söndag 20 augusti 2017

Årsdagen av Sovjets kollaps

Man kan diskutera när Sovjetunionen kollapsade. Ett bra förslag är nog igår för 26 år sedan. Då försökte Gennadij Janajev och några medsammansvurna sig på en kupp för att störta Michail Gorbatjov och återupprätta en regim av mer klassisk sovjettyp.

Det lyckades som bekant inte. Kuppen var amatörmässig, Janajev var långtifrån någon effektiv ledartyp, och det är dessutom ytterst tveksamt om den skulle ha lyckats även om den hade varit bättre organiserad.

Efter några dagar hade den kollapsat, och dess organisatörer arresterades. Janajev släpptes dock 1994, och dog 2010. Han förblev en anhängare till kommunistpartiet till sin död.

Han och de andra kuppmakarna måste nog ses som män som kraftigt motarbetade sina egna intressen. De ville rädda Sovjetunionen - men deras aktion ledde istället till en våldsam motreaktion som slog sönder allt det de ville rädda.

Kontrafaktisk historieskrivning är det vanskligaste som finns. Man kan ju fråga sig vad som skulle hänt om kuppen ändå hade lyckats. En mer realistisk fråga är nog åndå vad som skulle ha hänt om den inte hade ägt rum...

Skulle Sovjetunionen i någon form funnits kvar om någondera av dessa alternativ hade inträffat? Det går ju inte att svara på.

Själv hade jag under många år hoppats att sovjetregimen skulle störtas, och ersättas med en socialistisk demokrati. Det skedde ju inte. Den ersattes med något som var mycket värre.

Skulle världen se bättre ut idag om Sovjet i någon form hade fått varit kvar? Återigen en svår, eller nästan omöjlig, fråga, men om jag skulle våga mig på ett svar skulle det bli ett försiktigt  - "ja".

lördag 19 augusti 2017

Passengers

Det finns fortfarande ställen man kan köpa DVD-skivor. Bland annat ICA Maxi utanför Södertälje. Där köpte jag fyra sådana igår, bland annat denna, om en man som tillsammans med 5000 andra människor skulle sövas ner på ett rymdskepp för att väckas långt senare när de kommer fram. Nu har något gått fel och han vaknar 90 år för tidigt.

Han går omkring helt ensam, i över ett år, och i sin desperation väcker han sedan en nedsövd kvinna vars biografi han kunnat kolla upp.

Efter ett tag blir det mycket dramatiskt.

Den gjorde faktiskt nån sorts fascinerande intryck på mig.

Man kan ju fråga sig varför. Ett av skälen kan ju vara att föreställningen att sövas ner på ett rymdskepp har funnits i mig, i olika fantasier, ganska länge. Liksom faktiskt också att vakna upp i ett och finna sig vara ensam.

Ett annat är att det efter hand mer och mer dysfunktionella rymdskeppet i filmen som hotas av undergång kan ge asociationer till vår planet, som ju kan ses som en form av rymdskepp, och som man kan få intrycket sjunger på sista versen.

Sedan är det en annan sak att jag faktiskt blev berörd av den romantiska historien i filmen...
-------------------------------------------------------
PS. En sak som definitivt irriterar i filmen är nog att filmmakarna på största allvar verkar föreställa sig att att ett rymdskepp som transporterar 5000 människor i flera ljusår i en resa som tar över hundra år kan ägas av ett privat företag. Som dessutom delar upp passagerarna i olika klasser. där de rikaste får bättre mat. Att kalla detta anakronistiskt är nog bara förnamnet.

torsdag 17 augusti 2017

Om det där med strålning...

Jag har tidigare skrivit och (mycket försiktigt) försökt argumentera för att "elöverkänslighet" inte endast kan ses som ett psykologiskt fenomen. Att det verkar sannolikt att det finns någon kärna i detta, som på något sätt är kopplad till något reellt,

Bakgrunden är den att jag direkt känner kanske fem personer (och dit räknar jag inte mig själv...) som definierar sig själva som elöverkänsliga - och indirekt känner ännu fler.

Här ska jag - också mycket försiktigt - försöka gå lite längre. Väl medveten om att detta är minerad mark...

För det första är det ju så att den moderna dator- och mobilteknologin har gjort att vi ständigt är omgiven av en ny typ av starka elektromagnetiska fält. Mobilmaster, trådlösa bredband mm. mm. Det finns alltså en grupp människor som säger sig inte tåla detta. De förlöjligas mycket ofta, och den allmänna inställningen tycks vara att se det hela som en ny, säregen form av hypokondri. Med den stora skillnaden att gammaldags hypokondriker trodde sig ha existerande sjukdomar, medan elöverkänsliga - eller så sägs det - tror sig ha en sjukdom som inte ens existerar.

Det som förvånar mig är tvärsäkerheten hos opponenterna. Den typ av ständiga elektromagnetiska kraftfält som numera omger oss har som sagt inte funnits förut. Hur kan man så kategoriskt avvisa människor som säger sig få obehag av dessa?

Jag tänker här inte ta ställning till påståenden och motpåståenden om det redan idag finns bevis för att de elektromagnetiska fält vi lever med är farliga. Men jag tänker ifrågasätta de tvärsäkra påståendena att vi vet att de inte är det.

Någon gång när jag var 10-11 år fick jag syn på en udda pamflett. Det måste varit i mitten av 60-talet och pamfletten verkade för mig vara extrem. Den handlade om kärnkraft. Den gav ett för mig nästan sektigt intryck, och hävdade med ett aggressivt tonfall att kärnkraft var farligt. Jag tyckte det verkade snurrigt. Att kärnvapen var farligt var ju uppenbart - om de inte var farliga skulle de ju inte kunna användas som vapen- men civil kärnkraft? Nej, det lät som sagt snurrigt.

Jag hade läst en populärt hållen bok av en Heinz Haber. utgiven i samarbete med Walt Disneys förlag, som på ett övertygade sätt verkade visa att civil kärnkraft var ett löfte, ett framtidshopp om mer energi, om hälsa, och om fred. Den hette ”Vår vän atomen”. Det var den allmänna synen ca 1965. De som stod utanför denna syn kunde avfärdas som, tja, mer eller mindre galna.

Femton år senare var bilden en annan. Det var efter Harrisburg, och nu var de flesta överens om att man faktiskt skulle avveckla kärnkraften. Det ordnades till och med en folkomröstning om saken och i den segrade en linje som sa att kärnkraften verkligen skulle avvecklas - "med förnuft".

Mot var framförallt moderater och Moskvakommunister. Men i självaste Sovjet inträffade snart en olycka som var värre än den i Harrisburg. Synsättet hade svängt mycket snabbt. och mycket drastiskt.

Man kan ta hur många exempel som helst på att det ofta tar tid med att upptäcka faror med nya teknologier - eller vanor. I västvärlden har man rökt i hundratals år. - men det var först på den senare delen av 1900-talet som bevisen hade ackumulerats för att denna vana kunde orsaka cancer och hjärtinfarkter.

Någon gång i början av 1900-talet uppstod ett nytt mode - att det var höjden av skönhet att bli så brun som möjligt, Människor började lägga sig på sandstränder, för att utveckla denna hudnyans. Eller efter ett tag något ännu värre - gå till solarier där de utsatte sig själva för ultraviolett strålning i stora mängder. Att man av detta kunde få hudcancer var något som inte upptäcktes förrän efter en ganska så lång tid.

När röntgenstrålning började användas använde man inte några skydd, Efter en lång serie av obehagliga erfarenheter insåg man ändå att denna typ av strålning kunde skada. Numera går sköterskor och läkare bakom en skärm varje gang de röntgar en patient

Kärnvapen, var det. Att dessa hade en (för fienden) farlig sprängverkan var ju uppenbart, annars skulle ju vapnet inte finnas. Men USA.s armé försökte ganska länge övertala människor om att det var den enda faran, De gjorde propagandafilmer där soldater fick vara i närheten av provsprängningar, och sedan besätta det bombade området. Det förklarades att detta inte alls var farligt. Cirka tio år senare hade många av dessa soldater dött i förtid.

Jag säger alltså inte att jag vet att de som varnar för den ökade strålningern från olika elektromagnetiska fält definitivt har rätt. Jag säger något mycket mer modest. Jag säger att det är oklokt att automatiskt avfärda deras symptom, och farhågor, och mer eller mindre idiotförklara dem. Som jag visat i ett tidigare inlägg beter sig elöverkänsliga (oftast) inte alls som klassiska hypokondriker.  En klassik hypokondriker kommer att tro sig få en ny sjukdom efter att hen överbevisats om att hen inte hade den sjukdom hen trodde att hen hade....

Elöverkänsliga brukar inte automatiskt utveckla nya former av rädsla om de slipper el. De brukar må bättre.  Och ju längre de har kunnat skydda sig ju bättre mår de – för det mesta.

Vi har som sagt fått en ny typ av elektromagnetisk omgivning runt omkring oss. Somliga säger sig alltså inte tåla denna. De bemöts som sagt ofta med hån, förlöjligade och närmast förakt. Detta är vare sig moraliskt - eller rationellt.

tisdag 15 augusti 2017

SJ, SJ, gamle vän... eller?

Jag har ju varit i Hassela några dagar, för att vara med om festivalen "Visor och tok". Dit åkte jag med Y-buss, men tillbaks åkte jag med SJ. Det var ett litet äventyr.

Jag åkte buss första delen av vägen - från Hassela till Hudiksvall. Bussresan gick ju bra, bortsett från att jag först inte hittade biljetten när jag skulle byta vid Bergsjö. Men det löste sig.

Men så kom jag alltså till Hudiksvall. Och trodde att man kunde köpa tågbiljett på stationen. Men det var ett misstag. En kvinna som jobbade i en kiosk sade till mig att det enda sättet att köpa biljett var genom mobilen. Jag fick ett smärre utbrott - jag har ingen smartphone och jag undrade om det alls var möjligt att få en biljett.

Så jag gick helt fräckt på första Stockholmståget i alla fall. Där träffade jag en konduktör som sa att jag kunde ha köpt biljett i pressbyrån. Men nu skulle tåget gå om en minut och han sa att jag kunde följa med och köpa biljett i pressbyrån i Gävle. Jag frågade förhoppningsfullt om det innebar att jag fick åka gratis till Gävle. Nej, menade han, i Gävle skulle jag köpa en biljett med start från Hudiksvall, Jag var inte på något bra humör, och tänkte att det kan ju inte du gärna kontrollera.

Så kom jag till Gävle. Där hittade jag en kiosk men ingen pressbyrå. Jag fick veta att det inte fanns någon pressbyrå i Gävle (!) och det enda sättet att köpa biljett var att använda automaten. Mitt tekniska självförtroende är minimalt, så jag undrade i mitt stilla sinne om jag skulle förstå har man gjorde vid automaten.

Efter att i en halvtimme letat efter en automat - den fanns inte på det ställe som hade uppgivits - hittade jag den till sist. Jag gjorde ett tappert försök att förstå den. Det visade sig att det mycket snart skulle gå ett tåg till Uppsala, och jag köpte en biljett dit med tanken att det i Uppsala kanske skulle finna ett biljettkontor. Jag lyckades klara av automaten, till min stora förvåning.

Men den hade inget alternativ som innebar att man skulle starta resan från Hudiksvall, så det tjänade jag flera hundralappar på (egentligen inte, för jag skulle nog inte berättat om resans förhistoria. om det hade funnits en biljettkassa).

Så kom jag till Uppsala. Men där fanns heller ingen biljettexpedition. Men det fanns en pressbyrå. Där frågade jag om man kunde köpa biljetter i förväg, för jag hade inte ätit och tänkte sätta mig nånstans att äta, innan jag reste vidare.
'
Men se det gick inte. Om jag köpte en biljett måste jag ta det tåg som gick inom en timme. Så jag åt först och gick sedan tillbaka till pressbyrån. Där kunde jag till sist köpa en biljett och tog nästa nästa tåg '

Jag tjänade alltså några hundralappar på SJ:s strul, men det var en irriterande resa. Milt sagt, '

Att få tag på en biljett var för ett antal år sedan den enklaste saken i världen. Men nu har SJ outsourcat,  eller vad det nu heter, denna del av sin verksamhet, så nu är det det krångligaste på hela resan.

Det är kanke så det är i en "dynamisk" ekonomi. Jag kom på mig med att inte bara nostalgiskt längta till den gamla tiden, utan till och med tänka tanken att det skulle ha varit enklare att bo i Sovjetunionen. Om det nu hade funnits kvar. '

Men att flytta till Kina skulle kanske vara ett alternativ får dem som vill kunna få tag i biljetter för tågresor?

Att få träffa sin idol...

Under sextiotalet var det nog många, mest unga tjejer, som skulle ha gett mycket för att få en pratstund vid ett fikabord med medlemmarna i Beatles, Rolling Stones, eller - för att lägga sig på en mer rimlig nivå - Hep Stars eller Tages. Själv har jag nyss fått vara med om något liknande, låt vara med en fördröjning på ungefär 44 år...

Jag har ju tidigare skrivit om hur jag blev så oerhört förtjust i Stenblomma 1973, och framförallt deras sång Kungen. Det var en grupp. och en låt, som gick direkt in i mig, Jag hörde Stenblomma live endast en gång, just 1973. Jag köpte konstigt nog inte ens deras LP. Men jag fick en så varmt innerlig känsla för gruppen, och framförallt deras kvinnliga sångare. Jag tyckte hon sjöng så fint....

Kungen var en sång om en härskare, en förtryckare, och texten pendlade mellan dennes eget tal, och en kritisk röst som frågade sig hur det skulle gå med alla små i den värld där kungen styrde. Den pendlade också mellan kungens förakt för alla de han styrde över och en önskan att vi skulle bli kvitt honom om vi "tar varandras händer, och ser in i varandras ögon och arbetar tillsammans utan att erkänna någon överhöghet" Och i varannan vers upprepades frågan hur det skulle gå för alla små, som inte vet hur man gör för att nå bergets högsta topp....

Sången han blivit kallad naiv, förstås, men den var det i så fall på ett mycket vackert sätt. Och ibland är den typen av "naivitet" något som absolut både kan vara tänkvärt, och suggestivt.

Jag satt bredvid en medlem i Förbundet Kommunist, som närmast fnös något föraktfullt. Jag nästan viskade fram att jag tyckte att sången var fin. Jag fick inget svar.

Men jag bevarade en varm känsla för gruppen, sången och sångerskan,

Sedan gick åren ett efter ett, och två efter två, och sedan kom YouTube. Och jag upptäckte både Stenblomma och efter ett tag också "Kungen” . Jag skrev inlägg på bloggen, och gruppens sångerska svarade. Sångerskan visade sig heta Hélène Bohman, och skrev en vänlig kommentar. Det tyckte jag var roligt. Lite senare skrev hon en ny kommentar under samma inlägg där hon gav länken till en sida med flera av Stenblommas sånger samlade.

Så nu - för några månader sedan - fick jag reda på att det skulle vara en visfestival - "Visor och tok" i Hassela. Och efter ett tag fick jag reda på att Hélène Bohman skulle framträda där. Det var ett väldigt bra argument för att övertyga mig att åka dit.

Så i lördags hände det. Jag passade på att hjälpa till - jag satt vid biljettluckan så jag missade det mesta. Utom, förstås, Hélène Bohman. Hon gick förbi redan i början av festivalen och presenterade sig för mig, som satt i kassan. Jag sa att det var jag som hade den blogg som hon skrivit i. Lite senare sa jag att jag skulle bli mycket glad om hon ville sjungs Kungen... Hon sa att det skulle nog kunna vara möjligt

Och det gjorde hon. Hon sa också till publiken att det var jag som hade önskat den. Och hon sjöng den faktiskt på många sätt bättre nu. Då hade hon växlat mellan kungens och den kritiska röstens uttalanden utan att i någon högre grad ändra tonfallet. Nu anpassade hon sångstilen på ett helt annat sätt, så att skillnaderna mellan sångens två poler blev mycket mer klara. .

Det var ändå en verklig tidsresa. Och jag visste ju att här stod samma människa som jag så hade beundrat 1973. Och dessutom visste ju hon nu verkligen om att jag gjorde det....

Och så idag. Det vare sista dagen i Hassela. Nu är det så att Hélène Bohman är nära släkt med en av invånarna i Hassela, och denne är i sin tur bekant med familjen jag bodde hos. Plötsligt på tidig eftermiddag knackar desa två på dörren, Det var en lite hisnande känsla, Jag får berätta i detalj för henne hur jag upplevde hennes sång 1973, och hon får svara på frågor om Stenblommas historia. Och jag får dessutom reda på att det var hon som skrev nästan alla Stenblommas sånger, inklusive Kungen.

Mot slutet föreslår någon att jag skulle be om hennes autograf.. Då blir jag generad, och muttrar något i stil med att jag inte ser mig som en autografjägare... Men i efterhand tycker jag att det hade varit riktigt kul om jag hade vågat be om att få¨den.

När det hela sedan är slut känner jag mig som en Beatlesbeundrande tonårstjej som hux flux får träffa träffa, låt oss säga, Paul McCartney 1965. Ett minne för livet, skulle ju det kunna kallas...

fredag 11 augusti 2017

Ett nytt vidrigt fall av fadersrätt

Nedan länkas till ännu ett exempel på hur en fader mot all logik får vårdnaden om ett barn. Och där mamman straffas för att hon försöker skydda det.

Om hundra år kommer nog vår tid att ses som en mörk primitiv tid där barn hela tiden offrades på fadersrättens altare.  Om det då finns några människor kvar.

Läs här.

torsdag 10 augusti 2017

Nerthus

Den fornnordiska religionen känner vi ju mest genom skrifter från omkring 1000 e.kr. - framförallt eddorna. Men redan 98 e.kr.skrev ju Tacitus om germansk religion - i sin bok Germania. Troligen hade mycket hänt under den tid som låg emellan. Ingenting tyder på att det som idag kallas ”asatro” i den form vi känner den, hade existerat någon längre tid år 1000. Denna tillkom troligen i en militariserad period. Vilket kanske visas av att alla som kom till något trevligt ställe efter döden var de som dog i krig. Alla andra kom till det dystra Hel.

Tacitus nämner ingenstans Tor, Oden eller Frej. I själva verket nämner han ingen gud som dyrkades 1000 år senare. Det kan i och för sig bero på att han ersätter deras namn med romerska gudanamn. Det är dessa som dominerar bilden när han skriver om germanernas religion "i allmänhet".

Jag har längre fascinerats över vad han skrev om just Nerthus. Det är det enda gudanamn han nämner som gör anspråk på att verkligen vara ett inhemskt namn.

Men Nerthus nämns inte som en gudom som dyrkades av alla germaner. Hon placeras i ett mer specifikt samanhang.

Skamligt nog har jag hittills endast sett citat från Tacitus, och inte läst hans bok som helhet, men för några dagar sedan fick jag för mig att låna den svenska översättningen. Framförallt med tanke på vilket  sammanhang han skriver om Nerthus.

Här ska jag nästan endast citera detta stycke rakt av, i hopp om att det eventuellt kan fascinera någon. Efter ett tag återkommer jag nog med lite mer reflektioner.

Det här är vad Tacitus säger om Nerthus.

"Langobardernas frejdade namn har däremot sin grund i deras fåtalighet. De är runt om inneslutna av en mängd starka folk, men lever likväl i trygghet, inte till följd av undergivenhet utan genom oförvägna strider. Närmast dessa bor revdinger, avioner, anglier. variner, evdoser, svardoner, och nuitoner, vilkas områden kringgärdas av floder eller skogar. Intet av dessa folk uppvisar ensamt något anmärkningsvärt drag, frånsett från att de alla gemensamt dyrkar Nerthus - vilket betyder Moder Jord - och tror att hon ingriper i människors förehavanden och kommer åkande till sina folk.

På en ö i oceanen finns en obesmittad lund och i denna en helgad vagn, som täcks av ett kläde. Denna vagn har endast en präst tillåtelse att vidröra. Han är den som märker, när gudinnan är tillstädes i sitt allraheligaste, och som med djup vördnad ledsagar henne, när hon kommer åkande, dragen av kor. Glada är dagarna då, festsmyckade alla de platser som hon aktar värdiga att besöka och gästa. Man börjar inte krig, man uppträder inte beväpnad, allt järnverktyg hålls undanlåst, fred och ro känner man och älskar man då, men blott då, till dess att samme präst återför gudinnan till helgedomen, när hon blivit mätt på samvaro med dödliga.

Vagnen, klädet,  och - om man vill tro på det - själva gudomen tvättas därpå i en sjö, som ligger i hemlig avskildhet. Uppdraget utförs av trälar, vilka samma sjö strax därpå drar ner i sitt djup. Detta har skapat en hemlighetsfull fruktan och en from ovisshet om det väsens natur som blott de till döden vigda får skåda".


Detta skrevs alltså av Tacitus 98 e.kr.

Det ställer nog mer frågor än det besvarar. Men det är fascinerande, även om just de två sista meningarna stör den rofyllda bilden, och ju är vederbörligen kusliga.

Jag återkommer  senare...

Referens.

Tacitus, Germania, översättning Alf Önnerfors,  Wahlström & Widstrand 2005.

tisdag 8 augusti 2017

Det förflutna glömmer aldrig

Som jag tidigare skrivit - 1999 köpte jag en TV med inbyggd video. Jag började spela in musikvideos från MTV och ZTV, och kom efter ett tag upp till ganska många.

Nu gick TV:n sönder ca 2005,  och idag är det inte så lätt att få tag i videospelare. Jag har ett antal videoband kvar men jag vet inte om några av dessa är banden med musikvideos.

Men en del av dem kommer jag aldrig att glömma. Det var några som gick rakt in i mig. En av dessa är denna sång av Lene Marlin.

Det är en sång om ansvar och skuld. Och om skuldkänslor, och minnen.

Och mot slutet kan man ana att skulden kommer att finnas kvar även efter att ingen längre minns något. Då ser sångens skyldige huvudperson denna text - istället för tidsangivelserna på den järnvägsstation han befinner sig i.

"Take hold now. 

The future will not remember.

The past does not forget".

söndag 6 augusti 2017

En otäck artikel från 1967

Om jag nu ska fortsätta med mina tillbakablickar på vad som hände för 50 år sedan, i synnerhet mina upplevelser av popmusik, kan jag ju länka till detta, som jag skrev 2009.

Och här utveckla temat lite mer.

Det var alltså på morgonen den 6 augusti 1967. Dagen innan hade några grannar haft en gårdsfest. Först sades det att vi barn inte fick gå på den - det var bara för vuxna. Jag blev sur, och satte mig istället och lyssnade  på Tio i Topp.

Men programmet var inte slut förrän jag fick ett nytt besked. Barnen kunde visst vara med. Det var faktiskt en rolig fest, en riktig upplevelse. Så jag somnade ovanligt nöjd.

På morgonen låg jag och läste ett avsnitt i en Allersföljetong som om jag minns rätt hette "Allt för Charlotte". Jag minns inga detaljer av den men jag vet att jag följde den med intresse.

Så kom Dagens Nyheter. Mina föräldrar prenumererade på Svenska Dagbladet, men brukade köpa DN i Gräddö på söndagarna.

När jag läste den kom chocken. På en hel sida lade Håkan Sandblad och Arne Ruth ut texten. Under rubriken "Den påtända generationen" drev de tesen att Beatles LP ”Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band” var LSD-propaganda "från omslaget till innerspåret". Och att andra popartister, som exempelvis Rolling Stones, Donovan, och ett stort antal band i USA jag inte hade hört talas om var med i en sorts komplott för att få ungdomar att använda narkotika.

Det var otäckt. Här hade man sedan i april äntligen vågat lyssna på popmusik - och nu får man reda på att det inte var något idylliskt alls. Bakom den trevliga musiken dolde sig en oerhört otäck komplott.

Jag var skakad hela dagen, och på natten efteråt reagerade jag alltså, halvsovande, med den halvpsykotiska inre röst som sade "Detta var LSD-propaganda från 1936. Men de var lite vänligare då".  Denna mening föreföll ju som uppenbart nonsens. Det där med 1936 kom från en bunt tidningar från 1936 jag hade lånat från en granne.

Det var först många år senare som jag gjorde ett djärvt försök att tolka meningen. Tidningarna från 1936 var fyllda med otäcka nyheter - Salaligan, spanska inbördeskriget, Nazi-Tysklands Berlinolympiad. Om överhuvudtaget den underliga och lite otäcka ordslingan hade en betydelse var det ungefär så här:  "1936 var något mycket otäckt, men trots krig och Salaligan var det ändå bättre då. Vad som händer nu är mycket värre". Eller så tänkte jag när jag för några årtionden sedan funderade över om det verkligen fanns någon mening i det obehagliga inre rösten.

Jag vaknade upp från den, och kunde inte sova på kanske en timme.

Men redan kvällen innan hade jag varit med min bror hos farmor och tittat på TV. Där visades psykedelisk pop. Jag hade ju artikeln i huvudet och sa till min bror:  "du vet väl att sån här musik egentligen handlar om LSD”. Han sa att det trodde han inte alls på.

Och det närmaste halvåret blev samma inställning den linje jag själv bestämde mig för.  När skolan började kom en klasskamrat fram och sa att Beatles ju gör propaganda för LSD. Jag hade bestämt mig för att förnekande var den bästa inställningen så jag sa att det där var ju bara dumt, rena spekulationer.

Och jag försökte hitta på alla argument jag kunde komma på för att det inte var sant. På så sätt lärde jag mig lite om förnekandets logik, på sitt sätt. För innerst inne visste jag att mitt förnekande egentligen inte var en åsikt - det var en linje, som jag drev för att jag hade intresse av den. Jag ville lyssna på popmusik - därför förnekade jag hårt allt otäckt som kunde sägas om den.

Håkan Sandblad fortsatte förresten att driva tesen i sin intressanta bok "Popmusik: extas, revolt och industri" som kom 1969.  Men lustigt nog övergav han själv den när han tillsammans med Tommy Rander gav ut boken "Rockens roll" 1975. Eller också var de en eftergift till Tommy Rander -  vad vet jag?

Så här efteråt anser jag nog att det fanns starka argument i artikeln. Det fanns uppenbara referenser till LSD i Sgt. Pepper, men frågan är väl ändå om det var så medvetet genomtänkt som artikeln i DN försökte hävda. Troligen hårdrog de rejält, utifrån en kärna av sanning.

En sak till, En lite lustig sak var att artikeln på ett ställe visade prov på mycket dåliga kunskaper i engelska, när de mycket grovt felöversatte en textrad i "A Day in the Life". Det passade mig alldeles utmärkt - det var precis sånt jag behövde för att bygga under min förnekarlinje...

lördag 5 augusti 2017

Nyhetsverket - och två rättegångar

En av de saker som använts mot mig i hatkampanjen på Nyhetsverket.se är att jag skulle ta ställning för de anklagade i två förtalsrättegångar, som sägs komma upp i augusti-september. Om de nu den ens blir av - de har skjutits upp i nog över ett år.

Jag vet mycket lite om dessa., Vilket nog beror på att jag av olika anledningar medvetet undvikit att sätta mig in i dem. De har blivit en del av en bisarr kampanj från olika håll, där de i hög trad används för att angripa personer som står helt utanför dessa konflikter.

De som driver dessa kampanjer är mest personer som i andra sammanhang drivit frågor som att det finns många oskyldiga män i våra fängelser, att barn som berättar om fäders övergrepp ofta eller oftast är indoktrinerade av mamman, och att bortträngda minnen av övergrepp alltid är falska.

De har åsikter i dessa frågor som liknar Dan Josefsson, Maciej Zaremba, och Stefan Lisinski, men dessa herrar vill nog inte låtas om denna gren av sin anhängarskara. Med sådana vänner behöver de nog ändå inga fiender. Eller? Deras relation till denna sin svans kan kanske liknas vid SD:s relation till militanta grupper till höger om det partiet...

Det är i båda fall samma problematik, där mer "respektabla" anhängare till reaktionära åsikter plötsligt får en helt okontrollerbar svans. Ska de utnyttja den, eller förskräckt ta avstånd? Ofta blir det en kombination av båda. De kan ibland utnyttja den i hemlighet, samtidigt som de officiellt alltid måsta vara förskräckta. Eller låtsas som det regnar.

Anledningen till att dessa förtalsrättegångar använts av grupper som driver den typen av frågor är i det ena fallet mycket klar. Det är ett fall där två personer som är aktiva på nätet som står på varsin  sida i vad som bloggaren Catta en gång kallade striden mellan A-. och B-grupperna,  i olika omgångar har anmält den andra för förtal

Den ene friades för förtal i en rättegång förra året, och försöker nu pröva lyckan i en rättegång där han anklagar den andra för detsamma. Jag är inte inblandad i detta på något sätt, men om jag nu ska uttrycka en åsikt är det denna. Om den man som förra året stod inför rätta friades, tycker jag att det är fel att motparten fälls.

Om han hade fällts då hade frågan varit lite mer öppen. Men nu skulle det vara extremt orättvist om den ena parten dömdes i denna bisarra strid men inte den andre.

Den andra rättegången vet jag än mindre om. Den är vare sig direkt eller ens indirekt kopplad till debatter om övergrepp mot barn. Den handlar om en kvinna som åtalat en man för förtal. Jag har en känsla av att hon har relativt stora chanser att vinna den rättegången. Utifrån det lilla jag känner till om fallet.

Jag litar på att den kommande rättegången kan ge ett svar.

Men de som driver drevet försöker nu, av anledningar som de bäst känner till själva, sprida uppfattningen att jag i rättegången skulle "stöda" den man som nu står inför åtal för förtal. Av detta dras sedan en rad slutsatser - om att jag "egentligen" är för stalking, manligt ofredande av kvinnor, etc.

Och den näraliggande insinuationen är att allt jag skrivit om övergrepp mot barn är dimridåer - "egentligen" är jag någon som stöder "män som hatar kvinnor" och är dessutom lierad med en man som anklagats för att ha smetat bajs på en (kvinnlig) felparkerares bil. Titta hur lågt den där Rodenborg kan sjunka... eller så vill de att man ska tänka. Dessutom kallas jag och den anklagade konsekvent för "vänner" (vi har aldrig någonsin träffats) och det sägs att jag "tryggt" står på hans sida.

Detta är rent nonsens. Den enda kärna av sanning som kan ligga i det hela är att jag faktiskt av olika orsaker inte velat ta reda på saker, och noga sätta mig in, i just detta fall. Det får domstolen sköta, Jag ser ingen anledning till att jag ska tvingas att sätta mig in i och ta ställning i just detta förtalsmål. Speciellt som de som driver kraven att just jag absolut måste göra det är samma personer som i åratal, på ett ohederligt och närmast hysteriskt sätt, angripit mig för att jag anser att bortträngning av traumatiska minnen existerar.

Och som i samband med detta länge spridit de mest säregna (och möjligen åtalbara? men rättegångsbranchen är nu inte riktigt min sak..) fantasier om min person.

Anders Borg

Jag vet inte hur många gånger jag hört folk säga om Anders Borg att "han är trevlig". Jag har aldrig haft några synpunkter på detta. Jag struntar nämligen i hur trevlig eller inte trevlig en borgerlig finansminister är. Jag är emot denne i alla fall.

Han lär inte bli finansminister igen, men nu har jag i alla fall något mer konkret att säga till de som säger att han är så trevlig.  Om nu någon vågar göra det igen efter detta.

San Francisco - Scott McKenzie

Idag för femtio år sedan gick denna sång upp till delad fjärde plats på Tio i Topp. Två veckor senare petade den ut Beatles "All You Need is Love" från förstaplatsen. Båda dessa sånger blev centrala för hippierörelsen.

Det var 1967, sommaren för flower power-drömmar, den som i efterhand kom att kallas för "the summer of love".

Själv satt jag i Gräddö den sommaren och drömde om att få flytta till San Francisco.

fredag 4 augusti 2017

We Love You

Rolling Stones psykedeliska period varade inte länge. I princip under andra halvåret 1967.

Det tog sig dels i uttyck i LP:n "Their Satanic Majesties Request",  deras försök till svar på Sgt. Pepper. Om den har jag skrivit tidigare.

Men redan i augusti gav de ut en singel med en stark psykedelisk prägel. A-sidan hette "We Love You" och skulle om man så vill kunna betraktas som deras svar på Beatles "All You Need is Love"...

Men bakgrunden var mer konkret. Den var ett tack till de som stött de medlemmar i Stones som hade anklagats för narkotikainnehav.

Musiken är lätt spöklik, och deras video förstärkte kanske det kusliga intrycker.

Jag hörde den första gången på kvällen den 5 september 1967.Jag var hemma från skolan. Kvällen innan hade jag fått ett otäckt ångestanfall, som blev inledningen till en lång period av psykiatriska kontakter. Nu låg jag i sängen och lyssnade på Kvällstoppen. Dagen efter skulle jag till skolan igen.

Jag blev fascinerad av "We Love You". Den hade en ödesmättad, som sagt lite kuslig, stämning. Den passade bra in i min sinnesstämning denna kväll...

torsdag 3 augusti 2017

Baby Come Back

Det var lördagen den tredje augusti 1968. Jag var 13 år.

Jag skulle lyssna på Tio i Topp. Jag var desillusionerad.  Låtarna med popkaraktär hade under sommaren minskat radikalt och andelen mer eller mindre plågsamma schlagers hade ökat. Jag trodde det berodde på det nya jurysystemet.

Men så plötsligt, den dagen,  tändes ett hopp. Inte ett stort hopp, men ett litet, litet, litet. I form av en ny låt med en grupp med namnet The Equals.

Det var en låt som kom in på nionde plats. Inte speciellt högt, det medges. Den var inte heller så där superbra, det medges också.

Men den var i alla fall "pop" (idag kanska man skulle säga rock) och inte svensktopp på engelska. Det hade just blivit augusti vilket  gav mig en känsla av en annalkande  höst. Det var absolut inte en negativ känsla, jag gillade hösten.

Och ungefär som blåsippan eller svalan kan ses som ett förebud om våren kände jag att denna låt var ett förebud till något annat - att den outhärdliga sommarstiltjen på ett av mina absoluta favoritprogram gick mot sitt slut.

Jag fick åtminstone delvis rätt.

onsdag 2 augusti 2017

21st Century Schizoid Man

I januari 1970 jobbade jag i PRYO (det heter väl numera PRAO?) på skivavdelningen på NK i Stockholm. Jag hade nyss fyllt 15.

En arbetsförmån jag hade var att jag fick välja vad som skulle spelas i högtalarna. Det var nämligen så att inte alla skivor som såldes var obrutna, så en del kunde man ta ut och spela.

Som sagt, jag tilläts välja ut skivor - ända tills jag fick för mig att välja denna.

Inom några sekunder kom chefen skrikande: "SLUTA! Du skrämmer iväg våra kunder. Stäng genast av den!"

Efter det fick jag inte längre välja ut skivor att spela...