tisdag 30 juni 2009

Inåt

Kjell Höglund har skrivit många bra sångtexter. Själv tycker jag ofta bäst om hans tidigare. Den som tveklöst gripit mig mest är Inåt, en sång som låg på hans LP "Hjärtat sitter till vänster" från 1975. Läs den gärna!

fredag 26 juni 2009

Michael Jackson…

… är, som bekant, död.

Jag fick reda på det på väg från Gudinneveckan i Näsåker, när bussen stannade vid en kiosk. Jag köpte båda kvällstidningarna och började läsa.

Aftonbladet hade 10 sidor om dödsfallet. Där fick vi bland annat i en tvåsidig rubrik reda på att Jackson var ”den störste”. Det hela preciserades i artikeln: ”Han var störst. Ett monument. ”

Expressen var lite mer blygsam. De hade endast 8 sidor. Och en av deras rubriker var den mer modesta ”En av de största”.

Nu är det dock meningen att vi bör sörja mannen som förbjöd sina barn att vara ute utan mask, och som klarade sig från anklagelser om sexualbrott not barn genom att muta en familj med över 20 miljoner.

Till och med Mona Sahlin sörjer på Newsmill. Och i Expressen på sidorna 10-11 skriker världskrigsrubrikerna ut: ”SÖRJS AV EN VÄRLD”.

Jag bor, så vitt jag fattar, också i denna värld. Jag vill stillsamt påpeka att jag inte sörjer en popstjärna som genom sitt handlande uppenbarligen bidragit till att övergrepp mot barn i vissa kretsar blivit normaliserat och nästan ses som ”poppigt”.

Att ”hela världen” sörjer denne mans död är förstås inte sant, men att pressen och till och med partiledaren för Sveriges traditionella arbetarparti på detta sätt gråter offentligt över Jackson är motbjudande.

Det skulle som jag antytt kunna ses som en normaliseringsprocess. Den ger mig kalla kårar.

torsdag 18 juni 2009

Endast onda människor kan skada barn så

Läser på Kjell-Åkes blogg om ett av dessa alltmer vanliga fall då ett barn tvingas att flytta till en förälder som det är livrädd för, och anklagar för att ha begått övergrepp.

Barnets århundrade, som Ellen Key utropade 1900-talet till, är slut, och man undrar sig om 2000-talet är barnaplågarnas århundrade.

Man kan också undra sig vilka som med vett och vilja avkunnar domar som slår sönder barns liv.

Man kan spekulera över politiska åsikter, sexuella böjelser, narcissistiska personlighetsstörningar och social status. Men det känns inte som det mest väsentliga just nu.

Det väsentliga är att de måste vara onda människor. Inga andra kan på detta sätt döma barn till ett lidande och en förstörd barndom.

Om jag hade varit en fundamentalistisk kristen eller muslim hade jag varit lugnt förvissad om att dessa herrar och damer kommer att brinna i evighet i elden, om de inte ångrar sig medan det finns tid till det, bättrar sig och försöker gottgöra skadorna de gjort (det sista i och för sig en omöjlig uppgift!).

Om jag hade varit hindu eller buddhist (som tror på helveten, men inte eviga sådana) hade jag tippat på ett l-å-n-g-t helvetesstraff, och efter det en tillvaro som encelliga organismer, tills jorden går under.

Men när jag nu inte är fundamentalist, vad ska jag säga då? Bara det att vi bör försvara utsatta barn och ge barnens fiender ett veritabelt helvete på jorden. Aldrig låta dem vara ifred, ta upp fall på fall på fall. Och visa alla hur cyniska de är.

Motherwitch, var är du när vi behöver dig?
-------------------------------------------------------------
PS. Tolka inte sista meningen som en kritik mot Motherwitch, hon hade mycket goda skäl att dra sig undan. Men visst var det synd. Väldigt synd.

söndag 14 juni 2009

Aftonbladets föraktlige angivare

I början av fyrtiotalet rådde Nazi-Tyskland över merparten av Europa. De var allmänt hatade. Men en liten grupp människor gav villigt ockupationsmakten upplysningar om människor den ville ha tag på. Som motståndsmän och -kvinnor, judar, homosexuella, romer, Jehovas vittnen…

Denna grupp människor kallades angivare. Dessa var allmänt hatade och när kriget var slut fick en hel del av dem en ganska så hårdhänt behandling.

Tiderna förändras, men mönstret går igen.

Idag har en föraktlig angivarjournalist i den föraktliga angivartidningen Aftonbladets pappersupplaga brett ut sig på två sidor om ett fall där en kvinna gömt sig med sitt barn för att hon misstänker sin man för sexuella övergrepp mot barnet. För att underlätta att kvinnan och barnet hittas har inte endast mannens namn och bild publicerats - på nästan hela andra sidan av uppslaget finns en bild på barnet.

För att ingen ska missa uppslaget läggs det dessutom ut över nästan hela förstasidan.

Angivaren försöker ursäkta sig med att det saknas fällande dom. Jag uttalar mig inte om enskilda fall. Men den överväldigande majoriteten av sexualbrott mot barn leder aldrig till fällande dom, eller ens åtal. Det vet angivaren med all säkerhet om. Ändå publicerar han artikeln, och bilden på barnet.

Den föraktlige angivaren, och hans likaså föraktlige chef, som tillät publiceringen, bör betraktas på samma sätt som man betraktade angivare i det tidiga fyrtiotalets Europa. Inga anständiga människor bör umgås med dem. De bör frysas ut, till dess de inser hur vidrigt de agerat. Detsamma gäller naturligtvis också de människor som anger dessa gömda barn för polisen.

Om människor blev medvetna om många barns och mödrars situation, skulle mycket angiveri kunna stoppas i sin linda och fler barn kunna räddas.

Nu tror jag inte att medvetenheten är så stor att detta kommer att ske i någon större skala. Tyvärr. Men någonstans måste vi börja.

söndag 7 juni 2009

Benny Andersson, EU-valet - och vad jag själv röstar på

En nyhet som faktiskt gläder mig är att Benny Andersson inte bara röstar på Feministiskt Initiativ utan dessutom har skänkt partiet en miljon.

Missförstå mig inte, jag röstar inte på FI och kommer aldrig att göra det. Men det är nämligen så att jag har haft en djupt rotat föreställning att alla f.d. ABBA-medlemmar röstar på moderaterna. Jag vet inte riktigt varför. Men eftersom jag gillar ABBA, har det varit en besvärande tanke. Att åtminstone en av dem röstar på FI istället gläder mig.

Att jag själv inte röstar på FI beror inte på att jag ogillar ”feminister”. Det beror på att jag ogillar alla partier som tror sig kunna ställa sig ovanför, eller under, eller bredvid, höger-vänsterskalan. Som tror sig vara bortom klasskampen, som tror att höger och vänster är förlegade begrepp. Om FI hade varit ett klart uttalat feministiskt OCH SOCIALISTISKT parti hade det nog varit en annan sak. Men då skulle de troligen inte ha fått en miljon från Benny Andersson, förstås.

Men inte ens då hade jag nog röstat på dem. Jag har nämligen sedan tidigt 80-tal haft grundinställningen att jag aldrig röstar på partier som inte har en chans att bli valda. Jag gjorde ett undantag 1991, då jag röstade på Arbetarlistan i riksdagsvalet, och så här i efterhand tycker att jag det var dumt.

Därför kan jag inte heller tänka mig att rösta på Arbetarinitiativet, som skapats av Socialistiska Partiet och Rättvisepartiet. De har säkerligen ett i många avseenden utmärkt program, men vad hjälper det när de inte har skuggan av en chans att komma in.

Själv tänker jag rösta på Vänsterpartiet, om jag får rösta alls. Min legitimation gick ut i december, och jag har inte tänkt på att skaffa en ny. Jag ringde valmyndigheterna och de sa att jag alltid kunde testa och gå och rösta och se om det godkänns av personalen på plats.

Det ska bli spännande att se om de gör det.

måndag 1 juni 2009

När naturen var kvinnlig: skogsrået och andra rån

/Går över till ett angenämare ämne för en stund. Den här artikeln skrev jag i början av 2005, och den var införd i Socialisten i mars detta år./

När man nämner ordet skogsrå kommer de flesta människor att tänka på en kvinnlig entitet, som förför män i skogen. Män som sedan blir grubblande, inåtvända eller rentav galna.

För ett tag sedan började Arla att ”informera” om skogsrån på mjölkpaketen. Där fick vi reda på att skogsrået ”var en farlig typ som lockade framförallt unga kärlekskranka män i fördärv och ond bråd död”.

Om vi bortser från det där med ”ond, bråd död” som i stort sett är ett rent påhitt från Arlas sida, är denna bild av skogsrået vitt spridd, och svårutrotad. Även en etablerad folklorist som Jan-Öijvind Swahn hade mage att döpa ett kapitel om skogsrået till ”Skogsrået – folktrons pinuppa”. Men även om bilden är spridd stämmer den inte speciellt bra med vad vi vet från folkminnesanteckningar.

Skogsrået var inte huvudsakligen en sexuell varelse, utan ett ”rå” (”rådare” i betydelsen härskare). Skogsrået, sjö- eller havsrået, och bergsrået var (vanligtvis) kvinnliga väsen som härskade över skogen, sjön, havet och bergen. Skogsrået rådde över skogens villebråd, havsrået kunde förhindra eller framkalla stormar, och bergsrået vakade framförallt över malmen i gruvorna, och hindrade ofta människor från att upptäcka dessa fyndigheter. Om den vilda naturen dominerades av kvinnliga väsen var rådarna över det människan skapat oftare könlösa eller manliga.

Skogsrået dyrkades med all sannolikhet under förkristen tid, och så sent som under 1800-talet finns folkloristiska anteckningar om hur människor offrade till skogsrået, till exempel tobak eller mynt på en stubbe. Skogsrået kunde också hjälpa till vid milan, och varna för olyckor. Den jägare som var vänlig mot skogsrået fick nästan alltid god jaktlycka, medan den som på något sätt hade retat rået fick åka hem tomhänt. Det finns ganska så många beskrivningar om hur vallflickor vid fäbodarna får hjälp av skogsrån vid djurskötseln, liksom att de byter sin boskap mot skogsrået. Det finns också berättelser om hur skogsrået straffar de jägare som orsakar djuren onödig plåga, eller skjuter mer än de behöver för att äta.

Många berättelser om skogsrån beskriver dem som hjälpsamma och vänliga, om än ganska så lättretade. I en vacker berättelse från Värmland berättar en ung kvinna att hon hade träffat skogsrået i skogen två gånger. Hon hade lärt sig att man skulle undvika att tala med skogsrån så hon sade inget utan skyndade sig iväg. Men, tyckte hon, skogsrået hade lett så vänligt mot henne att hon nu bestämt sig för att om hon träffar det en tredje gång skulle hon ta mod till sig och börja prata med henne!

Den katolska kyrkan var i allmänhet tolerant mot folktrons väsen, men när protestanterna tog makten, startades en kampanj mot dessa, som sågs som demoner som skulle bekämpas. Detta påverkade bilden av bland annat skogsrån, som kom att uppfattas som demoner eller fallna änglar. Att den bilden skulle vara ursprunglig är helt uteslutet. Skogsråtron har helt klart sitt ursprung i förkristna föreställningar om ”rådare” över djur och natur, och de beskrivs inte heller som speciellt onda i sägner och andra berättelser.

Motsättningen mellan den folkliga religiositeten och den härskande makten kanske inte började med kristendomen. Det finns sägner om hur Oden med sitt krigarfölje ”jagar” och dödar skogsrån. Om dessa sägner har sina rötter tillbaka i förkristen tid, vilket inte verkar osannolikt, har det kanske redan före kristenhetens seger funnits en motsättning mellan de härskandes religion och den folkliga tron på kvinnliga naturväsen. Oden var en aristokratisk gud, och det är inte en tillfällighet att många rasistiska och nynazistiska grupper idag stoltserar med att de ”dyrkar Oden”. Skogsrået var inte intressant för de härskande, men hade en viktig betydelse för den stora majoriteten av fattiga människor som bodde intill skogar.

Därför talar det mesta för att föreställningen om skogsrån är mycket gammal, äldre än kristendomen, men också äldre än vad som brukar kallas ”asatro”. Oavsett vilken religion som de härskande hade fortsatte befolkningen på landsbygden att tro på övernaturliga ”rådare” över naturen. Och i Sverige var som sagt, i motsats till hur det var i exempelvis Finland, dessa väsen praktiskt alltid kvinnliga.

Man kan i uppteckningarna om skogsrån, speciellt från södra Sverige, se vad som delvis måste vara effekter av kyrkans försök att demonisera dem. Många är berättelserna om hur skogsrået lurar människor att gå vilse. Man kan gå runt och runt, och ständigt komma tillbaka till samma plats. Men om man exempelvis vänder tröjan ut och in eller nämner Jesu namn, bryts förtrollningen och man upptäcker var man är någonstans, samtidigt som man i bakgrunden kan höra skogsråets retfulla skratt. (Men i slutändan klarade sig människorna praktiskt taget alltid i sådana fall, så det handlade inte heller här om ”ond, bråd död”.)

Men hur är det med de sexuella inslagen? De fanns förvisso, men endast en relativt liten minoritet av berättelserna om skogsrån, cirka tio procent, innehåller sexuella inslag. Och i dessa berättelser framställs skogsrået för övrigt inte alls, i motsats till vad Jan-Öijvind Swahn antyder i sin rubrik, som ett sexuellt objekt för män. Hon är ett sexuellt subjekt, det är männen som är i underläge och ibland tvingas till sexuellt umgänge för att exempelvis få god jaktlycka.

Vad den kristna kyrkan aldrig lyckades med, lyckades ”moderniteten” och sekulariseringen med. Tron på skogsrån dog i praktiken helt ut under sent 18- och tidigt 1900-tal. Det gäller för övrigt också tron på kvinnliga naturrån överhuvudtaget, medan jag faktiskt har hört talas om en och annan som fortfarande tro på tomtar (en manlig typ av gårdsrån).

På sätt och vis känns det lite tråkigt. En skogspromenad skulle vara lite mer spännande om man kunde tänka sig att när som helst stöta på ett skogsrå.