fredag 30 januari 2009

Nibiru - det mest lästa inlägget

Jag har ett program där jag kan kolla vilka artiklar på min blogg som lästs mest. Resultaten är ibland intressanta.

Jag har skrivit mycket om verkliga övergrepp mot kvinnor och barn, om religion, om politik, och en hel del annat. Men det inlägg som slår alla rekord i antalet läsare är det om skräckföreställningarna och konspirationsteorierna om den icke-existerande planeten Nibiru.

Det gör mig lite skakad. Ett inlägg om imaginära utomjordiska hot mot jorden ses tydligen som det viktigaste på min blogg. Lite sorgligt, tycker jag.

Å andra sidan är det ju bättre att folk läser vad jag skriver om saken än att de skrämmer upp sig med suggestiva skräckvideos på You Tube.

torsdag 29 januari 2009

Annabel Lee av Edgar Allan Poe

Vänskapen och kärleken mellan två barn i en förtvivlad situation... så associerar jag till denna dikt. I vilket fall som helst bör det klart poängteras att dikten i sig beskriver relationen mellan två barn ("I was a child and she was a child") eftersom den ibland tyvärr tolkas i pedofila termer. Att språket på några ställen är "vuxenromantiskt" förändrar inte diktens karaktär.
---------------------------

It was many and many a year ago,
In a kingdom by the sea
That a maiden there lived whom you may know
By the name of Annabel Lee--
And this maiden she lived with no other thought
Than to love and be loved by me.

I was a child and she was a child,
In this kingdom by the sea,
But we loved with a love that was more than love--
I and my Annabel Lee--
With a love that the winged seraphs of heaven
Coveted her and me.

And this was the reason that, long ago,
In this kingdom by the sea,
A wind blew out of a cloud, chilling
My beautiful Annabel Lee;
So that her highborn kinsmen came
And bore her away from me,
To shut her up in a sepulchre
In this kingdom by the sea.

The angels, not half so happy in heaven,
Went envying her and me--
Yes!--that was the reason (as all men know,
In this kingdom by the sea)
That the wind came out of the cloud by night,
Chilling and killing my Annabel Lee.

But our love it was stronger by far than the love
Of those who were older than we--
Of many far wiser than we--
And neither the angels in heaven above,
Nor the demons down under the sea,
Can ever dissever my soul from the soul
Of the beautiful Annabel Lee:

For the moon never beams, without bringing me dreams
Of the beautiful Annabel Lee:
And the stars never rise, but I feel the bright eyes
Of the beautiful Annabel Lee:
And so, all the night-tide, I lay down by the side
Of my darling--my darling--my life and my bride,
In the sepulchre there by the sea--
In her tomb by the sounding sea.

onsdag 28 januari 2009

Idag såg jag filmen också...

Igår skrev jag att jag just läst ut boken “Låt den rätte komma in". Idag upptäckte jag till min glädje att filmen fortfarande går på några biografer.

Jag har egentligen inte råd att gå på bio men den här MÅSTE jag se. Så jag gick på föreställningen på Sergel 18.40.

Det finns en del som säger att medan boken är bra, är filmen så blodig att den fina psykologiska skildringen drunknar i hemskheter. Så var det inte riktigt för mig. Boken är förvisso bättre, men med den i bakhuvudet kunde jag bortse från ett antal grova våldscener och fokusera på den framväxande vänskapsrelationen mellan Eli och den mobbade Oscar.

Och, ja, jag blev väldigt gripen även av filmen. Jag hade nog tårar i ögonen mer än hälften av tiden, och i slutscenen kan man rentav säga att jag grät.

Jag vet i hög grad varför. Det har inte endast med filmens handling i sig att göra, det finns teman i filmen som griper in i mig och påminner om centrala händelser, drömmar och en djupt liggande längtan.

När jag hade sett filmen besökte jag Konsum på Centralen för att handla mjölk. I kassan stod den kvinna som hade sålt boken till mig för några dagar sedan. Hon hade då blivit helt entusiastisk och hållit en utläggning om att den var oerhört bra, och dessutom varnat mig för att jag inte skulle kunna sova. Nu sa jag till henne att jag nu både läst boken och sett filmen och att jag tyckte väldigt mycket om båda. Hon sa att även hon tyckte om filmen.

Det är inte ofta expediter entusiastiskt kommenterar kunders bokval. ”Låt den rätte komma in” tycks engagera många. Det gör mig glad, på något sätt.

TILLÄGG
Det är en sak vad filmen står för för mig, en annan sak vad den kan stå för för andra. Jag vill därför tillägga att människor som inte står ut med att se filmer som innehåller grova våldscener inte bör se den. Det finns kanske tre eller fyra ganska grova sådana scener i filmen.

tisdag 27 januari 2009

Låt den rätte komma in

Jag har just läst ut John Ajvide Lindqvists "Låt den rätte komma in". Det är inte möjligt att förklara mina känslor för den. Jag blev rörd, oerhört rörd. När jag läst ut den hade jag tårar i ögonen.

Den väcker starka känslor som jag som sagt inte kan förklara. Jag måste se filmen också, och hoppas den inte blir en besvikelse.

Slutet på boken var en lättnad, jag hade fruktat ett annat slut. Det var när jag såg hur det slutade som ögonen fylldes av tårar.

Jag kanske återkommer till den, nu är jag allt för tagen för att skriva mer.

måndag 26 januari 2009

En annan sak....

... som hände någon gång på våren 1970 var att jag började vägra använda skjortor. Jag har aldrig tyckt om skjortor men nu när jag var 15, på våren, fick jag mod att definitivt vägra att ha på dem.

Sedan dess är det alltid t-shirts och tröjor som gäller. Och mer allmänt unisexkläder.

Men nu känner jag en man (som för övrigt råkar vara psykoanalytiker) som har fått för sig att han vill göra mig mer "manlig". Han har ägnat en massa tid att få mig att använda skjortor, med mindre lyckat resultat. För kanske sexton år sedan fick han mig att faktiskt sätta på mig en, men jag tog av den efter kanske tre minuter.

När jag fyllde 40 övertalade han en kvinna jag kände att ge mig en skjorta som present. Det ledde bara till att när jag kom hem så lade jag skjortan i hissen, vilket jag på den tiden brukade göra med allt som jag inte ville ha. Jag bodde i en studentkorridor och skjortan hittades av en kvinna i min korridor. Hon berättade att hon hittat den, och jag berättade vad som hade hänt på födelsedagen, och att hon gärna fick ta den.

Det roliga var nu att när detta sistnämnda hände, att jag gav bort skjortan till min korridorkompis, var mannen ifråga faktiskt på besök hos mig, han skulle hjälpa till att transportera en TV jag hade fått på samma födelsedag. Så nu fick han reda på hur dåligt hans plan hade fungerat. Sedan dess verkar han ha gett upp försöken att förändra min klädsel i "manlig" riktning.

lördag 24 januari 2009

"Föreningen för Maranatas bekämpande"

Jag har tidigare berättat om när jag det första halvåret 1970 saboterade tobaksreklam. Det var dock inte det enda jag gjorde denna händelserika tid.

Jag var som sagt 15 år, och hade åsikter om mycket. En av mina åsikter var att jag tyckte illa om fanatiska sekter. Det fanns inte lika många då som nu, men det fanns en hel del. En av de som jag tyckte som mest illa om var Maranata.

Dels hade de förstås åsikter om sexualmoral som inte brukade uppskattas av tonåringar i tidigt sjuttiotal, men det var värre än så. De ansåg bland annat att popmusik var demoniskt, och jag älskade popmusik.

Men det värsta av allt var nog att de ovanligt hårt försvarade föräldrars rätt att aga barn. Deras ledare Arne Imsen tillhörde dessa pinsamma personer som brukade säga att han hade fått stryk när han var barn och minsann inte tagit skada av det. Jag brukade tänka att allt han sade och gjorde tydde på att han hade helt fel i den andra delen av påståendet.

Så någon dag, jag tror det var i mars 1970, kom jag på att jag ville reta Maranata lite. Jag slog mitt mer eller mindre kloka huvud ihop med en kompis, och vi kom på en rolig idé.

Vi började skriva några flygblad på skrivmaskin. Vi hade ingen kopiator så det blev bara sex stycken, om jag minns rätt. De var lite olika sinsemellan, men grundidén var densamma.

De undertecknades av "Föreningen för Maranatas bekämpande" (FMB). Denna förenings syfte angavs till att bedriva kamp mot "Maranata och annan vidskepelse". I flygbladen stod till och med namnet på föreningens ordförande. Han eller hon (förnamnet skrevs aldrig ut) påstods heta E.R. Odensjö.

Läsaren fick också reda på att FMB hade haft ekonomiska problem, men att ekonomin numera var '"tryggad genom frivilliga bidrag". Föreningens adress var densamma som ordförandens, Strålgatan 112 i Stockholm. Denna adress fanns nu inte i sinnevärlden, men min kompis bodde faktiskt på Strålgatan 12 på Lilla Essingen i Stockholm.

Vi skulle snart ha årsmöte, fick man reda på i flygbladen. Där skulle en psykoanalytiker redogöra för "de omedvetna komplex som ligger bakom Maranatas bildande",

Vi var ganska så nöjda med vad vi gjort. Nu skulle vi agera.

Så vi tog reda på när Maranata hade gudstjänst nästa gång. Det var en kväll, på en lokal som låg på, om jag minns rätt, St. Eriksgatan. Vi gick dit, lätt skräckslagna.

Vi kom in i lokalen. Efter ett tag började en predikan. Det enda jag minns, eller tror att jag minns, från den är när predikanten bemötte kritiker som menade att Maranatas medlemmar var enfaldiga. "Jo, vi är enfaldiga, för Gud älskar de enfaldiga" är min minnesbild av vad han sa. Jag tänkte att jag fick mina fördomar om Maranata bekräftade.

Efter halva tiden reste vi oss. Med självande ben gick vi fram till ett bord som stod centralt placerat. Där lade vi ut fem av flygbladen. Någon sorts funktionär verkade sitta vid bordet men han tittade inte åt vårt håll.

Vi gick snabbt mot utgången. Där ställde en man sig i vägen för oss. Vi fick hjärtat i halsgropen, kan man nog säga. Men han hade inte sett att vi delat ut några lappar, han ville bara att vi skulle frälsas innan vi lämnade lokalen. "En annan gång, vi har bråttom", fick vi fram.

Han gick undan efter en kort stund, och vi kom ut ur lokalen. Sedan gick vi genom tamburen och kom ut. Där tejpade vi upp det sista flygbladet på fönstret, eller möjligen ytterporten, till Maranatas lokal.

Vi tänkte att Maranatas funktionärer och ledare kanske skulle bli lite oroade över att det hade bildats en förening för deras bekämpande. Vi roade oss med att tänka hur de skulle försöka ta reda på mer detaljer. Det skulle nog inte ta lång stund innan de insåg att det var ett skämt, men vi skulle gärna ha velat se deras min när de först såg texten.

Och än idag skulle jag nog vilja veta hur de reagerade när de såg att "Föreningen för Maranatas bekämpande" skulle ha årsmöte. Men det får jag väl aldrig reda på.

fredag 23 januari 2009

Eyes Wide Shut

I morgon lördag 22.35 sänder SVT1 Stanley Kubricks sista film, ”Eyes Wide Shut”. I SvD presenteras den som ett drama som handlar om ”svartsjuka, försoning, sökande och självinsikt”. Och så brukar den beskrivas i recensioner och anmälningar.

Det är nästan aldrig som det nämns att den andra hälften av den långa filmen har ett helt och hållet annat tema. Huvudpersonen, William Harford, (”Bill”) som spelas av Tom Cruise, kommer av misstag ut på en stor herrgård, där en pianist han känner ska spela. Pianisten ska ha ögonbindel på sig under hela tiden, men Bill lyckas ta sig in som en av gästerna.

När han väl kommer in inser han att han kommit till en egendomlig tillställning, där sexuella orgier kombineras med egendomliga ritualer. Alla bär mask. Han avslöjas, och det ser ut som att han kommer att offras rituellt. Då träder en kvinna fram till hans försvar. Han släpps, och man får intrycket att det nu istället är hon som kommer att offras.

Resten av filmen handlar om hans förtvivlade försök att ta reda på sanningen. Han hotas, förföljs, och det han varit med om förnekas. Dagen efter ser han också en notis om att någon som visar sig ha varit kvinnan som räddade honom har hittats död. Han träffar en välbärgad vän, en man som erkänner sig ha varit med om tillställningen. Mannen varnar honom från att rota i saken. Han säger att om Bill hade haft en aning om vilka som dolde sig bakom maskerna skulle han nog inte kunna sova på nätterna.

I slutet reflekterar han och hans hustru över att det kanske var en dröm, det kanske var verklighet, men de ska vara glada över att de lever. Det finns inget att göra, förnekandet är totalt. Och filmen heter ju också ”Eyes Wide Shut”. Ögonen är öppna, men de ser inte.

Men denna titel skulle ju också kunna beskriva recensioner och kommentarer. Åtminstone i svensk press har den centrala handlingen nästan alltid förtigits. Man har talat om just svartsjuka och relationsdrama, och undvikit att diskutera den verkligt dramatiska handlingen.

Precis som i filmen, valde recensenterna att blunda med öppna ögon.

onsdag 21 januari 2009

Lorena Bobbitt

Minns ni Lorena Bobbitt? Det var hon som en dag inte stod ut och efter att ha misshandlats i åratal slutligen skar av sin mans penis. Hon ställdes inför rätta och den 21 januari 1994, idag för exakt 15 år sedan, friades hon.

Jag fick reda på det exakt klockan 12 på natten till den 22, när jag lyssnade på nyheterna på radion. Jag blev oerhört glad. Det var så mycket negativt som hände då, med förövare som friades och en massiv kampanj mot de som mindes att de utsatts för vad som då brukade kallas för "rituella övergrepp". Och så kom plötsligt denna glada nyhet, som ett tecken på att allt inte var helt mörkt, trots allt.

Jag gladdes med Lorena Bobbitt.

Dagen efter gick jag på en fest, och berättade hur jag gladdes över att hon hade friats. Till min förvåning höll ingen med mig. Det var lite dystert, men jag kunde ändå vara glad över att domstolen tagit ställning för den utsatta kvinnan, i motsats till de festdeltagare, som jag nu bara kunde se som medvetna eller omedvetna manschauvinister...

tisdag 20 januari 2009

"Independence Day"

Som barn trodde jag på flygande tefat. Jag hoppades också att de var befolkade av vänliga och sympatiska varelser som skulle kunna rädda mänskligheten, och mig själv.

Men då hade jag förstås inte sett "Independence Day." Men det har jag nu. På TV3. För andra gången. Där får vi se hur USA:s armé räddar oss från en ondskefull armada av tefat som har färdats många ljusår för att komma hit och förinta oss.

Rymdvarelserna har alltså utvecklat en civilisation som förmår att färdas mellan stjärnsystemen, men har samma moral som en gång general Custer, den nordamerikanske militär som försökte hjälpa till i folkmordet mot den amerikanska ursprungsbefolkningen, men som misslyckades fatalt vid Little Big Horn.

Misslyckas gör också tefatsarmadan. Den 4 juli tillintetgörs den av general Custers arvtagare i US Air Force. Det är ju utmärkt för USA, för på så sätt kommer USA:s nationaldag att bli hela världens nationaldag.

Det ser ju ut som en amerikansk önskedröm. Och att civilisationer från andra planetsystem ska ha samma inställning som general Custer låter som en USA-imperialistisk projektion.

Man kan jämföra den med den så vitt jag känner till första tefatsfilmen, som också producerades i USA, "The Day the Earth Stood Still" från 1951. Där var utomjordingarna goda och ville varna oss för kärnvapen. Möjligen inspirerade denna film vågen av contactees, personer som George Adamski, Truman Bethurum och Daniel Fry, som några år senare trädde fram och sade sig ha mött utomjordingar med precis sådana avsikter.

Men idag är det mest skräckfilmer om anfall från rymden som gäller. Till och med den nya versionen av "The Day the Earth Stood Still" från 2008 har förvandlat budskapet från den gamla filmen till något betydligt mer otäckt.

Nu när Sovjet är borta, behövs nya hotbilder. Om det inte är al- Qaida så är det otäcka rymdmonster.

Aura Rhanes, var är du när vi behöver dig?

söndag 18 januari 2009

Jan Guillou...

...skriver i Aftonbladet idag (papperstidningen, sidan 24) att "lynchdrevet mot Liza Marklund" "tar sig alltmer äckliga former".

Det är lite komiskt. Om Liza Marklund inte hade varit affärspartner till Jan Guillou skulle jag kunna slå vad om att han vid det här laget hade skrivit en krönika (eller rentav två) där han tog heder och ära av Marklund och anklagade henne för att grovt förtala mer eller mindre "oskyldiga" män.

Han skulle kanske ha jämfört henne med Eva Lundgren, och säkert använt minst tio av det svenska språkets grövsta invektiv i ett snaskigt karaktärsmord på Liza Marklund.

Men det kan han ju inte nu. Man kan nog utgå från att han upplever sig vara i en något bekymmersam situation. Jag måste medge att jag känner en viss tillfredställelse över detta.

fredag 16 januari 2009

Till sist ändå något om Liza Marklund

Övergrepp mot kvinnor och barn är en laddad fråga. Milt sagt. Förövarna har ett betydligt starkare stöd i samhället än vad de flesta torde ana.

Bland annat därför är det viktigt att de som vill kämpa mot övergrepp inte begår misstag. Inte fantiserar. Inte lägger till. Inte drar ifrån. För då ska de veta att det finns en hop av "undersökande journalister" alltifrån Hannes Råstam till Monica Antonsson som är beredda att kasta sig över dem. Det är onödigt. Milt sagt.

Själv undrar jag hur någon kunde komma på idén att hitta på att bokens kvinnomisshandlare, som var muslim, skulle ha deltagit i den kristna falangistiska milisens massakrer på muslimer och PLO-anhängare i Sabra och Shatila. Jag minns att jag reagerade på det redan när jag läste Gömda och spontant tänkte att DETTA absolut inte kunde vara sant.

Att "förbättra" en historia på detta sätt fyller inget syfte. Det gynnar förövarförsvararna.

Dessutom gynnar det rasister och alla de som vill göra övergrepp till något "exotiskt" och "främmande". Liksom konstgreppet att göra den "sympatiske" mannen i storyn, "the good guy", till norrlänning, istället för den chilenare han var. På så sätt förstärks bilden av att förövare är "de andra" - avgrundsgestalter utanför vår trygga normalitet.

Nu är backlashen igång. I den så kallade bloggosfären frossar de som älskar att förneka kvinnors och barns berättelser om våld och övergrepp. Och i media tycks det ha blivit populärt nu med empatiskt inkännande intervjuer med förövare. Det är också obehagligt. Och det här är ju inte det enda exemplet.

Men att endast konstatera att Monica Antonssons journalistik och det drev den utlöste är obehagliga räcker inte. Att fantisera och hitta på när man kämpar mot övergrepp och står inför en välorganiserad skara av förövarnas försvarare är måhända inte ett brott. Men det är värre än så. Det är en dumhet. En oerhörd dumhet.

torsdag 15 januari 2009

Gubb Jan Stigson på Newsmill

I anknytning till debatten om Liza Marklund (som jag inte har någon åsikt om, åtminstone inte någon välgrundad sådan) har Gubb Jan Stigson skrivit en artikel på Newsmill om en annan av Piratförlagets böcker - Jan Guillous ”Häxornas förvarare” och dess avsnitt om Thomas Quick. Artikeln rekommenderas, med tillägget att avsnittet om Quick sannerligen inte är det enda otillförlitliga avsnittet i Guillous bok.

tisdag 13 januari 2009

Det känns...

...både tyst och ensamt just nu. Och mörkt.

söndag 11 januari 2009

Men Chavez gör något...

Den välutrustade israeliska krigsmaskinen, som inte lyckades så bra med Hizbollah, har riktat sina vapen mot ett annat mål. Den isolerade enklaven i Gaza, med sin förtvivlade och hungrande civilbefolkning, är nu måltavlan för regionens starkaste militärmakt.

Så massakrerna fortsätter dag efter dag, och regeringarna i omvärlden blundar. Ja, med ett undantag. Venezuelas regering och president Hugo Chavez har brutit de diplomatiska förbindelserna med Israel och gett Israels ambassadör 72 timmar på sig att lämna landet.

Om det finns något som trots allt ger en ett visst hopp för framtiden är det Venezuela...

tisdag 6 januari 2009

Original Gangsters - vårt värn mot sexualförbrytare?

Det kriminella gänget "Original Gangsters" har tagit över sidan "Kriminellt", som hänger ut dömda sexualförbrytare. Istället för att skriva en egen längre kommentar länkar jag till Maria Nymans utmärkta artikel om saken på Consequentia.se.

Jag håller helt med henne.

Vill också gärna länka till Kjell-Åke Bjurkvists utmärkta kommentar på Crimenews.se.

Att ett kriminellt gäng driver en kampanj för att en liten del av det fåtal förövare som åker fast, ska hängas ut, förföljas, misshandlas och kanske dödas gynnar inte utsatta barn, överlevare eller våldtagna kvinnor. Det är att på nytt hamna i synen på förövarna som "de andra", en liten grupp av perversa figurer som lätt kan identifieras - och oskadliggöras av Hells Angels-liknande machos?

Samtidigt som en stor grupp av föräldrar, äkta män och andra respektabla förövare höjda över alla misstankar även i fortsättningen ska skyddas med hjälp av teorier om "falska minnen", PAS och andra pseudobegrepp.

Kriminellt.com kommer att fungera som utmärkt PR för ”Original Gangsters”, men i kampen mot övergrepp är det sämre än en återvändsgränd. Det fördunklar de verkliga frågorna, och gynnar förnekarna.

måndag 5 januari 2009

Jag säger det igen....

Var är växthuseffekten när man behöver den?

lördag 3 januari 2009

Knutby-koden

Jag läste ut Knutby-koden av Eva Lundgren med blandade känslor. När jag nu ska anmäla den blir jag lite osäker på vad jag ska lyfta fram.

För lika övertygande som boken är i sin skildring av den ödesdigra kombinationen av religion, sexualitet, makt och dödsfantasier i Knutbysektens drivhus, lika tveksam är den när den i sina konkreta resonemang om mordet (eller morden) har den livstidsdömde Helge Fossmo som huvudsaklig, och i en del avseenden enda, källa. Hans milt sagt ganska långsökta resonemang om exempelvis SMS:en till barnflickan får stå där oemotsagda. Även om Eva Lundgren aldrig uttalar sig entydigt om dessa och andra av Fossmos påståenden om mordet, får man definitivt känslan av att hon i grunden tror honom.

Men kan också notera att Fossmos personliga kommentarer om exempelvis barnflickans sexualitet eller svärföräldrarnas bigotteri inte på något sätt problematiseras. Eftersom Helge Fossmo tveklöst har motiv för att framställa dem i dålig dager, borde nog hans partsinlaga inte sväljas så okritiskt.

Men trots dessa tveksamheter vill jag ändå rekommendera boken. Den ger en övertygande bild av en säregen kristen (eller pseudokristen) grupp, där religionen sexualiseras så till den grad att sektledarens egen relation till Jesus ses som en bokstavligt sexuell relation - som ett "äktenskap" inte endast i en andlig, utan i en rent konkret sexuell mening. Det liknar lite föreställningar som utvecklades i Familjen/Guds barn efter David Bergs död, med den skillnaden att det där handlade om alla medlemmars relation med Jesus, medan det här endast handlar om sektledarens.

För Eva Lundgren är konceptet "Kristi brud" centralt för att förstå utvecklingen i Knutby. Där har hon med all sannolikhet rätt. Den gav Åsa Waldau en helt bisarr maktställning som de facto närmast gudomlig - på ett sätt som är extremt även för de mest elitistiska kristna sekter.

Eva Lundgren är ju för övrigt annars känd för att ha ett könsmaktsperspektiv på övergrepp och förtryck. Det saknas nästan helt här, vilket är en klar nackdel.