Idag är det exakt 42 år sedan jag började skriva dagbok. Genom en mängd missöden har en massa dagböcker jag skrivit försvunnit, men den jag började skriva den 10 juli 1967 och som fortsatte till den 5 september samma år har jag kvar. Jag var 12 år då.
Idag roar jag mig med att lägga ut min dagbok från just den 10 juli 1967 på min blogg. Visst, det saknar helt allmänintresse, men det är lite kul.
Och fråga mig inte vad som menas med ”identitets-register”. Det har jag glömt.
-------------------
10/7, måndag. Idag var vi i Norrtälje. Jag köpte såpbubblor och knallpulver till min pistol. Jag fick detta block. Åt en "88" i Norrtälje. Det var + 28 grader i skuggan. Jag badade mycket idag. Simmade runt båthuset 5 gånger. Jag har fått en gräslig handsvett. Jag har gjort ett identitets-register. Jag missade reprisen på Tio i Topp. Köpte smörpapper. Kostnad: 1 kr 5 öre.
den 10 juli 2009
den 9 juli 2009
I ett...
...uppmärksammat rättsfall anger en man anklagad för mordförsök att han genomförde detta för att han ansåg att mannen han besköt begick övergrepp mot sina barn.
Jag uttalar mig absolut inte om detta fall, som jag vet mycket lite om, men mer allmänt vill jag säga att den här typen av händelser nog kommer att bli alltmer vanliga ju mer människor inser att vårt rättssystem är helt oförmöget att skydda barn mot förövare.
En sådan utveckling är ju inget man kan glädja sig åt, men lösningen är snarast att arbeta för att förbättra rättssystemet, öka resurserna till arbetet mot övergrepp mot barn, vara lyhörda för barns berättelser om övergrepp och aldrig, säger aldrig, tvinga barn att bo hos vuxna som de själva anklagat för övergrepp, eller är rädda för.
Jag uttalar mig absolut inte om detta fall, som jag vet mycket lite om, men mer allmänt vill jag säga att den här typen av händelser nog kommer att bli alltmer vanliga ju mer människor inser att vårt rättssystem är helt oförmöget att skydda barn mot förövare.
En sådan utveckling är ju inget man kan glädja sig åt, men lösningen är snarast att arbeta för att förbättra rättssystemet, öka resurserna till arbetet mot övergrepp mot barn, vara lyhörda för barns berättelser om övergrepp och aldrig, säger aldrig, tvinga barn att bo hos vuxna som de själva anklagat för övergrepp, eller är rädda för.
den 7 juli 2009
Jacksonhysterin fortsätter
På förstasidorna fortsätter kvällstidningarna idag att skrika (eller gråta) ut världskrigsrubriker om Michael Jacksons död. En och en halv vecka efter hans död. Så här har det varit dag efter dag efter att han dog. Varför?
Det här är den mest intensiva mediehysterin runt ett (naturligt) dödsfall jag sett i hela mitt liv.
Så här har det aldrig varit tidigare. Inte ens när John Lennon dog (trots att det dödsfallet inte var naturligt, utan ett mord). Inte när Elvis Presley dog. Inte heller när Jimi Hendrix dog. Inte när Marylin Monroe dog, eller Greta Garbo.
Winston Churchill ansågs heller inte värd en sådan mediebevakning vid sin död. Inte heller Brezjnev, Mao, eller Charles de Gaulle.
Nu är det tydligen meningen att vi ska sörja Michael Jackson mer än vi sörjt någon annan i världshistorien efter Jesus.
Är det någon som kan ge en bra förklaring varför?
Det här är den mest intensiva mediehysterin runt ett (naturligt) dödsfall jag sett i hela mitt liv.
Så här har det aldrig varit tidigare. Inte ens när John Lennon dog (trots att det dödsfallet inte var naturligt, utan ett mord). Inte när Elvis Presley dog. Inte heller när Jimi Hendrix dog. Inte när Marylin Monroe dog, eller Greta Garbo.
Winston Churchill ansågs heller inte värd en sådan mediebevakning vid sin död. Inte heller Brezjnev, Mao, eller Charles de Gaulle.
Nu är det tydligen meningen att vi ska sörja Michael Jackson mer än vi sörjt någon annan i världshistorien efter Jesus.
Är det någon som kan ge en bra förklaring varför?
Vill tipsa...
...om Gubb Jan Stigsons nya debattartikel om Thomas Quick i Expressen igår, 6/7. Stigson måste vara en av de hårdast angripna journalisterna i landet, men det han skriver om Thomas Quick är alltid intressant och tankeväckande.
den 6 juli 2009
"För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras"
Är som sagt fascinerad av gudinnan Kybele. Denna anatoliska gudinna, med rötter tillbaks till neolitisk tid, infördes i Rom 204 f.kr.
Anledningen sades vara att romarna ville ha hennes beskydd i kriget mot Karthago. Man skickade ut en delegation till oraklet i Delfi, som bekräftade att Kybele verkligen skulle bli ett beskydd. Men hon måste mottas av den bäste mannen och den bästa kvinnan i Rom.
En av anledningarna till att man ville ha just Kybele, var att det fanns en myt i Rom att romarna egentlige härstammade från Troja, som ju tillhörde den kultur där Kybele dyrkades.
Statyn införskaffades från Pessimus i Anatolien. Den togs emot av P. Cornelius Nasica och Claudia Quinta, som tydligen ansågs vara den bäste mannen respektive kvinnan. Med Kybele kom efter ett tag en del annat, som Attis och det kastrerade prästerskapet. Men det är en annan historia.
Det kan tyckas lite opassande att denna gudinna, med sina rötter i ett fredligt och matrifokalt neolitikum, skulle bli en skyddsgudinna för ett av Roms imperialistiska krig. Men kanske ändå inte.
Roms krig mot Karthago styrdes förvisso av romarnas expansionistiska ambitioner, men för en gångs skull var det ett berättigat krig. Trots och inte p.g.a. Roms motiv.
Den fenicisk-kananeiska kultur som Karthago var en utlöpare av hade en ovanligt otäck religion med en fokus på rituella barnoffer. Och i Karthago finns jättelika offerfält utgrävda, med tiotusentals offrade barn – och djur. Barnen är brända, och man kan bara hoppas att de redan var döda när de brändes. Men det vet vi inte.
När Cato den äldre avslutade alla sina tal i senaten med meningen "Ceterum censeo Carthaginem esse delendam" (För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras) var det knappast av omsorg om de feniciska barnen, men trots hans förmodligen betydligt mer cyniska motiv, kan jag så här i efterhand inte låta bli att sympatisera med uttalandet.
Kybele hjälpte alltså till att inspirera till besegrandet av en kultur där barn i mängder offrades till gudarna. Det gör mig förvisso än mer positiv till denna gudinna…
(Bilden ovan, från Marshall Astor/Life on the Edge, är inte av den staty som infördes i Rom 204 f.kr., utan en senare skulptur av Kybele. Den är hämtad från Wikipedia och kan fritt distribueras enligt Creative Commons Attribution ShareAlike 2.0 License.)
Anledningen sades vara att romarna ville ha hennes beskydd i kriget mot Karthago. Man skickade ut en delegation till oraklet i Delfi, som bekräftade att Kybele verkligen skulle bli ett beskydd. Men hon måste mottas av den bäste mannen och den bästa kvinnan i Rom.
En av anledningarna till att man ville ha just Kybele, var att det fanns en myt i Rom att romarna egentlige härstammade från Troja, som ju tillhörde den kultur där Kybele dyrkades.
Statyn införskaffades från Pessimus i Anatolien. Den togs emot av P. Cornelius Nasica och Claudia Quinta, som tydligen ansågs vara den bäste mannen respektive kvinnan. Med Kybele kom efter ett tag en del annat, som Attis och det kastrerade prästerskapet. Men det är en annan historia.
Det kan tyckas lite opassande att denna gudinna, med sina rötter i ett fredligt och matrifokalt neolitikum, skulle bli en skyddsgudinna för ett av Roms imperialistiska krig. Men kanske ändå inte.
Roms krig mot Karthago styrdes förvisso av romarnas expansionistiska ambitioner, men för en gångs skull var det ett berättigat krig. Trots och inte p.g.a. Roms motiv.
Den fenicisk-kananeiska kultur som Karthago var en utlöpare av hade en ovanligt otäck religion med en fokus på rituella barnoffer. Och i Karthago finns jättelika offerfält utgrävda, med tiotusentals offrade barn – och djur. Barnen är brända, och man kan bara hoppas att de redan var döda när de brändes. Men det vet vi inte.
När Cato den äldre avslutade alla sina tal i senaten med meningen "Ceterum censeo Carthaginem esse delendam" (För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras) var det knappast av omsorg om de feniciska barnen, men trots hans förmodligen betydligt mer cyniska motiv, kan jag så här i efterhand inte låta bli att sympatisera med uttalandet.
Kybele hjälpte alltså till att inspirera till besegrandet av en kultur där barn i mängder offrades till gudarna. Det gör mig förvisso än mer positiv till denna gudinna…
(Bilden ovan, från Marshall Astor/Life on the Edge, är inte av den staty som infördes i Rom 204 f.kr., utan en senare skulptur av Kybele. Den är hämtad från Wikipedia och kan fritt distribueras enligt Creative Commons Attribution ShareAlike 2.0 License.)
den 1 juli 2009
På Monica Antonssons...
...och Ingrid Carlqvists fullständigt vedervärdiga bloggar gråts nu blod över att fadern i det fall Liza Marklund beskrivit nu verkar ha gett upp kampen om vårdnaden av sin son. Varje barn har "rätt" till båda sina föräldrar, gråter dessa bisarra bloggare och deras likaså bisarra anhängare.
Vad de menar är förstås att barn som är livrädda för en förälder bör tvingas till umgänge med denne. Deras motiv för denna åsikt kan man bara spekulera över, men förmågan till empati med barn tillhör i alla fall inte dessa individers mer framträdande egenskaper.
För mig var det däremot, om det nu stämmer, en verkligt glad nyhet, och det är man inte bortskämd med i dessa dagar.
Vad de menar är förstås att barn som är livrädda för en förälder bör tvingas till umgänge med denne. Deras motiv för denna åsikt kan man bara spekulera över, men förmågan till empati med barn tillhör i alla fall inte dessa individers mer framträdande egenskaper.
För mig var det däremot, om det nu stämmer, en verkligt glad nyhet, och det är man inte bortskämd med i dessa dagar.
den 30 juni 2009
Inåt
Kjell Höglund har skrivit många bra sångtexter. Själv tycker jag ofta bäst om hans tidigare. Den som tveklöst gripit mig mest är Inåt, en sång som låg på hans LP "Hjärtat sitter till vänster" från 1975. Läs den gärna!
den 26 juni 2009
Michael Jackson…
… är, som bekant, död.
Jag fick reda på det på väg från Gudinneveckan i Näsåker, när bussen stannade vid en kiosk. Jag köpte båda kvällstidningarna och började läsa.
Aftonbladet hade 10 sidor om dödsfallet. Där fick vi bland annat i en tvåsidig rubrik reda på att Jackson var ”den störste”. Det hela preciserades i artikeln: ”Han var störst. Ett monument. ”
Expressen var lite mer blygsam. De hade endast 8 sidor. Och en av deras rubriker var den mer modesta ”En av de största”.
Nu är det dock meningen att vi bör sörja mannen som förbjöd sina barn att vara ute utan mask, och som klarade sig från anklagelser om sexualbrott not barn genom att muta en familj med över 20 miljoner.
Till och med Mona Sahlin sörjer på Newsmill. Och i Expressen på sidorna 10-11 skriker världskrigsrubrikerna ut: ”SÖRJS AV EN VÄRLD”.
Jag bor, så vitt jag fattar, också i denna värld. Jag vill stillsamt påpeka att jag inte sörjer en popstjärna som genom sitt handlande uppenbarligen bidragit till att övergrepp mot barn i vissa kretsar blivit normaliserat och nästan ses som ”poppigt”.
Att ”hela världen” sörjer denne mans död är förstås inte sant, men att pressen och till och med partiledaren för Sveriges traditionella arbetarparti på detta sätt gråter offentligt över Jackson är motbjudande.
Det skulle som jag antytt kunna ses som en normaliseringsprocess. Den ger mig kalla kårar.
Jag fick reda på det på väg från Gudinneveckan i Näsåker, när bussen stannade vid en kiosk. Jag köpte båda kvällstidningarna och började läsa.
Aftonbladet hade 10 sidor om dödsfallet. Där fick vi bland annat i en tvåsidig rubrik reda på att Jackson var ”den störste”. Det hela preciserades i artikeln: ”Han var störst. Ett monument. ”
Expressen var lite mer blygsam. De hade endast 8 sidor. Och en av deras rubriker var den mer modesta ”En av de största”.
Nu är det dock meningen att vi bör sörja mannen som förbjöd sina barn att vara ute utan mask, och som klarade sig från anklagelser om sexualbrott not barn genom att muta en familj med över 20 miljoner.
Till och med Mona Sahlin sörjer på Newsmill. Och i Expressen på sidorna 10-11 skriker världskrigsrubrikerna ut: ”SÖRJS AV EN VÄRLD”.
Jag bor, så vitt jag fattar, också i denna värld. Jag vill stillsamt påpeka att jag inte sörjer en popstjärna som genom sitt handlande uppenbarligen bidragit till att övergrepp mot barn i vissa kretsar blivit normaliserat och nästan ses som ”poppigt”.
Att ”hela världen” sörjer denne mans död är förstås inte sant, men att pressen och till och med partiledaren för Sveriges traditionella arbetarparti på detta sätt gråter offentligt över Jackson är motbjudande.
Det skulle som jag antytt kunna ses som en normaliseringsprocess. Den ger mig kalla kårar.
den 18 juni 2009
Endast onda människor kan skada barn så
Läser på Kjell-Åkes blogg om ett av dessa alltmer vanliga fall då ett barn tvingas att flytta till en förälder som det är livrädd för, och anklagar för att ha begått övergrepp.
Barnets århundrade, som Ellen Key utropade 1900-talet till, är slut, och man undrar sig om 2000-talet är barnaplågarnas århundrade.
Man kan också undra sig vilka som med vett och vilja avkunnar domar som slår sönder barns liv.
Man kan spekulera över politiska åsikter, sexuella böjelser, narcissistiska personlighetsstörningar och social status. Men det känns inte som det mest väsentliga just nu.
Det väsentliga är att de måste vara onda människor. Inga andra kan på detta sätt döma barn till ett lidande och en förstörd barndom.
Om jag hade varit en fundamentalistisk kristen eller muslim hade jag varit lugnt förvissad om att dessa herrar och damer kommer att brinna i evighet i elden, om de inte ångrar sig medan det finns tid till det, bättrar sig och försöker gottgöra skadorna de gjort (det sista i och för sig en omöjlig uppgift!).
Om jag hade varit hindu eller buddhist (som tror på helveten, men inte eviga sådana) hade jag tippat på ett l-å-n-g-t helvetesstraff, och efter det en tillvaro som encelliga organismer, tills jorden går under.
Men när jag nu inte är fundamentalist, vad ska jag säga då? Bara det att vi bör försvara utsatta barn och ge barnens fiender ett veritabelt helvete på jorden. Aldrig låta dem vara ifred, ta upp fall på fall på fall. Och visa alla hur cyniska de är.
Motherwitch, var är du när vi behöver dig?
-------------------------------------------------------------
PS. Tolka inte sista meningen som en kritik mot Motherwitch, hon hade mycket goda skäl att dra sig undan. Men visst var det synd. Väldigt synd.
Barnets århundrade, som Ellen Key utropade 1900-talet till, är slut, och man undrar sig om 2000-talet är barnaplågarnas århundrade.
Man kan också undra sig vilka som med vett och vilja avkunnar domar som slår sönder barns liv.
Man kan spekulera över politiska åsikter, sexuella böjelser, narcissistiska personlighetsstörningar och social status. Men det känns inte som det mest väsentliga just nu.
Det väsentliga är att de måste vara onda människor. Inga andra kan på detta sätt döma barn till ett lidande och en förstörd barndom.
Om jag hade varit en fundamentalistisk kristen eller muslim hade jag varit lugnt förvissad om att dessa herrar och damer kommer att brinna i evighet i elden, om de inte ångrar sig medan det finns tid till det, bättrar sig och försöker gottgöra skadorna de gjort (det sista i och för sig en omöjlig uppgift!).
Om jag hade varit hindu eller buddhist (som tror på helveten, men inte eviga sådana) hade jag tippat på ett l-å-n-g-t helvetesstraff, och efter det en tillvaro som encelliga organismer, tills jorden går under.
Men när jag nu inte är fundamentalist, vad ska jag säga då? Bara det att vi bör försvara utsatta barn och ge barnens fiender ett veritabelt helvete på jorden. Aldrig låta dem vara ifred, ta upp fall på fall på fall. Och visa alla hur cyniska de är.
Motherwitch, var är du när vi behöver dig?
-------------------------------------------------------------
PS. Tolka inte sista meningen som en kritik mot Motherwitch, hon hade mycket goda skäl att dra sig undan. Men visst var det synd. Väldigt synd.
den 16 juni 2009
Den som vill se....
... hur Aftonbladets vidriga angivarartikel såg ut, fast med barnens bilder förvrängda för att inte gå angivarnas ärenden, kan titta in på Consequentia. Där finns också en bild på reportern ifråga.
Obsevera att den kvinnliga reporter, som också avbildas på Consequentia, inte var med och skrev artikeln om den sexualbrottsanklagade fadern. Hon skrev en anknytande artikel om andra fall där föräldrar flytt med barnen från den andre föräldern.
Men även i ett av dessa fall hade den flyende mamman flytt med sitt barn pga att hon ansåg att barnet utsatts för övergrepp. Det nämns anmärkningsvärt nog inte i artikeln. Även denna reporter måste alltså beskrivas som en angivare, som medvetet utsätter barn för fara.
Obsevera att den kvinnliga reporter, som också avbildas på Consequentia, inte var med och skrev artikeln om den sexualbrottsanklagade fadern. Hon skrev en anknytande artikel om andra fall där föräldrar flytt med barnen från den andre föräldern.
Men även i ett av dessa fall hade den flyende mamman flytt med sitt barn pga att hon ansåg att barnet utsatts för övergrepp. Det nämns anmärkningsvärt nog inte i artikeln. Även denna reporter måste alltså beskrivas som en angivare, som medvetet utsätter barn för fara.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
