Vill gärna rekommendera detta tankeväckande inlägg om försvunna barn på bloggen Så tänker Anna Lundin.
Läs det gärna!
Det tillhör nog avdelningen nedtystat sunt förnuft. Ämnet hon skriver om är milt sagt viktigt, och hennes reflektioner omkring är ju så oerhört självklara.
Barn kan födas utan att det registreras, barn kan föras över gränser utan att det märks, och - som sagt - flyktingbarn kan försvinna utan att de ansvariga höjer ett ögonbryn. Detta är självklara - men obekväma - sanningar som de större media aldrig vågade andas om efter den veritabla hetskampanj mot två utsatta flickor i Södertälje och Umeå som inleddes 1993.
Men den typen av förnuftiga, men i sig närmast självklara, tankar omkring ett ämne som borde ses som oerhört viktigt hör vi annars nästan aldrig. Man kan fråga sig varför.
söndagen den 19:e maj 2013
torsdagen den 16:e maj 2013
Dixie Chicks om George W Bush - och om kvinnomisshandel
Alldeles nyligen upptäckte jag en intressant amerikansk tjejgrupp som heter "Dixie Chicks". Jag hade hört något vag om dem förut, men så stötte jag på en intressant artikel i SvD Kultur.
Dixie Chicks var en countrygrupp som hade gjort en lysande karriär. Så råkade de uttala sig negativt om George W Bush under Irakkriget 2003, och karriären krossades.
De började bojkottas av alla countrykanaler i USA, och skivförsäljningen sjunk som en sten. Men istället för att reparera skadan genom att be om ursäkt hade de modet att tvärtom gå längre. De började mer och mer distansera sig från den reaktionära countrymiljön och radikaliserades än mer.
Läs gärna artikeln - den är mycket intressant.
Nu kan man faktiskt se även på flera av de låtar de gjorde före 2003 att de inte var ett mainstream countryband.
Låten Goodbye Earl från 2000 har en stämning som påminner lite som Dirty Weekend .
Den handlar om en kvinna som misshandlas av sin man. Hon får slutligen modet att skilja sig men han förföljer henne, bryter mot alla besöksförbud, och fortsätter att slå henne. Så hon och en vänninna beslutar sig för att göra slut på honom för gott.
Det lyckas de med, med resultatet att han efter ett tag blir "a missing person, who nobody missed at all"...
Det passar ju inte in i den vanligtvis så naiva heterosexuella romantiken i countrygenren. På något sätt blir man inte förvånad över brytningen med countrymiljön 2003.
Jag gillar faktiskt countrymusik, helt medveten om att miljön runt denna genre i USA är något av det mest unket reaktionära man kan tänka sig.
Så jag måste säga att jag tycker att Dixie Chicks slutliga ställningstagande var beundransvärt....
Dixie Chicks var en countrygrupp som hade gjort en lysande karriär. Så råkade de uttala sig negativt om George W Bush under Irakkriget 2003, och karriären krossades.
De började bojkottas av alla countrykanaler i USA, och skivförsäljningen sjunk som en sten. Men istället för att reparera skadan genom att be om ursäkt hade de modet att tvärtom gå längre. De började mer och mer distansera sig från den reaktionära countrymiljön och radikaliserades än mer.
Läs gärna artikeln - den är mycket intressant.
Nu kan man faktiskt se även på flera av de låtar de gjorde före 2003 att de inte var ett mainstream countryband.
Låten Goodbye Earl från 2000 har en stämning som påminner lite som Dirty Weekend .
Den handlar om en kvinna som misshandlas av sin man. Hon får slutligen modet att skilja sig men han förföljer henne, bryter mot alla besöksförbud, och fortsätter att slå henne. Så hon och en vänninna beslutar sig för att göra slut på honom för gott.
Det lyckas de med, med resultatet att han efter ett tag blir "a missing person, who nobody missed at all"...
Det passar ju inte in i den vanligtvis så naiva heterosexuella romantiken i countrygenren. På något sätt blir man inte förvånad över brytningen med countrymiljön 2003.
Jag gillar faktiskt countrymusik, helt medveten om att miljön runt denna genre i USA är något av det mest unket reaktionära man kan tänka sig.
Så jag måste säga att jag tycker att Dixie Chicks slutliga ställningstagande var beundransvärt....
tisdagen den 14:e maj 2013
PAS-förespråkare som medvetna förövarförsvarare
Efter att ha tagit del av (ännu) ett fall där ett barn av polis hämtas till en pappa hon är livrädd för står en sak mer klar än någonsin. Trots att medvetenheten ökat om att barn utsätts för övergrepp, rent abstrakt, och trots att toleransen mot öppet fysiskt våld mot barn minskat etc. etc. har inte barn i praktiken en starkare ställning mot förövare idag än på exempelvis femtiotalet.
En av de främsta orsakerna till detta är den dogmatiska strävan efter gemensam vårdnad, som backas upp av pseudodiagnosen PAS.. Om det ruttna i detta har skrivits mycket, och jag har inte så mycket att tillägga.
Mer än att man bör kalla en katt för en katt. De personer som aktivt arbetat för att sprida denna praxis är huvudsakligen av två typer. Dels de som i största allmänhet är helt empatilösa inför barns behov. Det gäller periferin - cyniska jurister, cyniska socialsekreterare etc. - personer som skulle stoppas för alltid om det krävdes ett empatitest för att få ta beslut som gäller barn.
Men för den allra hårdaste kärnan - de som verkligen satt sig in i fall efter fall efter fall efter fall - och ändå driver denna linje och skriker sig heta om PAS -. handlar det om något etter värre. Den enda förklaringen är att den överväldigande majoriteten av dessa är medvetna förövarförsvarare.
Vad menar jag med det? Jag menar att det handlar om personer som vet om att barn utsätts för mer övergrepp genom det system de arbetar för - och inte bara i största allmänhet struntar i det. Utan vill att det ska vara så. Därför att de antingen är förövare själva, eller sympatiserar med dessa. Och vars medvetna önskan är ett samhälle där i praktiken alla hinder för att begå övergrepp mot barn har försvunnit.
De vill medvetet ha ett samhälle där ingen kommer att hjälpa förtvivlade barn som berättar om övergrepp. Jag upprepar - medvetet.
Förr eller senare hoppas jag att de får vad de förtjänar - om inte i detta liv så på något annat plan. Men det hjälper inte de barn som drabbas idag.
I ett sunt samhälle skulle alla dessa personer buggas, deras telefoner avlyssnas och deras datorer genomsökas. Och polisen skulle följa vartenda steg de tog.
Om detta konsekvent skedde i vår del av världen är jag fullständigt säker på att saker skulle avslöjas som skulle få alla hittillsvarande avslöjanden om förövarnätverk och övergrepp mot barn att förblekna...
PS. Denna blogg är förhandsmodererad och jag kommer inte att ta in kommentarer från papparättsaktivister under detta inlägg.
En av de främsta orsakerna till detta är den dogmatiska strävan efter gemensam vårdnad, som backas upp av pseudodiagnosen PAS.. Om det ruttna i detta har skrivits mycket, och jag har inte så mycket att tillägga.
Mer än att man bör kalla en katt för en katt. De personer som aktivt arbetat för att sprida denna praxis är huvudsakligen av två typer. Dels de som i största allmänhet är helt empatilösa inför barns behov. Det gäller periferin - cyniska jurister, cyniska socialsekreterare etc. - personer som skulle stoppas för alltid om det krävdes ett empatitest för att få ta beslut som gäller barn.
Men för den allra hårdaste kärnan - de som verkligen satt sig in i fall efter fall efter fall efter fall - och ändå driver denna linje och skriker sig heta om PAS -. handlar det om något etter värre. Den enda förklaringen är att den överväldigande majoriteten av dessa är medvetna förövarförsvarare.
Vad menar jag med det? Jag menar att det handlar om personer som vet om att barn utsätts för mer övergrepp genom det system de arbetar för - och inte bara i största allmänhet struntar i det. Utan vill att det ska vara så. Därför att de antingen är förövare själva, eller sympatiserar med dessa. Och vars medvetna önskan är ett samhälle där i praktiken alla hinder för att begå övergrepp mot barn har försvunnit.
De vill medvetet ha ett samhälle där ingen kommer att hjälpa förtvivlade barn som berättar om övergrepp. Jag upprepar - medvetet.
Förr eller senare hoppas jag att de får vad de förtjänar - om inte i detta liv så på något annat plan. Men det hjälper inte de barn som drabbas idag.
I ett sunt samhälle skulle alla dessa personer buggas, deras telefoner avlyssnas och deras datorer genomsökas. Och polisen skulle följa vartenda steg de tog.
Om detta konsekvent skedde i vår del av världen är jag fullständigt säker på att saker skulle avslöjas som skulle få alla hittillsvarande avslöjanden om förövarnätverk och övergrepp mot barn att förblekna...
PS. Denna blogg är förhandsmodererad och jag kommer inte att ta in kommentarer från papparättsaktivister under detta inlägg.
måndagen den 13:e maj 2013
...ett sånt besvär man har....
Den här sången sjöng vi i "lekskolan" (en variant av förskola ) när jag fem-sex år. Det är en av de barnvisor som jag minns bäst.
Lägg märke till fjärde versen! Idag känns det nästan ofattbart att det var sånt man sjöng för och med barn i slutet av femtio - och början av sextiotalet!
Ungefär fem år senare verkar fjärde versen mer eller mindre ha försvunnit i praktiken. Men i förskolan i Gubbängen 1960-61 sjöngs den definitivt. Jag minns den mycket väl.
I en sång som denna lärde sig barnen att våld var lika med kärlek. Jag ryser nu när jag läser den. Men när jag var barn sågs alltså en sådan sång som helt OK...
GODDAG MIN FRU.
God dag, min fru, jag ser min fru, ni lillan har i famnen
O ja, min fru, o ja min fru, jag vaggar henne nu
Oj oj oj oj oj oj ett sånt besvär man har att vagga och vyssa och vyssa lillan sin
God dag, min fru, jag ser min fru, ni lillan har i famnen
O ja, min fru, o ja min fru, jag tvättar henne nu
Oj oj oj oj oj oj ett sånt besvär man har att tvätta och tvätta och tvätta lillan sin
God dag, min fru, jag ser min fru, ni lillan har i famnen
O ja, min fru, o ja min fru, jag matar henne nu
Oj oj oj oj oj oj ett sånt besvär man har att mata och mata och mata lillan sin
God dag, min fru, jag ser min fru, ni lillan har i famnen
O ja, min fru, o ja min fru, jag smäller henne nu
Oj oj oj oj oj oj ett sånt besvär man har att smälla och smälla och smälla lillan sin
God dag, min fru, jag ser min fru, ni lillan har i famnen
O ja min fru, men snart min fru, så lär hon sig att gå
Oj oj oj oj oj oj ett sånt besvär man har att lära och lära och lära lillan sin
God dag min fru, men säj mig nu, nog blir Ni trött på lillan?
O nej min fru, onej min fru, nej aldrig i min dar.
Ni ser ju, ni ser ju att visst besvär man har
men lillan hon är ju det käraste jag har.
Om det sekretessbelagda sexnätverket
Under denna titel skriver My Vingren i Feministiskt Perspektiv om en aktuell motsvarighet till bordellhärvan 1976: nätverket runt den sexbrottsdömde polischefen i Uppsala.
Och, ja, mörkläggningen är lika massiv nu som då. Är det någon som blir förvånad?
Och, ja, mörkläggningen är lika massiv nu som då. Är det någon som blir förvånad?
Äventyr i Karlskrona
Precis den här natten för 29 år sedan (1984) sov jag helt ensam på järnvägsstationen i Karlskrona. Jag hade slagit sönder ett fönster och klättrat in där för att sova. Varför i allsina dar gjorde jag nu det?
Jag åkte runt i Norden på ett Nordturistkort. På den tiden kunde man med ett sådant åka tåg i alla nordiska länder - utom Island, förstås - i 21 dagar. Precis vart man ville. Jag hade köpt det den 29 april och hade redan åkt runt i Finland och Norge.
Så hade jag denna lördagskväll den 12 maj kommit till Karlskrona. När jag kom dit upptäckte jag att jag hade gjort ett litet misstag. Sista tåget från Karlskrona hade redan gått. Vad skulle jag göra?
Det började mörkna och på stan åkte raggare runt i sina bilar. Det verkade inte tryggt. Jag gick till torget och där stod den berömda statyn av Karl den elfte. Jag hade läst Selma Lagerlöf och mindes berättelsen om hur statyn på natten hade vaknat till liv och börjat jaga Nils Holgersson. Det gjorde mig inte bättre till mods.
Jag hade inga pengar för att sova på något hotell. Så jag gick till en polisstation och berättade om min situation. Och bad att få vara där över natten. Det fick jag inte. Då blev jag riktigt sur och sa att jag kanske skulle bli desperat och slå sönder ett fönster nånstans. - Det kommer att bli dyrt, blev svaret.
Jag gick tillbaks till stationen. Där träffade jag en man som jobbade för SJ. Jag berättade om min situation och vad jag hade sagt till poliserna om att slå sönder ett fönster. - Det är tragiskt att det ska bli så, var hans kommentar.
Mannen försvann och jag ställde mig på stationens "baksida". På andra sidan fanns raggarna. Jag letade reda på en stor sten och kastade den mot ett fönster i stationen. Det gick sönder.
Jag plockade ut glasskärvorna och klättrade in. Raggarna måste ha hört ljudet för de tittade intresserade in från andra sidan. Men det var mörkt inne i stationen och de såg inget.
Jag lade mig på en bänk för att sova. Men den kalla vårluften strömmande in genom fönstret och jag frös. Då satte jag upp värmen på alla element på stationen på max, och snart blev det riktigt varmt.
Jag vaknade ett tag efter att solen stigit upp. Jag klättrade ut genom fönstret för att jag inte skulle vara kvar när personalen kom igen. Jag gick runt på stan tills jag hittade en olåst ytterdörr till ett hyreshus. Jag satte mig i trapphuset och väntade.
Efter ett tag gick jag tillbaks till stationen. Där stod flera polisbilar. Jag insåg att det inte var någon bra idé att gå till stationen så länge de var kvar. Så jag gick runt i stan någon timme till.
När jag kom tillbaks hade poliserna åkt och första morgontåget skulle snart gå. Jag gick ut på perrongen och gick på tåget. Konduktören kom fram och skulle kolla biljetten. Jag hade ju ett Nordturistkort och det var ganska så slitet efter att ha legat i mina fickor i 13 dar. Jag sa något generat att det ju var "sönderfallande". Konduktören tittade mycket menande på mig och sa, mycket långsamt och med en stark betoning - "SÖNDER". På något sätt verkade han ha fattat att det var jag som hade slagit sönder rutan. Men han lät mig åka och tillkallade inte polisen.
Nej, det blev inte dyrt för mig att slå sönder den rutan. Man kanske kan säga att jag hade en ganska så förvånande tur...
söndagen den 12:e maj 2013
När Angela Merkel var för demokratisk socialism
Jag visste inte att jag och Angela Merkel hade något gemensamt. Mer än allmänna saker som exempelvis att vi båda är av släktet Homo Sapiens och tillhör den indoeuropeiska språkgruppen.
Men nu verkar det vara så att vi båda 1989 hade samma åsikter om Tysklands återförening. Då var hon inte för återföreningen - hon förespråkade istället en demokratisk socialism i ett självständigt Östtyskland.
Skillnaden mellan henne och mig är förstås att jag fortfarande anser att det hade varit det bästa alternativet, medan hon nog snabbt insåg att det inte var en åsikt man kunde göra karriär på i ett återförenat kapitalistiskt Tyskland.
Möjligen hade hon kunnat bli en ledande aktivist i det reformerade kommunistpartiets efterföljare Die Linke - istället för att bli den förbundskansler som sätter skräck i Europas fattiga länder (och den högste ansvariga i ett samhällssystem som har skapat fattigdom, arbetslöshet och otrygghet hos stora delar av befolkningen i det gamla DDR).
Hennes eftermäle skulle förstås bli mycket trevligare om hon hade valt det förra.
Men nu verkar det vara så att vi båda 1989 hade samma åsikter om Tysklands återförening. Då var hon inte för återföreningen - hon förespråkade istället en demokratisk socialism i ett självständigt Östtyskland.
Skillnaden mellan henne och mig är förstås att jag fortfarande anser att det hade varit det bästa alternativet, medan hon nog snabbt insåg att det inte var en åsikt man kunde göra karriär på i ett återförenat kapitalistiskt Tyskland.
Möjligen hade hon kunnat bli en ledande aktivist i det reformerade kommunistpartiets efterföljare Die Linke - istället för att bli den förbundskansler som sätter skräck i Europas fattiga länder (och den högste ansvariga i ett samhällssystem som har skapat fattigdom, arbetslöshet och otrygghet hos stora delar av befolkningen i det gamla DDR).
Hennes eftermäle skulle förstås bli mycket trevligare om hon hade valt det förra.
fredagen den 10:e maj 2013
En ohederlig metod
Läste för ett tag sedan ut en bok som av många betraktas som standardverket om Wiccas, eller den nyhedniska häxrörelsens, historia. Det är en bok som har ett mycket bra rykte, som får lovord nästan överallt. Men jag fann den till stor del ganska olustig.
Den heter The Triumph of the Moon: a history of modern pagan witchcraft och författaren heter Ronald Hutton. Den kom ut 1999. Jag har den i en pocketupplaga från 2001.
Den bygger på en mycket grundlig forskning, ja. Den är förmodligen den mest gedigna genomgången av denna rörelses historia, ja, Men finns något i den som hela tiden gör mig illa berörd.
På sätt och vis exemplifierar den en typ av akademisk genre som de senare åren har blivit mycket vanlig. Nämligen att på ett subtilt sätt försöka desarmera åsikter man inte gillar genom att i sin historieskrivning betona de dolda (eller helt öppna) agendor som deras förespråkare har eller hade, eller påstås ha eller haft. Och kombinera detta genom att med en lätt ironisk touche antyda att deras åsikter kanske därför inte var så helt och hållet vetenskapliga.
Denna metod använder Hutton i sn bok nästan konsekvent på författare som företrätt två typer av åsikter - som han uppenbarligen ogillar. .För det första de som använts av den framväxande wicca-rörelssn för att motivera sina egna anspråk. Det handlar här dels om teorier om förpatriakala samhällen och förhistorisk gudinnetro. Dels om teorier om att det funnit rester av "hedendom" kvar efter att Europa kristnades, och att det därför kan finnas ett korn av sanning i wicccas anspråk på att ha förkristna rötter.
För det andra de som argumenterat för att det vid sidan om de "snälla" magiska grupperna under 1900-talet har finnits andra, mer mörkernagiska och "satanistiska" sådana, som i vissa fall kombinerade sin mörkermagiska praktik med olika typer av övergrepp och/eller våldsdåd.
Båda dessa typer av åsikter presenteras genomgående av Hutton som att det egentligen handlar om en typ av folklore, som sansade och balanserade forskare (som Hutton själv) har tagit helt avstånd från. Så Hutton ägnar en hel del tid åt att diskutera de personer som drivit åsikterna, På en rad mer eller mindre subtila (och nästan alltid språkligt eleganta!) sätt, målar Hutton upp bilden av personer som drivs av udda motiv och önskningar, och som tyvärr låter dessa stå i vägen för ett mer myktert vetenskapligt synsätt.
Det hela är förrädiskt. Läsare som exempelvis inte tagit del av Carlo Ginzburgs forskning om Benandanti, eller Marija Gimbutas och hennes skolas publikationer, riskerar att snabbt avfärda dem som en del av en närmast esoterisk och fantasifull strömning, som egentligen aldrig haft några rimliga belägg för sina åsikter.
På samma sätt kommer de att riskera att snabbt, alltför snabbt, automatiskt avfärda alla som berättat om existensen av satanistiska och kvasisatanistiska avarter som fantasifulla paranoiker - vare sig det nu handlar om berättelserna från en Scotland Yard-chef som Robert Fabian eller en wiccaprästinna som Maxine Sanders.
Huttons åsikter i dessa frågor är väl en majoritetsuppfattning inom den akademiska världen idag. Det ska alltså aldrig ha funnits några samhällen där kvinnor haft en starkare ställning än män, och det har heller inte funnits hedniska strömningar i Europa efter kristnandet. Och alla berättelser om att det vid sidan av de mer livsbejakande positiva häxgrupperna under 1900-talet (eller tidigare) funnits mer kusliga grupper ska likaså ses som myter.
Genomgående får inte läsarna på något mer seriöst sätt ta del av argumenten för de åsikter som Hutton avfärdar. Man får en kort, lite karikatyrartad, sammanfattning - och denna kombineras mycket ofta med biografiska och andra detaljer som ska få läsarna att "förstå" varför någon kunde tycka något så uppenbart felaktigt.
Det hela sker som sagt mycket subtilt, mycket elegant, - och många inser nog inte riktigt hur Huttons manipulationsteknik fungerar.
Men ibland är det inte riktigt lika subtilt. Det värsta exemplet är nog Huttons behandling av Robert Graves. på sidan 188 till 193. Graves förespråkade åsikten att det hade funnits ett förhistoriskt matriarkat, och gav bland annat uttryck för den i sin uppmärksammade bok The White Goddess från 1949 . I fallet Graves nöjer sig inte Hutton med sina vanliga mer eller mindre subtila insinuationer, utan han drämmer till med storsläggan.
På sidorna 191 och 192 får läsarna reda på att Graves var en "intensiv masochist" (sidan 191) som hade haft en dominerande och tyrannisk mor, och sedan gifte sig med en dominerande och tyrannisk fru. Efter detta fick den olycksalige mannen det dessutom ihop det med en dominerande och tyrannisk älskarinna.
Vi får också redan på att Gtraves första fru var en "uttalad feminist" (s. 192) och Hutton menar att de inte var någon tillfällighet att Graves först började föra fram åsikten om existensen av ett förhistoriskt matriarkat under tiden han var gift med henne...
Är detta sant? Jag har ingen aning. Är det relevant för bokens ämne? Det kan ju diskuteras.
Men det som stör mig mest är detta. Medan åsikter som Hutton ogillar hela tiden ska "förklaras" utifrån psykologiska, sociologiska och andra sammanhang behandlas underförstått de motsatta "akademiskt korrekta" åsikterna som så sansade och vetenskapliga att de inte behöver någon ytterligare förklaring. Läsaren kommer att se dessa som "vetenskapens syn" - som inte är i behov av någon analys av förespråkarnas motiv.
Hutton skriver alltså om Robert Graves sexualitet och psyke. För att "förklara" dennes åsikter om matriarkat. Vad skulle man måhända kunna få fram om man rotade lite i sexualliv och psyke hos de som aggressivt drivit linjen att män alltid haft makten i alla samhällen och att "matriarkat" alltid varit en myt? Har någon tänkt på att undersöka sexuallivet hos Robin Fox, antropologen som sida efter sida närmast vällustigt frossade i mansdominerade släktskapssystem i "primitiva" samhällen men som förfärat beskrev idén om att det någonsin funnits samhällen där maktförhållandena var de motsatta - som "kuslig". Eller hos den mer kände Claude Levi-Strauss, som ständigt och jämt lika vällustigt upprepade sitt mantra - att all civilisation kännetecknas av att grupper av män utbyter kvinnor med varandra?
Jag misstänker att det skulle bli ett ramaskri om någon skulle göra något sådant. Det skulle nog ses som ett övertramp - och ett kränkande av mycket ansedda forskares personliga integritet. Men om man väl har sagt att man tror att de har funnits ett matriarkat är väl allt tillåtet...
Metoden hos Hutton har vissa likheter med hur "anti-satanism" behandlas i böcker som Satanism Scare eller Satanic Panic eller hur "matriarkalism" behandlas i Cynthia Ellers bok The myth of matriarchal prehistory. Eftersom de sociologiska och psykologiska förklaringarna i sådana böcker alltid riktas åt ett håll - mot de åsikter som författaren/författarna ogillar - är det en djupt ohederlig metod. Och en djupt ohederlig genre.
Den heter The Triumph of the Moon: a history of modern pagan witchcraft och författaren heter Ronald Hutton. Den kom ut 1999. Jag har den i en pocketupplaga från 2001.
Den bygger på en mycket grundlig forskning, ja. Den är förmodligen den mest gedigna genomgången av denna rörelses historia, ja, Men finns något i den som hela tiden gör mig illa berörd.
På sätt och vis exemplifierar den en typ av akademisk genre som de senare åren har blivit mycket vanlig. Nämligen att på ett subtilt sätt försöka desarmera åsikter man inte gillar genom att i sin historieskrivning betona de dolda (eller helt öppna) agendor som deras förespråkare har eller hade, eller påstås ha eller haft. Och kombinera detta genom att med en lätt ironisk touche antyda att deras åsikter kanske därför inte var så helt och hållet vetenskapliga.
Denna metod använder Hutton i sn bok nästan konsekvent på författare som företrätt två typer av åsikter - som han uppenbarligen ogillar. .För det första de som använts av den framväxande wicca-rörelssn för att motivera sina egna anspråk. Det handlar här dels om teorier om förpatriakala samhällen och förhistorisk gudinnetro. Dels om teorier om att det funnit rester av "hedendom" kvar efter att Europa kristnades, och att det därför kan finnas ett korn av sanning i wicccas anspråk på att ha förkristna rötter.
För det andra de som argumenterat för att det vid sidan om de "snälla" magiska grupperna under 1900-talet har finnits andra, mer mörkernagiska och "satanistiska" sådana, som i vissa fall kombinerade sin mörkermagiska praktik med olika typer av övergrepp och/eller våldsdåd.
Båda dessa typer av åsikter presenteras genomgående av Hutton som att det egentligen handlar om en typ av folklore, som sansade och balanserade forskare (som Hutton själv) har tagit helt avstånd från. Så Hutton ägnar en hel del tid åt att diskutera de personer som drivit åsikterna, På en rad mer eller mindre subtila (och nästan alltid språkligt eleganta!) sätt, målar Hutton upp bilden av personer som drivs av udda motiv och önskningar, och som tyvärr låter dessa stå i vägen för ett mer myktert vetenskapligt synsätt.
Det hela är förrädiskt. Läsare som exempelvis inte tagit del av Carlo Ginzburgs forskning om Benandanti, eller Marija Gimbutas och hennes skolas publikationer, riskerar att snabbt avfärda dem som en del av en närmast esoterisk och fantasifull strömning, som egentligen aldrig haft några rimliga belägg för sina åsikter.
På samma sätt kommer de att riskera att snabbt, alltför snabbt, automatiskt avfärda alla som berättat om existensen av satanistiska och kvasisatanistiska avarter som fantasifulla paranoiker - vare sig det nu handlar om berättelserna från en Scotland Yard-chef som Robert Fabian eller en wiccaprästinna som Maxine Sanders.
Huttons åsikter i dessa frågor är väl en majoritetsuppfattning inom den akademiska världen idag. Det ska alltså aldrig ha funnits några samhällen där kvinnor haft en starkare ställning än män, och det har heller inte funnits hedniska strömningar i Europa efter kristnandet. Och alla berättelser om att det vid sidan av de mer livsbejakande positiva häxgrupperna under 1900-talet (eller tidigare) funnits mer kusliga grupper ska likaså ses som myter.
Genomgående får inte läsarna på något mer seriöst sätt ta del av argumenten för de åsikter som Hutton avfärdar. Man får en kort, lite karikatyrartad, sammanfattning - och denna kombineras mycket ofta med biografiska och andra detaljer som ska få läsarna att "förstå" varför någon kunde tycka något så uppenbart felaktigt.
Det hela sker som sagt mycket subtilt, mycket elegant, - och många inser nog inte riktigt hur Huttons manipulationsteknik fungerar.
Men ibland är det inte riktigt lika subtilt. Det värsta exemplet är nog Huttons behandling av Robert Graves. på sidan 188 till 193. Graves förespråkade åsikten att det hade funnits ett förhistoriskt matriarkat, och gav bland annat uttryck för den i sin uppmärksammade bok The White Goddess från 1949 . I fallet Graves nöjer sig inte Hutton med sina vanliga mer eller mindre subtila insinuationer, utan han drämmer till med storsläggan.
På sidorna 191 och 192 får läsarna reda på att Graves var en "intensiv masochist" (sidan 191) som hade haft en dominerande och tyrannisk mor, och sedan gifte sig med en dominerande och tyrannisk fru. Efter detta fick den olycksalige mannen det dessutom ihop det med en dominerande och tyrannisk älskarinna.
Vi får också redan på att Gtraves första fru var en "uttalad feminist" (s. 192) och Hutton menar att de inte var någon tillfällighet att Graves först började föra fram åsikten om existensen av ett förhistoriskt matriarkat under tiden han var gift med henne...
Är detta sant? Jag har ingen aning. Är det relevant för bokens ämne? Det kan ju diskuteras.
Men det som stör mig mest är detta. Medan åsikter som Hutton ogillar hela tiden ska "förklaras" utifrån psykologiska, sociologiska och andra sammanhang behandlas underförstått de motsatta "akademiskt korrekta" åsikterna som så sansade och vetenskapliga att de inte behöver någon ytterligare förklaring. Läsaren kommer att se dessa som "vetenskapens syn" - som inte är i behov av någon analys av förespråkarnas motiv.
Hutton skriver alltså om Robert Graves sexualitet och psyke. För att "förklara" dennes åsikter om matriarkat. Vad skulle man måhända kunna få fram om man rotade lite i sexualliv och psyke hos de som aggressivt drivit linjen att män alltid haft makten i alla samhällen och att "matriarkat" alltid varit en myt? Har någon tänkt på att undersöka sexuallivet hos Robin Fox, antropologen som sida efter sida närmast vällustigt frossade i mansdominerade släktskapssystem i "primitiva" samhällen men som förfärat beskrev idén om att det någonsin funnits samhällen där maktförhållandena var de motsatta - som "kuslig". Eller hos den mer kände Claude Levi-Strauss, som ständigt och jämt lika vällustigt upprepade sitt mantra - att all civilisation kännetecknas av att grupper av män utbyter kvinnor med varandra?
Jag misstänker att det skulle bli ett ramaskri om någon skulle göra något sådant. Det skulle nog ses som ett övertramp - och ett kränkande av mycket ansedda forskares personliga integritet. Men om man väl har sagt att man tror att de har funnits ett matriarkat är väl allt tillåtet...
Metoden hos Hutton har vissa likheter med hur "anti-satanism" behandlas i böcker som Satanism Scare eller Satanic Panic eller hur "matriarkalism" behandlas i Cynthia Ellers bok The myth of matriarchal prehistory. Eftersom de sociologiska och psykologiska förklaringarna i sådana böcker alltid riktas åt ett håll - mot de åsikter som författaren/författarna ogillar - är det en djupt ohederlig metod. Och en djupt ohederlig genre.
onsdagen den 8:e maj 2013
Är satanister aldrig onda?
Till och från hamnar jag i diskussioner om Södertäljefallet. Där får jag ofta påpeka att detta fall från början av 90-talet, inte på något sätt handlade om "satanism". Det handlade om en flicka som bland annat berättade hur hon och andra barn sexuellt utnyttjats i gruppsammanhang, och att en del av barnen dödades. Men hon sa inte ett ord om satanism.
Det hindrade inte såväl "motståndare" som "anhängare" att tala om satanism, och ta fallet som ett exempel på anklagelser om "sataniska rituella övergrepp" ("Satanic Ritual Abuse") som var den idiotiska term som ofta användes.
Rätt ska vara rätt. Som jag skrivit tidigare - endast sanningen gynnar kampen mot övergrepp mot barn. Övergrepp som inte har det minsta med "satanism" att göra ska inte beskrivas som satanistiska. Det borde vara självklart.
Men det finns en sak som stör mig i det hela. Och det är att människor har så mycket lättare att tro vad flickan berättade när de väl fattat att hon inte sade något om satanism. Man tycks resonera som så, att eftersom hon inte sade något som satanistiska motiv var hon nog trots allt förnuftig och rationell. Underförstått att hon inte skulle ha varit det om hon hade sagt något om "satanism".
På något sätt är det någonting som är konstigt här. "Satanism" finns bevisligen, och övergrepp mot barn finns också bevisligen. Men på något sätt har det under det senaste årtiondena skapats föreställningen att om man skulle påstås att dessa två saker någonsin skulle kunna sammanfalla är man en stolle, jämförbar med de som tror på snömannen eller Loch Ness-odjuret.
Det är som sagt väldigt konstigt. "Satan" har under 2000 år varit den närmast arketypiska symbolen för ondska i vår kultur. Är det så oerhört konstigt att det i åtminstone ibland skulle kunnas finnas personer som säger sig dyrka denna entitet - som också skulle kunna tänkas begå onda handlingar?
Nej, det är ju inte konstigt,. och satanistiska illdåd har ju också ibland lett till fällande domar - som i detta fall i Finland. Missförstå mig inte. - det finns förvisso en massa beskedliga satanister som förmodligen inte skulle kunna skada en fluga. Det finns ingen anledning att misstänka någon för hemska saker endast för att denne visat sig vara "satanist". Men det är lika mycket fel att automatiskt anta att övergrepp mot barn, aldrig, säger aldrig, skulle kunna ha något med "satanism" ar göra.
Det är intressant att jämföra med katolska kyrkan. Få människor verkar tycka att det är konstigt att katolska präster har begått övergrepp. Det verkar nästan som om många tycker att det snarare verkar självklart. Ja, jag har till och med någon gång träffat personer som på största allvar tycktes mena att nu hade "papisterna" avslöjat sig!
Katolska kyrkan dyrkar, som bekant, Jesus. En person som sägs ha sagt att ingen som inte är som ett barn kan komma in i Guds rike, och som dessutom sägs ha sagt att man hellre bör hugga av sig sin högra hand om dess existens hotar att leda en till grov synd. Att personer som dyrkar Jesus ändå kan begå övergrepp mot barn förvånar mig inte alls. Övergrepp mot barn begås av människor med alla världsåskådningar.
Övergrepp mot barn begås dessutom med all sannolikhet mycket oftare av "kristna" än av "satanister" - av den enkla anledningen att det finns betydligt fler av de förra än av de senare. Men återigen....
Varför reagerar folk med sådan automatisk misstro om man berättar att det finns människor som utsatts för övergrepp som berättat att förövarna var "satanister"? Med andra ord att de sympatiserade med den figur som under två tusen år i vår kultur har förknippats med egoism och grymhet.
Jag vet att det finns "satanister" som tolkar om satansfiguren och gör den till något som inte har speciellt mycket med ondska att götra. Men ska vi verkligen tro att det gäller alla?
Ska vi alltså tro att om man stöder en lära som den katolska, som säger sig arbeta för kärlek och medkänsla är det hur lätt som helst att ta steget över till att begå övergrepp mot barn? Men om man öppet dyrkar den entitet som redan i Bibeln kallades för en lögnare och mördare kommer man aldrig, aldrig, att kröka ens ett hår på ett barns huvud?
Det är en logik som jag verkligen inte förstår.
Det hindrade inte såväl "motståndare" som "anhängare" att tala om satanism, och ta fallet som ett exempel på anklagelser om "sataniska rituella övergrepp" ("Satanic Ritual Abuse") som var den idiotiska term som ofta användes.
Rätt ska vara rätt. Som jag skrivit tidigare - endast sanningen gynnar kampen mot övergrepp mot barn. Övergrepp som inte har det minsta med "satanism" att göra ska inte beskrivas som satanistiska. Det borde vara självklart.
Men det finns en sak som stör mig i det hela. Och det är att människor har så mycket lättare att tro vad flickan berättade när de väl fattat att hon inte sade något om satanism. Man tycks resonera som så, att eftersom hon inte sade något som satanistiska motiv var hon nog trots allt förnuftig och rationell. Underförstått att hon inte skulle ha varit det om hon hade sagt något om "satanism".
På något sätt är det någonting som är konstigt här. "Satanism" finns bevisligen, och övergrepp mot barn finns också bevisligen. Men på något sätt har det under det senaste årtiondena skapats föreställningen att om man skulle påstås att dessa två saker någonsin skulle kunna sammanfalla är man en stolle, jämförbar med de som tror på snömannen eller Loch Ness-odjuret.
Det är som sagt väldigt konstigt. "Satan" har under 2000 år varit den närmast arketypiska symbolen för ondska i vår kultur. Är det så oerhört konstigt att det i åtminstone ibland skulle kunnas finnas personer som säger sig dyrka denna entitet - som också skulle kunna tänkas begå onda handlingar?
Nej, det är ju inte konstigt,. och satanistiska illdåd har ju också ibland lett till fällande domar - som i detta fall i Finland. Missförstå mig inte. - det finns förvisso en massa beskedliga satanister som förmodligen inte skulle kunna skada en fluga. Det finns ingen anledning att misstänka någon för hemska saker endast för att denne visat sig vara "satanist". Men det är lika mycket fel att automatiskt anta att övergrepp mot barn, aldrig, säger aldrig, skulle kunna ha något med "satanism" ar göra.
Det är intressant att jämföra med katolska kyrkan. Få människor verkar tycka att det är konstigt att katolska präster har begått övergrepp. Det verkar nästan som om många tycker att det snarare verkar självklart. Ja, jag har till och med någon gång träffat personer som på största allvar tycktes mena att nu hade "papisterna" avslöjat sig!
Katolska kyrkan dyrkar, som bekant, Jesus. En person som sägs ha sagt att ingen som inte är som ett barn kan komma in i Guds rike, och som dessutom sägs ha sagt att man hellre bör hugga av sig sin högra hand om dess existens hotar att leda en till grov synd. Att personer som dyrkar Jesus ändå kan begå övergrepp mot barn förvånar mig inte alls. Övergrepp mot barn begås av människor med alla världsåskådningar.
Övergrepp mot barn begås dessutom med all sannolikhet mycket oftare av "kristna" än av "satanister" - av den enkla anledningen att det finns betydligt fler av de förra än av de senare. Men återigen....
Varför reagerar folk med sådan automatisk misstro om man berättar att det finns människor som utsatts för övergrepp som berättat att förövarna var "satanister"? Med andra ord att de sympatiserade med den figur som under två tusen år i vår kultur har förknippats med egoism och grymhet.
Jag vet att det finns "satanister" som tolkar om satansfiguren och gör den till något som inte har speciellt mycket med ondska att götra. Men ska vi verkligen tro att det gäller alla?
Ska vi alltså tro att om man stöder en lära som den katolska, som säger sig arbeta för kärlek och medkänsla är det hur lätt som helst att ta steget över till att begå övergrepp mot barn? Men om man öppet dyrkar den entitet som redan i Bibeln kallades för en lögnare och mördare kommer man aldrig, aldrig, att kröka ens ett hår på ett barns huvud?
Det är en logik som jag verkligen inte förstår.
fredagen den 3:e maj 2013
Jag fyller inte år denna månad
Men det hindrade inte Phone House att för några timmar sedan skicka mig ett SMS där det stod just att eftersom jag fyller år denna månad så bjuder de på 100 kronor - under förutsättning att jag handlar för mer än 500 kronor i deras butiker.
Konkurrensen mellan företagen i telekombranchen leder till de märkllgaste saker. Det är inte ovanligt att människor som sagt nej till att köpa produkter och abonnemang får den ena efter efter den andra fakturan där de krävs att betala för just det som de sagt nej till.
Förstatliga hela telekomsektorn - återinför ett enda samhälleligt ägt Televerk!
Konkurrensen mellan företagen i telekombranchen leder till de märkllgaste saker. Det är inte ovanligt att människor som sagt nej till att köpa produkter och abonnemang får den ena efter efter den andra fakturan där de krävs att betala för just det som de sagt nej till.
Förstatliga hela telekomsektorn - återinför ett enda samhälleligt ägt Televerk!
torsdagen den 2:e maj 2013
Demonstrerade igår
Igår demonstrerade jag. Jag gick i Vänsterpartiets tåg. Det var en mycket bra stämning, och vädret var fint.
Jag hade kommit överens med en väninna som jobbade på Internationalen på slutet av 90-talet, att vi skulle gå tillsammans. Så nu kom det sig att jag i år gick bakom Socialistiska Partiets banderoller. Det har jag inte gjort sedan 1999.
Efter tåget gick vi och åt på Chutney, en vegetarisk restaurant.
Första gången jag demonstrerade första maj, var 1971, då jag var 16 och gick i FNL-gruppernas avdelning i det KFML-dominerade förstamajtåget "Röd Front". Sedan har jag för det mesta demonstrerat första maj. De första åren i Röd Fronts ersättare "Enhet/Solidaritet" , efter det ibland i Vänsterpartiets tåg, ibland i LO:s.
Jag har demonstrerat första maj 1971, 1972, 1973, 1974, 1975, 1977, 1978, 1979, 1980, 1981, 1982, 1983, 1984, 1985, 1986, 1987, 1988, 1990, 1991, 1996, 1998, 1999, 2002, 2003, 2004, 2005, 2006, 2007, 2008, 2009, 2010, 2011, 2012 - och i år.
Och alltså inte demonstrerat 1976, 1989, 1992, 1993, 1994, 1995, 1997, 2000, och 2001.
Lägg märke till uppehållet mellan 1992 och 1995. Fyra år i rad som jag inte demonstrerade första maj. Jag har inte tänkt på det förut men nu ser jag att perioden startade omedelbart efter Sovjets fall hösten 1991. Det finns förmodligen någon form av samband.
Varför är jag nu så angelägen om att demonstrera första maj? Det är väl först och främst ett sätt att visa att jag är emot kapitalismen. Sedan är det ett sätt att träffa folk. Dessutom får man ju lite motion.
Fast om ni är lite konspiratoriska och kollar kommentarsfältet under inlägget om Illuminati nedan kan ni kanske hitta en mer kuslig förklaring. Där säger Tidlösa att det finns de som påstår att första maj från början skapades av Illuminati, förmodligen som en del i deras plan på världsherravälde. Och i själva inlägget framgår också att det finns en You Tube-video där det påstås att Illuminati dessutom skapade feminismen för att krossa familjen.
Det där borde jag ju inte sagt, man ska väl inte avslöja ett medlemskap i Iluminati hur som helst. ;-)
Jag hade kommit överens med en väninna som jobbade på Internationalen på slutet av 90-talet, att vi skulle gå tillsammans. Så nu kom det sig att jag i år gick bakom Socialistiska Partiets banderoller. Det har jag inte gjort sedan 1999.
Efter tåget gick vi och åt på Chutney, en vegetarisk restaurant.
Första gången jag demonstrerade första maj, var 1971, då jag var 16 och gick i FNL-gruppernas avdelning i det KFML-dominerade förstamajtåget "Röd Front". Sedan har jag för det mesta demonstrerat första maj. De första åren i Röd Fronts ersättare "Enhet/Solidaritet" , efter det ibland i Vänsterpartiets tåg, ibland i LO:s.
Jag har demonstrerat första maj 1971, 1972, 1973, 1974, 1975, 1977, 1978, 1979, 1980, 1981, 1982, 1983, 1984, 1985, 1986, 1987, 1988, 1990, 1991, 1996, 1998, 1999, 2002, 2003, 2004, 2005, 2006, 2007, 2008, 2009, 2010, 2011, 2012 - och i år.
Och alltså inte demonstrerat 1976, 1989, 1992, 1993, 1994, 1995, 1997, 2000, och 2001.
Lägg märke till uppehållet mellan 1992 och 1995. Fyra år i rad som jag inte demonstrerade första maj. Jag har inte tänkt på det förut men nu ser jag att perioden startade omedelbart efter Sovjets fall hösten 1991. Det finns förmodligen någon form av samband.
Varför är jag nu så angelägen om att demonstrera första maj? Det är väl först och främst ett sätt att visa att jag är emot kapitalismen. Sedan är det ett sätt att träffa folk. Dessutom får man ju lite motion.
Fast om ni är lite konspiratoriska och kollar kommentarsfältet under inlägget om Illuminati nedan kan ni kanske hitta en mer kuslig förklaring. Där säger Tidlösa att det finns de som påstår att första maj från början skapades av Illuminati, förmodligen som en del i deras plan på världsherravälde. Och i själva inlägget framgår också att det finns en You Tube-video där det påstås att Illuminati dessutom skapade feminismen för att krossa familjen.
Det där borde jag ju inte sagt, man ska väl inte avslöja ett medlemskap i Iluminati hur som helst. ;-)
onsdagen den 1:e maj 2013
Plasmakosmologi och pseudovetenskap
Plasmakosmologi är inte en pseudovetenskap. Åtminstone är det min lekmannauppfattning. Lika lite är det automatiskt pseudovetenskap att argumentera för existensen av "icke-kosmologisk rödförskjutning" dvs att det skulle kunna finnas rödförskjutning som inte beror på att objekt avlägsnar sig från iakttagaren.
Att argumentera mot Big Bang behöver verkligen inte heller vara pseudovetenskap.
Men alla dessa saker kan ingå i väldigt pseudovetenskapliga sammanhang. Jag har just tagit del av ett ganska så hårresande exempel.
Det är boken The Electric Sky: a challenge to the myths of modern astronomy (2012) av Donald E Scott. Jag beställde den nyligen och jag fick den mycket snabbt. Jag måste säga att jag fick en chock när jag läste den.
För även om plasmakosmologin - som hävdar att elektriska krafter knutna till plasma spelar en större roll i universums utveckling än vad som mainstream-ksomologin vill erkänna - och som oftast dessutom är kritiska mot Big Bang-teorin, ligger inom ramarna för en normal vetenskaplig diskussion, finns det strömningar i dess utkant som inte gör det. De brukar ofta buga och bocka nästan rituellt för Hannes Alfvén, Kristian Birkeland, Anthony Perrat, och någon enstaka gång även för Eric J Lerner. Men deras egna teoribildningar är så bisarra att man baxnar.
Scott hyllar de tre första nästan devot, medan han är mer försiktig med att hylla Lerner. Kanske Lerner är för vänster för honom. Kanske beror det på något annat också. Men när han lägger ut texten om det "elektriska" universum ligger han mil från dessa personer.
Hans främsta tes är att solen inte får sin energi från fusion. Nej, den får inte sin energi från några inre processer alls. Han ser solen i princip som en glödlampa, som får sin (elektriska) energi från en kraftkälla någon annanstans. Exakt hur vill han inte svara på, men han talar vagt om elektriska plasmafält.
Det gäller förstås alla stjärnor. Bevisen är obefintliga, han pekar däremot på svårigheter att exakt bevisa den allmänt accepterade teorin. Han påpekar att ingen varit i solen, så ingen kan veta. Men å andra sidan har ingen kunnat iaktta de mekanismer han tvärsäkert påstår finns i universum heller.
Scott är doktor i "electrical engineering". Någon form av ingenjörsutbildning med andra ord. Jag har en massa fördomar mot ingenjörer, och tyvärr bekräftar han dessa med råge. Det är ganska ofta som ingenjörsutbildade personer som uttalar sig om saker utanför sitt kompetensområde visar sig både okunniga, tvärsäkra och fyrkantiga. Scott verkar vara en av dessa...
Han vet förstås om att det finns vätebomber. Och han menar att eftersom dessa är så instabila och exploderar med en gång kan inte fusion pågå i solen. Man baxnar. Skillnaden i volym, massa och gravitation verkar han inte bry sig om. Han ställer den naiva frågan: om en vätebomb expoderar med en gång, okontrollerat, varför gör inte solen det? Att kalla detta naivt och okunnigt är bara förnamnet.
Därför tror han förresten att fusionskraften aldrig kommer att kunna tämjas, vilket möjligen är ett annat skäl till att hans entusiasm för Lerner är måttlig.
Men det blir än värre. Han hävdar på största allvar att fenomen på jorden som vanligtvis förklaras med geologiska processer eller exempelvis asteroidnedslag beror på effekterna av det mäktiga elektriska fält som han anser omger oss. Så till exempel föreslår han att Gtand Canyon skapats av elektricitet, från det plasmafält som omger oss.
Goda Gudinna! Om vi levde i ett högspänninsgfält som vore kapabelt att skapa Grand Canyon skulle vi verkligen leva farligt. Men så är det lyckligtivs inte.
Jag får faktiskt den helt ovetenskapliga känslan av att Scott har fått elektricitet på hjärnan.
Andra delar av hans bok är mer intressanta. Halton Arps forskning - och dennes åsikt att kvasarer och galaxer som pga rödförskjutningen anses ligga mycket långt bort - i själva verket ligger mycet närmare än vad som den officiella kosmologin anser - är åtminstone värd en seriös diskussion. Men jag tror att det är bättre att läsa Arp i orignial än att ta del av hans åsikter via Scott.
Vad som oroar lite är att även till synes seriösa plamakosmologiska sidor - som plasmauniverse.com -presenterar Scotts bok tillsammans med böcker av bland andra Alfvén, Perrat och Lerner i sina litteraturtips. Det är att legitimera vad som så vitt jag fattar är uppenbar pseudovetenskap. Och det sprider ett löjets skimmer över vad som - så vitt jag kan se - är en seriös teoretisk strömning inom kosmologin.
Men som jag alltid säger. Jag är en okunnig amatör som i allt vad jag skriver om kosmologi mest av allt styrs av min känsla för common sense. Så det är kanske möjligt att det ligger mer i idéerna om det "elektriska universum" än jag är villig att medge. Men - uppriktigt sagt - det verkar inte speciellt troligt.
Att argumentera mot Big Bang behöver verkligen inte heller vara pseudovetenskap.
Men alla dessa saker kan ingå i väldigt pseudovetenskapliga sammanhang. Jag har just tagit del av ett ganska så hårresande exempel.
Det är boken The Electric Sky: a challenge to the myths of modern astronomy (2012) av Donald E Scott. Jag beställde den nyligen och jag fick den mycket snabbt. Jag måste säga att jag fick en chock när jag läste den.
För även om plasmakosmologin - som hävdar att elektriska krafter knutna till plasma spelar en större roll i universums utveckling än vad som mainstream-ksomologin vill erkänna - och som oftast dessutom är kritiska mot Big Bang-teorin, ligger inom ramarna för en normal vetenskaplig diskussion, finns det strömningar i dess utkant som inte gör det. De brukar ofta buga och bocka nästan rituellt för Hannes Alfvén, Kristian Birkeland, Anthony Perrat, och någon enstaka gång även för Eric J Lerner. Men deras egna teoribildningar är så bisarra att man baxnar.
Scott hyllar de tre första nästan devot, medan han är mer försiktig med att hylla Lerner. Kanske Lerner är för vänster för honom. Kanske beror det på något annat också. Men när han lägger ut texten om det "elektriska" universum ligger han mil från dessa personer.
Hans främsta tes är att solen inte får sin energi från fusion. Nej, den får inte sin energi från några inre processer alls. Han ser solen i princip som en glödlampa, som får sin (elektriska) energi från en kraftkälla någon annanstans. Exakt hur vill han inte svara på, men han talar vagt om elektriska plasmafält.
Det gäller förstås alla stjärnor. Bevisen är obefintliga, han pekar däremot på svårigheter att exakt bevisa den allmänt accepterade teorin. Han påpekar att ingen varit i solen, så ingen kan veta. Men å andra sidan har ingen kunnat iaktta de mekanismer han tvärsäkert påstår finns i universum heller.
Scott är doktor i "electrical engineering". Någon form av ingenjörsutbildning med andra ord. Jag har en massa fördomar mot ingenjörer, och tyvärr bekräftar han dessa med råge. Det är ganska ofta som ingenjörsutbildade personer som uttalar sig om saker utanför sitt kompetensområde visar sig både okunniga, tvärsäkra och fyrkantiga. Scott verkar vara en av dessa...
Han vet förstås om att det finns vätebomber. Och han menar att eftersom dessa är så instabila och exploderar med en gång kan inte fusion pågå i solen. Man baxnar. Skillnaden i volym, massa och gravitation verkar han inte bry sig om. Han ställer den naiva frågan: om en vätebomb expoderar med en gång, okontrollerat, varför gör inte solen det? Att kalla detta naivt och okunnigt är bara förnamnet.
Därför tror han förresten att fusionskraften aldrig kommer att kunna tämjas, vilket möjligen är ett annat skäl till att hans entusiasm för Lerner är måttlig.
Men det blir än värre. Han hävdar på största allvar att fenomen på jorden som vanligtvis förklaras med geologiska processer eller exempelvis asteroidnedslag beror på effekterna av det mäktiga elektriska fält som han anser omger oss. Så till exempel föreslår han att Gtand Canyon skapats av elektricitet, från det plasmafält som omger oss.
Goda Gudinna! Om vi levde i ett högspänninsgfält som vore kapabelt att skapa Grand Canyon skulle vi verkligen leva farligt. Men så är det lyckligtivs inte.
Jag får faktiskt den helt ovetenskapliga känslan av att Scott har fått elektricitet på hjärnan.
Andra delar av hans bok är mer intressanta. Halton Arps forskning - och dennes åsikt att kvasarer och galaxer som pga rödförskjutningen anses ligga mycket långt bort - i själva verket ligger mycet närmare än vad som den officiella kosmologin anser - är åtminstone värd en seriös diskussion. Men jag tror att det är bättre att läsa Arp i orignial än att ta del av hans åsikter via Scott.
Vad som oroar lite är att även till synes seriösa plamakosmologiska sidor - som plasmauniverse.com -presenterar Scotts bok tillsammans med böcker av bland andra Alfvén, Perrat och Lerner i sina litteraturtips. Det är att legitimera vad som så vitt jag fattar är uppenbar pseudovetenskap. Och det sprider ett löjets skimmer över vad som - så vitt jag kan se - är en seriös teoretisk strömning inom kosmologin.
Men som jag alltid säger. Jag är en okunnig amatör som i allt vad jag skriver om kosmologi mest av allt styrs av min känsla för common sense. Så det är kanske möjligt att det ligger mer i idéerna om det "elektriska universum" än jag är villig att medge. Men - uppriktigt sagt - det verkar inte speciellt troligt.
tisdagen den 30:e april 2013
Illuminati. papparättsrörelsen och feminismen
Jag såg att en papparättsblogg har länkat till en YouTube-video som verkar mena att feminismen är skapad av Illuminati för att krossa familjen. Lite lustigt, eftersom jag för cirka fyra år sedan stötte på åsikten att papparättsrörelsens framlidne guru, den ökände pedofilförsvararen Richard Gardner, i själva verket var medlem i Illuminati.
Konstigt? Nej, inte konstigare än att det finns hemsidor som bestämt påstår att Illuminati vill avskaffa den privata äganderätten, medan andra lika bestämt hävdar att samma kusliga organisation ligger bakom privatiseringarna.
Det är nämligen helt riksfritt att påstå saker om Illuminati, för Illuminati kommer aldrig att anklaga någon för förtal. För att göra det måste man nämligen existera. Och det gör inte Illuminati.
Papparättsrörelsen för dummies
Ovanstående är samlingsnamnet på en mycket bra kritisk artikelserie om begreppet "PAS" som My Vingren skrivit på sajten Genusfolket.se. Del ett har underrubriken Vad är PAS?, och del två PAS i praktiken.
Att PAS-begreppet används i domstolar , och rutinmässigt används för att motivera att fäder som barnen är livrädda för ska få umgänge, delad vårdnad, och ofta till och med enskild vårdnad är en av de mest öppna skandalerna i svenskt rättsväsende. Det är inte endast en skandal, jag skulle vilja kalla det för rent ondskefullt....
Del tre har inte kommit ännu, men den presenteras i den andra artikeln på detta sätt: "I del tre av PAS for dummies kartlägger jag papparätts- och PAS-lobbyister i Sverige."
Jag väntar med spänning - och så fort den läggs ut kommer jag att länka till den här.
PS. Jag förbehåller mig alltid rätten att inte ta in kommentarer från papparättsaktivister....
Att PAS-begreppet används i domstolar , och rutinmässigt används för att motivera att fäder som barnen är livrädda för ska få umgänge, delad vårdnad, och ofta till och med enskild vårdnad är en av de mest öppna skandalerna i svenskt rättsväsende. Det är inte endast en skandal, jag skulle vilja kalla det för rent ondskefullt....
Del tre har inte kommit ännu, men den presenteras i den andra artikeln på detta sätt: "I del tre av PAS for dummies kartlägger jag papparätts- och PAS-lobbyister i Sverige."
Jag väntar med spänning - och så fort den läggs ut kommer jag att länka till den här.
PS. Jag förbehåller mig alltid rätten att inte ta in kommentarer från papparättsaktivister....
lördagen den 27:e april 2013
Anna i V: när kvinnomakten hotar världen...
2009 kom det en ny version av TV-serien V.
Den är intressant på flera sätt.
Föreställningen att utomjordingar hotar mänsklighetens existens har sedan slutat av 1800-talet varit ett centralt tema i mycken science fiction. Den vanligaste typen blev tidigt en som representeras av H.G. Wells Världarnas krig: en öppet rå och brutal invasion. Idag kan vi studera den genren i exempelvis Independence Day.
Under senare tid har en dock annan typ blivit allt vanligare. Nämligen en som verkar vara uppenbart inspirerad av fentiotalets contactee-berättesler om kärleksfulla och goda utomjordingar. Men som vänder upp och ner på detta tema. Det kärleksfulla är bara en yta, egentligen vill de utplåna oss.
Den mest kända av dessa versioner är nog TV-serien V som kom i mitten av 80-talet, Där var utomjordingarna egentligen reptiler, även om de hade maskerat sig så att de liknade människor. Och deras planer var djävulska, bland annat var de ute efter att äta upp oss.
Den informella ledaren var en kvinna, vid namn Diana. På ytan såg kanske deras maktstruktur ut lite som ett "matriarkat." Men bara på ytan. Om man tittar lite närmare på handlingen hade Diana nått sin position genom intriger. Och bakom henne fanns andra, mäktigare, manliga, ledare.
Så är det inte i versionen från 2009. Deras motsvarighet till Diana heter Anna och hennes makt är total. Den grundar sig i att hon egentligen har gudinneliknande egenskaper. På övernaturlig väg kan hon få precis alla i sitt folk, var än de befinner sig, att uppleva en känsla av oändlig kärlek och trygghet,
Hon är både gudinna och drottning på en gång - och tronföljden är dessutom matrilinjär!
Men att hon har dessa egenskaper gör henne inte god, Hon använder cyniskt sin förmåga för att skaffa sig makt. Och för att nå sitt främsta mål: mänsklighetens utplånande. Som hon i slutet faktiskt till sist verkar ha lyckats med...
Hotet mot mänskligheten ligger i den nya V-versionen i ett matriarkat. Det är på sätt och vis djärvt. Det matriarkala tema som bara antyddes i versionen från 80-talet genomsyrar här hela berättelsen.
Det känns också olustigt. Möjligen kan man trösta sig med att - i motsats till i den första V-versionen! - den kanske mest centrala ledaren för motståndsrörelsen - också är kvinna.
Men ändå. Serien ser ut att vara ett mörkt negativ på en av de mest kända contactee-berättelserna från femtiotalet: Truman Bethurums historia om Aura Rhanes från Clarion. Planeten vars många rymdskepp alla utan undantag hade kvinnliga ledare.
De mest kända contactee-berättelserna beskrev faktiskt jämställda samhälen. Det gäller även den allra mest kända - George Adamskis. Han gick dessutom så långt att han beskrev dem som kommunistiska, vilket lär ha gjort FBI intresserad av honom.
Bara en av de mest kända berättelserna var dock nästan helt "matriarkal" - Truman Bethurums.
På sätt och vis fungerade en del av dessa berättelser som en form av samhällskriktik. I de superavancerade civilisationer som kan fara mellan stjärnorna har kvinnor en mycket starkare ställning än hos oss.
'
I V är detta temat vänt upp och mer. I den supercivilisation vi möter har en kvinna all makt. Och hon vill oss bara ont.
Detta skräckscenario avspeglar nog något. En kvinnostyrd civilisation ses som mänsklighetens uncdergång. Det är ju ett tema som man ofta stöter på på nätet - exempelvis på vissa papparättsbloggar. Med den skillnaden att de kvinnor som man där oroar sig för vare sig är utomjordingar eller reptiler - utan feminister av släktet Homo Sapiens...
Den är intressant på flera sätt.
Föreställningen att utomjordingar hotar mänsklighetens existens har sedan slutat av 1800-talet varit ett centralt tema i mycken science fiction. Den vanligaste typen blev tidigt en som representeras av H.G. Wells Världarnas krig: en öppet rå och brutal invasion. Idag kan vi studera den genren i exempelvis Independence Day.
Under senare tid har en dock annan typ blivit allt vanligare. Nämligen en som verkar vara uppenbart inspirerad av fentiotalets contactee-berättesler om kärleksfulla och goda utomjordingar. Men som vänder upp och ner på detta tema. Det kärleksfulla är bara en yta, egentligen vill de utplåna oss.
Den mest kända av dessa versioner är nog TV-serien V som kom i mitten av 80-talet, Där var utomjordingarna egentligen reptiler, även om de hade maskerat sig så att de liknade människor. Och deras planer var djävulska, bland annat var de ute efter att äta upp oss.
Den informella ledaren var en kvinna, vid namn Diana. På ytan såg kanske deras maktstruktur ut lite som ett "matriarkat." Men bara på ytan. Om man tittar lite närmare på handlingen hade Diana nått sin position genom intriger. Och bakom henne fanns andra, mäktigare, manliga, ledare.
Så är det inte i versionen från 2009. Deras motsvarighet till Diana heter Anna och hennes makt är total. Den grundar sig i att hon egentligen har gudinneliknande egenskaper. På övernaturlig väg kan hon få precis alla i sitt folk, var än de befinner sig, att uppleva en känsla av oändlig kärlek och trygghet,
Hon är både gudinna och drottning på en gång - och tronföljden är dessutom matrilinjär!
Men att hon har dessa egenskaper gör henne inte god, Hon använder cyniskt sin förmåga för att skaffa sig makt. Och för att nå sitt främsta mål: mänsklighetens utplånande. Som hon i slutet faktiskt till sist verkar ha lyckats med...
Hotet mot mänskligheten ligger i den nya V-versionen i ett matriarkat. Det är på sätt och vis djärvt. Det matriarkala tema som bara antyddes i versionen från 80-talet genomsyrar här hela berättelsen.
Det känns också olustigt. Möjligen kan man trösta sig med att - i motsats till i den första V-versionen! - den kanske mest centrala ledaren för motståndsrörelsen - också är kvinna.
Men ändå. Serien ser ut att vara ett mörkt negativ på en av de mest kända contactee-berättelserna från femtiotalet: Truman Bethurums historia om Aura Rhanes från Clarion. Planeten vars många rymdskepp alla utan undantag hade kvinnliga ledare.
De mest kända contactee-berättelserna beskrev faktiskt jämställda samhälen. Det gäller även den allra mest kända - George Adamskis. Han gick dessutom så långt att han beskrev dem som kommunistiska, vilket lär ha gjort FBI intresserad av honom.
Bara en av de mest kända berättelserna var dock nästan helt "matriarkal" - Truman Bethurums.
På sätt och vis fungerade en del av dessa berättelser som en form av samhällskriktik. I de superavancerade civilisationer som kan fara mellan stjärnorna har kvinnor en mycket starkare ställning än hos oss.
'
I V är detta temat vänt upp och mer. I den supercivilisation vi möter har en kvinna all makt. Och hon vill oss bara ont.
Detta skräckscenario avspeglar nog något. En kvinnostyrd civilisation ses som mänsklighetens uncdergång. Det är ju ett tema som man ofta stöter på på nätet - exempelvis på vissa papparättsbloggar. Med den skillnaden att de kvinnor som man där oroar sig för vare sig är utomjordingar eller reptiler - utan feminister av släktet Homo Sapiens...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)