lördag 29 augusti 2009

Även i Sverige?

Angående de som rövade bort Jaycee Lee Dugard i USA skriver Kerstin Nilsson i Aftonbladet och jämför med andra fall där barn rövats bort för att utnyttjas sexuellt och påpekar att förövarna ju inte alls behöver se ut som "monster":
"De skulle kunna vara vem som helst, någon du möter ibland i tvättstugan, i affären, på jobbet eller vid busshållplatsen.
Men det har varit lite väl många sådana här historier de senaste åren.
Och jag kan inte låta bli att undra:
Hur många fler unga kvinnor – och pojkar, även om det tycks vara ovanligare – hålls fångna?
Utan att någon ser.
Utan att någon anar oråd.
Och, kanske ännu värre – när dyker det första fallet upp i Sverige?
Finns det redan någon därute som vi inte ser, som vi inte hör?"

Den sista frågan är helt relevant i sammanhanget. Personligen känner jag mig tyvärr helt förvissad om att svaret på frågan är ja.

måndag 24 augusti 2009

Jag har länge....

...prenumererat på Svenska Dagbladet, trots och inte pga. tidningens politiska linje.

Det är bara det att jag anser att DN är sämre, och i Stockholm finns i praktiken endast dessa två alternativ. Nu är väl risken stor att jag fortsätter att prenumerera på SvD ett bra tag till efter att ha fått reda på att Maria Abrahamsson äntligen ska sluta.

Jag har några gånger funderat på att säga upp prenumerationen i protest mot hennes utgjutelser, och nu slipper jag ju att tänka på det.

Hon ska kandidera för moderaterna, säger hon, och om det kan bidra till att moderaterna förlorar några röster blir ingen gladare än jag.

söndag 23 augusti 2009

Kungsholmens FNL-grupp

Idag för 39 år sedan, söndagen den 23 augusti 1970, gjorde jag något som skulle få en stor betydelse för mig. Jag gick med i Kungsholmens FNL-grupp.

Det var en kompis som drog med mig. Han hade stött på några aktivister som sålde Vietnambulletinen fredagen innan. Han hade frågat när de hade möte nästa gång och fick reda på att vi kunde gå till en adress på Coldinutrappan på söndag eftermiddag.

Så vi gick dit. Vi fick en presentation av hur solidaritetsarbetet gick till, och fick berätta vilka vi var. Och när vi gick fick jag med mig en liten broschyr som hette ”VPK, VUF och Vietnamrörelsen”.

När jag läste den, om inte förr, insåg jag nog, att jag tagit ett steg in i något som var helt annorlunda än något jag någonsin varit i närheten av. Där fick man nämligen reda på att VPK (numera Vänsterpartiet) och dess ungdomsförbund VUF (som i och för sig hade upplösts någon månad tidigare) inte, som man kunde tro, stödde Vietnam utan i själva verket gick USA-imperialismens ärenden.

Konstigt nog avskräckte det mig inte. Jag blev ganska snart en hängiven aktivist och kände att jag gjorde en hel del nytta. Vietnams kamp mot USA hade jag ända sedan jag var nio år ansett vara rättfärdig.

Även om jag inte blev avskräckt var det dock en sak som störde mig inte så lite. Det var att jag mycket snart insåg att FNL-grupperna i praktiken styrdes av den Kinatrogna vänstergruppen Kommunistiska Förbundet Marxist-leninisterna (KFML).

Själv var jag något av en Per Gahrton-inspirerad vänsterliberal, så det var en kulturchock som hette duga.

Jag insåg att liberalism inte stod speciellt högt i kurs hos de tongivande i FNL-gruppen, inte ens vänsterliberalism. Så jag började skämmas över den, drog inte gärna upp den.

Det innebar inte alls att KFML inte ville ha vänsterliberaler i DFFG (De Förenade FNL-grupperna, som var det officiella namnet). De ville de mycket gärna, men de såg lite ner på dem som något mindre vetande, och aningen pinsamma.

Det gjorde mig inte så mycket, och efter att ha besökt FPU Storstockholm en gång den 27 september samma år, blev jag nog benägen att hålla med KFML i frågan.

Vad som gjorde mig mer störd var att jag snart insåg att det fanns en dold agenda, där KFML via FNL-grupperna spred ut en stalinistisk världsbild. Det blev uppenbart då Uppsala FNL-grupp i oktober detta år gav ut en broschyr som hette ”Trotskismen, fronterna och Vietnamrörensen” som skulle bevisa att ”trotskisterna” var ”USA-imperialismens agenter”. Historiskt kunnig som jag var insåg jag snabbt att bakom de skenbart oskyldiga källor författarna använde sig av fanns en olustig men icke redovisad huvudkälla – protokollen från de Moskvarättegångar, där Stalin på trettiotalet rensade ut sina opponenter i partiet.

Väl kommen så långt vill jag nog säga att KFML:arna och deras sympatisörer oftast var mycket sympatiska som personer. Inte nog med att de inte hade horn i pannan och spetsiga öron, de var ovanligt vänliga, ofta empatiska, och hade en mjuk framtoning som kontrasterade med den hårdföra stalinism de försvarade. Det var också lärorikt för mig att se att de var precis som vanliga människor men ofta mycket mer sympatiska än de flesta sådana jag kände.

Så det gick bra i ett halvår ungefär. Vad som sedan hände var en olycklig kombination av två saker. Dels blev jag psykotisk. Dels utvecklades jag snabbt åt vänster, så mycket att jag i maj 1971 började se mig själv som marxist.

Det sista skulle ju inte varit något problem om jag hade blivit stalinist, som de andra. Men det blev jag inte, jag gick i en ”trotskistisk” studiecirkel och kom fram till att stalinismen är en ondsint karikatyr av marxismen.

Nu var vänsterliberaler hjärtligt välkomna, men rivaliserande vänstergrupper var inte populära. Och i synnerhet inte ”trotskister” som sågs som USA-imperialismens och det svenska monopolkapitalets förlängda arm, som trojanska hästar.

Nu skulle jag kanske kunnat hantera denna prekära situation om jag inte, som sagt, dessutom blev psykotisk. Det påverkade inte mitt politiska tänkande, anser i alla fall jag själv. Elaka människor skulle ju kunna hävda att det var precis det det gjorde.

Däremot påverkade det hela mitt sätt att vara. Jag slutade tvätta håret, tvätta kroppen, tvätta kläder. Jag luktade nog illa på tre meters håll. Det säger sig självt att det inte är lämpliga egenheter hos FNL-aktivister, och om detta hade använts för att motivera att jag skulle uteslutas skulle jag inte ha kunnat säga så mycket.

Men det gjorde det inte. Istället startades det en kampanj att jag var en otäck ”trotskist” som sålde trotskistiska tidningar och gick i trotskistiska avdelningar i demonstrationer, där ingen rättrogen förväntades gå.

Så på ett bisarrt medlemsmöte för hela Stockholms FNL-grupp i maj 1972 blev jag slutligen utesluten. Det var lätt surrealistiskt. Där stod jag, helt under isen, smutsig, illaluktande. Och med tvångstankar om att min hjärna hotade att förstöras av mikroskopiskt glas-splitter, som via småsår kunde ha gått in i blodomloppet och sedan trasade sönder mina hjärnceller.

Å andra sidan stod anklagarna – med en iskall stalinistisk logik förklarade en av de värsta av dem att jag var ”trotskistisk ohyra” som skulle ”rensas ut”. Jag sa faktiskt i mitt försvarstal att jag visste om att jag hade personliga egenskaper som mycket väl skulle motivera att jag inte var lämplig som FNL-aktivist. Men eftersom de inte hade motiverat det så, utan kom med absurda utfall om att min avsikt var att splittra solidaritetsrörelsen till nytta för USA-imperialismen uppmanade jag alla att rösta mot min uteslutning. En person, möjligen två, röstade emot den. De andra röstade för uteslutning.

Vad som än idag förvånar mig var att ingen av opponenterna föreslog ett mer psykologiskt, inkännande och taktiskt agerande. De kunde ha fokuserat på att min bisarra personlighetsförändring gjorde mig olämplig och sedan skulle deras sak vara ganska enkel. Men saken var den, att KFML bedrev sin kampanj mot ”trotskismen” och att Moskarättegånsgsliknande argument var det som gällde.

Mer allmänt vill jag ändå idag säga detta. Trots att de var KFML-styrda gjorde FNL-grupperna stor nytta. Trots att de i grunden hade mer fel än sina ”trotskistiska” kritiker var de ofta ändå mer effektiva, och var bättre på att bedriva praktiskt solidaritetsarbete.

KFML och deras anhängare hade fel i grunden, men det konkreta arbete de bedrev var ofta beundransvärt. Och i flera avseenden värt att lära av för de som bedriver politiskt arbete på vänsterkanten idag.

Och, mer personligt, när jag tänker tillbaka på det första halvåret i Kungsholmens FNL-grupp fylls jag av en säregen och vemodig nostalgi.

TILLÄGG
Se också Dissociation, social inkompetens - och Orminge FNL-grupp.

lördag 22 augusti 2009

Det land där nyzeeländare bor

Jag är inte rasist. Jag har åtminstone inga medvetna fördomar mot några etniska grupper. Jag skulle aldrig drömma om att säga, eller tänka, att vita är bättre än svarta, eller tvärtom. Jag brukar inte heller gå omkring och tänka att exempelvis skottar är ovanligt snåla.

Jag tyckte en gång i tiden att Norgevisan var riktigt rolig, men skulle ha blivit förskräckt om någon hade trott att det berodde på att jag verkligen ansåg att Norge var ”ett ruttet land”.

Jag har alltså trott mig vara garanterat fri från etniska fördomar.

Men jag inser nu att det inte riktigt stämmer. Efter att ha läst en artikel i SvD inser jag att denna politiskt korrekta tolerans inte bör gälla det land där nyzeeländare bor.

Nya Zeeland ger onekligen, efter resultatet i folkomröstningen, intrycket av att vara ”ett ruttet land” och frågan är om inte majoriteten av dess (vuxna) invånare också kanske rentav ”borde tas om hand”...

Borde man inte föreslå att lagen om hets mot folkgrupp förses med ett mycket väsentligt undantag?
...........................................

TILLÄGG
Ta det nu inte alltför bokstavligt. Jag säger inte att förtrycket av barn är kvalitatitivt annorlunda, eller kvalitativt värre, i Nya Zeeland än i andra länder. Men att 87,6 procent (vuxna) röstar för att upphäva en aga-lag i en folkomröstning är så skamligt att jag tycker att min elaka kommentar är befogad.

onsdag 19 augusti 2009

Rolf Hillegren och statens våldsapparat

"Jag vågar påstå att min syn på våldtäktsbrottet inte nämnvärt skiljer sig från mina kollegers" skriver Rolf Hillegren i ett debattartikel i SvD idag.

Han kan mycket väl ha rätt. Det bekräftar i så fall bara vad jag själv skrev i en debattinlägg i Socialisten 2007.

Nämligen att juristkåren vimlar av personer vars åsikter i sexualbrottsfrågor får en att bli mörkrädd.

Och verkar också bekräfta en gammal marxistisk tes. I ett klassamhälle är den juridiska apparaten en del av den härskande klassens våldsapparat, vars medarbetare för det mesta naturligtvis har de reaktionära, elitistiska och patriarkala åsikter som motsvarar deras funktion.

Själv har jag ansett något sådant sedan 1971, då jag en vårnatt i maj (närmare bestämt natten mellan den 16 och 17 maj, den är omöjlig att glömma!) förskräckt insåg att jag var marxist.

Tyvärr inträffar det inte så sällan obehagliga saker som bekräftar denna syn. Så länge vi lever i den typ av samhälle vi lever i kommer detta inte att ändras i grunden.

Det är alltså inte bara Hillegren som borde avgå. Hela den juridiska apparat, och den statsapparat han tillhör, måste förvisso störtas och ersättas med en som står på alla förtrycktas sida.

måndag 17 augusti 2009

Ljudkvalitet

Fick en CD-spelare, en riktig, med två fristående högtalare, av min bror för någon vecka sedan. När jag lyssnat på CD på senare tid har jag lyssnat på en knastrig bergsprängare från 1996, som låtit ganska förfärlig. En annan liknande bergsprängare jag köpte 2003 gick sönder för ett år sedan, så jag fick då gå tillbaka till den från 1996.

Jag har dröjt med att sätta upp den spelare jag fick eftersom jag är livrädd för tekniska prylar. Men idag började jag sätta upp den. Jag fattade noll av instruktionerna till en början, men efter två timmar med minst tio nervösa sammanbrott lyckades jag.

Så nu har jag en spelare av en typ jag aldrig har haft förut.

Ikväll har jag lyssnat på Enya, och Rubber Soul med Beatles, och med en ljudkvalitet som säkert är normal för de som tillhör den klara majoritet i vårt land som har mer pengar att röra sig med än jag, men som för mig lät oerhört fantastiskt vackert.

Enya, ja, jag gillar henne väldigt mycket. Hon är rogivande och flera gånger har jag till och med somnat när jag lyssnat på henne. Inte för att hon är tråkig, utan för att hon är så suggestivt rogivande.

söndag 16 augusti 2009

Ordningsförseelse?

Motherwitch har börjat blogga igen och har bland annat skrivit ett inlägg om kammaråklagare Rolf Hillergrens märkliga kommentar i Svenska Dagbladet.

Jag läste SvD-artikeln själv (ja, jag har SvD som morgontidning...) och höll på att sätta kaffet i vrångstrupen. Hillergren säger detta i SvD: "– När man säger våldtäkt tänker man mest på riktiga ruggiga våldtäkter. Men tar man en man och en kvinna som känner varandra och kvinnan säger att hon inte har lust i dag, men mannen kör ändå. Visst är det oschysst, men kanske inte värt två års fängelse. Det liknar mer en ordningsförseelse"...

Är det någon som är förvånad över att det är så svårt att få förövare fällda i våra domstolar, när ledande jurister har sådana åsikter?

lördag 15 augusti 2009

Sånt händer inte här?

Efter att de senaste dagarna läst diverse kommentarer på nätet om hur vansinnig bortom alla gränser Eva Lundgren måste ha varit som trodde på de barn som berättade att de sett hur andra barn dödats i ritualer, får jag plötsligt syn på en artikel i Svenska Dagbladet om hur många, kanske hundratals, barn ritualmördas i Uganda varje år.

Vi lever i en globaliserad värld, magiska föreställningar som fanns hos oss för ett antal århundraden sedan, och som levt kvar i exempelvis Afrika idag, har under lång tid på nytt spritt sig och kommit att tas upp på olika sätt i olika ockulta idétraditioner och subkulturer.

Att kategoriskt utesluta att liknande saker kan hända här och automatiskt avfärda alla som berättar om ”rituella” barnamord hos oss som galningar, utan att först på allvar försöka lyssna på dem, är den verkliga galenskapen.

fredag 14 augusti 2009

Demonutdrivaren i "Kristet Center Syd"

Margaretha Sturessons bok ”Om det så skulle kosta mig livet" (Libris 2009) är en angelägen bok. Den väcker också en hel del funderingar.

Den beskriver tillvaron i den kristna sekten ”Kristet Center Syd". Författaren var medlem där i flera år, ett medlemskap som slutligen ledde till att hon måste behandlas i ett och ett halvt år på psykiatrisk klinik.

Det som dominerar berättelsen är den speciella ”relation" som församlingens (manlige) pastor utvecklade till författaren. Den gick i stort sett ut på att han såg henne som besatt av demoner och började praktisera den ena otäcka metoden efter den andra för att driva ut dem.

Den gode (obs ironi) pastorn ansåg sig nämligen ha en förmåga som få har. Han kunde nämligen se om människor var besatta av demoner. Istället för att själv söka psykiatrisk vård för denna egenhet, viket hade varit mest naturligt, ansåg han att det var en gåva från Gud.

Man kan också undra sig varför han inte, demontroende som han var, någon gång ställde sig frågan om inte hans märkliga ”gåva" kanske kom från en helt annan typ av andliga väsen. Utifrån en fundamentalistisk grundsyn skulle det vara mer naturligt att tänka sig att han själv var besatt av onda krafter, som utnyttjade honom för att slå sönder en fungerande församlig.

Nu är jag inte kristen fundamentalist så det är inte den frågan jag ställer mig. Men jag vill nog gå så långt som att säga att vad den gode pastorn än dyrkade, var det knappast Jesus som han beskrivs i evangelierna. Om han överhuvudtaget dyrkade något utanför sig själv skulle jag väl snarare tippa på, låt oss säga, den fornnordiske elake och empatilöse trickstern Loke.

De demoner han ville bekämpa hos Margaretha Sturesson kallade han för upprorsdemoner. Det är ett intressant ordval. Han talade aldrig om maktdemoner eller förtryckardemoner. Nej, makt och förtryck var ju inte demoniskt i hans värld - det var Guds ordning.

Han talade även om att driva ut ”humanistiska andar". Nog så talande. Och det är klart, några sådana andar fanns nog inte i hans församling. Om det överhuvudtaget fanns andar bör de tvärtom ha varit väldigt inhumana...

Nu ska ingen tro att alla behandlades lika av pastorn. Väldigt unga kvinnor valdes ut för att delta i lätt bisarra lekar med starka sexuella undertoner. Med, väl att märka, pastorn som lekledare.

Något straff för att han förstörde en stor del av en människas liv lär inte den gode pastorn få. Men man kan hoppas att många läser boken och att ”Kristet Center Syd" inser att det enda vettiga är att upplösa sig och gå över till att göra något vettigt. Och att fler medlemmar än Margaretha Sturesson vågar avslöja och konfrontera sin märklige pastor.

torsdag 13 augusti 2009

Hovsjö igen

Det känns lite orättvist att jag i mitt inlägg om Hovsjöbranden beskrev hur jag såg en grupp ungdomar som tittade på utan att verka direkt upprörda. Som framgår av en artikel i Svenska Dagbladet idag är många som går i skolan oerhört upprörda.

Branden har mobiliserat de sedvanliga avgrunderna av primitivt Hovsjöhat. I kommentarer på nätet hittar men det ena halvrasistiska inlägget efter det andra.

Hovsjö är ett av de lugnaste ställena i Sverige. Det vet jag definitivt efter att ha bott här i över två och ett halvt år.

Även om det skulle visa sig att branden är anlagd visar det bara att det finns en mycket liten klick personer som kan tänkas göra sådant. Det säger inget om befolkningen, eller ungdomarna, i Hovsjö i övrigt.

onsdag 12 augusti 2009

Hovsjö i lågor

Ska hem till Hovsjö. Kommer hem sent, över elva på kvällen. Upptäcker till min irritation att bussen stannar på fel hållplats. Tänker irriterat att någon har kastat sten på bussar, igen.

Börjar leta mig hemåt, tills jag kommer till en polisavspärrning. Jag brukar ofta gå och titta ner i marken, ända sedan jag var sju år, men nu tittar jag upp.

Det ser ut som om hela Hovsjö står i lågor. Hela himlen är upplyst, och det ser ut som ett stort område brinner. Hur mycket jag än må ha tittat ner i marken är det en sannskyldig gåta att jag inte såg det med en gång.

Jag frågar vad det är, någon säger att Hovsjöskolan brinner, och kanske några näraliggande byggnader. Ingen visste något helt säkert.

Får gå en ganska lång omväg hem pga. polisens avspärrningar. Alldeles nära där jag bor står ganska många ungdomar vid en bro och tittar. De ser lite intresserade, fascinerade och nyfikna ut. Ingen verkar se direkt ledsen ut.

Jag tänker på hur jag skulle reagera som barn eller tonåring om vår skola hade brunnit upp. Skolan var för mig en oerhört viktig och ganska så trygg punkt i tillvaron, även om den var jobbig också. Å andra sidan skulle ju inte skolgången avbrytas för att skolan brann, nya lokaler skulle snabbt ordnas.

Så jag skulle kanske också ha sett mer nyfiken och fascinerad ut än ledsen i ett sådant läge. Kanske, eller kanske inte.

Det är väl i övrigt samma situation nu, undervisningen kommer att komma igång som planerat, med en lite längre skolväg för många.

Men den otäcka tanken gnager. Var det en anlagd brand, och i så fall anlagd av vem och varför?

Plötsligt känner jag att det är något i detta som är så oerhört sorgligt. När jag lämnar gruppen med ungdomar och går hem märker jag att ögonen och kinderna är våta av tårar. Jag vet inte riktigt varför.

tisdag 11 augusti 2009

Kenneth Lanning vs Ingrid Carlqvist

Nu har så Ingrid Carlqvist tagit upp frågan om ”rituella övergrepp”. Och precis som vanligt i sådana sammanhang väljer hon att länka till FBI:s Special Agent Kenneth Lanning.

Hon presenterar hans artikel från 1992 på detta sätt: ”1992 gick FBI till botten med alla anklagelser om satanistövergrepp i Amerika. FBI granskade i stort sett varenda anmälan som gjorts och fann - ingenting. Det fanns inte tillstymmelse till bevis för att det någon enda gång inträffat att en "satanistring" kidnappat, torterat, våldtagit och ritualmördat något enda barn.”

Nu är i och för sig hans artikel inte en ”rapport”, utan just en debattartikel som diskuterar rapporterna om ”rituella övergrepp”.

Men det är inte det mest väsentliga.

Det väsentliga i detta sammanhang är att Lanning faktiskt inte skulle vilja ta i Ingrid Carlqvists åsikter med tång. Jag delar sannerligen inte Lannings grundsyn, men han har helt andra utgångspunkter än Carlqvist.

Min huvudsakliga konkreta kritik mot Kenneth Lanning är att han alltför rapsodiskt avvisar berättelser om barnamord i ”ritualer” med hjälp av bland annat USA:s officiella statistik över försvunna barn. Han missar uppenbara fakta – som att USA har en bakgård i Latinamerika, där barn kan försvinna utan att de kommer i någon USA-statistik. Eller att barn kan födas utan att registreras, eller existensen av olagliga ”adoptioner”.

Mer allmänt kan sägas att Lannings artikel var ett led i ett försök att lugna ner stämningen i debatten om "rituella övergrepp". Hans artikel är mycket svepande, oklar, och tar egentligen inte ställning till om sådana övergrepp existerar eller inte. Det handlar mer om definitions- och begreppsdiskussioner.

Till hans fördel kan dock sägas att han i motsats till Ingrid Carlqvist definitivt inte avfärdar sådana berättelser rakt av. Han tillhör helt enkelt inte samma förnekarläger som hon gör.

För att visa detta kommer jag att citera utförligt från Kenneth Lannings artikel. Den finns utlagd på flera ställen på internet, bland annat här och på den adress som Ingrid länkar till. På en punkt där internetversionen skiljer sig från den ursprungliga pappersversionen har jag valt pappersversionen (Lanning 1992).

I början av texten skriver Lanning:
”I have spoken out and published on this issue because I am concerned about the credibility of the child sexual abuse issue and outraged that, in some cases, individuals are getting away with molesting children because we can't prove they are satanic devil worshippers who engage in brainwashing, human sacrifice, and cannibalism as part of a large conspiracy. “

Observera skillnaden! Lanning är orolig för att förövare kommer undan för att anklagelserna innehåller element som verkar osannolika - Carlqvist tvärtom använder sig av dessa element för att ifrågasätta att de anklagade begick övergrepp överhuvudtaget.

Lanning rekommenderar feministen Florence Rushs bok “The Best Kept Secret: Sexual Abuse of Children" (1980), som hårt betonar hur det patriarkala samhället tystar ner sexuella övergrepp.

Lanning är på samma linje. Han skriver:
“Society's attitude about child sexual abuse and exploitation can be summed up in one word: denial. Most people do not want to hear about it and would prefer to pretend that child sexual victimization just does not occur.”

I motsats till Carlqvist inser han också att majoriteten av barn utnyttjas i familjen:
“During the 1970s, primarily as a result of the women's movement, society began to learn more about the sexual victimization of children. We began to realize that most children are sexually molested by someone they know who is usually a relative - a father, step-father, uncle, grandfather, older brother, or even a female relative. “

Och: “Intrafamilial incest between an adult and child may be the most common form of child sexual abuse”.

Han varnar för de som fortfarande vill se sexuella övergrepp mot barn som ett resultat av “fula gubbars” aktiviteter:
“The progress of the 1970s in recognizing that child sexual abuse was not simply a result of "stranger danger" was an important breakthrough in dealing with society's denial. The battle, however, is not over. The persistent voice of society luring us back to the simpler concept of "stranger danger" may never go away. It is the voice of denial.”

Samtidigt varnar han för att en del som accepterar existensen av sexuella övergrepp inom familjen ofta ser det som något som endast sker i socialt marginaliserade grupper:
“People seem more willing to accept a father or stepfather, particularly one from another socio-economic group, as a child molester than a parish priest, a next-door neighbor, a police officer, a pediatrician, an FBI agent, or a Scout leader. The acquaintance molester, by definition, is one of us. These kinds of molesters have always existed, but our society has not been willing to accept that fact. “

När han tar upp “rituella övergrepp” väljer han att istället kalla det för “multidimensionella sexringar”. Han ogillar termen ”rituella övergrepp” bland annat för att den överbetonar de “andliga” elementen i övergreppen:
“Evidence of satanic or occult activity may help explain certain aspects of the case, but even offenders who commit crimes in a spiritual context are usually motivated by power, sex, and money.”

Lanning ger för övrigt en av de bästa översikterna av dynamiken i denna typ av övergrepp som någonsin gjorts.

“---- (1) MULTIPLE YOUNG VICTIMS.

In almost all the cases the sexual abuse was alleged to have taken
place or at least begun when the victims were between the ages of
birth and six. This very young age may be an important key to
understanding these cases. In addition the victims all described
multiple children being abused. The numbers ranged from three or
four to as many as several hundred victims.

---- (2) MULTIPLE OFFENDERS.

In almost all the cases the victims reported numerous offenders. The
numbers ranged from two or three all the way up to dozens of
offenders. In one recent case the victims alleged 400-500 offenders
were involved. Interestingly many of the offenders (perhaps as many
as 40-50 percent) were reported to be females. The multiple
offenders were often family members and were described as being part of a cult, occult, or satanic group.

---- (3) FEAR AS CONTROLLING TACTIC.

Child molesters in general are able to maintain control and ensure
the secrecy of their victims in a variety of ways. These include
attention and affection, coercion, blackmail, embarrassment,
threats, and violence. In almost all of these cases I have studied,
the victims described being frightened and reported threats against
themselves, their families, their friends, and even their pets. They
reported witnessing acts of violence perpetrated to reinforce this
fear. It is my belief that this fear and the traumatic memory of the
events may be another key to understanding many of these cases.

---- (4) BIZARRE OR RITUALISTIC ACTIVITY.

This is the most difficult dynamic of these cases to describe.
"Bizarre" is a relative term. Is the use of urine or feces in sexual
activity bizarre, or is it a well-documented aspect of sexual
deviancy, or is it part of established satanic rituals? As
previously discussed, the ritualistic aspect is even more difficult
to define. How do you distinguish acts performed in a precise manner
to enhance or allow sexual arousal from those acts that fulfill
spiritual needs or comply with "religious" ceremonies? Victims in
these cases report ceremonies, chanting, robes and costumes, drugs,
use of urine and feces, animal sacrifice, torture, abduction,
mutilation, murder, and even cannibalism and vampirism. All things
considered, the word "bizarre" is probably preferable to the word
"ritual" to describe this activity.”


Han fortsätter beskrivningen med ytterligare kännetecken:


“---- (1) FEMALE OFFENDERS.

As many as 40-50 percent of the offenders in these cases are
reported to be women. This is in marked contrast to historical child
sex rings in which almost all the offenders are men.

---- (2) SITUATIONAL MOLESTERS.

The offenders appear to be sexually interacting with the child
victims for reasons other than a true sexual preference for
children. The children are substitute victims, and the abusive
activity may have little to do with pedophilia [see my monograph
_Child Molesters: A Behavioral Analysis_ (1987) for a further
explanation about types of molesters].

---- (3) MALE AND FEMALE VICTIMS.

Both boys and girls appear to be targeted, but with an apparent
preference for girls. Almost all the adult survivors are female, but
day care cases frequently involve male as well as female victims.
The most striking characteristic of the victims, however, is their
young age (generally birth to six years old when the abuse began).

---- (4) MULTIDIMENSIONAL MOTIVATION.

Sexual gratification appears to be only part of the motivation for
the "sexual" activity. Many people today argue that the motivation
is "spiritual" - possibly part of an occult ceremony. It is my
opinion that the motivation may have more to do with anger,
hostility, rage and resentment carried out against weak and
vulnerable victims. Much of the ritualistic abuse of children may
not be sexual in nature. Some of the activity may, in fact, be
physical abuse directed at sexually-significant body parts (penis,
anus, nipples). This may also partially explain the large percentage
of female offenders. Physical abuse of children by females is well-
documented.

---- (5) PORNOGRAPHY AND PARAPHERNALIA.

Although many of the victims of multidimensional child sex rings
claim that pictures and videotapes of the activity were made, no
such visual record has been found by law enforcement. In recent
years, American law enforcement has seized large amounts of child
pornography portraying children in a wide variety of sexual activity
and perversions. None of it, however, portrays the kind of bizarre
and/or ritualistic activity described by these victims. Perhaps
these offenders use and store their pornography and paraphernalia in
ways different from preferential child molesters (pedophiles). This
is an area needing additional research and investigation.

---- (6) CONTROL THROUGH FEAR.

Control through fear may be the overriding characteristic of these
cases. Control is maintained by frightening the children. A very
young child might not be able to understand the significance of much
of the sexual activity but certainly understands fear. The stories
that the victims tell may be their perceived versions of severe
traumatic memories. They may be the victims of a severely
traumatized childhood in which being sexually abused was just one of
the many negative events affecting their lives.”

Är de ”multidimensionella sexringarna” verkliga existerande grupper eller fantasier? Lanning tar en mellanposition. Den andra meningen i nedanstående stycke skulle kunna vara riktad direkt till Ingrid Carlqvist:

“Most people would agree that just because a victim tells you one
detail that turns out to be true, this does not mean that every
detail is true. But many people seem to believe that if you can
disprove one part of a victim's story, then the entire story is
false. As previously stated, one of my main concerns in these cases
is that people are getting away with sexually abusing children or
committing other crimes because we cannot prove that they are
members of organized cults that murder and eat people.”

Och vidare:
“Everyone seems to demand that one choose a side. On one side of the issue are those who say that nothing really happened and it is all a big witch hunt led by overzealous fanatics and incompetent "experts". The other side says, in essence, that everything happened; victims never lie about child sexual abuse, and so it must be true.”

Lanning skriver också, i den ursprungliga pappersversionen : "I believe that the vast majority of victims alleging "ritualistic" abuse are in fact victims of some form of abuse or trauma." (Lanning 1992:135, i den version som finns på nätet har ordet "vast" fallit bort, "ritualistic" ersatts med "ritual" och en extramening som betonar att traumat inte nödvändigtvis behöver vara av kriminell natur lagts till...)

Lanning tar en ibland inte helt lättbegriplig mellanposition. Exakt vad som är sant eller inte sant i anklagelserna verkar han inte helt klar över, även om han hela tiden är skeptisk till berättelser om just rituella barnamord.

Han vill som sagt även tona ner diskussionen om satanism och skriver bland annat helt riktigt: ”It serves no purpose to ”prove” someone is a satanist”.

Lanning är bland annat oroad over att överbetoningen av de “satanistiska” elementen i debatten i själva verket kan användas av försvaret för att fria förövare:
“As a matter of fact, if it is alleged that the subject committed certain criminal acts under the influence of or in order to conjure up supernatural spirits or forces, this may very well be the basis for an insanity or diminished capacity defense, or may damage the intent aspect of a sexually motivated crime. The defense may very well be more interested in all the "evidence of satanic activity". Some of the satanic crime "experts" who train law enforcement wind up working or testifying for the defense in these cases.”

Den övergripande bilden i Lannings artikel verkar dock vara att han anser att de ”multidimensionella sexringarna” existerar, men att den speciella situationen som existerar i dem gör att vi får en ovanligt hög grad av förvrängda minnesbilder. Och han oroar sig som sagt för att det ska gynna förövarna.

Lanning har alltid varit på milslångt avstånd från Carlqvists favoriter i USA – Gardner, Underwager et consortes. Hans artikel från 1992 synes ju som sagt ha huvudsakligen två syften: att verka lugnande i den upprörda debatten om ”sataniska rituella övergrepp”, men också att bidra till att inte de (ofta till synes, skulle JAG vilja säga) osannolika inslagen i de berättelser som kommer från de ”multidimensionella sexringarnas” offer inte försvårar arbetet för att fälla de anklagade.

Även om IC skulle kunna sympatisera med det första syftet lär hon inte direkt gilla det andra...

REFERENS: Kenneth Lanning, A Law-Enforcement Perspective on Allegations of Ritual Abuse, I David K Sakheim, Susan E Devine, Out of Darkness: Exploring Satanism and Ritual Abuse, Lexington Books, New York – Toronto 1992..

söndag 9 augusti 2009

Vill bara tipsa om....

.... att Monica Dahlström-Lannes har skrivit ett utmärkt debattinlägg i SvD om barns rättslösa ställning när de exempelvis tvingas bo hos misstänkta förövare under pågående polisutredningar.

Rekommenderas!

Gudinnetro och jämlikhet i svensk förhistoria

Medan det i stora delar av Europa under både den äldre och yngre stenåldern har återfunnits en stor mängd av små figuriner som ansetts avbilda gudinnor finns ingen motsvarighet till det i den svenska stenåldern.

Men det finns en typ av monument som det går att argumentera för att de var ett utryck för en gudinnnekult. Det är megalitgravarna.

Megalitgravarna utvecklades under den så kallade trattbägarkulturen som uppstod ca 4000 f. kr. Trattbägarkulturen är benämnd efter sin keramik, den oerhört vackra trattbägarkeramiken. Trattbägarkulturen var den första jordbrukskulturen i Sverige.

Megalitgravar, gravar för flera människor som täcks av en stenbyggnad, började uppföras tidigt i trattbägarkulturens historia.

Omkring 3500 f.kr. uppstår gånggrifterna, en typ av megalitgravar som består av en tunnel, som leder in till en inre kammare, där de döda är begravda. Gravarna består av stenbyggnader som är övertäckta med jord.

Många har påpekat att megalitgravarna, och i synnerhet gånggifterna, skapar associationer till livmoder och vagina. Den långa gången som leder in till den kammare där de döda ska få ro. Exempelvis har den svenske arkeologen Bo Gräslund framkastat att begravas i en megalitgrav kan ses som att återgå till gudinnans livmoder. Gimbutas har fört fram liknande åsikter.

Dessa åsikter får stöd av att motsvarande megalitgravar i Frankrike i många fall har kvinnliga avbildningar – både på megalitgravens utsida och i form av statymenhirer utanför gravarna. Manliga avbildningar saknas däremot nästan totalt. Avbildningarna är placerade så att de ger intryck av att monumenten som sådana associeras med kvinnlighet.

Det finns inga tecken på sociala skillnader i trattbägarkulturen. Om man får döma av det arkeologiska materialet var den egalitär. Det kollektivistiska gravskicket skulle i så fall avspegla ett samhälle utan härskande klasser eller skikt. Denna åsikt är idag dock mycket omstridd, och den vanligaste åsikten hos de mer tongivande arkeologerna verkar vara att anta att trattbägarsamhället var ett elitistiskt ”hövdingsamhälle” .

Nu saknas alla arkeologiska tecken på sociala skiktningar så argumenteringen brukar vara indirekt. Eftersom etnografiskt kända auktoritära hövdingadömen, som de polynesiska, byggde stora stenmonument så torde de samhällen under stenåldern som också byggde stora stenmonument ha en liknande social struktur.

Denna fyrkantiga analys – i Sverige framförallt företrädd av Göran Burenhult – missar det uppenbara faktum att den polynesiska kulturen var starkt militariserad – och har producerat en stor mängd vapen, befästningar och andra artefakter som talar för en militariserad situation. Men allt sådan saknas i megalitkulturen.

Den rimligaste utgångspunkten torde vara att se den svenska megalitkulturen som en motsvarighet till de andra europeiska neolitiska kulturerna, som sannolikt kombinerade matrilinealitet, jämlikhet och någon form av gudinnetro.

Men så kom stridsyxekulturen. Den kom söderifrån och österifrån och har stora likheter med de andra kulturgrupper som spreds österifrån under slutet av neolitikum.

Till Sverige kom den 2700 f.kr. Vare sig den spreds genom folkvandringar och invasioner (vilket jag personligen tror) eller på något annat sätt kan man konstatera att den på två avgörande sätt kan skiljas från trattbägarkulturen.

För det första verkar den vara mycket individualistisk. De kollektiva megalitgravarna har ersatts med individuella gravar. För det andra lade den i sitt gravskick en tonvikt på manlig prestige. Vissa män kunde föräras med en ”stridsyxa” i graven, en välgjord yxa som liknar ett vapen, men som i sig aldrig använts innan den lades ner som gravgods.

Efter det kommer en lång period där manlighet, vapen och sociala skillnader verkar dominera det arkeologiska materialet. Det gäller senneolitikum och äldre bronsåldern.

Under den sistnämnda perioden blir skillnaden än mer markant. Samhället blir än mer ojämlikt - istället för kollektivgravar byggs monumentala gravrösen för enskilda hövdingar. Oerhörda arbetsinsatser lades nu ned på enskilda stormäns gravar. Under denna period finns det ett överflöd av vapen, ofta offrade eller använda som gravgods. Men efter en lång period med nästan enbart manlig symbolik händer något i yngre bronsåldern, som börjar cirka 1100 f.kr.

Kvinnofiguriner som med stor sannolikhet avbildar gudinnor har återfunnits. Inte många, men samtidigt har man återfunnit många fynd av halsband som verkar ha offrats i rituella sammanhang. Och de figuriner som återfunnits bär också halsband.

Med tanke på att Freja brukar associeras med halsband gör det saken än mer intressant. På något sätt ger det hela intrycket av något som har legat under ytan under mer än tusen år av patriarkalt styre och som sedan kommer upp. Ungefär som den förariska gudinnetron först underkuvades i det vediska Indien men sedan kom tillbaka, långt senare.

I vår tideräknings början skrev Tacitus ”Germania”. Där beskrev han hur en av de främsta gudomarna bland germanerna var gudinnan Nerthus . När hennes staty kördes runt i en vagn, berättade Tacitus, rådde obligatorisk fred. Inga strider fick förekomma då. Nerthus var inte stridens gudinna utan välståndets och fruktbarhetens.

Men hennes kult verkade förvisso också ha en mörkare sida. När statyn hade rest runt skulle den tvättas. Det utfördes av slavar, som sedan de utfört denna rituella tvagning dränktes i den sjö som tvagningen utförts i.

Det är farligt att idealisera. Det finns tecken på människooffer även i den egalitära megalitkulturen. Men samtidigt bör det påpekas att detta är osäkert och att sådana offer, om de förekom, i vilket fall som helst inte verkade spela någon större roll i kulten. Det var i senare patriarkala kulturer som offerpraktiken i vissa fall fick karaktären av massmord.

Allt talar för att den förpatriarkala trattbägarkulturen var mer harmonisk och fredlig än de senare kulturerna – och att detta avspeglades i den kvarlevande föreställningen som Tacitus beskriver om Nerthus som garant för fred och välstånd…

fredag 7 augusti 2009

"Detta var LSD-propaganda från 1936..."

Har jag blivit galen - undrar kanske någon som ser rubriken.

Nja, det är en del av en förvisso galen tanke eller vad man ska kalla det, från tolvårsåldern.

Denna natt för 42 år sedan, 6-7 augusti 1967, hade jag en intensiv ångest. Anledningen var att jag hade läst en artikel av Håkan Sandblad och Arne Ruth i Dagens Nyheters söndagsbilaga. Den hette "Den påtända generationen" och var ett försök att visa att Beatles LP "Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band" i själva verket var LSD-propaganda "från omslaget till innerspåret".

Beatles var i själva verket en del av en rörelse som via kryptiska budskap försökte förföra ungdomen att börja använda LSD och andra hallucinogena droger.

Och jag som just hade börjat gilla Beatles några månader tidigare! Det var en otäck känsla av att något som verkade så fint och vackert kanske hade otäcka hemligheter.

Så denna natt hade jag väldigt svårt att sova. Jag kastades mellan sömn och vaka, och så plötsligt, halvsovande, dök en konstig mening upp. Som en tanke eller inre "röst".

Ordagrant var den så här: "Detta var LSD-propaganda från 1936. Men de var lite vänligare då".

Till saken hör att jag hade tidningar hemma från 1936, som jag hade lånat av en äldre bekant. Där fanns otäcka artiklar om Salaligan, Berlinolympiaden, och Francos reaktionära uppror i Spanien. Nazism, fascism, och en ockult mördarliga.

I mitt inre kopplades det ihop med var jag läst om LSD-propaganda dagen innan och blev till en skrämmande mening.

"Men de var lite vänligare då..." Konstig formulering, och ett utmärkande drag i flower powers hyllningar till droger var ju att poängtera att användande skulle leda till vänlighet och kärlek. Men meningen vände upp och ned på det. Det var 1936 de var vänligare…

Om man ska tolka denna märkliga halvpsykotiska ordslinga bokstavligt blir det ju att det är ännu värre nu än då. Trots att det då fanns Salaligan, Hitler och fascism.

Det var inte så underligt att jag vaknade upp från nonsensmeningen, kallsvettig.

Och jag minns den konstigt nog än idag.

De närmaste månaderna försökte jag övertyga mig själv att det inte var sant, Beatles gjorde inte alls propaganda för LSD. Men så här i efterhand får jag nog ändå konstatera att även om artikeln var överdriven så gjorde de nog det ändå.

Exempelvis har, trots John Lennons dementier, Paul McCartney mer eller mindre medgett att låten "Lucy in the Sky with Diamonds" på Sgt. Pepper faktiskt inspirerades av LSD.

Men det hindrar ju inte alls att Beatles var en fantastisk popgrupp som berikade vårt musikliv något oerhört...

Och att flower power trots drogerna hade en hel del vackra sidor också, som var väl värda att drömma fina drömmar om.

onsdag 5 augusti 2009

Kriget mellan asar och vaner

/Jag har tidigare publicerat texten på min webbsida och på Socialisten.se/

Det vi vet om den nordiska religionen före kristendomen är i stort sett hämtat från skrifter som nedtecknats århundradena efter att de nordiska länderna kristnades. Det finns två problem med dessa skrifter. Dels vet vi inte hur de kan ha påverkats av just det faktum att Norden var kristnat, dels verkar de framförallt beskriva religionen hos de härskande grupperna under vikingatiden. Vikingatiden var en militariserad period, där krigförande eliter kom att i grunden förändra samhällsstrukturen i Norden, och detta hade tveklöst effekter på religionen.

Om vi jämför med den baltiska religionen under samma tidsperioder finns det där ett mycket större inslag av såväl kvinnliga gudar, som av gudomligheter kopplade till naturen och dess fruktsamhet. Den nordiska ”asatron” är på många sätt mansdominerad, krigisk och aristokratisk.

Men även inom den fornnordiska mytologins ramar finns det en antydan om något annat. Där får vi nämligen veta att det finns två grupper av gudar, asar och vaner. Asarna består bland annat av Oden, Tor, Tyr, Balder och Heimdall. Från vanerna finns endast tre gudanamn dokumenterade - Freja, Njord, och Frej. Men dessutom finns det andra gudar som inte direkt kan placeras i de två grupperna, framförallt de mäktiga nornorna, ödesgudinnorna Urd, Verdandi och Skuld, som håller dåtiden, nutiden och framtiden i sina händer.

Enligt myten skulle det någon gång i urtiden ha förekommit ett krig mellan asar och vaner. Enligt Snorre Sturlasson kan ordet ”asar” härledas från ”Asien”, där asagudarna en gång skulle ha kommit från. Även om detta måste ses som en ren folk-etymologi, är det ju en händelse som ser ut som en tanke, eftersom det stämmer överens med Gimbutas teori, som beskrivs nedan.

Medan asagudarna sågs som krigiska och aristokratiska, var vanerna kopplade till naturen och dess fruktsamhet. Av de tre gudarna som beskrivs som vaner är en kvinnlig – Freja – och två manliga, Frej och Njord. Men å andra sidan är etymologerna överens om att Njord är en utveckling av namnet Nerthus, som var en kvinnlig gudomlighet som beskrevs av Tacitus nära tusen år tidigare.

Hos Tacitus ser det ut som om Nerthus hade en dominerande ställning i kulten. Det verkar alltså som om den kvinnliga Nerthus genom århundradena förvandlades till en manlig gud.

Vad står dessa två kategorier för? Religionshistoriker brukade en gång i tiden gärna förklara de två grupperna och berättelsen om kriget mellan dem, som folkminnen av ett erövrande, krigiskt folk som en gång hade besegrat urbefolkningen i Norden.

Teorin har kommit i vanrykte – men den stöds faktiskt av arkeologiskt material som visar att en krigisk, patriarkal kultur under årtusenden gradvis spred sig österifrån, just från Asien (närmare bestämt först från de sydryska stäpperna) och in i Europa. Marija Gimbutas (2001: 191) ansåg att vanerna var gudarna i det matrifokala ”Gamla Europa” medan asarna var de indoeuropeiska erövrarnas gudar. Gimbutas ansåg också att kulturen i ”Gamla Europa” var jämlik, fredlig och icke mansdominerad.

Bland vanerna var Freja en livgivare, som var kopplad till naturens fruktsamhet. Göken, som brukar ses som ett vårtecken, var kopplad till Freja, och ansågs helig. Hon vakade över barnafödslar, och var beskyddare av de unga. Hennes namn lär för övrigt senare ha givit upphov till ordet ”fru”.

Men hon hade också krigiska egenskaper. I krig ansågs hälften av de döda tillhöra Freja, den andra hälften tillhörde Oden. Dessa berättelser måste dock vara av relativt sent datum, efter att en militariserad situation uppkommit och strider blivit vardagsmat. Det berättas också att det var hon som lärde Oden magiska kunskaper.

I de fornnordiska gudasagorna ligger fokus betydlig mer på asar än på vaner. Men troligen har traditioner om vaner levt vidare i folktron, i tron på kvinnliga naturväsen, som skogsrån, sädesandar, och sjörån. H.R. Ellis Davidsson, bland andra, har påpekat hur det i Eddan finns antydningar om ett släktskap mellan vanerna och vad som senare skulle ses som folktroväsen.

De krigiska inslagen i den fornnordiska religionen kan förmodligen härledas från den stridsyxekultur, som spred sig från Europa till Norden redan under slutet av yngre stenåldern. De förstärktes troligen under perioden före och under vikingatiden, då samhället blev mer stratifierat och miltariserat.

Det är den aristokratiska krigarkastens manliga heroism man kommer att tänka på när man talar om fornnordisk religion. Men bakom den låg något annat – och mycket äldre - med mycket större tonvikt på naturens fruktsamhet, omvårdande och kärlek.


Litteratur
H.R. Ellis Davidson, Myths and Symbols in Pagan Europe : Early Scandinavian and Celtic religions, Manchester University Press, 1988
Miriam Robbins Dexter, Whence the Goddesses: A Source Book, Pergamon Press, 1990
Marija Gimbutas The Living Goddesses, University of California Press, 2001 (1999)
----------------------------------------------------------------------------------
Bilden nedan är konstnären J. Penroses tolkning av gudinnan Freja. Den är inte copyrightskyddad och är här hämtad från engelska Wikipedia.

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/c/cf/Freya_by_Penrose.jpg

Nedan: Oden av Otto Henrik Wallgren

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/6/6d/Oden_av_Otto-Henrik_Wallgren.jpg

tisdag 4 augusti 2009

En barnfientlig folkomröstning

I Svenska Dagbladet idag kan man läsa om en folkomröstning i Nya Zeeland om landet ska upphäva det förbud mot barnaga som infördes för några år sedan.

Det är fullkomligt vämjeligt. Väl att märka - det är de vuxna som ska rösta, barnen är inte tillfrågade. Att en grupp människor ska få rösta om att ta ifrån en annan grupp människor deras mänskliga rättigheter är obscent.

Det är som om männen skulle få rösta om kvinnlig rösträtt ska avskaffas eller inte. Eller som om ”arier" i ett land skulle få rösta om de ska införa en lagstiftning mot judar modellerad efter de tyska Nürnberglagarna från 1935.

Omröstningen är ett resultat av ett "medborgarinitiativ". Det är alltså en populistisk, reaktionär opinion "underifrån" som tvingat fram folkomröstningen. Enligt opinionsundersökningar är en stor majoritet för att upphäva lagen.

Detta är en karikatyr på demokrati. Demokrati får som sagt inte innebära att man ska kunna rösta om att ta ifrån redan förtryckta grupper deras mänskliga rättigheter.

måndag 3 augusti 2009

Hedersmord och könsmaktsordning

/Den här artikeln skulle skrev jag för några år sedan för en bok som sedan aldrig kom ut. Den ligger redan lite undanskymt på min webbsida. För att den ska få lite fler läsare lägger jag ut den här./

Efter mordet på Fadime Sahindal startade en debatt om ”hedersmord” – dess karaktär och orsaker. Det fanns i princip två läger – dels de som analyserade dessa som ytterst ett uttryck för samma typ av patriarkalt förtryck som existerar över hela världen, dels de som såg det som ett uttryck för en speciell ”efterbliven” kultur med sina rötter i Mellanöstern. Det blev den senare uppfattningen som snart kom att dominera i media. Enligt denna uppfattning finns det en avgrund mellan det ”jämställda” svenska samhället och den ”barbariska” kulturen i Mellanöstern.

När media skulle beskriva bakgrunden till hedermorden målade det upp en bild som ungefär såg ut så här. I de kulturer där hedermord förekommer är kvinnor helt underordnade män – fäder, bröder, äkta män. Försök att bryta sig ut detta förtyck bestraffas ofta skoningslöst – ibland till döds. I dessa länder är hedermord ofta nästan legalt – och när det finns formella förbud fungerar de nästan aldrig i praktiken. I en rad TV-reportage visades övertygande hur hedermord tystades ner i exempelvis Jordanien. Polismakt och domstolar stod på förövarnas sida. Och de kvinnor som ville ha skydd och upprättelse hade i stort sett ingen chans.

Psykologiska faktorer spelade ingen större roll i den analysen. Oavsett individuell psykologi levde dessa människor i ett patriarkalt förtryckssystem – förtrycket var i grunden strukturellt. Ja, det handlade ytterst faktiskt om en ”könsmaktsordning”- även om ordet sällan användes.

Jag påstår inte att denna bild skulle sakna verklighetsunderlag, tvärtom. Men det anmärkningsvärda med den är att den så markant skilde sig från hur media behandlar kvinnomord och övergrepp på kvinnor och barn i Sverige.

Vården 2005 sände SVT två program med titeln ”Könskriget”, en dokumentär om kvinnojoursorganisationen ROKS. Här angreps ROKS hårt för att de skulle se mäns våld mot kvinnor som ett utryck för ett strukturellt förtryck, en könsmaktsordning. Framförallt kritiserades att ROKS inte ville prioritera att ge pengar till terapi åt män som misshandlade kvinnor. Detta var, enligt programmet, det enda som verkligen skulle kunna reducera kvinnomisshandel och övergrepp. Programmakaren Evin Rubar såg uppenbarligen kvinnomisshandel som framförallt ett psykologiskt problem. Män som begick övergrepp var psykiskt instabila – och det viktigaste var att de skulle få vård.

Denna bild kom snart att dominera debatten och ROKS positioner utmålades som extrema och allmänt vansinniga. När forskaren Eva Lundgren hävdade att även ”statistiskt normala” svenska män kunde slå beskrevs det som ”tokfeminism”.

Den här diskrepansen har präglat den svenska debatten i flera år. Detta har lett till att media har vägrat ställa uppenbara frågor om likheter mellan våld mot kvinnor (och barn) i Sverige och de ”exotiska” hedersmorden. Och vilka skulle ens komma på tanken att som en prioriterad uppgift i kampen mot hedersmord föreslå terapi för våldsamma invandrarmän?

När SVT gjort välgjorda reportage om hur myndigheterna i Jordanien skyddar våldsamma fäder och bröder löpte de inga större risker. Trots allt sträcker sig de jordanska myndigheternas makt inte långt utanför Jordaniens gränser och SVT-journalisterna riskerade inga efterräkningar när de tryggt var hemma i Sverige igen. Det vore, förstås, en annan sak att försöka analysera liknande fenomen i Sverige. Det är inte lika riskfritt….

Det är sant, det har förekommit några program med den tendensen i Sverige, exempelvis när Lars Borgnäs i Uppdrag Granskning 2001 och 2002 gick igenom det märkliga spelet när polis och domstolar verkade mörklägga kvinnomord som utförts i det tidiga 80-talet. Dessa program var mycket välgjorda och byggde på en omfattande research men de tystades ner i övriga media och ledde snabbt till ett stort antal anmälningar till Granskningsnämnden.

På samma sätt blev det ingen större uppmärksamhet när en forskningsgrupp under ledning av professor Christian Diesen visade hur endast ett fåtal anmälningar om övergrepp på barn ledde till åtal. Den ena utredningen efter den andra hade lagts ner, i flera fall även när medicinska bevis och till och med erkännanden från förövaren hade funnits. Det mod som de svenska media visade när det gällde att avslöja dolda maktstrukturer i Jordanien visade inte samma media när det gällde maktstrukturer och nedtystat sexualiserat våld i Sverige…

Det är sant att det finns skillnader mellan olika kulturer. Att fäder och bröder sluter en hemlig pakt mot mödrar och systrar tillhör ovanligheten i Sverige, framförallt därför att klyftan mellan generationerna i Sverige har en annan karaktär, och i viss mån modifierar klyftan mellan könen. Men det visar bara att mäns makt, våld och kontroll över kvinnor tar sig andra strukturella uttryck i västvärden – inte att den inte existerar eller att den kan förklaras med enskilda mäns psykologi.

För vad är det för strukturer som kan förklara det kusliga faktum att män som misshandlat sin partner eller begått övergrepp mot barnen i tingsrättsdom efter tingsrättsdom har tilldömts den fulla vårdnaden om barnen? I några fall har till och med män som mördat sin partner tilldömts vårdnaden om de gemensamma barnen… Detta kan inte förklaras med ”dumhet” eller ”okunskap”. Det avspeglar en ideologi som betraktar barn som fäders privata egendom. Denna ideologi ligger trots allt inte SÅ långt från den som manifesteras i hedersmord.

Det är lätt att se förtrycksstrukturer i ”exotiska” kulturer. Och som sagt ganska ofarligt. Det är när frågan handlar om den dolda makten och de facto ägandeförhållandena i vår egen kultur som det blir svårt att se. Och kanske också farligt.