söndag 23 april 2017

Ingrid Carlqvist ut i intet

Nu till något mer obehagligt. Ända sedan jag först började följa Ingrid Carlqvists göranden och låtanden har jag gång på gång skrivit att hon nu passerat en avgörande gräns och undrat om hon nu inte kommit kommit till någon form av slutstation, till "vägs ände". .

Varenda gång har jag haft fel. För när man trott att hon har nått den absoluta slutpunkten visar det sig att hon kan gå ännu längre.

Vi bör hålla i minnet att hon 1992 startade som en ettrig propagandist mot den så kallade "incestpaniken" och sedan dess under många år kombinerade två ämnen - att gå emot "falska" anklagelser om sexuella övergrepp, speciellt de inom familjen (som hon hävdade nästan inte existerade), och ettriga ställningstaganden för pappor i allehanda vårdnadstvister.

Efter 2011 kombinerades detta med den uttalade åsikten att barn som utsattes för sexuella övergrepp inte led speciellt mycket, utan upplevde det som "skönt men konstigt".

Men 2012 började ett nytt ämne dominera hennes inlägg, utan att hon helt lämnande det gamla. Nu blev islamofobi och invandringsskräck det nya temat i hennes utgjutelser. Dock kombinerat med att hon ännu klart avgränsade sig mot nazismen.

Denna avgränsning började efter ett tag luckras upp - och hon hävdade för en tid sedan att man borde samarbeta med nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen (grundat av en man som suttit i fängelse för mord på en antirasist!)  - mot "mångkulturen".

Och nu får man reda på detta.

Numera anser hon alltså att "judarna" spelat en ödesdiger och avgörande roll i Sveriges påstådda urartning, och "grymma" förvandling till "Absurdistan", och öppnar dessutom dörren för ett förnekande av Förintelsen.

Om hon fortsätter med att utveckla det sistnämnda blir cirkeln dessutom närmast sluten. Det finns en gemensam logik i att förneka övergrepp mot barn och att förneka Förintelsen. Argumenten liknar ofta varandra, vilket var och en som jämfört "Issues in child abuse accusations" med "Journal of historical review" har kunnat notera.

Men jag avstår ändå från att än en gång säga att IC nu har nått sin slutpunkt. För henne verkar det inte finnas någon sådan. Hennes "utveckling" de senaste åren måste beskrivas som ett accelererande fall rakt ut i intet.

"Otäckt" är bara förnamnet.

Mer Hootenanny Singers

"Så längre du älskar är du ung".

Låg 11 veckor på Svensktoppen mellan 1968-04-28 och 1968-07-07.

Jag tycker faktiskt om den, den griper tag i mig.

Den kan höras här.

lördag 22 april 2017

Hekate

Hekate är en grekisk gudinna av det mer märkliga slaget. Hon kopplas numera ofta ihop med spöken och häxerier.

Detta trots att hon - om man går till de forngrekiska källorna - egentligen är mycket välvillig. I alla fall mot de som hon vill vara det mot.

Hon sägs hjälpa och gärna besvara böner. Men endast när hon vill. Hon kan hjälpa idrottare inför tävlingar, och kvinnor som ska föda barn. Hon kan beskydda boskapen, beskydda hemmet, beskydda ryttare...

Hon ska ha varit dotter till två mindre kända gudar - Asteria och Perses.

Det som gör att hon idag ofta kopplas ihop med häxor och spöken är bland annat att hon också var en underjordens gudinna. Men inte bara det.

Hon är också kopplad till månen (enligt en del är hon rentav månen), och natten.

Hon har också en koppling till hundar, och det sades att när hundar skällde om natten på städernas gator var det ett uttryck för Hekates kraft.

Men framför allt är hon vägkorsningarnas gudinna. Det förekom att det offrades till henne vid vägkorsningar.

Hon ansågs vara kopplad till Kerberos, den trehövdade hund som bevakade ingången till dödsriket. Det gör att hon förutom sin välvilliga sida också har en del med döden att göra. Hon har alltså en kuslig sida - också...

Denna koppling kan ju hänga ihop med att hon ibland också själv ansågs vara trehövdad, vilket ju man kan se på nedanstående avbildning av henne.

Varför hon är det är inte helt klart, men möjligen hänger det ihop med att hon också ibland kallas "de tre vägarnas gudinna".

Nu kan man nog inte finna henne vid de upplysta vägkorsningarna vid de stora offentliga vägarna.

Men om man är ute på landet någon sen kväll, och passerar en mörk vägkorsning, låt oss säga mellan två skogsvägar, ska man kanske titta väldigt noga. Hon kanske kan ses någonstans där.

Vem vet?

Källa: David R. West, Some Cults of Geek Goddesses and Female Daemons of Oriental Origin, 1995 s. 188-220
Hekate

fredag 21 april 2017

Puppet on a string

Jag försöker ta in detta men lyckas inte riktigt. Det är det år vi lever nu 50 (femtio) år sedan denna låt kom etta i Eurovisionsschlagertävlingen.

Vidare - det är idag lika många år sedan denna låt vann som det detta år - alltså 1967 - var sedan ryska revolutionen genomfördes.  Och det visste jag ju då när jag var tolv - ryska revolutionen inträffade någon gång för mycket länge sedan, och papperet från tidningar från den tiden hade gulnat för länge sen.

Tanken hissnar. Verkligen.

måndag 17 april 2017

1917, 1967 - och 2017

Med hjälp av SvD:s digitala arkiv som alla prenumeranter har tillgång till är det lätt att göra lite hisnande tidsresor. Just nu brukar jag varje dag kolla vad som hände "idag" vid åtminstone två årtal. Det som inträffade för hundra år sedan och det som inträffade för femtio år sedan.

1917 och 1967 alltså.

Det gemensamma för dessa år var att det blåste starka vänstervindar. I april 1917 hade den ryska monarkin störtats och en revolutionär flodvåg svepte genom det ryska samhället och inspirerade till en massiv vänstervåg i hela världen. SvD:s ledare verkade dessa dagar orolig för att Hjalmar Branting (!) i Sverige - inspirerad av vad som hände i Ryssland - skulle störta landet i kaos. Och angrep liberalerna i riksdagen för att de inte bekämpade den röda faran.

Vid motsvarade tid 1967 svepte också vänstervindar över världen. Vidden av USA:s brott i Vietnam hade blivit uppenbara för allt fler, och trots nära 500.000 man där lyckades inte USA hålla den "röda faran" i schack. Över allt i världen syntes tecken på en vänstervåg, som ju skulle leda till rena explosioner ett år senare. Och SvD:s ledarsida oroades över vänstervridningen i landet i allmänhet, och i radio-TV i synnerhet.

Jag levde förstås inte 1917 men jag var tolv år 1967. Och det som hände då gav mig hopp. Det var en stimulerande tid att leva, framtiden såg faktiskt ljus ut.

Det gör den inte precis nu. Idag gnäller förstås SvD:s ledare på vänstern som alltid, men det faktum att till och med denna sida är mer oroad över högerpopulismen (och islamismen) än över vänstern säger en del dystra saker om vår tid.

Ja, de härskande systemen tycks vara i nära på lika stor kris i dessa dagar som för femtio eller hundra år sedan - men de alternativ som är mest framgångsrika och synliga ligger idag inte åt vänster.

Istället öppnar sig veritabla avgrunder åt olika håll - Trump, Le Pen, IS, Erdogan, och de andra.

Lyssna förresten gärna på denna sång av Monica Zetterlund från 1976. Den verkar vara än mer aktuell idag än när den gjordes.

lördag 15 april 2017

Gary Stickels McMartinrapport

McMartin var en familjeägd förskola i USA där anklagelser om övergrepp mot barn ledde till en omfattande debatt och flera rättegångar under perioden 1983-1990.

Denna debatt fortsätter än idag, och man får ibland se rent felaktiga påståenden, som exempelvis att inga barn berättade om övergrepp innan de hade bearbetats av terapeuter, eller att mamman som först upptäckte att hennes barn hade skador i underlivet, och därmed satte igång hela processen, var schizofren. Hela denna desinformation vederläggs mycket grundligt i Ross Cheits närmast monumentala arbete The Witch-Hunt Narrative: Politics, Psychology and the Sexual Abuse of Children (Oxford University Press 2014).Man kan ta del av denna vederläggning i bokens kapitel om McMartin, sid 17-87.

Det betyder inte att Cheit stöder alla de anklagelser som senare kom fram i McMartin-fallet. Han argumenterar övertygande för att de första anklagelserna (som riktade sig mot endast en förövare) var mycket trovärdiga, och stöddes av en omfattande bevisning, men verkar luta åt att de senare anklagelserna om organiserade övergrepp var tvivelaktiga, och kanske verkligen pressades på barnen av terapeuter.

Jag tänker inte gå in i denna diskussion här, men vill påpeka att ett viktigt dokument i diskussionen om just dessa senare anklagelser, på nytt finns på nätet, efter att ha varit borta några år. Det är arkeologen Gary Stickels utgrävningsrapport från 1990. Den kan numera läsas här.

Flera av barnen hade berättat om övergrepp i tunnlar under skolan, och det ledde till att föräldrarna efter ett tag anlitade Gary Stickel, som var en akademiskt mycket meriterad arkeolog.

Denne ledde en utgrävning våren 1990, som blev möjlig efter att skolan lagts ner och området bytt ägare. Stickel hävdar i sin rapport att ett (enligt honom nyligen) igenfyllt system av någon form  av tunnlar faktiskt återfanns. Det var bland annat fyllt med allehanda skräp, från olika tidsperioder.

Man kan hävda att detta inte nödvändigtvis måste innebära den typ av tunnlar som barnen talade om, och rapporten har mötts av omfattande kritik av den mest skiftande kvalitet. Det är dock entydigt bevisat att det funnits någon form av strukturer under skolan, och att dessa har fyllts igen.

Den som är mycket intresserad kan mycket gärna läsa den ganska så långa och genomarbetade rapporten.

fredag 14 april 2017

Donald J Trump

Hittade detta på Facebook.

"Han spelar gigolo, han spelar golf, han spelar roulette med andras pengar, han spelar krig. Han heter Donald Trump och är en mycket farlig person. Han säger sig njuta av en chokladtårta medan missilerna skjuts av, han säger sig vara stolt över jättebomben i Afghanistan. En president talar som om krig vore lek och något att gilla. Den stora bomben behövde testas så militären fick sina önskningar uppfyllda. 

Trump sa under sin valkampanj att han inte förstod varför kärnvapen inte kan användas eftersom 'vi har dem'..."

Kan bara instämma - de naiva själar som trodde att Trump skulle bli en "fredspresident" borde väl nu har nyktrat till.

torsdag 13 april 2017

Kvinnofängelsets 692 avsnitt - värt att sitta inne för?

Nu har jag fått bredbandet till den nya datorn i ordning, med en router, eller vad det nu heter.

Jag har just nu inget att göra så jag roade mig med att se om avsnitt ett av Prisoner: Cell Block H (som hette Kvinnofängelset när den sändes i Sverige i två omgångar, 1994- 2000, och 2000 -2004). Det finns alltså på YouTube, närmare bestämt här.

Jag fick sedan en oemotståndlig lust att också se de andra avsnitten, som också finns på YouTube.

Om jag ser ett om dan blir jag klar om exakt 692 dagar. 692 är nämligen också siffran för antalet avsnitt.

PS. För den som undrar - jag började se serien 1995 (och kom in efter kanske 100 avsnitt) , och såg den till slutet, till men för min nattsömn. Sedan var jag med och demonstrerade för att TV 4 skulle visa den igen, och när den började igen hösten 2000 började jag se den från början.

Nu inser jag att jag inte har något emot att se om hela serien. Jag har aldrig någonsin varit beroende av en kemisk drog, men Kvinnofängelset håller mig tydligen fast - än idag.

onsdag 12 april 2017

Hundraårsminne

Idag är det förresten hundra år sedan Lenin kom till Sverige.  För så vitt jag fattar första och enda gången.

Lite mer detaljer kan man få här.
---------------------------------------------
TILLÄGG
Jag verkar ha haft fel om att det skulle varit första och enda gången. Lite mer info om detta kan man finna här .

Pappakontakt ...

... är ju inte alltid av godo. Nu har det kommit  en ny undersökning om hur barn påverkas av att tvingas bo hos våldsutövande pappor.

Läs mer om detta i en kolumn av Kerstin Weigl i Aftonbladet här.

lördag 8 april 2017

Igår...

...hade jag just köpt en dator vid Götgatan och skulle till Stockholms central för att åka hem till Södertälje. Då fick jag reda på att Stockholms Central var avstängd pga av - om jag minns rätt - "ordningsproblem". Så tunnelbanan stannade vid Hötorget. Från Hötorget försökte jag ta mig till Centralen men stoppades snart av en polisspärr där en skärrad polis nästan skrek - kom inte hit - gå ditåt. Gick tllbaks till Hötorget, gick ner i tunnelbanan och fick där reda på att en man har kört på folk vid Drottninggatan. Det var det man visste.

När jag gick upp igen började det märkas att det var något än mer extraordinärt som hänt. Polishelikoptrar flög över oss, det var polisspärrar åt flera håll, och en del människor skrek och sprang. Det var en märklig upplevelse. Kanske en femtedel skrek och sprang, medan de andra gick lugnt nästan som om inget hade hänt. Själv ringde jag folk jag kände för att fråga om de visste något.

Till sist fick jag kontakt med en kompis med en lägenhet i närheten. Vid det laget hade det gått flera timmar och jag insåg att alla förbindelser till och från Stockholm var avbrutna. Så jag tog tacksamt emot erbjudandet att sova över denna natt...

fredag 7 april 2017

Fast i Stockholm

Har just idag köpt en ny Mac - i Stockholm. Just innan jag skulle åka hem kom terrordådet, som ledde till att all kollektivtrafik till och från Stockholm stoppades.

Sover därför över hos en kompis i centrala Stockholm.

onsdag 22 mars 2017

Sven-Erik Magnusson in memorian

Sven-Erik Magnusson är död. Det känns vemodigt.

Det var något visst med Sven-Ingvars.

Vila i frid.


Det finns många sånger från Sven-Ingvars, och en del av dem gjorde mig glad, när jag hörde dem 66-67. Här är Vid din sida från november 1966...

måndag 20 mars 2017

När jag läser....

... denna understreckare i SvD undrar jag om det kanske inte rentav finns en djupare mening med att jag hade sönder datorn.

fredag 17 mars 2017

Saknar jag vänstertrafiken?

I natt drömde jag något konstigt. Jag gick på en landsväg. Till min irritation upptäckte jag att bilarna körde "fel". Jag höll nästan på att bli påkörd.

Till sist fick jag nog och skrek rätt ut i luften: "Era idioter, inser ni inte att det ska vara vänstertrafik i det här landet".

Bilarna körde alltså på höger sida.  Och i drömmen trodde jag att trafikreglerna var de som hade rått när jag var barn.

Det är frestande att se "vänster" och "höger" i drömmen som politisk symbolik, som en reaktion mot den högervridning i landet (och stora delar av världen) som inleddes ungefär 1980, och det kan säkert ligga något i det.

Men det utesluter inte att den också handlar om vänstertrafik "på riktigt".

Jag hade ångest under hela barndomen men det extrema ångestgenombrott som ledde till den första kontakten med psykiatrin kom vid tolvårsåldern den 4 september 1967. Dagen innan - den 3 september - hade Sverige gått över till högertrafik. Det är osannolikt att detta samband var en ren slump.

Sammanbrottet skulle med all säkerhet kommit ändå, men det ser ut som om högertrafikomläggningen i alla fall var åtminstone EN av de utlösande orsakerna. Världen såg plötsligt annorlunda ut, och det ledde till en än mer ökad osäkerhet.

När min bror bjöd mig på en resa till Malta i december 2009, var det en positiv upplevelse på många sätt. Men en liten del av det positiva KAN ha varit att Malta hade vänstertrafik. Det kändes - hemvant på något sätt. Det var lite av en upplevelse.

En sak till. Under många år har jag haft ett mönster i hur jag sätter mig i inte alltför fulla bussar och pendeltåg. Ja, jag har ALLTID velat sitta vid fönsterplats i tågets färdriktning. Men de senaste kanske tio åren har jag märkt att jag dessutom alltid vill sätta mig på vänster sida i vagnen.* Det skedde länge automatiskt., och jag upptäckte det inte medvetet förrän för några år sedan.

Denna tendens är så stark att den till och med är starkare är önskan att sitta så jag ser i tågets eller bussenes färdriktning. Om jag måste välja mellan att sitta på höger sida av vagnen och se framåt eller att sitta på vänster sida i vagnen och se "bakåt" föredrar jag alltid det senare.

Vad beror denna "vänstervridning" på? Att jag ännu inte hunnit vänja mig vid den förändring som kom den 3 september 1967?
____________________________
*Dvs sitta så att jag har min vänstra sida mot fönstret.