torsdag 22 juni 2017

Patrik Sjöberg....

... har hamnat i en debatt, pga att den märklige figuren Alex Schulman fått någon form av utbrott där han fokuserat på bifrågor snarare än på huvudfrågor.

Sjöberg kommenterade detta i Aftonbladet.

I hans inlägg talas träffande om att Schulman avspeglar "en kultur vi har i Sverige" "där vi oroar oss för förövare och vuxna i stället för att reflexmässigt sätta barnen i första rummet" .

I motsats till detta beskriver Sjöberg kort och kärnfullt sin egen inställning med dessa ord: "Jag skriver för barnen."

Om fler människor resonerade som Patrik Sjöberg gör här, skulle förstås Sverige, och världen, vara en tryggare plats att leva i för barn...

onsdag 21 juni 2017

Kali - the Feminine Force

För den som är nyfiken på bakgrunden till förra inlägget har jag skrivit mer om Durga, Kali och deras kamp mot manliga demoner i detta inlägg.

Historien är alltså denna. Durga fick i tidens begynnelse ingripa mot en demonarmé som invaderade världen och universum, eftersom de manliga gudarna inte klarade av den saken, Under stridens lopp trädde Kali fram, emanerande från Durgas panna. Hon var Durgas mest aggressiva sida, som fick en form av egenidentitet. Med hjälp av denna segrade Durga lätt.

En ganska charmig You Tube-länk om scenariot kan man se här.

Den bästa redogörelsen för hela denna historia kan man nog få i Ajit Mookerjees bok Kali - the Feminine Force. Det är nog en av de böcker jag läst som jag tagit djupast intryck av. I motsats till många religionshistoriker, som förskräckt brukar tala om Kali som ett hemskt väsen (och ibland ställer henne i motsats till den "sublime" Vishnu!) skriver Mookerjee utifrån en sympati med gudinnan. Han var själv både tantriker och shaktist, och uppenbarligen också en anhängare till Kali.

Boken är ganska kort, men mycket pedagogisk. Den ger en lärorik bild av utvecklingen av Kali-tron - den börjar med den dimhöljda bakgrunden i den för-ariska Harappakulturen och går ända fram till Kalis betydelse idag.

Jag blev nog imponerad redan när jag läste förordet. Inledningen och avslutningen till detta förord var hisnande, och antydde den läsupplevelse som skulle komma.

Förordet inleds med dessa ord om just det förhistoriska kosmiska dramat :

"Kali manifested herself for the annihilation of demonic male power in order to restore peace end equilibrium. For a long time brutal asuric (demonic) forces had been dominating and oppressing the world. Even the powerful gods were helpless and suffered defeat at their hands. They fled pell-mell in utter humiliation, a state hardly fit for the divine. Finally they prayed in desperation to the  Daughter of the Himalayas to save gods and men alike".

Så kommer en kort beskrivning av Durgas framträdande, den följande striden, liksom av Kalis senare historiska roll.

Förordet slutar med att antyda att detta scenario - kanske måste inträffa en gång till.

"We have suffered the consequences of unbalanced power long enough. Our world cannot any longer tolerate the disruption and destruction brought about by demonic force. In the present Kali age, Kali is the answer,* and she will have to annihilate again in ordet to reveal the truth of things, which is her mission, and to restore to our natures the divine feminine spirituality we have lost."

Jag läste detta alldeles tagen, denna uppmaning, eller vädjan, till just Kali, att på nytt återupprepa det hon en gång gjorde i tidernas begynnelse. Att så att säga ta vid där hon slutade senast....

Och jag kunde (och kan) ju bara instämma helhjärtat...
________________________________
* Kan delvis ses som en ordlek. Kali är här å enda sidan gudinnan Kali, å andra sidan ordet "Kali" i beteckningen för vår tidsepok "Kaliyuga". Trots att orden är lika transkriberas de olika på sanskrit, och betyder helt olika saker. Men alldeles bortsett från ordleken uttrycker det förstås uppfattningen att, i just vår tidsepok, är Kali svaret...

  

måndag 19 juni 2017

Kali Tandav

Den här dansen och sången till Kali har jag lagt ut förut.

Men i den ovan länkade versionen finns också en översättning av sångtexten till engelska.

Om översättningen är helt riktig vet jag förstås inte, men den ser inte på något sätt orimlig ut.

/Handlingen i storyn är ungefär denna. Kali räddar världen från manliga demoner. Men när hon väl gjort det är hennes ilska så stark att den hotar hela jorden. Det som slutligen lugnar ner henne är när Shiva lägger sig på marken och hon får sätta sin fot över honom. Då dämpas hennes känsla av raseri./
test

Kaliskulptur från Calcutta.

söndag 18 juni 2017

Är vi ensamma?

Den så kallade wow-signalen som somliga hoppades var fragment av ett meddelande från  en utomjordisk civilisation har fått sin förklaring,

Det var en komet.

Under årtionden har man lyssnat på radiosignaler från kosmos utan att hitta något som tyder på att något intelligent liv finns någon annanstans än på vår planet.

Hittills har vi överhuvudtaget inte ett enda bevis för att NÅGON form av liv finns någon annanstans än hos oss...

Själv tillhör jag de som tycker det är tråkigt.

Faktum är att vi inte vet om liv uppstår spontant om bara de rätta betingelserna finns. Det är möjligt att det är så. Men det är också möjligt att liv är något som endast kan uppkomma genom en helt unik och extremt osannolik händelse. Det är förstås också möjligt att teisterna har rätt - att liv endast uppstår genom någon sorts skapelse.

Evolutionisterna menar att Darwins modell kan förklara livets utveckling, när väl livet har uppkommit.

Men det finns ingen modell som ens kan antyda varför så kallade organiska molekyler inledningsvis kan utvecklas till en levande cell...

Så det ÄR kanske så att vi är ensamma. Helt ensamma.

Tänk tanken. I så fall skulle den globala uppvärmningen - om den verkligen kan skena iväg så att vi får ett Venusliknande klimat - kunna innebära ett det enda liv som existerar i universum kommer att - utrota sig själv.

Jag säger inte att det är så, men motsatsen är inte bevisad.

Det gör det förstås ännu mer viktigt att den globala uppvärmningen stoppas. I alla fall för de som tycker att existensen av liv är att föredra framför ett helt universum, endast fyllt med död materia.

Om nu materian verkligen är död, och det inte är som teosoferna säger, att all materia har någon form av medvetande. Det sista är en sympatisk tanke, men vågar man verkligen tro på det?

fredag 16 juni 2017

Förövarförsvararpsykologi

På sajten Nyhetsverket kan vi se ett märkligt fenomen. Den senaste månaden har  hundratals kommentarer dykt upp under olika poster, som har en del saker gemensamt.

För det första är så vitt jag kan se alla dessa, kommentarer till artiklar av (framförallt) Patrik Nyberg, och Max Scharnberg. Artiklar som på olika sätt handlar om att anklagelser om övergrepp mot barn är falska.

För det andra ansluter sig kommentarerna till de åsikter som framföra i artiklarna. För det tredje består oftast kommentarerna av endast två eller tre rader, och är skrivna på mycket torftig svenska. För det fjärde vimlar de av personangrepp, bland  annat mot mig. För det femte är de uppenbarligen skrivna av personer som inte vet något om de ämnen de skriver om.

Den här typen av kommentarer förekommer ju på Nyhetsverket (och annorstädes på nätet) till och från då och då, men nu kommer de i tonvis i parti och minut. Den enda ledtråd som man kanske kan få till varför de kommer i en sådan drös just nu är ett envist rykte som man kan finna just bland dessa kommentarer, om att det ska komma en ny bok av Max Scharnberg om Södertäljefallet. Vare sig det är sant eller inte, har det lett till en sällsynt våg av delirium hos dennes märkliga fan club.

Nu är Max Scharnberg en excentrisk "forskare" - och en av de mest avslöjade förövarförsvararna i Sverige. Läs gärna mer om honom här.

Men han har alltså runt sig en underlig svans av på gränsen till illitterata personer (vars antal i och för sig förmodligen endast obetydligt överskrider siffran ett, även om de vill att man ska tro att de är fem hundra) som själva knappast kan skriva en enda grammatiskt korrekt mening - hur mycket de än anstränger sig, De älskar personangrepp, de är nästan alltid anonyma (även om de ibland använder sig av olika nick), och framförallt beundrar de Max Scharnberg. Beundrar honom gränslöst.

Och Scharnberg, som inte är den sanningsälskande forskare som han gärna framställer sig som, utan en ovanligt pinsam charlatan *,  tar aldrig avstånd från sin lynchmobbande svans. Vilket ju säger en del om vilken typ av "forskare" han är.

Scharnberg själv har skrivit svårtillgängliga böcker på engelska, som kombinerat en nästan absurt snårig "akademisk" prosa med halsbrytande ologiska konstruktioner och rena lögner. Hans anhängare på nätet kan förmodligen inte läsa en enda sida i dessa, men de är övertygade om att Scharnberg är ett geni.

Det är klart, han har ett system av pseudoteorier som ger stöd åt den ena anklagade förövaren efter den andre. Och det är precis vad hans semi-litterata svans vill ha. De förstår inte ett ord i hans böcker, men de vet en sak. Han säger att män som anklagas för övergrepp mot barn är oskyldiga. Därför älskar de honom, fast de inte förstår ett skvatt av hans slingriga pseudoargument.

Det är så att säga förövarförsvararnas a-lag som är i aktion här. Just mobben på Nyhetsverket kan kanske vara tio, men jag misstänker att siffran ligger närmare ett än tio. Kanske närmare ett än fem. Och jag misstänker dessutom att jag vet vilka som skriver de flesta.

Men jag noterar att någon som verkar göra anspråk på att vara "Michael", en instabil person som en gång brukade skriva pratiga kommentarer på min blogg, nu har anslutit sig till lägret. När han skrev på min blogg sade han sig tro på att bortträngning existerar. Nu verkar även han ha anslutit sig till Scharnbegs fan club.

Slutligen. Det är väl dumt att skriva detta inlägg. Man ska ju inte reta upp lynchmobbar, inte ens de på nätet. Men jag kunde inte låta bli.
-----------------------------------------------------------
*Som 2009 gav ut en bok som på omslaget felaktigt gjorde anspråk på att vara en del av Uppsala Universitets skriftserie, vilket ledde till att Uppsala universitet tvingades ta avstånd från alstret, och sedan makulera de exemplar de fick tag på!
--------------------------------------------------------
PS 20/6. För tillfället verkar det ha lugnat ner sig. Helt uppenbara förövarförsvararkommentarer läggs för närvarande inte längre ut, och har ersatts med betydligt färre kommentarer, som istället består av antydningar, som är obegripliga för de som inte är väldigt insatta i olika personintriger och rättsfall....

onsdag 14 juni 2017

NMR har ingenting i Almedalen att göra

Jag tillhör inte de som anser att det bör finnas ett generellt förbud mot fascistiska organisationer. Jag tror att det skulle motverka sitt syfte, och dessutom få en rad andra obehagliga bieffekter.

Men det betyder ju inte att man ska se sig som tvungen att acceptera att alla sådana organisationer deltar i alla tänkbara evenemang...

Nordiska Motståndsrörelsen (NMR) är ju en organisation med en milt sagt vedervärdig ideologi. De är öppna nazister, och betonar i synnerhet nazismens rasläror. De har öppet deklarerat sitt hat mot bland annat invandrare, judar,  HBTQ-människor och i stort sett alla sina politiska motståndare.

Men de är inte framförallt kända för sina "läror".

NMR (från början SMR - Svenska Motståndsrörelsen) bildades från början av en man som dömts till fängelse för att han dödade en antirasist. De blev mycket uppmärksammade när de fysiskt angrep en antirasistisk manifestation 2013.

Om NMR endast "yttrade" sig skulle problemet vara ytterst marginellt. Men saken är ju  den att de gör en hel del annat än att yttra sig... Många av deras medlemmar är dömda för en rad "politiskt" motiverade våldsbrott.

Nu har de tillåtits att delta i den politiska veckan i Almedalen.

Och helt nyligen kom ett tragiskt resultat av detta. RFSL meddelade att de ställer in större delen av sina aktiviteter i Almedalen. De vågar inte vara där, när NMR är där...

Att RFSL ställer in är helt rationellt. NMR är en klar säkerhetsrisk för dem. RFSL definierar sig numera som "Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter" och organiserar människor som NMR hatar intensivt

Frågan om  NMRs närvaro  på Almedalen har inget med "yttrandefrihet" att göra. NMR sprider skräck omkring sig, inte i första hand genom sina förvisso vidriga åsikter  utan genom sin våldspraktik.

Att de tilläts att delta i Almedalen var ett oförnuftigt beslut. Detta beslut borde ändras.

tisdag 13 juni 2017

Per Gahrton besegrades - och jag blev psykotisk...

Just nu kan jag inte låta bli att ställa en på sätt och vis helt hisnande fråga. Den låter också helt absurd, men jag kan alltså inte låta bli.

Jag har tidigare skrivit om hur jag slutligen gick över till en öppen psykos omedelbart efter att Per Gahrton besegrades av Lars Leijonborg på FPU-kongressen i Falkenberg 1971.

Gahrtons nederlag kom söndagen den 13 juni 1971. Redan på måndagen den 14 juni samma år gick jag till akuten på Falkenbergs sjukhus och sa att min hjärna höll på att ruttna bort bakifrån. De sa åt mig att komma tillbaks dagen efter. Då skrev de en remiss till psykkliniken på S:t Görans sjukhus i Stockholm. Två dagar senare togs jag in där.

Det var precis den stunden jag förvandlades från en någorlunda "vanlig" tonåring till en person vars främsta identitet under många år blev en som psykpatient.

Det har jag som sagt skrivit om. Men vad skulle ha hänt om Lejonborg inte hade vunnit? Hade jag inte blivit psykotisk då? Finns det här utrymme för vad man ska kalla för en personligt kontrafaktisk historieskrivning?

Nu var det här ju droppen som kom bägaren att rinna över.

Det var visserligen så att rent intellektuellt såg jag mig från mitten av maj 1971 snarare som nån sorts "trotskist" än som gahrtonitisk vänsterliberal. Men rent känslomässigt var jag på många sätt fortfarande gahrtonit. Och jag hade verkligen hoppats på en gahrtonitisk seger vid kongressen.

När jag uteslöts från Kungsholmens FNL-grupp ett år senare, våren 1972, fanns det en fyndig formulering i ett av de två uttalanden som min lokalgrupp gjorde för att motivera min uteslutning. De skrev att jag våren 1971 hade börjar "klä min liberalism i vänsterfraser". I grunden var jag liberal, "trotskismen" var bara en förklädnad. Eller så tycktes de mena.

Det var ju inte sant. Men på något plan var det ändå träffande.

Jag hade nog länge sett fram emot ett oberoende FPU som kunde kombinera en "liberal" inställning till frihetsfrågor med en klar vänsterståndpunkt i jämlikhetsfrågor. Det var min egen magtraktskänsla för vad jag ville ha, och när Gahrton dök upp som politisk pol i och med att han blev FPU-ordförande 1969 hade det känts som ett uppfyllande av nån sorts dröm.

Sedan tyckte jag att han hade naiva illusioner om Folkpartiet. Och efter att jag gått med i FPU i augusti 1970 röstade jag ändå på VPK, i skolvalet samma år.

Men ett FPU som slitits löst från Folkpartiet och som kunde förverkliga nån sorts "anti-kapitalistisk liberalism", eller vad man nu skulle kalla det, var en sorts hägrande önskedröm.

Så när allt annat gick fel, terapin med Gösta Harding tog slut och min grundskoleklass upplöstes, (för att bara ta två helt uppenbara exempel på negativa saker som hände mig då) var tanken på ett brett och från Folkpartiet fristående FPU, som kunde stå för en sorts icke-auktoritär vänsterpolitik, en sorts innerligt sympatisk tanke. För mig denna vår.

Gahrtoniterna var i allmänhet sympatiska och empatiska. Och verkade resonera intelligent. Högerfalangen i FPU bestod av karriärister, som på ett typiskt sätt kombinerade cynism med naivitet.

Det var när jag insåg att även detta hopp var krossat - som jag alltså nästan med en gång tog det avgörande steget ned i ett psykiskt stup, bort från verkligheten.

Det är i alla fall så jag måste se på det när jag skriver detta – exakt 46 år senare.

Frågan om jag skulle kunnat undvika att bli psykotisk om den vacklande FPU:are som i sista sekunden övertalades att lägga ner sin röst istället för att rösta på Gahrton* istället hade avvisat leijonborgarnas påtryckningar, ser jag som en öppen fråga. Jag kan faktiskt inte helt utesluta att det skulle kunnat ha blivit så.

Visserligen fanns det givetvis underliggande orsaker som inte hade ett dugg med Gahrton och Leijonborg att göra, men det akuta genombrottet kanske skulle kunnat ha undvikits om omröstningen den 13 juni 1971 hade gått annorlunda...

I vilket fall som helst har jag sedan dess alltid mått illa när jag sett och hört Lars Leijonborg i radio, TV och andra medier.
---------------------------------------------------------------------
*Gahrton var sittande ordförande, det fanns 100 röstberättigade delegater. Leijonborg hade säkrat 50 röster, om Gahrton också hade fått 50 hade han, som sittande ordförande, suttit kvar. Men i sista sekunden lyckades leijionborgarna övertala en lättpåverkad gahrtonit att lägga ner sin röst för att inte "bli ansvarig för att FPU splittrades"! Tala om Murphys lag!

torsdag 8 juni 2017

Rule Britannia

I går morse vaknade jag av att P2 (som jag numera har på på natten för att överrösta nattliga dova permanenta ljud från fläktsystem och från Hovsjö industriområde) spelade denna kända engelska sång. När den var slut kom kommentatorn med ett fyndigt infall att det är lämpligt att spela den just nu eftersom det snart ska avgöras vem som ska styra ("rule") Storbritannien.

Nu handlar förstås inte Rule Britannia om parlamentsval utan är från början den engelska flottans sång och titeln uttrycker en önskan att denna ska behärska haven.

Det år väl en av de två kända pampiga "patriotiska" brittiska sångerna, men i motsats till den ganska så tråkiga "God save the Queen" är den riktigt suggestiv.

TILLÄGG
Och resultatet av valet visar ju, att det inte längre blir speciellt lätt för Tories att styra Storbritannien. Det är riktigt uppmuntrande.

onsdag 7 juni 2017

Alla träd har samma rot

Sex av sångerna på Stenblommas LP Alla träd har samma rot kan höras här. Plus två sånger som inte fanns på LP:n. LP:n hade åtta sånger, så två av dem finns inte med här.

Jag hörde Stenblomma live 1973 och fick då en sorts innerligt positiv upplevelse av dem. Jag tror det var på någon form av offentligt politiskt möte. Stenblomma fick uppträda någon gång i mitten av det.

De sjöng kanske tre sånger. En som jag vet var med bland dem var Kungen, som gjorde ett stort intryck på mig,

Jag vet inte varför, men de gick rakt in i mig, Möjligen blev jag dessutom smått förälskad i den kvinnliga sångaren...

Det var inget jag gick omkring och pratade om. Ingen som jag pratat med som kände mig då minns att jag sa att jag tyckte om Stenblomma.

Den person som satt bredvid mig på mötet var med i Förbundet Kommunist, Han bara fnös åt dem. Han tyckte det var fnoskig naturmystik, eller så.

Jag närmast viskade fram att jag tyckte de var fina. Han svarade inte.

Det var som något ömtåligt fint att känna att man gillade dem. Det var så att säga - privat på något sätt.

Därför är jag glad att finna åtta av deras sånger samlade. En del av dessa finns på YouTube, men ljudkvaliteten är bättre här.

Lyssna gärna. Oavsett vad ni tycker själv, kvarstår det faktum att det för mig en gång var en mycket stor upplevelse att lyssna på dem.

tisdag 6 juni 2017

Fria Proteatern

Har just sett SVT:s dokumentär om Fria Proteatern.

Första hälften satt jag helt fängslad och fascinerad, andra hälften undrade jag mest när den skulle ta slut. Jag tycker att Fria Proteatern/ NJA-gruppen var mycket mer intressanta när de var politiska; när andra hälften av programmet beskrev deras senare öden som en "vanlig" teatergrupp, förlorade jag faktiskt det mesta av intresset.

Det avspeglar kanske ett bristande teaterintresse. Men framförallt avspeglar det en saknad av det politiska klimat som rådde under sent sextiotal och under sjuttiotalet.

I programmet beskrivs efterhand den första perioden som mer eller mindre plakatmässig, och den andra som mer konstnärligt intressant.  Må så vara, om man helt och hållet tänker ska vi kalla det renodlat "konstnärligt". Men det har jag aldrig förmått mig att göra.

Under den första perioden var Fria Proteatern (och dess föregångare NJA-gruppen) en teatergrupp som ställde frågor som var livsviktiga för många människor,  och för samhället. Det gjorde den väldigt speciell i teatervärlden.

Från och med 80-talet blev den en mer "vanlig" teatergrupp, måhända bättre än en del andra, och måhända sämre än somliga. Vad vet jag,

Men det som gjorde den så speciell var borta för alltid. Och detta samtidigt som vänstervågen försvann och samhället gick åt höger.

På sätt och vis blev jag nästan ledsen mot slutet av programmet.

PS. Fast jag medger att deras Vysotskijtolkning har något visst....

måndag 5 juni 2017

The Lion Sleeps Tonight

Den 3 juni 1967 gick denna låt med the Hounds direkt till förstaplatsen på Tio i Topp.

Den var alltså nykomling och gick direkt till toppen. Då var det fortfarande mentometerröstning på lokala orter som gällde, så allt var väldigt spontant, och det blev ofta snabba växlingar.

Ett år senare infördes ett system med en statistiskt utvald jury, som röstade genom telefon hemifrån. Då blev det mycket långsammare, och tråkigare.

söndag 4 juni 2017

Den som vill ta del av...

... fragment från det närmast outgrundliga själslivet hos förvirrade förövarförsvarare kunde för ett litet tag sedan studera en tråd under en artikel på Nyhetsverket.

Någon eller några av dessa har närmast spammat artikeln i fråga,  och kombinerar i mängder av kommentarer sedvanlig retorik om "oskyldigt anklagade" med diverse utfall mot olika människor,  bland annat några egenartade påståenden om undertecknad.*

Bland annat påstods att en namngiven person planerade att skriva för att "avslöja" "lögner" som jag enligt kommentatorn skulle ha konstruerat om "min släkt". Den namngivna personen var inte tillfrågad, och när jag tog kontakt med hen, verkade hen närmast chockad över påståendet.

Jag ser ingen anledning att kommentera den förvirrade sörjan, men en sak vill jag ändå säga.

Där nämndes att Monica Antonsson hade slutat länka till min blogg. Utifrån detta drogs sedan allehanda konspiratoriska slutsatser.  Det var ett av de få sanna påståendena i tråden, och det är förstås retroaktivt lika sant nu, som då,  även om hon numera länkar till mig igen.

Själv slutade jag ju att länka till hennes blogg förra året, då jag blev upprörd, över att hon hängde ut en skör person som jag kände, på sin blogg. Denna uthängning är nu för länge sedan borta, och vid närmare eftertanke har jag kommit fram till att det faktiskt finns rationella anledningar att på nytt länka till hennes blogg. I alla fall så länge inget liknande händer igen...

Jag delar mycket ofta inte Monica A:s åsikter. Men i vissa frågor har vi en gemensam grundsyn, och ibland har det hon skriver en form av nyhetsvärde, och därför finns det anledning till att hennes blogg ändå ska finnas som länk här.

Så efter att ha skrivit detta lägger jag in den på blogglistan.
--------------------------------------------------------------
*Jag länkade till tråden i en första upplaga av detta inlägg, men eftersom det finns obehagliga utfall mot även andra personer än mig,  väljer jag nu att ta bort den.

lördag 3 juni 2017

Macron vs Trump

Jag tillhör inte de som haft sympatier med Frankrikes nye president Emmanuel Macron. Jag är inte ens säker på att jag skulle kunnat förmå mig att rösta på denne ens för att stoppa Marine le Pen.

Men jag måste säga att jag faktiskt blev imponerad av Macrons uttalande efter Donald Trumps senaste skandalösa attentat mot klimatarbetet. Macron hotar faktiskt USA med vad som brukar kallas för "brain drain". Han säger att alla inom vetenskap och teknik som arbetar mot klimatkatastrofen kan lämna USA och i Frankrike få ett "andra hem".

Man kan lyssna på hans uttalande här.

Det är djärvt. Med detta uttalande placerar han på sätt och vis dagens USA i samma kategori som trettiotalets Tyskland, där en stor del av de intellektuella flydde till andra länder. Albert Einstein var väl det mest kända exemplet.

Annars brukar "brain drain” i våra dagar mest handla om att akademiker flyr från tredje världen-länder, till västimperialistiska länder, därför att det där finns bättre utsikter. Men nu uppmanar de facto Frankrikes president akademiker i USA som vill arbeta för miljön - att fly till Frankrike....

Den skada Trump vållat anseendet för världens mest avancerade imperialistiska stat kan knappast överskattas.

USA har under många år varit fruktat av många, beundrat av en hel del, och hatat av många andra. Men brukar inte betraktas som löjeväckande..

Det gör det ju nu. Vilket på sätt och vis gör det extra hotfullt. Världens mest avancerade imperialistiska stat har fått en ledare, som uppmuntrar till förakt för logiskt tänkande, ignorerar ett vetenskapligt konsensus runt världens viktigaste fråga, och som har en intellektuell nivå som mest av allt liknar Idi Amins.

Donald Trumps regim måste nog beskrivas som en global mardröm. Det går att skratta åt Trump, men skrattet fastnar mycket snart i halsen.

fredag 2 juni 2017

Trump♡MLO = sant?

Det fanns för ett tag sedan i Sverige en satanistgrupp, där två ledande medlemmar 1998 blev dömda för ett mord som de begick 1997. Den hette då MLO, Misantropiska Luciferorden, men bytte senare namn, och jag vet inte om den finns idag.

En av dess mer grundläggande idéer var att de ville verka för att mänskligheten skulle utrotas så att kaosmakterna skulle få råda oinskränkt.

Så vitt jag känner till hade de ingen avläggare i USA, men efter att ha läst om Donald Trumps senaste beslut börjar jag faktiskt undra om de inte ändå hade det.

Fast, allvarligt talat, så tror jag förstås inte en sekund att Trump är någon sorts MLO-medlem in disguise.

Det behövs ju inte som förklaring. Det räcker så bra med att han är jubelidiot.

torsdag 1 juni 2017

Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band

(Med anledning av femtioårsdagen uppflyttad från den 28 december 2011./

Den 27 december 1967 lyssnade jag första gången på hela Beatles LP "Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band". Jag skulle fylla 13 om några dagar.

Jag hade önskat den till julklapp och fått den. Men eftersom vi inte hade en stereogrammofon och skivan var köpt i stereo var jag tvungen att byta den. Så onsdagen den 27 gick jag till affären och bytte stereoskivan mot en monoskiva.

Det var sedan en oerhörd upplevelse att lyssna igenom den. Jag hade nog aldrig hört något liknande. Eller läst, för på baksidan fanns alla texter.

Jag hade dessutom en modell utifrån vilken jag kunde tolka texterna. Det var Håkan Sandblads och Arne Ruths artikel "Den påtända generationen" från DN den 6 augusti 1967. Nu var det visserligen så att jag inte trodde på, eller inte ville tro på, deras teori om att skivan handlade om LSD "från omslaget till innerspåret". Men det spelade egentligen ingen roll, deras utförliga analys av skivan, låt för låt, påverkade mig i alla fall.

Framförallt därför att under deras LSD-teori låg ett annat tema. LSD och droger var i Sandblad/Ruths tolkning kopplad till en form av samhällskritik. Enligt dem var skivan i princip uppdelad i två delar. Dels beskrivningen av den kärlekslösa och kälkborgerliga västerländska kulturen som var dömd till undergång. Den skildrades i karikatyrartad form i låtar som "When I´m 64", "Lovely Rita" och "Good, Morning, Good Morning".

Detta var den gamla fyrkantiga världen, som sagt dömd till undergång. Lösningen enligt Beatles, om man fick tro Sandblad/Ruht, var kärlek - och droger. I "Lucy in the Sky with Diamonds" introducerades den lösningen, som redan antytts i "With a Little Help from my Friends" textrad "I get high with a little help from my friends".

Efter Lucy in the Sky kom två exemplifieringar om hur allt skulle gå bättre med droger och kärlek - i "Getting Better" och "Fixing a Hole". LSD-kultens karaktär av ungdomsrevolt avspeglades bra i nästa låt "She´s Leaving Home". Och "Being for the Benefit of mr Kite" överflödade av psykedeliskt bildspråk - "high as a kite" var till exempel en vanlig term för att vara påtänd.

Det mystiska kärleksbuskapet fanns ju representerat i "Within you without you". Sedan kom alltså tre låtar om den döende prepsykedeliska världens bisarra töntighet åtföljt av en repris av titellåten. Och så kommer då "A Day in the Life". Att den handlade om droger trodde ju många - huvudpersonen som går upp i det övre däcket av bussen - och sedan orden: "had a smoke ... and I went into a dream" - en rad som åtföljs av drömlika änglakörer.

Men enligt Sandblad/Ruth är det också en undergångsvision. Bilolyckan i låtens början symboliserade den västerländska kulturens undergång. Mannen som dör är känd och uppsatt - han kanske rent av kom från "the house of lords".... En lämplig symbol för den trista, kärlekslösa prepsykedeliska eran....

Och så slutet - drömlika änglakörer, och som sista mening "I´d love to turn you on" (jag skulle vilja tända på dig...) - följt av en kakafoni. Och detta, lärde Sandblad/Ruth oss, var skivans yttersta budskap.

Men inte det sista. Ty enligt dessa författare kan man dessutom i innerspåret höra orden "Can you see any other way?". Vilket alltså är kopplat till "A Day in the Life":s uppmaning att tända på....

Nåväl, jag tyckte inte att innerspåret alls lät som "Can you see any other way?". Snarare som  "I never could see any other". Eller nåt.

Mer allmänt hade jag definitivt bestämt mig för att inte tro på LSD-teorin. Men det underliggande temat hos Sandblad/Ruth hade mig ändå i ett fast grepp. För det gick ändå på något sätt att ta upp dikotomin mellan det gamla, töntiga, kälkborgerliga, kärlekslösa tänkandet och det nya, hippieinspirerade dito, fyllt av idéer om kärlek och gemenskap. Jag tror helt enkelt att jag abstraherade bort LSD från ekvationen så att säga - och behöll resten.

Så Sandblad/Ruths analys kom att ge mig de glasögon med vars hjälp jag stukturerade min upplevelse av Sgt. Pepper-LP:n. Och jag tror att jag upplever den på det sättet än idag.

Den enda skillnaden är att jag väl numera får en del MEDVETNA gudinneassociationer av texten till "Lucy in the Sky with Diamonds", som jag inte fick då.

Men fortfarande är det alltså en stor upplevelse att lyssna på Sgt. Pepper.

Sista låten på Sgt. Pepper

Idag är det 50 år sedan Beatles LP Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band kom ut.

Lyssna gärna på den gåtfulla avslutningslåten A Day in the Life, här med med en ganska så fascinerande bakgrundsvideo.

Fast det är ju synd att de inte tog med den likaså gåtfulla innerspårsramsan...

A Day in the Life förbjöds förresten av BBC. Anledningen till att BBC inte ville spela den var att de ansåg att den på något sätt skulle kunna handla om droger. Ett inte helt och hållet orimligt antagande.

Men den har ju många bottnar. Och är väl värd att lyssna på.

onsdag 31 maj 2017

En annan bild av Venezuela

I media matas vi med karikatyrartade bilder av den korrupta regeringen vs den demokratiska oppositionen i Venezuela.

Den bilden är (naturligtvis) grundfalsk. Men dominerar nyhetsrapporteringen totalt.

Denna intervju med Jorge Martin ger en annan (och enligt min bestämda åsikt mer adekvat) bild av vad som händer i Venezuela.

Läs den gärna.

tisdag 30 maj 2017

Fördelen med att få låna anonymt

Jag har ju tidigare skrivit om hur besviken jag blev när jag första gången läste Leopold von Sacher-Masochs bok Venus i päls. Jag hade alltsedan 13-14-årsåldern trott att (den eventuella) sensmoralen i denna bok var att män bör underkasta sig kvinnor. Men det visade sig till min stora besvikelse att i den mån det fanns någon sensmoral i den var den av helt motsatt karaktär...

Nu kan någon som läst det inlägg jag skrev då förstås undra sig hur det kan komma sig att det dröjde ända fram till 2011 tills jag slutligen vågade låna boken ifråga på bibliotek.

Jo, det var så här. Jag hade tänkt låna den ett otal gånger. Men aldrig förmått mig till att göra det. För varje gång jag tänkte göra det blev nästa tanke "vad ska biblotekarien tro om mig"? Jag menar, här ska jag gå fram till lånedisken och låna en bok med en sådan titel... Kommer hen att titta snett på mig, och undra vem i allsina dar jag var som ville läsa något sådant?

Det var ju förstås lite absurt att bekymra sig om det. Jag kunde ju om inte annat vara en litteraturvetare, eller vad som helst. Och jag hade förvisso lånat böcker med mycket mer "suspekta" titlar, exempelvis när jag skrev om satanism. Så varför oroa sig?

Men det gjorde jag. Varje gång kom jag i sista sekunden på att, nej, jag vågar inte.

Men en dag 2011 när jag plötsligt råkade få syn på boken i en bibliotekshylla hade något hänt, rent tekniskt. Nu kunde man ju låna i låneautomater. Det fanns ingen anledning att alls börja fantisera om att någon misstänksam bibliotekarie skulle undra över mina privata motiv..

försvann motståndet. Jag lånade, jag läste, och jag blev alltså så besviken att jag fick tårar i ögonen.

Men det var ju ändå bra att anonymiteten till sist hjälpte mig att äntligen våga låna en bok som jag hade velat läsa sedan 1969...
_______________________________
Se också "Masochism", eller nåt.

söndag 28 maj 2017

Det är inte speciellt konstigt....

... att Lena Anderssons "Är det konstigt att man längtar bort nån gång?" låg etta på Svensktoppen nio veckor i rad. Från 25 april till 20 juni 1971.

tisdag 23 maj 2017

Roger Moore, Simon Templar och Loch Ness-odjuret

Roger Moore är död.

Somliga tänker James Bond när de hör hans namn, men jag tänker Helgonet/Simon Templar. Det var något av de första jag tittade på TV på som barn, efter att jag äntligen fick vara uppe senare på lördagarna,

Jag köpte några samlings-DVD med Helgonet för några år sedan. Man kan förstås reagera på den inte speciellt roliga politiska agenda som ligger under en hel del av avsnitten, men jag tycker än idag att de har nån sorts charm.

Men det finns bara ett avsnitt som jag har mints handlingen ända sedan barndomen.

Det handlade om att Helgonet besökte Loch Ness. Där började det hända kusliga saker och folk hade blivit attackerade av vad man trodde var Loch Ness-odjuret. Och någon hade dödats. Det visade sig mot slutet att den som låg bakom var hustrun i den familj som Helgonet bodde hos. Och hennes syfte var egentligen att döda sin man, som struntade i henne och ägnade all tid åt att skriva på en biografi över en död hertig.

Hon hade med hjälp av attiraljer, falska fotavtryck och annat fått det att se ut som om det var Loch Ness-odjuret som gjorde saker.

När hon avslöjades flydde hon ut över Loch Ness-sjön med en liten båt. Man får se hur det plötsligt bubblar i vattnet och båten kränger och hon faller i.

I slutscenen konstateras att hon var död, och någon säger att kroppen var helt söndertrasad. Och att kroppen måste ha dragits in i färjans propeller.

Då ser Simon Templar mycket allvarlig ut och säger: "Det är bara det att pga dimman igår gick det inte någon färja. Den var inställd." Sedan slutar avsnittet.

Det intryck man ska få var förstås att hon mördade och försökte få det att se ut som om det var Loch Ness-odjuret -men i slutändan angrips hon av det riktiga odjuret.

Och intryck tog jag. Så mycket att när jag såg om avsittet för några år sedan insåg jag att jag tydligen memorerat nästan allt. Jag kände igen nästan varje detalj. Medan jag inte mindes en enda detalj av något annat Helgonet-avsnitt jag såg.

PS. Upptäcker att avsnittet finns på YouTube, men bättre versioner har jag sett. Inte nog med att ljudet är uselt, TV-bilden har blivit en liten ruta, omgiven av en outgrundlig blå bakgrund.

måndag 22 maj 2017

Donald Trumps saudiska resa

Efter att talibanregimen i Afghanistan föll är Saudiarabien förmodligen det land som har det mest konsekventa och hårdaste statligt organiserade kvinnoförtrycket i världen. Det är dessutom ett land som bedriver vad som närmast liknar ett utrotningskrig mot shiamuslimer i Jemen.

Det är också för övrigt ett land som praktiserar den mest förkvävande och fyrkantiga formen av (skulle nog vilja säga karikatyren av) islam som man kan tänka sig.

Det är detta land som Donald Trump nu ska beväpna till tänderna, och dessutom närmast okritiskt hyllat i ett pinsamt insmickrande tal.

Vi kan också notera att Trump här inte verkar applicera sin allmänna islamofobi. Man kan kanske i just det avseendet jämföra med Hitler, som förbjöd den tyska pressen att föra fram nazisternas rasläror när det handlade om det allierade Japan...

Att till och med Trump lyckas lägga band på sin islamofobi i just detta fall, visar ju att han när det gäller är en kall realpolitiker. Saudiarabien är ett bålverk för förtryck och "stabilitet" i Mellanöstern, och just sådana regimer brukar ju anses gynna USA:s imperialistiska intressen, alldeles oavsett ideologiska, ska vi kanske kalla det petitesser...

lördag 20 maj 2017

Kevinfallet visar inte att barn är lättpåverkade

Det finns två olika versioner av Kevinfallet. Dels den "gamla", att två barn begick ett mord på ett tredje, och sedan erkände det i polisförhör.

Dels den nya, som framförallt förts fram av Dan Josefsson. Den går i princip ut på att de två barn som anklagades för mordet, tvingades genomgå långa, tortyrliknande förhör för att fås att bekänna något de inte hade gjort.

Men trots denna enorma press erkände de aldrig.

Nu används detta fall av de som hävdar att barn gärna berättar om att de utsatts för övergrepp om de får lite ledande frågor. Det är helt obegripligt.

Dessa personer ansluter sig alltså till den version som Josefsson ger i sina program. De inser inte att denna inte på något sätt stöder deras tes.

Den visar inte alls på att barn är lättpåverkade. Snarare visar den att barn är oerhört svårpåverkade. Att de trots en oerhörd press inte ger med sig.

Den "gamla" versionen stöder inte heller tesen om hur lättpåverkade barn är, så varför använder sig personer som driver den tesen av Kevinfallet?

Det påminner lite om hur anhängare av att det är lätt att få upp falska minnen använder sig av Quick/Bergwall-fallet, utifrån Dan Josefssons beskrivning. Med ett åtminstone implicit stöd från Josefsson själv.

Men dennes beskrivning gav ju snarare en bild av en hur en person utsätts för en enorm påverkan att ”minnas” utan att få ett enda falskt minne.För Bergwall säger ju att han ljög hela tiden, och mycket väl visste att han ljög.

Så de som vill ifrågasätta barns trovärdighet, liksom de som påstår att vuxna lätt får falska minnen av övergrepp, använder sig här av två scenarior som om något i så fall faktiskt visar på motsatsen.

Man kan ju fråga sig varför.

fredag 19 maj 2017

Kevinfallet och den komplexa verkligheten

Det är helt uppenbart att många av de förhör som barnen utsattes för i Kevinfallet var förfärliga. Det är tveklöst så. Det är naturligtvis viktigt att avslöja detta.

Men detta innebär inte att det inte finns agendor av det mer olustiga slaget hos de som först tagit upp, och hos många som driver, frågan. Observera - jag skriver "många", inte "alla".

Om man ser vilka som mest entusiastiskt hyllar Dan Josefsson idag kan man finna många som i åratal drivit kampanjer för att man inte ska tro på barn och/eller vuxna överlevare när de berättar om övergrepp.

Och, ja, Josefsson är själv en av dem.

Och redan nu kommer kommentarer i de stora media som otillbörligt generaliserar utifrån Kevinfallet.

Se bara på denna, från psykologen Julia Korkman, på SVT:s webbsida.  ´

"Problemet är att små barn är mycket fantasifulla, om man utsätter dem för ledande förhör och ber dem spekulera kan de hitta på saker.

– Det finns många dokumenterade fall i historien där barn har hittat på alldeles fruktansvärda saker, om sexuella övergrepp, mord, satanistiska ritualer."


Hennes kommentarer i sin helhet kan läsas här.

Nu är det ju så att i de fall som det här handlar om har det nästan aldrig bevisats att barn har "hittat på" något. Det handlar nästan alltid om kontroversiella fall, där somliga anser att barnen just hittat på, medan andra på ofta mycket goda grunder anser att det finns mycket som talar för barnens berättelser.

Men det hindrar inte Korkman att kategoriskt låta som att det handlar om mängder av solklara fall.

Jag är inte alls förvånad. Det är så det brukar låta,

Och en lång tid efter Kevinprogrammen kommer vi med all säkerhet att få höra den typen av självsäkra utsagor - ännu oftare...

torsdag 18 maj 2017

Savalen

Om några timmar, på morgonen den 18 maj, är det 47 år sedan vår grundskoleklass klev på en buss utanför Rålambshovsskolan i Stockholm och åkte till Savalen i Norge.

Det är förmodligen den roligaste bussresa jag varit med om i hela mitt liv.
-------------------------------
TILLÄGG
Jag har alltid utgått från att det var den 18 maj vi åkte. Men nu kollar jag och upptäcker att den 18 maj 1970 var annandag pingst, som då var en helgdag. Det verkar osannolikt att en skolresa verkligen kunde ha startat på en helgdag. Så troligen åkte vi den 19 maj....

onsdag 17 maj 2017

I Feel Like I'm Fixin' to Die-Rag

Jag kan bara på rak arm komma på en tio i topp-etta med ett entydigt politiskt innehåll.

Det är denna sång av den amerikanska gruppen Country Joe and the Fish.

Den låg faktisk etta på Tio i Topp just idag, för exakt 48 år sedan. Dvs lördagen den 17 maj 1969.

Det var en bittert ironisk sång, riktad mot Vietnamkriget.

Musik med politiska budskap tog sig sällan upp på den listan. Det här var ett anmärkningsvärt undantag.

måndag 15 maj 2017

"The most dangerous organization in human history"

Noam Chomsky gjorde nyligen ett uttalande att det republikanska partiet i USA är "the most dangerous organization in human history".

I denna intervju förklarar han vad han menar.

Lyssna på den. Den är mycket angelägen.

För det är tyvärr mycket möjligt att han kan ha rätt.

lördag 13 maj 2017

Hundraårsdagen

Idag för exakt hundra år sedan inleddes den kongress då det som nu är Vänsterpartiet bildades. Först dagen efter tog sig det nya partiet ett namn - Socialdemokratiska Vänsterpartiet.

1921 bytte partiet namn till Sveriges Kommunistiska  Parti (SKP), 1967 till Vänsterpartiet Kommunisterna (VPK) , och 1990 till Vänsterpartiet.

Det har förekommit en rad partisplittringar, de mest betydande var de 1921, 1924 och 1929. Det som nu är Vänsterpartiet härstammar i själva verket från minoriteten vid partisplittringen 1929, och det var faktist en benhårt stalinistisk minoritet. Anledningen till att dagens Vänsterparti ändå härstammar från denna minoritet, är ju att den antistalinistiska majoriteten 1929 efter en lovande start och diverse splittringar, till sist blev en helt urartad sekt som slutade på värsta tänkbara sätt.

Partiets allra mörkaste år var mellan 1929 och Stalins död 1953, och i viss mån ända fram till ca 1963.

Men efter CH Hermanssons seger över de extremt Moskvalojala vid kongressen i januari 1964 blev partiet på nytt vad det är idag - ett öppet vänsterparti med en fungerande interndemokrati. Något som hade funnits före 1929, men som ströps vid staliniseringen 1929-30.

Jag röstade på VPK i skolvalet 1970, men sedan dröjde det till valet 1994 då jag började rösta på V igen.* Sedan dess har jag röstat på V i alla riksdagsval, men har aldrig varit medlem. Det kanske man skulle bli?

Idag är Vänsterpartiet det enda av de någorlunda stora partierna som har en grundsyn på hur samhället ser ut, och vad det bör bli,  som på något sätt ligger i närheten av vad jag själv tycker.

Under 70-talet kunde jag tänka mig att även i riksdagsval rösta på småpartier utan någon chans att komma in.  Det kan jag inte längre, så om inget oförutsett inträffar kommer jag väl att fortsätta att rösta på V - så länge jag överhuvudtaget kan rösta...
----------------------------------------------------------
*Eller rättare sagt - jag röstade på VPK/V  i lokalval 1988 och 1991 - men 1994 var första gången jag röstade på det i ett riksdagsval.

fredag 12 maj 2017

Ingenting för spökrädda

”Ett spöke går runt Europa — kommunismens spöke. Alla det gamla Europas makter har slutit sig samman till en helig hetsjakt mot detta spöke, påven och tsaren, Metternich och Guizot, franska radikaler och tyska poliser. ”

Detta är alltså de första orden i Kommunistiska Manifestet från 1848.

Tyvärr blev det efter ett tag så att de som var rädda för spöket, med lite hjälp från en del som sade sig gilla det, lyckades kusligt bra med sin exorcism.

Så jag undrar. Hur frammanar man ett fördrivet spöke? Det kunde vara bra att veta.

Just detta spöke skulle jag jag nog vilja se lite mer av i dessa dagar.

Och om ni inte redan har gjort det - läs gärna Manifestet ifråga, exempelvis här.

onsdag 10 maj 2017

Lisinski, Josefsson och Kevinfallet

Både Dan Josefssons och DN:s reportage om Kevin-fallet har fått stor uppmärksamhet. En del naiva själar verkar uppriktigt tro att dessa huvudsakligen har tillkommit i en genuin önskan att värna om barns rättssäkerhet

Men det ligger troligen en hel del annat bakom. En av de som var inkopplade på DN:s reportage var en viss Stefan Lisinski, som under åratal drivit linjen att barn ljuger om att de utsatts för övergrepp. Speciellt om de får minsta antydan till "ledande frågor". Denna linje har han drivit framgångsrikt. Och har de senaste åren dominerat DN:s bevakning av frågor om övergrepp mot barn.

Och vad gäller SVT:s program har det alltså gjorts av Dan Josefsson, som alltsedan sin ”dokumentär” om Quick-fallet ettrigt har drivit linjen, att inte endast återkallade minnen av egna mord utan även återkallade minnen av övergrepp i barndomen alltid är falska och att - följaktligen - alla som säger sig ha fått upp sådan minnen antingen ljuger eller har falska minnen.

Alltså. De program och artiklar som vi har kunnat ta del av om Kevin-fallet i SVT och DN kan ytligt sett te sig som ett enkelt och ärligt försvar av barns rättssäkerhet. Det låter sympatiskt, förvisso.

Men om man ser lite på de som drivit frågan, och på logiken i hur de lägger upp saker nu, är det en sak vi kan vara säkra på. Precis som Quick-fallet efter ett tag framförallt kom att användas som ett slagträ mot de som fått upp bortträngda minnen från barndomen, kommer barns påstått falska erkännanden av mord att användas mot barn som berättar om våld och övergrepp de utsatts för själv.

Och detta alldeles oavsett vad som egentligen hände i dessa båda fall.

Det är nog inte framförallt så att DN och Josefsson plötsligt börjat ömma för just barnen i Kevinfallet. De och deras anhängare kommer efter ett tag att använda fallet för att slå mot barn som skräckslaget berättar om helt andra saker.

Var så säker på det.

PS. Utan att ta ställning i sakfrågan vill jag ändå länka till Göran Lambertz kommentar på sin blogg. Han ställer frågor som man i alla fall kan fundera på.
-------------------------------------------------------------------------
TILLÄGG 1, 18/5.
Och redan nu - en av de som uppskattar Josefsson, psykologen Julia Korkman, generaliserar på SVT på detta sätt utifrån programmet.

"Problemet är att små barn är mycket fantasifulla, om man utsätter dem för ledande förhör och ber dem spekulera kan de hitta på saker.

– Det finns många dokumenterade fall i historien där barn har hittat på alldeles fruktansvärda saker, om sexuella övergrepp, mord, satanistiska ritualer."


Blir någon förvånad?
 ---------------
TILLÄGG 2, 18/5
Monica Antonsson, som jag länkade till ovan, har förståeligt nog invändningar mot att kallas "naiv", och verkar tro att jag anser att programmen inte borde ha gjorts. Det anser jag nu inte alls, jag tycker bara att hon i sina entusiastiska kommentarer borde ha ha tänkt lite på den (inte alltför) dolda agenda som faktiskt finns hos de som gjort reportagen.

Hennes kritik mot mig kan läsas här.

tisdag 9 maj 2017

Mer om psykedelia

1967 var ett märkligt år. Överallt dök psykedeliska låtar upp som svampar ur jorden. Låtar som ingen ens skulle vilja spela in tidigare hamnade nu till och med på topplistor.

Ytterligare ett av många exempel är Paper Sun med Traffic.

Det var en konstig period, med en oväntad  explosion av en helt ny musiktyp.

Bakgrunden var ju den ökande användningen av hallucinogena droger. Som var milt sagt problematisk, och inte så sällan fick de mest tragiska följder.

Men  en av bieffekterna var alltså framväxten av nya och fascinerande former av musik. Och andra former av konstnärligt skapande. Det skulle kanske kommit något liknande efter ett tag, även utan drogerna. Men nu hände det på det sätt det hände.

Tillvaron är komplex. Milt sagt.

Själv var jag tolv, och blev både fascinerad och skrämd på en och samma gång.

måndag 8 maj 2017

Början till slutet

Något helt annat från 1967.

Denna sång av Hootenanny Singers låg på både Svensk- och Kvällstoppen hösten detta år.

Jag minns den mycket väl, det var en av de kanske två Svensktoppssånger som jag gillade denna höst. Den andra var Sven-Ingvars "Önskebrunnen".

Jag var inte så där värst förtjust i Svensktoppen, men då och då kom även där något jag fastnade för. Och det handlade då ofta om antingen Sven-Ingvars eller Hootenanny Singers.

söndag 7 maj 2017

Psykedelisk fantasi-ö

När jag skrev att Tages psykedeliska influenser var ganska så marginella bör det nog ändå nämnas att av de allmänt kända svenska popgrupperna var det nog Tages som påverkades mest.

Hep Stars, Hounds, Shanes, Ola and the Janglers m.fl. påverkades så vitt jag vet inte alls.

Men Tages började sommaren 1967 kombinera sina spelningar med en psykedelisk ljusshow som blev ganska uppmärksammad.

Och deras musik var från och med 1967 ofta experimentell. Det går att finna psykedeliska drag redan i Fuzzy Patterns.

Jag har inte hört deras LP Studio samma år (vilket jag gärna skulle vilja göra), men den sägs ibland ha varit deras motsvarighet till Sgt. Pepper...

En singellåt av dem från 1968 som definitivt måste beskrivas som psykedelisk var "Fantasy Island", som kan höras här.

Annars fanns de psykedeliska influenserna i Sverige mest hos experimentgrupper som Mecki Mark Men och Hansson och Karlsson. I exempelvis England slog de igenom mycket mer, även hos de stora kommersiellt gångbara banden, som Rolling Stones och Hollies - för att nu inte tala om Beatles! Detsamma gäller också USA, där till och med Supremes påverkades vid några tillfällen, om än mycket marginellt.

Jag bör förresten tillägga att jag här använder ordet "popmusik" på det sätt som det brukades på just det sena sextiotalet.

Då kallades både Hollies och Rolling Stones "popgrupper" - lite senare började man skilja mer strikt mellan "pop" och "rock". Idag skulle nog fortfarande Hollies räknas in som "popmusik" - medan Rolling  Stones skulle kallas "rockgrupp".

Om man på sextiotalet talade om "rock" syftade man nästan enbart på femtiotals-rock´n´roll, typ Bill Haley och Elvis Presley.

lördag 6 maj 2017

Lite Tages från 1967

1967 var ett mer optimistiskt år än 2017 är. På många sätt. Knappast någon hade (exempelvis) hört talas om växthuseffekten. *

1967 kunde man lyssna på popgruppen Tages. De hade slagit igenom några år tidigare med Sleep Little Girl.

De hade 1967 utvecklats mycket både tekniskt och musikaliskt sedan denna genombrottslåt.

En av mina främsta Tagesfavoriter detta år var nog hitlåten Every raindrop means a lot. En annan var Fuzzy patterns, en låt som inte gick upp på någon lista, eftersom den var b-sidan till en annan hitlåt, I´m going out.

Tages tog som så många andra intryck av den psykedeliska vågen (även om det var ganska marginellt), och bytte efter ett tag namn till Blond.

En av dess ledande medlemmar, Tommy Blom, blev förresten lite senare scientolog. Scientologerna gjorde det mesta av detta i sin propaganda, men han verkar ha hoppat av ganska snart.
----------------------------------------------------------------
*Första gången ordet "växthuseffekt" förekommer i SvD:s digitala arkiv är förresten den 30 april 1976.

fredag 5 maj 2017

/ryser/

"När isen försvinner och öppet vatten brer ut sig minskar denna förmåga att reflektera ut värme radikalt. Temperaturen stiger, men inte bara på Arktis, utan i hela världen. Den brytpunkten kan vi alltså redan vara på väg att passera. 

Men än värre är nästa brytpunkt. I havsbotten och på tundran i de arktiska områdena finns jättelika lager av frusen metan. Metan är en uppåt trettio gånger så kraftfull växthusgas som koldioxid. Om det infrusna metanet i stor skala tinar och når atmosfären kan effekten bli en galopperande och ostoppbar växthuseffekt."

Läs mer här.

onsdag 3 maj 2017

TV-serien som förändrade min värld

Jag skrev för några år sedan på denna blogg om hur Monkees TV-serie som började sändas våren 1967 förändrade mitt liv. Den gav mig lite glädje, och fick mig också till att börja gilla popmusik.

Nu upptäckte jag igår till min häpnad att serien i sin helhet verkar finnas på YouTube.

Sagt och gjort, jag började lyssna på de första avsnitten. Och fick en chock. Ja, visserligen var jag nyligen födda tolv när jag började se den, men hur kunde jag fastna för denna trista smörja? Jag till och med skrev något chockat om det på Facebook.

Men idag gjorde jag ett experiment - jag tittade istället på några lite senare avsnitt i serien. Och upptäckte att jag även idag faktiskt tyckte att det var kul att se på dem. De var inte lysande på något sätt, men som sagt - kul.

Jag kom nog inte in i serien med en gång när jag var tolv, och dessutom vet jag inte om SVT sände alla avsnitt. Jag antar att de första jag såg då inte tillhörde de inledande kalkonavsnitten.

Serien fick efter ett tag en sorts charm. På sitt sätt.

Dessutom blir jag lättad nu,  för även om jag är vuxen brukar jag normalt kunna leva mig in och förstå varför jag gillade saker som barn. Men igår tyckte jag det var helt  obegripligt.

Idag kan jag som sagt förstå det bättre. Det fanns ändå en uppsluppen glädje i serien kopplad till en typ av musik som jag inte hade vågar lyssna på förut.

Och detta satte någon sorts sten i rullning, hos mig. Denna vår 1967.

tisdag 2 maj 2017

En alternativ förklaring

I mitt förra inlägg lade jag fram följande förklaring till att de vänstermänniskor som på sjuttiotalet ville förbjuda topplistor där man tävlar om musik, ändå inte ville förbjuda idrottstävlingar:

"Det är klart, om man hade gjort det skulle man ha blivit så illa tvungna att kräva att Kuba, och Kina, skulle avstå från att delta i sådana. Och det var nog ingen beredd att göra."

Det är en förklaring, men det finns troligen mer avgörande sådana.

Den jag finner mest trolig är nog ändå att även yttersta vänstern, i synnerhet dess manliga medlemmar, hade en inte obetydlig andel av "sportfånar" bland sina medlemmar.

De kunde mycket väl vara för att förbjuda topplistor, eftersom de själva lämnat tonåren bakom sig.

Men idrottsmatcher? Nej, om någon ens skulle väcka tanken skulle nog den annars relativt stillsamme sportfånen inom dem vakna upp, rent reflexmässigt skrikande: "Rör inte mina matcher!!!!"
;-)

"Proggmusik" och kommersiell musik

Den som läste förra inlägget kan kanske noterna att mina känslomässiga reaktioner den 29 april 1975, på den tiden kanske skulle tett sig obegripliga i vissa vänsterkretsar. Att "fira" FNL:s annalkande seger i Sydvietnam med att för första gången sedan 1971 lyssna på en topplista skulle nog kunnat te sig kufiskt, eller värre.

Inte nog med det - den låt jag fastnade för mest denna dag på Kvällstoppen var en låt som tävlade i eurovisonsschlagern.... Just denna schlagerfestival som precis samma år var föremål för en intensiv kampanj från delar av vänstern.

Jag vill nämligen minnas att det var just detta år som det arrangerades en alternativfestival med udden riket mot schlagerfestivalen, vars "signaturmelodi" dessutom var ett hårt angrepp mot just den denna. Den framfördes av någon som av outgrundlig anledning kallade sig Sillstryparen och dess titel var "Doing the omoralisk schlagerfestival"...

Jag hade nu inte det minsta emot "proggmusik" och lyssnande på behållning på ex.vis Blå Tåget, Stenblomma, och Hoola Bandoola Band. Men jag såg inte proggen som den "riktiga" musiken, som man alltid måste föredra framför det kommersiella "träsket".

Med undantag för en underlig motvilja mot ABBA (som i själva verket snarast var en hatkärlek) hade jag inget emot "kommersiell" popmusik i sig.

Att jag slutade lyssna på popmusik 1971 hade inte varit ett politiskt ställningstagande, utan snarast ett psykostecken. Och detta rationaliserades aldrig (med undantag av min senare närmast masochistiska ambivalens inför ABBA) med pseudopolitiska funderingar.

Nästan all musik säljs i vårt samhälle på en marknad - det gällde ju även proggskivorna. Jag kunde mycket väl vare emot marknadsekonomin utan att därför nödvändigtvis fördöma de artister som konkurrerade inom ramarna för denna.

På sätt och vis påminde mig debatterna mellan företrädarna för den "politiska" popen och den kommersiella om en tidigare debatt utan politiska förtecken.

Innan den politiska proggvågen kom hade nämligen "progressiv" popmusik betytt något helt annat. Då var "progressiv" pop den pop som vågade genomföra avancerade musikaliska experiment (gärna av psykedelisk art!) och dess anhängare tyckte att denna var konstnärligt högtstående, i motsats till den vanliga Tio i Topp-musiken.

Även då vägrade jag att ta ställning. Jag kunde gilla både Pink Floyd och Monkees utan att förstå varför man skulle tvingas att välja sida.

Skrev till och med en artikel om den saken 1969, som förstås aldrig publicerades nånstans, och som nog är fösvunnen för alltid.

Men denna motsättning märktes klart i slutet av 60-talet. Ludvig Rasmusson älskade "högtstående" icke-kommersiell pop och Klas Burling den enkla kommersiella. Jag gillade båda.

Sedan kom vänstervågen inom musiken, och då fick "progressiv" en ny innebörd. Nu handlade det inte om avancerad musik utan om politiskt "avancerade" texter. Som förresten ofta framfördes till mycket enkel musik, som ibland till och med hade klara likheter med både Svensktoppen och Frälsningsarméns sånggrupper...

Min bojkott av popmusik efter 1971 var dessutom total i endast kanske ett och ett halvt år. Sedan började jag försiktigt att lyssna igen.

Tills jag 29/4 1975 för första gången alltså lyssnande på en topplista igen. Jag kanske omedvetet tänkte att om mirakel kan ske och FNL kan segra i Vietnam kanske jag kan våga lyssna på topplistor igen..

Men jag fick de närmaste åren inte många chanser att fullfölja denna vana. Tio i topp hade lagts ner redan 1974, och Kvällstoppen mötte samma öde hösten 1975.

Detta motiverades med någon form av "vänster"- argument - att man inte bör tävla i musik. En helt respektabel ståndpunkt (även om jag inte delar den), men vanligtvis var de som förespråkade den inkonsekventa. Jag hörde aldrig någon använda vänsterargument för att avskaffa alla idrottstävlingar.

Det är klart, om man hade gjort det skulle man ha blivit så illa tvungna att kräva att Kuba, och Kina, skulle avstå från att delta i sådana. Och det var nog ingen beredd att göra.

lördag 29 april 2017

Den 29 april 1975...

Den 29 april 1975 var dagen innan FNL befriade Saigon. Det gjorde de alltså den 30, genom en egendomlig historisk nyck exakt på på trettioårsdagen efter att världen befriades från Hitler genom att denne begick självmord i sin bunker.

Redan den 29 var jag faktiskt helt övertygad om att Saigon skulle befrias dagen efter.  FNL-trupperna stod i utkanten av staden, Saigonarmén var i upplösning.   Det fanns egentligen bara två alternativ - antingen skulle de gå in den 30 eller också skulle de av någon sorts symboliska skäl vänta till den 1 maj...

Det blev redan den 30.

Den 29 köpte jag en kassettbandspelare för att jag skulle kunna spela in de historiska nyheterna. Det gjorde jag också, men den 30 november 1983 låg just det bandet i en väska som blev stulen. Så jag har inte kvar de historiska inspelningarna.

Men jag spelade in något annat också, den dagen 1975. För nån gång på kvällen fick jag plöstligt en nyck att lyssna på Kvällstoppen. Det var mer udda än vad det kan verka.

För det var första gången sedan maj 1971 jag lyssnat på en poplista över huvud taget. Våren 1971 gled jag in i en psykos, och en av effekterna var att det mesta som jag tyckte hade varit roligt och meningsfullt innan dess plötsligt förlorade all betydelse.  En av de sakerna var att lyssna på popmusik.

Nåväl, efter några år försvann den totala spärren mot att lyssna på popmusik men listor undvek jag totalt även i fortsättningen.

Att jag på nytt lyssnade på en sådan för första gången sedan 1971, precis dagen innan Saigons befrielse, kan knappast vara en tillfällighet. Det var "bara" ett infall. Men tidpunkten för infallet var knappast en ren slump.

Möjligen var insikten att de korrupta USA-marionetterna var på väg att falla så glädjande att jag fick lust att återknyta till någonting som långt tidigare varit en källa till glädje...

Jag spelade in några av låtarna, bland annat Bang A Boomerang med Svenne och Lotta. Eller rättare sagt den svenska versionen Bang en boomerang, men den är så tekniskt dålig på YouTube så jag lägger ut den engelska istället.

Den går att lyssna på här.

Det var inte det sista jag spelade in den dagen. Det var de sena nyheterna, jag tror de var klockan elva.

Jag antog att det skulle bli den sista nyhetssändningen i Sveriges Radio under hela Vietnamkriget. Det blev det också. 

Det är för dj-igt att just denna väska skulle bli stulen...

fredag 28 april 2017

Kriminella utomjordingar anmäls i USA

Utomjordingar var det, ja.

I Aftonbladet kan vi läsa något riktigt fascinerande .

Trumpadministrationen har infört en telefonlinje där man kan ringa och anmäla illegala invandrare.

Men, nej, det var inte riktigt så det formulerades, utan i presentationen står det "Criminal Aliens".

Nu är ju "Alien" ett något mångtydigt begrepp, vilket alla som sett någon av filmerna med Sigourney Weaver med just detta namn, torde känna till.

Sagt och gjort.

Nu har telefonnumret ringts ner massivt av personer som vill anmäla misstänkta utomjordingar. De ansvariga för linjen verkar väldigt upprörda.

Civilt motstånd kan ta sig olika former. För jag antar att det är det det här handlar om, och att det inte bara är ett uttryck för att anhängarna till David Icke och/eller Fox Mulder har blivit så många på sistone....

torsdag 27 april 2017

Dessa fantastiska UFO:s

Igår läste jag ut Clas Svahns bok UFO : spökraketer, ljusglober och utomjordingar. Den kom ut 2015 på Semic förlag.

Den var ganska annorlunda än de UFO-böcker som jag brukade läsa som barn och tonåring. I stort sett alla UFO-böcker på svenska som då fanns skrevs av personer som var övertygade om att "flygande tefat" kom från utomjordiska civilisationer. (Det enda undantag jag kan komma på är Eugen Semitjovs De otroliga tefaten. Han var uttalad skeptiker, men boken var ändå inte avsedd att sprida skepticism. Snarare var den upplagd för att få många läsare, och därför var den mer skriven för att kittla fantasin än för att argumentera för att "tefaten" inte fanns).

Internationellt fanns det även en hel del böcker skrivna av UFO-skeptiker som Donald Menzel och Philip Klass, men de översattes inte till svenska.

Överhuvudtaget var den dominerande UFO-frågan för några årtionden sedan om "UFO":s kom från främmande planeter - eller inte. Mellan anhängarna till dessa två åsikter fördes en livlig debatt.

Sedan kan det ju också nämnas att de som "trodde" på "tefat" var uppdelade i minst två läger. Dels de mer eller mindre religiösa, som trodde på contactee-berättelser om möten med människoliknande visa och goda rymdmänniskor, som vill rädda mänskligheten. Dels de som absolut inte trodde på dessa...

De som trodde på contactees brukade förresten ofta kallas för "ifologer" och inte för "ufologer". Med det menades att de ansåg att UFOs var identifierade snarare än oidentifierade. De visste ju att dessa kom från Clarion eller andra planeter för att rädda oss...

Det som hänt med den svenska UFO-rörelsen är dels att ifologerna mer eller mindre försvunnit (några rester finns kvar i sekter som Ashtar Command), men framförallt att även ufologerna,  åtminstone i UFO-Sverige, lämnat fixeringen vid rymdskeppsteorin. Det innebär inte att de blivit ettriga skeptiker. De är snarare öppna för alla tänkbara möjligheter och undersöker fallen förutsättningslöst. De brukar inte längre fokusera på frågan om utomjordingar, och troligen tror de flesta av dem inte längre alls att vi idag besöks av sådana....

Detta avspeglas i Svahns bok. Det är en beskrivning av en lång rad svenska fall - det äldsta från 1922 - det yngsta från 2011. En del av dessa har fått sin förklaring - men många har det inte alls. Boken är inte skriven för att driva någon speciell teori, utan för att redogöra för mer eller mindre gåtfulla fall. Vilket den gör på ett sympatiskt och öppet sätt.

De som är intresserade av detta ämne torde kunna läsa den med stor behållning. Själv sträckläste jag den, trots en försämrad syn.

Själv väcktes ju mitt intresse för ämnet av Max B Millers bok Flygande tefat - fantasi eller verklighet? från 1959, som jag läste som barn några av de första åren under 60-talet (måste förresten ha varit en av de allra första böckerna jag läste!!!). Den skapade ett livslångt intresse, troligen mest pga contactee-berättelserna i dem. De beskrev ufonauterna som så vänliga och sympatiska att jag närmast längtade efter att de skulle komma hit.

Hur djupt detta satt kan man se i några anteckningar jag läste efter att jag hade fått kopior av de journaler som Gösta Harding förde när han hade terapi med mig 1968-71. Jag återkommer där gång på gång till fantasin att tefaten skulle invadera jorden, en idé som enligt anteckningarna ska ha tilltalat mig....

Och den 26 november 1968 finns en anteckning om att jag hade haft en dröm (en "riktig" sådan denna gång, inte en dagdröm) om att utomjordingar som hade någon form av samarbeta med Sovjet(!!) erövrade världen.

Det mest intressantaste är inte drömmen i sig - utan min reaktion när jag vaknade. Enligt anteckningarna hade jag blivit djupt besviken när jag hade vaknat och insett att det inte var verklighet!

Det säger nog en del om vilken syn jag hade på den tillvaro jag levde i. Att jag faktiskt blev så ledsen när jag i vaket tillstånd till sist insåg att utomjordingar i allians med Sovjet inte höll på att ta över hela världen.....

söndag 23 april 2017

Ingrid Carlqvist ut i intet

Nu till något mer obehagligt. Ända sedan jag först började följa Ingrid Carlqvists göranden och låtanden har jag gång på gång skrivit att hon nu passerat en avgörande gräns och undrat om hon nu inte kommit kommit till någon form av slutstation, till "vägs ände". .

Varenda gång har jag haft fel. För när man trott att hon har nått den absoluta slutpunkten visar det sig att hon kan gå ännu längre.

Vi bör hålla i minnet att hon 1992 startade som en ettrig propagandist mot den så kallade "incestpaniken" och sedan dess under många år kombinerade två ämnen - att gå emot "falska" anklagelser om sexuella övergrepp, speciellt de inom familjen (som hon hävdade nästan inte existerade), och ettriga ställningstaganden för pappor i allehanda vårdnadstvister.

Efter 2011 kombinerades detta med den uttalade åsikten att barn som utsattes för sexuella övergrepp inte led speciellt mycket, utan upplevde det som "skönt men konstigt".

Men 2012 började ett nytt ämne dominera hennes inlägg, utan att hon helt lämnande det gamla. Nu blev islamofobi och invandringsskräck det nya temat i hennes utgjutelser. Dock kombinerat med att hon ännu klart avgränsade sig mot nazismen.

Denna avgränsning började efter ett tag luckras upp - och hon hävdade för en tid sedan att man borde samarbeta med nazistiska Nordiska Motståndsrörelsen (grundat av en man som suttit i fängelse för mord på en antirasist!)  - mot "mångkulturen".

Och nu får man reda på detta.

Numera anser hon alltså att "judarna" spelat en ödesdiger och avgörande roll i Sveriges påstådda urartning, och "grymma" förvandling till "Absurdistan", och öppnar dessutom dörren för ett förnekande av Förintelsen.

Om hon fortsätter med att utveckla det sistnämnda blir cirkeln dessutom närmast sluten. Det finns en gemensam logik i att förneka övergrepp mot barn och att förneka Förintelsen. Argumenten liknar ofta varandra, vilket var och en som jämfört "Issues in child abuse accusations" med "Journal of historical review" har kunnat notera.

Men jag avstår ändå från att än en gång säga att IC nu har nått sin slutpunkt. För henne verkar det inte finnas någon sådan. Hennes "utveckling" de senaste åren måste beskrivas som ett accelererande fall rakt ut i intet.

"Otäckt" är bara förnamnet.

Mer Hootenanny Singers

"Så längre du älskar är du ung".

Låg 11 veckor på Svensktoppen mellan 1968-04-28 och 1968-07-07.

Jag tycker faktiskt om den, den griper tag i mig.

Den kan höras här.

lördag 22 april 2017

Hekate

Hekate är en grekisk gudinna av det mer märkliga slaget. Hon kopplas numera ofta ihop med spöken och häxerier.

Detta trots att hon - om man går till de forngrekiska källorna - egentligen är mycket välvillig. I alla fall mot de som hon vill vara det mot.

Hon sägs hjälpa och gärna besvara böner. Men endast när hon vill. Hon kan hjälpa idrottare inför tävlingar, och kvinnor som ska föda barn. Hon kan beskydda boskapen, beskydda hemmet, beskydda ryttare...

Hon ska ha varit dotter till två mindre kända gudar - Asteria och Perses.

Det som gör att hon idag ofta kopplas ihop med häxor och spöken är bland annat att hon också var en underjordens gudinna. Men inte bara det.

Hon är också kopplad till månen (enligt en del är hon rentav månen), och natten.

Hon har också en koppling till hundar, och det sades att när hundar skällde om natten på städernas gator var det ett uttryck för Hekates kraft.

Men framför allt är hon vägkorsningarnas gudinna. Det förekom att det offrades till henne vid vägkorsningar.

Hon ansågs vara kopplad till Kerberos, den trehövdade hund som bevakade ingången till dödsriket. Det gör att hon förutom sin välvilliga sida också har en del med döden att göra. Hon har alltså en kuslig sida - också...

Denna koppling kan ju hänga ihop med att hon ibland också själv ansågs vara trehövdad, vilket ju man kan se på nedanstående avbildning av henne.

Varför hon är det är inte helt klart, men möjligen hänger det ihop med att hon också ibland kallas "de tre vägarnas gudinna".

Nu kan man nog inte finna henne vid de upplysta vägkorsningarna vid de stora offentliga vägarna.

Men om man är ute på landet någon sen kväll, och passerar en mörk vägkorsning, låt oss säga mellan två skogsvägar, ska man kanske titta väldigt noga. Hon kanske kan ses någonstans där.

Vem vet?

Källa: David R. West, Some Cults of Geek Goddesses and Female Daemons of Oriental Origin, 1995 s. 188-220
Hekate

fredag 21 april 2017

Puppet on a string

Jag försöker ta in detta men lyckas inte riktigt. Det är det år vi lever nu 50 (femtio) år sedan denna låt kom etta i Eurovisionsschlagertävlingen.

Vidare - det är idag lika många år sedan denna låt vann som det detta år - alltså 1967 - var sedan ryska revolutionen genomfördes.  Och det visste jag ju då när jag var tolv - ryska revolutionen inträffade någon gång för mycket länge sedan, och papperet från tidningar från den tiden hade gulnat för länge sen.

Tanken hissnar. Verkligen.

måndag 17 april 2017

1917, 1967 - och 2017

Med hjälp av SvD:s digitala arkiv som alla prenumeranter har tillgång till är det lätt att göra lite hisnande tidsresor. Just nu brukar jag varje dag kolla vad som hände "idag" vid åtminstone två årtal. Det som inträffade för hundra år sedan och det som inträffade för femtio år sedan.

1917 och 1967 alltså.

Det gemensamma för dessa år var att det blåste starka vänstervindar. I april 1917 hade den ryska monarkin störtats och en revolutionär flodvåg svepte genom det ryska samhället och inspirerade till en massiv vänstervåg i hela världen. SvD:s ledare verkade dessa dagar orolig för att Hjalmar Branting (!) i Sverige - inspirerad av vad som hände i Ryssland - skulle störta landet i kaos. Och angrep liberalerna i riksdagen för att de inte bekämpade den röda faran.

Vid motsvarade tid 1967 svepte också vänstervindar över världen. Vidden av USA:s brott i Vietnam hade blivit uppenbara för allt fler, och trots nära 500.000 man där lyckades inte USA hålla den "röda faran" i schack. Över allt i världen syntes tecken på en vänstervåg, som ju skulle leda till rena explosioner ett år senare. Och SvD:s ledarsida oroades över vänstervridningen i landet i allmänhet, och i radio-TV i synnerhet.

Jag levde förstås inte 1917 men jag var tolv år 1967. Och det som hände då gav mig hopp. Det var en stimulerande tid att leva, framtiden såg faktiskt ljus ut.

Det gör den inte precis nu. Idag gnäller förstås SvD:s ledare på vänstern som alltid, men det faktum att till och med denna sida är mer oroad över högerpopulismen (och islamismen) än över vänstern säger en del dystra saker om vår tid.

Ja, de härskande systemen tycks vara i nära på lika stor kris i dessa dagar som för femtio eller hundra år sedan - men de alternativ som är mest framgångsrika och synliga ligger idag inte åt vänster.

Istället öppnar sig veritabla avgrunder åt olika håll - Trump, Le Pen, IS, Erdogan, och de andra.

Lyssna förresten gärna på denna sång av Monica Zetterlund från 1976. Den verkar vara än mer aktuell idag än när den gjordes.

lördag 15 april 2017

Gary Stickels McMartinrapport

McMartin var en familjeägd förskola i USA där anklagelser om övergrepp mot barn ledde till en omfattande debatt och flera rättegångar under perioden 1983-1990.

Denna debatt fortsätter än idag, och man får ibland se rent felaktiga påståenden, som exempelvis att inga barn berättade om övergrepp innan de hade bearbetats av terapeuter, eller att mamman som först upptäckte att hennes barn hade skador i underlivet, och därmed satte igång hela processen, var schizofren. Hela denna desinformation vederläggs mycket grundligt i Ross Cheits närmast monumentala arbete The Witch-Hunt Narrative: Politics, Psychology and the Sexual Abuse of Children (Oxford University Press 2014).Man kan ta del av denna vederläggning i bokens kapitel om McMartin, sid 17-87.

Det betyder inte att Cheit stöder alla de anklagelser som senare kom fram i McMartin-fallet. Han argumenterar övertygande för att de första anklagelserna (som riktade sig mot endast en förövare) var mycket trovärdiga, och stöddes av en omfattande bevisning, men verkar luta åt att de senare anklagelserna om organiserade övergrepp var tvivelaktiga, och kanske verkligen pressades på barnen av terapeuter.

Jag tänker inte gå in i denna diskussion här, men vill påpeka att ett viktigt dokument i diskussionen om just dessa senare anklagelser, på nytt finns på nätet, efter att ha varit borta några år. Det är arkeologen Gary Stickels utgrävningsrapport från 1993. Den kan numera läsas här.

Flera av barnen hade berättat om övergrepp i tunnlar under skolan, och det ledde till att föräldrarna efter ett tag anlitade Gary Stickel, som var en akademiskt mycket meriterad arkeolog.

Denne ledde en utgrävning våren 1990, som blev möjlig efter att skolan lagts ner och området bytt ägare. Stickel hävdar i sin rapport att ett (enligt honom nyligen) igenfyllt system av någon form  av tunnlar faktiskt återfanns. Det var bland annat fyllt med allehanda skräp, från olika tidsperioder.

Man kan hävda att detta inte nödvändigtvis måste innebära den typ av tunnlar som barnen talade om, och rapporten har mötts av omfattande kritik av den mest skiftande kvalitet. Det är dock entydigt bevisat att det funnits någon form av strukturer under skolan, och att dessa har fyllts igen.

Den som är mycket intresserad kan mycket gärna läsa den ganska så långa och genomarbetade rapporten.

fredag 14 april 2017

Donald J Trump

Hittade detta på Facebook.

"Han spelar gigolo, han spelar golf, han spelar roulette med andras pengar, han spelar krig. Han heter Donald Trump och är en mycket farlig person. Han säger sig njuta av en chokladtårta medan missilerna skjuts av, han säger sig vara stolt över jättebomben i Afghanistan. En president talar som om krig vore lek och något att gilla. Den stora bomben behövde testas så militären fick sina önskningar uppfyllda. 

Trump sa under sin valkampanj att han inte förstod varför kärnvapen inte kan användas eftersom 'vi har dem'..."

Kan bara instämma - de naiva själar som trodde att Trump skulle bli en "fredspresident" borde väl nu har nyktrat till.

torsdag 13 april 2017

Kvinnofängelsets 692 avsnitt - värt att sitta inne för?

Nu har jag fått bredbandet till den nya datorn i ordning, med en router, eller vad det nu heter.

Jag har just nu inget att göra så jag roade mig med att se om avsnitt ett av Prisoner: Cell Block H (som hette Kvinnofängelset när den sändes i Sverige i två omgångar, 1994- 2000, och 2000 -2004). Det finns alltså på YouTube, närmare bestämt här.

Jag fick sedan en oemotståndlig lust att också se de andra avsnitten, som också finns på YouTube.

Om jag ser ett om dan blir jag klar om exakt 692 dagar. 692 är nämligen också siffran för antalet avsnitt.

PS. För den som undrar - jag började se serien 1995 (och kom in efter kanske 100 avsnitt) , och såg den till slutet, till men för min nattsömn. Sedan var jag med och demonstrerade för att TV 4 skulle visa den igen, och när den började igen hösten 2000 började jag se den från början.

Nu inser jag att jag inte har något emot att se om hela serien. Jag har aldrig någonsin varit beroende av en kemisk drog, men Kvinnofängelset håller mig tydligen fast - än idag.

onsdag 12 april 2017

Hundraårsminne

Idag är det förresten hundra år sedan Lenin kom till Sverige.  För så vitt jag fattar första och enda gången.

Lite mer detaljer kan man få här.
---------------------------------------------
TILLÄGG
Jag verkar ha haft fel om att det skulle varit första och enda gången. Lite mer info om detta kan man finna här .

Pappakontakt ...

... är ju inte alltid av godo. Nu har det kommit  en ny undersökning om hur barn påverkas av att tvingas bo hos våldsutövande pappor.

Läs mer om detta i en kolumn av Kerstin Weigl i Aftonbladet här.

lördag 8 april 2017

Igår...

...hade jag just köpt en dator vid Götgatan och skulle till Stockholms central för att åka hem till Södertälje. Då fick jag reda på att Stockholms Central var avstängd pga av - om jag minns rätt - "ordningsproblem". Så tunnelbanan stannade vid Hötorget. Från Hötorget försökte jag ta mig till Centralen men stoppades snart av en polisspärr där en skärrad polis nästan skrek - kom inte hit - gå ditåt. Gick tllbaks till Hötorget, gick ner i tunnelbanan och fick där reda på att en man har kört på folk vid Drottninggatan. Det var det man visste.

När jag gick upp igen började det märkas att det var något än mer extraordinärt som hänt. Polishelikoptrar flög över oss, det var polisspärrar åt flera håll, och en del människor skrek och sprang. Det var en märklig upplevelse. Kanske en femtedel skrek och sprang, medan de andra gick lugnt nästan som om inget hade hänt. Själv ringde jag folk jag kände för att fråga om de visste något.

Till sist fick jag kontakt med en kompis med en lägenhet i närheten. Vid det laget hade det gått flera timmar och jag insåg att alla förbindelser till och från Stockholm var avbrutna. Så jag tog tacksamt emot erbjudandet att sova över denna natt...

fredag 7 april 2017

Fast i Stockholm

Har just idag köpt en ny Mac - i Stockholm. Just innan jag skulle åka hem kom terrordådet, som ledde till att all kollektivtrafik till och från Stockholm stoppades.

Sover därför över hos en kompis i centrala Stockholm.

onsdag 22 mars 2017

Sven-Erik Magnusson in memorian

Sven-Erik Magnusson är död. Det känns vemodigt.

Det var något visst med Sven-Ingvars.

Vila i frid.


Det finns många sånger från Sven-Ingvars, och en del av dem gjorde mig glad, när jag hörde dem 66-67. Här är Vid din sida från november 1966...

måndag 20 mars 2017

När jag läser....

... denna understreckare i SvD undrar jag om det kanske inte rentav finns en djupare mening med att jag hade sönder datorn.

fredag 17 mars 2017

Saknar jag vänstertrafiken?

I natt drömde jag något konstigt. Jag gick på en landsväg. Till min irritation upptäckte jag att bilarna körde "fel". Jag höll nästan på att bli påkörd.

Till sist fick jag nog och skrek rätt ut i luften: "Era idioter, inser ni inte att det ska vara vänstertrafik i det här landet".

Bilarna körde alltså på höger sida.  Och i drömmen trodde jag att trafikreglerna var de som hade rått när jag var barn.

Det är frestande att se "vänster" och "höger" i drömmen som politisk symbolik, som en reaktion mot den högervridning i landet (och stora delar av världen) som inleddes ungefär 1980, och det kan säkert ligga något i det.

Men det utesluter inte att den också handlar om vänstertrafik "på riktigt".

Jag hade ångest under hela barndomen men det extrema ångestgenombrott som ledde till den första kontakten med psykiatrin kom vid tolvårsåldern den 4 september 1967. Dagen innan - den 3 september - hade Sverige gått över till högertrafik. Det är osannolikt att detta samband var en ren slump.

Sammanbrottet skulle med all säkerhet kommit ändå, men det ser ut som om högertrafikomläggningen i alla fall var åtminstone EN av de utlösande orsakerna. Världen såg plötsligt annorlunda ut, och det ledde till en än mer ökad osäkerhet.

När min bror bjöd mig på en resa till Malta i december 2009, var det en positiv upplevelse på många sätt. Men en liten del av det positiva KAN ha varit att Malta hade vänstertrafik. Det kändes - hemvant på något sätt. Det var lite av en upplevelse.

En sak till. Under många år har jag haft ett mönster i hur jag sätter mig i inte alltför fulla bussar och pendeltåg. Ja, jag har ALLTID velat sitta vid fönsterplats i tågets färdriktning. Men de senaste kanske tio åren har jag märkt att jag dessutom alltid vill sätta mig på vänster sida i vagnen.* Det skedde länge automatiskt., och jag upptäckte det inte medvetet förrän för några år sedan.

Denna tendens är så stark att den till och med är starkare är önskan att sitta så jag ser i tågets eller bussenes färdriktning. Om jag måste välja mellan att sitta på höger sida av vagnen och se framåt eller att sitta på vänster sida i vagnen och se "bakåt" föredrar jag alltid det senare.

Vad beror denna "vänstervridning" på? Att jag ännu inte hunnit vänja mig vid den förändring som kom den 3 september 1967?
____________________________
*Dvs sitta så att jag har min vänstra sida mot fönstret.

tisdag 14 mars 2017

En sedelärande historia?

Hootenanny Singers var ju inte precis någon proggrupp, men det är ändå inte svårt att läsa ut en ska vi kanske säga antikapitalistisk tendens i denna sång.

Den heter alltså "Mårten Gås", och kom på skiva 1968. Och det som slår en vid en omlyssning är att en karaktär som idag ofta hyllas - den djärve entrepenören som skapar rikedom med sina två tomma händer - där beskrivs på det mest elaka sätt.

Som ett uttryck för iskall, och känslokall egoism, där gränsen mellan ekonomiska kalkyler och rent mordisk brottslighet är flytande...

För den som undrar vem mannen med den skrovliga sångrösten är - han var inte någon av medlemmarna i den skönsångande sånggruppen, utan gruppens chaufför.

måndag 13 mars 2017

Staden Petra och förislamsk religion

Jag har tidigare skrivit om Petra, den kvinna jag kände, som så tragiskt gick bort i maj 1984.

Efter att ha skrivit detta inlägg förra sommaren började jag associera fritt, och kom att tänka på att det ju finns en vacker ruinstad med namnet Petra.

Om denna kan man läsa i "Petra" av Maria Giulia Amadasi Guzzo och Eugenia Equini Schneider. (The University of Chicago Press, 2002). Som jag lånade förra sommaren.

Då läste jag inte så noga, men nyligen lånade jag om den. Och blev fascinerad, på många sätt.

Petra var/är alltså en vacker stad, till stor del urhuggen ur klippor. Det var den centrala staden i den nabateiska riket, som bestod under några århundaden före och efter vår tideräknings början.

Detta rike hade sin höjdpunkt under åren mellan Alexander den store och romarriket, och ligger idag i den sydvästra delen av Jordanien.

Det officiella språket var arameiska, men det anses att i praktiken talades arabiska.

Det sistnänmda torde nog stämma, om man tänker på de gudar som dyrkades där. I alla fall de kvinnliga. I boken jag nämnde framgår det (Petra, sidan 75 ff) att både arkeologiskt och historiskt material visar att de kvinnliga gudarna där i stort sett var identiska med de som dyrkades i Arabien under Muhammeds tid, och som förbjöds när islam segrade.

Det känna lite hisnande. Denna vackra välbyggda stad vittnar alltså om ett samhälle, där religionen i viktiga avseenden liknade den arabiska före islams genombrott. Med gudinnor som självaste Koranen angriper, och försäkrar oss att de minsann inte existerar.

Petra är som sagt en väldigt vacker stad. Det känns lugnande att den ligger i sydvästra Jordanien, på ett betryggande avstånd från den "islamiska" "staten" och dess spängämnesexperter...

onsdag 8 mars 2017

Datorn i golvet

Igår ramlade min dator ner i golvet i med en krasch. Den är kaputt, förstörd, bortom all räddning. Det gör att denna blogg kommer att vara mycket mindre aktiv den närmaste framtiden.

söndag 5 mars 2017

Om Blavatskys "mästare" - och lite annat

Jag har just läst Masters of Wisdom: The Mahatmas, Their Letters, and the Path av teosofen Edward Abdill (medlem i Adyarsamfundet).

Det är en fascinerande läsning. Framförallt för att det nog är ett av de skickligaste försöken att argumentera för att de "hemliga mästare" som Helena Petrovna Blavatsky sade hade inspirerat (och i själva verket skapat) hennes lära, och som både hon och ett antal andra teosofer under 1800-talet sade sig ha haft kontakt med - verkligen existerade, och existerar.

Nej, jag blev inte övertygad, men den fick mig åtminstone att för några sekunder ställa mig frågan om det ändå inte kunde vara sant. Och det är en prestation.

Men innan jag går in på det lite om bokens avsnitt om teosofi och vetenskap. Här märker man en klar skillnad i behandlingen av ämnet om man jämför med hur olika teosofer från det konkurrerade Pasadenasamfundet brukar argumentera. De brukar ofta ställa teosofin i motsättning till exempelvis Big Bang-teorin och relativitetsteorin. De brukar ofta liera sig med inte endast plasmakosmologer utan också med pseudovetenskapliga Velikovski-anhängare.

Så ej Abdill. Han försöker tvärtom visa att Blavatsky (och de ”mästare” som enligt honom ytterst låg bakom) föregrep både relativitetsteori, kvantteori, upptäckter av elektroner, protoner och kvarkar, upptäckten av exoplaneter - och Big Bang-teorin.

För det sistnämnda citerar han faktiskt (s. 112) samma citat som jag citerade i mitt inlägg den 26 februari - fast på engelska: "Time was not, for it lay asleep in the infinite bosom of duration". Abdill kommenterar: "Almost certainly she was describing a state before the big bang".

Det är lite slarvigt. Blavatsky påstår ju själv att detta citat inte kommer från henne själv, utan från Stanzas of Dzyan - och i hennes egna kommentarer diskuterar hon ju på ett sådant sätt att denna tolkning torde vara utesluten... (Väl att märka, jag läste inte boken förrän efter att jag lagt ut inlägget den 26...).

Bortsett från denna fadäs avspeglar kanske hela avsnittet att Adyarteosoferna mer än de från Pasadena och United Lodge strävar efter att vara i samklang med både forskningsvärlden och andra vitt spridda åsikter idag....

Men så till ”mästarna”. Bokens syfte är att behandla dessa, diskutera frågan om deras existens, deras karaktär, och deras budskap (som ju enligt Abdill är nästan totalt identiskt med Blavatskys). Huvudkällorna i boken är alltså de så kallade mästarbreven och de delar av The Secret Doctrine som Abdill anser vara direkt inspirerade av "mästarna".

Men vilka ska då dessa mästare ha varit? Enligt Blavatsky var de det egentliga upphovet till hennes lära. De var människor, men de hade övernaturliga krafter, de kunde bli hundratals år, och de hade utvecklat sina förmågor genom en serie av reinkarnationer. Och de bodde oftast i Tibet. Av detta kan man kanske dra slutsatsen att ett försvar av deras existens torde vara att försvara det omöjliga - och det är nog min åsikt. Men Abdill gör det ovanligt sofistikerat.

Och ödmjukt. Han förklarar också att man absolut inte måste tro på mästarnas existens för att vara teosof. Och han betonar konsekvent deras mänskliga sida, och tonar ner den övernaturliga. Som han samtidigt inte på något sätt förnekar.

Han betonar också att mästarna själva hela tiden förklarat att ingen ska tro på dem automatiskt - och att de inte är ofelbara...

De två mästare som är mest frekvent nämnda i hans bok (och hos Blavatsky) är Moira och Koot Hoomi. Namnen är pseudonymer - enligt Blavatsky vill inte mästarna bli kända under egna namn. Den första mästare Blavatsky ska ha träffat var Moira – i London 1851. Den senaste "dokumenterade" kontakten mellan en teosof och en "mästare" var ett brev Annie Besant ska ha fått från Koot Hoomi år 1900.

Abdill avfärdar påståenden från olika utbrytare och dissidenter, som Alice Bailey och Elizabeth Claire Prophet - att de har haft kontakt med dessa "mästare" - med det huvudsaklig argumentet att den lära de där sägs ha mottagit strider mot de brev ”mästarna” under 1800-talet ska ha skrivit till ledande teosofer.

Däremot framkastar han faktiskt (på sidan 227 ff) att två kvinnliga teosofer - Dora van Gelder Kunz och Rukmini Devi Arundale - långt senare kanske hade kontakt med flera av "mästarna" - bland annat Moira och Koot Hoomi. Beläggen för detta är främst ett tal av Kunz, som hon höll 1955...

Om någon tycker allt detta är rena snurren har jag en viss förståelse för synpunkten.... Men Abdill låter som sagt mer övertygande när han försvarar denna egenartade föreställning - än någon annan jag sett ta upp samma tema. Allt är ju relativt.

Alltså. Jag vill inte på något sätt utesluta att Blavatsky under sitt resande kom i kontakt med "gurus" som inspirerade henne till grundandet av teosofin. Men det är en sak. Att dessa skulle ha förmågan att förflytta sig på ett klart övernaturligt sätt i rummet (och tiden?), kunna materialisera och dematerialisera sig, att de skulle vara hundratals år gamla osv.. Hmm, nej.

Det bör för övrigt nämnas att Abdill inte på något sätt tar upp den känsliga frågan om det även finns kvinnliga mästare. Blavatsky och de andra kontaktade nämner bara män, men ingen har någonsin sagt att det inte finns kvinnor.

Den frågan är nog på sätt och vis avgörande för mig. Inte för om jag kan tro på det, för det kan nog jag inte i alla fall. Utan för om jag vill tro på det.

Om det endast handlar om ett manligt "brödraskap" med övernaturliga krafter vill jag inte en sekund tro på det - hur "goda" de än må sägas vara skulle jag tycka att det var ganska så kusligt. Om det även finns kvinnor bland dem blir det lite mer tilltalande.

Då skulle jag kunna tänka mig att vilja tro på det. Mer att vilja är ändå inte att kunna.