söndag 17 februari 2019

Feberyra, drömmar - och Walid Jumblatt

Har haft influensa i snart en vecka. I början låg febern på över 39 grader, De senaste dagarna har febern minskat  drastiskt, liksom de andra symptomen.

Under hela denna period har jag haft en serie konstiga feberinspirerade drömmar.

De har ibland varit obehagliga, men alltid fascinerande.

Jag har drömt om debatten om determinism vs fri vilja. Det var den första, jag hade 39 graders feber,  och hostade som besatt. I drömmen blandades jobbiga filosofiska frågor med mitt allmäntillstånd.

Sedan drömde jag om en kampanj som ”Kommunistiska Partiet” skulle ha haft om folkhälsan. Även där blandades denna kampanj med funderingar om mitt dåliga allmäntillstånd, på ett ångestfyllt men fascinerade  sätt.

Senare drömde jag om en polsk satanist från tidigt 1900-tal, som nyligen blivit publicerad på svenska.

Jag drömde om en spelfilm  utan ljud som polis i USA skulle ha gjort för att visa för föräldrar i familjer som var inblandade i brott . De visade vardagliga scener med barn.  Föräldrarna fick svara på frågor om vad filmerna handlade om. Om de sedan läste in ex.vis våld och sex i de oskyldiga sekvenserna ansågs de böra bli föremål för en närmare utredning

Sedan drömde jag om – den kinesiska ledaren Lin Biaos  skrift ”Leve segern i folkets krig” från 1965...

Jag vaknade nyss ur den kanske märkligaste av dessa drömmar.

Den var evighetslång,  om det nu var en dröm. Om det rent tekniskt var drömsömn torde det vara flera sådana perioder hopslagna.

Handlingens form var enkel - jag tog del av en text. Ibland kändes det som om jag läste, ibland som jag lyssnade på ett band, ibland som om jag tänkte fram texten själv.

Texten handlade om en man som bodde i Libanon. Hans barndom beskrevs, hur hans familj drabbades av inbördeskriget beskrevs, och till och med nämndes att de under en tid hamnat i flyktingläget Tel Al Zataar.

Hela tiden var det nästan bara text - såg nästan inga bilder, hörde inga ljud, förutom texten. 

Alldeles mot slutet, efter mycket elände,  hade han fått ett jobb, som han skötte mycket bra. En dag kommer en man från företaget fram och säger att du har skött dig väldigt bra, så vi undrar om du vill arbeta för en person vi uppskattar mycket. "Vem då"? Walid Jumblatt.

Huvudpersonen svarar blixtsnabbt "Nej". Varför? Han var uppfödd med de mest negativa åsikter om Jumblatt, och har hört de mest hårresande saker om honom. Han är djärv nog att radda upp allt negativt han hört, inklusive sånt som är så negativt att han knappast tror på det själv. Mannen som frågar ser bekymrad ut, säger "du har mycket att lära - är du villig att få undervisning som ger en alternativ bild?"

Huvudpersonen tvekar lite, men säger "ja". Han får gå en mycket lång väg till en högt belägen plats, är sedan mest benägen för att somna, men får ett uppfriskande grönt te som får honom att kvickna till. Och så börjar undervisningen, som när den är klar får honom att beundra och inte avsky Jumblatt. Och sedan aktivt börja försvara honom. Kort efter det vaknar jag, Och slår genast upp Jumblatt på Wikipedia...

Jag har förstås hört namnet, visste att Junblatt var drusledare i Libanon men knappast mycket mer.

Nu blir jag nog intresserad av att läsa mer om honom....

Har nu också kollat upp druser på Wikipedia.

En fascinerande och gåtfull sekt, men man bör nog inte bli så intresserad av den att man skulle vilja konvertera.

Det går nämligen inte. Det är en etniskt sluten religion, vars heliga skrifter endast finns i handskrift. Det är förbjudet att trycka upp dem.

Och framförallt godtas inte konverteringar....

Varför i allsina dar drömmer jag om honom? 

måndag 11 februari 2019

Planekonomi - eller mänsklighetens utplåning

Den senaste tiden har det dykt upp författare och debattörer som hävdar att allt är kört - mänskligheten är på väg att dö ut. Det finns inget vi kan göra åt saken. Det gäller att så att säga "gilla läget" och anpassa oss till detta. Det är inte så svårt att säga nu - men när det verkligen gäller kommer knappast speciellt många att kunna anpassa sig. De apokalyptiska scener som de som då lever kommer att få uppleva är närmast omöjliga att föreställa sig.

Men den nya vändningen i debatten avspeglar något viktigt. Om det ekonomiska system vi har idag inte avskaffas kommer de mest pessimistiska rösterna att få rätt. Objektivt sett avspeglar den typen av ställningstaganden det faktum att den härskande klassen vare sig kan eller vill avskaffa sig själv. Vid varje givet ögonblick tenderar den att maximera profit framför att ta hänsyn till det som kan komma imorgon.

Vid sidan av denna depressiva diskurs, har det funnits en annan märklig debatt. Det är om det behövs diktatur för att stoppa den globala uppvärmningen. En del hävdar detta; andra protesterar livligt.

Frågan är felställd. Det handlar inte om demokrati eller diktatur i allmänhet. Föreställningen att det finns diktatorer som kan göra vad de vill är helt falsk.

Om Augusto Pinochet plötsligt hade fått för sig att han ville avskaffa kapitalismen skulle han nästan omedelbart ha avsatts av de som tillsatte honom. Om Josef Stalin fick ett slag i huvudet och fick för sig att avskaffa privilegiesystemet i Sovjet hade han inte levt länge. Osv.

"Diktatur" kan betyda mycket, liksom "demokrati". I en kapitalistisk ekonomi kan vare sig valda parlament - eller "enväldiga" diktatorer, bestämma över allt. De är i båda fallen gisslan i ett ekonomiskt system, som de inte skulle kunna utmana utan en intensiv social kamp.

Vad som behövs är ett ekonomiskt system som kan planeras. Och då duger inte invändningen - nyligen framförd i SvD - att länderna i det forma östblocket hade en usel miljöpolitik. Det visar bara att en planekonomi inte kommer att fatta visa beslut oavsett vem som styr den. Det kan ju förresten nämnas att Kuba idag har kanske den bästa miljöpolitiken i världen.

Naturligtvis är det mycket bättre med en demokratisk planekonomi än en som är styrd av konservativa byråkrater, Men även oavsett detta är en fungerande planekonomi en nödvändig förutsättning för att en konsekvent klimatpolitik ska kunna genomföras, där hela samhällets resurser kan fokuseras på detta mål. '

Idag får regeringarna i de flesta länder vädja till kapitalet att de ska hjälpa till för klimatmålen. Viket de oftast inte gör. Endast ett samhälle där företagen styrs av det allmänna kan föra en klimatpolitik som skulle kunna förhindra den till synes oundvikliga katastrofen.

Nödvändiga förutsättningar är ju inte tillräckliga förutsättningar. Det går som sagt att tänka sig regimer i planekonomiska system som helt saknar insikter om klimatfrågor. Planekonomier skulle kunna föra både en bra och dålig klimatpolitik.

Kapitalistiska ekonomier fungerar i praktiken alltid så att resultatet inte kan bli annat än en dålig klimatpolitik. Eller en obefintlig sådan.

Klimatkrisen sätter socialismen på dagordningen på ett så akut sätt som aldrig tidigare skett. Det är inte så konstigt att röster nu dyker upp som säger att det enda vi kan göra är att invänta undergången.

Borgarklassen som klass föredrar instinktivt en undergång om femtio eller hundra år framför att exproprieras nu. För oss andra borde det förstås vara tvärtom.

lördag 9 februari 2019

Madame Blavatsky och spiritismen

Alla kanske inte känner till den negativa, närmast nedlåtande, inställning den kanske främsta 1800-talsockultisten, Helena Petrovna Blavatsky, hade till spiritism/spiritualism.

Den första delen av nedanstående citat från hennes tvåvolymsverk Isis Unveiled från 1877 skulle nästan kunnat varit hämtat från Vetenskap och Folkbildnings forum...

"True, the great majority of "spiritual" communications are calculated to disgust investigators of even moderate intelligence. Even when genuine they are trivial, commonplace, and often vulgar. During the past twenty years we have received through various mediums messages purporting to be from Shakespere, Byron, Franklin, Peter the Great, Napoleon and Josephine, and even from Voltaire.

The general impression made upon us was that the French conqueror and his consort seemed to have forgotten how to spell words correctly; Shakespere and Byron had become chronic inebriates; and Voltaire had turned an imbecile.

Who can blame men trained to habits of exactitude, or even simply well-educated persons, for hastily concluding that when so much palpable fraud lies upon the surface, there could hardly be truth if they should go to the bottom? The huckstering about of pompous names attached to idiotic communications has given the scientific stomach such an indigestion that it cannot assimilate even the great truth which lies on the telegraphic plateaux of this ocean of psychological phenomena. They judge by its surface, covered with froth and scum. But they might with equal propriety deny that there is any clear water in the depths of the sea when an oily scum was floating upon the surface.

Therefore, if on one hand we cannot very well blame them for stepping back at the first sight of what seems really repulsive, we do, and have a right to censure them for their unwillingness to explore deeper. Neither pearls nor cut diamonds are to be found lying loose on the ground; and these persons act as unwisely as would a professional diver, who should reject an oyster on account of its filthy and slimy appearance, when by opening it he might find a precious pearl inside the shell."


Redan i slutet av detta citat ser man förstås att hon inte var speciellt VoF:ig. Om man läser vidare ser man att hennes förklaringar till spiritismens andemeddelanden till stor del ändå var ockulta, även om hon genomgående inte accepterade att det var de döda som talade...

Den negativa synen på spiritismen råder än idag i TS Pasadena, den ena av de två största teosofiska organisationerna. I den kanske största, TS Adyar, modifierades den tidigt. Till stor del pga Charles Webster Leadbeater, som i sin bok Spiritualism and Theosophy från 1928 öppnade dörren till tron på möjligheten att kommunicera med döda.

Ett udda, men intressant ämne, som jag kanske återkommer till i någon form.

Helena Petrovna Blavatsky, cirka 1877

onsdag 6 februari 2019

Oisin Cantwells märkliga logik

Oisin Cantwell har skrivit ett debatinlägg som försvarar den dom som jag skrev om i inlägget den 4 februari. Det är intressant.

Hans försvar är nu inte oreserverat; han skriver att han inte var på rättegången.  Men han utvecklar ett principresonemang om varför domstolens beslut inte "är uppenbart tokigt".

Vad han säger är i princip att domstolen måste väga två risker mot varandra.  Dels risken att barnen ska bli misshandlade av fadern. Dels risken att barnen förlorar kontakten med den ena föräldern. Dvs den förälder som är dömd för misshandel...

Sällan har det fadersrättsliga dogmat uttryckts mer klart än här. Att barnen har kontakt med en fader som dömts för att misshandla just dessa barn har här getts ett egenvärde. Ett egenvärde som anses kunna väga upp risken för att barnen utsätts för ny misshandel.

Visst har Cantwell en märklig logik. Men ordet "märklig" ska här inte läsas som "egenartad". För det är den inte.

Cantwells märkliga logik delas ju av domstolen. Och av ett stort antal andra domstolar som dömt på samma sätt i en rad andra fall.

Hans logik är ju också det allmänt  accepterade fadersrättsliga synsättet som dominerar i vårt samhälle. Faderns rätt ska väga tyngre än barnens rätt att slippa riskera misshandel.

Därför är det på sätt och vis bra att Cantwell skrev denna text. Den pekar helt glasklart på problemen med den biologiska metafysik som präglar den fadersrättsliga diskursen.

Därmed har jag skrivit vad jag tänkt skriva. Men - för att anknyta till inlägget om NoBoyToy (NBT)  - just nu inser jag verkligen att jag saknar henne. Hon skulle förmodligen med helt lysande elaka formuleringar läst lusen av Cantwells resonemamg. Elaka formuleringar av en typ som jag aldrig skulle våga använda mig av. ;-)

NBT, var är du när vi behöver dig?
---------------------------------
TILLÄGG
Läs gärna Cissi Wallins inlägg om fallet i Metro.se. Jag kan bara instämma...  
---------------------------------
TILLÄGG 2
Maria Robsahm har på Aftonbladet.se skrivit en principiellt viktig debattartikel om fallet. Den kan läsas här.
---------------------------------
TILLÄGG 3
Karin Thunberg skriver tänkvärt i SvD, i anknytning till detta fall.

tisdag 5 februari 2019

Vad hände med NoBoyToy?

För snart ett år sedan, den 8 februari 2018, skrev NoBoyToy (NBT) sitt hittills senaste inlägg. Sedan blev det totalt tyst.

Jag har beskrivit saknaden av hennes blogg, bland annat här.

Det kom ingen förvarning, och efter detta datum har hon inte visat minsta livstecken. Det är lite kusligt.

Hon hade förvisso dragit sig tillbaka förut, men aldrig lika  totalt, eller lika länge,

Jag har ju funderat på varför många gånger. Men det konstiga är att jag aldrig kopplade det till något som jag fick reda på kanske lite mer ön ett halvår innan dess.  Jag kanske trängde bort tanken...

Det jag fick reda på var detta. En person som tillhörde NBT:s motpol i nätdebatten om sexuella övergrepp, förklarade då i ett mail att hen hade lyckats ta reda på NBT:s identitet, och att hen planerade att utnyttja detta för att slå mot NBT.*

Jag avfärdade då det som tomt skryt, eller önsketänkande,  och det var jag inte ensam om att göra. Men vid närmare eftertanke kanske det inte var det.

Jag har de senaste dagarna funderat på ett inte helt osannolikt scenario. Anta att NBT:s antagonist till sist skickade ett meddelande till NBT där hen skrev att om NBT inte lade ner, skulle hen skicka ett budskap om hennes identitet till NBT:s  anhöriga och arbetskamrater. Eftersom NBT:s blogg innehöll mycket känsligt personligt material skulle det kunna ha varit nog så effektivt.

Med tanke på att personen jag tänker på inte endast var en av NBT:s  ettrigaste  motståndare, utan också kanske den mest taktiska och manipulativa i det gänget är scenariot inte alls osannolikt...

Eftersom detta i nuläget endast är en hypotes kommer jag förstås inte att lägga ut namnet på personen ifråga. Men jag vill säga detta.

NBT var en nagel i ögat på många förövarförsvarare - både genom sin friska aggressivitet och sin förmåga till research. Hon kom aldrig av sig, blev aldrig ställd, Och aldrig rädd.

Själv uppskattade jag henne mycket trots att inte heller jag alltid var helt och hållet bekväm med hennes variant av feminism...

Om min hypotes skulle stämma saknar min avsky över detta tilltag alla gränser. För att uttrycka det  mycket försiktigt...
--------------------------------------------
* Och, nej, jag syftar här inte på mytomanen "Mikael", som flera gånger på min blogg svamlade om att han visste vem NBT var. Han svamlade helt hejdlöst, men den person jag syftar på brukar inte svamla på det sättet. 

måndag 4 februari 2019

Fadersrätt som krossar barn

Ett såväl deprimerat, resignerat som desillusionerat inlägg

Den som orkar kan läsa här om en pappa som fick hela vårdnaden om två barn. Trots att han bevisligen hade misshandlat dem, vilket han också blivit dömd för.

Anledningen att han fått hela vårdnaden, är att han anses vara den bästa garanten för att barnen i framtiden ska få kontakt med båda sina föräldrar. Man får anta att det också var därför domstolen dömde att mamman i dagsläget inte skulle ha något umgänge med barnen alls...

Varför det skulle ligga i barnens intresse att umgås med någon som misshandlat dem framgår förstås inte.

Domen är upprörande - men än mer upprörande är att den ena efter andra domen av den karaktären tas år efter år - utan att det blir ett ramaskri.

Barnmisshandel har normaliserats - och att barn ska tvingas vara fångar hos sina misshandlare leder inte till några större protester.

Om man är pessimist (och det är jag i allt högre grad) kan man ställa oroande frågor om vad detta säger om mänskligheten. Denna mänsklighet som kanske inte finns kvar om två hundra år.

På något sätt känns det logiskt att mänskligheten hotas av undergång. När man  tar del av sådana domar. Termer som exempelvis "arvsynd"  flyger runt i huvudet.

Nu är ju en sådan term förvisso hämtad från fadersrättsliga religioner - men det är ju inte svårt att mutatis mutandis omformulera sådana läror så att de fråntas sin patriarkala kontext.

Att en mänsklighet som så lätt kan offra barn till våldsamma fäder inte har någon framtid känns alltså logiskt.

Kanske irrationellt,  men för mig känns detta just nu MYCKET logiskt....

*suckar resignerat*

söndag 3 februari 2019

En reaktionär men charmig nostalgitripp

Jag har just avslutat två DVD-boxar med sammanlagt ca 35 timmars speltid.

De innehåller en samling av avsnitt ur den engelska TV-serien "The Saint", som också sändes i svensk TV i mitten av sextiotalet under titeln "Helgonet".

Huvudrollen spelades, förstås, av Roger Moore.

Det är som att hamna i en märklig tidsspegel. Men en förvrängd sådan -  det är den dåtida världen sett ur ett utpräglat överklassperspektiv. Men inte ett allvarligt menat sådant. man skulle kanske kunna kalla det en... överklass-skattspegel, eller nåt.

I den stora majoriteten av avsnitt får vi se Simon Templar, alias Helgonet, lösa brottsfall inom överklassen. Det är brott begångna av rika, som begås mot andra rika. De gånger några som har inkomster som ligger under de som finns inom den övre medelklassen figurerar, är det endast som bifigurer utan någon betydelse för handlingen.

Men för det mesta handlar det inte ens om övre medelklass, utan om mycket rikare än så.

Det finns dock några avsnitt som inte passar in i denna beskrivning. Framförallt gäller det några spionavsnitt, där Helgonet får tampas med sovjetiska eller kinesiska agenter.

De sovjetiska beskrivs ganska negativt. men ändå mänskligt. Några av dem även sympatiska. I några av dessa försöker Templar förföra kvinnliga sovjetspioner och lyckas... nästan. Meningen är nog att dessa avsnitt ska suggerera läsaren till att tänka sig att den charmige Templar sått ett frö hos dessa, så att de i framtiden kommer att längta till den rike Templar och den kapitalism han representerar...

I ett av avsnitten samarbetar även Templar, åtminstone delvis, med sovjetiska agenter som arbetar för att Sovjet ska återfå konstverk som nazisterna stal i Sovjet under andra världskriget. Där får de slåss mot övervintrade tyska nazister. Och även om östagenter framställs negativt, är det inget mot hur renodlat onda de tyska nazisympatisörerna alltid framställs.

De sistnämnda framställs även värre än de kinesiska agenterna. Mao-trogna kineser beskrivs nästan som robotar, som utan några som helst känslor fanatiskt arbetar för Mao och kommunistpartiet.  Däremot framställs inte heller dessa som klart entydigt onda, som  nazisterna.

(Inom parentes kan nämnas att det dessutom finns minst tre avsnitt med en sorts Arkiv X-känsla, ett om Loch Ness-odjuret, och två om galna vetenskapsmän! )

Den politiska grundsyn som förs fram av Templar, är förstås ganska så höger, men definitivt borgerligt demokratisk.  Templar är inte endast emot nazister, utan även emot latinamerikanska diktatorer (i ett avsnitt hjälper han till att störta en sådan) och italienska nostalgiker som drömmer om att återupprätta romarriket.

Att kalla kvinnosynen manschavinistisk är ju ett understatement, men den är absolut inte det på ett öppet brutalt sätt. Templar är istället den överlägset eleganta  machon, som kan hantera alla kvinnor med charm och ett vänligt, ibland  förföriskt,  men ibland milt ironiskt, leende

Däremot kan det nog noteras att de allra flesta kvinnor som beskrivs som verkligt intelligenta, mot slutet visar sig vara riktigt onda..

Om jag inte började se Helgonet redan i tioårsåldern hade jag nog inte fastnat för dem nu. Om jag först börjat se serien exempelvis i femtonårsåldern, hade jag nog tröttnat mycket snabbt

Men trots dess unket reaktionära grundsyn på det mesta har den en för mig - obestridlig charm. På något  ambivalent sätt gillar jag också Roger Moore som skådespelare

Det bör också påpekas att den definitivt inte är rasistisk, om man med detta ord inte syftar på subliminal subtil vardagsrasism. Sådan kan man förstås hitta (liksom ofta annars i femtio är gammal populärkultur!), med kritiska och politiskt korrekta ögon, men inte mycket värre än så. Om serien hade funnits efter att National Front hade bildats skulle man mycket väl kunna tänka sig ett avsnitt där Simon Templar slogs mot  National Front...

Själv såg jag som  sagt Helgonet som barn  och i lägre tonåren. När Moores nästa TV-serie, Snobbar som jobbar (The Persuaders) började sändas hösten 1971,  hade jag blivit  vänsteraktiv, vägrade se den och avfärdade den med avsmak som överklasspropaganda. Vilket den, liksom Helgonet,  på sätt och vis var.

Men liksom Helgonet hade faktiskt även den en viss charm. 

måndag 28 januari 2019

Race with the Devil

Under 1970-talet började det i pop- och rockmusik bli mycket vanligt med "demoniska" texter, med exempelvis hänvisningar till "The Devil",  Satan eller Lucifer.

Det var något i stort sett nytt. Under större delen av sextiotalet fanns helt enkelt inte denna genre. Men under sextiotalets sista år började något hända.

Den 24 augusti 1968 gick "Fire" med Crazy World of Arthur Brown in på Tio i Topp. Senare detta år kom som bekant Rolling Stones med "Sympathy for the Devil", som låg på LP;n Beggars Banquet.

Det sågs nog som udda teman, när det begav sig, men det skulle komma mer.

Idag för 50 år sedan - den 28 januari 1969 -  gick  "Race with the Devil" med The Gun upp på fjortonde plats på den svenska försäljningslistan Kvällstoppen. Den kom dock inte att ligga där länge - endast tre veckor.

(Just Race with the Devil gavs förresten ut långt senare, 1981, som en  singel med tjejgruppen "The GirlSchool", en grupp som jag överhuvudtaget inte hört talas om förrän igår. Covers brukar ofta bli sämre än originalet, men det tycker jag inte är fallet här.) 

Under 1960-talet förblev dock låter med sådana teman mycket udda undantag. Men 1970 slog Black Sabbath igenom - och efter det öppnades dörren till "demoniska" teman på vid gavel, och det blev närmast till en flodvåg,

Alldeles oavsett vad man anser om dessa låtar, och de artister som framförde dem (några av dem var riktigt  bra!)   tycker jag själv att den intensiva fokuseringen på (och ibland närmast lovsången till... ) vår kulturs  främsta symbol för ondska,  var ett ganska så osunt stickspår i en annars ofta så glädjefull och dynamisk ungdomskultur.


 Avbildning av djävulen i målning från 1500-talet. 

onsdag 16 januari 2019

Vart går Vänsterpartiet?

Gick med i Vänsterpartiet någon månad före jul. Har inte hunnit vara speciellt aktiv ännu. Efter det senaste katastrofbeslutet är jag inte säker på att jag kommer att vara det i fortsättningen.

Man bekämpar inte högerpopulism och/eller fascism genom att acceptera en nyliberal politik. Relationen mellan dessa två kan jämföras med relationen mellan eld och bensin.

Om man tror att man bekämpar högerpopulistiska eller fascistiska strömningar genom att lägga sig platt för en "liberal" högerpolitik kommer dessa bara att gynnas och växa.

Många människor kommer att tycka sig se två saker. För det första. De andra partierna intrigerar mot SD. För det andra. Resultatet blev en politik som river sönder välfärden och tryggheten.

Effekten av detta kan för inte så oerhört få bli den förvirrade och felaktiga och inte speciellt logiska slutsatsen: att rösta på SD kanske leder till ökad trygghet och ökat välstånd.

Låter absurt, men det finns en hel del historiska exempel på en sådan dynamik...

Det bästa sättet att hindra en sådan tankekollaps hos många är om det finns en stark vänster som vet vad den vill och inte viker sig, En sådan har vi inte idag.

lördag 12 januari 2019

Apropå det senaste regeringsförslaget

Jag anser definitivt att V måste rösta nej till Löfven/Lööfs nyliberala allians...

Ett extraval är bättre än en s- (eller koalitions-) regering med ett program designat av Annie Lööf.

Dessutom är jag ganska så säker på att det enda parti som i slutändan vinner på om V släpper fram en sådan regering - är Sverigedemokraterna.

torsdag 10 januari 2019

Demokratisk Allians - och Stiftelsen Contra

Om det fanns någon organisation som var avskydd av vänsteraktiva under Vietnamkriget var det Demokratisk Allians (DA). Denna organisation bildades 1967, och hade huvudsakligen två syften. Dels att ovillkorligt stöda USA:s krig i Vietnam (senare i hela Indokina), dels att bedriva en allmänt antikommunistisk propaganda.

De brukade bland annat stå på Hötorget i Stockholm och sälja en tidning som hette "Argument för frihet och rätt". Det var inte formellt deras tidning - utan  en "oberoende"  USA-vänlig tidning utgiven av en viss Svante Hjertstrand.

Deras främsta syfte var alltså att stöda USA:s krigföring i Vietnam och Indokina. De lade sig hela tiden så nära USA:s linje de bara kunde, stödde varenda uttalande från Vita Huset och varenda insats av USA:s armé.

De hade som sagt bildats 1967, och lades ner 1976. Deras retorik var inte fascistisk, utan borgerligt demokratisk, men det hindrade dem inte från att stöda varje militärdiktatur som var i konflikt med "värdskommunismen". Och framförallt då marionettjuntan i Saigon.

Hur konstigt det än kan låta uppstod det efter ett tag en opposition i DA som låg än längre till höger. 1974 uteslöts ett antal medlemmar ur DA, och de bildade en organisation som senare, 1975, tog namnet Stiftelsen Contra. Deras tidning kom också att heta Contra. Det säger sig själv att namnet kommer från ordet - "kontrarevolutionär"....

De uteslöts ur DA därför att de hade nära kontakter med World Anti-Communist League, en paraply-organisation som innefattade rent fascistiska organisationer. DA var ändå åtminstone lite mån om att bibehålla bilden av sig själva som en borgerligt demokratisk organisation, trots sitt stöd till diktaturregimen i Sydvietnam.

Karaktären på Contras ledning belyses kanske också av en händelse som nästan ser ut som en anekdot 1971 sade en av de personer som senare kom att bli den mest ledande personen i Contra upp sin prenumeration på Fria Moderata Studentförbundets tidning Svensk Linje, var redaktör då var Carl Bildt. Den senare Contra-ledaren skrev ett brev till Svensk Linje, där han beklagade sig över att tidningens, som han skrev, kryptokommunistiska linje numera hade blivit öppet kommunistisk. Därför bad han att bli avförd från prenumerantregistret, eftersom han inte ville få "dåligt rykte"...

Redaktionen publicerade3 hans brev i nr 2/1971 med en kort och syrlig redaktionell kommentar. Man förklarade att mannen ifråga lyfts bort från prenumerantregistret och tillade : "Vems rykte man därmed räddat torde vara diskutabelt".

Contra låg alltså till höger om DA, men bibehöll en sorts borgerligt  demokratisk retorik, om än mycket ihålig. När Stiftelsen Contra till sist fick sitt namn 1975 hade ju diktaturregimen i Saigon fallit, men istället  började man entusiastiskt hylla högerdiktaturen  i Sydkorea. Detta stöd blev ganska så framtonat eftersom en av de ledande aktivisterna  i Contra dessutom var en framstående medlem i den svenska  sektionen av Unification Church, en antikommunistisk religiös sekt ledd av den sydkoreanske mångmiljardären Sun Myung Moon.

Förutom antikommunism blev snart anti-socialdemokrati ett av de främsta dragen hos Stiftelsen Contra, och dess tidning. Under de första tio åren togs sig detta i hög grad uttryck i ett blint hat mot Olof Palme. I själva verket kam man nog säga att Contra närmast tävlade med paret Alf Eneström och Gio Petré, och Europeiska Arbetarparitet (EAP), om att vara de värsta Palmehatarna.

Piltavlor med Palme som mål kunde beställas från Contra i en annons med följande text: "Setet innehåller också tre pilar. Ett komplett set kostar 49:- Det går bra att komplettera med måltavlor, fyra måltavlor kostar 10:-”

Contra finns än idag. Från och med tidigt 90-tal tog också organisationen, och tidskriften, upp ett nytt ämne. Debatten om  sexuella övergrepp mot barn hade tagit fart, och Contra allierade sig snabbt med de som drev kampanjer om ”falska anklagelser', förnekade bortträngda minnen, och drev s.k. PAS-teorier. Resultatet blev bland annat en bok, "Rättvisan och psykologin",  och en lång serie av Contra-artiklar.

Denna förvisso anmärkningsvärda  aspekt av den högerextrema tidningens verksamhet kommer jag att återkomma till. 

måndag 7 januari 2019

Och vad sysslar bing.com med?

/Skriver just nu 7 januari 2019., kl. 13.19. Då ser bing.coms lista ut precis som jag beskriver den här. Om den på´något sätt radikalt skulle ändra sig och jag upptäcker det kommer jag att uppdatera detta inlägg./

Det vanligaste sökprogrammet i Sverige är Google. Det förmodligen näst vanliga är bing.com, som numera följer med Explorer.

Om man söker mitt namn på Google får man en ganska rimlig lista, som förmodligen någorlunda bra avspeglar antalet  besökare på olika poster.

Så var det också förut på bing.com.

Men för någon månad sedan hände något där. Allra högst upp lades en lögnaktig  hattråd från Flashback från 2005, som inget annat sökprogram listat på tio år.   Och strax under en annan hattråd från samma forum.

Denna blogg länkades inte längre till i realtid, utan till enstaka udda  poster som var över fem år gamla.  Som dessutom ofta var lite speciella, och av en del kanske  kunde uppfattas som pinsamma.

Sedan har detta tema varierats lite på bing, ändrats lite fram och tillbaka, men grundmönstret har bestått minst en månad.

Hattråden från Flashback från 2005 hade alltså inte något annat sökprogram länkat till på åratal. Från en dag till en annan gick den från ingenting till etta på bing,com.

Det är en tråd som består av kanske 70 procent lögner, 25 procent halvsanningar, och fem procent rena sanningar. Typ.

Dess grundidé synes vara att jag är en kristen fundamentalistisk fanatiker, som tror mig vara utsatt för en gigantisk konspiration av satanister, som jag tror styr nästan allt bakom kulisserna - och som dessutom utsatt mig för övergrepp, vilket  jag tydligen ska ha fått fram i terapi.

Det behöver väl inte sägas att denna bilds relation till verkligheten är så nära noll man kan komma.

Dessutom påstås (bland annat)  att jag är en "idiot", rasist, luktar illa och ser ut som en "utvecklingsstörd mullvad med garderob från 70-talet och bristande personlig hygien".

Det finns lite av varje i den fantasifulla tråden, som till exempel att jag skulle vara ett fanatiskt fan  till Carola (!)  och någon skulle ha sett hur socialt inkompetent jag såg ut när jag bad om hennes autograf. Tydligen såg jag så skum ut att hon tittade misstänksamt på mig...

(Jag är alltså inget Carola-fan och har aldrig bett någon om en autograf i hela mitt liv..)

Där finns också en charmig historia om hur två journalister som skulle intervjua mig mådde så illa av min lukt att de fick gå till toaletten för att kräkas. 

Det är otänkbart att den typ av listning som just nu, och den senaste månaden funnits på bing, men inte på Google, skulle grundas på sedvanliga metoder att mäta besök.

Vad det avspeglar vet jag inte direkt.

Kanske en person som ogillar mig intensivt och som jobbar på bing (eller på något annat sätt har möjlighet att påverka dess lista). Det verkar i så fall vara en person som noga känner till  både mina personliga postningar  och  andras poster om mig - utan och innan .. Det finns förvisso några sådana personer.

Frågan är om det lönar sig att kontakta bing och uppmärksamma dem på det hela,  men att påverka sökprogram, brukar väl ofta vara lönlöst.  Men om någon som är anställd där missbrukar sin ställning till en personlig vendetta torde det väl inte ligga i bings intresse... kan man tycka.

söndag 6 januari 2019

Dokumentär om Vietnamkriget

Jag har sett en dokumentär om Vietnamkriget i tio avsnitt. Den kan nås från denna länk. Den finns på SVT:s webbsida. och kan ses fram till den 18 januari.

Den är producerad i USA, och för att vara det är den mycket bra. Även om jag har invändningar mot en hel del i den.

Det finns mycket som berör i den. Själv blev jag nog mest berörd över en sak som sades i början av serien. Nämligen att Saigonregimen var på fallrepet i slutet av 1964, och om inte USA massivt hade intervenerat 1965 hade FNL med all säkerhet kunnat gå in i Saigon senast 1966.

Nu blev det 1975 istället, och tio  år av ofattbart lidande åren däremellan.

USA lärde sig en läxa, kan man tycka, men den satt inte i speciellt länge. Idag råder fortfarande en typ av vulgär patriotism i USA, och man får intrycket att man ofta effektivt trängt bort både minnet av, och lärdomarna från, Vietnam.

Men en dokumentär som denna kanske delvis kan motverka denna amnesi.


Segerfest i Saigon efter befrielsen 1975.

måndag 31 december 2018

... och nu är jag ju 64...

Jag tror jag hörde Beatles "When I´m 64" redan på sommaren 1967, långt innan jag fick Sgt.Pepper i julklapp samma år. Det var en av de mest lättillgängliga låtarna på LP:n, och följaktligen en av de som oftast spelades på radio. Jag var 12 år.

Det var en sång om något avlägset, overkligt. Att vara 64 år - det var en oändlighet dit. Jag vet inte om jag direkt hade några föreställn9ngar om hur det skulle vara när jag kom dit.

I dag är jag där. Eller rättare sagt kvart i elva ikväll. För det är just då jag ska ha fötts - den 31 december 1954.

Tillbaka till 1967. Förställningar om framtiden hade jag på något sätt, även om de inte var kopplade till hur det skulle vara just när jag blev just 64. Föreställningar om min egen och om världens framtid. . Föreställningar som gradvis växte fram just från och med det år jag först hörde "When I´m 64".

Och förhoppningar - och förväntningar. Slog de in? Definitivt inte - vare sig de privata eller de sociala/politiska.

Framtiden blev snarast en antites till i stort sett alla förhoppningar och förväntningar jag hade. Och troligen många andra hade.

Men här är den - "When I´m 64" - andra låten på andra sidan på LP:n "Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band".

En liten tidsresa till "Summer of Love" 1967 - en tid då det fortfarande kanske var riktigt realistiskt att hoppas.

Man kan ju hoppas att något av detta kan komma tillbaka. Jag hoppas, men kan definitivt inte tro att detta är något mer substantiellt än - feberfantasier. Eller nåt sånt.

onsdag 26 december 2018

Rosemarys baby

Idag för femtio är sedan - på annandag jul 26 december 1968 - hade Roman Polanskis film Rosemarys baby premiär i Sverige. Dagen efteråt recenserades den i SvD av Carl Henrik Svenstedt .

Trots att Svenstedt uppskattade filmens tekniska och konstnärliga kvaliteter får man nog ändå säga att hans dom över dess skapare blev hård. Han skriver att man inte kan "undgå att beröras starkt av filmen." Och tillägger: "Den handlar inte bara om onda människor, den tycks gjord av en ond man”.

Det var ju ord och inga visor. Det kan ju noteras att Polanski i sina då aktuella filmer ofta lät ondskan segra mot slutet - som i Vampyrernas natt och Chinatown.

Å andra sidan kan man inte direkt säga att han idealiserade den. Satanisterna i Rosemarys baby var knappast något som en normal person skulle få någon lust att identifiera sig med.

Det kan dock nämnas att när Polanski 1999 i filmen The Ninth Gate återkommer till ämnet satanism beskrivs kontakt med Satan som något helt underbart, något närmast paradisiskt. I alla fall för de som orkar se den ända fram till slutscenen.

Det bör ju också noteras att Polanskis livsstil som bekant innehåller milt sagt problematiska saker, viket var och en som läser dagstidningar har kunnat ta del av.

Den inledande melodin i Rosemarys baby är ju mycket suggestiv. Den återkommer ju också i filmens slutscen. Den fastnar i minnet på något sätt.

Handlingen Rosemarys baby kom ju sedan också att bilda skola för en ny skräckfilmsgenre.

Det bör ju också nämnas att denna handling ju inte var en skapelse av Roman Polanski, utan av Ira Levin,  författaren vars bok filmen byggde på.   Långt senare skrev han en uppföljare -  Rosemarys son. Den har två slut. Det första slutar med jordens undergång. I det andra antyds att allt egentligen var en dröm.

Men i de allra sista raderna av just detta slut antyds också att drömmen ändå kan bli verklig.