torsdag 22 augusti 2019

Svenska MAD

/Upplyft, och förändrad, från 30 september 2018/

För lite mer än 50 år sedan, 1968, började jag läsa Svenska MAD. Det var en skämttidning riktad till (antog jag i alla fall) ungdomar.

Det första numret jag köpte var oktobernumret, nummer 10-1968. Jag tror jag fick tipset om MAD av en kille som gick i min brors klass, en kille som förresten också hette Erik.  Han var hemma hos oss någon gång i tidig höst det året. Det var min bror som bjudit hem honom, men det ledde till att jag och Erik blev kompisar under hela högstadiet.

Nr 10-1968 var alltså det första numret jag köpte; det är också det jag minns bäst. Jag hade bort mina nummer av MAD någon gång 1971. Men för några år sedan hittade jag just 10-1968 i en seriebokhandel.

Det var absurd humor av en typ som kunde roa tonåringar. I alla fall roade den mig. Redaktör var Lasse O´Månsson.

Från nummer 10 kan man bland annat hitta rubriker som MAD:s moderniserade läroböcker för grundskolanOm alla TV-program hade trafikupplysning, MAD-artiklar ni sluppit läsa  och Framtida missnöjen.

Framtida missnöjen inleds med denna ingress:

"KLAGA MÅNDE ELEKTRONERNA
En gammal vits från medeltiden lyder: 'Det finns inget svårare att sia, särskilt om framtiden'".
Talesättet nyttjas än  dag, vilket retat MAD som alltid varit ohyggligt klarsynt och genomskådande i sin syn på samhället. Vi skulle tvärtom vilja säga att det inte finns något lättare än att sia, särskilt om framtiden. Medan däremot samhället av idag kan vara omöjligt att säga något bestämt om. Så här kommer vi därför med en blick in i kommande tider."


Sedan följer en rad satiriska exempel på just "framtida misnöjen" som, med facit i hand, inte direkt talar för att MAD:s redaktion hade prekognitionens gåva.

Den var uppställd i form av tecknade serierutor. En av dessa kom för övrigt av någon åtminstone ytligt sett outgrundlig anledning att fascinera mig mycket. Fascinationen tedde sig för mig både gåtfull och mystisk. Det är den bilden ni kan se nedan.

En del av MAD-artiklarna var endast text, medan andra alltså var i serieformat.

Till tidningen hörde insändarsidan Forum för fårskallar.  Ett återkommande tema i den är insändare som letar efter både verkliga och inbillade fel i tidigare nummer av MAD. Som till exempel detta:

"Sämste O. Mån-son
Jag har hittat ett illaluktande fel i MAD nr 9, 1965. Det är Don Martin på sidan 42. På bild nummer 13 stoppar drullen ner två vita brödskivor i brödrosten,  på bild nr 15 kommer de ut svarta. Förklara dig din Kwackwurst. Luden"


Lasse O´Månsson svarar:

"Nej, han stoppar den i vår vän X:s brödrost, och tar ut den i vår vän Y:s, ett i agentkretsar gammalt knep som numera användes även kommersiellt såväl i syd som i nord".

Det bör här nämnas att X och Y är två återkommande seriefigurer i just Svenska MAD,  som ständigt slåss med varandra.

En karaktär som mer än någon annan förknippades med MAD var en viss Alfred E Neuman. Han förekom nästan alltid  på omslaget och var någon sorts mascot för tidningen. Han såg ut så här 

I just nr 10-1968  fanns också ett avsnitt med recensioner av skrifter som inte brukade recenseras. Jag har lagt ut den tidigare i denna blogg, och lägger här ut den igen.

Så kan ni kanske få en bild av karaktären av humorn i denna mycket speciella tidning,

 "De flesta av de böcker som kommer ut anmäls i tidningar och tidskrifter, av bokrecensenter. Men det kommer också varje år ut ett flertal viktiga böcker som aldrig recenseras trots det faktum att de är mycket populära i vida kretsar. För att råda någon bot på detta missförhållande presenterar Mad några efterlängtade Bokrecensioner av böcker som inte brukar få bokrecensioner."

Sedan följde två exempel. Det första såg ut så här.

"Handlingen brister i nya telefonkatalogen

"Besvikelse" är det enda ord som kan beskriva det nummer av telefonkatalogen som kom ut idag,

Efter att ha läst några av Göteborgsdelens omkring 1600 sidor håller man nästan på att somna av bokens torra koncisa stil. Författaren har visserligen försökt lätta upp handlingen med en mängd fascinerande personligheter, men han har inte lyckats åstadkomma en handling som kan fånga läsarens intresse.

På de första sidorna blir man genast intresserad av gestalter som Ants Aadumaa, Odd Aas, Fathi Abdeljawad, och A-Te-Svets AB. Men så snart boken presenterar en fängslande personlighet, fortsätter den genast till nästa, och man får aldrig en känsla av att ha lärt känna någon särskilt bra.

Det är tvivel underkastat huruvida någon kommer att läsa den här boken om ett år."


Och det andra:

"Spiralnotesblock med inspirerat innehåll

Bara en gång varje generation kommer en bok in i vårt liv som är så nödvändig, så användbar och så full av värden att man genast förstår att den kommer att bli en klassiker.

En sådan bok är Svenska Blankettförlagets senaste Spiralnotesblock nr 33-508.

Från det ögonblick läsaren vänder upp den tilltalande beiga pärmen av tunn kartong och ser den första sidan med de blåa horisontella linjerna och den röda vertikala och attraktiva marginalen är han ett mer än villigt offer för denna inspirerande och attraktiva lilla volym.

Det är visserligen sant, att den runda metallspiralen kan påminna om samma förlags nr 33-497 med rutat papper, men där slutar likheten.

Recensenten kan tryggt lova att den som köper den här boken vill inte lägga den ifrån sig, och han kommer att ta den i sin hand många många gånger. "


Och en sak til. På baksidan till Svenska MAD nr 10-1968 finns en bild av en skeletthand som håller i en lång cigarett.  Ovanför den står det "MAD:s Stora Ögonblick i Industrin".

Under den står: "Tobaksindustrin gör längre och längre cigaretter. SNART HAR DET GÅTT FÖR LÅNGT!"

Den inspirerade mig lite mer än ett år senare när jag började sabotera tobaksreklam på stan. Den första gången jag gjorde det, klistrade jag faktiskt upp just MAD-sidan med skeletthanden  på en affisch med cigarettreklam, som fanns vid en busshållplats

Helt opolitisk var som synes inte alltid Svenska MAD:s humor.  Ibland kunde den faktiskt bita till.
----------------------------------
PS. På 90-talet gjordes ett - tyvärr misslyckat - försök att återuppliva Svenska MAD
Det var lite synd, men å andra sidan kanske inte den passar i vår torftiga tid. Den passade mycket bra in i sent sextiotal. I alla för mig.....


Serieruta från MAD 10-1968.



onsdag 21 augusti 2019

Återigen till satanistgruppen som angriper överlevare, terapeuter och forskare

När jag först stötte på Satanic Temple fick jag intrycket att det var en av de få någorlunda sympatiska satanistgrupperna. Men efter att ha undersökt den lite närmare har jag nu snarare uppfattningen att den är en av de kusligaste av de grupper som offentligt kallar sig satanister.

Det visar sig också snart att Grey Faction, den underavdelning till organisationen som specialiserar sig på att attackera överlevare från övergrepp,  terapeuter, och forskare som behandlar övergrepp och trauman  - inte är något perifert inslag i organisationens verksamhet . I själva verket har dess grundare även under många är innan han grundade "templet" attackerat och trakasserat traumaforskare och terapeuter.

denna sida kan man hitta en hel del fakta om Satanic Temple. Den innehåller många länkar för den som vill gå vidare,och studera Satanic Temple från olika utgångspunkter. Den innehåller förresten även uttalanden från avhoppare, och även kritiska kommentarer om gruppen från andra satanister.

I en av länkarna presenteras åsikten att Satanic Temple inte är en religiös grupp alls, utan snarare en politisk grupp. Det verkar inte helt orimligt. Dess "satanism" verkar på många sätt påklistrad, och inte så lite krystad.

Det är dock som sagt klart att en av de viktigaste inslagen i gruppens agenda är att bedriva en ettrig kamp mot traumaterapeuter,  traumaöverlevare och forskare som accepterar existensen av bortträngda minnen. 

Gruppen har fått en svensk avläggare som kallar sig Satanistiska Samfundet, och som bland annat har en Facebook-sida. Vid en snabb koll hittar jag inte något av Satanic Temples anti-terapeutiska kampanj hos denna grupp..

Man kan ju alltid hoppas att den inte i denna fråga har samma kusliga agenda som sin moderorganisation.

Nedan kopierar jag inledningen till den ovan länkade faktasamlingen om Satanic Temple. Den är från en sida om rituella övergrepp, som även i övrigt kan rekommenderas.
--------------------------------------------------------------------------------------

"Grey Faction, Satanic Temple and Lucien Greaves Fact Sheet:

For almost a decade Douglas Misicko using several aliases (including Douglas Mesner and Lucien Greaves) has harassed groups helping child abuse, rape and trauma survivors. He has also harassed groups providing research in support of child abuse, rape and trauma survivors.

In 2013, he and others created a group called the Satanic Temple. One part of this group is called the Grey Faction. The Grey Faction states they “invade” conferences. These conferences are provided to help and educate child abuse, rape and trauma survivors and their helpers.

Their representatives that invade these conferences misrepresent their reasons for attending these conferences. They film people at these conferences without permission and publish these films without the permission of those filmed. The Grey Faction repeatedly misrepresents the research and statements of the people at these conferences. It uses repeated ad hominem attacks against child abuse and trauma researchers without rebutting their research or stories.

His organization uses propaganda techniques in its articles, movies and social media pages to manipulate readers’ opinions. They continue to repeat inaccurate information, even though it has been clearly rebutted in several of the articles listed below.

Douglas Mesner/Lucien Greaves has continued using insults and attacks against survivors of ritual abuse and the professionals that work with them. He has harassed and followed survivors and survivor advocates around the Internet for several years. Aliases have been used adding additional insults and name calling against survivors.

This page is a synopsis of critiques of the Grey Faction’s misinformation. Additional links have been added rebutting their statements about trauma, abuse and dissociation.   

It also contains information critiquing The Satanic Temple and Douglas Mesner/Lucien Greaves."

tisdag 20 augusti 2019

Ett något bisarrt drama från 1972

Just den har kvällen 1972, den 20 augusti, gick två unga män till bokhandeln Röda Rummet, för att stanna där över natten. Syftet var att vakta lokalen inför en eventuell nazistisk och/eller fascistisk attack. Den ena av dem var jag.

Röda Rummet ägdes av organisationen Revolutionära Marxisters Förbund (RMF). Jag var aktiv sympatisör till den, även om jag vid just den tidpunkten inta var medlem.

RMF var en liten organisation. Den var en ganska så intellektuell grupp, ansluten till den "trotskistiska" Fjärde Internationalen. Den hade förmåga att producera intelligenta, ibland  lysande analyser, Men dess taktiska orientering saknade ofta förankring i verkligheten. För att nu uttrycka det lite försiktigt.

Anledningen till att vi fruktade en attack från nazister och/eller fascister var att vi tillsammans med en anarkistgrupp dagen innan hade genomfört vad som kanske kan kallas en "militant aktion" mot två möten. Det ena hölls av den fascistiska organisationen Nysvenska Rörelsen, den andra  av det nazistiska minipartiet Nordiska Rikspartiet (NRP).

I själva verket var RMF:s "militanta aktion" ganska så fånig, De två mötena vi bröt upp var båda hyllningar till  - Gustav III:s statskupp 1772. . Och de organisationer som höll dem var två obetydliga sekter. Den ena hyllade Mussolini, den andra Hitler.

I själva verket var den organiserade fascismen och nazismen inte på något sätt ett hot 1972. Det var innan någon invandrarfientlig rörelse av betydelse växt fram, och den typen av högerextremism hade inga mobiliseringsfrågor.  Den bestod av mycket små kotterier som sörjde utgången av andra världskriget eller kanske möjligen - som nysvenskarna – djupt beklagade att Il Duce hade hoppat i galen tunna 1940.

Att slå sönder deras löjliga möten var med andra ord en inte helt lysande idé.

Men nu hade vi gjort det. Jag minns än idag hur jag sprang ifrån nysvenskarnas möte när polisen kom. En civil vän av ordning tog tag i min arm och sa "du stannar här". Jag sa "jag tror inte det" och slet mig loss från  hans grepp och slank ner i närmaste tunnelbana,

Men det hela var inte endast komiskt. En av nysvenskarna visade sig ha en fjäderbatong och riktade  ett hårt slag mot tinningen på en anarkist. Den som vill se just detta drama  i bild kan för övrigt läsa tidningen Mullvaden från september 1972, förslagsvis på Kungliga Biblioteket eller på Arbetarrörelsens arkiv.

Nåväl,  anarkisten klarade sig utan allvarliga skador och skrevs ut från sjukhus et redan samma dag,

Men nu var det alltså dagen efter. Och det var då någon kom på att de som vi angripit kanske ville hämnas, Så det bestämdes att två stora, starka och modiga aktivister (obs grov ironi) skulle vakta bokhandeln över natten, Slå larm  om den anfölls, och hålla ställningarna tills hjälp kom.

En av dem  var alltså jag. Som möjligen  hade en del starka sidor, men förmåga att slåss, eller fysiskt mod, tillhörde definitivt inte dessa. Anledningen till att jag överhuvudtaget gick med på det var att det fanns en massa gamla internbulletiner från RMF:s föregångare Bolsjevikgruppen i lokalen. Jag fick tydligen inte läsa dem som icke-medlem för jag formligen brann av intresse av att få tjuvläsa dem.

Det visar på en viktig sak. Innerst inne trodde jag inte alls att högerextremisterna  skulle anfalla. Om jag verkligen hade trott det hade jag knappast ställt upp.

Vem var då den andra unga mannen som ställde upp?   Vi kan  kalla  honom  Y. Han var mager som en sticka, och om förmåga att fysiskt slåss mot fascister var det knappast tal om. Det kompenserade han dock genom att likt den ovan behandlade våldsverkaren  i Nysvenska Rörelsen ha beväpnat sig med en fjäderbatong

Det gjorde inte saken på något sätt bättre. Jag vågar inte ens tänka på vad som skulle ha hänt om fascister och nazister verkligen hade anfallit och Y skulle ha dragit sin fjäderbatong i ett desperat hopp om att det skulle jämna  ut styrkeförhållandena...

Dessutom var han på  många sätt förvirrad. Och för att göra det än mer bisarrt blev han faktiskt själv högerextremist ett år senare, låt vara under en kort period.. Sedan lämnade han så vitt jag vet all politik.

Nåväl, vare sig "nysvenskarna" eller NRP anföll bokhandeln. Y sov gott hela natten, och jag satt i ett hörn och fördjupade mig i Bolsjevikgruppens internbulletiner.

När klockan var fem på morgonen smög jag mig ut, och ner till närmaste tunnelbana. Och åkte till ungdomskliniken  på Långbro sjukhus, där jag faktiskt var intagen som patient...

Om fascisterna hade anfallit hade vi två förmodligen varit de absolut sämsta att ha i bokhandeln . Försiktigt uttryckt.

Jag undrar fortfarande hur ledningen  för RMF:s Stockholmsavdelning tänkte den dagen.

Om de alls tänkte.
------------------------------------
TILLÄGG
På förekommen anledning.

Det kan tyckas att den här typen av inlägg kan användas av högern idag för att diskreditera vänstern, och att den var elak mot RMF, som jag ändå en gång var medlem i.

Men. Alla vet väl att den yttersta vänstern (till vänster om VPK) under tidigt 70-tal var en kaotisk blandning av förnuft och oförnuft, realism och fantasifoster...

Här var RMF snarast bättre än det mesta andra som fanns. Och när det gäller den teoretiska grunden var RMF ,med all säkerhet den enda organisation som hade en rationell syn på världen idag, De andra gruppera i yttersta vänstern - med det rådssocialistiska Förbundet Arbetarmakt som möjligt undantag - hade en nästan totalhavererad analys av hur världen såg ut.....

RMF var ofta teoretiskt briljanta - men åtminstone under åren 1971-73 kombinerades det med en politik med starka inslag av ultravänsterism, också kombinerat med en (i och för sig ofta lite charmig) dos av amatörism.

Den dråpliga historien jag berättade om kan väl ses som nåt sorts uttryck för detta....

Om man går till just 1972 kan man ju jämföra med KFML (senare SKP). De hade just en närmast totalhavererad analys av världen - men I PRAKTIKEN stod de ofta med fötterna på jorden i högre grad än RMF.

De skulle garanterat inte kunna göra något som liknar det jag beskrev.

Det bör förstås också tilläggas att jag inte avsåg att kasta någon skugga över RMF:s sentida ättlingar i Socialistiska Partiet. De har förstås en diametralt annorlunda praktik än det då till stora delar ultravänsteristiska RMF hade 1972.

De har väl ingen större anledning att skämmas över SINA barnsjukdomar än jag har för att jag själv hade vattkoppor - just 1972...  ;-)

söndag 18 augusti 2019

Borttaget inlägg i BDSM-debatten

Skrev ett inlägg där jag vågade mig på att gå in i den inflammerade BDSM-debatten.

Jag såg inget direkt fel med det, men på något sätt var jag inte nöjd med det jag skrev. Jag kanske återkommer i någon annan form.

Nedan en bild på Leopold von Sacher-Masoch, som fått ge namnet till begreppet  "masochism". På sätt och vis är det nog lite missvisande, om man betänker att hans bok "Venus i päls" inte som många tror förespråkar manlig masochism; i slutet av den beskriver dess manlige huvudpersonen denna som "sjuk" - och föreslår bisarrt nog istället manlig sadism som ett lämpligare alternativ....

Mer om detta här.

söndag 11 augusti 2019

Att använda "hora" och "fitta" som skällsord - några personliga reflektioner

En sak som jag är så gott som hundra procent säker på är att jag aldrig i mitt liv använt vare sig "hora" eller "fitta" som skällsord.

Det innebär inte att jag aldrig använt olustiga skällsord. Det innebär inte heller att jag gör anspråk på att ha varit något feministiskt underbarn redan som liten.

Det beror nog mest på en inneboende känsla för logik. Skällsord bör syfta på något som man har någon sorts aversioner mot. Att kalla någon man ogillar för "nazist" är ju inte speciellt lämpligt, det kan vara extremt missvisande, men det är i alla fall inte komplett obegripligt.

Om man börjar med "hora" hade jag nog hört ordet tidigare, men det var först i elvaårsåldern jag fattade vad det stod för.

Då fick jag veta att det fanns något som kallades prostituerade, och att de sålde sig till män. Under elva- och tolvårsåldern  var detta för mig något som väckte en perifer nyfikenhet, men jag hade inga värderingar kring det.. Jag hade ingen åsikt om det var bra eller dåligt. Därför var det ju helt absurt att använda ett slangord för prostituerad som skällsord.

Nästa fas var väl 13-15-åtsåldern. Då var jag väl "sexliberal" (jag föredrar det ordet framför "sexpositiv" eftersom det senare implicerar att deras motståndare skulle vara "sexnegativa"...)  och såg också prostitution som något positivt. Och i min värld var prostituerade snarast några som jag såg upp till

Min syn påverkades nog mycket av en intervju med en prostituerad i en veckotidning. Hon berättade hur hon haft en kund med ett fysiskt  missbildat könsorgan. Hon sade sig tycka att hon utförde en fin insats genom att hjälpa honom.

Jag höll med henne, och var full av beundran, Och hur skulle man kunna använda slangordet om någon som gjorde så fina insatser som ett skällsord?

Men 1971 sprack min ganska så naiva världsbild. Jag blev vänsteraktiv och började se prostitution som ett förtryck, kopplat till både kön och klass. De prostituerade var en förtryckt grupp, som skulle försvaras. Och hur kunde man använda ett slangord för människor som var förtryckta som ett skällsord?

Hur olika dessa olika ställningstaganden än var, var de helt oförenliga med att använda "hora" som ett skällsord.

Så över till "fitta". Jag hade tidigt hört ordet nån gång, och fattat nada. Men 1965, när jag var tio, fick jag veta vad ett samlag är. Och förstod efter ett tag vad detta ord stod  för.

Innan jag kom till puberteten var det mest en fråga om en viss intellektuell nyfikenhet på samlag och könsorgan. Det var då helt absurt att använda ord för ett för mig så neutralt begrepp som "kvinnligt könsorgan" som ett skällsord.

När jag kom i puberteten blev det, förstås, lite annorlunda.  Då var det hela inte längre så neutralt. Jag uppfattade mig som heterosexuell och såg väl fram emot den  dagen jag skulle ha samlag. "Fitta" var då ett ord som åtminstone indirekt var förknippat med drömmar om ett framtida sexualliv. Hur skulle jag kunna använda ett ord för något som var nödvändigt för en handling som jag såg fram emot som ett skällsord?* 

Och jag har ju inte senare fått någon sorts erfarenhet som fått mig att invertera min känslomässiga  inställning till detta ord.

Den enda grupp av människor som jag antar att det i alla fall skulle vara lite logiskt för att använda fitta som ett invektiv skulle i så fall vara män som dels är kvinnohatande, dels homosexuella. Heterosexuella kvinnohatare må hata kvinnor hur mycket som helst. och om de använde skällsord som exempelvis "djävla subba" skulle det i alla fall var lite logiskt.

Men att de som skällsord använder ordet för den del av kvinnokroppen som de i grunden  i övrigt inte alls verkar ha något emot låter mycket ologiskt. 

Världen är konstig.
-----------------------------------------------------
*Det betyder inte att jag använde ordet i några andra sammanhang. Eftersom jag insåg att det hade fått en märklig bibetydelse avstod jag helt från det

söndag 4 augusti 2019

Midsommar

Var och gick på bio i lördags. Hade blivit nyfiken på filmen "Midsommar", och vad den i allsina dar handlade om.

En sak som kanske väckte mitt intresse var nog en länkning till en högerextrem sida, som sa att det var en hatfilm som förtalade gamla fina svenska traditioner...

Men det är den (förstås) inte. Framförallt för att den inte alls är gjord för att bli trodd. Den är medvetet absurd, och ingen kan nog få för sig att ta den på allvar, i alla fall inte på ett bokstavligt sätt....

Några ungdomar från USA besöker Hälsingland på midsommar. . Åtminstone två av dem är antropologer, som vill studera svenskt folkliv.

Närmare bestämt kommer de till Hårga, känd för en låt som bär dess namn..* Och för en sägen om hur djävulen på midsommar fick människor att dansa sig till döds.

Och det visar sig snabbt i filmen att det just finns en mycket mörk midsommartradition i Hårga. Som åtminstone vart nittionde år tar sig uttryck i öppna ceremonier med människooffer. rituell sex och våldsamma orgier.

Observera det handlar inte om en sluten sektliknande grupp som samlas på natten i något ödehus. Det som gör filmen så absurd är att hela byn deltar och de blodiga ritualerna till stora delar sker utomhus, i allas åsyn.

Det är också uppenbart att det aldrig var meningen att USA-ungdomarna skulle få lämna byn. I slutändan är de alla döda, utom den kvinna som på sätt och vis är filmens huvudperson.

Hon utnämns till "majdrottning" i en ritual, och i den märkliga slutscenen ser man på hennes lysande ögon att hon blivit en del av den blodiga lokala kulten.

Filmen är på två och en halv timme, och i sista delen var hemskheterna lite tröttsamt förutsägbara. Om den bara hade varit låt oss säga en timme och tre kvart hade den kanske vunnit lite på det...

PS. Hårga är så vitt jag fattar än idag en verklig, existerande by, och även om filmen inte alls är gjord för att bli trodd, kan man ju för byinvånarnas skull hoppas att den inte kommer att dra turister av det mer märkliga slaget till byn...

PPS. En trailer till filmen kan ses här.
--------------------------------------------------------------------------------
*Länken till Hårgalåten går till en version med en "snäll" text. Om man letar lite på ex.vis YouTube kan man lätt hitta samma låt med text som direkt inspirerats av den blodiga sägnen.

onsdag 31 juli 2019

Långe Jan från Mörbylånga ... en norsk Sverigevisa?

1969 låg en låt på topplistorna med namnet Running Bear.

Det var en ny version av en sång som spelats in tidigare. En ohyggligt sorglig sång som handlade om två indianer som var förälskade i varandra, men inte kunde få varandra, eftersom de bodde på var sin sida av en flod.

Man kunde väl tycka att problemet kunde lösas på något enkelt sett. Tänk en flotte, en kanot eller så.

Men i sången verkar de inte inse detta, utan kastar sig till sist i vattnet och försöker istället simma till varandra. När de möts i vattnet dras de ner av den forsande floden. De drunknar, och de som tror på ett liv efter detta får reda på att nu kommer de för alltid att vara tillsammans i de sälla jaktmarkerna.

Jag var inte så säker på att jag trodde på ett liv efter detta, eller på de sälla jaktmarkerna, så jag tyckte sången var outsägligt sorglig.

För någon månad sedan lade jag ut den på en nostalgisida på Facebook, och fick då ett svar från en person som sa att hen hade den svenska versionen. Jag frågade vad den hette, och fick svaret "Långe Jan från Mörbylånga". Sagt och gjort. jag letade reda på den på YouTube.

Eftersom jag tyckte Running Bear var så oerhört sorglig, var det lite av en lättnad att höra den svenska versionen. Den var insjungen av en norsk revygrupp, eller nåt, som hette Dizzie Tunes. Den hamnade för övrigt på Svenktoppen 1970.

Den var så hejdlöst absurd som endast en norsk grupp kunde vara. Om detta låter som om jag hört för många Norgevitsar, kan jag möjligen försvara mig med att sången på sätt och vis kanske var en Sverigevits. Som kom inte SÅ långt efter "Norgevisan"..

Att den stackars Långe Jans öde blev så absurt berodde nog inte på att han var indian på faderssidan utan att han var svensk på mödernet. Och att han hade oturen att bo i Sverige, Eller så kanske de tänkte.... eller inte.

Den som vill skratta ät absurda skämt, eller kanske beklaga sig för att jag har en så förfärlig smak att jag lägger ut sången på min blogg,  kan ju klicka här.

måndag 29 juli 2019

Om Bad Moon Rising, Det blåser på månen och lite annat

Idag för femtio är sedan, dem 29 juli 1969, kom Creedence Clearwater Revivals  låt "Bad Moon Rising" in som nykomling på sextonde plats på Kvällstoppen. Ni kan lyssna på den  här.

Den grep tag i mig. Just den dagen höll jag på att göra statistik på musiken i P3. Det gick till så att jag var vaken från 11 på förmiddagen den 29 till 11 på förmiddagen den 30.  Och skrev ner namn på låtar och artister - och  försökte dessutom placera in alla låtar i olika musikkategorier. Det var första gången jag genomförde ett sådant projekt - sammanlagt blev det fyra gånger.

Om detta har jag skrivit tidigare.

Så just denna dag var nog den första gången jag hörde "Bad Moon Rising" .

Det är som synes (eller snarare som höres) en undergångsvision. Vilket bland annat avspeglas i  formuleringar som "the end is coming soon". Annars nämner den översvämmande floder, jordbävningar och åska. Och på ett ställe varnas vi för ett kommande "nasty weather"...

Det var knappast någon profetisk sång om den globala uppvärmningen, men i dessa dagar är det svårt att inte få sådana associationer.

Nu var undergångsvisioner inte så ovanliga i 60-talets populärmusik (jfr "Eve of Destruction" och "Very Last Day"!).

Det som kanske gjorde den här låten extra suggestiv (jag tror nog att det kanske var den mest effektivt suggestiva lät Creedence någonsin gjort!) var det närmat mytiska intryck som skapades av att månen var en del i temat. Det var en ond måne som steg upp. Om man går ut på kvällen riskerar man att dö.

Inte nog med det - lyssnaren uppmanas på att förberedda sig för att dö.   Kusligt värre.

När jag lyssnade på den då kom jag nog oundvikligen att tänka på Eric Linklaters bok "Det blåser på månen" (originaltitel: "The Wind on the Moon") som kom 1944.

Det var en riktigt kuslig barnbok (dvs kuslig  för barn, om de var känsliga!)  som vår lärarinna brukade läsa för oss i andra klass.

Den handlar om flickorna Dina och Dorinda, vars något problematiske far skulle åka iväg. Barnen  uppmanas att uppföra sig väl, för det blåser en ond vind på månen, och den kan gå in i människors hjärtan.

Och trots förmaningarna verkar de påverkas. Vad de än gör händer saker som gör att åtminstone de vuxna uppfattar dem som elaka. Och de utsätts dessutom för fysiska  förändringar - en dag krymper de, en annan dag växer de.

Men även den bortreste fadern drabbas. Han blir fånge hos en otäck diktator som går under namnet Hulahu Blod (namnet återkallat från minnet, har inte sett boken sedan åttaårsåldern). Så barnen får åka till främmande land för att rädda fadern.

Det lyckas de med, och boken slutar så vitt jag minns lyckligt.

Så när jag först hörde "Bad Moon Rsing" var det nog min första association.

Långt senare började jag inom religionshistoriska institutionen forska i ämnet satanism , ock läste bland annat Carl Raschkes kontroversiella, och definitivt intressanta, anti-satanistiska debattbok Painted Black. 

(Den som söker på Carl Raschkes  namn på engelska Wikipedia kommer till uppslagsordet "Carl Raschke", som huvudsakligen innehåller vildsinta angrepp på Painted Plack, framförallt tagna från fientliga recensioner. Det är lite sorgligt, och avspeglar nog mest av allt engelska Wikipedias säregna "anti-anti-satanistiska" bias..)

Bokens tredje kapitel har faktiskt titeln "Bad Moon Rising: The Epidemic of Satanic Crime in America". Jag minns att jag log ett igenkännande leende när jag först såg titelrubriken....

För att återgå till låten. Det är den Creedence-låt som gripit tag i mig mest. Det var deras andra hit, i alla  fall  i Sverige.  Den första var "Proud Mary", som nog inte gjorde något större intryck på mig

Och som sagt. Bad Moon Risng känns alltså faktiskt mer aktuell idag än när den kom. Lyssna gärna på den,

torsdag 25 juli 2019

Greta Thunberg och den nakne kejsaren

En av de ytterst få HC Andersen-berättelser jag gillar (de flesta är förfärliga!) är Kejsarens nya kläder. Ni har väl alla hört vad den handlar om, så jag tar inte om den här.

Det är svårt att inte associera till den när man hör Greta Thunbergs tal till franska nationalförsamlingen. Det kan höras här.

(Bli inte förskräckt när hon kort inleder med att tala franska. Det är av artighet, mot värdarna, hon övergår mycket snabbt till engelska. )

Hon är glasklar. Och visar att de stolta proklamationer som de makthavande kommer med idag endast har funktionen att dölja att ingenting görs. Och samtidigt få människor att tro att någonting görs.

Ja, hon har klart visat att kejsaren faktiskt står naken..

Hon är är barnet i HC Andersens saga.

Hon är den tveklöst viktigaste opinionsbildaren i världen idag.


Greta Thunberg tillsammans med aktivister inom Skolstrejk för klimatet utanför Sveriges riksdag i april 2019.

söndag 21 juli 2019

Om en resa till månen - och en resa till Hamburg

Månlandningen den 20 juli 1969 är för mig rent personligt förknippad med djup olust. Av åtminstone två skäl.  

Den skedde på kvällen den 20 juli, svensk tid. Men de första stegen på månen kom inte förrän strax före fyra på morgonen den 21 juli, också svensk tid.

Den 21 juli 1969 var också dagen för en resa till Västtyskland, närmare bestämt Hamburg.   Som jag skulle göra - med min far. Jag hade ingen som helst lust att åka till Västtyskland eller Hamburg - i alla fall inte med min far.

Men så var det. Ett år senare skulle jag nog ha haft kraft att vägra åka. Men inte sommaren 1969. Jag var alltså 14 år.

På morgonen den 21 juli väcktes jag  av min far för att se på "de första stegen på månen". Senare samma morgon skulle vi stiga på tåget till Malmö, för att senare åka båt till Västtyskland, och därefter buss till Hamburg.

Om detta inte var något som jag såg fram emot alls, var jag inte heller glad över månlandningen. Anledningen var enkel. Ända sedan tidig barndom hade jag varit engagerad i rymdkapplöpningen. Och hela tiden hållit på Sovjet...

Till en början var detta en nästan helt känslomässig inställning. Jag gladdes redan som sexåring åt Gagarins rymdfärd, men gladde mig aldrig åt USA:s dito. Jag hade en djup känsla av att Sovjet var bättre än USA. Den kom inte från de vuxna. Alla vuxna jag kände avskydde Sovjet och de flesta beundrade dessutom USA.

Jag blev tidigt misstänksam mot deras inställning. De vuxna gjorde så många fel, de hade så fel i så mycket. Så om de nu höll på USA mot Sovjet - var det säkert fel det också.

Efter 1964 fick jag mer rationella argument för denna inställning - Vietnamkriget och annat - men från början var det mest en djupt liggande känsla.

En känsla som alltså gradvis växte över i ett politiskt ställningstagande. 

Så den 21 juli 1969 var sålunda ingen glad dag, Först skulle jag bli tvungen att se på när fel land tog de första stegen på månen - sedan skulle jag tvingas till en fem dagars resa som jag inte ville vara med om....

Så jag tittade yrvaket och irriterat på det lilla steget för en man, och det stora steget  för mänskligheten som astronauten Buzz Aldrin uttryckte sig. Sedan kunde jag inte ens ta igen mig och få somna om efter denna pärs. För sedan skulle vi till morgontåget.

Min irritation den dagen var alltså gränslös - och hade som sagt två orsaker.

En sak till.

USA må ha kommit först till månen - men det hindrar ju inte att de hade en hemsk nationalsång. I motsats till den sovjetiska - som hade en vacker melodi och faktiskt en gripande text. Som kan höras här


Buzz Aldrin gör honnör framför USA:s flagga 

fredag 19 juli 2019

Antroposofisk bibelexeges

Vattumannen är en trevlig bokhandel i Stockholm - med New Age-inriktning. Den har under årtionden legat på Drottninggatan men har nyss flyttat till Fleminggatan 35. För några dar sedan var jag för första gången i den "nya" Vattumannen.

Där köpte jag bland annat Alfred Heidenreichs bok "The unknown in the Gospels". Den består av ett antal föreläsningar han höll 1967.

I princip är det en antroposofisk exeges av evangelierna. Det är ett nytt område för mig. Jag har tidigare recenserat Annie Besants teosofiska exeges av just evangelierna. Där kände jag mig på fast mark, men antroposofi är en nästan okänd kontinent för mig.

Det är därför svårt för mig att recensera den.  Den är ganska halsbrytande - bland annat dess tolkning av varför det var just fem tusen människor samlade  i evangelieberättelsen om brödet och fiskarna.

Heidenreich föreslår att det syftar på den femte epoken i Rudolf Steiners världssystem. Enligt Steiner har världens historia sju epoker varav vi lever i den femte.

Att evangelieberättelsen talar om fem tusen människor skulle vara en antydan att den är riktad till oss, som lever i den femte epoken.

Bortsett från det djärva antagandet att evangelieförfattarna kände till Steiners lära om epoker (de hade kanske också läst Akasha-krönikan?) så uppstår för mig en annan fråga, För att på detta sätt koppla siffran 5 till siffran 5000 förutsätts väl att man har ett decimalt talsystem. Och något sådant fick vi inte i vår del av världen förrän 1400-talet - efter Kristus...

Men det finns två andra  saker som ter sig minst lika djärva.

Det första är förstås antagandet att det fanns två Jesusbarn. Detta synes bygga på en bokstavlig jämförelse mellan Lukas- och Matteus-evangeliernas släkttavlor och barndomsberättelser. Dessa skiljer sig åt och den antroposofiska förklaringen till detta var att det föddes två Jesusbarn - båda i Betlehem.

Men det är ju också klart att det senare i Bibeln endast finns en Jesus, Det förklaras med att de två Jesus förenades andligt i templet när de var var 12 år. Vid mötet överförde den ena av de två Jesus sin personlighet till den andra, så de  helt gick upp i varandra.  Den Jesus-kropp som på så sätt tömdes på personlighet dog strax efteråt.

För mig - som oturligt nog saknar förmågan att läsa Akasha-krönikan - ter sig detta mest som ett exempel på farorna med att läsa Bibeln alltför bokstavligt.

Om man läser Lukas och Matteus inledande partier bokstavligt ter sig teorin om två Jesusbarn  - och där får man nog ge antroposoferna  rätt - som en nästan nödvändig slutsats. Men problemet ligger här nog mest i just bokstavstron.

Många avsnitt i Bibeln har den karaktären att om man är bokstavstrogen i det lilla blir resultatet att man blir något helt annat i det stora. Det här är ett ganska så uppenbart exempel.

En slutsats som inte följer logiskt ur någon bibeltext är att Lazarus, som Jesus ska ha uppväckt från de döda, är författare till Johannesevangeliet. Detta har istället Heidenreich fått direkt från Rudolf Steiners så kallade läsning av den så kallade Akasha-krönikan.

Jag har ju nämnt denna tidigare här, och för de som inte hört talas om den kan jag ju mycket kort säga något om den. Akasha-krönikan ses inte som en vanlig bok - det är en kosmisk sanning om världen som man endast kan nå om man kan se direkt in i den övernaturliga världen.

Enligt antroposoferna kunde Rudolf Steiner just detta.

Men vad man än anser om detta är påståendet att Lazarus skrev Johannesevangeliet problematiskt, rent kronologiskt. Eftersom just detta evangelium är det sista, och allmänt anses skrivet på 90-talet e.kr. torde i så fall Lazarus varit minst 110 år när han skrev det.....

I övrigt är Heidenreich en såväl bildad, historiskt kunnig, som  filosofiskt och teologiskt skolad person. Så de hugskott jag lite ironiskt skriver om är förvisso  inbäddade i en på många andra sätt intressant och läsvärd skrift...

---------------------------------------------------------------------
TILLÄGG
Och, ja, det heter Akasha-krönikan och inget annat. Har rättat skrivfelet nu. ..


 Annie Besant och Rudolf  Steiner 1907 - fem år innan deras vägar skildes....

söndag 14 juli 2019

Förövarnätverk i USA:s toppskikt

Det finns en konspirationsteori som går under namnet Qanon, som går ut på att Donald Trump har ett hemligt uppdrag - att avslöja och krossa "pedofilnätverk" på högsta nivå i USA:s toppskikt. Jag har kort berört den på en annan av mina bloggar.

Jag har naturligtvis aldrig ens en sekund trott på den. Inte för att jag inte kan tänka mig att det finns förövarnätverk på hög nivå i USA - det har jag snarare tagit som en självklarhet. Men Trump förefaller mig vara en av de mest osannolika personerna i världen för att spela en sådan hjälteroll....

Jag undrar vad Qanon-teoretikerna kommer att göra av detta. I en artikel i DN (än så länge inte låst)* får vi bland annat reda på detta.

"Donald Trumps arbetsmarknadsminister Alex Acosta har tvingats avgå i kölvattnet av anklagelserna mot miljardären och sexbrottslingen Jeffrey Epstein. Acosta blir den 14:e ministern i Trumps administration som avgår eller får sparken. Om Epstein får ett riktigt fängelsestraff blir det ett sällsynt exempel på att de mäktigaste männen i USA ibland får leva med konsekvenserna för sina handlingar."

"I hans strandhus i Palm Beach, Floridas mest exklusiva kuststad, ska Epstein ha förgripit sig sexuellt på dussintals minderåriga flickor. Epstein ska även ha upprättat ett omfattande nätverk av minderåriga som fick betalt för att rekrytera nya flickor till Epstein och hans vänner. Epstein åtalades för detta redan för tio år sedan, men kom då undan med ett straff som var så lindrigt att det chockerade hela USA. Epstein hade gjort en hemlig uppgörelse med åklagaren Alexander Acosta, som innebar ett 13 månader långt fängelsestraff, där villkoren var så fördelaktiga för Epstein i praktiken kunde lämna fängelset och gå till jobbet varje dag. Acosta rekryterades sedan av Trump som arbetsmarknadsminister"
..

Efter att Alexander Acosta hjälpt en miljardär som verkligen var spindel i nätet i ett förövarnätverk att få den mildast tänkbara dom, utnämnde alltså Trump honom till arbetsmarknadsminister. Så mycket för Trumps påstådda beslutsamhet att bekämpa förövarnätverk.

Jag är i princip inte mot konspirationsteorier. Det finns konspirationer och det är helt legitimt att göra teorier om dem. Men konspirations- liksom andra teorier måste för att kunna tas på allvar leva upp till elementära krav på rimlighet.

Det har Qanon-teorin aldrig gjort.

Det är bra att konspirationer och förövarnätverk i samhällets toppskikt avslöjas. Det är också bra att helt befängda konspirationsteorier vederläggs. 

Den här historien har fördelen att fylla båda dessa funktioner på en och samma gång.
---------------------------------------------------------------------
*Det gällde när det skrevs, nu tycks artikeln ha låsts.
---------------------------------------------------------------------
TILLÄGG
Epstein hade alltså vänner på högsta nivå inom båda de stora partierna.  Och i detta videoklipp kan man se honom skrattande småprata med Donald Trump på ett party,. Studera det gärna, Det är på flera  sätt intressant. 


Donald Trump

NBT-nostalgi...

/Nedan följer ett inlägg som först lades ut den 14 juli 2013, idag för sex år sedan. Och som alltså kan läsas under linjen....

Då hade NoBoyToy (NBT) varit försvunnen sedan den 15 maj samma år. Alltså ungefär två månader.

Många av hennes följare - inklusive jag - var riktigt oroliga. Hade verkligen denna orädda, provocerande, uppfriskande och oumbärliga bloggare lämnat oss?

Den 14 juli kom det i sanning glädjande svaret. Nej, det hade hon inte.

Tiden gick och den 8 februari 2018 försvann hon igen. Och är fortfarande försvunnen - nästan ett och ett halvt år senare! Kanske till glädje för "Mikael" och några andra bloggmarodörer, men till stor sorg för mig (och med alla säkerhet ett stort antal andra).

Kom tillbaks...../
---------------------------------------------------------------------------------
Ett ovanligt glädjande "God Morgon"

NBT (NoBoyToy) engagerar. Efter att hon försvann från bloggandet efter den 15 maj har många människor oroat sig för vad som hänt henne.

I kommentarsfältet under ett inlägg på denna blogg kom fler oroliga kommentarer. En hoppades att hon skulle ge ifrån sig ett livstecken.

För de oroliga som inte redan sett det vill jag presentera den glädjande nyheten att hon just har gjort det. :-)

Nämligen här.

NBT har inte upphört att existera, hon vilar. Det har hon väl gjort sig förtjänt av efter så lång tid av intressant och intensivt bloggande.
-----------------------------------------------
TILLÄGG
Och nu är hon tillbaks PÅ RIKTIGT!!!
:-)

fredag 12 juli 2019

Madame Blavatsky, C.W. Leadbeater och spiritualismen

När Helena Petrovna Blavatsky bildade Teosofiska Samfundet (TS) skedde det efter en brytning med den spiritualistiska rörelsen. Spiritualister (liksom spiritister) anser att det är möjligt att få kontakt med de döda, och att detta kan ske i seanser.

Blavatsky ansåg inte att detta var möjligt. Hon medgav att det mycket väl kunde hända övernaturliga saker under seanser, men att det inte kunde handla om kontakt med döda individer.

Hon uttrycker sig mycket kategoriskt.

Jag ska nedan citera från Blavatskys formuleringar i "Nyckel till teosofin", den svenska översättningen från 1991 av Blavatskys "Key to Theosophy" från 1889.

”Vi hävdar att de dödas andar inte kan återvända till jorden , utom i mycket sällsynta undantagsfall. Inte heller meddelar de sig med människor på annat än rent subjektiva vägar. ” (s. 20)

De undantag hon medger är dels kontakter omedelbart efter döden, dels av människor som har utvecklats så långt att de skulle kunna uppnå Nirvana, men som pga medkänsla väljer att stanna kvar i vår värld (dvs de som i buddhismen kallas bodhisattvor).

De dödas personliga kärna kommer enligt Blavatsky mycket snart efter döden till ett tillstånd som kallas Devachan, ett tillstånd av total sällhet. Det gäller alla, både onda och goda - karmalagen påverkar först nästa inkarnation, och inte tillståndet i Devachan.

Detta tillstånd är helt skilt från vår värld. De dödas andar kan inte nås av oss,  och de kan inte nå oss.

Men kunde man då inte möta något i seanser? Jo, men det var knappast något som någon hade någon större nytta av att möta. Ibland kunde det vara elementarandar, men oftare mediets eller någon av seansdeltagarnas astralkroppar.

Men ibland kunde det ändå vara något som kommit från den döde. Men inte dennes individuella jag, som ju hade gått till Devachan, utan ett ytligt skal av den dödes personlighet, som enligt Blavatsky ”för alltid har förlorat sin besjälande tankeprincip. Den kan inte längre tänka ens på det lägsta djuriska planet".

Det har en existens men på ett mycket lågt plan. ”Fastän det saknar förnuft och tankeförmåga är det ett astralt väsen som i visa fall kan attraheras magnetiskt eller omedvetet av ett medium”(s. 84-85).

Det säger sig självt att relationen mellan teosofi och spiritualism inte blev speciellt god.¨

Men den teosofiska rörelsen splittrades strax efter Blavatskys död. De två stora grenarna från den sprickan finns  än idag. De kallas TS Adyar och TS Pasadena.

Av dessa är det Pasadena som är mest "bokstavstroget". De delar än idag Blavatskys kategoriska avståndstagande från spiritualism och spiritism.

Men i Adyarströmningen skedde en svängning i slutet av 20-talet. Startpunkten på den verkar vara Charles Webster Leadbeaters bok "Spiritualism and Theosophy" från 1928.

Det är på många sätt en märklig bok. Den större delen tar upp olika exempel på fenomen vid spiritualistiska seanser. De mest imponerande av dessa, om man nu vill tro på dem, var de som Leadbeater hävdade ägde rum i hans mors lägenhet när han var ung. Dessa liknar mer scenarior i filmer son "Poltergeist" än andra rapporterade fenomen vid seanser.

Det handlar om dramatiska materiella fenomen. Som exempelvis om hur föremål i hushållet  av sig själva organiserade sig i en hög pyramid. Eller om hur ett piano plötsligt blev alldeles vilt och började röra sig på ett sätt som var ett direkt hot mot seansdeltagarnas liv och lem.

Efter detta övergår Leadbeater till berättelser om mer "normala" seanser, och dess relation till fenomen som klärvoajans och materialisationer.

Det är först mot slutet som han tar upp frågan om hur teosofer ser på spiritualismen. I den diskussion han där för refererar han inte alls till Blavatsky, utan för ett helt eget resonemang. Även om han medger att en del av andebudskapen vid seanser kan komma från exempelvis elementarandar är det helt klart att han utgår från att i de (enligt honom uppenbarligen mycket vanliga) fall där andemeddelandena kommer från den en avliden person det verkligen är den riktiga personen som talar.

Det finns inget tal om  astrala skal, som dröjer kvar efter döden. Och Blavatskytermer som Devacha och Kama-loka förekommer inte heller.

Det målas upp en bild av döda som i största allmänhet vandrar omkring i högsta välmåga, och som kan kontaktas.

Man kan första varför TS Pasadena och flera andra teosofiska strömningar utanför Adyarsamfundet uppfattar detta som en kraftig revision av Blavatskys lära. För det är ju precis det det 'är.

Det medges ofta förresten även i Adyartrogna skrifter, som exempelvis Howard Murphets "When Daylight Comes" från 1975. Murphet menar att Blavatsky hade fel om just spiritualismen - detta i en för övrigt mycket beundrande biografi.

Avslutningsvis vill jag säga att det i Blavatskys behandling av ämnet finns en form av analytiskt djup, som enligt mig definitivt saknas i Leadbeaters ganska så pratiga genomgång.

Blavatsky var på många sätt en imponerande teoretiker. Leadbeater var det nog inte.


Madame Blavatsky, målad av Hermann Schmiechen 1884.

söndag 7 juli 2019

Att drömma om Mistletwo

Vet ni vad Mistletwo är för något? Och nu menar jag inte mistletoe  - det engelska ordet för mistel.

Utan just Mistletwo, stavat på just detta sätt.

Det vet inte jag heller, men jag hade en konstig dröm om det inatt.

I drömmen råkade jag stöta på ett ord på svenska Wikipedia. som stavades  just så.

Det förklarades vara namnet på en dansk lek som gick till på detta sätt.

Man tog kontakt med ett antal människor och sade att man tänkte starta ett motionsprogram. För de som var intresserade hade man skapat ett frågeformulär. Där fick dessa svara om sin subjektiva upplevelse av hur tjocka de var.

De fick välja mellan olika alternativ - två av dem var  "Ungefär lika tjock som de flesta" och  "Lite tjockare än normalt". Om de svarade "Lite tjockare ön normalt" fick de veta att de tillhörde precis  den grupp som  motionsprogrammet var avsett för.

Efter en månad, förklarade man för dem, skulle de inte längre uppleva sig som lite tjockare än normalt utan snarare som normaltjock.

Men egentligen, förklarade den fiktiva Wikipediaartikeln (jag har ännu inte kollat, men jag är övertygad om att den inte finns)  var detta endast skenfrågor. Den verkliga bedömningen skulle göras i slutet av intervjun.

Då skulle man titta den sökande djupt, intensivt och länge i ögonen. För att på det sättet dra slutsatser om hur ärlig eller oärlig personen man tittade på var.

Mot slutet av den drömda artikeln förklarades det att i vissa varianter av leken, skulle man efter detta fortsätta att bibehålla illusionen om att de första frågorna var allvarligt menade.

Sedan var det slut. Det stod inget om vad som sedan skulle hända med det utlovade motionsprogrammet...

PS. Nej, det fanns inget uppslagsord i svenska Wikipedia om Mistletwo, men om man söker ordet på Google finner man lite olika betydelser.. Bland annat kan man se en tjusig bild av något som kallas "Mistletwo Garden Room"