lördag 21 juli 2018

Första världskriget - ett meningslöst och tröstlöst dödande

Fortsätter att läsa SvD:s historiska arkiv, för 100 år sedan.  Pedantisk som jag är går jag aldrig en dag i förväg utan läser - varje dag som går - det som stod i SvD  för just exakt 100 år sedan.

Det ger upphov till en del reaktioner. En är att SvD:s protyska linje fortfarande väger tyngre än deras antibolsjevism. Därför kan tidningen inte uppbåda någon som helst entusiasm för de kontrarevolutionära krafterna inom och utom Ryssland. De är nämligen alla ententevänliga, och en seger för dem skulle innebära att Ryssland på nytt gick in i kriget mot Tyskland...

I dagarna har det vid flera tillfällen kommit uppgifter som att tsaren har dödats. Enligt de senaste telegrammen för att bolsjevikerna inte ville att de kontrarevolutionära tjeckiska styrkor som just nu härjar i Sibirien skulle kunna befria tsaren, och använda honom som en samlande symbol.

Hittills har vi inte sett några redaktionella kommentarer om detta i SvD. Förmodligen tycker SvD i juli 1918 fortfarande sämre om tsaren än om bolsjevikerna. Kampanjen not tsarismen hade ändå varit en tråd i den borgerligt antiryska propagandan i årtionden, och eftersom tsaren dessutom sedan 1914 var en av de ledande i den tyskfientliga ententen torde motviljan mot honom vara till och med större 1918 än före 1914.

Men det som slår en mest är den oerhörda cynism som avspeglas i SvD:s kommentarer om kriget. En gång kanske var hundrade dag kommer någon form av beklagande över det lidande kriget fört med sig. Men annars är det bara glada kommentarer över tyska segrar. De allierade segrarna är man uppenbarligen besvärade över, men dem glider man förbi.

Att en tysk seger skulle vara värd dessa otaliga människors död verkar man ta som självklart.

Cynismen på den motsatta sidan i Sverige (både liberaler och högersocialdemokrater stödde ententen) var egentligen lika motbjudande. De stödde alltså ententen, ursprungligen med argumentet att det var någon sorts frihetlig kamp mot det auktoritära och militaristiska Tyskland. Detta trots att en av Tysklands motståndare fram till februari 1917 var Tsar-Ryssland, ett land där det politiska förtrycket var betydligt värre än det i Tyskland.

I själva verket var första världskriget - i motsats till det andra - ett krig där  alla döda och allt lidande var fullkomligt meningslöst. Det fanns inte ett uns mer progressivt i något av lägren.. Men de enda som aktivt förde fram en sådan linje i det svenska politiska spektrat  var vänstersocialdemokraterna (jag bortser här från små grupper av anarkosyndikalister och pacifister).

Vänstersocialdemokraterna bildade 1917 parti och när oktoberrevolutionen  kom stödde de den. De såg helt riktigt det första världskriget som ett imperialistiskt rövarkrig på båda sidor.

Det andra världskriget fick ju sedan en annan karaktär. Där spelade det faktiskt en stor roll vilka som skulle vinna. En seger för Nazi-Tyskland skulle - åtminstone efter juni 1941, då Sovjet drogs in i kriget - leda till ett gigantiskt folkmördande imperium som skulle ha behärskat hela Europa och norra Asien.  Och hela Nordafrika och troligen Mellanöstern - inklusive den del som innefattade den judiska befolkningen i Palestina....

Vad man än kan säga om stalinismens brott skulle det stalinistiska styret i Sovjet framstått som milt, om man jämför med den tyska ockupationsregering som skulle ha tagit över om Sovjet hade besegrats.

Men för att gå tillbaka till 1918. Att bolsjevikerna lyckades dra ur Ryssland  ur kriget - förvisso till priset av förödmjukande eftergifter till Tyskland - var en av deras stora bedrifter. Något som aldrig brukar nämnas när borgerliga historieskrivare brukar fördjupa sig i "kommunismens brott".

torsdag 19 juli 2018

Får alla skriva kommentarer här?

Svaret på denna fråga är ju nej.

Under hela bloggens historia har jag haft en hel del restriktioner på vad som kan tas in på kommentarsfältet.

-Extrema papparättsaktivister får endast undantagsvis skriva här.
-Antisemiter och andra rasister får aldrig skriva här.
-Personer som öppet förespråkar sexuella övergrepp mot barn får aldrig skriva här.

Osv.

Men från och med några år sedan tillbaka hamnade jag i en helt ny situation. Då hamnade jag i utkanten av en polariserad konflikt, som inte endast var hätsk utan även giftigt inflammerad.

Vad som började som en diskussion om bland annat övergrepp mot barn urartade till en vildsint vendetta, där personer från båda sidor tävlade om att vräka förolämpningar och insinuationer över varandra.

Även jag drogs ofrivilligt in i detta , i synnerhet i diverse trådar i det numera osaligen insomnade forumet "Nyhetsverket" - där ett antal vilsna själar till och med på det mest snaskiga sätt började fördjupa sig i mina relationer med både verkliga och imaginära släktingar.

Då hade jag redan stängt kommentarsfältet,  eftersom jag inte ville ha den infekterade "debatten" hit. Vad man än gjorde skulle det kunna leda till ett jäkla liv. Om jag tog in en kommentar skulle en del frossa i att jag var så gemen att jag kunde ta in en kommentar från den ökände XY, som ju hade avslöjat sig så kapitalt genom sina angrepp mot Z eller P.

Om jag inte tog in en kommentar kunde somliga tugga fradga över att jag inte lät Q skriva, medan jag minsann lät den ohygglige W publicera sig fritt.

Men efter stormen i Nyhetsverkets virtuella vattenglas beslöt jag mig för att öppna kommentarsfältet igen. Med reservationer för att ett antal personer på båda sidor,  som hade spelat en väsentlig roll i den destruktiva "debatten" (som för övrigt ledde till att ett antal människor på båda sidor dömdes för förtal), inte fick skriva här.

Det står jag för. Det är inget beslut som jag egentligen vill ta. Det gör bloggen fattigare, och tvingar mig till avvägningar som jag inte vill göra.

Men en sak vill jag tillägga.

Att en del personer så att säga är blockerade innebär inte att jag lusläser anonyma kommentarer för att lista ut om kommentatorn "egentligen" är en av de personer som jag lite motvilligt beslutat inte får skriva här. Det kan finnas lägen där jag med mer än 95 procents sannolikhet kan misstänka att den anonyma kommentatorn egentligen är XY, men det struntar jag i. Jag refuserar ingenting pga av ens mycket välgrundade misstankar om något sådant...

Nu skulle förstås en del som fortfarande upplever sig som en del av vattenglaskriget ifråga kunna se detta som ytterst avslöjande för mig. "Jaha", kan någon säga, "nu har den där Kire avslöjat sin rätta natur - han låter minsann den ökände XY skriva här, fast han borde veta vem det är".

Varsågod. Det kan ju en del säga, men så är det. Så länge kommentarerna inte direkt handlar om den ovan nämnda absurda konflikten, och så länge de inte innehåller personangrepp etc. tar jag in dem, oavsett vem jag än  tror ligger bakom den anonyma kommentaren.

Så är det alltså.

PS.Just detta inlägg går inte alls att kommentera.

NoBoyToy...

Nu kommer ett mycket känslomässigt inlägg.

I maj skrev jag lite om om vad bloggen NoBoyToy (NBT) betytt för mig... Sedan dess har tiden gått och nu är det juli. Senaste gången NBT skrev var i februari. Något så långt uppehåll har hon aldrig gjort förut.

Så den känsla jag hade redan då - att hennes blogg nu kanke har kommit till bloggvärldens himmelrike för gott - har förstärkts.

Om den nu har gjort det vill jag bara säga detta. Jag kommer i så fall att minnas den med värme och saknad hela mitt liv. Förutsatt, förstås, att jag inte mot slutet drabbas av Alzheimers sjukdom eller något liknande.

Jag vet förstås inte om hon ens läser min blogg längre. Hon kanske har dragit sig så långt bort från blogglivet som det bara går. Inte konstigt, i så fall,  med tanke på alla ohemula angrepp hon fick uthärda.

Men oavsett vilket, vill jag i så fall avsluta kontakten mellan våra grannbloggar med att än en gång tillägna henne denna låt. Det är alltså The Runaways Queens of Noise och det passar ovanligt bra till just NBT - med tanke på hennes bloggnamn och dessa återkommande textrader i just den sången.

"We're the queens of noise.
come and get it boys.
Queens of noise,
not just one of your toys"
..

Eftersom jag vet att NBT väldigt mycket gillar Joan Jett, som var en av Runaways medlemmar, och kanske den mot talangfulla, passar ju den låten ännu bättre. :-)

Länken ovan är förresten till en studieversion, inte till den liveversion jag brukar lägga ut.

onsdag 18 juli 2018

Fadersrätt och mord

Fadersrätten är en integrerad del av varje patriarkalt samhälle. Den har förvisso ekonomiska och sociala rötter.

På det ideologiska planet fungerar den som en närmast pseudoreligiös föreställning av "credo quia absurdum"-typ. En fader har rätt till sina barn - alldeles oavsett hur usel han är.

Vad detta system av föreställningar i grunden säger är att de minuter, eller sekunder, som det tar för en man att avla ett barn ger honom en rätt att kontrollera detta åtminstone till dess det är myndigt,

Även om barnet är rädd för fadern, och/eller berättat att fadern utssatt det för övergrepp. Ja,  även om fadern varit helt  frånvarande under barnets första år kan han plötsligt dyka upp och kräva någon form av rätt.

Det är – ideologiskt – en form av biologisk metafysik.

I praktiken fungerar det ofta som en ideologisk överbyggnad för att försvara förövares och våldsmäns "rättigheter".

Man tycker att det borde gå en sorts gräns när den avlande mannen bevisligen mördat barnets mor. Så bevisligen att han fällts i domstol - som inte dömer om det inte handlar om "bortom rimligt tvivel"-

Men inte ens då slipper man den. I denna artikel i Aftonbladet får vi bland annat reda på detta: "164 barn har under 2000-talet upplevt att pappa dödat mamma. Vart tredje barn har sin morddömda pappa som vårdnadshavare"... Vi får också reda på att detta ofta sker i direkt motsättning mot barnens uttalade vilja.

Detta har diskuterats i flera år, men hittills har ingen lagändring skett.

I artikeln intervjuas bland  annat Anna Norlén, psykolog och psykoterapeut med lång erfarenhet av traumatiserade barn som bevittnat mord, nu chef för Ericastiftelsen. Hon betonar att när fadern har vårdnaden tvingas barnet alltid att samarbeta med honom, dvs  den man som mördade barnets moder.

Det här är alltså endast isbergets topp. I fall där det inte finns fållande domar för mord men där barnen är livrädda för sin avlare tvingas de i än högre grad att "samarbeta",  eller rättare sagt underordna sig,  den man som de är livrädda för.

Fadersrätten måste avskaffas.  

tisdag 17 juli 2018

Global uppvärmning, geoengineering - och kärnvapen

Sitter här i ett allt varmare Södertälje, där det inte ens på natten räcker med att ha balkongdörren öppen - det är outhärdligt varmt i alla fall.

Möjligen är det detta som inspirerar mig att skriva detta makabra inlägg. Jag ber på förhand om ursäkt för det.

Hotet från atomkrig fick en gång den även i övrigt makabre sångaren och låtskrivaren, matematikern Tom Lehrer, att skriva den ruggiga sången "We will all go together when we go". Som sedan gjordes i en lika makaber svensk version av Lars Ekborg - "Vi går tillsammans den dagen det är slut".

Den globala uppvärmingen kan ge upphov till minst lika ohyggliga visioner.

Någonstans finns en gräns där det går så långt att inte ens en drastisk reducering av koldioxidutsläpp kommer att kunna hindra den globala uppvärmningen. Den har då blivit vad Stephen Hawking kallat "self-sustaining". Han antydde att den kanske redan har blivit det.

Om så är fallet, eller när så blir fallet, vad kan man göra då? Om man inte gör något kommer släktet Homo Sapiens att dö ut, tillsammans med de flesta, om inte nödvändigtvis alla, livsformerna på planeten Tellus, alltså jorden.

Finns det då något att göra?

Kanske, men det handlar i så fall om metoder med potentiellt ruskiga bieffekter. Det brukar kallas geonengineering.  Det är precis det som chemtrailsfantasterna tror sker redan idag. Det har de med all sannolikhet, eller rättare sagt med all säkerhet, fel i.. Men det betyder inte att geonengineering inte existerar som ett alternativ.

Förvisso ett farligt sådant. I den USA-baserade socialistiska tidskriften Socialist Action finns en hård kritik mot dessa metoder här. Kritiken  är helt rimlig, så långe det finns ett utrymme att stoppa den globala uppvärmningen genom reduktion av koldioxidutsläppen. Men om en gräns passeras då det inte räcker?

I det läget är ju geonengineering det enda alternativet till en oundviklig utveckling mot ett närmast Venusliknande klimat. I det läget kommer även de mest farliga alternativ att ses som något att föredra.

Det påminner om den metod för att behandla syfilis som utvecklades av Julius Wagner-Jauregg, som fick Nobelpriset i medicin 1927 - just för denna metod. Den gick ut på att smitta syfilispatienterna med malaria. När malarian ledde till att febern steg till 41 grader skulle syfilisbakterierna dö. Syfilis var före penicillinet en helt och hålet obotlig sjukdom. Malaria var det inte.

Så även om en hel del av patientens kunde dö av malaria, var deras chans att överleva större än om inget gjordes.

Nu tänker jag gå över till det närmast otänkbara. Tänk om det gått så långt att de föreslagna (och otestade) metoderna för geoengineering inte hjälper. i alla fall inte tillräckligt snabbt.

Det finns ju förstås en metod som med hundraprocentig säkerhet skulle sänka temperaturen på jorden mycket drastiskt. Det är en oerhört otäck metod, som i värsta fall också den har kapaciteten att utrota allt mänskligt liv. Men kanske inte med samma hundraprocentiga säkerhet som en helt och hållet skenande global uppvärmning.

Det vore att använda kärnvapen. Och låta atombomber detonera över stora delar av (förhoppningsvis) obebodda områden. Nu finns nästan inga sådana på marken i världen, så det skulle i så fall bli över haven. Som i och för sig bebos av en myckenhet av marint liv.

Under sjuttiotalet kom forskare fram att ett kärnvapenkrig mellan stormakterna skulle leda till något som brukar kallas "atomvinter". Det sågs också som något som skulle kunna utrota allt mänskliga liv. Bortsett från dödsfallen av bland annat radioaktivt nedfall som skulle kunna räknas i miljontals, kanske miljarder döda, skulle temperaturen sänkas så pass mycket att det blev så kallt att de flesta livsarter skulle stryka med.

I ett läge där temperaturen istället skulle skena iväg uppåt - på ett sätt så att man lätt kan räkna ut att temperaturen inom en inte alls avlägsen framtid skulle kunna nå hundra grader C vid markytan - skulle det kanske vara det enda sättet att stoppa denna utveckling...

Och man då kanske skulle försöka avväga effekten av kärnvapnen så pass mycket att atomvintern endast blir partiell, och att en del människor ändå kanske skulle kunna klara sig...

Som sagt - det här blir makabert värre. Men det är nog medvetet från min sida. Jag vill helt enkelt slå in i skallen på de som läser att läget är mycket allvarligare än de flesta kan föreställa sig.

Om vi inte kan stoppa växthusgaserna i tid finns det alltså  (kanske) andra alternativ. Som  är (nästan)  lika farliga som det som ska bekämpas.

Jag hoppas att  vi aldrig kommer att befinna oss i den situationen. Men jag skriver "hoppas" . Jag skriver inte "tror". För att inte tala om "vet".

Nej, jag vet inte alls. Det enda jag vet är att vi förmodligen står inför den farligaste situationen för mänskligheten sedan de första hominiderna uppkom.

Och att det enda sättet att slippa välja mellan mardrömsalternativ är att mycket kraftigt reducera växthusgaserna innan det är för sent.

söndag 15 juli 2018

Spökhus a la ASMR

Nu till något betydligt mindre otäckt.

En spökhistoria av ASMR-typ är ju betydligt mindre otäck än den globala uppvärmingen...

En jag såg inatt heter "ASMR Haunted House Tour Gone Wrong" och har lagts ut av någon som kallar sig  "Isabel imagination ASMR".

Den är väl spänning av en typ som knappast skrämmer någon från vettet, precis. .. Dessutom är den humoristisk.

Brättelsen har också förvisso en del sedelärande inslag... kan man kanske kalla det.

Jag såg den just under de korta timmar  i natt då det utomhus var mörkt på riktigt, och LITE läskigt var det nog ett kort tag...

Den kan i alla fall ses här.

Det är nog definitivt ingen fara att ni skriker rätt ut i luften när ni gör det. Men om ni ser den med släckt lampa när det är mörkt i övrigt och ni är ensam i lägenheten kanske ni ryser till lite grann under vissa partier.

Om ni har den rätta typen av känslighet.

lördag 14 juli 2018

Stephen Hawking om hur jorden kan bli som Venus

När Stephen Hawking dog glömde jag konstigt nog att lägga ut detta uttalande av honom, här hämtat från YouTube. Tidningarna skrev vid hans död mest om Hawkingstrålningen - dvs hans teori om att svarta hål genom kvantfluktuationer skulle producera en knappast ens mätbar strålning vid den så kallade händelsehorisonten.

Något som kommer att leda till att de försvinner om ett svindlande antal år - vi talar här om tal med närmast ofattbart antal siffror.

Av en milt sagt något större praktisk betydelse är i så fall den globala uppvärmning han tar upp i uttalandet ovan. Här handlar det faktiskt inte om något drastiskt som kan hända om ett svindlande antal år utan om något helt katastrofalt som faktiskt kan inträffa snabbare än någon skulle vilja föreställa sig...

 
Stephen Hawking, bild från 1999 - eller något tidigare

fredag 13 juli 2018

En ängel som ratades av Tio i Topp

Idag för femtio är sedan - den 13 juli 1968. Till Tio i Topp testades då Merrilee Rush and the Turnabouts låt Angel of the Morning.

Den kom på trettonde plats.

Nästan en månad senare - den 10 augusti - testades den på nytt och kom på tolfte plats. Veckan efter, den sjuttonde, kom den på elfte plats. Sedan var det slut.

När jag hörde den första gången (jag var alltså tretton år) blev jag tagen. Det är svårt att förklara varför. Jag blev dock djupt gripen. Den gick in i mig och jag tyckte att den var mer än underbar.

Jag utgick frän att den skulle bli etta, eller i alla fall tvåa. Men den kom alltså inte ens in.

Jag kunde inte förstå. Jag undrade vad det var för konstig jury som satt där. Kunde människor inte inse vilken fantastisk låt det var? Eller var det jag som var konstig?

Jag hade då ännu inte hört talas om "Murphys lag” - men om jag hade gjort det skulle jag kanske tänkt i sådana banor...

I andra länder verkar den ha slagit bättre. Men bara den sången. Gruppen, eller sångerskan, fick aldrig senare någon liknande hit. Den blev ett så kallat "one hit wonder".

Å andra sidan kom sången efter ett tag också att göras av andra artister. När jag letade runt inför skrivandet av detta upptäckte jag bland annat en svensk version av Wizex, en grupp som jag faktiskt aldrig hört talas om förut. Den kan höras här..

Själv blir jag fortfarande gripen när jag hör den. Både i originalversionen och hos Wizex. Den gick verkligen djupt in i mig sommaren 1968 - när jag precis stod på tröskeln till puberteten.
----------------------------------------------------------------------------------- TILLÄGG
Om någon undrar varför jag på det mest konstiga sätt surrade om Gyllene Tider här förut beror det på att de hade gjort en svensk version av en annan av mina favoritlåtar från den tiden - Shocking Blues Send me a postcard. På något sätt blandade jag ihop det.

onsdag 11 juli 2018

Svarta hål

Idag läste jag ut Bengt Gustafssons bok "Svarta hål".

Den är fascinerande, och spännande, skriven. Man får reda på en massa både om forskningens nuvarande upptäckter och ståndpunkter, om forskningshistorien och om människorna bakom teorierna.

Det som började som en rent matematisk konstruktion -  byggd på Einsteins relativitetsteori, blev en mer konkret fysisk teori på slutet av 30-talet.

Denna förde sedan ett liv i skymundan, och motarbetades av ledande kosmologer. Men under sextiotalet ökade intresset snabbt för idén, och idag har observationer av (exempelvis)  förhållanden i galaxernas centrum i stort sett bevisat den.

Ämnet är spännande i sig, men forskningshistoriken är också spännande.

En sak som slog mig under läsningen var hur den kosmologiska diskussionen under den tid Sovjetunionen fanns, fördes nästan helt oberoende av, och över, den så kallade järnridån. Inte i någon högre grad under Stalintiden, förstås,  men både före och efter denna. Teorierna utvecklades i ett konstant utbyte mellan forskare i västvärlden och Sovjet.

Om man är åtminstone lite intresserad av ämnet kan boken rekommenderas. Jag visste en del om svara hål innan, men vet garanterat mycket mer nu.... Och jag har sällan läst en bok som behandlar ett sådant ämne på ett så medryckande sätt som just denna.

tisdag 10 juli 2018

Några grundläggande (och förvisso långtgående) antaganden...

1. Den absolut viktigaste frågan i världen är utan någon som helst tvekan att stoppa den globala uppvärmningen.

2. Uppvärmningen har gått snabbare än den stora majoriteten av forskare trodde för ett årtionde sedan. Det finns starka argument för att den inte endast kommer att öka, utan även accelerera. Det finns aspekter av den som snabbt kan leda till multiplikatoreffekter - jordens upptagande av värme ökar ju mer isarna smälter, värre växthusgaser än koldioxid kommer att frigöras i takt med att permafrosten smälter, bundet koldioxid i haven kommer att frigöras när oceanerna värms upp osv.

3. Det kan inte uteslutas att processen kommer att gå MYCKET snabbare än vad som allmänt antas.

4. Den framlidne fysikern Stephen Hawking har betonat att det inte finns någon säker övre gräns för hur långt den globala uppvärmningen kan gå. Och att i det värsta scenariot kan det sluta med att jorden får ett klimat som liknar vår systerplanet Venus. Nu tror jag inte att det kan bli exakt lika hett som på Venus, pga det större avståndet från solen som jorden har. Men Venus har uppemot 500 grader Celsius vid markplanet Det skulle gott räcka med 200 grader, eller 150 grader, eller även 100 grader Celsius, för att den överväldigande majoriteten av livsformer på jorden ska utrotas.

5. Jag tror att en politik som förlitar sig på att uppmuntra marknadskrafterna att lösa problemet. i och för sig kan leda till vissa framsteg. Men det kommer att gå med snigelfart.
Och troligen så långsamt att det med stor sannolikhet kan vara för sent innan man kommit tillräckligt långt. För att det ska gå tillräckligt snabbt krävs någon form av planerad ekonomi.

6. Jag är inte alls någon anhängare av det POLITISKA systemet i Kina, men jag tror att det faktum att Kina genomför avgörande förändringar på detta område mycket snabbare än andra länder (förvisso utifrån ett förfärligt utgångsläge!) beror på att den kinesiska staten genom bland annat ägandet av i praktiken alla banker och den stora majoriteten av storföretagen har mycket större möjlighet att styra ekonomin (och därmed miljöpolitiken!) än vad de kapitalistiske länderna i väst har.

7. Genom den globala uppvärmningen har nödvändigheten av en planerad ekonomi fått en ny dimension. Förut kunde en del socialister använda slagordet "socialism eller barbari". Och kampen såg ut att stå mot ett system som automatiskt skapar stora ekonomiska klyftor mellan fattiga och rika. Och då finns det ju alltid de som kan tycka att sådana klyftor ju egentligen är sunda och "dynamiska". Det kan man sedan förvisso effektivt argumentera emot på olika sätt...

8. Men nu handlar det inte "endast" om att bekämpa ett system där de rika utsuger de fattiga, eller bekämpa en utveckling mot ”barbari”. Vi har att göra med ett system som är en dödsfälla för alla - inklusive de allra rikaste. Det spelar ingen roll hur privilegierad man är i övrigt - när jorden börjar koka hjälper det inte ett skvatt.

9. Det tvistas om det finns liv på andra ställen i universum, Kosmologen och fysikern Max Tegmark framkastar i sin bok "Vårt matematiska universum" att uppkomsten av liv kan vara så ytterst osannolikt att det kanske endast finns liv på ett ställe, i alla fall i VÅRT universum. Jag har ingen aning om han har rätt. Men om han har det skulle en skenade uppvärmning i slutändan kunna leda till att det enda liv som finns i hela vårt universum kommer att försvinna. I så fall kommer universum i framtiden att fortsätta att existera (och tyvärr kanske också expandera och lösas upp!) helt befriat från levande organismer...

måndag 9 juli 2018

Mordet på greve Mirbach

För hundra år sedan idag (9 juli 1918) domineras SvD av mordet på den tyska ambassadören i Moskva, greve Mirbach. Han dödades för några dagar sedan och mördarna har gripits, och visat sig tillhöra det vänstersocialrevolutionära partiet. Vid förhör säger de gripna att de agerade med partiledningens vetskap.

Något år tidigare hade det socialrevolutionära partiet splittrats i en höger- och en vänsterfalang. Högern allierade sig med mensjevikerna och gick emot oktoberrevolutionen, medan vänstern stödde revolutionen.

Den första sovjetregeringen var en allians mellan bolsjevikerna och vänstersocialrevolutionärerna. Vänster-SR gick dock senare emot fredsavtalet med Tyskland i Brest-Litovsk, som de såg som en förnedrande kapitulation för den tyska imperialismen.

Vänster-SR hamnade sedan snart i någon sorts halvopposition, och verkade i full frihet. Det mord som nu skedde kom att förändra detta.

Eftersom det visade sig att ledningen för vänster-SR stod bakom mordet, blev partiet ganska snart förbjudet.

Den tyska pressen var enligt SvD helt enig om att skulden för mordet inte kunde läggas på sovjetregeringen. Sovjetregeringen förklarade att alla som var med i sammansvärjningen skulle gripas och ställas inför rätta.

Vänster-SR:s kritik mot bolsjevikerna var en kritik just från "vänster". De ansåg alltså att bolsjevikerna kröp för det tyska kejsardömet.

Själva ville de återuppta kriget mot Tyskland - och förvandla det till ett revolutionärt krig.

De gripna förklarade att syftet med mordet var att sabotera fredsavtalet med Tyskland och få kriget att blossa upp igen.

Det lyckades som bekant inte. Däremot ledde det till att vänster-SR i fortsättningen fick verka i illegalitet. Senare försökte för övrigt en av dess medlemmar att döda Lenin.

Det är intressant att studera hur SvD behandlar situationen. De tycker intensivt illa om bolsjevikregeringen, men eftersom de är tyskvänliga tycker de än mer illa om vänster-SR. Dessutom vill även mensjeviker, kadeter och alla andra som i och utanför Ryssland angriper bolsjevikerna från höger återuppta kriget mot Tyskland.

Så om SvD får som de innerst inne vill - att bolsjevikerna förlorar makten - kommer alla andra tänkbara ryska regeringar att på nytt starta krig mot det land som SvD stöder i första världskriget. Fortsatt bolsjevikstyre är den enda garantin för att Tyskland ska slippa få ett krig på ytterligare en front.

Man kan förstå att situationen känns jobbig på SvD:s redaktion.

Sedan måste det sägas att bolsjevikerna förstås hade rätt mot vänster-SR. Röda armén hade just börjat byggas upp och ett krig mot Tyskland hade varit vansinne.

Bolsjevikernas linje var den enda möjliga för att revolutionen skulle stabiliseras - och dessutom den enda linje som kunde förskona det krigströtta ryska folket från än mer meningslöst dödande.

söndag 8 juli 2018

Reaktionära jurister - ett hot mot det parlamentariska systemet

Vi lever i ett borgerligt demokratiskt, parlamentariskt, system. Det är inte ett system som på djupet är demokratiskt  - men det är bättre än öppet auktoritära alternativ.

I detta system ingår att riksdagen stiftar lagar - domstolar tillämpar dem. Och så brukar det också gå till, i alla fall i teorin.

Nu har riksdagen beslutat om en lag som möjliggör för nyanlända ungdomar att stanna, om de söker till gymnasiet. Man kan tycka vad man vill om det - men det är en lag, och domstolarna har att följa den.

Det trodde man i alla fall. Men nu har migrationsdomstolen avslagit en begära från en ung man om asyl - med motiveringen att denna lag är så dålig förberedd, att den inte bör tillämpas i vissa delar .

Det är en skandal.

Och än en större skandal är att inga ledande politiker säger ifrån på skarpen. De verkar inte inse vad detta domslut  egentligen står för.

Domstolar som underkänner lagar tillhör inte det parlamentariska system som vi har. Det för tankar till begrepp som "den djupa staten" - en reaktionär ämbetsmannabyråkrati som tar sig rätten att vägra godta parlamentariskt fattade beslut.

Uppriktigt sagt - det kan närmast ses som en statskupp i miniatyr.

Visst - det är möjligt att lagen är ett hafsverk. Det kunde ledande jurister få skriva debattartiklar om. Men inte fatta domslut som motiveras med att lagen är felaktig och dålig.

Men jag har inte heller sett några upprörda kommentarer  i  pressen. Men får hoppas att det kommer. Men man kanske inte ska hoppas på för mycket - i den bisarra tid vi lever i.

Om vi hade haft en stark regering kanske Löfven  eller några andra vågat uttrycka sig  klart. De borde faktiskt ta upp frågan om jurister som bryter mot lagen bör få sitta kvar. . Men vi har en svag regering -  i an riksdag där alla oroligt sneglar på SD. Och då vågar de inte. De accepterar då tydligen att domstolar bedriver ett öppet lagtrots.

Det bådar illa. Mycket illa.

lördag 7 juli 2018

Ludvig Rasmusson, Klas Burling - och Håkan Sandblad

Om tre popskribenter på sextiotalet...

När jag började lyssna på popmusik i april 1967 fick jag också ett behov av att också läsa om den. Det tog sig  uttryck i att jag började läsa nöjessidorna i dagstidningarna - som jag förut ofta hade förbigått - och att jag efter ett tag vågade börja läsa Bildjournalen ("vågade" - eftersom jag förut närmast hade den märkliga känslan att just detta var... förbjudet!)

Jag försökte sätta mig in i ämnet så noga jag bara kunde.

Då upptäckte jag att det fanns popskribenter. Personer som regelbundet skrev om popmusik i olika tidningar. De tre som jag mest stötte på var Ludvig Rasmusson, Klas Burling, och Håkan Sandblad.

Rasmusson och Burling var nog de jag upptäckte först. För de skrev i tidningar vi hade hemma - Svenska Dagbladet och Röster i Radio-TV.

Om man började med Rasmusson var han nog den som mest retade mig till vansinne. Han hade en ganska speciell profil. Han var "vänster", vilket i och för sig jag också var. Men han hade ett supersubjektivt förhållningssätt som gjorde honom  lite magstark. Han höjde de som han gillade till skyarna och skrev ner allt han inte gillade. Det kan ju ses som en recensents uppgift – men kan ju ske på olika sätt.

Det verkade som om han hela tiden lät sina skriverier styras av sin magtraktskänsla -och undvek att komplettera denna med mer "objektiva" resonemang om musikstilar, texter, och sound. Det kunde ta sig märkliga utryck.

Han blev nog ganska uppmärksammad för sin sista artikel i SvD - strax innan han gick över till DN... Då hade han varit och lyssnat på Diana Ross and the Supremes när de var på Berns. Han kallade dem för en besvikelse - och det var han ju i full rätt att göra. Jag var ju inte där, så jag kan inte uttala mig om det alls...

När han påpekade att de mer och mer blandade ut Tamla-Motown-musiken (som ju var den de framförallt behärskade) med allmänna schlagers hade han nog en poäng. Den känslan fick jag också när jag 1970 köpte en live-skiva med dem från en konsert i London.

Men hans kritik var mer än vanlig kritik - den var rent illvillig, och gick över alla gränser. Som till exempel i detta närmast sexistiska utfall:

"För att avsluta kritiken kan man också konstatera att Supremes inte är särskilt snygga i verkligheten. På bild har de ofta varit riktigt dekorativa. Men inte på Berns."
(Svenska Dagbladet 6 februari 1968).

Annars var "kommersiell" hans främsta skällsord. Men det användes helt nyckfullt. Nästan alla artister han ogillade kallade han kommersiella. De han gillade fick aldrig den beteckningen. The Who - som han älskade - fick till exempel aldrig den beteckningen. Trots att dessa, som nästan alla framgångsrika popgrupper, förvisso gjorde skivor för en marknad, med det uppenbara syftet att tjäna pengar.

Om han gillade The Who stod han inte ut med The Hollies och påpekade gång på gång hur usla de var. Det var ett av mina favoritband och jag kunde inte hålla med honom. Exempelvis då han obegripligt nog ansåg att de helt saknade... personlighet.

När det gäller The Beatles hade han en rad excentriska åsikter om deras musik. Före Sgt. Pepper-LP.n ansåg har att Beatles LP ”Beatles For Sale” från 1964 var den bästa LP de hade gjort. Medan han avfärdade ”Help!” och ”Rubber Soul” från 1965 som direkt usla. Det handlade nog endast om hans egen magtraktskänsla. Att båda dessa LP-skivor musikaliskt var mer komplexa och att åtminstone Rubber Soul även textmässigt var betydligt mer mångfacetterad* än ”Beatles for Sales” enkla kärlekssånger, förde han ingen diskussion om., .

”Revolver” från 1966 var han ambivalent inför. Visserligen var den bättre ön ”Help” och ”Rubber Soul”, men så där väldigt bra var den ju ändå inte...

När så ”Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band” kom 1967 blev han dock överväldigad - liksom nästan alla poprecensenter.

Men när deras nästa LP,  dubbel-LP:n "The Beatles " (idag ofta kallad "The White Album") kom ut i november 1968 föll han tillbaks i sin tidigare magsurhet.

Först recenserade han den i DN, där han ungefär sa att den var väl så där hyfsad - men med oerhört många svagheter. Men han nöjde sig inte med det. Efter ett tag insåg han att han tyckte alldeles oerhört illa om den, och lyckades under mer än ett halvår efteråt i artikel efter artikel i förbigående flika in vilken usel, kommersiell och ointressant skiva den var.

Detta retade mig en hel del, eftersom jag gillade dubbel-LP.n väldigt mycket.

Jag var inte ensam om att reagera. Någon gång våren 1969 fick Klas Burling närmast ett utbrott och angrep Rasmusson för att han systematiskt verkade förfölja Beatles dubbel-LP... Han tyckte bland annat att en skiva som sålt så mycket inte kunde vara så dålig...

Det sista var förstås ett problematiskt argument - i alla fall om man som Ludvig Rasmusson använde "kommersiell" som det fulaste ordet i det svenska språket.

Den "pro-kommersielle" Klas Burling retade mig inte så mycket. Visserligen tyckte jag att han var alltför ointresserad av popmusik som var mindre "kommersiell" och mer "avantgardistisk". Jag var förtjust i psykedelisk musik, och den tillhörde knappast Burlings favoriter. Men i motsats tull Rasmusson var han en sansad person. Grupper och låtar han ogillade höll han tyst om - istället för att utsätta dem för vildsinta utfall.

Den popskribent som jag efter ett tag fastnade för var Håkan Sandblad. Han skrev i den numera nedlagda Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT) och därför började jag regelbundet läsa denna på bibliotek.

Min första möte med hans skriverier hade i och för sig varit traumatiskt - han var en av författarna till den artikel i DN den 6 augusti 1967 som förde fram teorin att Beatles Sgt-Pepper-LP var "LSD-propaganda från omslaget till innerspåret”.

Men ju mer jag följde vad han läste ju mer imponerad blev jag av honom, Han dolde inte sina subjektiva sympatier - men han fokuserade mer på mer "objektiva" analyser av musikstilar och karaktären på texter. När han skrev om Beatles dubbel-Lp fokuserade han på något som Rasmusson helt missade - nämligen att den till stor del verkade vara en djärv pastisch på olika musikstilar..

I likhet med Rasmusson var han också klart ”vänster”. Förmodligen på ett mer medvetet sätt än Rasmusson. Senare blev han en sympatisör till "den progressiva musikrörelsen" på 70-talet, som han då skrev en hel del om. Men dessa texter har jag inte läst.

Sommaren 1969 kom han med en bok om popmusik, med namnet Popmusik: extas, revolt och industri, Jag hade inte mycket fickpengar, men en dag sommaren 1969 gick jag och köpte ett exemplar av den i en bokhandel i Stockholm.

Den var imponerade. Den skrev om både musiken, texterna och den politiska och sociala kontexten. Den var analyserande på ett sätt som texter av popskribenter annars inte brukade vara.

Även om även han nog föredrog mer "icke-kommersiell" pop kom han inte med angrepp på den som inte var det. Hans avsnitt om exempelvis The Monkees är inte på något sätt illvilligt - vilket det definitivt skulle ha varit om Rasmusson hade skrivit det...

Jag håller just på att läsa om den. Jag hittade mitt gamla exemplar av den på en lada på landet augusti 2015.

Den står sig i mycket än idag. Den är på ett sätt en ögonblicksbild från sextiotalspopens tidsperiod - den skrevs ju också under sextiotalets sista år...

Mem den är som nämnts också en analys. Som jag alltså i mångt och mycket tycker står sig än idag,

För att ge en bild av dess upplägning kan jag här nämna rubrikerna på dess kapitel.
1. Samtida musik
2. Kort stilhistorik
3. Allt för soundet.
4. The Blues
5. Från rock till soul
6. Sex och extas
7. Beatles och popgenerationen
8. Politik
9. Industri
10. Allting flyter.

Rubriken på det sista kapitlet fick Sandblad kritik för - av en recensent som menade att för en popskribent med lite överblick borde inte allting flyta. Men jag tycker det var lite orättvist. För den som befann sig i den popmusikaliska världen 1969 var det en ganska adekvat reflektion - allting verkade faktiskt flyta lite då.

Vad som sedan hände - vet jag inte mycket om. I alla fall inte efter våren 1971. För då slutade jag tråkigt nog att följa vad som hände på det fältet.

Men en sak kan jag ju säga, Det är att "popmusik" i Sverige idag definieras helt annorlunda än det gjorde på 60-talet. Det mesta av vad som då kallades "pop" kallas nu "rock". Då var nog begreppet popmusik i Sverige i viss mån lika med vad som i Storbritannien kallades "beatmusik". Men bara delvis. Även när det gällde terminologin kan man i viss mån säga att mycket flöt....
-------------------------------------------------------------------
*Mångfacetterad" betyder ju inte nödvändigtvis sympatisk, vilket var och en som tagit del av den närmast  mordiska manschauvinistiska texten till Rubber Souls avslutningslåt "Run for your life" kan konstatera...

torsdag 5 juli 2018

Uppdrag Granskning kastar sten i mycket litet glashus

Uppdrag Granskning-redaktionen har i ett debattinlägg i Aftonbladet riktat ett utfall mot media för att de inte brukar kvalitetssäkra sin reportage. Utgångspunkten är förstås Expressens och SvD:s artiklar om Fredrik Virtanen.

Min spontana kommentar är "look who's talking". Som om UG:s klipp- och klistraprogram brukar hålla så där vansinnigt hög kvalitet. Uppdrag Granskning och liknande program är ökända för att hela tiden just klippa och klistra på ett demagogiskt sätt. Syftet är att de som de vill misstänkliggöra ska framtå som förvirrade, eller obehagliga, eller allmänt skumma. Eller en kombination av detta - och mycket mer.

Vad en sådan metod kunde leda till i SVT 1994 har vi idag fått se i Sveriges Radios program om Hästgården. Det skulle vara intresset om någon med resurser kunde gå in och skärskåda senare program i den genren – som Hannes Råstams, Evin Rubars, Dan Josefssons. Men ett sådant förslag skulle inte ges resurser av några större nyhetsmedia.

Uppdrag Granskning betonar att alla är oskyldiga intill motsatsen är bevisad. Men det gäller inte de som berättar om att de utsatts för övergrepp. Dessa - och de som stöder dem - är det nästan alltid helt fritt fram att karaktärsmörda på bästa sändningstid.

Uppdrag Granskning, Dokument Inifrån och andra liknande program har under åren producerat den ena ohederliga partsinlagan efter den andra. Idag ställer man sig alltså upp - och på ett skenheligt ;sätt klandrar andra för deras  dåliga journalistiska moral.

Jag mådde illa redan innan jag läste UG:s artikel. Nu är det mycket nära att jag spyr.

tisdag 3 juli 2018

Svepande nationaliseringar...

I dag för 100 år sedan (3 juli 1918) fanns två betydelsefulla notiser i Svenska Dagbladet. De behandlade vad som i realiteten förmodligen var den snabbaste omdaningen av ett lands ekonomi som världshistorien känt.

Det var den svepande nationaliseringen av nästan hela den ryska storindustrin - som genomfördes efter en snabb serie beslut sommaren 1918.

Efter oktoberrevolutionen 1917 sattes industrin under arbetarkontroll, men med en bibehållen ägandestruktur. Detta ändrades alltså nu.

Genom att vad som senare kom att kallas "kommandohöjderna" inom ekonomin nationaliserades lades grunden till ett ekonomiskt system som kom att vara i cirka 70 år.

Det politiska systemet (en makt baserad på sovjeterna) blev däremot inte lika långvarigt. Det började försvagas och undermineras redan efter några år, för att slutligen krossas totalt vid det stalinistiska maktövertagandet 1928-29.

Nåväl, så här såg notiserna ut:
-------------------------------------------
Nationalisering av viktiga industrigrenar

PETROGRAD , 2 juli. (SvD.s Gnist-telegram)

Petrograds telegrambyrå meddelar: Sovjetregeringen har utfärdat ett nytt dekret om nationalisering av alla inom sovjetrepublikens gränser belägna viktiga industri-, fabriks- och handelsföretag med alla deras kapital och ägodelar. 

Bland dessa företag märks bl.a: alla bränsle- , järn-, koppar-, silver- bly- och saltgruvor samt nästan alla guldgruvor. 

Vidare metallurgiska, elektrotekniska och textilfabriker, skogsavverkning, tobaksplantering, fabrikation av kautchuk-, glas och keramikprodukter, biografer, ångkvarnar samt dessutom stä­dernas företag sådana som gas- och vattenverken, spårvägar, samt alla kanal- och järnvägsbolag, huru gamla de än äro.

----------------------------------------------
Även Nafta-industrien i Ryssland nationaliseras
LONDON  1 juli (Sv.T.)
Till Reuter telegraferas den 22 juni från Moskva:

Folkkommissariatet har beslutat naftaindustriens nationalisering. Produktionen och försäljningen av nafta görs hädanefter till statsmonopol.