torsdag 18 april 2019

Kan NBT återuppstå?

Den 15 april 2017 önskade NoBoyToy (NBT) sina läsare Glad Påsk - med nedanstående bild.

Att hon kunde välja en sådan bild kan kanske förklara att hon i vissa humorlösa kretsar med manliga försvarsreflexer - inte var särskilt populär....

Men en än viktigare anledning till detta var att hon drev en ofta (men inte alltid, det medges)  effektivt argumenterande feministisk blogg. Och det var inte precis "feminism light".

Ja,  påsken handlar ju om Jesu död - och uppståndelse. Om Jesus verkligen uppstod är en fråga som jag inte direkt har någon välgrundad åsikt om.  Men man kan ju alltid hoppas.

NBT:s blogg ser ju ut att ha somnat in i februari 2018. 

Om NBT någonsin kommer att återuppstå har jag inte heller någon välgrundad åsikt om. Men jag måste medge att jag hoppas. Hoppas innerligt.

onsdag 17 april 2019

I Tyskland för hundra år sedan

Rubriker i SvD idag för hundra år sedan (17 april 1919), om läget i Tyskland.

"Bajerns regeringstrupper våga ej rycka mot München. De äro för svaga att möta den röda armén. Läget i staden allt tröstlösare."

Revolutionen i Tyskland hade inte alls definitivt slagits ner i januari, när Rosa Luxemburg och Karl Liebknecht mördades.

Det hade rått dubbelmakt i landet ända sedan i november. Rådsregeringar hade på många håll tagit makten lokalt..

Striderna böljade fram och tillbaka.

Tyvärr slutade det inte så bra. Och sedan kom Hitler.


Rosa Luxemburg

tisdag 16 april 2019

Där mörk materia inte finns

Ingen vet vad mörk materia är för något. Men den anses vara nödvändig för att förklara att de galaxer vi ser beter sig som de gör. Den anses också nödvändig för Big Bang-kosmologin.

Den anses också utgöra 85 procent av materian i universum. Och om man tar med den i beräkningen går det att göra eleganta datasimuleringar av universums historia från och med Big Bang, Om man inte har med den blir det endast kaos när man försöker.

Men nu anser man sig ha upptäckt två galaxer som konstigt nog saknar det som ingen vet vad det är för något.

Den första som upptäcktes kallas NGC1052-DF2, (brukar förkortas till endast DF2) och befinner sig ca 50 miljoner ljusår bort. Att den saknar mörk materia ses nu som bekräftat.

Det baserar sig tydligen på att dess rörelsemönster och densitet är oförenligt med existensen av denna mystiska spökmateria, som aldrig kan iakttas utan endast härledas genom dess gravitationseffekter.

Nu verkar man dessutom ha hittat en till, som brukar förkortas tull DF4...

Om detta kan man läsa här.  

Mysteriet tätnar, eller vad man nu ska säga.
----------------------------------------------------
Nedan: en bild från Andromedagalaxen - som definitivt anses ha mörk materia. Bilden är tagen av Isaac Roberts 1899, och är inte på något sätt upphovsrättsskyddad. Därför väljer jag att ha en bild på denna. Om man lägger ut bilder  av de nyfunna exotiska objekten, anmodas man att länka till X, och ge Y credit, etc. Det verkar så krångligt, så jag avstår. :-) Men några kan ju ses om man följer länken ovan.

lördag 13 april 2019

Julian Assange

Om Julian Assange/Wikileaks. Jag är helt emot att Assange utlämnas till USA;  jag är helt emot USA:s kampanj för att krossa Wikileaks; jag är helt för att Chelsea Maning släpps (hon är häktad för att hon vägrat vittna mot Assange); jag är helt för att anklagelserna mot Snowden släpps.

Men anklagelserna mot Assange om sexuella övergrepp är en annan fråga. Man måste kunna hålla isär saker och ting. Det finns inga som. helst belägg för att de kvinnor som anmälde Assange var eller är agenter för USA-imperialismen. Det förekommer en hetskampanj mot dessa kvinnor som är totalt motbjudande

torsdag 11 april 2019

En dröm inatt

Jag ligger i min säng, klockan är kanske två på natten. Då plötsligt knackar det på dörren. Tänker att vem fan knackar på dörren mitt i natten. Men jag sätter på mig en morgonrock och öppnar dörren.

Först ser jag ingenting, men så ser jag en man som försöker gömma sig bakom min dörr. Jag frågar varför han gör så. Han ser lite generad ut och säger: "Jo, du förstår jag är en tjuv. Om du inte hade svarat hade jag gått in i din lägenhet och tagit det som jag tyckt att jag ville ha".

Jag säger: "Jaså är det så. Det var ju tråkigt för dig att du inte lyckades nu. Bättre lycka någon annanstans."

Och så stänger jag dörren.

Och så vaknar jag, men det dröjer kanske en minut innan jag fattar att det inte kan ha hänt - det var ju så absurt att det måste vara en dröm...
----------------------------------------
TILLÄGG
Fastän egentligen förvrängda jag här innehållet i drömmen för att den skulle te sig mer rationell. I drömmen sa jag inte att jag hoppades att han skulle lyckas nån annanstans. Jag sa att jag hoppades att han skulle lyckas senare... Vilket kan te sig obegripligt, för det skulle kunna innebära att jag hoppades att ha skulle lyckas hos mig senare. Men nu har jag fattat (eller i alla fall tror jag fattat) vad den egentligen handlade om, och då blir den konstiga formuleringen inte alls konstig längre. Drömmar är ett mycket märkligt fenomen....

Teckning av Vilhelm Pedersen visar Ole Lukøie från Hans Christian Andersens saga från 1841. Ett väsen som ger sömn  I den svenska översättningen kallas han Jon Blund.

onsdag 10 april 2019

Arthur Conan Doyle, Sherlock Holmes och Mormonkyrkan

Förlaget Bakhåll är flitiga. Ser nu att de också gett ut  en svensk utgåva av Arthur Conan Doyles första Sherlock Holmes-berättelse - En studie i rött (A study in scarlet - 1887).

Det var också (tror jag) den första Sherlock Holmes- berättelse jag läste - troligen sommaren 1966, då jag var 11.

Den gjorde ett stort intryck på mig - av flera anledningar.

Den första anledningen var förstås att jag, som andra, blev förbluffad över den store detektivens lysande slutledningsförmåga, Visserligen har jag senare sett en typ av närmast filosofisk granskning av denna - som kom fram till att Sherlock Holmes metod var rent nonsens... Men det hade jag ju inte sett 1966...

Även dr Watson blev ju helt imponerad. Berättelsen om hur de först träffade varandra är för övrigt riktigt charmig,

Dessutom - berättelsen om bakgrunden till det brott som Holmes löste var ju väldigt gripande. Den berörde något väldigt djupt hos mig - djupare än vad jag riktigt insåg.

Men sedan var det en annan sak. Jag hade ju sett när Mormonkyrkan i Gubbängen uppfördes. Och nu får man från Conan Doyles penna en fullkomligt fruktansvärd beskrivning av just Mormonkyrkan. Kunde verkligen de trevliga människor som jag hade sett gå in och ut ur denna kyrka varit med i en sådan fruktansvärd  sekt?

Nej, de var de förstås inte, och det vad man än tror om Conan Doyles beskrivning. Mormonkyrkan 1961-62 var förstås något helt annat än hur den såg ut i mitten av 1800-talet, då de gruvliga händelserna i Utah ska ha ägt rum - enligt romanen.

Men frågan är förstås också om den gav en rimlig bild av den tidens Mormonkyrka. .

Därom råder, kan man kanske säga, delade meningar. Om man; läser texter från en del av mormonernas kristna rivaler, eller från någon anti-kultrörelse, kan man ibland ; få en i stort sett lika negativ bild av den tidiga Mormonkyrkan som hos Conan Doyle. Om man istället läser boken "The Mormon  Experience" (1992)  av de sofistikerade (mormonska...) akademikerna Leonard J Arrington och Davis Bitton  fär man ju en helt  annan bild.

Sanningen ligger förmodligen (banalt uttryckt) nånstans mittemellan....

Det fanns med säkerhet en hel del övergrepp i den tidiga Mormonkyrkan - speciellt under dess polygama period. Nu har jag inte hört talas om tvångsgifte i den, men det är väl inte orimligt att tänka sig att det i en så pass patriarkal organisation kan ha funnits en stark press på unga kvinnor att gifta sig med ledare i kyrkan,

Den skräckfyllda beskrivningen av ett repressivt, och rent mordiskt, tryck mot alla som opponerade sig är förmodligen överdriven - men å andra sidan finns säkert någon kärna av sanning i den också.

Vad som jag däremot är ganska säker på är att totalbilden av en organisation där alla hela tiden darrade av skräck för att drabbas av ledningens vrede inte stämmer. Om skräcken hade dominerat så totalt skulle den aldrig ha kunnat bli så stor, och dessutom ha överlevt.

Men oavsett detta, är "En studie i rött" värd att läsa. Sherlock Holmes var en fascinerade romangestalt - och det är förstås lite intressant att hans första fall handlar om hur en man sent omsider hämnas på de medlemmar i  Latter Day Saints som en gång hade dödat hans älskade och hennes adoptivfar.


Arthur Conan Doyle,  1914.

tisdag 9 april 2019

"Relationsvåld"

För övrigt anser jag att de som vill undvika ordet "kvinnomisshandel" och istället ersätta det med ordet "relationsvåld" använder sig av en mystifierande terminologi, som fördunklar maktförhållanden.

Det är som om man skulle vilja undvika ordet "barnmisshandel" och istället ersätta det med orden  "intergenerationellt våld".

lördag 6 april 2019

Dracula

Jag har just nu läst ut en svensk utgåva av  Bram Stokers roman Dracula. (Stoker 2008). Jag trodde att jag skulle läsa om romanen, men efter ett tag visade det sig att de tidigare gånger jag har haft för mig att jag läste den orkade jag aldrig till slutet. Den är förvisso lång.

Det första jag vill säga är att boken, vars första upplaga kom 1897, är mycket gediget uppbyggd. Den är klart pedagogisk på ett sätt som många läsare torde uppskatta. Den är också strikt  kronologisk. Vilket kan kännas som en lättnad när man tar del av en del senare skönlitteratur, där man ofta kastas fram och tillbaks i tiden på ett mycket förvirrande sätt....

På det sättet liknar den ganska mycket av annan skönlitteratur som skrevs i slutet av 18- och början av 1900-talet. Åtminstone i de genrer jag mest läser - deckare, science fiction och skräck.

(Det pedagogiska och grundliga i texter från denna tidsperiod slår för övrigt ofta igenom även i samma tidsperiods facklitteratur. Man behöver bara jämföra sättet att skriva hos Sigmund Freud , med många alster från mer sentida freudianer - skräckexemplet framför andra är väl här Lacan ! -  eller Emile Durkheim med någon sentida sociolog!)

En sak som slår mig är för övrigt hur hela vampyrgenren på sätt och vis hela tiden konstruerar upp våldtäktsallegorier.  Under den victorianska epoken kunde man inte skriva öppet om sexuella övergrepp i populärlitteraturen. Det måste ersättas med allegorier, och vampyrernas blodsugande var en av dem.

Boken är spännande. Den blev än mer spännande när jag insåg att jag faktiskt aldrig förut läst slutet. I min fantasi hade jag ersatt detta slut med slutscener från en eller flera filmatiseringar av boken - som dock aldrig slutar på riktigt samma sätt.

Carmilla hade ju mycket mänskliga drag - Dracula har i princip inga. Han är förstås i komplett avsaknad av empati, men också nästan i total avsaknad av andra mänskliga känslor . Även om hans blodsugande skulle kunna läsas i sexuellt aggressiva termer saknar han ändå något som i någon rimlig mening kan kallas sexualitet  - han har faktiskt inte ens en perverterad sådan. Det som får honom att genomföra handlingar som allegoriskt kan tolkas sexuellt - är i grunden ren hunger, eller rättare sagt törst.

(Fast, det är klart, grymhet är väl en mänsklig känsla, och det verkar han ha...)

Om en genomsnittlig läsare mot slutet av Carmilla kan känna sorg över att hon dödades betvivlar jag att speciellt många gråter över Draculas motsvarande död...

I efterordet till Carmilla har ju Charlotte Hjukström också diskuterat Dracula- och beskriver den som en anti-feministisk, patriarkal roman. Det kan den kanske ses som - men jag tycker ändå att Hjukströms analys är förenklad. Bland annat beskriver hon den kvinnliga huvudpersonen i boken - Mina - som närmast en marionett i ett renodlat patriarkalt spel. Och mot slutet, när Mina fått en som med sin man Jonathan, som hon sedan döper efter de män som samarbetade mot Dracula, beskriver Hjukström det hela på detta sätt: "Mina har förlorat all individualitet och tjänstgör enbart som en symbol; ur hennes kropp har männen fått ett tecken på sin gemensamma seger". (Hjukström 2015: 125)

Denna tolkning är tveksam. Framförallt för att Mina hela tiden är kanske den mest personliga av alla bokens aktörer. Hennes brev och dagböcker är inte endast ovanligt empatiska; de år också ovanligt insiktsfulla.

Och mot slutet är det Mina som spelar en nyckelroll i kampen mot Dracula. Inte endast genom sin "kvinnliga" intuition, och som medium, - utan också genom sin analytiska förmåga, Och i motsats till den bild man får hos Hjukström, insisterar Mina under nästan hela boken på att få veta allt - och få vara med i planerna. Vilket hon också får. Enda undantaget är alldeles mot slutet, då hon går med på att undanhållas vissa saker. Anledningen här är att hon har blivit biten av Dracula. och att mycket tyder på att de numera har ett själsligt band som gör att han kan läsa hennes tankar.

Per Faxneld ser i sin avhandling Satanic Feminism ut att ha en aningen mer nyanserad syn på boken. Men han ligger ändå ganska nära Hjukströms analys, och kompletterat detta med att beskriva bokens tre kvinnliga vampyrer ur ett "satanistfeministiskt" perspektiv. Han framkastar till och med att de skulle kunna vara vara en demoniserad bild av feministiska suffragetter.... Han skriver också bland annat att de var något som ""a good Victorian woman should not be: sexual, dominant, unmotherly." (Faxneld 2014:259).

Men de tre vampyrkvinnorna var "dominerande" endast mot sina mänskliga offer (i romanen framförallt spädbarn, medan Jonathan i sista stund räddades av Dracula från att själv bli deras nästa offer). I förhållande till sin härskare, Dracula, var de helt maktlösa. Den patriarkala hierarkin var minst lika uttalad på bokens "onda" sida som på dess "goda". I själva verket till och med mer.

Båda bokens ”läger” var alltså patriarkala - i motsats till i Carmilla hade de tre kvinnliga vampyrerna i Dracula ingen självständighet. Deras relation till Dracula kan kanske på sätt och vis jämföras med valkyriornas relation till Oden...

Oavsett hur man analyserar den är Dracula dock en välskriven bok, som alltså ger en definitiv känsla av sent 1800-tal. Lite på samma sätt som (för att nu ta ett exempel) Arthur Conan Doyles böcker ....

För den som gärna läser skräck- och vampyrromaner och av en händelse råkar ha missat just Bram Stokers bok - kan den rekommenderas.

Referenser
Per Faxneld  Satanic Feminism, Molin&Sorgenfrei 2014
Charlotte Hjukström, "Efterord", i Sheridan LeFanu, Carmilla, Bakhåll 2015
Bram Stoker,  Dracula,  Förlaget h:ström Text Kultur 2008 (1897)


Omslaget till första utgåvan av Bram Stokers bok.

torsdag 4 april 2019

McMartin återbesökt

Något om Ross Cheits mellanposition.

/Jag vill påpeka att detta definitivt inte ska ses som ett ställningstagande för den nedan beskrivna positionen. Jag lutar fortfarande åt att det även förekom någon form av organiserade övergrepp på McMartin. Men jag vill visa på komplexiteten i frågan, och att debatten inte endast kan reduceras ner till en statisk motsättning mellan två "läger". /

Anklagelserna om övergrepp mot barn vid den privata förskolan McMartin i USA skapade en polariserad debatt där efter ett tag två läger i den offentliga debatten stod mot varandra.

Det ena förkastade alla anklagelser och såg hela processen som en häxjakt. Det andra ansåg att anklagelserna i sin helhet var sanna och såg det allmänna förnekandet som ett resultat av en medveten mörkläggning, "cover-up". Än idag är det dessa två ståndpunkter, framförallt den första, som man stöter på vid en snabb koll på sökprogram.

Samtidigt fanns det redan från början olika mellanpositioner,  men dessa hördes sällan i den offentliga debatten.  De fanns dock, bland annat hos flera av de jurymedlemmar som intervjuades efter den slutliga friande domen.

De första anklagelserna kom i augusti 1983 - och sedan startade en juridisk process som varade fram till 1990. Då friades de sista av de åtalade.

Vad som kanske borde uppmärksammas mer än det har gjort är den noggranna genomgång som professor Ross E Cheit gjort av fallet, i sin bok "The Witch-Hunt Narrative: Politics, Psychology, and the Sexual Abuse of Children" som gavs ut av Oxford University Press 2014. Han har noga gått igenom anmälningar, rapporter, förhör, läkarutlåtanden och andra fakta.  Denna diskussion kan man ta del av på sidorna 17-86. 

Hans slutsatser är förvisso kontroversiella i både lägren.

Eftersom jag definitivt har stött de som accepterade anklagelserna måste jag medge att kapitlet är obekvämt även för mig. Men jag tycker att det bör uppmärksammas. I en polariserad debatt kan mellanpositioner drunkna.  Oavsett vad man tycker om frågan bör de tas på allvar. Speciellt om de bygger på en grundlig research.

McMartinfallet startade alltså i augusti 1983 då Judy Johnson, modern till ett av barnen på McMartin, anmälde att hennes son flera gånger hade kommit hem blödande från anus. När hon  frågade honom berättade han inledningsvis att en av personalen, en Mr Ray (Raymond Buckey) hade "lekt med en termometer" i hans stjärt.

Johnson konsulterade flera läkare, till sist även specialister. De menade att det var ganska nyliga skador och att det definitivt kunde tyda på sexuella övergrepp

Innan  jag går vidare bör jag nämna den idag allmänt sprida uppfattningen att Judy Johnson var mentalt instabil, kanske även psykiskt sjuk . Det är sant att hon dog i januari 1986 i en alkoholrelaterad sjukdom. Men det är om man får tro Ross Cheits  noggranna genomgång också sant att det innan rättsprocesserna i McMartin-fallet började, inte fanns några tecken på psykisk ohälsa hos Judy Johnson.  Han intervjuar många av de som hade kontakt med henne i en tidig fas, och de beskriver henne som både lugn och rationell. Det finns inte ett enda exempel på att någon före processen uppfattade henne som psykiskt sjuk.

Hans slutsats är att det var den nedbrytande processen i samband med rättegången som gradvis ledde till att Judy Johnson började dricka mer och mer,  och efter ett tag började utveckla psykiska symptom. 

Efter Judy Johnsons anmälan skickades en rundfrågning ut till föräldrarna  till McMartin-barnen där de ombads att tala med  sina barn.

Redan inledningsvis kom svar från åtta familjer  där barnen ganska så entydigt beskrev övergrepp från Raymond Buckeys sida. Men även från andra familjer kom berättelser som mer indirekt stödde anklagelserna, 

Vidare förhör bekräftade detta.

Det var då endast frågan om en förövare. Det tog flera månader innan några andra namn nämndes.

Cheit har noga gått igenom de första förhören och finner inga som helst belägg på ledande frågor.

Vad som händer sedan är att en ideell organisation,(Childrens Institute International - CII) får ta över utfrågningen av barnen, Cheit har också gått igenom CII:s  förhör och här ansluter han sig på sätt och vis till förnekarlägret. Han menar att det från och med detta gradvis utvecklades en förhörsteknik  med ledande frågor och ganska hårda försök att pressa barnen att berätta mer.

Vad som sedan hände som ett resultat av dessa nya förhör var att sex medlemmar av den kvinnliga personalen också utpekades - och det hela gav bilden av välorganiserade övergrepp, med sadistiska inslag. 

Cheit anser att resultaten av dessa sena förhör var tvivelaktiga, och anser också att de sex kvinnor som utpekades var oskyldiga.   Däremot lutar han åt att Raymond Buckeys mor troligen var medveten om vad sonen hade gjort  och  försökte mörka detta.

Man kan i hans genomgång alltså ta del av vad de första barnen sade till sina föräldrar, och i de första förhören, Det är en gedigen genomgång,

Men man kan också ta del av en senare fas där han refererar ledande frågor och enligt honom förvirrade och motsägelsefulla svar.

Om man utgår från Cheits mellanposition får vi ett mer "normalt" fall med en aktiv "dagispedofil". Om man utgår från den bild som "anhängarna" till anklagelserna  i allmänhet brukar föra fram får man ett ganska så komplicerat fall, som framför allt utmärker sig av att sex av de sju anklagade var kvinnor. Det är ju en atypisk könsfördelning vad gäller sexuella övergrepp mot  barn.

Jag har diverse synpunkter på just detta, men för tillfället behåller jag dem för mig själv. Oavsett vad man tror hände eller inte hände är det positivt att en väl dokumenterad mellanposition får komma fram i denna inflammerade debatt

Men det är konstigt att den inte alls avspeglas i ex.vis en Googlesöking,

Ross Cheit själv har twittrat om saken här.  Där skriver han: "McMartin poses a challenge for extremists. Those who think all charges were true are wrong. Those who think all charges were false are wrong. My book stakes out the first reasoned, documented position that is in between. Why are critics unwilling to convey my position honestly?"

Om han har rätt i att hans position är en sund faktabaserad ståndpunkt mellan två extrempositioner kan ju diskuteras. Men det gör jag som sagt inte här. 

tisdag 2 april 2019

Carmilla

Nej, Dracula var inte först som skönlitterär vampyr. Det fanns andra före honom. Den kanske mest intressanta av dessa var Carmilla av Sheridan Le Fanu.

Den kom ut redan 1872, och finns i en svensk översättning från 2015.

Carmilla är alltså berättelsens vampyr. Hon är ju kvinnlig, men det är inte det enda som skiljer henna från Dracula. Så vitt jag kan se saknar Dracula alla försonande drag. Han är visserligen inte ful och oformlig, som den äldre folktrons vampyrer, men är ”ond” och helt och hållet utan beskrivna positiva känslor. Hans blodsugande är närmast någon form av våldtäktsallegorier. De som utsätts för honom beskriver honom på ett entydigt skräckfyllt sätt.

Carmilla är helt annorlunda. Hon har ett levande psykosexuellt känsloliv, och måste  beskrivas som lesbisk. De kvinnor som kommit i hennes väg beskriver henne som älskvärd, innerlig och romantisk. Men även de män som får en mer ytlig bekantskap med henne, upplever henne positivt. *

Bokens huvudperson heter Laura, som i jagform berättar om sina möten med Carmilla. Även om Laura mot slutet av sin berättelse närmast pliktskyldigt tar avstånd från Carmilla - är beskrivningarna av deras möten nästan entydigt positiva. Och definitivt romantiska.

Carmilla dödas mot slutet. En samling män har beslutat att hon måste dö, och genomför detta. Det är ett rituellt dödande, som sig bör när man dödar vampyrer.

Men hon är inte den enda som är död. I bokens prolog får man veta att även Laura är död. Hur hon dog får man aldrig reda på. Så det finns utrymme för fantasin att spela.

I slutet av boken, berättar Laura: "...och det händer ofta att jag vaknar upp ur en dagdröm av att jag tycker mig ha hört Carmillas lätta steg utanför salongsdörren" (Le Fanu 2015:105). Det är berättelsens sista ord.

I ett efterord till den svenska utgåvan finns en text av Charlotte Hjukström. Där analyserar hon bokens berättelse som en subversiv story, med en udd riktad mot patriarkatet. Och hon avslutar: "Lever Laura vidare som vampyr, värvar hon ständigt nya kvinnor till sina subversiva legioner? När som helst kanske vi får höra hennes steg utanför dörren". (Le Fanu 2015:127).

Carmilla bet ju Laura, och Laura är död. Så varför skulle inte också hon kunna vara vampyr, som Carmilla?

Samma spekulation återfinns i Per Faxnelds avhandling Satanic Feminism, där han undrar om inte Carmilla ändå hjälpte Laura att bli "free from her drab existence, shackled by the bonds of patriarchy, and led her into something more full and free". (Faxneld 2014:252).

På sådana frågor finns ju, som bekant. inga svar. ;-)

PS. Det är lätt att på YouTube finna en filmversion av Carmilla, från 1970. Där tonas Carmillas positiva sidor kraftigt ned, och hennes demoniska tonas upp. På så sätt blir den entydigt homofobisk, vilket boken definitivt inte är.

Referenser
Per Faxneld  Satanic Feminism, Molin&Sorgenfrei 2014
Sheridan LeFanu, Carmilla, Bakhåll 2015
 -----------------------------------
* På det sättet liknar hon mer en del av dagens attraktiva och positivt beskrivna vampyrer än den genomsnittliga 1800-tals-vampyren. Hon kan nog beskrivas som före sig tid...


Bild från originalversionen av "Carmilla". 

lördag 30 mars 2019

Varför ogillar jag sommartiden - egentligen?

Jag var mot sommartiden redan när den infördes 1980. Sedan dess har oviljan inte minskat. Den har tvärtom stärkts mer och mer

Jag brukar ofta dra upp de fakta som visar att olyckor och hjärtattacker brukar öka veckan efter omställningen. Men det är inte grunden till min ovilja. I så fall skulle jag vara helt  nöjd med tanken på att ställa om till sommartid för gott. Men om möjligt ogillar jag den idén ännu mer.

Jag brukar också ofta anföra det mer eller mindre pedantiska argumentet att klockan bör följa solen - så att grundprincipen är att solen står högst 12.00 och lägst 24.00. Det kommer närmare kärnan i min ovilja. Och eftersom jag för lite mer än ett år sedan begåvades med en Aspergerdiagnos jag inte accepterar* kan ju någon se min motvilja som ett resultat av ett Asperger-relaterat pedanteri!

Men inte heller det är egentligen den yttersta orsaken...

Den yttersta orsaken är en kombination av min säregna tidsuppfattning och något som hände våren-sommaren 1971.

Om jag börjar med tidsuppfattningen. För somliga är vad som hände för femtio år sedan något som känns väldigt  avlägset. För mig är vad som hände då, eller vilken annan tid som helst något som skulle kunna ha hänt igår. Alla tider kan för mig upplevas som något som händer i nära på nutid...

Och vad hände då våren-sommaren 1971? Jag brukar se det som en – Katastrof med stort K. Det kan sägas att jag då blev "psykotisk" - med det är ju mest ett ord. Och enligt den person som utförde den undersökning som ledde till Asperger-diagnosen har jag egentligen aldrig varit psykotisk...

Men det som hände då var i alla fall något som gjort att jag ser det som hände efteråt som ett tidsmässigt stickspår. För mig tog den verkliga nutiden slut 1971...

Allt efteråt är på sätt och vis som en overkighet.

Och det innebär att för mig är den verkliga upplevelsen av hur en dag ska se ut på riktigt – så som den såg ut fram till 1971. Förändringen till sommartid som kom 1980 ökade overklighetskänslan än mer....

Inte nog med att jag slets från det som jag uppfattade som verklig nutid 1971 - dessutom har man ställt om klockan så att skillnaden från då till nu är ännu större.

Det är den yttersta orsaken till att jag närmast hatar den så kallade sommartiden. All annat är (troligen) svepskäl...
-----------------------------------------
* Jag ogillar Asperger-diagnosen kraftigt, men måste ju numera ändå medge att statusen på den för mig har höjts inte så lite efter att jag har fått reda på att Greta Thunberg också har den.. ;-)


George Hudson - föreslog sommartid redan 1895. 

fredag 29 mars 2019

Max Scharnberg om 11 september 2001

Det bör kanske noteras att den närmast outtröttlige Max Scharnberg har hittat en ny oskyldigt anklagad att försvara.

I ett inlägg på sin öppna Facebooksida. argumenterar han, i en polemik mot en viss Evelina Larsson, för att Usama bin Ladin var oskyldig till 11 september-attacken, och hänvisar till några av de vanligaste argumenten från de konspirationsteoretiker som förnekar att Usama och al Qaida hade något att göra med saken, och att attacken genomfördes av USA:s regering:

"- Som om hon var anställd vid reklamavdelningen framhåller hon Wikipedia som maximalt tillförlitligt. Däremot betecknar hon YouTube som tvivelaktig. Ett skäl kan vara att YouTube bringar bildbevis för att flera flygplan har flugit in i en skyskrapa utan att skrapan vältade och södersmulades. Berömda professorer i juridik har uttalat att påstående att Usama bin Ladin låg bakom WORLD TRADE CENTER attentatet aldrig skulle hålla i en amerikansk domstol. Naturvetare har påpekat att flygbensin aldrig kan få upp temperaturen ens till 1000 grader Celsius, medan stål inte smälter förrän omkring 1400 grader. Ifall flygbensin kunde förstöra stålskelettet i skyskraporna, så är detta det största mirakel sedan Jesu Christi Uppståndelse.

- Men numera har det fastslagits ex cathedra och enligt samstämmighetsprincipen, att Usama bin Ladin var boven. Och de som har annan uppfattning inte bör tas på allvar. De har en sjuklig böjelse för konspirationsteorier."
"

Det är faktiskt lite förvånande, även om Scharnberg ju tidigare bland annat drivit  konspirationsteorin att terapeuterna styr det svenska domstolsväsendet och att de har sett till att 80 procent av de som är dömda för incest är oskyldiga, så att de ska få nöjet att bedriva terapi med oskyldigt dömda i fängelserna.

Men att han även skulle anamma den typen av 11 september-teorier hade jag nog ändå inte riktigt väntat mig.

onsdag 27 mars 2019

Skriv under för barns rätt!

Ett antal organisationer, bland annat ROKS och Kvinnofronten, har tagit ett gemensamt upprop, som bland annat har publicerats i Aftonbladet. Uppropet kräver bland annat att termen "umgängessabotage" ska avskaffas, och att inga föräldrar ska tvingas att tvinga sina barn att umgås med den andre föräldern.

Det har också startats en namninsamling för dessa krav. Jag skrev under igår. Jag tycker att så många som möjligt bör skriva under.

Namninsamlingen finns här.

På samma sida finns också en mer kortfattad test, som bygger på det nämnda uttalandet . Jag kopierar den nedan.
 --------------------------------------------------------------------------------

Vi kräver barns rätt i domstolarna!


Vi blir allt fler som upprörs av att se hur domstolarna inte tar hänsyn till barns vilja, utan gång på gång överför vårdnaden till pappor som brukat våld – med hänvisning till mammors ”umgängessabotage”. I vilken annan situation tvingas brottsoffer att umgås med sin förövare?

När en pappa utsätter en mamma för våld har de flesta barn i dessa familjer befunnit sig i samma rum (85 procent) eller sett och hört misshandeln från annat rum (13 procent). Det innebär att 98 procent av barnen är vad Brottsoffermyndigheten kallar ”deltagande vittne”. Cirka 60 procent av barnen har själva blivit misshandlade. 30 procent av barnen har även utsatts för sexuella övergrepp och 35 procent av barnen har dessutom sett eller hört pappan hota att döda mamman. 1. Men enligt olika studier döms ungefär 75 - 90 procent av barnen till umgänge med den våldsamma pappan. 2.

Barnen står rättslösa. Det kan vi inte acceptera längre. Vi kräver förändring!
Vi som står bakom denna namninsamling har 3 krav på politikerna:
 I definitionen av ”barnets bästa” ska barns välmående komma först.
Föräldrabalkens paragraf om ”barnets bästa” (6 kap. 2a §) säger att hänsyn ska tas till dels risken att barnet ska utsättas för övergrepp eller liknande och dels barnets behov av kontakt med båda föräldrarna. Domstolarna bortser då helt från att barnet kan fortsätta fara illa av de övergrepp som pappan redan tidigare har utsatt dem för. 
Inget barn ska behöva umgås med någon som utövar eller utövat våld mot dem. Barnets välmående måste i lagen väga tyngre än kontakten med båda föräldrarna.
 Begreppet ”umgängessabotage” måste avskaffas.
Bland det mest riskfyllda för kvinnor som utsätts för våld är att bryta upp från mannen, särskilt då de har gemensamma barn. Gång på gång blir mammor idag misshandlade och till och med mördade just vid umgängestillfällen. Ändå fortsätter samhället att kräva att att mammor efter skilsmässan ska ansvara för pappors umgänge. Mammor har enligt lagen nämligen skyldighet att tvinga sitt barn till umgänge med pappan. Om mamman inte tvingar barnen, eller misslyckas, anses hon ha utövat ”umgängessabotage” – varpå hon tvingas betala vite och, som vi sett i allt fler domar, riskerar att förlora både vårdnaden och kontakten med barnen. 

Genom begreppet ”umgängessabotage” hjälper samhället i praktiken våldsamma pappor att kunna fortsätta utöva hot och våld mot utsatta barn och mammor. Därför måste begreppet avskaffas.
 Ingen förälder ska behöva tvinga sitt barn att träffa den andra föräldern.
Samhällets krav på mammor att tvinga barnen till umgänge med pappan innebär, förutom risken att barnen utsätts för övergrepp, också risken att detta får till följd att barnen förlorar tilliten till mamman – och till vuxenvärlden över huvud taget. Den som ytterst drabbas av detta är barnet.
Istället borde det självklart vara samhällets ansvar att se till att pappor får sin umgängesrätt i de fall det är förenligt med barnets bästa.
Vi kräver barns rätt till trygghet och frihet från hot och våld!
Organisationer som står bakom namninsamlingen: 
Kvinnofronten
Roks (Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige)
Kvinnors rätt
Wonsa (World of no sexual abuse)
Unizon
Kvinnliga Läkares förening
Kvinnors nätverk
Sveriges Kvinnolobby
Atsub (Föreningen Anhöriga Till Sexuellt Utsatta Barn)
 

tisdag 26 mars 2019

"Den röda pesten och nationernas liga"

SvD kommenterar idag på ledarsidan för 100 år sedan - den 26 mars 1919. - upprättandet av en sovjetrepublik i Ungern, Man beskriver denna händelse ganska så skräckslaget. Och skriver bland annat: "Lenins rike utbreder sig sålunda med löpeldens snabbhet"...

Man föreslår att Nationernas Förbund (som man i ledaren kallar "nationernas liga") som just håller på att bildas, på ett konstruktivt sätt ska samarbeta mot faran från öster.

Framförallt då genom att  ententemakterna mildrar sina hårda krav på Tyskland , vilka SvD ser som det som mest av allt gynnar bolsjevismens expansion.

Rubriken på ledaren? "Den röda pesten och nationernas liga".

måndag 25 mars 2019

Ufologisk numerologi

Det fanns en gång en ufolog som hette Staffan Stigsjöö. Han skrev tre böcker - ”Tefatsfolket ser oss”, ”Tefatsfolket - vänner eller  fiender?”, och "Tefatsfolket har landat".

Jag läste någon eller några av dessa redan på sjuttiotalet. Det som mest fascinerade mig i dem var ett påstående om att personer som är aktiva i ufo-frågor brukade dö omkring den 24  i månaden. Omkring, alltså. Stigsjöö angav ett spann som sträckte sig mellan den 21 och den 27. Och namngav några ufologer/ ifologer som dött mellan dessa datum. Jag blev storligen förundrad.

På den tiden fanns inte internet, så det var lite svårt att kolla. Men nu har jag amatörmässigt, och snabbt, kollat några få namn i  sammanhanget. Här är resultatet.

Den första kända contacteen, George Adamski , dog den 23 april 1965, Den andra, Truman Bethurum dog den 21 maj 1969.  Den tredje, Daniel Fry, dog den 20 december 1992. Den första riktigt kända kvinnliga contacteen,  Elizabeth Klarer, dog i  februari 1994, men jag har inte lyckats hitta något datum.

Den kände svenska contacteen, Gösta Carlsson, dog dock den  4 oktober 2003.

Den mer vetenskapliga ufologen Allen Hynek dog den 27 april 1986. En av de första författarna till populärt skrivna  böcker om "flygande tefat",  Donald Keyhoe, dog den 29 november 1988. Barney Hill, en av de två förta kända  "abductees", dog den 25 oktober 1969*.  Den första akademiker som skrev positivt hållna böcker om "abductees”, John E Mack dog den 27 september 2004.

Grundaren av en svensk åtminstone någorlunda vetenskaplig UFO-tradition,  K Gösta Rehn, dog den 17 juni 1989. Staffan Stigsjöö själv dog den 6 mars 2009,

En mindre känd contactee,  George van Tassel, dog den 9 februari 1979. Den första som rapporterade sig ha sett "flygande tefat", (och gav namn åt fenomenet!)  Kenneth Arnold, dog den 16 januari 1984.

Det är de jag kollat hittills.

Tja, relativt många dog ju faktiskt nära Stigsjöös tidsspann 21- 27. En snabb koll på medelvärdet på min mobils miniräknare ger - 18, 666666667 (!).  (om jag gjorde rätt). Medianvärdet på detta tunna materiel torde dock ligga på  20,5, om jag räknat rätt i huvudet....(matematik är inte min starkaste sida...)

Vad kan man säga om detta? Jag säger ingenting... Mer än att om det finns  en intern ufologisk folklore om dessa datum kan ju det bli en självuppfyllande profetia. UFO-engagerade personer kan ju bli ovanligt nervösa när de kommer till den 21 varje månad....

Det skulle kunna förklara att åtminstone 5 i en lista av 12  dog mellan den 21 och 27.  Vilket är mer än slumpen.. återigen om jag räknar rätt..
-----------------------------------------------------
* Den andra var hans hustru Betty Hill, som också hävdade att hon blev bortförd vid samma tillfälle, och som jag konstigt nog glömde att ta med (!) i listan. (Hmm). Hon dog den 17 oktober 2004, och om jag tog med henne i min lilla statistik skulle ju andelen som var födda mellan den 21 och 27 minska.  Men just nu orkar jag inte att räkna på medeltal och median på den lista jag får om jag tar med henne.
;-)


Allen Hynek (till vänster) och den franske ufologen Jacques Vallee (till höger).