torsdag 29 november 2007

Jan Guillou – Unni Drougge

De gudarna vill förgöra slår de först med vansinne, säger ett gammalt uttryck. Efter Jan Guillous egendomliga utfall mot Unni Drougge undrar jag inte om han sjunger på sista versen, som skribent och författare.

Unni Drougge har i en utmärkt artikel i SvD den 27/11 fulkomligt dissekerat Guillous utfall. Men egentligen hade hon inte behövt göra det - det gör han så bra själv.

Studera den här intervjun med Jan Guillou i SVT (texten lånad från Consequentias blogg):

”Tror du inte att det påverkar din trovärdighet som journalist, författare och opinionsbildare att ha en agent som trots allt har sysslat med kvinnomisshandel?
JG: - Han har inte sysslat med kvinnomisshandel.
- Han är ju dömd för det.
JG: - Jo, men den domen är en bagatell när man använder det hårda ordet kvinnomisshandel. Det i övrigt i det som står i Unnis bok i det här ämnet, rakt av - lögn från början till slut, nästan allting... All… Ingenting hon säger i detta ärende, är sant.

- Är det någonting särskilt du tänker på?
JG: Allting. Rubb som stubb. Hon har bestämt sig för att hämnas för att han dumpade henne, vilket alla insåg skulle inträffa förr eller senare.
- Så trots att han är dömd för att ha misshandlat en kvinna, så betraktar du inte honom som kvinnomisshandlare?
JG: - Nej, det gör jag inte.”

Vad Guillou säger här är dels att allt Unni Drougge säger är falskt. Här är han lika tvärsäker som när han rutinmässigt avfärdar barns berättelser om övergrepp och man kan förstås som alltid fråga sig: ”Hur vet han det?” Svaret är som alltid att han inte vet ett dugg,

Men sedan kommer det verkligt avslöjande... Det finns ju förutom Drougges egna ord en dom, ett erkännande, och en medicinsk bevisning. Hur ställer han sig till det? Jo, han deklarerar oförskräckt att den dom, som bland annat refererar till medicinskt belagda, mycket omfattade skador, efter grov misshandel, inte har någon betydelse, eftersom denna misshandel enligt Guillou är ”en bagatell”. Tänk lite på ordet - ”en bagatell”. Att en kvinna blir hänsynslöst slagen av sin partner och får omfattande skador som följd av detta är… ”en bagatell”.

Därmed är egentligen allt nödvändigt sagt om Jan Guillou. Han är demaskerad inför alla som kan läsa. Han inte endast förnekar det ena övergreppet efter det andra – här försvarar han bevisade övergrepp. I anständighetens namn borde Aftonbladet stoppa de krönikor som skrivs av denne kvinnofientlige skribent. Men det kan man väl inte hoppas på.

Vi är många som länge vetat att Jan Guillou använt sig av märkliga metoder (och ofta rena lögner!) i sin kamp mot vad han kallar ”vår tids häxjakt” mot sexualbrottslingar. Allt från att den ende psykiatriska referensen i Guillous bok ”Häxornas försvarare” var en ökänd amerikansk pedofil-lobbyist som ansåg att många barn som utsatts för övergrepp var medskyldiga eftersom de ”förfört” förövaren, till att han helt fräckt grovt felciterade från ett angivet stycke i Eva Lundgrens ”La de små barn kommet til meg” och tillskrev Södertäljeflickan en absurd berättelse om upp-och nedvända kor, som var uppenbart inspirerad av de protokoll från 1600-talets häxprocesser Guillou själv studerat för sin TV-serie ”Häxornas tid”..

Men vi har varit relativt ensamma med dessa insikter. Många har ofta uppfattat Jan Guillou som en person, som uppriktigt och ärligt lagt fram fakta om hur oskyldiga anklagas i ”dagens häxprocesser”. Att här tala om Guillous ohederlighet och dolda agenda har för många tett sig sekteristiskt, fanatiskt och extremt...

Men nu är kejsaren avslöjad. Hans retorik, som så ofta brukat skyla honom, gör det inte längre. Alla kan se hur ynklig han ser ut, och någonstans tycker man sig höra barnets röst från HC Andersens saga: ”Men han har ju ingenting på sig”…

söndag 25 november 2007

Vem vågar tro på ett barn?

Den 14 mars nästa år kommer en mycket viktig bok ut på Tusculum förlag. Dess betydelse kan knappast överskattas. Det är "Vem vågar tro på ett barn? Södertäljeflickan och verkligheten" av Birgitta Allmo. Den behandlar ett fall av övergrepp på barn, som var mycket uppmärksammat under de första åren av 1990-talet.

En flicka i Södertälje anmälde sin far för sexuella övergrepp. Rättsmedicinska undersökningar bekräftade hennes berättelse, och fadern blev fälld. När flickan sedan började berätta om övergrepp med fler förövare inblandade, startades en förtalskampanj, där hon beskrevs som en mytoman utan trovärdighet. Detta trots att en av de personer hon pekade ut som förövare visade sig vara identisk med en person som redan utreddes för sin inblandning i barnsexhandeln.

Det blev resning i fallet, men i motsats till en del senare fall ledde inte resningen till att fadern frigavs. Straffet sattes lägre, men han fick ändå avtjäna fem år i fängelse.

Men det stoppade inte kampanjen mot Södertäljeflickan. En serie av oseriösa skribenter tävlade om att stämpla henne som en sinnesförvirrad mytoman, som bland annat ansågs manipulerad av en amerikansk terapeut. Att alla väsentliga drag i hennes berättelse kom innan hon träffat terapeuten ifråga framgick aldrig i denna revisionistiska historieskrivning.

I denna smutskastningskampanj deltog många, men ett namn förekommer oftare än de andra. Det är Jan Guillou. Jag håller inte räkningen på alla de infama, okunniga, felaktiga och i några fall direkt lögnaktiga utfallen som den mannen kommit med i frågan. Den som vill ha några exempel kan gå till min hemsida och läsa mina artiklar om Jan Guillou och övergrepp.

Men den 14 mars kommer alltså en bok som baseras på vad som verkligen hände, och inte på illvilliga fantasier. Den bygger på en rad tidigare okända fakta, bland annat den nu avlidne faderns dagböcker. Den kommer förhoppningsvis att bli en effektiv motvikt till förnekarlägrets desinformation, och ett stöd till alla de som vill arbeta mot övergrepp på barn.

Mer tänker jag inte säga här - jag återkommer med mer utförliga kommentarer den dag boken kommer ut.

torsdag 15 november 2007

Maria Abrahamsson och kvinnojourerna

Maria Abrahamsson är inte min favorit, för att uttrycka det mycket, mycket milt. I dagens SvD har hon en ledarartikel med rubriken ”Att gömma barn är som regel allvarliga brott”.

Där hoppas hon innerligt att kvinnojouren i Tranås, som blev friad i tingsrätten för att de gömde mor och barn, trots att fadern hade vårdnaden, ska fällas av hovrätten. Hon hånar den för deras försvar, att kvinnojouren inte visste om att mannen hade vårdnaden. För Abrahamsson är det självklart: kvinnojourer som gömmer barn från vårdnadshavare ska straffas.

Men frågan om de visste eller inte visste detta är inte huvudfrågan. Det finns många situationer där det är helt riktigt att gömma barn från vårdnadshavaren. Det finns hur många exempel som helst. Domstolarna friar ofta förövare, och om de är friade så brukar de få vårdnaden. Och om det inte blir någon rättegång alls för de också vårdnaden. Ibland får de till och med vårdnaden om de är fällda för övergrepp. Så illa är det.

Läser journalister varandra? I så fall borde väl Abrahamsson läst Liza Marklunds krönikor i Expressen. Där visas hur en far till en åttaårig pojke frias av hovrätten trots att pojkens anklagelser mot fadern stöds av en helt ovedersäglig medicinsk bevisning, som hovrätten helt enkelt undviker att diskutera. Nu har den mannen på nytt krävt vårdnaden. Om han skulle få det – är det riktigt att gömma pojken eller inte? Bör den som gömmer honom straffas? Ja eller nej?

Nu kommer inte Abrahamsson att svara på sådana frågor. De har aldrig intresserat henne. Kampen mot övergrepp mot barn har heller aldrig intresserat henne. De enda kommentarer av henne jag någonsin sett i denna fråga är hånfulla gliringar åt kvinnojourer och alla andra som väljer att tro på barn istället för att tro på förövare. Eller åt journalister som blir upprörda över att domstolarna ser mildare på våldtäkter mot barn än våldtäkter mot vuxna. Eller åt Eva Lundgren… som hon hittade på ett ny beteckning för - ”djävulsfeminist”.

Nej, Maria Abrahamsson ger då inte precis intrycket av att vara intresserad av att försvara barn mot övergrepp. Vad är hon då intresserad av? Inte vet jag. Men jag kan inte låta bli att tala om vad jag känner, efter att ha tvingat mig igenom några års samlade SvD-artiklar av henne. Rysningar. Illamående. Och mörkerrädsla.

måndag 5 november 2007

"Levande föda" - en olustig TV-serie

Jag har just sett sista delen av en ganska otäck TV-serie, "Levande föda". Det finns något som stör mig djupt med den.

Den börjar med att beskriva skräcken för naturväsen, och i synnerhet skogsrån, och fortsätter in i en historia av kidnappning och övergrepp. Jag undrade lite hur dessa två teman skulle kopplas ihop. Mot slutet fick vi svaret: förövarna kidnappade och plågade människor med det yttersta syftet att använda dem som föda åt ett mystiskt skogsväsen.

Jag har inget emot TV-serier om skogsväsen. Folktrons skogsväsen är fantasieggande och det skulle kunna göras en helt underbar TV-serie om exempelvis skogsrån. Jag har inget emot en TV-serie om övergrepp och kidnappningar, om den kan ge folk en insikt om att detta är en verklighet - en fasansfull verklighet som finns ibland oss.

Men att kombinera dessa teman på detta sätt blir så trist. Dels höljs mänskliga övergrepp in i mystikens dimmor, dels demoniseras folktrons väsen och blir en sorts onda människoätare uppfödda av sadister av släktet Homo Sapiens, som verkar inspirerade av makarna West, Jeffrey Dahmer eller Marc Dutroux.

Folktrons väsen var sällan onda, trots att kyrkan gjorde mycket för att få dem till det. De kunde vara lättretade, de kunde vara förföriska, men de var nästan aldrig onda. Det borde jag veta, som suttit timmar, dagar och veckor och studerat berättelser om sådana väsen på Stockholms folkminnesarkiv.

Skogsrån gjorde dessutom i stort sett aldrig barn illa. Ibland hjälpte de barn som gick vilse. Om jag hade resurser, och fantasi, till det skulle jag gärna göra en vacker TV-serie om hur ett skogsrå visar sig hjälpa barn bort från kärlekslösa föräldrar och förövare. Det skulle vara att visa lite sympati för de urgamla föreställningarna om övernaturliga naturväsen.

Det är inte naturväsen som plågar ihjäl människor, det är andra människor... Det är inte skogens väsen som är ett hot mot vilsekomna människor, män, kvinnor och barn - det är den infernaliska djungel som konstruerats av människor.