torsdag 21 juni 2018

Att fira midsommar - en sann Danmarkhistoria....

Låt mig först säga att jag inte på något sätt har något emot danskar. Det är alltså inte pga några djupt rotade fördomar som jag minns ett midsommarfirande i Dammark fredagen den 21 juni 1991 med en känsla av olust.

Jag var alltså i Danmark, inbjuden av samma familj som hade bjudit in mig några veckor tidigare - då jag bland annat fick nöjet av att krypa in i en megalitgrav.

Då hade det varit slutet av maj, nu var det alltså midsommartid.

Jag visste inte något om hur danskar firade midsommar. Vid en direkt fråga fick jag svaret att de inte hade en midsommarstång som liknade den vi har i deras norra grannland.

Dagen var redan lite nervös. Det fanns spänningar i den familj jag bodde hos, som gav en allmän känsla av osäkerhet.

Men jag tänkte ändå att det skulle vara kul att fira midsommar.

I Danmark är den 21 juni S.t Hans dag. Men det visade sig att midsommarfirandet inte på något sätt hade någon anknytning till aposteln Johannes.

Vi var inbjudna till midsommarfirandet av en vän till mannen i familjen. Han var trevlig, och vi fick om jag minns rätt äta kyckling, med i och för sig ovanligt mycket ben. Men det var ändå en uppsluppen stämning.

Så gick vi ut på ängen. Där stod inte en midsommarstång - utan ett bål. På bålet stod en figur uppbyggd av kläder, med någon liten boll där huvudet skulle sitta.

Av sammanhanget framgick att människofiguren på bålet skulle föreställa en kvinna.

Inte vilken kvinna som helst, utan en häxa. När elden tog sig (tydligen var det tillåtet att elda i juni) samlades ett gäng ungdomar runt bålet och ropade entusiastiskt  "brinn häxa, brinn".

Jag mådde illa. Kvinnan i familjen jag bodde hos verkade också fyllas av en viss olust.  Hon var själv inte infödd dansk och det här var också hennes första midsommar i Danmark. Hon mumlade något sarkastiskt om att det nog är bäst att avlägsna sig från bålet, annars kunde folk kanske komma på idén att ersätta dockan med henne...

Nej, det här var inte en superlokal tradition. Var och en som googlar lite kan snart upptäcka att det är så man firar midsommar i Danmark. Med att bränna häxor.

Nej, jag har inget emot Danmark eller danskar, men jag tycker kanske inte att alla folkseder är riktigt lika sympatiska....

I dessa dagar, när vi i Sverige ofta får ettrig kritik från vårt södra grannland om att vi naivt har öppnat våra gränser för kulturer med obehagliga eller rentav barbariska drag, borde de kanske lite grann tänka över sina egna traditioner.  ;-)

onsdag 20 juni 2018

"Rituella övergrepp" - "satanistpaniken" som inte var en hysteri...

Idag har det på många håll blivit en självklar "sanning" att det under ett antal år på 80- och 90-talen fanns vad som brukar kallas en "satanistpanik", som framförallt tog sig i utryck i "falska" anklagelser om övergrepp mot barn. Denna "panik" beskrivs som närmast hysterisk. Den ses av många som byggande på i stort sett ingenting, och de anklagelser som då framfördes beskrivs som allmänt vederlagda.

Den bilden är falsk. Den som vill undersöka saken rekommenderas att på allvar gå igenom litteraturen från denna tid, och närmare undersöka hur debatten fördes. Och varför den sedan tystnade.

Jag har en rad böcker från den tiden hemma hos mig. Böcker med titlar som Out of Darkness, Treating Survivors of Satanist Abuse, Safe Passage to Healing, Ritual Abuse: what it is – why it happens – how to help, The Franklin Cover-Up , Cult and Ritual Abuse , La de små barn komme til meg,  Other Altars, Blasphemous Rumors -  för att endast nämna en del av dem.

Men det fanns också många andra jag som läste som jag endast lånade på bibliotek.

Och, ja, jag läste också böcker av "skeptiker"/förnekare. Böcker med titlar som The Satanism Scare, Satanic Panic,  Speak of the Devil och Satan¨s Silence.

De "skeptiska" böckerna var sällan övertygande, utom möjligen Satan¨s Silence.   Denna hade till synes mängder av bestickande argument. Å andra sidan har Ross Cheit i sitt monumentala arbete The Witch-Hunt Narrative från 2014 gått igenom just denna bok. Och visat hur dess två författare - Debbie Nathan och Michael Snedeker - på ett systematiskt och av allt att döma medvetet sätt förvrängde fakta.

Det som hände var inte att de berättelser som dessa böcker beskrev bevisades vara falska. Det finns inte en mängd exemplet på motbevisade fall. Det finns fortfarande en rad av obesvarade frågor runt dessa fall som aldrig utreddes.

Anledningen till att intresset till sist försvann var den massiva motattack - som snart kom. Där media tävlade med myndigheter och officiella institutioner om att hävda att det absolut inte fanns någonting bakom anklagelserna. Så fick vi exempelvis höra tals om en "FBI-rapport" som sades ha demolerat alla anklagelser. Det var nu ingen rapport utan två essäer av FBI-agenten Kenneth Lanning  - som mest resonerade runt och omkring det hela, och inte undersökte ett enda konkret fall.

Vi fick också höra talas om att den brittiska regeringen tillsatte en kommission som bevisade att "rituella övergrepp" inte fanns. Ja, denna kommission gav ut en rapport redigerad av socialantropologen J.S. LaFontaine. En rapport på lite mer än 30 sidor, med fyra referenser, och i grunden ganska innehållslös.

Men idag läser inte många den litteratur som gavs ut på (framförallt) 90-talet.  De läser en eller två böcker, exempelvis Remembering Satan,  och någon av Lannings två essäer (framförallt den sista från 1992) och tror att de fått ta del av det sista ordet i frågan. End of story.

En dag kommer många att gå tillbaka till det som publicerades då. Det är jag övertygad om. Och inse att det inte handlade om mängder av vederlagda anklagelser utan om ett stycke verklighet som sedan sopades under mattan. Ett stycke mycket otäck verklighet.

Problemet med det som skrevs och sades om "rituella övergrepp" på 80-och 90-talet var (med några ytterst få undantag) inte att det var "hysteriskt", eller att de uttryckte en "panik". Den som läser igenom det kommer att finna att det handlade om mycket sakligt och nyanserat resonerande böcker, och artiklar. Och i några  enstka fall TV-och radioprogram. De gjordes av personer som i övrigt hade de mest olikartade åsikter om andra frågor.

De hade stött på något otäckt, och de försökte undersöka vad det var för något.

Problemet var istället att man ofta (men absolut inte alltid) betonade fel saker. Själva termen "rituella övergrepp" gav intycket att det var något som kunde definieras i framförallt religiösa termer. På många håll började man spekulera om vilka religiösa rötter som fanns bakom de förövare som beskrevs i rapporter om övergrepp.

På det sättet kunde vi (i böcker som exempelvis Other Altars och Cult and Ritual Abuse)  - se hur man letade sig tillbaks till till en hednisk urtid för att söka rötterna till övergreppen. Other Altars drar exempelvis jämförelser med... paleolitiska artefakter....

Jag hade också en gång en mailväxling med en amerikansk terapeut som på största allvar verkade tro att en del förövargrupper hade en bakgrundshistoria som stäckte sig tillbaks till senpaleolitikum...

Andra personer spekulerade om dagens förövargrupper var rester av kätterska sekter som krossades av kyrkan mellan 300 och 500 e.kr.

Den typen av spekulationer underlättade självfallet för de som ville diskreditera alla sådan berättelser och anklagelser.

På något sätt tycker jag att det kan vara lämpligt att här istället använda den marxistiska begreppen bas och överbyggnad. Det som många skrämda barn och vuxna överlevare berättade om (i berättelser som ofta stöddes av en rad mycket starka indiciekedjor, och i några fall direkta bevis) var vuxna sadister som plågade frmförallt barn, och kombinerade vad som inte kan beskrivas som något annat än tortyr, med sexuella övergrepp.

I relativt många av fallen handlade berättelserna om så grova övergrepp att en del barn ska ha dödats.

Denna sadistiska praktik skulle kunna beskrivas som basen.

Detta kombinerades dock i många av dessa fall (men faktiskt långtifrån alla -  i några fall är den så kallat "rituella" dimensionen nästan helt obefintlig) av någon form av ideologisk överbyggnad, som symboliskt demonstrerades i olika typer av bisarra ritualer.

Dessa överbyggnader kunde ta sig olika former. I inte så få fall var det något som skulle kunna beskrivas som en ovanligt otäck form av "satanism".

Att förövare försöker motivera sina brott med ideologiska och religiösa mystifikationer är ju inte direkt konstigt. Vare sig de själva trodde på dessa eller inte (i en del fall kan det ha varit avsett för att skrämma barnen, i andra fall för att motivera en del av förövarna) tycker jag att det är rimligast att se det som en ideologisk överbyggnad, inte som en bas.

Och framförallt bör man inte se gruppernas rötter i något dimhöljt förkristet förflutet. Mer än- förstås - att de ibland kunde hämta element i överbyggnaden från saker de läst, om och från just ett sådant dimhöljt förflutet...

Men om några förövare (exempelvis) skulle motivera ett barnamord med hänvisningar till fenicisk offerpraktik innebär det knappast att de ingick i en grupp som härstammar från det forna Karthago...

Jean M Goodwin har i några artiklar gjort ett försök att se bortom de ideologiska mystifikationer som ofta funnits i denatten om den typen av övergrepp. Hennes mest utförliga artikel finns tyvärr inte på nätet, men en kort sammanfattning som hon gjort kan läsas här.

För att återgå till inledningen så förnekar jag inte alls att det kan ha förekommit falska anklaglser. I några fall fanns det uppenbara sådana, men det handlar inte alls om någon större del av fallen. De flesta fall är än idag oförklarade, outredda, och övergivna av alla rättsliga insatser.

Det var en gång en dörr som öppnades - till vad som såg ut att vara ett ovanligt otäckt stycke verklighet. Sedan stängdes den igen. Förr eller senare kommer den att öppnas igen.

Jag hoppas att det blir "förr" snarare än "senare". För så länge dörren inte öppnas igen kan man med all säkerhet utgå från att det finns barn och vuxna som fortfarande finns därute - instängda i en mardrömslik verklighet som de inte kan ta sig ur.

lördag 16 juni 2018

Karla LaVey - och en feministsymbol

"Satanism" finns i alla tänkbara varianter - från de mest fasansfulla - till de ganska så harmlösa. Till de mer harmlösa tillhör nog gruppen kring Karla LaVey, dotter till Church of Satans grundare Anton LaVey.

Inte nog med att hennes variant av satanism verkar både beskedlig och, ska man kanska säga, lite tam. Som person verkar hon hela tiden ha varit lågmäld och inte ställt till så mycket skandaler - i motsats till hennes mer provokativa syster Zeena - som förresten inte längre kallar sig satanist.

Men det betyder inte att Karla inte kunde skapa problem för Church of Satan. Efter sin faders död ledde hon en utbrytning från denna organisation - benämnd First Satanic Church.

Den verkar dock ha haft en ganska så undanskymd tillvaro. De har inte publicerat så där förfärligt mycket material. Och deras webbsida har förresten inte uppdaterats sedan 2016.

Det verkar inte finnas några uppenbara skillnader i läran mellan hennes utbrytning och moderorganisationen. Det verkar mest ha handlat om personliga maktstrider.

Men för något år sedan hittade jag en lite fascinerande bild av Karla. Den fick mig genast att spontant tänka på Per Faxnelds avhandling Satanic Feminism.

Bilden kan ses här - och som var och en kan se har den traditionella satanistsymbolen - det inverterade pentagrammet - på hennes halsband, kombinerats med det kvinnomärke som under 1970-talet blev en känd internationell feministisk symbol.

Karla LaVey ger förstås inte intryck av att vara speciellt farlig. Det finns nog definitivt ingen anledning att vara rädd för henne - ens om man skulle möta henne i, låt oss säga, en mörk gränd mitt i natten...

Eftersom det inte finns några märkbara doktrinära skillnader mellan First Satanic Church och Church of Satan misstänker jag att motiven till splittringen var mer ekonomisk och kommersiell än något annat.

Å andra sidan är (förstås) LaVey-satanismens ideologi i sig olustig - den har (exempelvis) stora likheter med den elitistiska läran hos en Ayn Rand. Men när det gäller Karla får jag alltså intrycket att det inte är fråga om ideologi. Snarare ett varumärke, där hon kunde hitta en åtminstone någorlunda lönsam nisch.

Att hon väljer att offentligt framträda med en feministisk symbol tycker jag dock ger ett riktigt sympatiskt intryck.

fredag 15 juni 2018

"Ridledaren dömdes i rätten men friades i SVT"

Under denna rubrik har Gunilla Brodrej skrivit en tänkvärd debattartikel i Expressen.

Den tar upp det idag helt demolerade programmet i SVT 1994, som på ett hårt vinklande sätt försökte ge en bild av att en sexualbrottsdömd ledare för en ridgård var uppenbart oskyldig.

Författaren tar också upp parallellen med det likaså  hårt vinklade SVT-progammet om anklagelserna mot Fredrik Virtanen, och konstaterar att det inte går lika lätt idag att lyckas med den typen av program.

Det är dock lite tveksamt om detta gäller generellt. Det är lätt att komma med exempel på liknande program, långt senare än från 90-talet, som på ett mycket effektivt sätt lyckats föra ut sin agenda.

Men artikeln är likvärd mycket läsvärd.

SVT-programmet om ridledaren var alltså inte ett enstaka exempel. Som jag påpekat tidigare var det endast en del av en genre som med hjälp av klippande, klistrande, och grov demagogi tog ställning  för sexualbrottsanklagade. En genre som inte på något sätt har försvunnit.

Att metodiken i den typen av program nu börjar skärskadas, är ju mycket positivt..

onsdag 13 juni 2018

Vem står till höger om Djingis Khan?

Det skulle vara intressant att veta när uttrycket "står till höger om Djingis Khan" först uppstod. Jag har försökt googla och inser snart att uttrycket även finns på engelska. Men hittar ingen post som berättar när det uppstod.

Jag har tillgång till SvD:s digitala arkiv, och där dyker det först upp så sent som 1993. Men jag vet definitivt att jag har hört det långt innan dess.

Möjligen skulle KB:s digitala arkiv, som registrerar ganska så många tidningar, kunna ge en form av ledträd.

Anledningen till att jag började fundera över frågan var en ledare i Aftonbladet där Annie Lööf fick den tvivelaktiga äran att på just på detta sätt placeras på den politiska skalan. Den kan läsas här.

Nu var Djingis Khan knappast nyliberal, och det är förstås lite vågat att placera honom i dagen höger-vänster-skala.

Vad gäller Annie Lööf tror jag knappast att hon direkt inspirerats av den mongoliske erövraren. Däremot har hon bevisligen inspirerats av Ayn Rand, och frågan är förstås om det är så mycket bättre.

Sverigedemokraternas kusliga framgångar har lett till en konstig förskjutning av den politiska  skalan. Bland annat får Annie Lööf i den politiska diskursen numera ofta en oförtjänt image av att vara, om inte "vänster", så i alla fall någon sorts sansad mittenpolitiker. Om hon hade dykt upp för några årtionden sedan skulle hon ha setts som en extrem högerpolitiker.

Vilket hon ju faktiskt också är.

Den "nationella" avgrundshögern har gjort att många glömmer att nyliberalismen i grunden är lika mycket höger som nationalismen. Därför tycker jag nog att just denna Aftonbladet-ledare på något sätt faktiskt är - folkbildande...


Djingis Khan

måndag 11 juni 2018

Silent Hill återbesökt

Nu har jag till sist sett om Silent Hill.* Jag vill i och för sig inte rekommendera den till någon.

Men den är intressant på en del sätt. Och det faktum att jag trängde bort så mycket av dess handling är också intressant.

För, ja, det handlar precis om det. Filmen är inget man glömmer för att den är tråkig, eller inte berör en.

Däremot är den otäck. Inte på ett meningsfullt, utan på ett meningslöst och äckligt sätt. För att nu uttrycka det lite försiktigt.

Men även dess meningslöshet är intressant. Den har hela tiden uppslag - inklusive den inledande idén - som skulle kunna utvecklas till något riktigt intressant. Men som ersätts med rena blaha-handllingar. Blaha alltså - men definitivt otäckt blaha. Till och med slutet är otäckt.

Men strax under ytan går det lätt att tänka sig att det ändå handlar om en kuslig verklighet. Fast förvrängd, censurerad, mystifierad.

Den har för mig en rad triggande element. Vilka förklarar bortträngningen. En del av handlingen återkallades i minnet när jag såg den. Speciellt det spöklikt otäcka slutet. Jag minns nu när jag såg det första gången. Och förstår nu också varför jag glömde bort just detta. Eller för att alltså återigen kalla en katt för en katt - trängde bort det.

Jag har alltså plågat mig igenom en otäck och äcklig film nu i natt. Varför? För att jag ville komma ihåg hur den slutar, vad i den jag har trängt bort, och förstå varför jag gjorde det.

Nej, se den inte. I alla fall inte för dess egen skull. Det är den inte värd.

Men otäcka filmer säger ändå ofta en del om otäcka verkligheter utanför dem. Det gör - indirekt - den här också. Även om den är otäck på ett blaha-äckel- sätt. Vilket ju på sätt och vis även en stor del av verkligheten är.

Om man nu tänker efter.
--------------------------------------------------
*Som alltså  inte bör ses på fullskärmsläge på Safari, då verkar bilden bli väldigt konstig.

söndag 10 juni 2018

Vampyr-ASMR... och ett besök i helvetet

Det finns ASMR av alla möjliga sorter. Bland annat har någon som kallar sig Neko producerat en serie av videos där hon framträder som vampyr.

Lite fascinerande. På sitt sätt.

Hittills har hon producerat fyra, med en gradvis utvecklad handling. Den första är denna.

Förmågan att skapa en pseudopersonlig kontakt har här använts på ett sätt som påminner om Liliums mest extrema videor, men har väl kanske gått ett litet steg längre än dessa.

Så om någon till äventyrs vill få känslan av att hen har fångats av en vampyr kan ju hen titta på den.

Den som går vidare får stöta på hela två vampyrer, båda spelade av Neko. Den första heter Luna, och är riktigt uthärdlig. Den andra heter Rose, och är inte riktigt lika uthärdlig.

Men Neko går på sätt och vis ännu längre i denna video, där tittaren kan föreställa sig att hen kommit till helvetet efter sin död. Med Lilith, spelad av Neko, som sin  övervakare.

Men här löser det sig faktiskt mot slutet.... Man får intrycket att även Neko har vissa gränser för vad hon vill utsätta tittaren för. ;-)

lördag 9 juni 2018

Silent Hill

I morse vaknade jag med en konstig mening i huvudet. Den löd "This is the REAL story of Benny Hill".

Det fanns vid uppvaknandet en kuslig känsla omkring denna mening, och efter ett tag började jag associera den till en ganska otäck film jag såg för ett antal år sedan. Som jag fick för mig hade ett liknande namn.

Men då jag googlade på "Benny Hill" kom jag bara till länkar till  en amerikansk komiker, som jag inte tror mig ha hört talas om,

Så jag började googla på sökord, som "hill", "horror" och "movie".

Och då hittade jag vad jag letade efter.

Det var en film som hette "Silent Hill", som kom 2006. Den handlade om en flicka som länge hade haft upprepade mardrömmar om en stad som hette just "Silent Hill"- som hon verkade ha minnen från.

Till sist tar hennes mamma reda på var staden verkar ligga. Hon åker dit med sin dotter, för att få henne att minmas, och få någon sorts svar.

När hon kommer dit ser det ut som om bilen är nära på på att köra på ett barn, och får en sladd. När mamman hämtat sig från olyckan är dottern försvunnen.

Hon börjar leta efter henne,  och kommer in i staden. Som först ser helt öde ut.

Det visar sig att den en gång drabbats av en katastrof, och att den sedan har övergivits. Och ser ut som en spökstad. Men riktigt så är det inte...

Jag har sett filmen två gånger. Eller rättare sagt kanske en och en kvarts gång. Första gången blev jag avbruten och såg inte klart den.  Den hade en otäck stämning, som gick in i mig.

När jag såg den den andra gången minns jag resten av filmen som lite av en besvikelse. Det intressanta uppslaget fuskades bort, och det började mer likna en "vanlig" monsterfilm. Men kuslig var den likväl.

Men jag minst den bara vagt.

Det finns en trailer till den på YouTube, här .

Och konstigt nog - med tanke på att den är så pass ny - finns filmen i sin helhet tydligen också på YouTube - här.*

Jag får nog ta och se om den. Jag minns inte ens hur det kunde komma sig att flickan hade minnen av staden. Var hon adopterad? Hade hon en gång bott där? Eller var minnena av det mer översinnliga slaget?

Det få jag kanske svar på när jag har sett om den.
-----------------------------------------------------------
* Men om man ser YouTube-filmen i helskärmsläge på Safari splittras bilden i två och det blir mycket svårt att följa den. Det verkar dock inte gälla Firefox. Mystiskt. Jag har aldrig varit med om något liknande förut.  Om man klickar bort helskärmsläget kan man dock se den normalt också på Safari.

torsdag 7 juni 2018

Varav SD:s hjärta är fullt - talar voteringsknappen

Jag säger inte att Sverigedemokraterna är nazister, eller ens fascister. Även om de förvisso har ett nazistiskt förflutet.

Idag är de ett högerpopulistiskt parti som låtsas försvara "vanliga" svenskars intressen. Som de hävdar är hotade av människor som har det ännu sämre.

Att tro att man försvarar "vanliga" människor ur den dominerande etniska gruppen i ett land genom att jaga syndabockar bland andra etniska grupper - se där liknar de ändå nazisterna.

Att slå nedåt istället för uppåt har aldrig varit något bra recept för att försvara någons intressen. Förr eller senare kanske många av SD:s anhängare inser det. Man kan ju alltid hoppas.

I denna insändare i Dala-Demokraten kan vi hitta några exempel på hur SD röstat i riksdagen.

"- De röstade EMOT att höja arbetslöshetsersättningen. - De röstade EMOT att ha en avdragsgiltig fackavgift. - De röstade EMOT att det kritiserade arbetsmarknadsprogrammet Fas 3 ska läggas ned. - De röstade EMOT en nollvision om dödsolyckor i arbetslivet. - De röstade EMOT att visstidsanställda som jobbat i fem år ska ha rätt till heltidsanställning.

- De röstade EMOT att det ska vara en rättighet att jobba heltid. - De röstade EMOT att skatterna ska sänkas för pensionärer. - De röstade EMOT att arbetsskadeersättningen ska behandla kvinnors skador på samma sätt som mäns. - De röstade EMOT ett förslag om att det ska vara nationell rättighet för utsatta kvinnor att kunna söka sig till en kvinnojour. - De röstade EMOT att ställa villkor enligt kollektivavtal vid offentliga upphandlingar."


Varav hjärtat är fullt talar munnen, säger ett talesätt. Freud ändrade "talar munnen" till "talar drömmen". Men SD bör inte bedömas efter vare sig sina ord eller efter sina deliriska drömmar. De bör bedömas utifrån sina handlingar.

Varav SD:s hjärta är fullt talar voteringsknappen. Förutsatt, förstås, att de har något hjärta.

onsdag 6 juni 2018

Sputnik, NASA och rymdfartens privatisering

Kan man länka till "ryska trollfabriker"? Det tycker jag visst att man kan, om man är medveten om att de är propagandaorgan för en stat, om man läser dem kritiskt, och om man dubbelkollar kontroversiella påstående innan man får för sig att automatiskt "tro" på dem (vilket i sig är något man också bör göra med alla media, rysk media är definitivt inte ensam om att "trolla"!).

Att de är propagandaorgan betyder ju inte heller att de alltid måste ha fel.

Ett exempel.

Denna artikel kommer från webbsidan Sputnik, en rysk regeringsvänlig webbplats (om det finns någon papperversion nånstans vet jag inte). Den hade på sätt och vis långt tidigare en sovjetisk icke-digital föregångare, tidskriften Sputnik, som mellan 1967  och 1991 var namnet på en publikation, tryckt på papper, och utgiven på flera språk - och som närmast var Sovjetunionens svar på Readers Digest!

Nåväl - i artikeln på webbplatsen citeras NASA-chefen Jim Bridenstine, som verkar öppna för att privatisera centrala delar av USA:s rymdprogram. Mer konkret, just nu, handlar det om att planera för att sälja ut den internationella rymdstationen ISS till privata intressen - "outsourca" som det så vackert heter.

Jag upptäckte den igår närmast av en slump.

Citaten såg oklanderliga ut, men kontexten kunde ju vara förvrängd i alla fall. Det som  fick mig att spontant tro på artikeln är att jag för ett tag sedan läste ut en bok av Chris Impey.

Impey är en känd astronom, en framstående populärvetenskaplig författare i USA, och en av världens främsta popularisatorer av Big Bang-teorin. Han är född i Storbritannien men har sedan 1983 verkat i USA. Han har givit ut ett stort antal böcker.  I en i övrigt ganska så deprimerande bok av honom, som jag alltså nyligen läste - How it ends: From you to the universe (som handlar om såväl ditt eget, som jordens, solsystemets, Vintergatans och universums slut!) - menar han också att rymdfärder i USA mer och mer kommer att drivas av privata initiativ.

Det uppskattar han tydligen - i boken avslöjar han sig både som ettrig antikommunist och som nyliberal - och han menar att det faktum att rymdfärder hittills varit en fråga för stater berodde på att de från början var en biprodukt av kalla kriget. Något han beklagar. Men nu verkar han se fram mot att rymdfärderna håller på att befrias från de tråkiga statsmakterna och som sig bör skötas av det privata näringslivet...

Idag gjorde jag sedan en rutinkoll som jag borde gjort redan igår. Och upptäckte till exempel - denna artikel.

Sputnik fantiserade tydligen inte. NASA tänker sälja ut ISS till privata intressen.

Och i USA planerar ju dessutom en excentrisk miljardär att organisera rymdresor till Mars, men jag trodde ändå att de ledande i NASA tänkte klarare än så. Men efter Sputnikartikeln och lite faktakontroll börjar man misstänka - att nej, det verkar de inte göra.

Om det är så, tycker jag att det är mycket sorgligt. Utforskning och "kolonisering" av rymden är en fråga för hela mänskligheten - en fråga om framtida överlevnad.

Där ska privata aktörer inte ha något att göra. Lika lite som i vård, skola och omsorg....  De skador de kan göra i rymden är faktiskt ännu större än den de kan göra i välfärdssektorn....

tisdag 5 juni 2018

Galax: Vintergatan

Hade en konstig dröm i natt.

Jag var delgiven misstanke om inte endast ett, utan två brott.  I samband med detta skulle jag fylla i en del papper på en polisstation.

Det var lite krångligt.  Jag fyllde i dem fel, så jag blev tvungen att skriva om. Då tyckte polisen konstigt nog att jag skulle skriva över det gamla - istället för att ta nya blanketter.

Men det konstigaste var ändå detta.

Det fanns ju fält med överskrifter, som man skulle fylla i. Där fanns till exempel "Personnummer"  och "Aktuell adress".  Men ett av dessa var mer ovanligt.

Överskriften var nämligen "Galax". Jag frågade förvånat vad som menades. Då såg polisen lite generad ut och sa: "Du kan ju alltid skriva Vintergatan".

Vilket jag  gjorde.

Den - icke upphovsrättsskyddade -  bilden är från Wikipedia-artikeln "Vintergatan".

söndag 3 juni 2018

Artister för och emot astrologi

"Aquarius/ Let the sunshine in" med Fifth Dimension var nia på Kvällstoppen idag för 49 år sedan, dvs den 3 juni 1969. Den kan ses och höras här. Jag hade förmodligen aldrig hört talas om Vattumannens tidsålder innan den låten kom...

Jag blev mycket förbryllad. Jag gillade låten som sådan, men kunde inte bli klok på vad denna mystiska tidsålder egentligen var för något.

Lite senare samma  år kom Diana Ross and the Supremes låt No matter what sign you are. Om man lyssnar på texten, inklusive dess inledande rader, är det ganska uppenbart att den åtminstone i viss mån nog måste ses som någon sorts svar på Aquarius...

Musikaliska "polemiker" kan faktiskt vara lite kul.

PS. Antydde tidigare i inlägget om Shania Twain att Supremes var tama. Men mot slutet producerade de faktiskt en del låtar, som jag tycker ändå hade en viss udd. Dit hör bland annat "Reflections", "Love Child" och just "No matter what sign you are"...

Lite om Leo Trotskijs "What is National Socialism?"

Det var 1971 jag började se mig själv som "trotskist".  Jag använder inte det ordet lätngre, men när det gäller rent politiska analyser är nog Leo Trotskij den enskilda person som betytt mest för min syn på världen.

Eftersom den kontakt jag hade med "marxister" tidigare hade inskränkt sig till de närmast metafysiska testuggarna i KFML blev kontakten med trotskister en intellektuell lättnad. Visserligen var trotskisterna  i Sverige 1971 i många avseenden helt hopplösa sekterister - men det fanns något i deras sätt att använda marxismen som imponerade. Inte som en uppsättning underliga dogmer, utan som ett användbart analysredskap.

För den som vill se ett exempel på en "trotskstisk" analys kan jag rekommendera denna artikel av Trotskij från 1933, Det var en analys av nazismens karaktär. Den är förvisso skriven före Förintelsen och de kunskaper vi har fått om den. Jag misstänker att inte heller Trotskij hade kunna förställa sig att barbariet skulle kunna gå så långt.

Det centrala i Trotskijs analys är synen på nazismens dubbla natur, Som massrötelse var den småborgerlig,  och förde ut  reaktionära drömmar som kunde slå rot i många förvirrade småborgares huvuden. Vi kan här notera att den klassiska småborgerligheten då var mycket starkare än idag. Det var en myriad av småföretagare och självägande bönder som utgjorde nazismens främsta massbas.  De hade drabbats hårt av depressionen, och många av dem hade ruinerats och hamnat i misär.

Idag har en annan typ av mellanskikt, som är kopplad till den offentliga sektorn, växt till en nivå långt över den som fanns i trettiotalets samhällen. Det utgör kanske ett hinder för att "rena" nazistpartier skulle kunna få en massbas idag. Tyvärr har det inte varit ett hinder för att elakartade högerpopulistiska partier ska kunna få det. I motsats till de klassiska nazisterna  (och fascisterna) har dessa tyvärr också lyckats göra relativt stora  inbrytningar i arbetarklassen.

Men när nazisterna kom till makten innebar det inte att småborgerligheten tog makten, Det blev en regim som direkt gynnade monopolkapitalet. Det som var kvar av dess småborgerliga ursprung såg mest ut som en delirisk retorik. En retorik som dock inte fanns i något ideologiskt tomrum - utan som byggde på en åskådning som tyvärr ledde till  mycket värre än retoriska resultat... vilket Förintelsen är det vidrigaste exemplet på.

Under de första ett och ett halvt åren byggde nu  nazismens maktställning fortfarande delvis på miliser vars medlemmar hade rekryterats från dess småborgerliga sociala bas. Framförallt handlade det om SA,  som obehindrat fick terrorisera gatorna mellan januari 1933 och juni 1934. Men den 30 juni detta år krossades SA i det som kom att kallas "de länga knivarnas natt". Detta efter att både industriägare och höga militärer under en lång tid hade krävt att de just skulle krossas.

Detta var slutet på ett system där nazistpartiets makt fortfarande stöttades upp av en organiserad småborgerlig massrörelse.  Det som kom efter var en entydigt toppstyrd polisstat.

Men tillbaka till Trotskij.

För den som är intresserad av att ta del av hans analys, läs gärna hans ovan länkade text om nazismen. Den står sig i mängt och mycket.

Lägg märke till varningen mot slutet. Om inte nazismen störtas kommer det oundvikligen att leda till ett storkrig  om relativt få år.

Där fick han ju rätt. Tyvärr.
----------------------------------------------
TILLÄGG
Det finns en mening i Trotskijs text som är lite konstig. Det är denna: "If the road to heaven is paved with good intentions, then the avenues of the Third Reich are paved with symbols.".

Är det ett transkriberingsfel? Det finns inget talesätt om att vägen till himlen är kantad med goda föresatser. Däremot ett om att vägen till helvetet är just detta. Parallellen med nazismen skulle dessutom bli mer logisk om den jämfördes med vägen till helvetet...

Hade Trotskij verkligen missuppfattat talesättet eller är det alltså en transkriberingsfel?

Leo Trotskij talar i Danmark 1932.

lördag 2 juni 2018

"Varje meddelande om att motståndet ska upphöra är falskt"

Så stod det i den information man fick från försvarsmakten när jag var barn och tonåring. Det fanns i en broschyr som hette "När kriget kommer". Den läste jag nog aldrig, men samma mening fanns också i ett avsnitt i telefonkatalogen  (!) avsett för sådana frågor.

Jag minns att jag blev alldeles perplex när jag läste det. Det lät som ett skämt, men det var det inte. Det var ju höjden av absurditet.. Det var ett recept för ett evigt krig, där man alldeles oavsett alla styrkeförhållanden skulle slåss till sista man (då var det bara män som var soldater).

Det var förvisso miltant, men inte speciellt intelligent. "Fosterlandet" blev något som man skulle offra allt för - i evighet  Mot Sovjetunionen, kunde man anta. För några andra fiender fanns inte för militärledningen - då.

Idag finns inte Sovjet kvar, men i min brevlåda har jag fått en liten broschyr med titeln "Om krisen eller kriget kommer". En smärre förändring av titeln, alltså.

Den egenartade kombinationen av militans och dumhet finns dock kvar. Visserligen har meningen förändrats lite rent grammatiskt, men det bisarra budskapet finns kvar.

Nu står det - "Alla uppgifter om att motståndet ska upphöra är falska".

När det begav sig trodde jag att det framförallt var högermilitärer som försvarade sådana formuleringar. Men några år senare kom det andra som var ännu mer hängivna anhängare av dessa.

Det var maoisterna i Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) och Marxist-Leninistiska Kampförbundet (MLK) . De hade hunnit bli nationalister, eftersom Kina från och med 1974 började driva linjen att försvaret mot Sovjet var det viktigaste för alla folk i världen. Och SKP och MLK försökte tillämpa detta i Sverige.

Då tycks det ha förts en debatt, där mera sansade personer ville slopa formuleringen att varje meddelande att motståndet ska upphöra är falskt. Det gjorde både SKP och MLK oerhört upprörda. De spred konspirationsteorier att detta drevs av agenter för den sovjetiska "socialimperialismen". Alla hängivna patrioter och demokrater måste avvisa denna kapitulationslinje. Menade de, och fick snart medhåll i Moderata Samlingspartiets högerflygel.

Men allvarligt talat - kan det kanske inte ändå vara någon mening att säga att motståndet mot en ockupation ska fortsätta även efter ett militärt nederlag? Förvisso, men då måste man klargöra - helt glasklart - att det i så fall handlar om civilt motstånd. Att driva linjen att Sveriges armé ska fortsätta ett krig efter att den militärt besegrats är ju att bädda för otaliga offer - inte endast bland soldaterna (som ju numera även innefattar kvinnor) utan för hela befolkningen.

Det klargörs inte alls i den märkliga broschyren,

Jag har ingen som helst lust att offra mig för krigshökar som vill leka machohjältar i en omöjlig situation. Definitivt inte...

fredag 1 juni 2018

Elaine Eksvärd om Uppdrag Granskning

Elaine Eksvärd kom ju för något år sedan ut med boken "Medan han lever " - en bok där hon berättar om sexuella övergrepp i sin barndom.

Nu har hon på sin blogg tagit upp Uppdrag Gransknings program.

Det behöver väl inte tilläggas att hon fördömer programmet.

Uppdrag Granskning trodde nog att det skulle gå lika lätt som det brukar göra med den typen av program.

Men så var det inte den här gången. Kritik kommer från fler och fler, och blir hårdare och hårdare.

Något HAR hänt hänt. UG och liknande program har med sitt  klippande, klistrande, och sina  härskartekniker under många år  kunnat tysta, skrämma, och - förtala.

Plötsligt går det inte längre.

Jag skulle i dessa dagar inte vilja vara i UG-redaktörernas kläder. Något har hänt i tidsandan,  ja, och det har de som gjorde detta program fått erfara.

De upprörda reaktionerna håller på att växa till en stormvind. Som ter sig som ett löfte om att det unkna klimat vi har haft i dessa frågor ska ersätta med något mycket friskare, renare och ärligare.