onsdag 30 november 2011

Lundsberg - elitens mobbarskola

Lundsberg har länge varit känd som en elitskola. Det är där många av våra makthavare utblldats. Nu visar det sig att pennalism och mobbning kopplad till ett hierarkiskt system konstant varit en viktig del av det sociala livet.

Att överklassens internatskolor ofta varit grogrunder för våld och pennalism har ju varit bekant sedan länge. Det finns många beskrivningar av det - från många länder. Inte minst från Storbritannien.

Men vad är det som gör att just överklassinternat ofta har denna otäcka praktik? Som utvecklar informella regelsystem med inslag av slaveri, förnedring, och våld?

Det är ju helt otänkbart att något som ens avlägset liknade detta skulle kunna finnas på exempelvis en folkhögskola. Jag kan förstås inte ens i min vildaste fantasi tänka mig att någon skulle ha försökt sig på att misshandla grundkursarna eller tvinga dem att vara slavar på Jakobsbergs folkhögskola, där jag gick 1978-81.... Den som ens skulle kommit på tanken skulle förstås ha slängts ut med huvudet före.

Men i "elitskolor" har det ofta gått bra. Som sagt, inte endast i Sverige. Det är ett internationellt fenomen.

Det var ju inte överklassen som drev igenom demokratin i västvärlden. Den genomfördes i kamp mot den. På något sätt är det inte så förvånande att det i uppfostran av eliten så ofta har ingått inslag av ritualiserat våld kopplat till över-och underordning,

Många har alltså vetat det mycket länge. Men inte pratat. Men den speciella varianten av "omerta" /den sicilianska maffiatermen för att hålla käften och inte berätta/ som frodats i "finare" kretsar har gradvis försvagats. För hundra eller femtio år sedan var det något som man helt enkelt inte pratade om.

Denna förändring är på flera sätt hoppfull. Det avspeglar faktiskt en kris i den borgerliga ideologin.

Våld och förnedring kopplat till makt, hierarkier och klassdominans är på sätt och vis en del av "vår kulturs hemliga hjärta", för att nu låna en term från Eva Lundgren. När man börjar prata om det blir det inte riktigt lika hemligt längre. Det är positivt.

___________________________________________________________
TILLÄGG
Ja, jag vet förstås att det finns mobbning i många andra skolor, som inte så sällan tystas ner av skolledningar. Men en systematisk pennalism som bygger på fasta hierarkier och ålderssystem finns i stort sett bara på en viss typ av "elitskolor".

måndag 28 november 2011

..."att det redan är alldeles för sent"....

Jag har en konstig typ av minne. Jag kan gå tillbaka till nästan vilken tidpunkt som helst och det känns som det var igår.

Och jag minns rädsla, hopp, och förväntningar. Som om det var igår.

Förväntningar har jag alltid haft - både personliga, politiska, sociala. Jag kan tänka på saker jag hoppades på 1961, 1966, 1967, 1970, 1971 , eller 1978. Eller för den delen också 1993-94 när jag började engagera mig i kampen mot övergrepp mot barn. Jag tror nog att i allt väsentligt har alla förhoppningar jag någonsin haft grusats.

1986 gick jag förbi en trubadur på stan som spelade en sång. Det var en sång av Mikael Wiehe som jag faktiskt inte tror jag hade hört innan. Jag stannade upp och när han kom till slutet greps jag en väldigt tydlig skräckkänsla. För Wiehe hade rätt - inte endast om sig själv. Orden "redan är alldeles för sent" brände sig fast hos mig.

För det är sant som det sjungs i Flickan och kråkan. Det är också bilden av mig han sjunger om.

torsdag 24 november 2011

Läser vidare....

... om Blekingegadeligan. Obs att detta namn ju inte var vad gruppen kallade sig själva utan det namn de fick efter att bankrånen klarades upp.

Men får intrycket av en liten konspirativ grupp (eller sekt om någon så vill) som var ganska så isolerad från samhället i övrigt. Inte så konstigt - mutteorin gjorde nästan den isoleringen mer eller mindre logisk.

Har kommit till de första bankrånen 1975 och 1976.

Gruppen ter sig inte direkt sympatisk, förstås. Men inte extremt osympatisk heller. Inga som man skulle behöva vara rädda för om man mötte i en mörk gränd, i alla fall.

Vad som retar mig är att man får reda på alltför litet om gruppens politik. Hur reagerade den på världshändelser, på maktkampen i Kina, eller annat som borde var intressant att veta om en maoistisk grupp?

Jag tycker att sådant är mer intressant än hur de förberedde sina bankrån.

Det fanns i Sverige en mycket liten broderorganisation till Appels organisation, eller åtminstone en grupp med en liknande världsbild, fram till 1972. Den senare så kände författaren Torbjörn Säfve framträdde också 1971 i sin bok "Rebellerna i Sverige" som appelian, men han var nog inte organiserad och senare blev han först (r):are (eller i alla fall (r)-sympatisör) och sedan sufi-muslim.

Gruppen i Danmark var först en ganska så vanlig vänstergrupp, rent organisatoriskt, men under första hälften av 70-talet utvecklades (invecklades?) den till en sluten konspiratorisk grupp.

Ganska så macho, förstås, med sina bankrån och sin beundran för gerillasoldaterna i PFLP.

Så vitt jag fattar av artiklar jag läst kom någon form av kvinnorevolt inom gruppen senare, man jag har inte kommit dit i boken än.

Gotfred Appel själv är död, och så vitt jag vet finns inga appelianer längre.

Ja, nu tänker jag högt. Jag är lite fascinerad, och ska läsa vidare. Det finns förresten en bok av Appel på svenska utgiven på Rabén & Sjögren 1971 - "Mao, Komintern och Liu Shao-chi". Jag misstänker att den fick mycket få läsare.

Blekingegadeligan

Håller just på att börja läsa Peter Øvig Knudsens bok "Blekingegadeligan". Jag lånade den på bibliotek idag.

Den handlar om en dansk vänstergrupp som under 80-talet begick bankrån för att samla in pengar till den palestinska organisationen PFLP (Popular front for the liberation of Palestine).

Den har blivit ganska omdiskuterad, och diskussionen har mest handlat om avsnitten om den kriminella aktiviteten. Men även om den delen också är intressant (och, nej, jag stöder självfallet inte bankrån som politisk kampmetod...) är jag mest intresserad av de första partierna, som handlar om den person som först skapade organisationen - Gotfred Appel. Han var uppenbarligen ute ur bilden när bankrånen begicks, men han skapade den ideologiska grunden för organisationen.

Jag hörde talas om Appel redan 1970, när jag gick med i FNL-grupperna. Han sågs som en otäck förrädare och splittrare, och man fick redan från början lära sig hur fel han hade.

Och han hade definitivt fel, men samtidigt var polemiken mot honom så dålig att jag reagerade starkt på det när det begav sig.

Hans teori kallades då allmänt för "mutteorin" men i boken kallas den konsekvent för "snyltarstatsteorin". Den gick i princip ut på att utsugningen av tredje världen hade gett borgarna en möjlighet att "muta" arbetarklassen så att den inte hade någon vilja att kämpa för socialismen. Det var en mycket mekanisk och ekonomistisk teori - den förutsätter att endast en nästan absolut misär kan leda radikalisering och en vilja att kämpa för ett annat samhälle. I princip kan man väl säga att den ganska så effektivt vederlades redan i majrevolten i Frankrike 1968.

Men... den polemik som framförallt KFML förde mot "appelianerna" var inte speciellt upplyftande. KFML förnekade rakt av att det relativa välstånd som skapades i den kapitalistiska västvärlden hade något att göra med exploateringen av tredje världen. Det var enligt KFML endast ett mycket smalt skikt av arbetarklasen ("arbetararistokratin") som fick några materiella fördelar av denna.

Appels svar till KFML var i själva verket ofta eleganta, och hade en hel del poänger. Problemet var inte framförallt hans ekonomiska analys utan de pinsamt moraliserande slutsatser han drog. Lika lite som en ekonomisk misär alltid leder till radikalisering (vilket blev plågsamt uppenbart för mig när jag besökte Filippinerna i juni 2010), lika lite behöver ett relativt "välstånd" leda till passivitet.

För Appel var en socialistisk samhällsomvandling i västvärlden en omöjlighet innan tredje världen hade rest sig och befriat sig från västimperialismen. Det var en ganska så pessimistisk världsbild som idag skulle leda till än mer pessimistiska slutsatser efter alla de nederlag som den koloniala revolutionen lidit under de senaste årtiondena.

Slutsatsen av Appels analys blev ju att det inte var någon mening att kämpa för socialismen i vår del av världen. Det enda man kan göra är att stöda befrielserörelser i tredje världen och vänta tills de har segrat. Och även om Appel tog avstånd från bankrånen blev de på sätt och vis en logisk konsekvens av hans analys.

Hans grundsyn var käpprätt åt helvete, med det hindrade inte att han ställde intressanta frågor. De frågorna intresserar mig trots allt mer än hur det gick till när "Blekingegadeligan" begick sina bankrån.

söndag 20 november 2011

Spökerierna på Kvarnhagsgatan

Idag är det årsdagen sedan jag flyttade in på Kvarnhagsgatan 136 i Hässelby Gård. Söndagen den 20 november 1977.

Jag hade kontraktet från den 15 november men det var först den 20 som jag flyttade in. Det var den första "riktiga" lägenhet jag hade. Innan dess hade jag bland annat bott på hotellhem, i kollektiv och för den delen också på psykiatriska kliniker.

Det kändes spännande att flytta in.

Det blev också spännande, på ett sätt jag nog inte hade förutsett. Det började nämligen snart att "spöka".

Missförstå mig inte, jag tänker inte skriva en artikel inspirerad av Discoverys "Haunted" eller TV4:s "Det okända". Jag trodde inte ens då att det var "riktiga" spöken. Min världsbild var mer freudiansk än ockult, så jag tolkade nog mest vad som hände psykologiskt.

Men egentligen fanns det bara tre möjliga förklaringar till vad som hände under några månader. Antingen hade jag (eller en del av mig) förmågan att göra saker som de andra delarna av mig inte visste om. Eller så spökade det verkligen. Eller så hade en eller flera personer nyckel till min lägenhet och roade sig med att driva mig till vansinne.

Jag tror nog mest på det första alternativet, än idag. Även om det inte riktigt kan förklara allt som hände.

Det som hände var inte direkt otäckt, snarare bisarrt. Men allt som händer i ens egen lägenhet som inte kan förklaras kan ju upplevas som otäckt.

En av de mer bisarra och på sätt och vis fånigaste sakerna hade med snören att göra. Jag hade en massa snören i lägenheten som kom från flyttpaketen. Jag hade inte slängt dom, de låg och skräpade här och var.

Så en dag upptäckte jag att ett snöre var knutet runt ett bordsben. Jag hade inget minne av att ha gjort något så dumt, och varför i allsina dar skulle jag ha gjort det. Jag tog inte bort det, men så en dag var det borta. Men snart upptäckte jag att det hade flyttat på sig - nu var det knutet runt en sax som låg i kokvrån (jag hade inget kök).

En annan sak som till och från hände var att kylen och frysen plötsligt kunde vara avstängda. Det var lite irriterande, för mjölken kunde ju bli sur. Exempelvis.

Om man väl antar att en del av mig själv kunde göra meningslösa saker utan att jag visste om det är ju sådant inte så svårt att förklara. Men mer knepigt var en av dörrarna.

När jag flyttade in var en av innerdörrarna inte påhakad. Jag försökte göra det men orkade inte. Så en dag upptäckte jag att den var påhakad. Hade jag lyft den och hakat på den utan att veta om det? Eller hade bostadsföretaget kommit på att de missat något och utan att meddela mig gått in och fixat saken?

När jag en dag upptäckte att jag hade tre Dagens Nyheter från samma datum hemma gjorde det mig än mer förbryllad. Jag prenumererade på DN, men det kunde inte förklara de två extra exemplaren. Hade jag utan att veta om det gått till en pressbyråkiosk och köpt två Dagens Nyheter - i något sorts trancetillstånd? Mysteriet tätnade.

Det var inte bara inomhus saker hände. Jag hade svårt att sova på nätterna och brukade titta ut genom ett stort fönster. Det vette mot en väg och en natt satt jag och tittade på en man som gick med ryggen vänd mot mig. Plötsligt försvann han bara. Han verkade upplösas i blotta intet. Jag antog att jag hade kommit i någon sorts trancetillstånd och fått "missad tid" och när jag återkom till mitt normala jag hade han redan gått så långt att han inte syntes.

Personer som gick på gatan mitt i natten med ryggen vända åt mig (jag bodde tre trappor upp) inspirerade mig till små experiment. Jag började titta intensivt på dem och i nära hälften av fallen inträffade något som jag förut trodde var någon sorts folksägen. De stannade upp, började vända sig nervöst om och titta åt alla håll. Men eftersom de inte tittade uppåt såg de aldrig mig. Efter någon halv minut eller så gav de upp och gick vidare. Det förklarade jag nog med telepati. Det var väl det enda "övernaturliga" som jag faktiskt ganska så bestämt trodde på.

Längst ner i uppgången bodde en familj som jag brukade kalla för "voodoofamiljen". Anledningen till det var att i deras fönster hängde dockor på ett litet bisarrt sätt. De var fästade i snören som var virade runt deras hals. Det hela ledde nog till de mest oroande funderingar kring vilka som bodde där....

De gjorde dock aldrig något väsen av sig. Det gjorde däremot grannen under. En natt när jag, okunnig om hur lyhört det var, spelade grammofonskivor hörde jag plötsligt våldsamma slag på min dörr. Det visade vara min förtjusande granne som slog på dörren hårt - med en hammare. Han skrek att jag störde honom. Så jag stängde av musiken och trodde det skulle vara bra med det.

Men så blev det inte. Han började fixera sig vid mig och började påstå att jag sysslade med hembränning och att det kluckande ljudet från apparaten störde honom. Han verkade alkoholiserad så jag antog att det där med hembränning var någon sorts önskefantasi.

Det konstiga var nu att det kluckande ljudet av någon sorts vätska inte var någon inbillning från hans sida. Jag (och även till och från gäster hemma hos mig) hörde det också - och från min lägenhet lät det som om det kom från lägenheten ovanför min. Det var bara det att det inte fanns någon våning ovanför. Nej, det fanns inte ens någon vind, jag bodde direkt under taket.

Ja, man kan alltså säga att min vistelse på Kvarnhagsgatan 136 blev spännande. I och med att jag började på Jakobsbergs folkhögskola i augusti 1978 (som internatelev) kom jag mindre och mindre att vara i lägenheten. Och den 1 juli 1979 flyttade jag äntligen ut.

Det var hade inte varit någon drömlägenhet precis, men som sagt spännande var det.

lördag 19 november 2011

"Barn tvingas umgås med misstänkta våldtäktsmän"

Vill bara tipsa om en tänkvärd debattartikel av Monica Dahlström-Lannes på Newsmill.

Den tar upp en av de viktigaste barnrättsfrågorna Sverige dag. Och inte endast i Sverige. Liknande saker händer i många andra länder.

Det är en ständigt pågående global rättsskandal.

fredag 18 november 2011

Men vad handlar "Lucy in the Sky with Diamonds" om?

Första gången jag hörde talas om "Lucy in the Sky with Diamonds" var den 6 augusti 1967 då jag läste en artikel i DN:s söndagsbilaga som hävdade att Beatles Sgt.Pepper-LP var LSD-propaganda "från omslaget till innerspåret". Den var skriven av Håkan Sandblad och Arne Ruth och den fyllde mig med olust.

Det främsta argumentet i artikeln vad just "Lucy"… Texten och musiken i den låten var drömlikt hallucinatorisk och de första bokstäverna i substantiven bildade ju initialerna LSD. Jag hade just börjat gilla Beatles och popmusik och det där ville jag då inte tro på....

Jag var inte ensam om den reaktionen. Förnekandet kom efter ett tag att dominera debatten - i synnerhet sedan John Lennon gick ut och hävdade att titeln byggde på en barnteckning av Julian Lennon som just hette "Lucy in the Sky with Diamonds".

Detta blev sedan en officiell sanning i det mesta som skrevs. Fast jag misstänker att det i grunden avspeglade ett förnekande som liknade mitt eget i tolvårsåldern.

För hur var det nu? Ungefär samtidigt som Sgt. Pepper kom ut hade Paul McCartney dumt nog gått ut och sagt inte bara att Beatles hade tagit LSD utan att om de ledande politikerna i världen hade tagit LSD skulle världen ha varit mycket bättre! Påståendet är ju milt sagt bisarrt - vad skulle kunna hända om de ansvariga för världens kärnvapenarsenaler tar LSD och får en av dessa inte alltför ovanliga snedtändningar? LSD är ju en förrädisk drog -medan somliga får ljuva visioner får många andra som bekant mardrömslika skräckvisioner - inte sällan med paranoida undertoner.

Om man därtill läger till att hela Sgt. Pepper-LP:n vimlar av drogantydningar (BBC förbjöd spelning av "A Day in the Life" av den anledningen!), att det även på omslaget finns bilder på många personer som var kända för sina drogexperiment, och att just "Lucy" har en längtansfullt hallucinatorisk drömlik karaktär blir ju den "officiella" versionen ganska så tveksam.

Men hur var det då med barnteckningen? Svårt att säga, men John Lennon var en förmögen man med ett klart intresse för sitt barns kulturella utveckling. Julian hade med all säkerhet obegränsad tillgång till papper, penna och målarredskap och måste ha gjort hur många barnteckningar som helst. Var det då inte lite märkligt att Beatles valde den förmodligen enda av dessa som hade initialerna LSD och lade ut den som låttitel på en LP som var fylld med drogsymbolik?

Den officiella bortförklaringen var ohållbar från början, och ett antal år efter John Lennons död medgav faktiskt Paul McCartney att låten faktiskt var inspirerad av LSD.

Men det är förstås inte ALLT man kan säga om "Lucy in the Sky with Diamonds"...

För oavsett vad Beatles egentligen menade beskriver ju texten - om man läser den bokstavligt - en övernaturlig kvinnlig gudinneliknande entitet som har förmågan att sätta sig över tid och rum. Det är så jag tycker man bör se den idag. Det skulle gå hur lätt som helst att byta ut namnet "Lucy" mot namnet på exempelvis en hinduisk gudinna så skulle innebörden bli en helt annan....

Och i viss mån fick namnet "Lucy" ytterligare en annan innebörd 1974. Då upptäcktes skelettfragment av en av våra äldsta anmödrar vid en utgrävning i Afrika. Precis när upptäckten gjordes spelades "Lucy in the Sky with Diamonds" på radion som stod på. Så skelettet som delvis skulle förändra vår syn på mänsklighetens förhistoria döptes till "Lucy".

Och liksom låtens "Lucy" hade hon verkligen förmågan att dyka upp och försvinna. Hon försvann för 3,2 miljoner år sedan och dök upp igen för 37 år sedan... Det är mer intressant än alla LSD-hallucinationer tillsammans.

onsdag 16 november 2011

"Try It"

Lyssna gärna på denna psykedeliska låt av Hollies från 1967 . Jag hörde den första gången i radioserien "Sound of Protest, Sound of Love" i ett avsnitt i december 1968. Jag blev väldigt fascinerad av den då. Sedan dess har jag inte hört den. Men nu upptäckte jag den på You Tube.

1967 försökte väl var och varannan popgrupp göra åtminstone några psykedeliska låtar. Den psykedeliska vågen vitaliserade onekligen popmusiken, men en obehaglig bieffekt blev att det förledde en hel del människor till att pröva LSD. Resultaten blev ju ofta ganska så tragiska.

Men på något sätt öppnade flower power och psykedelisk musik ändå för insikter om vad som med en utsliten klyscha brukar kallas "andliga dimensioner". Ja, mycket i den New Age-rörelse som i hög grad inspirerades av den psykedeliska vågen är ju elände. Men bokslutet över Flower Power-perioden och vad den har betytt och kommer att betyda på lång sikt tror jag nog faktiskt ändå (trots allt!) kommer att sluta på plus...

tisdag 15 november 2011

King Midas in Reverse

Jag måste säga att Hollieslåten "King Midas in Reverse" ofta ganska bra motsvarar min självbild.

Jungfrun av Guadalupe

Jungfrun av Guadalupe har under århundraden varit en symbol för den mexikanska kyrkan och även det mexikanska samhället. Bilden påstås vara övernaturligt skapad i december 1531, som ett tecken på att den uppenbarelse som bonden Juan Diego fick av den heliga jungfrun var sann. Problemet med den versionen är att berättelsen om Juan Diego och den mirakulösa duken först publicerades 1648, över hundra år efter det påstådda miraklet. Däremot finns det flera beskrivningar av helgedomen och även av bilden före 1648, men ingen nämner miraklet.

Men jungfrun av Guadalupe är både viktig och intressant oavsett vad man tror om miraklet. Den står för en självständig inhemsk "indiansk" version av kristendom, där bilden av Maria troligen påverkats av den tidigare kulten av den aztekiska jordgudinnan Tonantzin. Jungfrun av Guadalupe sågs som en kraft som försvarade urbefolkningens intressen mot de spanska myndigheterna. Under århundraden har den varit en symbol för de undertryckta, som har använts både under befrielsekampen mot spanjorerna och i lantbruksarbetares fackliga kamp. Även feminister har kunnat använda henne som symbol - se exempelvis artikeln "Demanding Social Equality" av Rhonda L. Barnes.

De som inte tror på miraklet anser snarare att bilden är målad av medlemmar av ursprungsbefolkningen. Men samtidigt finns här en diskussion som påminner om den som förts om Turinskruden. Det har hävdats att tekniken i målningen, färgernas hållbarhet och avspeglingar som anses återfinnas i ögonen inte kan ha en naturlig förklaring.

Visionen/apparitionen kan mycket väl ha ägt rum, men den officiella versionen av hur den gick till får nog tas med flera matskedar salt.





måndag 14 november 2011

Välkommet beslut

Och nu har bloggen "Medborgarperspektiv" som förde fram mordhoten på namngivna personer som hade anknytning till SCUM Manifest-pjäsen och den svenska översättningen tagits bort av Wordpress pga, som de skriver, "a violation of our Terms of Service".

Ibland är censur mer än berättigat. Yttrandefrihet i all ära, men vid mordhot går väl ändå någon sorts gräns...

söndag 13 november 2011

Lite kuriosa

Två månader innan Valerie Solanas blev känd för sitt mordförsök på Andy Warhol gick en låt som besjöng en kvinna vid namn "Valleri" upp på topplistan i USA. Det var en Monkeeslåt som hette just "Valleri". När mordförsöket ägde rum låg den kvar på listorna, även om den förmodligen inte längre låg bland de tio första. Det var väl den enda gång som någon låt med detta namn i sin titel (Valerie och Valleri måste väl ses som två stavningar av samma namn!) låg på de amerikanska listorna.

Slump? Ja, det antar jag, men CG Jung skulle kanske ha talat om synkronicitet...

Den bloggare...

... som föreslog att man skulle döda några namngivna kvinnor som på något sätt var knutna till "SCUM Manifest", pjäsen och boken, har nu åtminstone tagit bort adresserna till dem, som han tidigare hade lagt ut tillsammans med morduppmaningen. Alltid något.

Men han gjorde det endast efter en massiv kritikstorm, där även några av hans anti-feministpolare reagerade.

Jag länkar inte till honom, närmast av princip, men den nya versionen av hans infama inlägg (och utdrag från den gamla) kan ni ju ta del av om ni följer blogglänken längst ner i mitt förra inlägg.

SCUM Manifest

En anti-feministisk bloggare som jag själv inte alls vill länka till föreslår att man bör döda fyra namngivna personer som direkt eller indirekt har något att göra med Turteaterns uppsättning av Valerie Solanas "SCUM manifest".

Det är både otäckt och barnsligt på en gång.

För att solidarisera mig med de utpekade personerna passar jag på att länka till manifestet här.

Så kan anti-feministen ifråga lägga upp en till person på sin infantila dödslista.

SCUM Manifesto (som det heter på engelska) är en science-fiction-fantasi som förutom blixtrande elaka angrepp på män innehåller en bisarr framtidsversion av en värld utan män där den sexuella fortplantningen är ersatt av partenogenetisk befruktning. Och vidare att denna fas endast är inledningen till att alla kvinnor ska bli odödliga, och inga inga barn ska födas alls.

Om Solanas själv verkligen trodde på sitt manifest är förstås svårt att avgöra. Hon dog av lunginflammation 1988.

Men idag är de enda som tolkar denna text bokstavligt paranoida anti-feminister. I deras deliriska fantasivärld spelar manifestet samma roll som "Sions vises protokoll" för antisemiter.

Men snälla ni, SCUM har aldrig funnits. Lika lite som Illuminati, eller den judiska världskomplotten.

SCUM var från början en fantasi skapad av en kvinna som hade milt sagt goda skäl att tycka illa om män. Solanas försökte aldrig i praktiken på något sätt att ens försöka skapa en sådan organisation.

Jag läste manifestet 1993, och började helt fascinerad att översätta det till svenska. Jag gav upp, dels för att jag var en usel översättare, dels för att jag fick annat att göra. Märk väl - jag ville inte översätta det för att jag trodde på handlingen och hyste någon masochistisk önskan att bli utrotad. Jag tog helt enkelt texten för det den var.

Det tycker jag alla ska göra. Läs den gärna om ni har en gnutta realitetssinne, och en viss känsla för hur litterära texter bör läsas. Annars bör ni inte läsa den alls.

------------------------------
TILLÄGG
Fick först höra talas om den bisarra listan på detta blogginlägg.

onsdag 9 november 2011

"Stammens hemligheter"

Ovanstående är titeln på en film som SVT sände igår som också finns på nätet.

Den bygger till stor del på Patrick Tierneys bok "Darkness in El Dorado". Filmen visar (liksom Tierneys bok) hur antropologer systematiskt begått övergrepp på Yanomanifolket i Venezuela. En antropolog praktiserade barnäktenskap, en annan antropolog, en lärjunge till Claude Levi-Strauss, utnyttjade systematiskt stammens unga pojkar sexuellt, och flera antropologer spred till och med (av allt att döma medvetet) dödliga sjukdomar i experimenstsyfte

Filmen börjar kanske lite segt, men ju längre det går desto klarare blir den..

En sak som endast beskrivs perifert i filmen behandlas mer utförligt i Patrick Tierney bok. Den visar systematiskt hur antropologen Napoleon Chagnon uppmuntrade och ofta de facto skapade väpnade konflikter, för att sedan hävda att de utgjorde en del av Yanomanifolkets natur. På så sätt skapade han sina egna "sanningar" som passade som hand i handske till hans sociobiologiska teoribildningar.

Filmen kan verkligen rekommenderas. Se den!

måndag 7 november 2011

Förövarförsvararna vädrar morgonluft - igen

Varje dag tvingas många barn att umgås med förövare trots att de har berättat om att de utsätts för grova övergrepp. Varje dag tvingas många barn träffa fäder som de är livrädda för. Den överväldigande majoriteten av sexualbrott mot barn går inte till åtal. Och, om det dyker upp misstankar om rituella övergrepp avfärdas de innan de ens utreds eftersom polisen har "lärt sig" att de är "moderna folksägner"....

Sådant gör inte Uppdrag Granskning några avslöjande reportage om. Däremot har man nu tydligen lagt ner energi på att argumentera för att en man som i domstol friats från alla anklagelser om övergrepp mot barn VERKLIGEN är oskyldig.

Onödigt, kan man tycka. Att driva linjen att någon som är friad är oskyldig verkar ju inte vara någon direkt imponerande undersökande journalistik. Men det är vad de ägnar sig åt på UG, uppenbarligen. Och så verkar de upprörda över att denne man under en period fråntogs kontakten med sitt barn innan han slutligen friades. UG:s upprördhet är för mig mer än obegriplig. Den är direkt skum.

Man kan förstås fråga sig varför UG ägnar sig åt sådant trams.

I vilket fall som helst vädrar alla förövarförsvarare morgonluft - igen. I bloggar, på tidningssidor och på andra forum dammas alla gamla mantran av igen.

Och till och med en medioker charlatan som Bo Edvardsson får framträda i tidningarna som någon sorts "expert". När kommer media att börja intervjua Max Scharnberg?

Läs gärna NoBoyToys inlägg om programmet. Själv orkar jag inte skriva något mer om eländet.

söndag 6 november 2011

Korset på Svartberget

Jag har varit i Hassela och besökt några vänner. Det är alltid roligt att besöka Hassela. Av många anledningar.

Mer allmänt tycker jag dessutom om att komma bort från stan ibland. Naturen är full av mystik och magi. Och poesi. Det är vilsamt, och spännande, att komma närmare den.

Men en sak kände jag mig tveksam inför under mitt senaste Hasselabesök. Det var när vi besökte Svartberget för att titta på korset.

Det är nämligen så att en lokal präst länge har arbetat för att resa ett stort kors någonstans i Hassela för att placera orten på kristenhetens karta. Först var det tal om Älvåsen. Men det blev inte av, inte på den platsen.

Men till sist lyckades han med en annan plats, och nu står ett 30 meter högt kors på Svartberget. Jag gillar det inte alls.

Missförstå mig inte, jag har absolut inget emot Jesus.

Men just därför tycker jag inte om korset som symbol. För mig är och förblir det ett döds- och tortyrredskap och jag kan inte se något uppbyggligt med att använda det som en religiös symbol.

För det andra förfular det berget. Berget är vackert, men det är inte korset.

Medan de två som var i mitt sällskap pratade om, kan man anta, hur fint korset var, smög jag mig undan och lade lite snus på en stubbe. Det är så man offrar till skogsrån enligt svensk folktro. Jag vill gärna offra snus till ett skogsrå :-) , dessutom var det en tyst protest mot närvaron av det bisarra jättekorset.

Till sist kan ni gärna lyssna på spelmanslåten "Svartbergstrollen" skriven av en lokal spelman. Och, ja, den handlar om samma berg som korset idag står på...

lördag 5 november 2011

Tibast och vänderot

Det finns många sätt att bli av med skogsrån. Tidigare berättade jag om ett av de mer brutala sätten. Men det finns andra, betydligt mer fredliga och snälla sätt.

Det finns en sägen som brukar kallas tibastsägnen. I den är huvudpersonen en kvinna, vars man har förförts av skogsrået. .

Han går till skogen vareviga dag och umgås med rået. Frun vet vare sig ut eller in.

Till sist kommer hon på vad hon ska göra. Hon går djupt in i skogen, tills hon själv möter skogsrået. Hon går fram och ställer en fråga till rået. Jo, det är så här att hon har en tjur, som inte vill stanna hemma. Han går ständigt över till grannens kor, som han hellre umgås med ån att vara hemma. Vet skogsrået möjligen något bot för detta?

- Men vet du inte det, svarar rået . Du behöver bara ge honom tibast och vänderot, så kommer han att förlora allt intresse för grannens kor och stanna hemma. Frun tackar för tipset och går hem.

Men det är naturligtvis inte tjuren som hon har tänkt på. Så hon börjar istället ge sin man tibast och vänderot, utan att han vet om det. Och se, han slutar helt intressera sig för skogsrået och stannar hemma istället.

Skogsrået fattar att hon blivit lurad, och blir fly förbannad. Ofta kan man höra hennes ilskna röst utanför parets stuga: "Tibast och vänderot, tvi vale mig som lärde dig bot"!

Så den som inte vill bli förförd av ett skogsrå vet vad han ska göra. Vänderot är samma sak som valeriana, och finns ofta på hälsokostbutiker. Tibast är lite knepigare. Det är giftigt, och säljs inte någonstans, men det finns förstås i naturen och i mycket, mycket små doser kanske det inte är så farligt....

Men jag tänker då inte ta någondera. Skulle aldrig falla mig in. För om jag mot all förmodan skulle möta ett skogsrå, och detta av någon fullständigt outgrundlig anledning skulle finna mig attraktiv (det senare förefaller mig betydligt mer osannolikt än det förra!) skulle jag ju inte alls vilja ha tagit några medel som gör mig helt ointresserad.

Det vore ju att missa ett tillfälle i sitt liv som väl aldrig kommer tillbaka. Och det skulle jag väl inte vilja för allt smör i Småland....