lördag 26 maj 2018

En annan sida av Lilium

Det finns en helt annan sida av Lilium än den man ser i hennes ASMR-videor. Hon beskriver här varför hon blev vegan - och börjar med hälsoargument, fortsätter med klimatargument och slutar med det som hon uppenbarligen ser som det viktigaste - medkänsla med djuren, och upprördhet över hur de benhandlas.

Som köttätare med en aning dåligt samvete påverkar den mig. Hon är både empatisk och logisk.

fredag 25 maj 2018

Captain of your ship

Idag för femtio år (25 maj 1968) sedan testades denna låt med Reparata end the Delrons för första gången på Tio i Topp. Den kom på elfte plats. Veckan efter gick det bättre, och den kom in på listan.

Den 1 juni kom den alltså in, på nionde plats, den 9 juni låg den på sjunde plats, den 16 på femte, den 22 på fjärde plats. Den 29 sjönk den igen till femte plats. Den 6 juli låg den som nummer 6, den 13 juli som nummer åtta, och den 20 juli föll den ut ur listan.

Om någon nu är intresserad. ;-)

torsdag 24 maj 2018

Numerologi och vidskepelse

Jag tillhör inte dem som som kollar horoskop, eller lägger tarotkort, när jag ska fatta beslut. Jag har en tarotkortlek som jag köpte för några år sedan - men förlorade intresset för den mycket snart efter köpet. Astrologi har jag aldrig intresserat mig för.

Men jag har närmast automatiska, närmast ryggradsmässiga, numerologiska reflexer. Nej, jag vill inte alls säga att jag tror på det - men det sitter mycket djupt.

En av dessa är att jag ofta är nervös inför den 24 varje månad. En annan är att samma känsla infinner sig den 21.

Vad beror det på? Det kan nog till stor del ha omedvetna orsaker jag inte känner till. En sak, när det gäller just den 24 är att jag verkar ha en speciell relation till siffran 4.

Det upptäckte jag nog först en dag i maj 1970. Jag förde under en dag denna månad statistik på melodiradion i P3.. Det har jag gjort sammanlagt fyra gånger i mitt liv.

En dag i juli 1969, en dag i december 1969, en dag i maj 1970, en dag i augusti 1970.

Det gick till så här att jag höll mig vaken i ett dygn och lyssande på P3. Jag skrev ner namn och artist på alla låtar som spelades, och även kategorin på musiken. Som exempelvis pop, jazz, folkvisa etc. Varje låt numrerades i ordningsföljd, Den första på dygnet fick nummer ett, den andra två, osv. det blev hundratals nummer.

Det var alltså  när jag efteråt gick igenom listan från maj 1970 som jag upptäckte en sak. Mycket ofta hade jag direkt gått från nummer som slutade på 3 till nummer som slutade på 5. Jag hoppade alltså ofta omedvetet över den 4, den 14 och den 24.

Jag hade ingen aning om varför, men det verkade som om jag hade en omedveten motvilja mot siffran 4...

Jag har fortfarande ingen aning om varför.

När det gäller den 21 får jag en association till att sommar- och vintersolstånden brukar infalla omkring den 21. Liksom vår- och höstdagjämningarna.  De år ju ofta någon sorts helgdagar i vissa ockulta grupper, Möjligen har reflektioner runt dessa hos mig smittat av sig på andra dagar som inträffar den 21,  i andra månader.

När det gäller just siffran 24 får jag en annan märklig association. När jag läste böcker om flygande tefat i början av 70-talet fick jag tag i en bok av, tror jag, Staffan Stigsjöö. Där fanns den udda iakttagelsen att folk som var aktiva ufologer, eller ifologer, ofta brukade dö omkring den 24 i månaden.   Perioden mellan den 21 och den 27 var enligt Stigsjöö farliga datum för personer med dessa intressen....

Det låter inte klokt . Nu var jag ju inte ufolog, och än mindre ifolog, i någon rimlig mening. Men ingen kunde ju förneka att jag var fascinerad av ämnet. Så det började utvecklas en vana att jag kände mig lite nervös under dessa dagar. Och speciellt farlig kändes just den 24, som enligt Stigsjöös system var i mitten  i denna serie av dagar.

Det är inget jag tror på i någon allvarlig mening, men det är alltså en ryggmärgsreflex. Om den fanns innan jag läste boken, och denna  bara förstärker något jag hade innan, eller om den skapades vid läsningen, vet jag inte.

Jag brukar alltså vara nervös under den perioden, och i synnerhet i dess mitt. Och framförallt alltså den 24.

Och av någon anledning brukar det vara starkast just i maj. Det har jag också en del teorier om, som jag dock inte tar upp här.

När jag kommer till den 27 brukar det bli lugnare, trots att det är en av de dagar som ingår i serien.

Stämmer nu de där påstådda datumen om kända UFO-aktivister? Gör nu en snabb koll och ser att den kanske mest kända av dem, George Adamski, dog den 23 april 1965. Den jag är mest fascinerad av, Truman Bethurum, som sade sig ha träffat den kvinnliga tefatspiloten Aura Rhanes i 1952, dog den 21 maj 1969. Ingen av dem den 24, alltså., men båda ganska nära....

Tja, jag har inga synpunkter i övrigt. Men själva föreställningen påverkar mig alltså känslomässigt, hur töntig och vidskeplig den än må vara.

onsdag 23 maj 2018

Oproportionerlig oro

Chris Impey skriver i sin lite deprimerande bok "How it ends: From you to the universe" - som handlar om såväl din egen, som jordens, solsystemets, Vintergatans och universums slut - följande: "Fear of a terrorist attack is just silly. For every American killed by a terrorist 10.000 are shot to death by nonterrorists, and most of those nonterroristts are people they know, usually relatives" (s. 49).

Och lite senare: "Snakes are more dangerous than terrrorists" (samma sida).

Det kan ju verka stötande att avfärda människors oro med ordet "silly" men han har en obestridlig statistisk poäng.

Citatet finns i ett avsnitt där han beskriver hur människor ofta är mer oroliga för helt osannolika faror än för mycket mer sannolika.

Jag är inte det minsta orolig för terrorattacker, men desto mer för cancer, Alzheimer, och hjärtproblem. Där står jag på säker statistisk grund. Däremot tar han ett annat exempel där jag kanske bör känna mig mer träffad. Han tar upp att få människor är rädda för att åka bil, men desto fler för att flyga, fast risken för att dö i en bilolycka är oerhört nycket större än att dö i en flygolycka.

Han skrev sin bok 2010, men i stort sett stämmer hans data åtta år senare

Även i Sverige, trots att dödligt våld här är mindre frekvent än i USA. Två exempel. Det finns oerhört mycket större risk att bli dödad av en vanlig bilist än av en terrorist. Och även i Sverige är förstås risken att bli dödad av en närstående mycket större än den att bli dödad av en terrorist.

tisdag 22 maj 2018

Mörkblått gift

För några år sedan kunde man undra om borgerligheten i framtiden skulle domineras av nyliberalism eller nationalism. I och med Kristenssons nygamla moderater fruktar jag att svaret blir en ovanligt giftigt mörkblå kombination av båda.

För övrigt börjar värderingarna på SvD:s ledarsida 2018 få mer och mer kusliga likheter med de som de hade 1918.

måndag 21 maj 2018

Förföljd av Maria?

Under förra året byggdes en kyrka några hundra meter utanför mitt fönster i lägenheten i Hovsjö. Jag trodde det skulle bli en ny syriansk ortodox kyrka - senare var det någon som sa att det skulle bli en armenisk kyrka.

Den stod klar i början av året, och så plötsligt för några dar sedan kom jag nära den och upptäckte att den hette "Jungfru Maria kyrka".

Det fick mig att googla , och då upptäckte jag att det var en katolsk kyrka. Som jag alltså jag kan se varje gång jag tittar ut från fönstret.

Det är faktiskt ytterligare en egenartat händelse - där både Maria och katolska kyrkan dyker upp på oväntade sätt i mitt liv.

Några exempel.

Jag har tidigare berättat om hur jag 2002 när jag satt i rotfyllning på Tandläkarhögskolan och bedövningen inte tog, började tyst viska. "Heliga Guds moder, så full av nåd, hjälp mig". Och hur detta inom en vecka ledde till att jag på underliga vägar kom i behandling hos en kvinnlig katolsk tandläkare, som endast tog 300 kronor per gång, oavsett åtgärd.

Ett annat exempel som jag berättat om var vad som hände på platsen där jag hade mitt första egentliga boende efter att jag hade flyttat hemifrån - i ett kollektiv i Täby. Ett kollektiv där jag efter intensiva diskussioner slutade att vara ateist och materialist 1973. Och där jag bodde i två omgångar, 1973 och 1979.

När huset revs i början av 80-talet gav det plats för - en katolsk kyrka med namnet "Vårfrukyrkan" . Ett namn som, förstås, syftar på just Jungfru Maria.

Och nu detta. Den första gång jag någonsin får en utsikt mot en kyrka direkt utanför mitt fönster, är den katolsk och heter "Jungfru Maria kyrka",

Heliga Guds moder, så full av nåd - förföljer du mig?

;-)

söndag 20 maj 2018

NoBoyToy - en blogg som betytt mycket för mig

Jag är 63 år. Jag har ännu inte kommit upp i den åldern då personer jag känner börjar dö.  Men jag känner de som har det. Det är något oundvikligt och sorgligt om man kommer upp till hög ålder. Det enda sättet att undvika det är om man själv dör i förtid. Men det är ju också sorgligt.

Å andra sidan har jag en blogg som har haft en kanske ovanligt lång aktiv livslängd. Den har fått se grannbloggar dö.  Eller fått se att andra blivit inaktiva och orkeslösa.

Det är sorgligt, det med.

Man kan faktiskt också sörja bloggar . Nej, det är definitivt inte samma sak, men sörja kan man ändå. Jag kan sörja bloggar som jag en gång stått nära - som Motherwitch eller Suspiciio. Jag kan ibland även sörja sådana som jag inte stod speciellt nära, men som ändå var intressant läsning...

Just nu börjar jag dessutom undra om det inte snart kommer att bli dags att sörja NoBoyToy (NBT). Jag hoppas att så inte är fallet.

Jag minns inte exakt när jag först upptäckte NBT. Förmodligen någon gång i början av 2011. Då hade den redan funnits en tid.

Det som imponerade med NBT var hennes oräddhet. Hon var inte "feminist light" på något sätt. Hon var tvärtom både djärv, provokativ, men åndå faktiskt ofta mycket saklig.

Hon gjorde en hel del mycket bra saker. Dit hör hennes research runt den s.k. Mangamannen. Visserligen hade jag och NBT olika åsikter om förbudet mot tecknad barnpornografi, men fallet med Mangamannen hade en annan dimension som de stora media aldrig tog upp.

Anledningen till att barnporr hade upptäckts hos honom var en konkret anklagelse om övergrepp mot barn. Där nöjde jag mig med att komma med principiella ställningstaganden och konstatera detta faktum. Och ansåg att innehavet av tecknad barnporr borde få en betydelse i den vårdnadstvist som Mangamannen var inblandad i.

Men NBT gick längre.

Hon genomförde en research, som var imponerade. Hon fick sedan kommentarer som hotade henne med åtal. Hon svarade närmast underbart - ungefär "du ska inte tro att jag är rädd för farbror polisen" .Typ. Jag minns inte det exakta ordvalet, men om man letar torde man kunna hitta det.

Ett annat fall var en man som Uppdrag Granskning gjorde ett snyftprogram om hösten 2013. Han hade friats för anklagelser om incest pga brist på bevis, men hade ändå förlorat vårdnaden. Det var UG oerhört upprört över. De verkade tycka att alla som friades för brott mot barn pga brist på bevis borde få vårdnad.

Det var samma sak där. Jag skrev liksom NBT principiellt hållna artiklar, men NBT gick längre. Hon gjorde en grundlig faktakoll, vilket (bland annat) gjorde att jag kunde hänvisa till hennes  blogg för att svara kommentatorer på min egen...

Under sin, ska man kanske säga storhetstid, gjorde NBT avsevärd nytta.. Detta kunde inte fördunklas av att hennes retorik ibland kunde te sig lite avskräckande - även för mig. Men det gjorde också bloggen mer personlig.

Och jag stördes egentligen (nästan) aldrig av den retoriken. Det gjorde däremot många andra. Det fanns en man som under en tid brukade skriva på min blogg. Han kallade sig Mikael och fick nervösa anfall varje gång NBT nämndes. Han hade NBT-allergi.

Vara gång NBT blandade sig i diskussionen på min blogg drog han sig ur, fräsande att nu ville han minsann inte vara med längre, eftersom NBT var den otrevligaste person ha någonsin stött på.

Inte nog med det, han producerade också en skröna om att han hade haft en relation med NBT (formuleringarna var så pass oklara, att man inte direkt visste om han med "relation" rentav menade "förhållande"...) och att han visste vem hon var.

Han ringde mig faktisk en gång. Jag frågade honom om var NBT i så fall skulle ha bott. Han uppgav namnet på en stad. Nu visste jag inte alls var NBT bodde, men av anledningar som jag inte ska gå in på här visste jag i alla fall att hans uppgift inte kunde stämma.

Jag tyckte NBT var en frisk fläkt. En mycket frisk fläkt. Men i åtminstone ett avseende var jag faktiskt under en period en mer "extrem" feminist än vad hon var...

Det visade sig när hon plötsligt i slutet av 2012 hamnade i en diskussion om en vårdnadstvist. Till allas förvåning började hon energiskt försvara en man, som slogs om vårdnaden. En grannbloggare som NBT hade en hel del med att göra försvarade kvinnan... Det blev nog de mest lästa av NBT:s inlägg. Eller kanske inte. Men det blev i alla fall de inlägg som fick mest kommentarer.

Jag skrev kort om saken, och sade mig inte vilja blanda mig i vårdnadstvister som inte innefattade anklagelser om övergrepp. Men att jag rent principiellt var för matrilinjärt släktskap och därför själv  inte skulle kunna tänka mig att driva ett försvar av en man i en vårdnadstvist – möjligen med undantag av ev.  extremfall där kvinnan var extremt olämplig som vårdnadshavare (sådana fall finns, även om de är mycket sällsynta).

Men något år senare ändrade sig NBT och sade sig nu stöda min principiella åsikt. Det var lite kul, men samtidigt också lite tråkigt, För det innebar att det inte längre fanns någon fråga där jag kunde se mig som MER "feministisk" än NBT...

Fast å andra sidan hade hon faktiskt en gång en underlig post som andades en märkligt okritisk inställning till den patrilinjära de facto-monarkin i Nordkorea. Det tyckte jag inte hängde ihop. Jag tyckte dessutom att man mycket väl kunde fördöma Trumps krigshets utan att för den skull sprida illusioner om Kim Jung Un...

Jag har aldrig träffat NBT. Jag har heller aldrig haft telefonkontakt med henne. Jag vet som sagt inte var hon bor, eller vad hon heter. Men jag gillar henne. Eller, för att uttrycka det mer försiktigt, jag har redan från början gillat hennes blogg.

Inte alls allt som stått i den. Ibland kunde även jag tycka att det verkade extremt. Men det var som sagt en frisk fläkt. Hon var djärv, orädd, provokativ - och ofta helt underbar.

Men bloggar skrivs inte av maskiner. De skrivs av människor och människor kan bli trötta. Eller kan ha andra mycket bra skäl för att inte längre blogga.

Jag vill ändå säga att NBT:s blogg har betytt mycket för mig. På ett fundamentalt sätt kunde man alltid lita på den. Inte så att man jämt höll med den - men på ett mycket djupare plan.

Om bloggen NoBoyToy till sist försvinner från bloggvärlden kommer den med all säkerhet att säkra sin plats i bloggarnas himmelrike... om det nu finns något sådant.. ;-)

lördag 19 maj 2018

Och Lilium...

... är här lika karismatiskt förförisk som hon brukar vara när hon sätter den sidan till.

"You thought it was over" heter videon. Nej, jag trodde faktiskt inte det var över. ;-)

torsdag 17 maj 2018

Ina och Nina och Stina

1967 låg en märklig melodi, med den än märkligare titeln I Was Kaiser Bill's Batman på listorna. Det var inte en sång, för den visslades fram av någon som kallade sig Whistling Jack Smith.

Men den fick en svensk version som faktiskt var en sång, och hade en text. Den har jag letat efter på YouTube under många år.

Anledningen är att den gick in i mitt huvud när den kom, också 1967. Den hette Ina och Nina och Stina och sjöngs av Mona Wessman. Jag har länge velat höra om den.

Om man hoppas på att en viss sång ska komma in på YouTube blir man ofta bönhörd, men det kan ta en tid. Jag vet inte hur länge jag väntat på denna, men nu detta år lades den faktiskt upp där.

Jag har bara mints låten, och har inte kommit ihåg texten. Nu när jag gjort det tycker jag nog att den är nästan lika konstig som titeln på den engelska förlagan - men framför allt är den en smula töntig.

Men sången är suggestiv, på något gåtfullt  sätt - tyckte jag då, och tycker jag nog fortfarande. I alla fall lite grann.

En varning. Kolla längst ner hur långt det är kvar till slutet så att ni inte stänger av den i förtid. Precis som I Was Kaiser Bill's Batman har den nämligen ett falskt slut, en bit efter mitten av sången.

Den kan höras här.

Live-version av Dixie Chicks "Goodbye, Earl"

För nästan exakt fem år sedan skrev jag ett inlägg om Dixie Chicks, en kvinnlig countrygrupp, som utsattes för hårda angrepp efter att de hade tagit avstånd från George W Bush.

Där länkade jag också till musikvideon till "Goodbye Earl", en mycket suggestiv sång de har gjort, om hur en brutal kvinnomisshandlare dödas av några kvinnor, och sänks ner i en sjö.

De hade själva gjort den videon, och den var mycket välgjord, med ett bildspel som beskrev  handlingen.

Nu upptäcker jag att det också finns en live-version av denna sång. Den är oerhört intensiv, och man  kan definitivt se hur publiken lever sig in i handlingen.

Se och hör den gärna. Liksom deras musikvideo, om ni inte har sett den förut.
---------------------------------------------------------------
TILLÄGG
Texten kan läsas här.

onsdag 16 maj 2018

Jag vill ha regn

I tidningarna kan man fortfarande läsa saker som "glad nyhet - rekordvärmen kan vara tio dar till", numera då och då paradoxalt uppblandade med varningar att äldre personer ska akta sig, rekordvärmen kan vara potentiellt dödlig för dem...

Jag undrar hur länge det har funnits likhetstecken mellan å ena sidan begreppet "vackert väder" å andra sidan ordet "varmt" (och för den delen också ordet "ljust") i det allmänna medvetandet.

Det kommer väl att få finnas kvar ett bit till in i den globala uppvärmningen. Sedan blir det nog efter ett tag helt annorlunda.

Den långvariga, tryckande och ovanligt tidiga värmeperioden påverkar mig nu rent fysiskt, med illamående och huvudvärk. Jag hoppas att den försvinner så snabbt som möjligt.

Och lyssna gärna på Tages "Every raindrop means a lot" ...

Argument mot Hans Rosling

Jag har nästan inte läst något av Hans Rosling, men har fått uppfattningen att han är hyllad, och nästan blivit lite av en helig ko.

Han sägs representera "fakta" emot alla de som motsätter sig sådana. Det är ju i så fall utmärkt, om det nu är så, men när man får reda på att han säger att det blir bättre och bättre i världen blir i alla fall jag automatiskt misstänksam.

Den marxistiske ekonomen Michael Roberts tar upp Roslings av så många hyllade bok Factfulness, i ett inlägg här .

Jag har inte läst Factfulness, men de aspekter av den som Roberts tar upp, känner jag ju igen från beskrivningar i andra media. Så kritiken mot denna ack så hyllade bok verkar i hög grad vara angelägen.

måndag 14 maj 2018

Partenogenes

Skulle det rent teoretiskt kunna finnas en värld utan män? Eller mer exakt - skulle släktet Homo Sapiens kunna fortplanta sig partenogenetiskt? Därom tvista de lärde.

Jag kom att tänka på frågan efter att jag på Facebook hade länkat till en artikel, som visade att korrelationen mellan män och brottslighet var mycket större än korrelationen mellan invandrare och brottslighet - och som förklarade att medan inget tyder på att brottsligheten skulle minska nämnvärt om alla invandare utvisades, skulle den tveklöst minska om alla män utvisades.

På detta kom en kommentar som slog fast att om det inte fanns några män skulle mänskligheten gå under. Jag svarade att förslaget förstås inte var menat att tas bokstavligt, och att även oavsett detta, det dessutom endast gick ut på att männen  skulle lämna Sverige, inte att det skulle försvinna...

Men sedan kom jag att tänka lite mer på själva frågeställningen.

Partenogenes (att honan kan få avkomma utan sexuell reproduktion) förekommer - så vitt man vet - inte hos däggdjur - men hos många andra djurarter. Hos några sker det parallellt med sexuell befruktning  - men hos många sker det endast partenogenetiskt. Hos de senare finns helt enkelt inga hanar.

En fascinerande sak är att det finns djurarter utan hanar där det ändå finns parning - mellan honorna.  Trots att det i dessa fall vare sig sker befruktning eller inseminering , produceras då en sorts hormoner som ger högre fruktsamhet.

Jag har känt till ordet partenogenes  mer än 30 år  och vetat vad det betyder - men att det finns så många arter som tillämpar detta har jag inte fattat förrän i går kväll, då jag plötsligt fick ett infall att kolla ordet på svenska och engelska Wikipedia.

Det blev faktiskt en mycket intressant  läsning.

Frågan om partenogenes skulle kunna uppkomma bland människor är tills vidare obesvarad. Det har faktiskt funnits forskare som hävdat att detta redan skulle kunna ha förekommit i enstaka fall, men det ser ut att vara en ganska så ovanlig minoritetsståndpunkt.
-------------------------------
TILLÄGG
Se också "Många vittnar om jungfrufödslar".

lördag 12 maj 2018

Då hände det saker

Svenska Dagbladets första nyhetssida idag för 50 år sedan- 12 maj 1968. (Första sidan bestod endast av annonser fram till september 1970.)

Fransk kris efter kravaller
Värsta striderna sedan 1944
Seger för studenterna i Paris

fredag 11 maj 2018

"Statens aptit"

Svenska Dagbladets ledare idag oroar sig under rubriken '”Statens aptit” för statens växande ekonomiska roll.

”Aptiten växer medan man äter, säger man, och det tycks då verkligen besanna sig i fråga om statens lust att utvidga sin ekonomiska verksamhet, Just under allra sista tiden har vi fått skåda en rad av förslag från statens affärsverk till övertagande av privata företag. Vattenfallstyrelsen vill utvidga sitt kraftnät och stärka sin monopolställning genom köp av olika kraftstationer.

Telegrafstyrelsen vill lägga under sig det enskilda telefonnätet i Stockholm och sålunda göra av sig med sin enda återstående konkurrent. Och nu senast kommer järnvägsstyrelsen och vill ta för sig hela det svenska privatbanenätet eller åtminstone en huvuddel därav.

Samtidigt väcker finansministern till liv den sedan gammalt inom vissa riksdagskretsar närda önskan om en utvidgning av riksbankens verksamhet genom konkurrens med privatbankerna på inlåningens område och frågan om upprättandet av en särskild statens affärsbank är anförtrodd åt en kommitté.”


Det säger sig självt att SvDs ledare kraftigt ogillar detta. Den säger bland annat att de inte på något sätt är bevisat att staten kan sköta sådan verksamhet bättre än privata intressen.

Det bör förstås tilläggas att det handlar om idag för 100 år sedan - den 11 maj 1918.

Om SvD:s redaktörer hade haft en ovanligt effektiv kristallkula, eller på något annat sätt förvärvat prekognitiv förmåga, skulle de till sin glädje ha kunnat upptäcka att statens aptit i alla fall började minska ca 70 år senare och att den efter hundra år sjunkit till en närmast anorektisk nivå.