tisdag 17 januari 2017

Bernie Sanders stöds av de flesta i USA

Trots att den storhetsvansinnige narcissisten Donald Trump vann presidentvalet i USA (med mindre än 25 procent av de röstberättigades röster, och med färre röster än den främste motkandidaten) visar den ena opinionsundersökningen efter den andra att de flesta människor i USA stöder Bernie Sanders vänsterinriktade ekonomiska politik (liksom dennes klimatpolitik). Om detta kan man läsa här.

När dessa, den verkliga "tysta majoriteten" i USA, börjar agera på allvar för att förverkliga de idéer de tror på då kommer det att hända saker. I USA och i världen.

söndag 15 januari 2017

Ingenting är längre som förut

1969 köpte min bror en LP med Anders Fugelstad med titeln Någonting gemensamt. Det var en skiva vars sånger präglades av en pacifistisk och humanistisk samhällskritik, på något sätt "vänster" men knappast militant. Den tog upp ämnen som krig, hunger, miljöförstöring.

Jag blev imponerad av den då, tyckte den var fin och tankeväckande.

Jag har letat många gånger efter dess sånger på You Tube och Spotify, men med ett undantag finns de inte där. Fugelstad tycks själv ha en sida på YouTube, men han verkar inte vara intresserad av att lägga ut sina gamla sånger där. Det kan knappast ha kommersiella skäl - så vitt jag kan se har inte skivan nyutgivits på CD, eller på något annat sätt.

Själva titelsången Någonting gemensamt handlar inte om mänskliga relationer utan är en svart ironisk sång om att vi alla snart har DDT gemensamt - i våra kroppar. Det fanns många minnesvärda formuleringar i den - som "Allting jordiskt är förgängligt, men en duktig biocid, klarar alltid uppehället, den består i evig tid; vandrar runt i omfördelning, med okänt resultat, alla levandes förening, av DDT i koncentrat." Eller "Det är klart så här i början kan man ta det som ett skämt, och DDT i modersmjölken är ett lustigt experiment". (Citerat ur minnet...)

Den enda sång från LP:n som jag kan finna på nätet idag är den enda av dessa som hamnade på Svensktoppen. Nämligen Ingenting är längre som förut som kan höras här.

Lyssna gärna på den. Och tipsa mig gärna om ni hittar några av de andra...

lördag 14 januari 2017

Polisens passivitet

Det som brukar kallas barnpornografi, men som numera allt oftare kallas "dokumenterade sexuella övergrepp på barn" är idag ett av de främsta sätten att få fast förövare. Eftersom beviskraven när det gäller sexualbrott mot barn gradvis har höjts, är det numera i många fall ofta det enda som kan leda till fällande domar. Och till att barn som står under förövares kontroll räddas.

Därför är det anmärkningsvärt att polisen i sådana fall oftast är så passiv.

Det är inte ofta jag kan hålla med om nästan allt som sägs i en ledare i Svenska Dagbladet, men i denna kan jag göra det. Den tar upp just denna fråga.

I synnerhet märkligt är det som uppmärksammats i den artikel av My Vingren som hänvisas till i ledaren. Där beskrivs hur polisen fick ip-adresser till personer som laddar ned sådana filmer och bilder närmast serverade på ett fat. Ändå gjorde de ingenting.

Det hela skulle förstås kunna leda till utvecklandet av diverse konspirationsteorier, men jag avstår för tillfället från att utveckla det temat...

Jag nöjer mig med att konstatera att det - som sagt - är anmärkningsvärt. Mycket anmärkningsvärt.

fredag 13 januari 2017

Ifall någon glömt det

Idag är det fredagen den trettonde så alla som känner på sig att de är det minsta skrockfulla gör kanske bäst i att (om möjligt) hålla sig inomhus.
;-)

torsdag 12 januari 2017

Peter Sarstedt...

... dog den 8 januari i år.

Det är fel att beskriva honom som endast ett "one hit wonder", han gjorde fler saker, men han kommer för alltid främst att vara känd för en låt.

Nämligen "Where do you go to my lovely" från 1969 som man kan höra här.

onsdag 11 januari 2017

En maoistisk renässans i Kina?

Jag har aldrig varit maoist, och kommer aldrig att bli det. Å andra sidan är jag lite irriterad över den ensidiga behandling som maoismen får i västvärlden idag. Den maoistiska perioden i Kina beskrivs ensidigt som någon sorts helvete på jorden, utan några som helst försonande drag.

I denna artikel i SvD får vi veta att maoismen verkar vara på frammarsch i Kina. Den är intressant, och speciellt intressant är dess förklaring till den maoistiska renässansen.

Man kan läsa detta:

"Men vissa experter menar att om Kina skulle hålla öppna val i dag, skulle sannolikt en ny-maoistisk kandidat vinna. Orsaken: Kinas ekonomiska boom. 

Med den kraftiga tillväxten har de ekonomiska klyftorna vuxit sig allt större i Kina. Hundratals miljoner människor har hamnat på efterkälken – och vill inte sällan se en tillbakagång till den gamla goda tiden, med större statlig kontroll på marknaden och radikalt minskade klyftor."

Det är tankeväckande. Det öppnar för en annan bild av den kinesiska utvecklingen är den vi är vana vid. 

Och den typen av perspektivbyten kan ofta vara nyttiga - och som sagt tankeväckande...

"Spöken i mitt rum" - igen

I måndags träffade jag en person som har hållit i en neuropsykiatrisk utredning som jag har varit föremål för. Jag är milt skeptisk till neuropsykiatri överhuvudtaget och min skepsis ökade när jag fick reda på att jag (äntligen) fått en diagnos. Det var väl den sista diagnos jag kunde tänka mig att få. Resultatet blev - gissa tre gånger.... Aspergers syndrom.

Jag tycker inte att diagnosen är rimlig, och jag lider inte av auktoritetstro, så min skepsis har nog inte försvunnit efter beskedet....

Nåväl.

Natten efter det märkliga beskedet hamnade jag i en av dessa märkliga "spöken-i-mitt-rum"-drömmar som jag regelbundet får. Jag har sammanfattat och definierat dessa här så jag behöver inte ta det igen.

En av egenskaperna hos dessa drömmar är ju att jag nästan alltid tror att jag är vaken. Så även denna gång.

Det började med att jag alltså trodde att jag var vaken och började höra röster. Jag tänkte då att nu kan jag gå till utredaren nästa gång och lite triumferande säga att jag nog inte har Asperger alls - jag är nog snarare psykotisk, eftersom jag nu har börjat höra röster.

Men efter ett tag började jag uppleva det jag hörde som "riktiga" väsen snarare än hallucinationer. Jag hörde dem, men såg dem inte - och jag tänkte att det skulle vara bra att få se hur de såg ut.

Jag blev snart bönhörd.

De började visa sig, och deras utseenden var märkliga. De hade underliga ansikten med organen så att säga felplacerade. Näsor och ögon satt inte där de skulle, och dessutom var en del av deras fysionomi "fyrkantig" som om den skulle vara hämtad från kubistiska målningar.

Trots detta blev jag inte det minsta störd, jag kände mig på något sätt dragen till dem. Dvs de kvinnliga av dem, men det var endast de som aktivt tog kontakt med mig. Det fanns manliga också, men de höll sig i bakgrunden och tog inte kontakt med mig. "Spökena" visade sig på ett närmast övernaturligt sätt kunna transformera sig på olika sätt, och i viss mån kände jag mig hjälplös inför denna övernaturliga förmåga.

Men det störde mig inte, det ledde snarare till en känsla av trygghet - om än av en milt masochistisk karaktär.

Det hände en massa saker under drömmen - som jag inte minns. Den verkade pågå länge - längre än de 20 minuter som de längsta drömmarna påstås vara.

Jag minns dock att mot slutet frågade jag dem - lite oroligt - om de skulle försvinna för mig. Då svarade de att de aldrig skulle överge mig. Det kändes betryggande, och jag kände mig lättad och glad över beskedet.

Vid det laget var jag inte längre i min lägenhet. Det var som ett stort gammalt hus, med flera våningsplan.

Och sedan vaknade jag.

Och jag insåg att det inte heller denna gång hade handlat om hallucinationer i vaket tillstånd (några sådana har jag mig veterligt aldrig haft). Utan alltså ännu en av dessa "spökdrömmar".

Hur man sedan ska tolka dessa vågar jag inte spekulera i...

tisdag 10 januari 2017

Ett stycke verklighet

Nu har vi återigen påmints om ett stycke verklighet som hela tiden funnits under ytan. Funnits där hela tiden - men då och då blir den extra synlig, som i dagarna genom SvD:s och Aftonbladets reportage om dokumenterade sexuella övergrepp mot barn.

Det finns mycket att säga om detta, men jag nöjer mig med en sak. De första under vår tid som visade på att det här var mycket vanligare än man trodde var terapeuter som talade med sina patienter. Som berättade om minnen, som dök upp, som handlade om just det alla tidningar skriver om i dagarna.

Det började redan med Sigmund Freud under 1890-talet, som fick insikter som han själv sedan skrämt flydde från. Det fortsatte exempelvis genom det som Sandor Ferenczi publicerade 40 år senare. Det tystades ner på nytt, tills det dök upp igen - i slutet av 1970-talet.

Nu är begreppet "bortträngning" mer eller mindre - bortträngt, och de terapeuter som vill ägna sig åt traumatiska minnen riskerar att få Dan Josefsson - eller någon av dennes gelikar - på sig. Istället har vi - bland annat - fått en psykiatri, där diagnoserna börjat leva sitt eget liv, och börjat ses som något som har en närmast metafysisk egenexistens.

Men vi ska inte glömma att de första uppmärksammade berättelser som visade oss på omfattningen av det som man då inte trodde var mer än några otroligt sällsynta extrema undantag från en trygg normalitet, just kom från människor som berättade om traumatiska minnen. Inte alltid i terapi, men de var de berättelser som terapeuter fick höra som var de som blev uppmärksammade, och spridda.

Idag fnyses allmänt åt sådana berättelser. Men verkligheten har en tendens att manifestera sig på andra sätt. Ibland kan man se luckor i förnekandets mur, där man plötsligt ser ljusblixtar från en vanligtvis mörk värld. Och många människor konstaterar ånyo upprört att fasansfulla saker pågår bakom slutna dörrar. Sedan blir det mörkt igen.

måndag 9 januari 2017

I´m a Believer

I lördags var det (ofattbart nog) exakt femtio år sedan denna låt gick upp på Tio i Topp.

söndag 8 januari 2017

Lady in Black

När Uriah Heep blev stora i Sverige hade jag slutat lyssna på pop- och rockmusik. Jag upptäckte dem flera år senare.

Lyssna gärna på denna suggestiva sång av dem från 1971, med bifogad text. Texten tilltalar mig på olika sätt, men textningen är ibland lite missvisande.

Den kan också ses framföras live, i en lite förkortad och lite blekare version - här.

lördag 7 januari 2017

Skeptisk humanist vill inte att Silvia ska få tro på spöken

Missförstå mig inte, jag är helt mot monarkin, men det utmanar löjet när en ledamot i Föreningen Humanisternas förbundsstyrelse, på debattsidan i Expressen, (i papperstidningen i fredagens nummer, hela sidan 4) går ut och hårt angriper drottningen för att hon offentligt sagt att hon tror på spöken. Eftersom hon är skattefinansierad och representerar Sverige borde hon hålla tyst om detta... menar han.

Märklig åsikt. Så länge monarkin ändå finns bör naturligtvis kungahusets medlemmar ha samma rätt som alla andra att ha vilken åsikt de vill i den typen av esoteriska frågor...

Eller ska man skriva ett tillägg till regeringsformen där man säger att kungahuset, förutom att försvara den rätta evangeliska läran, också måsta försvara en rättrogen skepticism, som den tolkas av VoF och Humanisterna?

onsdag 4 januari 2017

"Hur kan socialdemokrater vilja registrera fattiga?"

Claes Borgström skriver i ETC om Stefan Löfvens obehagliga förslag att tiggare ska behöva registers sig för att få begära tillstånd att tigga.

Han säger bland annat:

"Häromdagen tog Stefan Löfven på nytt upp frågan om det kanske vore en bra åtgärd att registrera fattiga människor och ge dem tillstånd att tigga. Idén tar i första hand sikte på utsatta EU-medborgare, i praktiken främst romer från Rumänien och Bulgarien.
 ...Den realpolitiska åtgärden att registrera människor som tiggare förutsätter en total avsaknad av moral.

Syftet med förslaget sägs vara, bland annat, att det skulle medföra en viss acceptans hos oss som inte själva är så utsatta att vi måste tigga, vilket skulle minska utsattheten för tiggarna. Polisen eller någon annan representant för det svenska samhället kan då kontrollera att en tiggare har tillstånd att tigga och att hen håller sig inom ramen för tillståndet. Vad som händer den som bryter mot kravet på tillstånd har inte preciserats. Men om tillståndskravet ska kunna upprätthållas måste det backas upp av någon typ av sanktion. Hur straffar man en fattig människa som tigger på fel plats vid fel tillfälle? Böter?

Och hur ska registreringen gå till? Mest praktiskt för såväl allmänheten som kontrollanterna vore ju om man sätter en stämpel i pannan på den det gäller där det klart och tydligt står ”Tiggare”....

Hur är det möjligt att ordföranden för socialdemokratiska arbetarpartiet nämner som en tänkbar åtgärd att samhället ska registrera fattiga människor? Tanken är ju på fullständig kollissionskurs med Socialdemokraternas hundraåriga arbete för att utplåna fattigsamhället och strävandet mot ett jämlikt samhälle."


Jag kan bara instämma.

måndag 2 januari 2017

Att bli kidnappad till trygghet

I slutet av 2015 såg jag en spelfilm som hade ett mycket märkligt slut.

Handlingen var ungefär denna.

I en fattig ort, med en nedlagd gruva, en skyhög arbetslöshet och misär, händer underliga saker. Barn försvinner spårlöst och det sägs att en ovanligt lång man har setts i samband med försvinnandena. Filmen har också fått sitt namn efter detta - The Tall Man.

Nu har barnen det ofta dåligt redan innan dessa försvinnanden börjar. Fattigdomen har inte endast lett till arbetslöshet, utan också skapat dysfunktionella och våldsamma familjer. Barn misshandlas och vanvårdas. Och nu till på köpet försvinner många av dem.

Redan någon gång i mitten av filmen börjar handlingen bli riktigt underlig. Den hänger inte riktigt ihop och man undrar vad som i allsina dar pågår.

Svaret får man inte förrän alldeles mot slutet av filmen. Nej, kidnapparna är inte pedofiler eller andra förövare. Utan det är ett nätverk av socialarbetare och andra idealister som kidnappar barn från dysfunktionella och våldsamma familjer för att placera dem i tryggare hem.

Handlingens slut kan komma som en lättnad för de som sett filmen, men scenariot är förstås helt omöjligt. Dessutom kan man ju störas av den klassbias som finns i det - de dysfunktionella familjerna är alla fattiga, och av döma av de exempel som visas är de hem som barnen kidnappas till familjer inom övre medelklassen.....

Det är ju stötande - å andra sidan skulle filmen blivit ytterligare ett steg mer orealistisk om nätverket skulle vågat kidnappa barn från våldsamma och dysfunktionella medelklassfamiljer och ge dem till harmoniska fattiga dito....

På något konstigt sätt grep filmen ändå tag i mig när jag såg den då. Det är svårt att sätta fingret på exakt varför den gjorde ett så starkt intryck på mig.

Nu upptäcker jag att filmen i sin helhet finns på YouTube. Den kan ses här.

tisdag 27 december 2016

Bild

Denna bild av mig togs ikväll på en Kinarestaurang vid Mariatorget, av en nära kompis som jag känt sedan 1988.

test

söndag 25 december 2016

Tiden rinner ut

En av de nyheter som borde göra människor mer upprörda än vad de verkar bli kan vi läsa här. Liknande nyheter har kommit tätt de senaste åren.

Alltså.

Det är 30 grader varmare över Nordpolen än normalt.

De senaste åren har jorden, år för år, månad för månad, slagit det ena värmerekordet efter det andra.

Isarna smälter - nu även isen runt Antarktis.

Å andra sidan. USA har just nu - med mindre än 25 procent av de röstberättigades röster - fått en president som säger att den globala uppvärmningen är en bluff, en kinesisk konspiration.

Den mannen har sagt att han ska satsa på kol och olja. Den mannen har sagt att han ska bryta FN:s klimatsamarbete.

Den mannen har sagt att han ska skrota anslagen till NASA:s klimatforskning.

Den vetenskapliga kontroversen om global uppvärmning är i stort sett avslutad. Det råder ett nästan totalt konsensus om att denna existerar, och att den till större delen orsakas av människor.

Den som surfar på nätet kan få en annan bild. Där kan man hitta hur många sidor som helst som säger att den globala uppvärmningen är en bluff. Ofta kombineras detta med en rad andra egenartade teman - från stöd till Donald Trump -  till spekulationer om Illuminati, chemtrails, och utomjordiska reptiler.

De som surfar på sådana sidor på nätet och tror sig hitta svar på frågan, vill jag bara uppmana att gå till något välsorterat bibliotek och låna en bok av någon verklig forskare som skriver pedagogiskt om global uppvärmning. Sådana forskare existerar, liksom för övrigt ett medium som böcker, om någon nu glömt bort detta när de dag efter dag intensivt tar del av de senaste You-tube-länkarna om Illuminati eller chemtrails.

En sak till. Om det "endast" handlat om de direkta verkningarna av den av människor producerade koldioxiden hade det redan då funnits anledning till oro. Men det är ju ännu värre.

Polarisens smältning kommer att öka uppvärmningen genom att det solljus som reflekteras bort från jorden kommer att minska. Uppvärmningen av haven kommer att leda till att koldioxid som finns på havsbotten kommer att frigöras och gå ut i atmosfären. Närt permafrosten smälter frigörs metangaser, som är en mer effektiv växthusgas än koldioxid. Osv.

Astronomen Chris Impey påpekar i sin bok "The Living Cosmos: Our search for life in the universe"   att det i stort sett finns lika mycket koldioxid på jorden som på Venus, det är bara det att i jorden är den bunden- exempelvis på havsbottnarna. Om all koldioxid på jorden skulle komma ut i atmosfären skulle vi få en dynamik som påminner om Venus.

Så skräckscenariot som Stephen Hawking målar upp när när ha säger att den globala uppvärmningen i värsta fall kan leda till ett Venusliknande klimat är grundat i fakta.

Sedan är det en annan sak att riktigt lika varmt som på Venus kan det aldrig bli. Där råder ju nära 500 grader celsius vid markytan - men jorden ligger längre bort från solen så här blir det lite svalare även om det värsta inträffar. Kanske 200 grader vid markytan? 250?

Den som vill kan ju alltid trösta sig med detta....jag kan det inte.