söndag 11 december 2016

Fint - och underbart

Var på fest med några klasskamrater från min grundskoleklass.

Det var jättefint, och jag tycker att det är underbart att vi har en så bra kontakt, så många år efteråt....

fredag 9 december 2016

Elaine Eksvärd skriver klokt....

... om debatten om vem som får vara Lucia.

  Här.

onsdag 7 december 2016

Ingrid Carlqvist, Lucia - och Herodes

Ingrid Carlqvist hatar invandrare och muslimer, för att bara nämna två av de grupper som hon inte tål.  Dessutom saknar hon all empati med barn.

Hur elakartade resultat den kombinationen kan ge kan man se här.

Åhléns hade en annonskampanj inför julen. Där kunde man se en bild av en svart pojke som Lucia.

Nästan med en gång startade patologiska så kallade "Sverigevänner" en hatkampanj mot bilden - och pojken. Det kom flera hundra hatkommentarer på Åhléns kommentarsfält. Till sist blev pojkens föräldrar tvungna att be Åhléns att ta bort bilden ifråga. Det gjorde Åhléns.

Efter att Dispatch International har lagts ner är Twitter Ingrid Carlqvists främsta kommunikationskanal till yttervärlden. Där visade hon genast sin glädje över att det besinningslösa hatet fått resultat.

På sitt eget konto skrev hon detta: "Det finns uppenbarligen en gräns för hur mycket spott svenskarna tar emot. Åhléns tar bort luciabilden".

Och på ett annat konto lade hon ut denna kommentar: "Rasismen mot vita förlorade och svenskarna sa nej till att bli spottade på. Det är stort" .

Ingrid Carlqvist för sin del skulle definitivt inte passa som Lucia. Lucia var ett helgon. Att säga att Ingrid Carlqvist inte är ett helgon är ju en makalös underdrift.

Däremot finns det en roll som hon kunde spela med bravur om hon skulle vilja vara en del av ett julspel. En roll där alla hennes talanger skulle kunna utvecklas till fullo.

Hon skulle passa mycket bra som Herodes.

tisdag 6 december 2016

Om intelligens och sånt - lite personliga reflektioner

Jag skäms lite över att lägga ut resultatet av ett IQ-test på bloggen - det verkar egotrippat. Mitt försvar är att en kvot nära 100 inte är något att skryta om, men inte heller så dåligt att det kan användas mot en. Om jag hade fått 60 eller 140 skulle jag aldrig lagt ut det.....

Jag har hittills inte stött på någon som reagerat med "Åh, nära 100, jag trodde du inte hade mer än 70". Möjligen beroende på att de som ev. skulle vilja säga så inte tillhör mina nära vänner, typ.

Däremot har några hört av sig och tyckt att det verkar för lågt. Faktum är att jag själv trodde att jag skulle fått LITE högre än vad jag fick.

Någon ställde frågan om den låg något UNDER 100 eller något ÖVER 100. Det vet jag faktiskt inte.

IQ-testet var endast en del av en bredare utredning, Den som gjorde testet var märkbart ovillig att ge det exakta IQ - jag fick pressa henne till det. Hon sa att i princip brukar hon inte ge det, utan hon vill ge en mer allmän bild och förklara styrkor och svagheter. När jag ändå pressade henne sa hon endast "i närheten av 100". Samtidigt sa hon att på vissa områden kom jag mycket högt men på andra mycket lågt. Där jag kom lågt var bland annat spatial förmåga, vilket jag visste på förhand. Men matematisk förmåga och förmåga att arbeta med problemlösningar under tidsstress kom också mycket lågt.

Anledningen till att de flesta nog trodde att jag skulle komma högre är att de egenskaper som man oftast kommunicerar till andra berör områden där jag ligger ganska så högt – som verbal förmåga, och minneskapacitet.

Man brukar ju inte vid telefonsamtal eller över en fika testa andras förmåga till huvudräkning, eller förmågan att utföra problemlösning under stress, eller hur man i fantasin sätter ihop geometriska figurer.

Det av mina dåliga resultat som mest märks utåt är väl att dålig spatial förmåga leder till – dåligt lokalsinne. Men det brukar i den populära bilden av ”intelligens” inte räknas in, nästan tvärtom. Där spökar bilden av den ”tankspridde professorn” - att man inte hittar i stan kan nog av somliga rentav ses som ett tecken på HÖG intelligens. Men det är det ju definitivt inte.....

Jag trodde som sagt att jag skulle få åtminstone lite högre så min första reaktion blev en lätt besvikelse, men den ersattes snart med lättnad, därefter faktiskt av en känsla av – nästan triumf...

När jag var barn fanns hela tiden oerhörda intellektuella förväntningar från vuxenvärlden på mig, på sätt och vis blev det underförstådda krav. Jag sågs av en del som nån form av blivande geni, och jag gillade det inte alls. Jag ville inte se mig på det sättet, i själva verket hatade jag det. Jag ville vara som andra barn.

Så när jag kom över den första känslan av snopenhet igår växte efter ett tag något helt annat fram. En inre mycket liten röst som kom från djupet: ”Där ser ni, jag ÄR INTE ALLS något geni, fast ni så gärna skulle vilja det. Jag är i grunden som dom andra, så det så”...
----------------------------------------------------------------------
TILLÄGG
Tro nu inte för allt i världen att jag ser "intelligens" som en abstrakt kvalitet, som "mäts" av IQ-test. Det gör jag inte. IQ-tester mäter nu olika utvalda intellektuella färdigheter, som i sin tur påverkas av (bland annat) uppväxtmiljö, utbildingsnivå, social status, och intressen. Det finns alltså ingen "intelligens" som flyter runt i idévärlden, utan det handlar om något helt annat.

måndag 5 december 2016

Jag är "normal"

Alla som har fått för sig att jag är ovanligt korkad eller ovanligt smart - nu finns det papper på att ni har fel.

I samband med en psykologisk utredning gjorde jag ett intelligenstest.

Idag fick jag resultatet. Jag låg mycket nära 100 i IQ, dvs. genomsnittet. I vissa saker klarade jag mig bättre, i andra sämre. Men också det är ju normalt.

Känns lite skönt att ha papper på att vara "normal" .... i alla fall på ett område. ;-)

Redan idag

Upptäckte idag denna sång, med ovanstående titel, av Raymond & Maria som jag inte har hört förut.

Jag tycker om den. Och den har en lite underfundig, fascinerande och gåtfull text - som det brukar vara hos Raymond & Maria.

söndag 4 december 2016

En framgångsrik vandringssägen

För ett tag råkade jag ögna igenom Ann Charlott Altstadts recension i Aftonbladet/Kultur av Sture Bergwalls senaste bok.

Jag är inte speciellt intresserad av vad Sture Bergwall, eller för den delen Ann Charlott Altstadt, skriver. Däremot är jag intresserad av att följa hur en nutida vandringssägen sprids.

Jag syftar på det ogrundade, och motbevisade, påståendet att "dagens forskning" skulle ha "bevisat" att bortträngda traumatiska minnen är en myt. Alla som har satt sig in i den akademiska debatten vet att detta inte är sant. Ändå har detta påstående spridits så framgångsrikt att det borde göra en eventuell upphovsperson bakom sägnen om råttan och pizzan grön av avund.

Nåväl, Altstadt skriver i recensionen, så där i förbigående: "idéer om förträngda trauman, något forskningen redan förkastat". Just så. Helt apropå. Hon är inte ensam. Så skrivs lite här och var i dessa dagar. Som om det vore en självklar sanning.

Nu är det förstås svårt att motbevisa en sägen som säger att det någonstans någongång kan ha hänt att det har blandats råttkött i pizzor. Det kan förstås ha hänt nån gång. Allt möjligt konstigt kan hända i vår värld.

Men sägnen om att bortträngda minnen har motbevisats av "forskningen" är lätt att motbevisa. Börja exempelvis med att läsa här, och sök sedan vidare på en del av de namn som nämns i David Muncks artikel.

Att just vandringssägnen om motbevisandet av bortträngda minnen har blivit så spridd är knappast någon tillfällighet. Lika lite som att spridningssättet skiljer sig från fallet med råttan och pizzan. När det gäller bortträngda minnen sprids sägnen av de mest ansedda människor och de mest ansedda tidningar.

Som då av Altstadt, och av Aftonbladet/Kultur. Och av dess redaktör Åsa Linderborg ... som av någon outgrundlig anledning verkar se det som någon sorts kall att gång på gång, och år efter år, sprida vidare just denna sägen.

Detta är hon dessutom inte ensam om. Tyvärr.

fredag 2 december 2016

Drömmen om San Francisco - en mardröm för Donald Trump?

Sedan sommaren 1967 finns inom mig en dröm om San Francisco. En lite naiv dröm, skapad av vad jag då läste om flower power, och av att lyssna på Scott McKenzies sång San Francisco.

Som sagt, lite naiv, men ändå vacker.

Men nu har den på sätt och vis återuppstått. Nämligen när jag läser detta uttalande av San Franciscos kommunstyrelse. Det är närmast en krigsförklaring mot Donald Trump.

Det ser ju närmast ut som en löfte om civil olydnad.... vad än Trump vill kommer han aldrig att bli San Franciscos president...

Jag tar mig friheten att här lägga ut uttalandet i sin helhet.
-------------------------------------------------------------------------------------------

The San Francisco Board of Supervisors recently passed a resolution, introduced by Board President London Breed, in response to the election of Donald Trump. The resolution reads as follows:
 WHEREAS, On November 8, 2016, Donald Trump was elected to become the 45th President of the United States; now, therefore, be it
RESOLVED, That no matter the threats made by President-elect Trump, San Francisco will remain a Sanctuary City. We will not turn our back on the men and women from other countries who help make this city great, and who represent over one third of our population. This is the Golden Gate—we build bridges, not walls; and, be it
FURTHER RESOLVED, That we will never back down on women’s rights, whether in healthcare, the workplace, or any other area threatened by a man who treats women as obstacles to be demeaned or objects to be assaulted. And just as important, we will ensure our young girls grow up with role models who show them they can be or do anything; and, be it
FURTHER RESOLVED, That there will be no conversion therapy, no withdrawal of rights in San Francisco. We began hosting gay weddings twelve years ago, and we are not stopping now. And to all the LGBTQ people all over the country who feel scared, bullied, or alone: You matter. You are seen; you are loved; and San Francisco will never stop fighting for you; and, be it
FURTHER RESOLVED, That we still believe in this nation’s founding principle of religious freedom. We do not ban people for their faith. And the only lists we keep are on invitations to come pray together; and, be it
FURTHER RESOLVED, That Black Lives Matter in San Francisco, even if they may not in the White House. And guided by President Obama’s Task Force on 21st Century Policing, we will continue reforming our police department and rebuilding trust between police and communities of color so all citizens feel safe in their neighborhoods; and, be it
FURTHER RESOLVED, That climate change is not a hoax, or a plot by the Chinese. In this city, surrounded by water on three sides, science matters. And we will continue our work on CleanPower, Zero Waste, and everything else we are doing to protect future generations; and, be it
FURTHER RESOLVED, That we have been providing universal health care in this city for nearly a decade, and if the new administration follows through on its callous promise to revoke health insurance from 20 million people, San Franciscans will be protected; and, be it
FURTHER RESOLVED, That we are the birthplace of the United Nations, a city made stronger by the thousands of international visitors we welcome every day. We will remain committed to internationalism and to our friends and allies around the world—whether the administration in Washington is or not; and, be it
FURTHER RESOLVED, That San Francisco will remain a Transit First city and will continue building Muni and BART systems we can all rely upon, whether this administration follows through on its platform to eliminate federal transit funding or not; and, be it
FURTHER RESOLVED, That California is the sixth largest economy in the world. The Bay Area is the innovation capital of the country. We will not be bullied by threats to revoke our federal funding, nor will we sacrifice our values or members of our community for your dollar; and, be it
FURTHER RESOLVED, That we condemn all hate crimes and hate speech perpetrated in this election’s wake. That although the United States will soon have a President who has demonstrated a lack of respect for the values we hold in the highest regard in San Francisco, it cannot change who we are, and it will never change our values. We argue, we campaign, we debate vigorously within San Francisco, but on these points we are 100 percent united. We will fight discrimination and recklessness in all its forms. We are one City. And we will move forward together.

torsdag 1 december 2016

Holda och Perchta i juletider

/Uppflyttad från december 2012/

Nu närmar vi oss julen, och midvinter,

Som nästan alla vet är dessa högtider äldre än kristendomen. Vad inte lika många vet är att det i de germanska områdena i Europa långt efter kristnandet förekom en dyrkan av två kvinnliga väsen, Holda (eller Holle) och Perchta (eller Percht) som ansågs visa sig just vid denna årstid.

De angreps hårt av kyrkan och de ansågs ha en speciell relation med kvinnor och barn.

De var kopplade till textilarbete, vävning och ibland barnafödande; de ansågs också flyga över himlen i nattliga processioner i juletid.

Kvinnor, i synnerhet, hade ofta upplevelser av att de följde med dessa väsen (i synnerhet Holda) på nattliga färder. Kyrkan varnade för dessa idéer, och ansåg att det var djävulens påfund för att lura lättrogna kvinnor.

Det är en av de föreställningar som senare, under häxprocesserna, förvandlades till något helt annat - idéer om resor till Blåkulla och andra "demoniska" platser.

Men från början handlade alltså inte föreställningarna om ondska och djävulen, utan om kvinnliga väsen som bland annat hjälpte till i textilarbetet och med barnens uppfostran.

Läs gärna denna intressanta artikel av Lotte Motz om detta.

Lotte Motz var en intressant forskare som visade på sambandet mellan den "hedniska" förkristna religionen och senare folktro. Jag håller inte alltid med henne (hon tog avstånd från Gimbutasskolan, med åtminstone delvis mycket tveksamma argument), men hennes försök att ge folkloristiken en plats där den hör hemma, som en del av religionshistorien, och inte endast som en udda restkategori utan några rötter bakåt, var mycket värdefulla.

Så när midvinter och jul närmar sig kommer kanske Holda och Perchta att visa sig - för de som är mottagliga för sådana upplevelser.

Kanske, eller kanske inte...
test
"Holda, the good protectress" (1882) av Friedrich Wilhelm Heine.

tisdag 29 november 2016

Dan Josefsson mötte motstånd

Om det finns något som fungerar som kräkmedel på mig är det Dan Josefsson.

I denna debatt från 2014 mötte han för en gångs skull faktiskt rejält motstånd. Han blev följaktligen ganska så arg, förolämpade en av deltagarna, och närmast buades ut av publiken.

Det är riktigt intressant. Inslaget börjar ca 27.40 minuter in i avsnittet och håller på till slutet..

söndag 27 november 2016

Mardrömmen står bakom dörren

Arktis är idag 20 grader varmare än det borde vara. Klimatexperten Johan Rockström säger att värmeutvecklingen har gått snabbare än några prognoser har förutsett och att vi redan kan ha passerat en punkt bortom vilken det inte finns något återvändo.

Se TV 4:s inslag här.
Om ni vågar.

Åsa Linderborg om Kuba

Det är inte så sällan som jag inte alls håller med Åsa Linderborg (hennes olika inlägg i debatten om Dan Josefsson var rent gräsliga) men här håller jag definitivt med henne.
---------------------
PS. I den mån jag har kritik mot hennes artikel är det snarare motsatsen till den kritik hon skulle kunna få från höger. Själv tycker jag exempelvis att hennes avslutning är vag, och det ser nästan ut som om hon tycker att Kuba halvvägs bör öppna för kapitalismen, men slippa dess värsta avarter. Det är en helt omöjlig balansgång, om det är det hon verkligen menar.

Hon använder dessutom  begreppen "demokrati" och "diktatur" på ett abstrakt sätt. Troligen är den reella demokratin de facto mycket större på Kuba än i USA...

Those were the days

Ja, det är så sant. Och dåtiden kommer aldrig tillbaka. Men det kanske finns hopp i alla fall.

Lyssna gärna på Mary Hopkin från hösten 1968.

lördag 26 november 2016

Må Fidel vila i frid

Med tanke på det sorgliga dödsbudet från Havanna idag länkar jag gärna än en gång till denna sång av Björn Afzelius.

test 
Fidel Castro 1959

fredag 25 november 2016

Lili Marleen

Lili Marleen är en sång som alltid har fascinerat mig - sedan jag hörde den första gången som barn.

Men det är först nu som jag ordentligt tänkt på texten. Den handlar ju om en soldat som måste lämna den kvinna han är förälskad i, eftersom han just är - soldat.

Men jag får nästan lust att skiva "hen" istället för "han". För de flesta och också de mest kända versionerna har faktiskt sjungits av kvinnor. Det ger i dessa fall sången en märklig inneboende spänning- om man inte kände till bakgrunden skulle man kunna tro att den handlade om lesbisk kärlek.

Men det var nog knappast därför den spelades så ofta under andra världskriget. Den synes då  medvetet ha använts för att förstärka soldaternas krigsmoral på båda sidor.

I den kanske mest kända versionen blir för övrigt upplevelsen än mer komplex, då sångerskan ju där dessutom hette Marlene själv. Stavningen är ju inte identisk, men uttalet är det.

Sången kan i olika kontexter på många sätt upplevas som lite - gåtfull.

Goebbels lär förresten ha ogillat den. Inte så konstigt - då texten egentligen, om man ska ta den rent bokstavligt, har ett antikrigstema - kriget tar de älskande från varandra. Men han blev så illa tvungen att acceptera den, då den var oerhört populär bland de tyska soldaterna.