lördag 27 augusti 2016

Sekten som återuppstod

Jag har just läst ut en spännande bok.

Jag läser inte så snabbt numera, eftersom jag fortfarande inte har vågat operera mina nedfallande ögonlock.... men efter någon vecka var jag klar med Mariette Lindsteins Sekten som återuppstod.

Det är en uppföljare till Sekten på Dimön - som jag skrev om här.

Dessa två romaner handlar alltså om en auktoritär sekt, ViaTerra, som huvudpersonen dras in i, och sedan får kämpa för att lämna. De har ett viktigt budskap, de är spännande, och de är välskrivna.

Och, ja, Lindstein har själv varit scientolog, och lyckades efter många år bryta med den sekten. Vilket förstås gör böckerna extra intressanta.

Men åter till handlingen. När den första boken är slut, är sektledaren Franz Oswald gripen, och man tror att sekten är krossad. Men från fängelset planerar han sin, och sektens, återkomst....

När han kommer ut har redan ViaTerra återuppstått, men Oswald vill uppnå en annan sak också. Han vill krossa den kvinnliga huvudperson som fick honom på fall. Det blir inledningen till en dramatisk strid.

Läs gärna boken (eller båda böckerna, om ni inte läst den första). Den är alltså spännande, och lär oss  dessutom en del om sektmentalitet, och destruktiva övermänniskodrömmar.

torsdag 25 augusti 2016

Norrskenet - ett bevis för att rymden inte är tom

 

Nu när hösten börjar närma sig fylls bloggar och Facebooksidor av bilder av norrsken. Det är vackert, och fantasieggande. Men det är mer än så. Det är ett tecken på att rymden inte är så tom som man trodde för hundra år sedan. Den "lever", den är fylld av aktivitet.

Den första som kom denna sanning på spåren synes ha varit en norsk forskare vid namn Kristian Birkeland. I början av 1900-talet utvecklade han idéer om att norrskenet orsakas av att elektriskt laddade partiklar från solen möter jordens magnetfält. Denna insikt blev han ganska ensam om, få brydde sig om hans teorier och han begick till och med självmord efter ett tag.

Under de närmaste årtiondena var åsikterna om denna fråga delade. Birkeland fick postumt en del anhängare - den mest kände var nog den svenska nobelpristagaren Hannes Alfvén. Motståndet förblev dock stort.

Det var först med de obemannade satelliterna i slutet av 1950-talet som vi fick ett entydigt svar på frågan. Birkeland hade rätt, hela solsystemet är fylld av elektriskt laddade partiklar som slungats ut från solen. Vår planets magnetfält hindrar dessa att slå ner på jorden, och som en effekt av detta kan vi se norrsken.

Den typ av materia som fyller rymden, och som denne "solvind" är ett exempel på, kallas "plasma". Plasma är ett tillstånd av materia där atomerna inte håller ihop, utan där elementarpartiklar från dessa så att säga svävar fritt. Den interplanetära rymden är fylld av plasma - men även den interstellära och den intergalaktiska.

Så på sätt och vis visar norrskenet att det inte är så avgrundslikt tomt som man annars kunde tänka sig. Det som kallas vakuum i rymden är aldrig helt tomt, det är fyllt med aktiv plasma som i sin tur är kopplade till elektromagnetiska kraftfält.

test

onsdag 24 augusti 2016

Det var NBT....

... alltså bloggaren NoBoyToy, som på allvar fick mig att uppmärksamma Joan Jett. Jag kände till henne från min favoritrockgrupp 1978, The Runaways, och hade en vag kunskap om att hon efter deras upplösning fick en egen karriär.

Efter att NBT fått mig att kolla upp denna, mer utförligt, skrev jag en del inlägg där jag lyfte fram Jett som den mest uttrycksfulla av Runaways medlemmar, och den av de f.d. medlemmarna som även efter gruppens upplösning gjort de mest intressanta sakerna.

Det står jag fast vid, trots att åtminstone två kommentatorer på denna blogg då gång på gång hävdade att det var hon visst inte...

Men de som inte inser detta kan ju exempelvis lyssna på hennes "I hate myself for loving you".

Det intensivt aggressiva framträdandet imponerar... i alla fall på mig. Det är närmast omtumlande.

tisdag 23 augusti 2016

Blev fascinerad av denna låt

1999 köpte jag en TV med inbyggd video. En av de saker jag började göra då var att spela in musikvideos från MTV och ZTV. En av de som fascinerade mig mest efter ett tag var Fall Behind Me från 2004, med The Donnas, i denna musikvideoversion. Av olika anledningar grep den tag i mig, fascinerade mig.

Upptäcker nu att det också finns en live-version av denna låt på You Tube. Den kompletterar lite musikvideon, tycker jag.

Texterna hos The Donnas handlar ofta om att verbalt tillrättavisa personer som behandlat huvudpersonen dumt. Ofta på ett ganska elegant sätt, men approachen i just Fall Behind Me är kanske lite mer rätt-på aggressiv än en hel del av de andra.

söndag 21 augusti 2016

För säkerhets skull

Föregående inlägg ska absolut inte ses som någon form av ställningstagande i förhållande till det komplexa och märkliga rättsfall som jag inledningsvis berör där. Jag har en del funderingar om det,  men de behåller jag för mig själv.

Det handlar om hur svåra frågor karikeras, förgrovas och förenklas på ett otäckt slaskforum som Flashback, och hur genomgående hänsynslöst människor behandlas där.

lördag 20 augusti 2016

Flashbacks lynchmobb i aktion

I USA på 1800-talet uppstod till och från lynchmobbar. Det var föregivet rättrådiga män och kvinnor som pekade ut personer, oftast svarta, som de anklagade för diverse brott. De förde sedan dessa till närmaste träd, eller lyktstolpe, och gjorde processen kort med dem.

I dag är denna metod dessbättre mer ovanlig. I Sverige har den aldrig varit vanlig, men det finns en annan variant som idag är desto vanligare. Den kallas Flashback.

De senaste dagarna har jag med en stigande olust kollat upp en Flashbacktråd om ett aktuellt rättsfall. Det handlar om en kvinna som nyligen anhölls misstänkt för mord och mordförsök. Hon har sedan släppts.

I Flashback finns en tråd om henne. Eller rättare sagt flera trådar. Där verkar nästan alla tro att hon är skyldig, trots frisläppandet. Inget fel med det. Jag tillhör inte dem, exempelvis Jan Guillou, som anser att man inte får spekulera i skuldfrågan i rättsfall som inte avgjorts.

Men på Flashback skriver man inte i termer av "tro" eller "misstänka" eller "anta". Person efter person framträder som anser sig veta allt. Inte nog med det, detta "vetande" ackompanjeras med  utfall och en absurt sexistisk terminologi. Den misstänkte kallas nästan alla de fula saker som många älskar att kasta mot kvinnor de vill förnedra.

Det ena epitetet efter det andra riktas mot henne - "slynan" torde vara ett av de mildare.

Och den ena personen efter den andra gör allt för att försöka kartlägga vad de tror vara hennes privatliv.

Det här är ingen nyhet för Flashback. Jag drar mig till minnes en annan tråd för några år sedan, då en annan brottsmisstänkt kvinna, som senare helt friades, angreps år efter år i tiotusentals inlägg. Som också fortsatte år efter att hon hade friats. Där kunde "privatspanare" kombinera verkliga eller inbillade "fakta" om hennes privatliv och ekonomi, med epitet av den typen man inte brukar använda i möblerade rum.

Vad gäller det nu aktuella fallet kan man inte på samma sätt säga att den nu släppta kvinnan entydigt har "friats", eftersom hon sägs "fortfarande vara aktuell i utredningen" . Men det gör inte saken bättre.

Jag har ingen välgrundad åsikt om fallet. Jag har förståelse för att man tycker att någon kanske inte borde ha släppts fri i ett visst läge, och för fram sådana åsikter i sociala medier.

Men det finns ingen ursäkt för att timme efter timme vräka okvädningsord över en helt identifierbar person, och vidarebefordra i stort sett allt skvaller man kan få tag i.

Jag talar i viss mån i egen sak här - det har funnits åtminstone en tråd om mig på Flashback en gång i tiden. Jag anklagades nu förvisso inte för mord, men läsarna kunde ta del av "fakta", som att någon tyckt sig sett mig på ett töntigt och socialt inkompetent sätt kontakta Carola (!!), som påstod att personer som kom i närheten av mig måste gå ut på toaletten och kräkas för att de äcklades så av min kroppslukt, som påstod att jag hade två helt olika skostorlekar på vardera fötterna när jag gick ut på stan, att jag var rasist, och att jag såg ut som en "utvecklingsstörd mullvad".

Förr eller senare kanske vi får veta sanningen om det aktuella rättsfallet. Den kan kanske ev. ha likheter, eller inte alls några likheter, med åtminstone en del saker som folk vräkt ut sig på Flashback. Vem vet.

Men sättet "diskussionen" förs där är lik förbannat bedrövligt. Dessutom finns det en klar bias i många trådar. Kvinnor angrips oftast på ett mer elakartat sätt än män. Om den misstänkte i detta fall hade varit man hade med all säkerhet antalet elakartade epitet varit betydligt mindre frekventa.

Flashback avspeglar några av de de värsta dragen i vår kultur. Det är en outhärdlig webbsida.

Kort sagt, Flashback stinker.

fredag 19 augusti 2016

Att förbjuda tiggeri....

... är ju inget nytt påfund.

De som föreslår det idag kanske kan dra lärdomar av hur ett sådant förbud genomfördes 1933 i ett land nära oss på ett mycket effektivt (och brutalt) sätt.

Allvarligt talat. Så länge det finns stora ojämlikheter kommer det att finnas människor som ber om att få pengar. Och så länge det finns stora ojämlikheter kommer ett tiggeriförbud att vara reaktionärt.

Jag mår illa bara jag tänker på ett tiggeriförbud. Ett land där fattiga kan straffas för att de ber om att få pengar vill i alla fall inte jag leva i.

torsdag 18 augusti 2016

Några udda recensioner

Om det fanns någon tidning, förutom Bildjournalen, som jag förknippar med tidig tonår är det Svenska Mad. Jag upptäckte den i trettonårsåldern, och föll genast för den.

Den var hejdlöst rolig, och innehöll också ofta en form av ironisk samhällskritik. Men ofta var den enbart som sagt- hejdlöst rolig.

Av anledningar som jag inte ska gå in på här kom just nr 10/1968 av Mad att få en stark personlig betydelse för mig. Jag hade bort den för länge sedan och för några år sedan fick jag idén att leta efter den i affärer som sålde äldre serier. Till sist hitade jag den.

Även bortsett från det som hade gjort att just detta nummer fick en speciell betydelse för mig kände jag igen ganska så mycket i det.

Bland annat två recensioner som jag hade väldigt roligt åt när det begav sig.

De introducerades på detta sätt. "De flesta av de böcker som kommer ut anmäls i tidningar och tidskrifter, av bokrecensenter. Men det kommer också varje år ut ett flertal viktiga böcker som aldrig recenseras trots det faktum att de är mycket populära i vida kretsar. För att råda någon bot på detta missförhållande presenterar Mad några efterlängtade Bokrecensioner av böcker som inte brukar få bokrecensioner."

Sedan följde två exempel. Det första såg ut så här.

"Handlingen brister i nya telefonkatalogen

"Besvikelse" är det enda ord som kan beskriva det nummer av telefonkatalogen som kom ut idag,

Efter att ha läst några av Göteborgsdelens omkring 1600 sidor håller man nästan på att somna av bokens torra koncisa stil. Författaren har visserligen försökt lätta upp handlingen med en mängd fascinerande personligheter, men han har inte lyckats åstadkomma en handling som kan fånga läsarens intresse.

På de första sidorna blir man genast intresserad av gestalter som Ants Aadumaa, Odd Aas, Fathi Abdeljawad, och A-Te-Svets AB. Men så snart boken presenterar en fängslande personlighet, fortsätter den genast till nästa, och man får aldrig en känsla av att ha lärt känna någon särskilt bra.

Det är tvivel underkastat huruvida någon kommer att läsa den här boken om ett år."


Och det andra:

"Spiralnotesblock med inspirerat innehåll

Bara en gång varje generation kommer en bok in i vårt liv som är så nödvändig, så användbar och så full av värden att man genast förstår att den kommer att bli en klassiker.

En sådan bok är Svenska Blankettförlagets senaste Spiralnotesblock nr 33-508.

Från det ögonblick läsaren vänder upp den tilltalande beiga pärmen av tunn kartong och ser den första sidan med de blåa horisontella linjerna och den röda vertikala och attraktiva marginalen är han ett mer än villigt offer för denna inspirerande och attraktiva lilla volym.

Det är visserligen sant, att den runda metallspiralen kan påminna om samma förlags nr 33-497 med rutat papper, men där slutar likheten.

Recensenten kan tryggt lova att den som köper den här boken vill inte lägga den ifrån sig, och han kommer att ta den i sin hand många många gånger. "

onsdag 17 augusti 2016

"Venus kan ha varit beboelig"

När någon gång i framtiden en expedition från ett annat solsystem når fram till vårt, kan det hända att de sammanställer rapporter om de olika planeterna och skickar till hembasen. Och vem vet, deras rapport om den tredje planeten från solen, en gång i tiden kallad Jorden eller Tellus, kommer kanske i hög grad att påminna om denna NASA-rapport om Venus.

Liksom NASAs experter dragit slutsatsen att den nu livsfientliga Venus en gång kan ha haft en miljö där liv varit möjligt, där det kan ha funnits hav och ett livsvänligt klimat, skulle de interplanetära besökarna kunna dra samma slutsatser om jorden.

De skulle förstås ha rätt.

Och med tanka på hur utvecklingen ser ut idag är det rentav ganska sannolikt att det blir ungefär så deras eventuella rapport kommer att se ut.

tisdag 16 augusti 2016

Tankar i Havanna

Fidel Castro fyllde ju 90 för några dar sedan, och då borde man ju ha lagt ut denna sång av Björn Afzelius. Men nu gör jag det idag istället.

I dagens politiska klimat är den inte alls så politiskt korrekt som den kanske var 1978, men den är ju vacker...

lördag 13 augusti 2016

The Legend of Tarzan

Igår såg jag den nya Tarzan-filmen med en kompis, på bio vid Kungens Kurva.

Den har på en massa ställen angripits för att vara politiskt korrekt. Det var väl för väl att den var det. En politiskt korrekt Tarzan är ju uthärdlig; en politiskt inkorrekt Tarzan vore fasansfull, och skulle gjort att jag lämnat biografen efter tio minuter.

I filmens kontrafaktiska historieskrivning besegrar Tarzan den belgiska kolonialismen i Kongo. Tråkigt nog var det ju något helt annat som hände i verkligheten....

Vill inte direkt säga att den är bra, men den är intressant. Och som sagt uthärdlig, i motsatts till den Tarzan som jag minns från barndomens serietidningar.

fredag 12 augusti 2016

Dies Irae

Någon gång som barn, i tidig skolålder, låg jag och läste i Psalmboken. Plötsligt såg jag en psalm som bröt mönstret genom en rent skrämmande text.

Den började så här.

"Vredens stora dag är nära
Elden då skall allt förtära
Så var siarsångens lära.

Hela världen skräckbetagen
Skåda skall de stränga dragen
Av sin domare den dagen."


Jag hajade till. Här var det inga allmänt tröstande ord, här var det allvar. Blodigt allvar.

Texten på latin fanns också med, titeln var Dies Irae. Psalmen var från 1200-talet, och troligen skriven av Thomas av Celano.

Det var psalm 606 i Psalmboken från 1937.

Många år senare insåg jag att melodin i den ofta användes effektfullt i skräckfilmer av olika slag. Melodin är alltså suggestiv. Den som vill lyssna kan höra sången här.

Den som vill läsa texten på svenska kan göra det här.

På sätt och vis kommer jag att tänka på den när jag läser om den globala uppvärmningen. Om den fortsätter kommer vi att få ett slut på världen som leder tanken till de mest uppskakande apokalypser.

Man kan ju hoppas att så inte blir fallet...

torsdag 11 augusti 2016

"Vi är på väg mot en mardröm"

Lyssna på detta.

Och stoppa inte nånstans i mitten. Det är alldeles på slutet som det viktiga kommer.

måndag 8 augusti 2016

"Masochism", eller nåt

När jag på 1990-talet läste Eva Lundgren och andra feministiska teoretiker stötte jag gång på gång på påståendet att i vår kultur sexualiseras manlig överordning och kvinnlig underordning. Jag hade inga invändningar mot den verklighetsbeskrivningen, det var bara det att för mig hade det hela tiden varit tvärtom - i alla fall ända sedan slutet av 12-årsåldern. Från och med kanske november eller december 1967 har jag ganska konsekvent sexualiserat kvinnlig överordning och manlig underordning.

Detta har jag indirekt berört tidigare, framförallt här.

Samtidigt visste jag ju redan i 12-årsåldern att den upplevelse jag hade stod i strid mot den de flesta människor har. Och hur makten är konstruerad. Det störde mig.

Så i mitt inre skapade jag en egen begreppsapparat där jag kunde tolka allt möjligt som att det innerst inne är  - tvärtom.

Ett exempel. Att kvinnor hade färgglada, välgjorda kläder medan män ofta gick omkring i grått, svart, och ibland vitt tolkade jag i min inre värld på samma sätt som att överklassen (både män och kvinnor!) fram till och med 1700-talet hade färgglada dräkter, mantlar, och annat välgjort medan de fattiga var klädda i grått och svart.

Nej, jag visste att det inte var samma sak, men i min inre fantasi avspeglade det att kvinnor egentligen var överlägsna män, det syntes ju redan på kläderna...

Nu tillhör det för övrigt tillvarons mysterier att överklassens klädsel radikalt förändrades med borgarklassens maktövertagande på 1800-talet - nu var det svart, vitt och grått som gällde. Underligt. Finns det något tråkigare än skjorta, kavaj och slips? Hur kan de som har makt klä sig så torftigt? Det har jag aldrig fattat.

Men i min inre fantasi byggdes parallellvärlden upp. Kvinnors vackra kläder och männens fula dito stod naturligtvis för en inre sanning. Innerst inne borde kvinnor ju ha makten - varför skulle de annars vara mycket finare klädda än män....

Men jag visste ju att det inte var så. Detta skapade en klyvning och en oförmåga att orientera mig psykosexuellt. Saken var den att varje tecken på att kvinnor kunde ha ett övertag mot män gjorde jag det mesta av. Så här var det innerst inne, kändes det som.

Att känslomässigt vara på tvärs med maktförhållandena mellan könen gjorde tillvaron mysko. Jag trängde nästan bort hur det var, inte helt men i stora drag. Och varje gång jag fick bevis för hur udda min upplevelse var, blev jag deprimerad. Det kändes outhärdligt att leva i denna upp- och nedvända värld.

Och så känns det till stora delar i dag med. Däremot har den sexuella stereotypin ändå luckrats upp en liten del, och det gläder mig. Men väldigt långsamt åndå, och den kommer väl aldrig att någonsin komma i samklang med hur jag vill uppleva (och de facto också upplever) kvinnor och män. I alla fall inte under min livstid...

Ja, jag minns hur jag en sen kväll i maj 1970 när jag var femton år fantiserade om hur det skulle vara i ett matriarkat. Väl att märka - jag var just tonåring, så bilden av detta var ganska så sexualiserad...

Jag somnade i en känsla av inre lugn och lycka, men när jag vaknade upp morgonen efter levde vi ju lik förbannat i samma trista värld som förut.

Så mina drömmar och önskefantasier fortsatte att vara någon sorts motsats till hur det var i verkligheten. Och det är de fortfarande.

lördag 6 augusti 2016

NoBoyToy om norskt fall

Alla som är lite insatta vet att det ofta förekommer vidunderliga domar där förövare frias. Förut skrev jag oftare om sådant, nu har jag nått ett tillstånd där jag inte orkar lägga ut poster om sådant lika mycket. 

Men det är bra att andra orkar.  Senast har NBT uppmärksammat ett norskt fall. Läs det.

NBT:s slutrader kan verka "extrema", men tänk efter. Vilket är egentligen "extremt",  hur samhället ser ut eller NBT:s upprörda kommentarer?

Hennes alldeles sista slutsats om män och barn är för övrigt inte mer "extrem" än att den idag tillämpas i den matrilinjära Minangkabaukulturen i Indonesien, liksom i andra välfungerande matrilinjära kulturer.

Det norska fallet är för övrigt inte alls isolerat. Liknande domar kan man hitta i parti och minut över världen. Det vore väldigt skönt om så inte vore fallet, men så är det.