och Liu Shao-chi" som gavs ut av Rabén och Sjögren 1971, ser man ytterligare prov på hans självständighet från Kina. Ja, han hyllar förvisso Mao och den kinesiska kulturrevolutionen och menar att denna räddade Kina från att urarta som Sovjet. Men han närmast fnyser åt den officiella kinesiska historieskrivingen. Liu Shao-chi var inte alls någon medveten Kouminangagent sedan 20-talet, som kineserna hävdade. Nej, det stora problemet var att Liu slaviskt följde Stalin. Stalin var nu visserligen en stor marxist enligt Appel - men en som i stort sett gjorde fel i allt. Han jämför Stalin med - Tycho Brahe (!), som var en stor (dansk) vetenskapsman, men som försökte rädda en världsbild där jorden var i universums centrum. Stalin menade väl, trodde Appel, men hans politik ledde till katastrof. Denna katastrof kunde undvikas i Kina - tack vare "kulturrevolutionen".
Förvirrat? Javisst, men det visar i alla fall att Appel i motsats till de flesta andra maoister, faktiskt tänkte själv. Han går dessutom hänsynslöst igenom några av anklagelserna mot Liu och visar att de inte stämmer - att saker denne sagt ryckts lös från sitt sammanhang
Så till exempel anklagades Llu under kulturrevolutionen för att han under 40-talet skulle ha sagt att Kina behövde mer kapitalism, inte mindre., Men, som Appel visar, fanns det under denna tid liknade citat från andra höga kinesiska ledare, även från Mao själv. Anledningen till detta var att det kinesiska kommunistpartiet (KKP) under den tiden var för en allians med den "nationella borgerligheten".
En sak man kan fråga sig (och det gäller inte endast Appel, utan även en del andra intelligenta maoister i väst under den tiden) är varför han inte såg det faktum att KKP så gärna förvrängde sanningen och ersatte marxistisk analys med fnoskiga konspirationsteorier som någon form av problem. Skulle världens främsta revolutionära ledarskap verkligen inte kommit längre? Sådana frågor verkade vare sig Appel eller de andra ställa sig även om de själva genomskådade mycket av den kinesiska retoriken. Man kan fråga sig varför.
Några som aldrig genomskådade någonting som kom från Kina var dock svenska KFML. Appel vann lekande lätt i polemiken mot dem, när de faktiskt absurt nog försökte förneka sambandet mellan tredje värdens misär och eftergifterna till arbetarklassen och befolkningen i västvärlden. KFML verkade här, liksom på andra områden, helt enkelt sakna förmågan att använda stora hjärnan till något annat än att repetera utantilläxor.
Men hur ska man se på Appels teori, i den försiktiga light-version jag har formulerat här? Jag vet faktiskt inte.
I inget land i den avancerade kapitalistiska västvärlden har man någonsin kommit ens i närheten av att avskaffa kapitalismen. Alla SOCIALA revolutioner efter ryska revolutionen (som i sig skedde i ett efterblivet land!) har skett i tredje världen. Nästan alla dessa kvävdes i och för sig sedan mer eller mindre av stalinistiska ledarskap, men faktum kvarstår. Endast i tredje världen-länder har vi haft massrörelser som lett till kapitalismens störtande. Något sådant har vi inte sett i något avancerat kapitalistiskt land - någonstans.
Detta trots att det inte saknats en mångfald små (och i det tidiga 1900-talet några ganska så stora) grupper som under hela perioden ställt sig uppgiften att försöka genomföra det.
Det närmaste vi kommit var väl Frankrike 1968 och Portugal 1974-75. Men det lyckades inte där heller, och den appelianska synen var förstås att detta inte var någon tillfällighet….
Idag är ju dessutom den enda kontinent där vänstern har det politiska initiativet Latinamerika - en del av tredje världen...
Även om Appel gick på tok för långt lutar jag åt att han kan ha rätt i att sociala rörelser i länder som är ekonomiskt underordnade med nödvändighet måste spela en central roll och skapa den dynamik som en gång förhoppningsvis kommer att leda till kapitalismens avskaffande.
Appel var en sekterist med illusioner om den maostalinistiska diktaturen i Kina. Han startade en grupp som efter att de väl uteslutit sin egen grundare drog någon form av absurd slutsats av Appels teorier - de rånade banker och gav pengarna till en gerillagrupp i tredje världen.
Men han har ändå ställt några frågor som ännu inte har fått något DEFINITIVT svar. Det är i sig inte illa.
_____________________________________
Se också Gotfred Appel och "könskampen" .
Appel är väl efter "Blekingegadeligan" närmast känd för att han startade den danska grupp som (efter att han själv och hans hustru Ulla Hauton först uteslöts!) under 80-talet urartade till en bankrånarliga, som rånade banker och gav pengarna till den palestinska gerillaorganisationen PFLP. Tidigare var han mest känd i relativt perifera kretsar på vänsterkanten för sin "mutteori".
Vad var då "mutteorin". Om man ersätter Appels hårdkokta prosa med mer "moderna" och nyanserade formuleringar ser den ut ungefär så här.
Om man bortser från det lite mer problematiska "östblocket" (som ju numera till större delen inte längre finns) kan världen delas upp i de högt utvecklade kapitalistiska länderna och de fattigare länderna i "tredje världen". Det finns en speciellt typ av relation mellan dessa två kategorier av länder. De imperialistiska västländerna har byggt sitt välstånd på utsugningen av tredje världen. Först genom ren kolonisering, sedan genom bland annat kapitalexport och ojämnt utbyte på alla plan. Och genom att militärt och politiskt backa upp västvänliga regimer i dessa länder som en garant för att västbolagen kan fortsätta att dominera och snedvrida dessa länders ekonomi.
Detta kan verka marxistiskt allmängods, men sedan kommer det specifikt appelianska. Genom utsugningen av tredje världen kan borgarklassram i väst skapa en social stabilitet genom att göra eftergifter till arbetarklassen och befolkningen som vore omöjliga i ett tredje världen-land. Dessa eftergifter ("mutor" i Appels mer drastiska terminologi!) är en garant för att inga socialistiska revolutioner ska kunna ske i västländerna så länge inte tredje världen reser sig. För det relativa välståndet i västvärlden gör att arbetarklasen och andra undertryckta grupper trots allt har det så (relativt) bra att de inte skulle vilja riskera sin, återigen relativa, trygghet genom en öppen konfrontation med den härskande klassen.
Man vet vad man har men inte vad man får. Om man i stort sett har ordentligt med mat, tak över huvudet, semester, folkpension etc. stämmer Marx berömda formulering inte längre helt och hållet: "Arbetarklassen har inget att förlora utom sina bojor, men den har en värld att vinna"...
Därför kommer alltså inga socialistiska samhällsomvandlingar att ske i de avancerade kapitalistiska länderna förrän den ojämna relationen mellan denna och tredje världens länder bryts. Och denna kommer i sin tur inte att brytas förrän socialistiska revolutioner har segrat i tredje världen.
Nåväl, det här är dels kanske en ganska så välvillig tolkning av Appel, en light-version, dels som sagt inte riktigt hans eget språkbruk. Hans texter är litterärt sett en blandning av en hårdför "marxist-leninistisk" prosa - och ett till och från hejdlöst moraliserande.
Han kan låta exempelvis så här ( i en polemik från 1968 mot svenska KFML:s tidning Gnistan):
"När GNISTAN således hårdnackat förnekar varje samband mellan arbetarklassens stigande levnadsstandard och utsugningen av kolonierna, är det ett uttryck för en europeisk-chauvinistisk och en i realiteten rasistisk vägran att erkänna att den vita västeuropeiska "civilisationen" är uppbyggd på högar och åter högar av färgade människors liv. Det är i verkligheten ett uttryck för en feg och avtrubbad vägran att öppet erkänna att den vita västeuropeiske imperialismen - att vita människor - har härjat och bränt, mördat och skändat, rövat och plundrat i hela den övriga världen, för att själva skaffa sig en människovärdig tillvaro. Det är en renodlat opportunistisk vägran att öppet erkänna att den västeuropeiska arbetarklassen aldrig har fått obehagliga förnimmelser i magen av att äta av imperialisternas väldukade bord, som dignar av stöldgods.".
Detta moraliserande mot den västeuropeiska arbetarklasen är ju lite pinsamt, idealistiskt och inte speciellt marxistiskt. Men det går som sagt att översätta hans retorik till mer nyanserade formuleringar och sedan diskutera dem.
Men vem var då Appel, bortsett från mutteorin? Han blev maoist på sextiotalet och bildade den första maoistgruppen i Danmark. Men hans maoism var av en ganska ovanlig typ. Den var framförallt ovanligt självständig. Han ägnade sig minst ett år åt att försöka överyga personalen på den kinesiska ambassaden i Köpenhamn om "mutteorins" riktighet. Resulatet blev att Kina i sommaren 1969 bröt alla kontakter med Appels grupp.
I hans ganska udda bok "Mao, Komintern och Liu Shao-chi" som gavs ut av Rabén och Sjögren 1971, ser man ytterligare prov på hans självständighet från Kina. Ja, han hyllar förvisso Mao och den kinesiska kulturrevolutionen och menar att denna räddade Kina från att urarta som Sovjet. Men han närmast fnyser åt den officiella kinesiska historieskrivingen. Liu Shao-chi var inte alls någon medveten Kouminangagent sedan 20-talet, som kineserna hävdade. Nej, det stora problemet var att Liu slaviskt följde Stalin. Stalin var nu visserligen en stor marxist enligt Appel - men en som i stort sett gjorde fel i allt. Han jämför Stalin med - Tycho Brahe (!), som var en stor (dansk) vetenskapsman, men som försökte rädda en världsbild där jorden var i universums centrum. Stalin menade väl, trodde Appel, men hans politik ledde till katastrof. Denna katastrof kunde undvikas i Kina - tack vare "kulturrevolutionen".
Förvirrat? Javisst, men det visar i alla fall att Appel i motsats till de flesta andra maoister, faktiskt tänkte själv. Han går dessutom hänsynslöst igenom några av anklagelserna mot Liu och visar att de inte stämmer - att saker denne sagt ryckts lös från sitt sammanhang
Så till exempel anklagades Llu under kulturrevolutionen för att han under 40-talet skulle ha sagt att Kina behövde mer kapitalism, inte mindre., Men, som Appel visar, fanns det under denna tid liknade citat från andra höga kinesiska ledare, även från Mao själv. Anledningen till detta var att det kinesiska kommunistpartiet (KKP) under den tiden var för en allians med den "nationella borgerligheten".
En sak man kan fråga sig (och det gäller inte endast Appel, utan även en del andra intelligenta maoister i väst under den tiden) är varför han inte såg det faktum att KKP så gärna förvrängde sanningen och ersatte marxistisk analys med fnoskiga konspirationsteorier som någon form av problem. Skulle världens främsta revolutionära ledarskap verkligen inte kommit längre? Sådana frågor verkade vare sig Appel eller de andra ställa sig även om de själva genomskådade mycket av den kinesiska retoriken. Man kan fråga sig varför.
Några som aldrig genomskådade någonting som kom från Kina var dock svenska KFML. Appel vann lekande lätt i polemiken mot dem, när de faktiskt absurt nog försökte förneka sambandet mellan tredje värdens misär och eftergifterna till arbetarklassen och befolkningen i västvärlden. KFML verkade här, liksom på andra områden, helt enkelt sakna förmågan att använda stora hjärnan till något annat än att repetera utantilläxor.
Men hur ska man se på Appels teori, i den försiktiga light-version jag har formulerat här? Jag vet faktiskt inte.
I inget land i den avancerade kapitalistiska västvärlden har man någonsin kommit ens i närheten av att avskaffa kapitalismen. Alla SOCIALA revolutioner efter ryska revolutionen (som i sig skedde i ett efterblivet land!) har skett i tredje världen. Nästan alla dessa kvävdes i och för sig sedan mer eller mindre av stalinistiska ledarskap, men faktum kvarstår. Endast i tredje världen-länder har vi haft massrörelser som lett till kapitalismens störtande. Något sådant har vi inte sett i något avancerat kapitalistiskt land - någonstans.
Detta trots att det inte saknats en mångfald små (och i det tidiga 1900-talet några ganska så stora) grupper som under hela perioden ställt sig uppgiften att försöka genomföra det.
Det närmaste vi kommit var väl Frankrike 1968 och Portugal 1974-75. Men det lyckades inte där heller, och den appelianska synen var förstås att detta inte var någon tillfällighet….
Idag är ju dessutom den enda kontinent där vänstern har det politiska initiativet Latinamerika - en del av tredje världen...
Även om Appel gick på tok för långt lutar jag åt att han kan ha rätt i att sociala rörelser i länder som är ekonomiskt underordnade med nödvändighet måste spela en central roll och skapa den dynamik som en gång förhoppningsvis kommer att leda till kapitalismens avskaffande.
Appel var en sekterist med illusioner om den maostalinistiska diktaturen i Kina. Han startade en grupp som efter att de väl uteslutit sin egen grundare drog någon form av absurd slutsats av Appels teorier - de rånade banker och gav pengarna till en gerillagrupp i tredje världen.
Men han har ändå ställt några frågor som ännu inte har fått något DEFINITIVT svar. Det är i sig inte illa.
_____________________________________
Se också Gotfred Appel och "könskampen" .
torsdag, mars 01, 2012
Nyårsdagen
Idag är den första dagen på det nya året. Det är också som bekant den första vårmånaden.
Men vad, undrar kanske någon. Det nya året? Jo, enligt den gamla romerska kalendern var 1 mars nyårsdagen. Det tycker jag verkar mer logiskt än 1 januari.
Att den första vårmånaden är densamma som årets första månad gör ju att det nya året börjar med en positiv förändring.
Från och med nu ska jag betrakta 1 mars som nyårsdagen. Gott nytt år!
:-)
Men vad, undrar kanske någon. Det nya året? Jo, enligt den gamla romerska kalendern var 1 mars nyårsdagen. Det tycker jag verkar mer logiskt än 1 januari.
Att den första vårmånaden är densamma som årets första månad gör ju att det nya året börjar med en positiv förändring.
Från och med nu ska jag betrakta 1 mars som nyårsdagen. Gott nytt år!
:-)
måndag, februari 27, 2012
Hot och paranoia på Flashback
Ikväll gjorde jag något helt egocentriskt. Jag sökte på mitt namn på Google och hittade något märkligt på Flashback. Jag läser som sagt inte på Flashback, men nu kunde jag inte riktigt låta bli.
Här fanns nämligen en tråd skapad av en milt sagt fantasifull person, med titeln "Army Of Survivors - svensk organisation som kidnappar barn". "Army of Survivors" är, enligt tråden och den papparättsnisse som skriver där, namnet på en hemlig och uppenbarligen helt diabolisk organisation, som kidnappar barn från pappor.
Tydligen är jag också med i den, enligt nedanstående uppräkning (2012-02-22, 20:52):
"Det pågår fortfarande. Centrala personer är Gitta Holmberg, Johanna Piper, Anna Edelhjelm, Kjell-Åke Bjurkvist, Erik Rodenborg, Mats Klockjung. Nina Yderberg finns i kulisserna tillsammans med Monika Dahlström Lannes och advokater som Eva Kornhall, Barbro Sjöqvist och Lena Feuk. De har vuxit till sig som organisation, numera är de ett tiotal föreningar med ett par hundra medlemmar. De finns i Göteborg, Glommersträsk, Södertälje, Järna, Stockholm, Nyköping, Norrtälje... Jag bedömer att de varit aktiva i hundratalet, eller fler, bortföranden."
Och skribenten får genast medhåll från en likasinnad, som anammar hans delirium utan några frågor. Och som tillägger: "Ett nackskott är vad dessa personer förtjänar." (2012-02-22, 22:34)...
Jag vet inte om jag ska skratta, gråta eller bli förbannad. . Jag har aldrig förut hört talas om någon "Army of Survivors", och, mer väsentligt, jag har garanterat aldrig kidnappat några barn...
Fem av de förträffliga personer som nämns på denna fantasilista har jag dock träffat i olika sammanhang, och jag har absolut inget emot att associeras med dem...
Ja, de anonyma surnissarna som gräver ner sig med dessa fantasier är ju i och för sig mest pinsamma. Smaken är olika. Jag tycker att det är meningsfullt att skriva om vad jag anser vara väsentliga saker under mitt riktiga namn. Andra tycks få outgrundliga kickar av att fantisera på Flashback i skydd av några mer eller mindre fantasifulla nick.
Men när de går över till att prata om "nackskott" har väl någon form av gräns passerats.
Personerna bakom nicken på tråden verkar tillhöra dem som rutinmässigt avfärdar vittnesmål från kvinnor och barn. Alltså tillhör de en grupp som jag under de senaste tjugo åren varit i en ganska så ettrig strid med.
"Att bli angripen av fienden är en bra sak" skrev Mao Zedong en gång i tiden. Det har länge varit ett av mina favoritcitat (men nej, jag har aldrig varit maoist!).
Men att angripas av paranoida papparättsnissar på Flashback, och ta del av fantasier om att man tillhör ett icke-existerande nätverk av "barnkidnappare" och bli hotad med "nackskott" ger ändå på något sätt en obehaglig känsla....
Men man kan trösta sig med att detta väl ändå, på något bisarrt sätt, är ett tecken på att man kanske gör någon form av nytta.
______________________________
TILLÄGG
Upptäcker att det faktiskt finns en mycket sympatisk webbsida som faktiskt heter "Army of Survivors". Den arbetar mot sexuella övergrepp mot barn. Man kan gott förstå att detta ämne är så provocerande för papparättsnissarna att de genast kastar sig in i sina feberfantasier om kidnapparligor... Men om man tittar lite på denna webbsida inser man att den inte är kopplad till de personer som pekas ut i FB-tråden. Och jag, som skulle vara en av dess mer framträdande medlemmar, kände inte ens till den förrän nu....
Det är intressant att studera surnissarnas michmach. Så här verkar backlashen mot de som arbetar mot sexuella övergrepp mot barn. Konspirationsteorier, hat, ihopblandningar och allmän förvirring.
Här fanns nämligen en tråd skapad av en milt sagt fantasifull person, med titeln "Army Of Survivors - svensk organisation som kidnappar barn". "Army of Survivors" är, enligt tråden och den papparättsnisse som skriver där, namnet på en hemlig och uppenbarligen helt diabolisk organisation, som kidnappar barn från pappor.
Tydligen är jag också med i den, enligt nedanstående uppräkning (2012-02-22, 20:52):
"Det pågår fortfarande. Centrala personer är Gitta Holmberg, Johanna Piper, Anna Edelhjelm, Kjell-Åke Bjurkvist, Erik Rodenborg, Mats Klockjung. Nina Yderberg finns i kulisserna tillsammans med Monika Dahlström Lannes och advokater som Eva Kornhall, Barbro Sjöqvist och Lena Feuk. De har vuxit till sig som organisation, numera är de ett tiotal föreningar med ett par hundra medlemmar. De finns i Göteborg, Glommersträsk, Södertälje, Järna, Stockholm, Nyköping, Norrtälje... Jag bedömer att de varit aktiva i hundratalet, eller fler, bortföranden."
Och skribenten får genast medhåll från en likasinnad, som anammar hans delirium utan några frågor. Och som tillägger: "Ett nackskott är vad dessa personer förtjänar." (2012-02-22, 22:34)...
Jag vet inte om jag ska skratta, gråta eller bli förbannad. . Jag har aldrig förut hört talas om någon "Army of Survivors", och, mer väsentligt, jag har garanterat aldrig kidnappat några barn...
Fem av de förträffliga personer som nämns på denna fantasilista har jag dock träffat i olika sammanhang, och jag har absolut inget emot att associeras med dem...
Ja, de anonyma surnissarna som gräver ner sig med dessa fantasier är ju i och för sig mest pinsamma. Smaken är olika. Jag tycker att det är meningsfullt att skriva om vad jag anser vara väsentliga saker under mitt riktiga namn. Andra tycks få outgrundliga kickar av att fantisera på Flashback i skydd av några mer eller mindre fantasifulla nick.
Men när de går över till att prata om "nackskott" har väl någon form av gräns passerats.
Personerna bakom nicken på tråden verkar tillhöra dem som rutinmässigt avfärdar vittnesmål från kvinnor och barn. Alltså tillhör de en grupp som jag under de senaste tjugo åren varit i en ganska så ettrig strid med.
"Att bli angripen av fienden är en bra sak" skrev Mao Zedong en gång i tiden. Det har länge varit ett av mina favoritcitat (men nej, jag har aldrig varit maoist!).
Men att angripas av paranoida papparättsnissar på Flashback, och ta del av fantasier om att man tillhör ett icke-existerande nätverk av "barnkidnappare" och bli hotad med "nackskott" ger ändå på något sätt en obehaglig känsla....
Men man kan trösta sig med att detta väl ändå, på något bisarrt sätt, är ett tecken på att man kanske gör någon form av nytta.
______________________________
TILLÄGG
Upptäcker att det faktiskt finns en mycket sympatisk webbsida som faktiskt heter "Army of Survivors". Den arbetar mot sexuella övergrepp mot barn. Man kan gott förstå att detta ämne är så provocerande för papparättsnissarna att de genast kastar sig in i sina feberfantasier om kidnapparligor... Men om man tittar lite på denna webbsida inser man att den inte är kopplad till de personer som pekas ut i FB-tråden. Och jag, som skulle vara en av dess mer framträdande medlemmar, kände inte ens till den förrän nu....
Det är intressant att studera surnissarnas michmach. Så här verkar backlashen mot de som arbetar mot sexuella övergrepp mot barn. Konspirationsteorier, hat, ihopblandningar och allmän förvirring.
Grekland
Det är deprimerande att läsa om planerna på att "rädda" Greklands ekonomi. De går i princip ut på att en ren svältekonomi ska upprättas, att de fattiga ska tvingas sjunka ner i absolut misär, och att Grekland ska få låna ännu mer pengar - så att de sedan ska bli skyldiga ännu mer.
Räddningspaketet är till för att försvara långivarna, bankerna och den europeiska imperialismen - det har ju inget att göra med att hjälpa Grekland. Istället behandlas Grekland med en cynisk imperialistisk arrogans, som liknar den som imperialistiska stater brukar visa mot länder i tredje världen. Och, ja, Greklands ekonomi och samhälle liknar i flera avseenden mer många tredje världen-länder än imperialistiska stater som Tyskland, England - och Sverige.
Det enda sättet Greklands ekonomi skulle kunna "saneras" är ju om Grekland avskrev alla skulder, nationaliserade alla banker (och de allra största företagen) utan ersättning, och började bygga en planerad ekonomi. Men det kräver ett rent massuppror där den härskande eliten störtas.
För att detta inte skulle slås ner efter en kort tid måste ju sedan revolutionen, eller åtminstone revolutionära massrörelser, spridas till andra länder - så att Grekland inte ska stå helt isolerat.
Inget av detta låter ju så sannolikt idag - men några andra alternativ som verkligen skulle "rädda" Greklands ekonomi finns inte.
Men bara en sak till. Länder som behöver lån borde förstås inte låna från institutioner som kräver privatiseringar och nedskärningar som motprestation. De kunde ju kanske låna från Kina istället, som aldrig brukar kräva den typen av motprestationer.
Räddningspaketet är till för att försvara långivarna, bankerna och den europeiska imperialismen - det har ju inget att göra med att hjälpa Grekland. Istället behandlas Grekland med en cynisk imperialistisk arrogans, som liknar den som imperialistiska stater brukar visa mot länder i tredje världen. Och, ja, Greklands ekonomi och samhälle liknar i flera avseenden mer många tredje världen-länder än imperialistiska stater som Tyskland, England - och Sverige.
Det enda sättet Greklands ekonomi skulle kunna "saneras" är ju om Grekland avskrev alla skulder, nationaliserade alla banker (och de allra största företagen) utan ersättning, och började bygga en planerad ekonomi. Men det kräver ett rent massuppror där den härskande eliten störtas.
För att detta inte skulle slås ner efter en kort tid måste ju sedan revolutionen, eller åtminstone revolutionära massrörelser, spridas till andra länder - så att Grekland inte ska stå helt isolerat.
Inget av detta låter ju så sannolikt idag - men några andra alternativ som verkligen skulle "rädda" Greklands ekonomi finns inte.
Men bara en sak till. Länder som behöver lån borde förstås inte låna från institutioner som kräver privatiseringar och nedskärningar som motprestation. De kunde ju kanske låna från Kina istället, som aldrig brukar kräva den typen av motprestationer.
fredag, februari 24, 2012
Om jag inte hade varit republikan...
... skulle jag verkligen ha kunnat glädja mig åt att vi de nästa två generationerna de facto fått matrilinjär tronföljd. Jo, lite gläder jag mig nog i alla fall, trots allt...
:-)
Fast egentligen blir det ju endast en generation matrilinjär tronföljd. Att Victoria ärver tronen från den nuvarande kungen är ju inte matrilinjärt, men att hennes dotter ärver den från henne är det.
Men bara i praktiken. I teorin är ju systemet det inte alls. Om det blev det även i teorin skulle frestelsen att trots allt bli monarkist bli svår att motstå... men.... så klart, det händer ju inte, så risken att jag blir det är ju noll.
OM det hände skulle det förvisso avspegla ideologiska, politiska och sociala förändringar av en typ som knappast går att föreställa sig... Då skulle det samhälle vi känner till ha upphört att existera.
:-)
Fast egentligen blir det ju endast en generation matrilinjär tronföljd. Att Victoria ärver tronen från den nuvarande kungen är ju inte matrilinjärt, men att hennes dotter ärver den från henne är det.
Men bara i praktiken. I teorin är ju systemet det inte alls. Om det blev det även i teorin skulle frestelsen att trots allt bli monarkist bli svår att motstå... men.... så klart, det händer ju inte, så risken att jag blir det är ju noll.
OM det hände skulle det förvisso avspegla ideologiska, politiska och sociala förändringar av en typ som knappast går att föreställa sig... Då skulle det samhälle vi känner till ha upphört att existera.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)