lördag 23 september 2017

Här kommer natten

På åttonde plats på försäljningslistan Kvällstoppen den 23 september 1969 låg Pugh Rogerfeldts LP "Ja dä ä dä".

Jag köpte faktiskt den någon månad efter att den kom. Min absoluta favoritlåt på den var tveklöst "Här kommer natten".

Den kan höras här.

torsdag 21 september 2017

Trump, kärnvapen och demokrati

Apropå Donald J Trumps tal i FN - där han hotade att "totalt förgöra" (totally destroy) Nordkorea.

I SvD stod för ett tag sedan att man inte behövde oroa sig för att demokratier har kärnvapen, för de vill inte krig.

Det man verkligen bör oroa sig för, sade man, var att diktaturer som Nordkorea har det.

Jag är förvisso också nervös över att Kim Jung Un har kärnvapen. men en sak bör man faktiskt säga.

Det  enda land i världen som någonsin har använt kärnvapen mot ett annat land är ju USA, som SvD torde definiera som en demokrati.

Medan två länder som de torde definiera som diktaturer, Sovjetunionen och Kina, skaffade kärnvapen 1949 respektive 1964. Trots detta har de inte använt dessa vapen en enda gång.

Trump är nog dessutom den enda ledaren för en kärnvapenmakt som någonsin vågat säga att han är "villig" att "förgöra" ett annat land.

PS. En bitvis riktigt träffande kommentar på marxist.com till Trumps FN-tal kan man läsa här.

onsdag 20 september 2017

VPK, KFML och valet 1970

Minnen och personliga reflektioner

Den 20 september 1970 var det val till den nya enkammarriksdagen. Det var ett entydigt proportionellt val, vilket de tidigare inte hade varit. För att undvika att småpartier skulle komma in hade man dessutom infört en fyraprocentsspärr.

Själv var jag 15 år och hade någon månad innan gått med i Kungsholmens FNL-grupp. Där stötte jag på en miljö av en typ jag aldrig varit med om förut. Det som främst slog mig var att majoriteten av medlemmarna verkade stöda Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML).

Det gjorde definitivt inte jag. Själv hade jag just gått med i Folkpartiets Ungdomsförbund (FPU), men var inte för den skull folkpartist. Jag hoppades på att Per Gahrton skulle kan leda FPU långt åt vänster. Men hade inga illusioner om Folkpartiet . Och i skolvalet röstade jag på VPK .

Att de flesta i FNL-gruppen verkade stöda KFML hade kanske mest att göra med att KFML var de som mest konsekvent hade drivit linjen villkorslöst stöd till FNL. Där hade ibland VPK vacklat en del, vilket framgick av en broschyr som FNL-grupperna givit ut -  "VPK, VUF och Vietnamrörelsen". Nu var skildringen där i och för sig mycket överdriven, och präglades  till stor del av en närmast grälsjuk sekterism.

Vad värre var - FNL-grupperna delade inför valet ut ett flygblad som hette "Valet och Vietnam".  Där tog man upp alla partierna. och slog fast att KFML var det enda parti som klart hade stött Vietnams folk. Jag var med om att dela ut det - med inte så lite dåligt samvete. Jag skrev i min dagbok att det var förtäckt KFML-propaganda.

Senare visade sig att det funnits en opposition inom DFFG (De förenade FNL-grupperna) mot flygbladet. Det var de som senare skulle bilda KFML (r) som var sura över att det inte avslutades med parollen "Du som ser Vietnamfrågan som den viktigaste - rösta på KFML!". Förbundsstyrelsen avvisade detta med motiveringen att de inte trodde att speciellt många människor lät Vietnamfrågan styra vilket parti de röstade på.

På skolan där jag gick delade Clarté (då i praktiken KFML:s studentförbund) ut ett flygblad till stöd för KFML. Det bestod av en idyllisk, nästan  romantisk beskrivning om hur demokratisk skolan skulle bli under socialismen. En socialism som de ansåg hade funnits i Sovjet under Stalins tid...

Jag gick runt till alla jag träffade och citerade från Sovjetskolans ordningsregler under Stalintiden. Som jag tagit från en bok av reformpedagogen A-S. Neill. De var milt sagt inte speciellt demokratiska. Tvärtom präglades den av den mest skrämmande betoning på kadaverdisciplin och auktoritet. Dessutom var skolan uppdelad i flickskolor och pojkskolor, vilket ansågs underlätta för lärarna att uprätthålla strikt disciplin.  Det var en skola som  definitivt verkade  mer auktoritär och moralistisk än vad den mest rabiate KDS:are i Sverige kunde drömma om.

I TV intervjuades KFML:s ordförande Gunnar Bylin  i en valutfrågning, Jag uppfattade honom som både sliskig och dogmatisk på en och samma  gång -  på ett ganska motbjudande sätt. Det sa jag i FNL-gruppen och fick svar som "Men jag tycker han var så fin".

VPK-ordföranden CH Hermansson intervjuades också i ett valprogram. Han gav som alltid ett intelligent, kunnigt och för den delen charmigt intryck. Men hans charm var på något sätt genuin - tyckte i alla fall jag. Inte sliskigt inställsam som Gunnar Bylins.

Så jag förde en intensiv kampanj på skolan om att alla som såg sig stå till vänster om socialdemokratin skulle rösta på VPK istället för på KFML. Om den var effektiv går inte att säga något bestämt om, men i alla fall var vår skola nästan den enda i Stockholm där VPK fick fler röster än KFML i skolvalen. Jag ville i alla fall tro att min ettriga kampanj hade haft en viss roll i detta.

På valdagen hade FNL-gruppen insamling (till FNL) och försäljning av Vietnambulletinen utanför vallokalerna. Jag deltog flera timmar i detta. Dessbättre delades inte det famösa valflygbladet ut då....

Så kom kvällen. Jag väntade med spänning...

 S-VPK-majoriteten från förra valet bibehölls men VPK ökade på SAP:s bekostnad. KFML.s resultat måste däremot beskrivas som helt misslyckat.

Medan VPK fick 4, 75 procent av rösterna fick KFML - 0,43 procent. Jag var ganska så nöjd. KFML-entusiasterna i FNL-gruppen verkade däremot ganska dämpade när jag tog upp valresultatet.

För KFML:s del bidrog nog valfiaskot i hög grad till den splittring som drabbade den organsationen någon månad senare. Då bildades KFML(r) som en utbrytning, och kom under några år att excellera i en sekterism av ett slag som kom det mesta att förblekna.  Men det är en helt annan historia.

tisdag 19 september 2017

Om Hovsjöfallet

I DN intervjuas den misstänkte i Hovsjöfallet, som nu är 28 år. En sak är mycket anmärkningsvärd. Han säger att han var oskyldig och han säger också att han ljög medvetet när han erkände.

Nu har vi tre fall som sägs handla om hur personer utsätts för ett enormt tryck från både förhörsledare och terapeuter för att de ska tro att de begått mord.

I två av fallen - Kevinfallet, och mordet i Hovsjö, handlar det om barn, i det tredje - Sture Bergwall - om en vuxen.

I två av fallen erkänner de utpekade, men säger efteråt att de ljög medvetet. I det tredje fallet - Kevinfallet - erkände inte de utpekade alls.

Inte någonstans står det ett ord om att någon skulle fått falska minnen Trots en massiv indoktrinering som i alla fall i två av fallen sträckte sig över åratal.

Och så finns det de som påstår att man lätt kan få falska minnen av traumatiska händelser pga av ett förfluget ord av en terapeut. Vad de här tre fallen visar är om något att det ser ut att vara stört omöjligt att få falska minnen av traumatiska händelser, även om en hel vårdapparat anstränger sig som bara den.

Men denna slutsats är ju inte precis något som brukar föras fram i media....

Medjugorje på väg att godkännas av Vatikanen?

Får plötsligt syn på att uppenbarelserna i Medjugorje verkar vara på väg att godkännas av Vatikanen.

Det är sympatiskt, då det i dessa ofta hårt varnas för nationellt och religiöst hat.  Medjugorje ligger i Bosnien, som ju som bekant under nittiotalet slets sönder av ett förödande inbördeskrig mellan katolska kroater, ortodoxa serber, och muslimer.

Den Maria, som sägs ha uppenbarats sedan 1981, har gång på gång kommit med budskapet att allt religiöst hat är förkastligt,  och att även icke-kristna religioner som islam kan vara en väg till Gud,

Ett exempel. En av de unga visionärerna som sade sig ha tagit emot budskap från Maria, har sagt detta i december 1985, i en intervju med Wayne Weible.

  "She /jungfru Maria/ also emphasized the failings of religious people, especially in small villages - for example, here in Medjogorje, where there is separation from Serbians /i. e. Serbian Orthodox/ and Moslems. This separation is not good. The Madonna always stresses that there is but one God, and that people have enforced unnatural separation. One cannot truly believe, be a good Christian, if he does not respect other religions as well. You do not really believe in God if you make fun of other religions."

Jag har skrivit mer om detta här.

Så alldeles oavsett den kniviga frågan om det nu verkligen är Maria som visar sig i Medjugorje tycker jag nog att ett erkännande av Vatikanen kan ses som positivt....

TILLÄGG
Fast om man ändå skulle våga säga något om själva visionerna får jag känslan att de från början var genuina på det sättet att vi här hade barn som verkligen var uppriktigt  övertygade om att de hade sett och hört Maria. Men nu det har gått snart 40 år, barnen är vuxna. och nya visioner kommer varje månad. Och ter sig oftast ganska intetsägande.

Man får intrycket att de nu inte speciellt unga visionärerna utvecklat någon form av tvång att få "visioner" varje månad. Och de berättar nog pliktskyldigt vare sig de upplevt något eller inte.

måndag 18 september 2017

Äventyr på vallokal

Igår röstade jag  i kyrkovalet. Och röstade på Vänstern i Svenska Kyrkan (ViSK). Det blev dock lite mer komplicerat än vad jag trodde.

För när jag kom till den adress som var angiven på röstkortet märkte jag till min stora förvåning att det inte gick till som vanligt. Istället för att valsedlarna lades i varsin box lades de tillsammans med röstkortet i samma box.

Jag blev lite misstänksam och sa att det inte var den vanliga proceduren. De försäkrade att det var det visst. Då blev jag verkligt förbryllad. Alla vet att det i ett val där man röstar till tre olika organ läggs valsedlarna i tre olika lådor.

Efter ett tag visade det sig dock att jag hade kommit till en lokal för poströstning! Jag hade ingen aning om att man kunde poströsta på valdagen. Och jag förstod verkligen inte varför adressen på röstkortet gick till en lokal för poströstning. Men det visade sig att det fanns fler lokaler på samma adress - en var den "vanliga", en var just för poströstning...

Då vaknade min mest excentriskt pedantiska sida. Jag sa att jag aldrig hade poströstat i hela mitt liv och inte tänkte göra det nu. Och jag sa att jag ville rösta om. Först fick jag veta att det inte gick eftersom kuvertet redan lagts i valurnan. Men det dementerades genast av en annan ansvarig, som sa att om jag gick till den ordinarie vallokalen kunde jag rösta där, och då skulle poströsten inte räknas.

Jag hade ju röstat på ViSK och tänkte inte ändra på detta. Men jag fick nu alltså bara för mig att jag ville rösta som jag alltid hade gjort - och inte poströsta. Så jag gick till den andra lokalen, visade mitt leg (röstkortet hade ju redan försvunnit ner i en låda), och röstade igen, som vanligt, med en valsedel i varje box.

Så nu har jag i alla fall röstat....

söndag 17 september 2017

Säger Bibeln något om kyrkovalet?

Lite bibelcitat för de som kan rösta i kyrkovalet idag. Just dessa ställen ger i alla fall en mycket klar vägledning om vilka man absolut bör förhindra att komma in. ..

"Om en invandrare slår sig ner i ert land, skall ni inte förtrycka honom. Invandraren som bor hos er skall ni behandla som en infödd. Du skall älska honom som dig själv, ni var ju själva invandrare i Egypten. Jag är Herren, er Gud." (3 Mos 19:33-34).

"Ty Herren, er Gud, är gudarnas Gud och herrarnas Herre, den store Gud och fruktansvärde hjälte som aldrig är partisk och inte kan mutas, som ger den faderlöse och änkan deras rätt och som älskar invandraren och ger honom mat och kläder." (5 Mos 10:17-18)

”Förbannelse över den som vränger rätten för invandraren, den faderlöse eller änkan. .” (5 Mos 27:19)

lördag 16 september 2017

När jag vägrade delta i en valkampanj

Det första riksdagsval jag någonsin röstade i var 1976. Då röstade jag på Kommunistiska Arbetarförbundet (KAF), en trotskistisk organisation som numera heter Socialistiska Partiet. Jag hade sympatiserat med den sedan maj 1971, då den hette Revolutionära Marxisters Förbund.

1976 hade jag inga betänkligheter mot att rösta på en organisation som inte kunde komma in i parlamentariska församlingar, och som drog röster från Socialdemokraterna och VPK. Att det blev en borgerlig valseger 1976 gav mig inte på något sätt dåligt samvete. Som jag såg det var skillnaderna mellan S och borgarna marginella. S stödde en borgerlig poltik - och det fanns definitivt ingen anledning att rösta på dem.

VPK hade som jag såg det inget egentligt alternativ. Att rösta på dem såg jag också som meningslöst.

Nästa val var 1979. Närmare bestämt den 16 september. Då hade jag sedan våren 1977 varit medlem i KAF. Nu ställde de på nytt upp i valet och de bedrev en valkampanj.

Vid det laget gick jag på Jakobsbergs Folkhögskola och var mycket mindre socialt isolerad än jag varit 1976. Och jag hade gradvis tagit in mig de invändningar som många människor hade mot att man skulle ställa upp i val till organ om man inte hade en chans att bli valda till. Skulle det inte gynna borgarna? var en vanlig, och inte så konstig, fråga.

Faktum är att jag inför KAF:s valkonferens 1979 hade varit med om att organisera en tendens som ansåg att man inte skulle ställa upp i valet. Istället skulle man driva en kampanj för att rösta på SAP, och samtidigt föra fram sitt eget politiska alternativ..

Den tendensen förlorade stort, och nu stod jag där inför en valkampanj som fyllde mig med obehag.

Ju närmare valdagen jag kom ju mer störd blev jag. Speciellt som det såg ut att bli ett mycket jämnt val.

Nej, jag trodde inte att skillnaden mellan blocken var så där jättestor - men borde man ändå inte arbeta för att förhindra det mest öppet borgerliga alternativet att på nytt vinna majoriteten i riksdagen? Det fanns ju ingen. motsättning mellan att föra fram sitt eget program och samtidigt rösta på det minst dåliga de facto-alternativet i ett val. Eller så tänkte jag.

När valdagen kom fattade jag ett beslut. Nej, jag tänkte inte dela ut KAF:s valsedlar nånstans. Det viktigaste den dagen var trots allt att fälla den borgerliga regeringen. Om man inte arbetade för det just den dagen var även spridandet av den mest förträffliga socialistiska propaganda - nästan lite patetiskt.

Men jag gick ändå ytterst motvilligt och röstade på KAF. Så pass lojal var jag ändå. Men jag ville inte få andra till att göra det. Så något valarbete bedrev jag inte. Istället gick jag och såg en skräckfilm (!) på eftermiddagen. En sorts lite individualanarkistisk protest mot KAF:s valagerande.

Valet ledde till en mycket knapp borgerlig seger. Den var dock inte så knapp så att KAF:s röster hade någon betydelse för utgången. Men det Moskvatrogna Arbetarpartiet Kommunisternas (APK) hade det. Om alla som röstade på APK istället hade röstat på Socialdemokraterna (eller VPK) hade det inte blivit en borgerlig valseger.

På något sätt hade jag nu fått nog av grupper som satte sina egna snäva intressen över enheten mot borgarna. En månad efter valet lämnade jag KAF. Det berodde inte endast på detta, men det var en viktig bidragande orsak.

Man jag hade ju i grunden kvar de socialistiska åsikter jag hade, och ville inte låta bli att föra ut dem. Så ungefär ett år senare gick jag ett tag med i Offensiv, en organisation som hade ungefär samma grundläggande ("trotskistiska") syn på kampen för socialismen - men som ansåg att detta skulle kombineras med att man inte endast skulle rösta på utan även arbeta inom de stora arbetarpartierna

(Numera har denna organisation helt lämnat denna inriktning - de kallar sig nu Rättvisepartiet Socialisterna och har en helt annan taktik än då. Men det är en helt annan historia...).

Sedan dess röstar jag i princip aldrig på partier som ställer upp i val där de inte har en chans att få några platser. Men socialdemokratins allt snabbare marsch mot höger har också gjort att jag inte längre har en tanke på att rösta på dem.

I alla riksdagsval sedan 1994 har jag röstat på Vänsterpartiet.

fredag 15 september 2017

Den 15 september 1968

Några personliga minnen från en valdag

Alla dessa nostalgiska tillbakablickar till olika årtal är ju lite pinsamma. Framför allt för att det är ett mycket uppenbart ålderstecken. Jag sitter här och spånar "ja, jag minns den dagen då jag var 13"... eller 14... eller  nåt. Som på en skämtfilm om ett ålderdomshem.

Nåväl, den 15 september 1968 var en söndag. Inte vilken söndag som helst; det var den dag då borgarna trodde att de skulle ta tillbaka regeringsmakten - för första gången på årtionden. Anledningen till deras optimism var att de hade vunnit stort i valet 1966.

Valet 1966? undrar sig kanske någon. Om de hade vunit detta val -  varför satt de inte redan vid makten? Jo, det var så att vi då hade två kamrar i riksdagen. Valet 1966 hade varit ett  kommunal- och landstingsval, och därmed också ett val till den sk. första kammaren, som valdes indirekt av landstingen. Att man vann detta innebar inte automatiskt att man kunde få majoritet i riksdagen.

1968 var det val till andra kammaren. Om borgarnas valseger 1966 skulle stått sig skulle vi fått en borgerlig regering.

Det var nog det första val där jag medvetet hade en åsikt om vem som borde vinna. Jag var 13 år. Och jag hoppades att borgarna skulle förlora och att den socialdemokratiska regeringen skulle sitta kvar.

Däremot var det nog inte säkert att jag skulle ha röstat på S om jag plötsligt hade fått rösträtt. Det var klart möjligt att jag istället skulle ha röstat på VPK. Jag såg VPK som det enda parti som hade tagit klart ställning mot USA i Vietnam. Vilket var den för mig viktigaste frågan i världen. Eftersom VPK dessutom hårt hade fördömt Sovjets invasion i Tjeckoslovakien tycke jag dessutom att de var helt konsekventa.

Mer allmänt var jag vagt "vänster" . Jag ville ha jämlikhet, även om min bild av hur det såg ut i ekonomin var mycket diffus. Den skulle bli lite klarare först någon gång på senhösten 1969.

Det bör påpekas att dessa idéer hade jag inte fått från mina föräldrar. De röstade borgerligt.

Den 15 september på morgonen. Vi hade varit i sommarstugan på mina föräldrars lantställe. Vi skulle åka in till stan med bil. Det tog ungefär en och en halv timme med den ganska låga hastighet vi åkte med.

En lustig sak jag minns är att jag läste Aldoux Huxleys "Du sköna nya värld" på färden, i baksätet. Jag minns till och med vad jag tänkte. Jag tänkte att den bild av en totalitär framtid som fanns i den boken, och i ex.vis "1984" och "Kallocain" (vilka jag inte hade läst, men kände till) var orealistisk. Jag trodde inte på möjligheten, eller risken, av en sådan totalitär framtid. Det var inget att vara rädd för. Jag tyckte faran istället låg i en otyglad kapitalism. Det tycker jag faktiskt fortfarande.

Vi kom hem, mina föräldrar röstade, och sen blev det kväll. Förra valet hade jag inte fått reda på resultat förrän morgonen efter. Men nu hade (med min stigande ålder) styrkeförhållandena inom familjen ändrats. Ingen skulle kunna hindra mig att sitta uppe på natten och se resultatet.

Och borgarna fick tji. Socialdemokraterna fick den största valsegern sedan 1962. Och innan dess hade man få gått tillbaka till 1940 för att finna något liknande.

Däremot gick VPK ner. Det var ju tråkigt, Men jag fick ändå en känsla av trygghet när S-segern var klar. En S-regering då stod för mig för just det - trygghet. "Folkhem" var för mig en sorts inre positiv bild. Jag såg S som garant för en stat som på åtminstone något sätt skulle stå på de svagares sida.

Så jag somnande ovanligt gott den natten.

tisdag 12 september 2017

Jackson

Idag för femtio år sedan (12 september 1967). Trean på Kvällstoppen har tagit ett kliv uppåt och hamnat på andra plats. Och det handlar här om Nancy Sinatras och Lee Hazlewoods Jackson.

Etta är fortfarande Scott McKenzies San Francisco.

Jackson slår så bra att det görs en svensk version av den. Nämligen Laxå, med Towa Carson och Arne Strömgren. Som kan höras här.

Den svenska versionen är förvisso lite smårolig, men ganska tam om man jämför med originalet. Tycker i alla fall jag.

Och, ja, när jag hade skaffat Nordturistkort på SJ och åkte runt i Norden en månad sommaren 1984 passade jag på att besöka just Laxå. Och skickade lite vykort därifrån till några som jag visste mindes låten.

måndag 11 september 2017

Är inte malen ett fascinerande djur?

Av anledningar som jag inte direkt ska gå in på här, har jag på sistone blivit oerhört intresserad av malen som djurart.

Jag visste förut i stort sett ingenting om dessa fascinerande väsen, men nu har jag i alla fall läst engelska Wikipedias artikel.

Där får man veta bland annat att de som art är äldre än fjärilarna, och att anledningen till deras märkliga dragning till artificiellt ljus inte är förklarad, även om det finns intressanta teorier om saken.

Ska kanske se om man kan hitta mer om detta.... :-)

söndag 10 september 2017

Vad ser högerkatoliker hos Maria?

Det finns ett märkligt fenomen i den katolska kyrkan. Och det är att några av de som mest driver frågan om att Jungfru Maria ska få en mer central plats i förkunnelsen, samtidigt ofta tillhör denna kyrkas högerflygel.

Det är människor som försvarar de rika och angriper all befrielseteologi. Denna grupp har förvisso försvagats en del efter det senaste påvevalet, men de finns förvisso där i alla fall.

Nu är det så att det enda mer utförliga citatet från Maria i Bibeln är det som finns i Lukasevangeliets första kapitel. Där framgår det ju klart att hon inte på något sätt skulle kunna sympatisera med en sådan typ av "kristendom".

Det hela är en gåta. En av många gåtor som finns i kristendomens historia. Man förklaringen till den är väl snarare social och psykologisk än teologisk...

Här är i alla fall Mariacitatet i fråga, Det brukar kallas för "Marias lovsång".

”Min själ prisar Herrens storhet,
min ande jublar över Gud, min frälsare:
han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna.

Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig:
stora ting låter den Mäktige ske med mig,
hans namn är heligt,
och hans förbarmande med dem som fruktar honom
varar från släkte till släkte.

Han gör mäktiga verk med sin arm,
han skingrar dem som har övermodiga planer.

Han störtar härskare från deras troner,
och han upphöjer de ringa.

Hungriga mättar han med sina gåvor,
och rika skickar han tomhänta bort.

Han tar sig an sin tjänare Israel
och håller sitt löfte till våra fäder:
att förbarma sig över Abraham
och hans barn, till
evig tid.”

 

lördag 9 september 2017

PK-banken skulle inte ha kunnat lämna Sverige

Nu diskuteras varför Nordbanken lämnat Sverige. SvD och andra borgare skyller på att den ekonomiska politiken driver bort företag från Sverige. En del sossar lägger ansvaret på Nordeas ledning.

Men saken är ju den att trots en del fusioner med andra banker härstammar Nordea i rakt nedstigande led från den statliga PK-banken. PK-banken gick från att vara en statlig bank, till en där staten ägde en krympande del av banken, till att slutligen bli en helt privat bank.  Om den inte hade privatiserats skulle den inte ha kunnat lämna Sverige. Statliga banker kan inte flytta mellan länder mot regeringars vilja.

Det yttersta ansvaret ligger hos de som en gång beslutade om att privatisera PK-banken.

Inte för att jag på något sätt är en okritisk beundrare av Kina, men i det här avseendet har Kina en stor fördel. De kinesiska bankerna är i stort sett helt statliga. De lämnar inte Kina. Så har också det landets ekonomi gått mycket bra under en mycket lång tid..

fredag 8 september 2017

"Hypnos" på nätet

På nätet kan man hitta mycket märkligt. Vad sägs om denna suggestiva hypnosövning? De som är rädda för att förlora kontrollen, eller ge efter för någon annans vilja, bör kanske inte se den.

Nej, det är inte hypnos i klinisk mening. Inte alls. Men suggestivt är det

Den har några uppföljare, som på sätt och vis skiljer sig från denna. En del av dessa skulle kanske somliga se som lite...  extrema. Men oavsett detta upplever jag förvisso Lilium, som kvinnan bakom inslagen kallar sig, som mycket fascinerande. Och definitivt karismatisk... Vad nu än denna min upplevelse kan bero på.

Jag upptäckte dessa videor av en slump.  Jag såg en av dem av misstag sent i förrgår kväll när jag inte kunde somna. Minns inte ens hur jag kom dit. Och jag somnade nästan direkt efteråt... så en sorts effekt på mig hade det absolut. Och jag fick en stunds flykt från oron för mina allvarliga problem med ögonen, där jag nyss fått reda på att jag verkar samlat på mig åtminstone tre allvarliga ögonsjukdomar.

Jag hade faktiskt aldrig hört talas om dessa videos innan dess. Nu gick de direkt in i mig,

onsdag 6 september 2017

Idag för 48 år sedan...

... låg "Saved by the Bell" av (Bee Gees-medlemmen) Robin Gibb på tredje plats på Tio i Topp.

Den kan höras här.

Jag tyckte om den.

En sak om texten. "Saved by the Bell" är ju ett allmänt använt  uttryck. Men detta kombinerat med  "on your own carousel" har jag inte faktisk inte hört någon annanstans än i denna sång.

Det är lite udda.

tisdag 5 september 2017

Ockultism i Tredje Riket

Jag tillhör definitivt inte de som ser all typ av ockultism eller nyhedendom som något ondskefullt eller obehagligt. Om den typen av åskådningar kopplas till i övrigt harmoniska och kärleksfulla inställningar kan det ofta bli något riktigt sympatiskt.

Men om det istället kopplas till våldsdyrkan, patriarkalism, elitism, och övermänniskoideal kan det förstås resultera i något mycket obehagligt.

Ett sådant fall var naziockultismen i Tredje Riket. Inflytandet från både ockultism och nyhedendom inom nazismen var betydande. Det fanns på alla nivåer, och även i toppskiktet. Och nazismen som rörelse hade redan från början utvecklats under påverkan från ockulta "ariosofiska " strömningar.

Detta tonades ner, och jag skulle nog vilja säga mörkades, av akademiska forskare under många år. Jag minns ett ambitiöst akademiskt arbete som jag läsa någon gång i början av 80-talet som behandlade nazismens religionspolitik. Medan "nazikristna" strömningar som "Deutsche Christen" fick stort utrymme avfärdades naziockultism och nyhedendom på några rader.

Samtidigt skrevs förstås mycket spekulativt om saken utanför den akademiska världen. Det mest absurda exemplet var nog "The Spear of Destiny" av Trevor Ravenscroft. Karaktären på den typen av litteratur bidrog nog till att ämnet kom än mer i vanrykte i akademiska sammanhang.

Men trots att nazismens ockulta aspekter ofta behandlades av fantaster av olika slag, var de i högsta grad existerande. På senare tid har även akademiska forskare börjat uppmärksamma detta. I Svenska Dagbladet den 4 september finns en understreckare av Fabian Kastner om historieprofessor Eric Kurlanders nya bok ”Hitler’s monsters: A supernatural history of the Third Reich” (Yale University Press). Den är intressant, liksom den bok som diskuteras där också verkar vara.

Naziockultism sågs länge som föga mer än en konspirationsteoretisk fantasi. Men den var i högsta grad verklig. Det är bra att detta nu börjar uppmärksammas även i seriösa och akademisks sammanhang.

PS. Men för de som skulle vilja söka vidare på nätet utifrån artikeln kan det ju vara bra att veta att den ariosofiske skribent  som i denna kallas Guido von Lanz faktiskt hette Guido von List...

söndag 3 september 2017

Rösta på ViSK i kyrkovalet

"Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon" (Matteus 6:24).

”Men ve er som är rika, ni har fått ut er glädje. Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra. Ve er som skrattar nu, ni skall få sörja och gråta” (Lukas &:24.25).

”Ja, jag säger er: det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike" (Matteus 19:24).

  ”Ni som är rika: gråt och klaga över de olyckor som skall komma över er. Er rikedom förmultnar, era kläder äts upp av mal, ert guld och silver rostar, och rosten skall vittna mot er och förtära er kropp som eld. Ni har samlat skatter i dessa sista dagar. Lönen till arbetarna som bärgade skörden på era ägor har ni undanhållit. Den skriar till himlen, och skördefolkets rop har nått Herren Sebaots öron. Ni har levt i lyx och överflöd här på jorden. Ni har gött er på slaktdagen." (Jakobsbrevet 5:1-5). (Jakobsbrevet 5:1-5).

Som ovanstående citat antyder, var de första kristna definitivt "vänster". För att uttrycka det lite försiktigt.

Den 17 september är det val till kyrkofullmäktige. Då kommer jag att rösta på "Vänstern i Svenska kyrkan" (ViSK). Det ter väl sig naturligt med tanke på den kristna kyrkans ursprung...

ViSK har en webbsida som man kan läsa här. På den kan man hitta deras valplattform. Jag har tagit mig friheten att trycka upp den här.

Valplattform för Vänstern i Svenska kyrkan (ViSK)
Visk verkar för
* att Svenska kyrkan ska vara en öppen folkkyrka i ett mångkulturellt samhälle
* att Svenska kyrkan ska vara pådrivande för en generös flyktingpolitik, rätt till familjeåterförening och stärkt asylrätt
* att Svenska kyrkan ska vara aktiv i samhällsdebatten, verka mot orättvisor – både nära och långt borta
* att Svenska kyrkan ska vara pådrivande för att minska sociala, ekonomiska och kulturella klyftor i samhället
* att Svenska kyrkan ska verka för allas lika värde oavsett kön, etnicitet, sexuell läggning, funktionshinder och ålder
* Att Svenska kyrkan ska vara öppen för människor av olika tro och skapa förutsättningar för goda möten
* Att Svenska kyrkan ska vara pådrivande för en hållbar utveckling och vara förebild i miljöarbetet

* Att Svenska kyrkan ska vara etiskt driven i sin kapitalförvaltning och inte investera i vapen, cigaretter och alkohol samt inte investera i företag som använder barnarbete eller har otillfredsställande arbetsförhållanden.

I vilket fall som helst - rösta bör man - om man är medlem i Svenska Kyrkan och inte vill att Sverigedemokraterna ska kunna utnyttja denna som en plattform för sin (försiktigt uttryckt) inte speciellt kristliga poltik. SD satsar på det valet - de som är emot SD bör mobilisera för att se till att de inte lyckas.

lördag 2 september 2017

För övrigt anser jag...

... att neuropsykiatrin är en pseudovetenskap.

torsdag 31 augusti 2017

En vietnamesisk bonde

1972 gav FNL-grupperna ut en LP som hette Vietnam är nära. En av sångerna på den var en skakande historia om en ung vietnames, som ställt upp på ett rent självmordsuppdrag för FNL. Det gick ut på att gå med två korgar med ris till porten till ett fängelse. Under riset ligger två handgranater.

Hans bakgrund beskrivs - hans far hade dödats av fransmän, hans mor hade våldtagits, hans bror hade dödats av USA-soldater, och många unga kvinnor från byn han kom från hade tvingats till bordeller i Saigon. Att han hade starka motiv att göra det han gjorde kunde man verkligen förstå, men det var förstås samtidigt någon oerhört tragiskt över hela berättelsen.

Vad som händer sedan är detta. Bondens handgranater exploderar, och bonden, vakten vid porten  och själva porten flyger i luften.

Fortsättningen beskrivs så här:

"Nu kommer hans kamrater som kämpar för sitt land,
nu strömmar fram mot porten ett FNL-förband.
Och fångarna blir fria och vakterna skjuts ner,
och fängelset med taggtråd det finns där inte mer."


Efter detta kommer de två sista verserna i sången.

"Tack vare bondens offer kom tusen mänskor loss,
man ärade hans minne och fortsatte att slåss.
Fast ingen känner namnet den unge bonden bar,
så lever dock hans minne i folkets hjärta kvar.

Ett folk med såna bönder besegras ej så lätt -

det borde mördarbandet för längesedan sett.
Ur folkets breda massa som hotats till sitt hem,
föds alltid tappra hjältar när kampen kräver dem."


Sången i sin helhet kan höras på YouTube, här.

Man kan reagera på denna sång på olika sätt. När jag själv hörde den 1973 blev jag gripen. Jag hade dessutom hört någonstans att det skulle finnas en verklig händelse bakom sången, men jag visste inte om det stämde.

Idag hittade jag en beskrivning som nästan exakt motsvarar handlingen i sången. Från Svenska Dagbladets digitala arkiv, och en artikel i SvD för exakt 50 år sedan - den 31 augusti 1967.

Den har rubriken 1200 fångar befriades i självmordsattack av FNL.

Så här står det bland annat.

”En FNL-soldat sprängde tidigt på onsdagsmorgonen grindarna till det strängt bevakade provinsfängelset i Quang Ngai i luften genom att detonera en bomb som han bar på. Soldaten dödades vid explosionen, men  hans handling gjorde det möjligt  för ett gerillaförband att befria omkring 1200 fångar.

Efter att grindarna hade sprängts stormade ett 30-tal gerillasoldater in på fängelseområdet, medan andra FNL-förband uppehöll regeringsstyrkorna i stadens utkant. Ett regn av granatkastarprojektiler föll på regeringstruppernas provinshögkvarter och en närbelägen förläggning för amerikanska rådgivare. … Gerillan dödade fängelsechefen och befälhavaren för vaktstyrkan i fängelset, som är inrymt i en gammal skola”


Troligen hade författarna till sången hört talas om just detta fall. Jag har inte sett något annat liknande beskrivet någon annanstans, och den typen av taktik var av allt att döma mycket ovanlig under Vietnamkriget.

När man hör sången, och läser artikeln,  kan man förvisso få många reflektioner, om mycket.  Det har i alla fall jag fått.  Men de kommer jag inte att skriva ner här.

onsdag 30 augusti 2017

"Sound of Silence"-version med politisk udd

Lyssna gärna på denna sång

Det är ju ingen tvekan om vem denna version riktas mot.

Den är riktigt fyndig.

tisdag 29 augusti 2017

Tisdagen den 29 augusti 1967

Idag för femtio år sedan. Första arbetsdagen i sjätte klass. I går hade vi samlats för upprop, nu ska det bli riktiga lektioner.

Eller förresten, nej. Hela första veckan ska nästan helt ägnas åt högertrafiken, och den omläggning som ska ske. Det ska alltså bli högertrafik den 3 september och att lära oss vad det innebär ses som viktigare än de vanliga skolämnena.

Man känner sig lite förflyttad tillbaks till den trafikskola man hade gått i som sjuåring, då man hade fått lära sig vad vägmärken betyder.

Vi har fått en ny lärare. Helge Lundstedt som har haft oss som klassföreståndare från trean till och med femman har slutat. Han hade varit populär, i alla fall gillade jag honom och jag var nog inte ensam.

Den som vi får istället är en kvinna som heter Jane. (Vi uttalar det Jen). Det är inget större fel på henne, men någon som kan jämföras med Helge Lundstedt - kommer hon aldrig att bli. Vid en efterkontroll på henne på Google visar det sig förresten att hon senare blev aktiv moderat. Hon kommer att ha oss bara ett år, i sjuan får vi en ny klassföreståndare.

En klasskamrat frågar mig om jag inte hört att Beatles propagerar för LSD. Frågan irriterar mig, jag säger att visst har jag hört det, men att det bara är spekulationer. Det finns inga bevis.

Jag kommer hem och på kvällen lyssnar jag som vanligt på Kvällstoppen. Scott McKenzies San Francisco tar denna vecka över förstaplatsen från Beatles All You Need Is Love. Och Monkees, som väl fortfarande är ett av mina främsta favoritband, är representerad med två låtar på listan. Dels Pleasant Valley Sunday, nykomling på tjugonde plats. Och den "gamla" Alternate Title (som fick sitt namn för att skivbolaget inte ville acceptera Monkees första namnförslag) ligger på åttonde.

Sedan går jag och lägger mig, och vet att nästa dag också kommer att vara fylld av prat om högertrafik.

En dag för exakt femtio år sedan. Alltså.

söndag 27 augusti 2017

Murphys lag

Ju äldre jag blir ju mer känslig har jag blivit för ljud. Speciellt ljud med låg frekvens som tränger igenom, som från vissa ventilationssystem.

Förmodligen fanns det lika mycket såna ljud när jag var säg 20- 30 år men då tänkte jag tydligen inte på det.

Från och med början av denna sommar har jag blivit nästan hysterisk på natten av ett dovt ljud som kommer från fönstret i vardagsrummet, där jag har sängen. Eftersom jag har en etta är det nästan det enda konventionellt rimliga stället att ha en säng. Alternativen vore köket eller tamburen, vid ytterdörren.

Jag kan inte mycket om ventilation, men det verkar som om det är ljud från ett externt ventilationssystem, typ, och det tenderar att vara värre på sommaren. Kanske är det ett sätt att motarbeta värme i hus när solen ligger på. Eller nåt.

De "inre" ventilerna låter inte alls så extremt.

Dessutom kan man ibland från fönstret höra diverse ventilationsliknande ljud som kommer mycket längre bortifrån. Hovsjö är omgivet av ett industriområde, och det hörs, om man är känslig.

Så inatt hade jag fått nog. Ett dovt ljud på låg frekvens är ett bra sätt ett förhindra sömn för mig. Så plötsligt stod jag inte ut, och tänkte att jag borde flytta sängen i alla fall.

Det är en ganska tung säng, och den går inte att bara dra över golvet, för den är bredare än dörröppningen.  Man måste vända på den och i ett visst moment lyfta på den. Och jag har numera en känslig rygg och får mycket lätt ryggskott.

Men jag gjorde det i alla fall, och - peppar, peppar - verkar klarat mig från ryggskott. Ljudet hade hållt på i flera veckor nu, så jag tänkte att jag åndå måste göra det.

Så jag ställde den i tamburen. Inte i köket - för där finns en kran som till och från droppar, och jag tänkte att jag kanske skulle störas av denna. Det är mycket opraktiskt att ha en säng i tamburen, vad ska de som ev. ringer på tänka om jag öppnar och det står en säng alldeles innanför dörren? Om inte annat så kan ju Jehovas Vittnen få för sig att jag är konstig,,,,'

Så idag, när jag vaknat,  upptäcker jag att den dova ljudet är helt borta, Det brukar ju bli bättre när sommaren är slut och gränsen kanske ligger just nu. Ska jag flytta tillbaks sängen nu, med risk för ryggskott, och riskera  att ljudet kommit tillbaks i kväll? Nej, det är nog bättre att låta det vara några dagar och se om det kommer tillbaka.

Förmodligen blir man extra känslig för sådant om man bor ensam. Det är nog mest då som man nojar in för konstiga ljud, om man bodde flera skulle man nog lättare kunna strunta i det.

Men, som sagt, så fort jag flyttade sängen försvann ljudet. Murphy is alive and well. Kan man kanske säga.

lördag 26 augusti 2017

Och nu var det Gurmeet Ram Rahim Singh

Nu har så ännu en patriarkal sektledare överbevisats om sexualbrott. Det är ju tyvärr inget nytt. Vem minns inte Sai Baba?

Men Gurmeet Ram Rahim Singhs fanatiska anhängare ställer nu till våldsamma upplopp i tron att deras guru, förstås, måste vara "oskyldigt anklagad".

Sai Baba dömdes aldrig i Indien. Om han hade dömts hade nog det kunnat leda till kravaller som får de här att förblekna.

Det sägs att tron kan försätta berg - men blind tro på att personer som man dyrkar eller beundrar alltid måste vara "oskyldiga" kan definitivt smälta hjärnor.

fredag 25 augusti 2017

När Jesus lydde Maria

I katolsk lära sägs det att man kan be till Maria, inte för att hon ska ingripa direkt utan för att hon i sin tur ska be för en. Då kan man ju fråga sig varför det ses som så troligt att det skulle vara ska man säga ett effektivt sätt att nå Jesus/Gud.

Det finns många möjliga svar på detta, men ett av dessa kan ju ha att göra med ett avsnitt i Johannes evangeliums andra kapitel. Där får man ju veta att Maria verkligen hade förmågan att få igenom sin vilja när hon bad Jesus att göra saker...

Jag syftar alltså på detta.

"På tredje dagen hölls ett bröllop i Kana i Galileen, och Jesu mor var där. Jesus och hans lärjungar var också bjudna till bröllopet. Vinet tog slut, och Jesu mor sade till honom: ”De har inget vin.” Jesus svarade: ”Låt mig vara, kvinna. Min stund har inte kommit än.”

Hans mor sade till tjänarna: ”Gör det han säger åt er.” Där stod sex stora stenkärl för vattnet till judarnas reningsceremonier; vart och ett rymde omkring hundra liter. Jesus sade: ”Fyll kärlen med vatten”, och de fyllde dem till brädden. Sedan sade han: ”Ös upp och bär det till bröllopsvärden”, och det gjorde de. Värden smakade på vattnet, som nu hade blivit vin.

Eftersom han inte visste varifrån det kom – men det visste tjänarna som hade öst upp vattnet – ropade han på brudgummen och sade: ”Alla andra bjuder först på det goda vinet och på det sämre när gästerna börjar bli berusade. Men du har sparat det goda vinet ända till nu.”

Så gjorde Jesus det första av sina tecken; det var i Kana i Galileen. Han uppenbarade sin härlighet, och hans lärjungar trodde på honom."


Alldeles bortsett från om man nu vill tro på detta eller inte, går det ju att dra några slutsatser om den bild som förmedlas. I många kristna (i synnerhet katolska) sammanhang brukar det sägas att ett av tecknen på Marias helighet var att hon lydde sin son. Nu finns det inte ett enda Bibelställe som exemplifierar någon sådan lydnad från Marias sida, men det finns alltså ett exempel på motsatsen.

Alltså att Jesus lyder Maria, även i vuxen ålder. Att han lydde henne som barn framgår indirekt i Lukasevangeliet, men här var han alltså vuxen.

Man kan också notera att han lyder henne fast han inte gillar vad hon säger, och till och med försöker protestera: "Min stund har inte kommit än.” Denna kommentar ignoreras totalt av Maria (så var det med hennes lydnad till sin son!)  och hon går helt förbi honom och vänder sig till tjänarna. Hon instruerar dem vad de ska göra, Jesus står inför fait accompli, och hans protester tystnar. Hon får sin vilja igenom.

Jag misstänker att detta kan ligga bakom föreställningen om att det är meningsfullt att be till Maria att hon ska be för en. Hon har ju visat att hon till och med kan övertala en högst motvillig Jesus.

För några år sedan läste jag en antal böcker om Mariatrons utveckling och från det minns jag att det sades att det under medeltiden uppkommit föreställningar att om Jesus lydde Maria under sin livstid gör han det även i himlen... Nu har jag inte lyckats hitta igen dessa ställen trots ett visst letande, men jag är ganska så säker på att det inte är falska minnen...

Det kan ju ge en del av förklaringen till att denna praxis,  att be till Maria istället för direkt till Jesus blev så stark.

Det är ett ganska spännande scenario - tycker jag, Det motsvarar väl inte några allmänkristna föreställningar om hur det ser ut i himmelriket, men varför måste man utgå från att dessa nödvändigtvis måste stämma.  :-)

 
Persisk miniatyrmålning föreställande Jungfru Maria (Maryam) och Jesusbarnet.

torsdag 24 augusti 2017

Gamal Abdel Nasser, slöjor och rationalitet

Som jag tidigare sagt - ibland har man intrycket att den tid vi lever i håller på att kastas tilbaks till medeltiden. Det är dystert, men ännu dystrare är förstås att vi snart kan får ett klimat som liknar det som rådde innan det fanns liv på jorden.

Men om vi nu lämnat uppvärmningen för ett tag, och går tillbaks till de första meningen - se och hör gärna denna YouTube-länk.

Det är en del av ett tal som Egyptens president Gamal Abdel Nasser höll 1966. Där tar han upp Muslimska Brödraskapets krav på att införa obligatoriskt tvång för kvinnor att bära slöja utomhus.

Poängen är inte främst att han är emot det - utan hur han presenterar det. När han för fram det gör han det med ett mycket roat leende, och publiken framför honom håller på att kikna av skratt. De ser uppenbarligen detta krav som en helt komisk rest från svunna tider.

Nasser berättar också att han hade frågat ledaren för Brödraskapet varför dennes egen dotter, som gick på läkarutbildning, i så fall inte bar slöja. Och tillägger att om denne inte ens lyckats få sin egen dotter att bära slöja - hur skulle han då tro att Nasser - skulle kunna tvinga alla kvinnor i Egypten att göra det. Och, som sagt - publiken viker sig av skratt.

Hela utgångspunkten är att det är något av det löjligaste han hört i hela sitt liv, typ. Och publiken verkar tycka detsamma.

Så var stämningarna i Egypten 1966.  Och nu ska ingen tro att Egypten då var ett land som anpassat sig till västvärlden och deras system. Tvärtom, Nasser stod i ledningen för en nationalistisk regering som kallade sig "arabsocialistisk", som så hade retat västimperialismen att Storbritannien och Frankrike tio år tidigare hade försökt invadera landet. Det ledde till ett ramaskri och till och med USA tvingades ta avstånd. Så de franska och brtitiska arméerna var så illa tvungna att dra sig tilbaka.

Vad detta visar är att det motstånd mot västvärldens diktat som också på den tiden var utbrett i Mellanöstern då nästan aldrig var kopplat till en utbredd irrationell önskan till någon sorts kulturell regression. Detta kom senare, efter att trycket från imperialismen hade slagit sönder "arabsocialismen" och drivit den på reträtt. I Egypten kom exempelvis Sadat efter Nasser - och han öppnade dörren för USA, privatiserade, och sänkte levnadsstandarden för de stora massorna. Sedan fick han ett växande Muslimska Brödraskapet som ett brev på posten...

Men denna kulturella regression kopplad till nyliberalism har vi ju även här. Medan Mellanöstern har haft privatiseringar och islamism har vi här haft privatiseringar - och Sverigedemokrater. I Frankrike har vi privatiseringar och Le Pen. Osv.

1966 tedde sig politiken i stora delar av världen som både rationell och begriplig, Det gör den inte idag.

Idiotisk actionfilm om egyptisk mytologi

Jag har hittills aldrig sett en spelfilm som behandlat den fornegyptiska religionen (eller samhället) på något som ens liknar ett respektfullt sätt. Det betyder inte att det inte finns spelfilmer som handlar om det forna Egypten. Det finns hur många som helst. Och alla jag sett är rena kalkonfilmer.

Jag har tidigare skrivit tre gånger om filmer som på det mest olustiga sätt demoniserar fornegyptisk religion. Två av dessa recensioner finns på denna blogg, här och här.

Men nu har jag dessutom sett en ovanligt tradig och pinsam actionfilm, som låtsas behandla myten om hur Set dödade Osiris.

Den är till och med värre än de jag skrivit om tidigare. Den skiljer sig från dessa genom att den inte så mycket demoniserar som förlöjligar. Och detta i en actionhandling av en typ man kanske annars ser i extremt dåliga cowboy-, agent- eller kriminalfilmer. Kanske, alltså, jag brukar inte se extremt dåliga filmer av den typen.

Den här såg jag nog mest för att jag är nyfiken på hur fornegyptisk kultur behandlas på film.

En trailer till denna kan man ta del av här. Och, ja filmen heter alltså Gods of Egypt. Se gärna trailern, men inte filmen. Det är om inte annat ett totalt slöseri med tid.

Om den egyptiska myten om Osiria och Set, som i sin berättelse dessutom innefattar Isis och Horus, har jag skrivit lite här.

I filmen blir den fascinerande och faktiskt tankeväckande myten reducerad till action av värsta machotyp. Och Isis, den gudinna som i myten är den som har huvudsrollen i det drama där Set besegras,  finns inte ens med.* För filmen är inte endast förlöjligande - den är extremt androcentrisk på ett sätt som fornegyptisk mytologi inte var.

Jag är förstås inte för några blasfemilagar, men när man genomlider sådana filmer frestas man nästan att önska att sådana fanns. Och att de även omfattade de religioner som föregick dagens etablerade världsreligioner..

Men det finns ju lagar om hets mot folkgrupp. Det är bara lite synd att dessa endast omfattar nu existerande folkgrupper...
__________________________________________
*Vid närmare eftertanke kan detta kanske delvis bero på att bokstavskombinationen Isis, eller ISIS, i dagens USA står för något helt annat. Men det problemet skulle ju kunnat lösas genom att Isis ersattes med en gudinna med ett annat namn. Men så sker inte. De två gudinnor som finns med i filmen har helt underordnade roller.  I stället låter den Isis funktion fyllas av en ung man av släktet Homs Sapiens, vilket gör handlingen än mer obegriplig.

onsdag 23 augusti 2017

Davy Jones tolkar Bob Dylan

Hur många vet att Monkees-medlemmen Davy Jones har gjort en inspelning av Bob Dylans "It Ain't Me Babe"? Fast han gjorde det inte som Monkees-medlem.

Denna version (som kan höras här) gavs ut redan 1965, och Monkees bildades först 1966. 1967 hittade den sig fram till svenska topplistor, bland annat låg den nia på Kvällstoppen igår för femtio år sedan (22 augusti 1967).

När Monkees bildades sades det att de inledningsvis inte kunde spela på sina instrument. Nåväl, de lärde sig detta mycket snart, och sjunga kunde de bevisligen redan från starten.

Och att Davy Jones kunde det redan innan starten är väl detta ett bevis på... ;-)

Det här var den första version av "It Ain't Me Babe" jag någonsin hörde. Jag är inte ens säker på att jag från början visste att det var en Dylanlåt. För mig var det då framförallt en låt av Davy Jones!

söndag 20 augusti 2017

Årsdagen av Sovjets kollaps

Man kan diskutera när Sovjetunionen kollapsade. Ett bra förslag är nog igår för 26 år sedan. Då försökte Gennadij Janajev och några medsammansvurna sig på en kupp för att störta Michail Gorbatjov och återupprätta en regim av mer klassisk sovjettyp.

Det lyckades som bekant inte. Kuppen var amatörmässig, Janajev var långtifrån någon effektiv ledartyp, och det är dessutom ytterst tveksamt om den skulle ha lyckats även om den hade varit bättre organiserad.

Efter några dagar hade den kollapsat, och dess organisatörer arresterades. Janajev släpptes dock 1994, och dog 2010. Han förblev en anhängare till kommunistpartiet till sin död.

Han och de andra kuppmakarna måste nog ses som män som kraftigt motarbetade sina egna intressen. De ville rädda Sovjetunionen - men deras aktion ledde istället till en våldsam motreaktion som slog sönder allt det de ville rädda.

Kontrafaktisk historieskrivning är det vanskligaste som finns. Man kan ju fråga sig vad som skulle hänt om kuppen ändå hade lyckats. En mer realistisk fråga är nog åndå vad som skulle ha hänt om den inte hade ägt rum...

Skulle Sovjetunionen i någon form funnits kvar om någondera av dessa alternativ hade inträffat? Det går ju inte att svara på.

Själv hade jag under många år hoppats att sovjetregimen skulle störtas, och ersättas med en socialistisk demokrati. Det skedde ju inte. Den ersattes med något som var mycket värre.

Skulle världen se bättre ut idag om Sovjet i någon form hade fått varit kvar? Återigen en svår, eller nästan omöjlig, fråga, men om jag skulle våga mig på ett svar skulle det bli ett försiktigt  - "ja".

lördag 19 augusti 2017

Passengers

Det finns fortfarande ställen man kan köpa DVD-skivor. Bland annat ICA Maxi utanför Södertälje. Där köpte jag fyra sådana igår, bland annat denna, om en man som tillsammans med 5000 andra människor skulle sövas ner på ett rymdskepp för att väckas långt senare när de kommer fram. Nu har något gått fel och han vaknar 90 år för tidigt.

Han går omkring helt ensam, i över ett år, och i sin desperation väcker han sedan en nedsövd kvinna vars biografi han kunnat kolla upp.

Efter ett tag blir det mycket dramatiskt.

Den gjorde faktiskt nån sorts fascinerande intryck på mig.

Man kan ju fråga sig varför. Ett av skälen kan ju vara att föreställningen att sövas ner på ett rymdskepp har funnits i mig, i olika fantasier, ganska länge. Liksom faktiskt också att vakna upp i ett och finna sig vara ensam.

Ett annat är att det efter hand mer och mer dysfunktionella rymdskeppet i filmen som hotas av undergång kan ge asociationer till vår planet, som ju kan ses som en form av rymdskepp, och som man kan få intrycket sjunger på sista versen.

Sedan är det en annan sak att jag faktiskt blev berörd av den romantiska historien i filmen...
-------------------------------------------------------
PS. En sak som definitivt irriterar i filmen är nog att filmmakarna på största allvar verkar föreställa sig att att ett rymdskepp som transporterar 5000 människor i flera ljusår i en resa som tar över hundra år kan ägas av ett privat företag. Som dessutom delar upp passagerarna i olika klasser. där de rikaste får bättre mat. Att kalla detta anakronistiskt är nog bara förnamnet.

torsdag 17 augusti 2017

Om det där med strålning...

Jag har tidigare skrivit och (mycket försiktigt) försökt argumentera för att "elöverkänslighet" inte endast kan ses som ett psykologiskt fenomen. Att det verkar sannolikt att det finns någon kärna i detta, som på något sätt är kopplad till något reellt,

Bakgrunden är den att jag direkt känner kanske fem personer (och dit räknar jag inte mig själv...) som definierar sig själva som elöverkänsliga - och indirekt känner ännu fler.

Här ska jag - också mycket försiktigt - försöka gå lite längre. Väl medveten om att detta är minerad mark...

För det första är det ju så att den moderna dator- och mobilteknologin har gjort att vi ständigt är omgiven av en ny typ av starka elektromagnetiska fält. Mobilmaster, trådlösa bredband mm. mm. Det finns alltså en grupp människor som säger sig inte tåla detta. De förlöjligas mycket ofta, och den allmänna inställningen tycks vara att se det hela som en ny, säregen form av hypokondri. Med den stora skillnaden att gammaldags hypokondriker trodde sig ha existerande sjukdomar, medan elöverkänsliga - eller så sägs det - tror sig ha en sjukdom som inte ens existerar.

Det som förvånar mig är tvärsäkerheten hos opponenterna. Den typ av ständiga elektromagnetiska kraftfält som numera omger oss har som sagt inte funnits förut. Hur kan man så kategoriskt avvisa människor som säger sig få obehag av dessa?

Jag tänker här inte ta ställning till påståenden och motpåståenden om det redan idag finns bevis för att de elektromagnetiska fält vi lever med är farliga. Men jag tänker ifrågasätta de tvärsäkra påståendena att vi vet att de inte är det.

Någon gång när jag var 10-11 år fick jag syn på en udda pamflett. Det måste varit i mitten av 60-talet och pamfletten verkade för mig vara extrem. Den handlade om kärnkraft. Den gav ett för mig nästan sektigt intryck, och hävdade med ett aggressivt tonfall att kärnkraft var farligt. Jag tyckte det verkade snurrigt. Att kärnvapen var farligt var ju uppenbart - om de inte var farliga skulle de ju inte kunna användas som vapen- men civil kärnkraft? Nej, det lät som sagt snurrigt.

Jag hade läst en populärt hållen bok av en Heinz Haber. utgiven i samarbete med Walt Disneys förlag, som på ett övertygade sätt verkade visa att civil kärnkraft var ett löfte, ett framtidshopp om mer energi, om hälsa, och om fred. Den hette ”Vår vän atomen”. Det var den allmänna synen ca 1965. De som stod utanför denna syn kunde avfärdas som, tja, mer eller mindre galna.

Femton år senare var bilden en annan. Det var efter Harrisburg, och nu var de flesta överens om att man faktiskt skulle avveckla kärnkraften. Det ordnades till och med en folkomröstning om saken och i den segrade en linje som sa att kärnkraften verkligen skulle avvecklas - "med förnuft".

Mot var framförallt moderater och Moskvakommunister. Men i självaste Sovjet inträffade snart en olycka som var värre än den i Harrisburg. Synsättet hade svängt mycket snabbt. och mycket drastiskt.

Man kan ta hur många exempel som helst på att det ofta tar tid med att upptäcka faror med nya teknologier - eller vanor. I västvärlden har man rökt i hundratals år. - men det var först på den senare delen av 1900-talet som bevisen hade ackumulerats för att denna vana kunde orsaka cancer och hjärtinfarkter.

Någon gång i början av 1900-talet uppstod ett nytt mode - att det var höjden av skönhet att bli så brun som möjligt, Människor började lägga sig på sandstränder, för att utveckla denna hudnyans. Eller efter ett tag något ännu värre - gå till solarier där de utsatte sig själva för ultraviolett strålning i stora mängder. Att man av detta kunde få hudcancer var något som inte upptäcktes förrän efter en ganska så lång tid.

När röntgenstrålning började användas använde man inte några skydd, Efter en lång serie av obehagliga erfarenheter insåg man ändå att denna typ av strålning kunde skada. Numera går sköterskor och läkare bakom en skärm varje gang de röntgar en patient

Kärnvapen, var det. Att dessa hade en (för fienden) farlig sprängverkan var ju uppenbart, annars skulle ju vapnet inte finnas. Men USA.s armé försökte ganska länge övertala människor om att det var den enda faran, De gjorde propagandafilmer där soldater fick vara i närheten av provsprängningar, och sedan besätta det bombade området. Det förklarades att detta inte alls var farligt. Cirka tio år senare hade många av dessa soldater dött i förtid.

Jag säger alltså inte att jag vet att de som varnar för den ökade strålningern från olika elektromagnetiska fält definitivt har rätt. Jag säger något mycket mer modest. Jag säger att det är oklokt att automatiskt avfärda deras symptom, och farhågor, och mer eller mindre idiotförklara dem. Som jag visat i ett tidigare inlägg beter sig elöverkänsliga (oftast) inte alls som klassiska hypokondriker.  En klassik hypokondriker kommer att tro sig få en ny sjukdom efter att hen överbevisats om att hen inte hade den sjukdom hen trodde att hen hade....

Elöverkänsliga brukar inte automatiskt utveckla nya former av rädsla om de slipper el. De brukar må bättre.  Och ju längre de har kunnat skydda sig ju bättre mår de – för det mesta.

Vi har som sagt fått en ny typ av elektromagnetisk omgivning runt omkring oss. Somliga säger sig alltså inte tåla denna. De bemöts som sagt ofta med hån, förlöjligade och närmast förakt. Detta är vare sig moraliskt - eller rationellt.

tisdag 15 augusti 2017

SJ, SJ, gamle vän... eller?

Jag har ju varit i Hassela några dagar, för att vara med om festivalen "Visor och tok". Dit åkte jag med Y-buss, men tillbaks åkte jag med SJ. Det var ett litet äventyr.

Jag åkte buss första delen av vägen - från Hassela till Hudiksvall. Bussresan gick ju bra, bortsett från att jag först inte hittade biljetten när jag skulle byta vid Bergsjö. Men det löste sig.

Men så kom jag alltså till Hudiksvall. Och trodde att man kunde köpa tågbiljett på stationen. Men det var ett misstag. En kvinna som jobbade i en kiosk sade till mig att det enda sättet att köpa biljett var genom mobilen. Jag fick ett smärre utbrott - jag har ingen smartphone och jag undrade om det alls var möjligt att få en biljett.

Så jag gick helt fräckt på första Stockholmståget i alla fall. Där träffade jag en konduktör som sa att jag kunde ha köpt biljett i pressbyrån. Men nu skulle tåget gå om en minut och han sa att jag kunde följa med och köpa biljett i pressbyrån i Gävle. Jag frågade förhoppningsfullt om det innebar att jag fick åka gratis till Gävle. Nej, menade han, i Gävle skulle jag köpa en biljett med start från Hudiksvall, Jag var inte på något bra humör, och tänkte att det kan ju inte du gärna kontrollera.

Så kom jag till Gävle. Där hittade jag en kiosk men ingen pressbyrå. Jag fick veta att det inte fanns någon pressbyrå i Gävle (!) och det enda sättet att köpa biljett var att använda automaten. Mitt tekniska självförtroende är minimalt, så jag undrade i mitt stilla sinne om jag skulle förstå har man gjorde vid automaten.

Efter att i en halvtimme letat efter en automat - den fanns inte på det ställe som hade uppgivits - hittade jag den till sist. Jag gjorde ett tappert försök att förstå den. Det visade sig att det mycket snart skulle gå ett tåg till Uppsala, och jag köpte en biljett dit med tanken att det i Uppsala kanske skulle finna ett biljettkontor. Jag lyckades klara av automaten, till min stora förvåning.

Men den hade inget alternativ som innebar att man skulle starta resan från Hudiksvall, så det tjänade jag flera hundralappar på (egentligen inte, för jag skulle nog inte berättat om resans förhistoria. om det hade funnits en biljettkassa).

Så kom jag till Uppsala. Men där fanns heller ingen biljettexpedition. Men det fanns en pressbyrå. Där frågade jag om man kunde köpa biljetter i förväg, för jag hade inte ätit och tänkte sätta mig nånstans att äta, innan jag reste vidare.
'
Men se det gick inte. Om jag köpte en biljett måste jag ta det tåg som gick inom en timme. Så jag åt först och gick sedan tillbaka till pressbyrån. Där kunde jag till sist köpa en biljett och tog nästa nästa tåg '

Jag tjänade alltså några hundralappar på SJ:s strul, men det var en irriterande resa. Milt sagt, '

Att få tag på en biljett var för ett antal år sedan den enklaste saken i världen. Men nu har SJ outsourcat,  eller vad det nu heter, denna del av sin verksamhet, så nu är det det krångligaste på hela resan.

Det är kanke så det är i en "dynamisk" ekonomi. Jag kom på mig med att inte bara nostalgiskt längta till den gamla tiden, utan till och med tänka tanken att det skulle ha varit enklare att bo i Sovjetunionen. Om det nu hade funnits kvar. '

Men att flytta till Kina skulle kanske vara ett alternativ får dem som vill kunna få tag i biljetter för tågresor?

Att få träffa sin idol...

Under sextiotalet var det nog många, mest unga tjejer, som skulle ha gett mycket för att få en pratstund vid ett fikabord med medlemmarna i Beatles, Rolling Stones, eller - för att lägga sig på en mer rimlig nivå - Hep Stars eller Tages. Själv har jag nyss fått vara med om något liknande, låt vara med en fördröjning på ungefär 44 år...

Jag har ju tidigare skrivit om hur jag blev så oerhört förtjust i Stenblomma 1973, och framförallt deras sång Kungen. Det var en grupp. och en låt, som gick direkt in i mig, Jag hörde Stenblomma live endast en gång, just 1973. Jag köpte konstigt nog inte ens deras LP. Men jag fick en så varmt innerlig känsla för gruppen, och framförallt deras kvinnliga sångare. Jag tyckte hon sjöng så fint....

Kungen var en sång om en härskare, en förtryckare, och texten pendlade mellan dennes eget tal, och en kritisk röst som frågade sig hur det skulle gå med alla små i den värld där kungen styrde. Den pendlade också mellan kungens förakt för alla de han styrde över och en önskan att vi skulle bli kvitt honom om vi "tar varandras händer, och ser in i varandras ögon och arbetar tillsammans utan att erkänna någon överhöghet" Och i varannan vers upprepades frågan hur det skulle gå för alla små, som inte vet hur man gör för att nå bergets högsta topp....

Sången han blivit kallad naiv, förstås, men den var det i så fall på ett mycket vackert sätt. Och ibland är den typen av "naivitet" något som absolut både kan vara tänkvärt, och suggestivt.

Jag satt bredvid en medlem i Förbundet Kommunist, som närmast fnös något föraktfullt. Jag nästan viskade fram att jag tyckte att sången var fin. Jag fick inget svar.

Men jag bevarade en varm känsla för gruppen, sången och sångerskan,

Sedan gick åren ett efter ett, och två efter två, och sedan kom YouTube. Och jag upptäckte både Stenblomma och efter ett tag också "Kungen” . Jag skrev inlägg på bloggen, och gruppens sångerska svarade. Sångerskan visade sig heta Hélène Bohman, och skrev en vänlig kommentar. Det tyckte jag var roligt. Lite senare skrev hon en ny kommentar under samma inlägg där hon gav länken till en sida med flera av Stenblommas sånger samlade.

Så nu - för några månader sedan - fick jag reda på att det skulle vara en visfestival - "Visor och tok" i Hassela. Och efter ett tag fick jag reda på att Hélène Bohman skulle framträda där. Det var ett väldigt bra argument för att övertyga mig att åka dit.

Så i lördags hände det. Jag passade på att hjälpa till - jag satt vid biljettluckan så jag missade det mesta. Utom, förstås, Hélène Bohman. Hon gick förbi redan i början av festivalen och presenterade sig för mig, som satt i kassan. Jag sa att det var jag som hade den blogg som hon skrivit i. Lite senare sa jag att jag skulle bli mycket glad om hon ville sjungs Kungen... Hon sa att det skulle nog kunna vara möjligt

Och det gjorde hon. Hon sa också till publiken att det var jag som hade önskat den. Och hon sjöng den faktiskt på många sätt bättre nu. Då hade hon växlat mellan kungens och den kritiska röstens uttalanden utan att i någon högre grad ändra tonfallet. Nu anpassade hon sångstilen på ett helt annat sätt, så att skillnaderna mellan sångens två poler blev mycket mer klara. .

Det var ändå en verklig tidsresa. Och jag visste ju att här stod samma människa som jag så hade beundrat 1973. Och dessutom visste ju hon nu verkligen om att jag gjorde det....

Och så idag. Det vare sista dagen i Hassela. Nu är det så att Hélène Bohman är nära släkt med en av invånarna i Hassela, och denne är i sin tur bekant med familjen jag bodde hos. Plötsligt på tidig eftermiddag knackar desa två på dörren, Det var en lite hisnande känsla, Jag får berätta i detalj för henne hur jag upplevde hennes sång 1973, och hon får svara på frågor om Stenblommas historia. Och jag får dessutom reda på att det var hon som skrev nästan alla Stenblommas sånger, inklusive Kungen.

Mot slutet föreslår någon att jag skulle be om hennes autograf.. Då blir jag generad, och muttrar något i stil med att jag inte ser mig som en autografjägare... Men i efterhand tycker jag att det hade varit riktigt kul om jag hade vågat be om att få¨den.

När det hela sedan är slut känner jag mig som en Beatlesbeundrande tonårstjej som hux flux får träffa träffa, låt oss säga, Paul McCartney 1965. Ett minne för livet, skulle ju det kunna kallas...

fredag 11 augusti 2017

Ett nytt vidrigt fall av fadersrätt

Nedan länkas till ännu ett exempel på hur en fader mot all logik får vårdnaden om ett barn. Och där mamman straffas för att hon försöker skydda det.

Om hundra år kommer nog vår tid att ses som en mörk primitiv tid där barn hela tiden offrades på fadersrättens altare.  Om det då finns några människor kvar.

Läs här.

torsdag 10 augusti 2017

Nerthus

Den fornnordiska religionen känner vi ju mest genom skrifter från omkring 1000 e.kr. - framförallt eddorna. Men redan 98 e.kr.skrev ju Tacitus om germansk religion - i sin bok Germania. Troligen hade mycket hänt under den tid som låg emellan. Ingenting tyder på att det som idag kallas ”asatro” i den form vi känner den, hade existerat någon längre tid år 1000. Denna tillkom troligen i en militariserad period. Vilket kanske visas av att alla som kom till något trevligt ställe efter döden var de som dog i krig. Alla andra kom till det dystra Hel.

Tacitus nämner ingenstans Tor, Oden eller Frej. I själva verket nämner han ingen gud som dyrkades 1000 år senare. Det kan i och för sig bero på att han ersätter deras namn med romerska gudanamn. Det är dessa som dominerar bilden när han skriver om germanernas religion "i allmänhet".

Jag har längre fascinerats över vad han skrev om just Nerthus. Det är det enda gudanamn han nämner som gör anspråk på att verkligen vara ett inhemskt namn.

Men Nerthus nämns inte som en gudom som dyrkades av alla germaner. Hon placeras i ett mer specifikt samanhang.

Skamligt nog har jag hittills endast sett citat från Tacitus, och inte läst hans bok som helhet, men för några dagar sedan fick jag för mig att låna den svenska översättningen. Framförallt med tanke på vilket  sammanhang han skriver om Nerthus.

Här ska jag nästan endast citera detta stycke rakt av, i hopp om att det eventuellt kan fascinera någon. Efter ett tag återkommer jag nog med lite mer reflektioner.

Det här är vad Tacitus säger om Nerthus.

"Langobardernas frejdade namn har däremot sin grund i deras fåtalighet. De är runt om inneslutna av en mängd starka folk, men lever likväl i trygghet, inte till följd av undergivenhet utan genom oförvägna strider. Närmast dessa bor revdinger, avioner, anglier. variner, evdoser, svardoner, och nuitoner, vilkas områden kringgärdas av floder eller skogar. Intet av dessa folk uppvisar ensamt något anmärkningsvärt drag, frånsett från att de alla gemensamt dyrkar Nerthus - vilket betyder Moder Jord - och tror att hon ingriper i människors förehavanden och kommer åkande till sina folk.

På en ö i oceanen finns en obesmittad lund och i denna en helgad vagn, som täcks av ett kläde. Denna vagn har endast en präst tillåtelse att vidröra. Han är den som märker, när gudinnan är tillstädes i sitt allraheligaste, och som med djup vördnad ledsagar henne, när hon kommer åkande, dragen av kor. Glada är dagarna då, festsmyckade alla de platser som hon aktar värdiga att besöka och gästa. Man börjar inte krig, man uppträder inte beväpnad, allt järnverktyg hålls undanlåst, fred och ro känner man och älskar man då, men blott då, till dess att samme präst återför gudinnan till helgedomen, när hon blivit mätt på samvaro med dödliga.

Vagnen, klädet,  och - om man vill tro på det - själva gudomen tvättas därpå i en sjö, som ligger i hemlig avskildhet. Uppdraget utförs av trälar, vilka samma sjö strax därpå drar ner i sitt djup. Detta har skapat en hemlighetsfull fruktan och en from ovisshet om det väsens natur som blott de till döden vigda får skåda".


Detta skrevs alltså av Tacitus 98 e.kr.

Det ställer nog mer frågor än det besvarar. Men det är fascinerande, även om just de två sista meningarna stör den rofyllda bilden, och ju är vederbörligen kusliga.

Jag återkommer  senare...

Referens.

Tacitus, Germania, översättning Alf Önnerfors,  Wahlström & Widstrand 2005.

tisdag 8 augusti 2017

Det förflutna glömmer aldrig

Som jag tidigare skrivit - 1999 köpte jag en TV med inbyggd video. Jag började spela in musikvideos från MTV och ZTV, och kom efter ett tag upp till ganska många.

Nu gick TV:n sönder ca 2005,  och idag är det inte så lätt att få tag i videospelare. Jag har ett antal videoband kvar men jag vet inte om några av dessa är banden med musikvideos.

Men en del av dem kommer jag aldrig att glömma. Det var några som gick rakt in i mig. En av dessa är denna sång av Lene Marlin.

Det är en sång om ansvar och skuld. Och om skuldkänslor, och minnen.

Och mot slutet kan man ana att skulden kommer att finnas kvar även efter att ingen längre minns något. Då ser sångens skyldige huvudperson denna text - istället för tidsangivelserna på den järnvägsstation han befinner sig i.

"Take hold now. 

The future will not remember.

The past does not forget".

söndag 6 augusti 2017

En otäck artikel från 1967

Om jag nu ska fortsätta med mina tillbakablickar på vad som hände för 50 år sedan, i synnerhet mina upplevelser av popmusik, kan jag ju länka till detta, som jag skrev 2009.

Och här utveckla temat lite mer.

Det var alltså på morgonen den 6 augusti 1967. Dagen innan hade några grannar haft en gårdsfest. Först sades det att vi barn inte fick gå på den - det var bara för vuxna. Jag blev sur, och satte mig istället och lyssnade  på Tio i Topp.

Men programmet var inte slut förrän jag fick ett nytt besked. Barnen kunde visst vara med. Det var faktiskt en rolig fest, en riktig upplevelse. Så jag somnade ovanligt nöjd.

På morgonen låg jag och läste ett avsnitt i en Allersföljetong som om jag minns rätt hette "Allt för Charlotte". Jag minns inga detaljer av den men jag vet att jag följde den med intresse.

Så kom Dagens Nyheter. Mina föräldrar prenumererade på Svenska Dagbladet, men brukade köpa DN i Gräddö på söndagarna.

När jag läste den kom chocken. På en hel sida lade Håkan Sandblad och Arne Ruth ut texten. Under rubriken "Den påtända generationen" drev de tesen att Beatles LP ”Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band” var LSD-propaganda "från omslaget till innerspåret". Och att andra popartister, som exempelvis Rolling Stones, Donovan, och ett stort antal band i USA jag inte hade hört talas om var med i en sorts komplott för att få ungdomar att använda narkotika.

Det var otäckt. Här hade man sedan i april äntligen vågat lyssna på popmusik - och nu får man reda på att det inte var något idylliskt alls. Bakom den trevliga musiken dolde sig en oerhört otäck komplott.

Jag var skakad hela dagen, och på natten efteråt reagerade jag alltså, halvsovande, med den halvpsykotiska inre röst som sade "Detta var LSD-propaganda från 1936. Men de var lite vänligare då".  Denna mening föreföll ju som uppenbart nonsens. Det där med 1936 kom från en bunt tidningar från 1936 jag hade lånat från en granne.

Det var först många år senare som jag gjorde ett djärvt försök att tolka meningen. Tidningarna från 1936 var fyllda med otäcka nyheter - Salaligan, spanska inbördeskriget, Nazi-Tysklands Berlinolympiad. Om överhuvudtaget den underliga och lite otäcka ordslingan hade en betydelse var det ungefär så här:  "1936 var något mycket otäckt, men trots krig och Salaligan var det ändå bättre då. Vad som händer nu är mycket värre". Eller så tänkte jag när jag för några årtionden sedan funderade över om det verkligen fanns någon mening i det obehagliga inre rösten.

Jag vaknade upp från den, och kunde inte sova på kanske en timme.

Men redan kvällen innan hade jag varit med min bror hos farmor och tittat på TV. Där visades psykedelisk pop. Jag hade ju artikeln i huvudet och sa till min bror:  "du vet väl att sån här musik egentligen handlar om LSD”. Han sa att det trodde han inte alls på.

Och det närmaste halvåret blev samma inställning den linje jag själv bestämde mig för.  När skolan började kom en klasskamrat fram och sa att Beatles ju gör propaganda för LSD. Jag hade bestämt mig för att förnekande var den bästa inställningen så jag sa att det där var ju bara dumt, rena spekulationer.

Och jag försökte hitta på alla argument jag kunde komma på för att det inte var sant. På så sätt lärde jag mig lite om förnekandets logik, på sitt sätt. För innerst inne visste jag att mitt förnekande egentligen inte var en åsikt - det var en linje, som jag drev för att jag hade intresse av den. Jag ville lyssna på popmusik - därför förnekade jag hårt allt otäckt som kunde sägas om den.

Håkan Sandblad fortsatte förresten att driva tesen i sin intressanta bok "Popmusik: extas, revolt och industri" som kom 1969.  Men lustigt nog övergav han själv den när han tillsammans med Tommy Rander gav ut boken "Rockens roll" 1975. Eller också var de en eftergift till Tommy Rander -  vad vet jag?

Så här efteråt anser jag nog att det fanns starka argument i artikeln. Det fanns uppenbara referenser till LSD i Sgt. Pepper, men frågan är väl ändå om det var så medvetet genomtänkt som artikeln i DN försökte hävda. Troligen hårdrog de rejält, utifrån en kärna av sanning.

En sak till, En lite lustig sak var att artikeln på ett ställe visade prov på mycket dåliga kunskaper i engelska, när de mycket grovt felöversatte en textrad i "A Day in the Life". Det passade mig alldeles utmärkt - det var precis sånt jag behövde för att bygga under min förnekarlinje...

lördag 5 augusti 2017

Nyhetsverket - och två rättegångar

En av de saker som använts mot mig i hatkampanjen på Nyhetsverket.se är att jag skulle ta ställning för de anklagade i två förtalsrättegångar, som sägs komma upp i augusti-september. Om de nu den ens blir av - de har skjutits upp i nog över ett år.

Jag vet mycket lite om dessa., Vilket nog beror på att jag av olika anledningar medvetet undvikit att sätta mig in i dem. De har blivit en del av en bisarr kampanj från olika håll, där de i hög trad används för att angripa personer som står helt utanför dessa konflikter.

De som driver dessa kampanjer är mest personer som i andra sammanhang drivit frågor som att det finns många oskyldiga män i våra fängelser, att barn som berättar om fäders övergrepp ofta eller oftast är indoktrinerade av mamman, och att bortträngda minnen av övergrepp alltid är falska.

De har åsikter i dessa frågor som liknar Dan Josefsson, Maciej Zaremba, och Stefan Lisinski, men dessa herrar vill nog inte låtas om denna gren av sin anhängarskara. Med sådana vänner behöver de nog ändå inga fiender. Eller? Deras relation till denna sin svans kan kanske liknas vid SD:s relation till militanta grupper till höger om det partiet...

Det är i båda fall samma problematik, där mer "respektabla" anhängare till reaktionära åsikter plötsligt får en helt okontrollerbar svans. Ska de utnyttja den, eller förskräckt ta avstånd? Ofta blir det en kombination av båda. De kan ibland utnyttja den i hemlighet, samtidigt som de officiellt alltid måsta vara förskräckta. Eller låtsas som det regnar.

Anledningen till att dessa förtalsrättegångar använts av grupper som driver den typen av frågor är i det ena fallet mycket klar. Det är ett fall där två personer som är aktiva på nätet som står på varsin  sida i vad som bloggaren Catta en gång kallade striden mellan A-. och B-grupperna,  i olika omgångar har anmält den andra för förtal

Den ene friades för förtal i en rättegång förra året, och försöker nu pröva lyckan i en rättegång där han anklagar den andra för detsamma. Jag är inte inblandad i detta på något sätt, men om jag nu ska uttrycka en åsikt är det denna. Om den man som förra året stod inför rätta friades, tycker jag att det är fel att motparten fälls.

Om han hade fällts då hade frågan varit lite mer öppen. Men nu skulle det vara extremt orättvist om den ena parten dömdes i denna bisarra strid men inte den andre.

Den andra rättegången vet jag än mindre om. Den är vare sig direkt eller ens indirekt kopplad till debatter om övergrepp mot barn. Den handlar om en kvinna som åtalat en man för förtal. Jag har en känsla av att hon har relativt stora chanser att vinna den rättegången. Utifrån det lilla jag känner till om fallet.

Jag litar på att den kommande rättegången kan ge ett svar.

Men de som driver drevet försöker nu, av anledningar som de bäst känner till själva, sprida uppfattningen att jag i rättegången skulle "stöda" den man som nu står inför åtal för förtal. Av detta dras sedan en rad slutsatser - om att jag "egentligen" är för stalking, manligt ofredande av kvinnor, etc.

Och den näraliggande insinuationen är att allt jag skrivit om övergrepp mot barn är dimridåer - "egentligen" är jag någon som stöder "män som hatar kvinnor" och är dessutom lierad med en man som anklagats för att ha smetat bajs på en (kvinnlig) felparkerares bil. Titta hur lågt den där Rodenborg kan sjunka... eller så vill de att man ska tänka. Dessutom kallas jag och den anklagade konsekvent för "vänner" (vi har aldrig någonsin träffats) och det sägs att jag "tryggt" står på hans sida.

Detta är rent nonsens. Den enda kärna av sanning som kan ligga i det hela är att jag faktiskt av olika orsaker inte velat ta reda på saker, och noga sätta mig in, i just detta fall. Det får domstolen sköta, Jag ser ingen anledning till att jag ska tvingas att sätta mig in i och ta ställning i just detta förtalsmål. Speciellt som de som driver kraven att just jag absolut måste göra det är samma personer som i åratal, på ett ohederligt och närmast hysteriskt sätt, angripit mig för att jag anser att bortträngning av traumatiska minnen existerar.

Och som i samband med detta länge spridit de mest säregna (och möjligen åtalbara? men rättegångsbranchen är nu inte riktigt min sak..) fantasier om min person.

Anders Borg

Jag vet inte hur många gånger jag hört folk säga om Anders Borg att "han är trevlig". Jag har aldrig haft några synpunkter på detta. Jag struntar nämligen i hur trevlig eller inte trevlig en borgerlig finansminister är. Jag är emot denne i alla fall.

Han lär inte bli finansminister igen, men nu har jag i alla fall något mer konkret att säga till de som säger att han är så trevlig.  Om nu någon vågar göra det igen efter detta.

San Francisco - Scott McKenzie

Idag för femtio år sedan gick denna sång upp till delad fjärde plats på Tio i Topp. Två veckor senare petade den ut Beatles "All You Need is Love" från förstaplatsen. Båda dessa sånger blev centrala för hippierörelsen.

Det var 1967, sommaren för flower power-drömmar, den som i efterhand kom att kallas för "the summer of love".

Själv satt jag i Gräddö den sommaren och drömde om att få flytta till San Francisco.

fredag 4 augusti 2017

We Love You

Rolling Stones psykedeliska period varade inte länge. I princip under andra halvåret 1967.

Det tog sig dels i uttyck i LP:n "Their Satanic Majesties Request",  deras försök till svar på Sgt. Pepper. Om den har jag skrivit tidigare.

Men redan i augusti gav de ut en singel med en stark psykedelisk prägel. A-sidan hette "We Love You" och skulle om man så vill kunna betraktas som deras svar på Beatles "All You Need is Love"...

Men bakgrunden var mer konkret. Den var ett tack till de som stött de medlemmar i Stones som hade anklagats för narkotikainnehav.

Musiken är lätt spöklik, och deras video förstärkte kanske det kusliga intrycker.

Jag hörde den första gången på kvällen den 5 september 1967.Jag var hemma från skolan. Kvällen innan hade jag fått ett otäckt ångestanfall, som blev inledningen till en lång period av psykiatriska kontakter. Nu låg jag i sängen och lyssnade på Kvällstoppen. Dagen efter skulle jag till skolan igen.

Jag blev fascinerad av "We Love You". Den hade en ödesmättad, som sagt lite kuslig, stämning. Den passade bra in i min sinnesstämning denna kväll...

torsdag 3 augusti 2017

Baby Come Back

Det var lördagen den tredje augusti 1968. Jag var 13 år.

Jag skulle lyssna på Tio i Topp. Jag var desillusionerad.  Låtarna med popkaraktär hade under sommaren minskat radikalt och andelen mer eller mindre plågsamma schlagers hade ökat. Jag trodde det berodde på det nya jurysystemet.

Men så plötsligt, den dagen,  tändes ett hopp. Inte ett stort hopp, men ett litet, litet, litet. I form av en ny låt med en grupp med namnet The Equals.

Det var en låt som kom in på nionde plats. Inte speciellt högt, det medges. Den var inte heller så där superbra, det medges också.

Men den var i alla fall "pop" (idag kanska man skulle säga rock) och inte svensktopp på engelska. Det hade just blivit augusti vilket  gav mig en känsla av en annalkande  höst. Det var absolut inte en negativ känsla, jag gillade hösten.

Och ungefär som blåsippan eller svalan kan ses som ett förebud om våren kände jag att denna låt var ett förebud till något annat - att den outhärdliga sommarstiltjen på ett av mina absoluta favoritprogram gick mot sitt slut.

Jag fick åtminstone delvis rätt.

onsdag 2 augusti 2017

21st Century Schizoid Man

I januari 1970 jobbade jag i PRYO (det heter väl numera PRAO?) på skivavdelningen på NK i Stockholm. Jag hade nyss fyllt 15.

En arbetsförmån jag hade var att jag fick välja vad som skulle spelas i högtalarna. Det var nämligen så att inte alla skivor som såldes var obrutna, så en del kunde man ta ut och spela.

Som sagt, jag tilläts välja ut skivor - ända tills jag fick för mig att välja denna.

Inom några sekunder kom chefen skrikande: "SLUTA! Du skrämmer iväg våra kunder. Stäng genast av den!"

Efter det fick jag inte längre välja ut skivor att spela...

Rolling Stones: In another land

Den här sången har jag lagt ut förut här, i slutet av 2010. Anledningen till att jag lägger ut den på nytt är att jag för första gången lyssnat riktigt ordentligt på texten. Och upptäckt något som jag inte tidigare sett.

Jag har uppfattat den som vemodig, romantisk, innerlig. Och det är den. Men dessutom verkar den skildra en typ av dröm jag ofta haft själv. En där man flera gånger tror att man vaknar, men ändå är kvar i drömmen. Det kan ibland leda till att man tror att drömmen inte är en dröm. Det är kanske så här verkligheten ser ut?

Sedan vaknar man "på riktigt". Och drar slutsatsen att det nog ändå var en dröm...

Nåväl. Sångens text är både underfundig och fascinerande. Slutversen skiljer sig från de andra. I de andra tror alltså huvudpersonen sig vakna men finner att drömvärlden finns kvar. Eller är den kanske rentav verklig? Men i slutversen - vad händer då? Inser han att han ändå sover? Eller har sovit? Snarkningarna verkar antydda det.

Annars ligger sången på den enda Stones-LP som jag riktigt gillar. Samtidigt är det den enda Stones-LP som de själva efteråt tagit avstånd från... Smaken är olika...

Saken är den att jag ända sedan 1967 varit fascinerad av psykedelisk musik. Det är nog därför jag gillar den... Stones verkar innerst inne inte varit så fascinerade av denna genre - de gjorde nog den mest för att få nöjet att ha gjort en egen motsvarighet till Sgt. Pepper.

I alla fall tycker jag att det var bra att de gjorde den...

måndag 31 juli 2017

Den olyckliga konflikten mellan "marxism" och "religion"

Ett av de större misstagen, som jag ser det, hos stora delar av den marxistiskt inspirerade arbetarrörelsen i slutet av 18- och början av 1900-talet var att den gjorde  "dialektisk" materialism, ateism och religionskritik till en del av sin "linje".

Det var helt onödigt. Man kunde istället ha konstaterat, och respekterat, att Marx personligen filosofiskt hade varit ateist men sedan sagt att det var en privat uppfattning hos honom, som man kunde dela eller inte dela.  Men som inte hade något att göra med deras politiska ståndpunkter.

Då skulle man sluppit mycket ont - både religionsförföljelser i en del "kommunistska" länder och det sorgliga faktum att högern på många ställen kunde få stort folkligt stöd genom kampanjer mot de "gudlösa marxisterna".

Denna antagonism mellan "marxism" och "religion" har gett upphov till många tragedier. Det är möjligt att 1900-talets historia hade fått en mer positiv karaktär om det inte hade varit så.

En djärv tanke, men jag tror det ligger mycket i den.

Marxist.com om krisen i Venezuela

Att läsa vad DN och annan borgerlig media skriver om Venezuela ger en stark känsla av illamående. Så det känns lite som att komma ut i friska luften att läsa denna artikel.

söndag 30 juli 2017

Miraklet i Lourdes

Nej, trots titeln på detta inlägg uttalar jag mig inte alls om vad som skedde i Lourdes 1858 var ett mirakel - eller inte. Den typen av frågor brukar jag inte ha några välgrundade åsikter om.

Men jag fascineras av Lourdes. Av alla Mariauppenbarelser under de senaste århundradena är det nog denna som haft de största långsiktiga effekterna. Miljoner människor har vallfärdat till Lourdes, inte endast av religiösa utan av rent medicinska skäl. De har hoppats att bli botade, och tiotusentals människor har också tyckt sig bli friska, eller i alla fall bättre. Och i åtminstone ca 6000 fall finns det medicinska intyg på att något oförklarat botande har hänt.

Katolska kyrkan, som inte är lika benägen på att erkänna mirakel som många tror, har dock endast godtagit 67 fall som bevisade mirakel (siffran är från 2010).

Men vad var det verkligen som hände 1858? Den flicka som fick visioner av Maria var på sätt och vis typisk för de som brukar får Mariauppenbarelser. De som får det brukar ofta vara fattiga, obildade, och inte så sällan betraktade som udda av omgivningen. Ofta har det varit barn.

14-åriga Bernadette Soubirous motsvarade väl denna bild. Hennes familj var fattig, hon var tvungen att arbeta hårt, och hade ingen skolutbildning. Till och med hennes religiösa kunskaper var mindre än till och med genomsnittet för de andra fattiga barnen på orten. Hon hade inte en aning om var treenigheten var för något; hennes religiösa utbildning inskränkte sig stort sett till att hon kunde sjunga tre katolska hymner.

Och så här ska det alltså ha gått till.

Den 11 februari detta år skulle hon vara med två andra barn och samla ihop kvistar som skulle användas som ved. Men hon ville inte vada över en liten å, hon tyckte det var för kallt i vattnet, så hon följde inte med till stället där de skulle samla kvistar.

Istället gick hon in i en grotta. När de andra fann henne, såg de  att hon till deras förvåning var djupt försjunken i bön. Hon ville till en början inte säga vad som hade hänt men hon sade efter ett tag att hon sett en oerhört vacker kvinna med vit klänning och blå skärp. När hon gjort det hade Bernadette tagit fram sitt radband. Då hade kvinnan gjort det också, och de hade bett tillsammans.

Hon visste inte alls vem kvinnan var.

Trots uppmaningar att inte gå dit mer kunde hon inte låta bli. Den 14 februari såg hon kvinnan på nytt. Eftersom hon hade hört att det kanske var en demon hon hade stött på kastade hon vigvatten på gestalten. Denna log vänligt och verkade inte besvärad alls. Så demonteorin övergavs...

Nu hade ryktet spritt sig och folk brukade följa med henne när hon gick till grottan. Ingen mer än hon kunde se eller höra kvinnan.

Den 18 februari bad kvinnan henne att komma tillbaka regelbundet i två veckor. Och det gjord hon, trots att både modern och den lokala polisen försökte förbjuda henne att gå dit.

Den 19 februari gick hon dit igen. Inget speciellt hände, mer än att Bernadette sim tidigare kom in i någon sorts trance.

Den 20 februari sade kvinnan åt henne att "be för syndarna".

Den 21 februari visade sig kvinnan igen men sa inget. Samma sak den 23 februari.

Den 24 februari uppmanade kvinnan henne att göra "bot och bättring".

Den 25 februari började det bli verkligt intressant. Kvinnan uppmanade Benadette att skrapa i jorden och dricka av vattnet som kom fram. Och att äta gräs.  När hon gjorde detta började folk undra om hon hade blivit galen på riktigt. Vattnet var dessutom smutsigt. Men det vatten som kom fram var inte endast några droppar.  Det började rinna mer, och det visade sig vara en källa, som sedan  dess fortsatt att rinna.

Den 27 och 28 februari mötte hon på nytt den mystiska kvinnan, utan att något speciellt hände.

Den 1 mara hände det första miraklet (om  det nu var ett sådant..) . Ett barn vars hand var förlamad rörde vid vattnet och förlamningen upphörde

Den 2 mars började den fåordiga kvinnan begära saker. Hon skulle enligt Bernadette sagt att hon ville att det skulle ordnas en procession till grottan och att där skulle byggas ett kapell. Bernadette berättade detta för ortens präst, som blev upprörd.  Han förklarade att detta mystiska spöke inte hade någon rätt att ställa sådana krav så där rakt av. Om han skulle tänka på saken krävde han att kvinnan som ett minimun skulle berätta vem hon var och tillade att det skulle hjälpa om hon kunde få den vilda rosbusken i grottan att slå ut i blom. Det var som sagt februari och den blommade inte då.

Den 3 mars visade sig kvinnan igen - och då - sägs det - slog rosenbuken ut i blom. Men kvinnan berättade fortfarande inte vem hon var.

Den 4 mars ska en blind flicka fått synen igen efter att ha Bernadette spontant hade kysst henne.

Den 25 mars kom så slutligen ett form av svar på frågan om vem den mystiska kvinnan var. Det är detta svar som ligger till grund för uppfattningen att det verkligen  var Maria som visade sig. Bernadette tog mod till sig och frågade vem kvinnan var. Hon upprepade frågan men fick inget svar, endast ett leende och en huvudskakning, Men tredje gången hon frågade hände något. Kvinnan vände sig mot Bernadette och sa: ”Que soy era immaculada counception". Flickan begrep ingenting. hon frågade vad det betydde men  fick inget svar.

När hon berättade detta för prästen blev denne tagen. Vad kvinnan hade sagt på Bernadettes lokala dialekt var "Jag är den obefläckade avlelsen". Detta kan te sig gåtfullt, och är det också på sätt och vis. Men för prästen hade det en mycket speciell betydelse,

Fyra år tidigare - 1854 - hade påven slagit fast just dogmen om den obefläckade avlelsen.  En del tycks idag tro att detta handlade om att Maria födde Jesus som en jungfru, men det gör det inte. Att Maria födde Jesus, jag höll på att säga matrilinjärt, dvs utan en man, behövdes inga påvliga påbud för att slå fast. Det stod ju i Bibeln

Att Maria var obefläckat avlad betydde inte heller att hennes egen födelse var en jungfrufödsel. Hennes mor hade inte varit jungfru, och hon hade inte avlats på ett mirakulöst sätt, utan samlag. Det betydde däremot att Gud genom ett ingripande hade befriat Maria från arvssynden.

Men det är något märkligt med  kvinnans uttalande i grottan. Det stämmer ju inte riktigt in, i alla fall. Hon sade inte att hon hade avlats obefläckad. Hon sade att hon VAR den obefläckade avlelsen. Det går ju att avfärda detta som ett grammatiskt fel men att anta att Marias grammatikkunskaper var så dåliga är ju snudd på hädelse...

Så om man vänder och vrider lite på det kan man nog ändå säga att svaret inte är helt klart.  Hon presenterade sig inte som någon som är född utan synd utan sade sig alltså VARA den "obefläckade avlelsen"..

Svaret är alltså gåtfullt, och på sätt och vis lika mysteriöst elegant som andra saker den mystiska kvinnan sade till Bernadette.

Kvinnan visade sig på nytt den 7 april och 16 juli men sa inte heller då något.

Sammanlagt 18 uppenbarelser. Och dessa satte en sten i rullning.

Myndigheterna gav efter ett tag upp försöken att stoppa det hela. De hade under  perioder stängt grottan. och försökt hindra folksamlingar, men till sist gav de alltså upp.

Och 1862 kom en kommission som tillsatts av den lokala biskopen fram till att det var Maria som uppenbarat sig, De belägg som anfördes var kvinnans uttalande om den obefläckade avlelsen - kombinerat med de botanden som skett i grottan. De sistnämnda sågs som ett tecken på att det verkligen måste vara den riktiga Maria som uppenbarat sig,

Fanns kvinnan i grottan överhuvudtaget utanför Bernadettes huvud? Det vågar jag inte uttala någon direkt åsikt om. Däremot känner jag mig ganska så säker på att det inte var ett medvetet påhitt. Bernadette gav hela tiden intrycket av en kombination av lågmäld ödmjukhet - kombinerat med en stark personlig integritet. Efter några år gick hon i kloster och blev nunna. Hon dog 1879.

Hon hade en mycket vacker upplevelse som påverkade henne djupt. Och som påverkade många andra djupt. Idag vallfärdar många till Lourdes. Miljoner sjuka åker dit för att de hoppas att bli helade. Många anser sig ha blivit det - men man måste ändå påpeka en sak. Om tiotusentals som åkt dit blivit bättre och ett relativt  stort antal kan definieras som "botade" - innebär det ju också att miljoner som åkt dit INTE blivit bättre. De allra flesta som åker till Lourdes i hopp om att befrias från sjukdomar förbättras inte. I alla fall inte kroppsligt....

Berättelsen om Lourdes är vacker. Jag skulle gärna vilja åka dit någon gång.

Referens
Sven H Gullman, Lourdes: visionerna, källan, undren, Artos 2010

test
Bernadette Soubirous