fredag 5 juni 2020

En sång om en flytt

En på många  sätt sorglig händelsekedja (och en stark känsla av dåligt samvete!)  får mig att göra en oerhört långsökt association. En mycket, mycket långsökt association till sången Living Next Door to Alice.

Nej, det går inte att på något sätt lista ut vad det handlar om, om man inte redan känner till det...



torsdag 4 juni 2020

Simmar verkligen fisken långsammare varje år?

I sitt sista album från 2013 var alla Raymond & Marias sånger på engelska. Där kan man finna  en fascinerande sång - med titeln The Fish Are Swimming Slower Every Year. 

Raymond & Maria tillhör mina absoluta favoriter, och deras texter  är nästan alltid fascinerande. I en annan sång ställs frågan varför storstadskvinnor faller ner och dör  - är det kanske något de inte får?

I denna sång förklarar en kvinna för någon - kanske en man - varför hon inte kan komma tillbaka ikväll. Ett av skälen är just att fiskarna simmar långsammare varje år. Sambandet mellan dessa två  saker klarläggs aldrig - man kan ju fundera på frågan när man ska försöka somna. Antingen somnar man av den olösliga frågan - eller också kommer den att hålla en vaken hela natten.

Det är nog bäst att inte försöka.

PS.
Att storstadskvinnor regelbundet faller ner och dör är ju milt sagt något mycket oroande.  Att fisken simmar långsammare varje år borde ju också ses som något mycket allvarligt.  Dessbättre verkar ju ingetdera av dessa påståenden vara sanna.

Å andra  kan man ju  i media  och annorstädes se andra lika oroande påståenden - som är sanna.

-------------------------------------------------
Nedan:  Långsammare eller inte, fiskarna kanske ändå kan frälsas. Bilden är gjord av Victor Wolfvoet (1612 – 1652), och föreställer hur helgonet Sankt Antonius predikar för fiskar....

onsdag 3 juni 2020

Kroppens strävan efter kontakt

/Nedanstående inlägg är ett personligt vittnesmål, inte ett debattinlägg om hur vi ska svara eller inte svara på covid-19..../

Har den senaste tiden alltid vaknat i konstiga ställningar, där jag hårt trycker händerna runt min egen kropp, som för att krama mig själv.

Idag vaknande jag alltså med högerarmen  hårt hållen om min vänstra sida, medan vänsterarmen hårt höll om höger sida. Men inte nog med det - högerarmen var hårt tryckt mot vänsterarmen som för att hålla fast den vid kroppen.

Det ledde också till att högra armens fingrar spretade ut, på ett sätt som gjorde att dessa nästan hade fastnat i ett konstigt läge när jag vaknade, vilket gjorde att det till en början var svårt att stänga igen handen.

Om detta låter svårbegripligt beror det på att jag inte är van att använda språket för att beskriva kroppsliga lägen.

Jag har aldrig vaknat i den typen av lägen förut.  Det kan endast förklaras  av att någon del av mig intensivt saknar någon form av kroppskontakt.

Jag har gått i tre månader utan någon som helst kroppskontakt.  Eller rättare sagt,  på senaste tiden har det förekommit en del undantag.
´
Som till exempel att  expediter ger tillbaka  pengar på ett sätt som gör att deras fingrar snuddar vid mina fingrar. Det har börjat hända då och då nu, och det beror inte på att mitt rörelsemönster  vid sådana tillfällen ändrats.

Men expediter kan ibland som det ser ut,  medvetet och nästan lite  demonstrativt, röra handen så att den  snuddar vid min. De kanske också ledsnat på denna isoleringsperiod. 

Det andra undantaget är när det trots uppmaningar numera ibland  någon enstaka gång bildas   folksamlingar,  så att folk lite grann snuddar vid varandra när de går. Det händer oftare nu än förut, som om viljan att följa rekommendationer börjar försvagas.

Härom dagen  hände något som i dessa dagar är helt unikt.,

Två ungdomar skulle springa förbi mig. De sprang lite fel, och stötte ganska hårt i mig,  som stod alldeles bredvid deras så att såga springnings-riktniing.. De bad om ursäkt  - men jag var faktiskt själaglad.

Men det är alltså undantag, även om de har börjat bli vanligare nu.

De krampaktiga ställningar som jag numera  alltid vaknar i, ser jag alltså som en kroppens desperata  reaktion av  att med några få undantag inte ens kunna snudda vid någon,  Även om det på sistone alltså kommit en del minimala undantag följer nästan alla ändå huvudregeln.

Om det här fortsätter länge till kommer jag att bli, tja,  galen. Vet inte riktigt hur,  men på något sätt kommer jag att bli det.

De som har ett förhållande, eller som bor med andra i samma lägenhet, ja, även de som har husdjur hemma,  är ju privilegierade i dagens covid-19-dominerade samhälle.

Jag känner att det hela för mig börjar te sig mer och mer otäckt.

tisdag 2 juni 2020

Apropå en TV-"dokumentär"

Att tala om att "rättsväsendet påverkas av ett pedofilnätverk" kan ju låta extremt, i synnerhet  om det formuleras EXAKT så.

Men det behöver ju inte handla om en grupp människor som har ett möte där det på dagordningen finns en punkt  om att "Nu ska vi hjälpa andra pedofiler så att de slipper att bli dömda eller förlora vårdnaden trots att vi vet att de är skyldiga"

Däremot verkar "rättsväsendet" mycket ofta vilja titta åt andra hållet när det gäller frågor om sexuella övergrepp mot barn. Jag tror att det i många fall kan förklaras av att sexuella övergrepp mot barn inte endast utövas av en lätt avgränsbar och synlig grupp av "pedofiler", som alla kan enas om att ta avstånd från.

Redan på 1980-talet stod det klart att sexuella övergrepp mot barn är mycket vanligare än man förut trott, och att förövarna finns i alla samhällsklasser.

Detta faktum verkar  till och från ofta vara en sannolik förklaring, till att "rättsväsendet" i många fall beter sig mycket märkligt inför även mycket välgrundade misstankar om sexuella övergrepp mot barn.

Förundersökningar som läggs ner, saker som inte kollas upp, nyckelvittnen som aldrig förhörs etc. Den typen av agerande är mycket vanligare än vad många vill tro.

Jag tror inte att det alltid enbart beror på inkompetens och lathet...

måndag 1 juni 2020

Kvarlevor från en forntida tro

Nu är det juni och som jag ofta brukar påpeka är månaden uppkallad efter den romerska gudinnan Juno.

I Sverige är det ju så att alla  månader vars namn har en religiös anknytning är uppkallade efter romerska  gudar. (januari, februari, mars, juni - och även juli och augusti eftersom Julius Caesar och Augustus förklarades som gudar efter sin död).

Och alla veckodagar vars namn har en uppenbar religiös anknytning är uppkallade efter fornnordiska gudar (tisdag, onsdag, torsdag, fredag).

Och det finns troligen klart fler ortnamn som är uppkallade efter fornnordiska  gudar än som har namn med kristen innebörd.

Är lite förvånad över att alla dessa namn på dagar, månader och orter  fick stå kvar. När Sovjetunionen föll ändrades med  ytterst få undantag namnen på alla platser,  som hade namn som anknöt till sovjettiden,  och "avsovjetiserades".  Det enda undantag jag kan komma på nu är Kaliningrad..

Om anti-kommunisterna var flitiga i att byta ut namn skedde ju sanna sak tidigare under sovjetstaten, då de bytte ut en rad gamla ortnamn till namn med  sovjetisk anknytning.

De kristna i Sverige var väl i alla fall under reformationen minst lika nitiska som sovjetiska kommunister och ryska anti-kommunister. Hur kunde alla dessa namn få var kvar?

Nedan en bild på en statyett av Juno från första eller andra århundradet e.kr.

.

lördag 30 maj 2020

Claes Borgströms sista artikel

Strax före sin tragiska död skrev Claes Borgström denna debattartikel till Svenska Dagbladet. Nu har den tagits in.

Det är alltså hans sista inlägg i Quickdebatten.  Det är faktiskt mycket läsvärt. Och än så länge olåst.

Läs den gärna.

måndag 25 maj 2020

Agneta Bravelius blogg

Det finns en blogg som de som är beredda att lyssna på barn, och respektera dess vilja, bör läsa.

Den finns redan på min blogglista, men eftersom kvinnan som driver bloggen på sistone har blivit ettrigt  och osakligt angripen, har jag valt att också lägga ut den i detta inlägg.

De som angripit den är uppenbarligen den typ av personer, som med en sömngångaraktig säkerhet brukar liera sig med fäder, som anklagats för att göra barn illa.

Det vore väl inte så farligt om det endast var ett gäng bittra papparättsaktivister som satt och skrålade på en pub, men när SVT-journalister ansluter sig till denna illustra skara blir det verkligt otäckt.

Barnfientlighet frodas ju tyvärr hos de som har högt uppsatta positioner i samhället - alltifrån journalister till jurister och politiker.

Därför är varje motröst viktig.

För att komma  tillbaks till bloggen  heter den alltså Agneta Bravelius blogg och kan nås här.
-----------------------------------------------------------
TILLÄGG.
SVT:s agerande visade sig vara värre än jag kunde föreställa mig. Jag kommer inte att orka ta tag i det på allvar. Har varit med om sånt elände förut. Och jag blir tyvärr inte yngre. Min enda spontana kommentar just nu är nog:  NoBoyToy, var är du när vi behöver dig? /suckar/

söndag 17 maj 2020

Och vad skulle Lisbeth Salander ha tyckt?

Det enda jag visste om Paolo Roberto fram till igår - förutom att han har varit boxare - är att han spelade sig själv som "good guy" i den definitivt feministiska spelfilmen Flickan som lekte med elden (filmad efter del två i Stieg Larssons trilogi!). I filmen samarbetade han med, och försökte hjälpa - Lisbeth Salander...

Det verkar ju inte ha hindrat honom att själv (enligt vad han säger  i en intervju) bli "militant motståndare till feminism".

Sorgligt. Och sedan gick det som det gick.

lördag 16 maj 2020

Claes Borgström in memorian

Claes Borgström är död, ett offer för covid-19. Jag kände honom inte personligen, men de senaste åren har jag fått mer och mer sympati med honom. Hans orädda försvar för det han trodde på i debatten om Quickmålet är en av de saker han kommer att minnas för. Liksom hans feministiska engagemang, bl.a som JämO. Att han bara för några år sedan tog steget från socialdemokratin till Vänsterpartiet ser jag förstås också som ett plus.

Jag uppfattade honom som väldigt ärlig. Och han var en av de som mest orättvist drabbades av lynch-drevet mot de som pekades ut av Råstam och Josefsson i Quickmålet  Att Borgström hade försvarat den linje som hans klient drev, istället för att aktivt ifrågasätta denna, användes på det mest absurda sätt för att ta heder och ära av honom.

Det han gjorde där var ju vad varje advokat i hans situation borde - och måste! - göra. Vad de som tog heder och ära av honom verkar ha menat, är att han istället för att föra ut sin klients linje, borde ha blivit någon sorts märklig privatspanare, som skulle försöka bevisa att hans egen klient hade fel....

Om man bortser från att vi i oktober möttes på på ett offentligt möte om Quickmålet har jag alltså inte träffat honom IRL. Likväl sörjer jag honom. Han har gjort många viktiga insatser. Och han skulle med all säkerhet fortsatt ha stått upp för det han ansåg vara rätt, om inte detta lömska virus hade förkortat hans liv.

Vila i frid...

Det spräckliga bandet

I tio- och elvaårsåldern läste jag ut alla Sherlock Holmes-berättelser. Åtminstone tror jag att det var alla.

Jag blev mycket fascinerad, och tyckte att de var oerhört spännande.

Den som jag tyckte bäst om var nog *"Baskervilles hund", som förresten kan ses i en filmad version  från 1983, här.

Författare till berättelserna om Sherlock Holmes var, förstås, Arthur Conan Doyle. Han var en mångsidig man, som förutom böckerna om Sherlock Holmes också bland annat  skrev "En försvunnen värld", om hur en excentrisk forskare finner ett område på jorden där dinosaurier, neandertalmänniskor och Homo Sapiens lever tillsammans. Fast inte friktionsfritt, vilket framgår i bokens olustiga  slut.

Jag blev för det mesta inte rädd av att läsa Doyles berättelser. Men det fanns två undantag. Ett av dem var Sherlock Holmes-berättelsen  "Det spräckliga bandet".. En riktigt bra filmversion av denna kan ses här.'

Om man ska använda ord på ett kanske anakronistiskt sätt tillhör nog  *Det spräckliga bandet" de delar  av Doyles produktion som  faktiskt på något sätt ger...  ett feministiskt intryck...(NOT)

Denna novell - som har en vederbörligt  kuslig styvfader i en av huvudrollerna! - är faktiskt också  otäck även i filmversionen, och även när jag har hunnit bli sådär 53-54 år äldre...

I romanerna och novellerna  framstår Doyles världsåskådning som helt materialistisk.Det finns ingen antydan till övernaturliga inslag, inte ens när de kanske skulle passa in.   Men mot slutet av sitt liv blev han både spiritist och en varm anhängare till tron att faries existerade. Bakgrunden till detta var uppenbarligen åtminstone delvis personliga sorger.

Jag har skrivit mer om Doyle och fairies här.
-----------------------------------------------------
NOT.  Vid närmare eftertanke gäller det nog också på sitt sätt även "Baskervilles hund".


 Arthur Conan Doyle 

tisdag 12 maj 2020

Enid Blyton på YouTube

Någon som vill återknyta kontakten med Enid Blyton -  på sextiotalet många barns favorit och många skolbibliotekariers skräck? Hur mycket de än försökte att få barnen att sluta låna Blyton, och istället låna "bättre" barnböcker, lyckades de inte. Och, ja, två bibliotekarier försökte också med mig.

På YouTube finns nu en av hennes böcker, "Äventyrens slott", som en TV-serie från 1990. Den har hela 8 avsnitt, med ungefär 25 minuter i varje. Normalt brukar ju filmatiseringar av böcker riskera att förlora stora delar av intrigen., men det var nog inte fallet här.

Den är faktiskt riktigt spännande.

Om man enbart går efter hur mycket Blyton lyckades glädja, entusiasmera och fascinera sin publik måste hon nog ses som en av 1900-talets största författare. Och, nej, jag skämtar inte.

Här är första avsnittet. Sedan kan man ganska lätt komma till de andra 7.


Framsidan på Enid Blytons första bok.

torsdag 7 maj 2020

Covid-19 - inte ett virus som andra?

Covid-19 blir mer och mer konstig. Och därmed kuslig. 

Nyligen har man fått reda på två saker - som tillsammans får tanken att svindla.

Det första är att viruset drastiskt kan sänka lungkapaciteten, inte på det sätt som lunginflammationer vanligtvis gör, men genom att skapa blodproppar som stänger av en stor del av lungorna ..  vilket skapar syrebrist.

Läskigt värre, men ändå inom ramarna för vad man kan tänka sig att ett ovanligt otäckt virus kan göra.

Men det andra går långt utöver vad åtminstone jag kan tänka sig i den vägen.

Viruset tycks nämligen ha kapaciteten  att i dessa lägen ge kroppen extra krafter -  så att den sjuke kan vara uppe, och gå, eller skriva SMS, och mycket annat, när lungkapaciteten är så låg så att människor i det tillståndet annars ligger medvetslösa. Hur kan ett sjukdomsalstrande virus också skapa en sådan extraenergi?

Varifrån kommer kraften?

Nästan spöklikt.. Och åtminstone hittills oförklarligt. 

Covid-19 skiljer sig definitivt från alla andra virus jag har hört talas om.

onsdag 6 maj 2020

Joe Biden är gränslös... eller vad ska man kalla detta?

Kommer Trump-sidan att offentligt gå ut med dessa scener, låt oss säga en vecka före valet?

Bilder som dessa har spridits, inte ofta, men tillräckligt mycket för att man ska kunna utgå från att strategerna på båda sidor i USA-valet torde känna till dem.

De är uppenbarligen autentiska och de visar en Joe Biden som är lika gränslös mot barn som han är mot kvinnor.

Gränslös är ett försiktigt uttryck, man borde faktiskt lägga till "sexualiserat" före ordet gränslös, så blir det mer adekvat.

Att kalla Biden för pedofil, som sägs i ovan länkade YouTube-videon,, är måhända lite oförsiktigt.. Men att inleda gränslösa episoder av kroppskontakt med barn, med ska vi ändå säga, någon forn av "sexuella undertoner", är faktiskt ett adekvat uttryck.

Dessutom är Biden här gränslös på mer än ett sätt. Dels mot barnen, men han ignorerar även det faktum att det är offentliga tillställningar och att han filmas hela tiden.

Det toppskikt som  i praktiken styr det demokratiska partiet måste ju vara desperata. Hellre en man som Joe Biden, än Bernie Sanders... Jag tror de hellre ser en Trump-seger i valet, än att Bernie Sanders ska kunna bli Demokraternas presidentkandidat.

En Trump-seger i valet innebär  fyra år till med en president som förnekar den globala uppvärmningen...  Det är en mardröm. Men toppskiktet  hos Demokraterna verkar vara mer intresserad av att stoppa vänstern i det egna partiet än de är av  att vinna nästa val..

torsdag 30 april 2020

Tryptizol

I detta inlägg beskrev jag 2009 hur jag efter mycket vånda vid 14 års ålder lyckades ta mig bort från Freuds obehagliga teori om  moralens orsaker. Freud ansåg att moralen och det så kallade överjaget uppstod genom att barnet internaliserade föräldrarnas påbud. Eftersom min egen moral snarare uppstod i en strid med mina föräldrars åsikter tyckte jag inte om teorin - men jag hade svårt att helt befria mig från den,

Jag lyckades till sist i november 1969 och i det ovan länkade inlägget spekulerar jag att detta delvis blev möjligt när jag fick en antidepressiv medicin med namnet Tryptizol:

"Det tog ganska lång tid, men slutligen började jag tänka mer självständigt i november – december 1969 (då jag var 14, på gränsen till 15). Att jag just hade börjat äta Tryptizol, en antidepressiv medicin, kan ha bidragit till detta. Den ökade min aggressivitet, livslust och faktiskt också mitt mod. Bara några veckor efter att jag börjat ta den minns jag att jag satt i omklädningsrummet till skolgymnastiken, av alla ställen, och fick någon form av aha-upplevelse."

Alltså en aha-upplevelse av att den från föräldrarna internaliserade moralen var en osjälvständig auktoritetsmoral - men att varje rationell moral ytterst bottnade i empati. 

Någon gång i höst fick jag för mig att försöka få Tryptizol utskrivet igen. Jag trodde inte att det skulle lyckas. Mitt intryck av psykiater hade formats under 70- och 80-talen och då hade jag inte fått intrycket att de var så benägna att godta ett djärvt förslag av en patient om en ny medicinering.

Men jag tog upp idén med en sjuksköterska och hon trodde visst att jag skulle kunna övertyga läkaren.

Den 23 oktober 2019 skulle jag då träffa läkaren. Jag hade som sagt inga större förhoppningar. Jag hade i minnet att en vän till mig en gång hade träffat en psykiater som formulerade sin cyniska filosofi på detta sätt:"Jag brukar se det på det sättet att om en psykpatient hårt driver en viss idé om behandlingen ser jag det som ett uttryck för sjukdomen och brukar då göra motsatsen mot vad patienten tror är bra".

Så jag satt nervös när jag började argumentera. Min argumentering bestod av två delar. Den mest rationella var att medicinen hade gett positiva effekter när jag var 14. Men dessutom fanns en mer, till synes, "irrationell" del av min plädering. Jag hänvisade till mina starka drag av nostalgi, och menade att bara det faktum att jag skulle återuppleva ett kemiskt tillstånd som jag hade varit i när jag var 14, en period som jag hade en stark nostalgisk känsla för,  i sig skulle ha en positiv effekt.,

Det sista var jag rädd att det skulle låta alltför tunt, och psykiatern såg också oroande skeptisk ut.

Nu visade det sig att Tryptizol inte längre finns som varumärke, men det fanns ändå tabletter med samma verksamma substans.

Psykiatern såg som  sagt skeptisk ut, och hon sade något om att ”ja, den  där tabletten är ju ... hmm... lite gammalmodig; den används ju inte så ofta nu.”

Men efter en kvart hade hon låtit sig övertygas.  Så jag fick ett recept på dagers motsvarighet till Tryptizol. Det gav mig en känsla av lättnad. Jag skulle i alla fall få chansen att pröva om min idé höll.

Jag tror faktiskt att detta glädjande accepterande av mitt förslag avspeglar att psykiatrin är lite mer demokratisk än den var på 70- och 80-talen. Att ge efter för den typen av, vad som då sågs som någon sorts ”hugskott”, rakt av, tror jag var extremt ovanligt då. En psykiater skulle nog då kanske ha sagt ungefär att "ja, du upplevde positiva effekter en gång i tiden men jag skriver nog i alla fall ut ett medel som har en del av de positiva effekter du vill ha, men som är bättre i X och Y avseende.” Typ.

Psykiatrin idag har många nackdelar och mycket har inte alls gått till det bättre . Men jag uppfattar som att den ändå på något sätt ofta har en lite större respekt för patientens vilja. Det har visat sig för mig även på annat sätt. När jag vägrade att gå över till den neuropsykiatriska avdelningen gick de efter mycket om och men med på att jag inte skulle tvingas dit.(Nu är den striden nog inaktuell; när man är över 65 hamnar man i en äldrepsykiatrisk enhet...)

Jag tror också faktiskt att åtminstone en del av orsakerna till patienternas starkare ställning är det enträgna arbete som RSMH (Riksförbundet för social och mental hälsa) drivit under många år....  Det är absolut inte hela delen, men utan RSMH skulle nog det ha sett värre ut nu.
--------------------------------------------------------
PS. Någon har undrat hur det gick med mina förväntningar på den nya medicinen. Jo, jag tar den fortfarande, och det funkar relativt bra. Det finns nu olika varumärken för den. Det billigaste heter Amitriptylin , som också  är namnet på den verksamma substansen. Det är sannerligen inget lyckopiller, men den har även idag  de positiva effekter som den hade 1969-70. .

fredag 24 april 2020

Covid-19 - och att dö i ensamhet

Mitt tidigaste medvetna minne av dödsångest är från fem- eller sexårsåldern.

Då frågade jag en vuxen varför folk ibland sa att man aldrig dog, och ibland att man inte kan bli mer ön 100 år gammal.

Svaret blev att alla dog, men att man hoppades på att det fanns ett liv efter detta.

Jag minns tillfället mycket väl. Jag minns vilket rum jag stod i, och till och med vilken del av rummet jag stod i. Men framförallt minns jag en känsla av förödande skräck.

Väl att märka - den mildrades inte en sekund av det uttalade hoppet om ett liv efter detta. Jag såg detta som en absurd önskefantasi, som på intet sätt var värd att ta på allvar.

Under många år lyckades jag inte påverka denna rädsla på något annat sätt än genom att tränga bort den. Den fanns hela tiden kvar under ytan.

Men 1982 lyckades jag för första gången modifiera den.

Jag kom fram till att döden föreföll mindre otäck om man tänkte sig att man vid slutet hade nära vänner omkring sig, som kunde prata med en och framförallt hålla om en. Resonemanget byggde inte på ett liv efter detta - tvärtom hade det som förutsättning att inget sådant fanns.

När man väl var död fanns man inte - det man bör oroa sig för är inte detta tillstånd. Det skulle ju inte ens vara ett tillstånd. - endast ett icke-vara.

Det man kunde oroa sig för var tiden strax före döden. Om man då kände sig totalt ensam skulle rädslan för det kommande icke-varat kunna bli ohyggligt. Men om man hade kärleksfulla människor omkring sig skulle det kunna bli rofyllt i alla fall. Men behövde inte tänka på hur det skulle vara när man inte fanns - man kunde både tänka och känna att det just nu finns nära vänner runt omkring.

Det behövde inte ens vara människor man känt tidigare, Det kunde ju också vara empatisk sjukhuspersonal.

Och så kommer nu covid-19. För det första kommer inte covid-19-patienter som är döende att få ha sina vänner bredvid sig. Och för det andra kommer den sjukhuspersonal som ändå finns omkring en att vara klädda i en skyddsutrustning som gör att man aldrig får känna en mänsklig hand som håller i en.

Och detta ofta efter en lång tidigare de facto-karantän där i alla fall de som bott ensamma har genomlidit en lång tillvaro utan IRL-kontakter. Eller också har de inte helt stått ut med det - och kan följaktligen misstänkas för att vara en sorts massmördare, som hjälpt till att sprida smittan till gudinnan vet hur många.

Skyddsåtgärderna har som syfte att minska dödsfallen - men de kommer att leda till att de som ändå dör, ofta kommer att få en mycket hemskare död än vad de annars skulle ha fått.

Jag har ingen lösning på detta problem. Man jag vill påpeka att det är ett stort problem. Ett mycket stort problem. För att uttrycka det en aning försiktigt.


Döden personifierad som en lieman