måndag 31 december 2012

Det otäckaste jag kan tänka mig

Av alla ångestföreställningar är nog denna den värsta jag kan tänka mig.'

Jag upptäcker plötsligt att allt är svart, jag ser inget, jag hör inget, jag känner inget.

På något sätt fattar jag att det inte handlar om att jag ligger i koma, eller inte kan kommunicera med omvärlden.

Jag inser plötsligt att av något märkligt skäl är allt borta, jag är ensam kvar. Ensam i ett totalt tomrum.

Jag inser också att jag ju  inte dör trots att det inte finns något att andas eller äta. Jag verkar inte  ha någon kropp, jag är bara en tanke.

En sådan kan ju inte heller dö av ålderdom - eller av något annat. Så till min fasa inser jag plötsligt att jag är dömd till evigt liv - ensam i ett absolut tomrum.

Jag vill egentligen inte...

... bli gratulerad för att jag fyller 58 år idag.

Möjligen skulle jag kunna tänka mig gratulationer på 15-årsdagen i efterskott.

söndag 30 december 2012

"Makten, männen, mörkläggningen" och utpekandet av Olof Palme

På många håll verkar det finnas en spridd uppfattning att Olof Palme aldrig explicit nämns bland dem som pekas ut som sexköpare i Deanne Rauschers och Janne Mattssons bok Makten, männen, mörkläggningen (Vertigo förlag 2004). Det är lite konstigt.

Han nämns visst. På mer än ett ställe. Så här står det på sidorna 176-77.

"Sammantaget uppger flera kvinnor att de varit tillsammans med Thorbjörn Fälldin, minst tre med justitieminister Lennart Geijer, några med centerpartiets vice ordförande Olof Johansson (vars namn dök upp i flera av förhören med kvinnorna och även på avlyssningsbanden...), folkpartiets vice ordförande och riksdagens talesman Cecilia Nettelbrandt, plus ytterligare ett par med finansminister Gunnar Sträng, någon eller några med riksbankschefen Krister Wickman, borgarrådet Hjalmar Mehr och landshövding Ragnar Lassinanti, och många fler. Även statsminister Olof Palme namngavs av ett par kvinnor..."

Däremot kan man se hur hans namn inte lyfts fram mycket mer än så, och att anklagelserna mot honom (som ju också i praktiken understöddes av vad Doris Hopps syster berättade!) inte EXPLICIT diskuteras.

Det är möjligt att Call Girl gjorde ett taktiskt misstag i att göra utpekandet av just Palme som så centralt.

Ja, just det, jag skrev "taktiskt", inte moraliskt. Principiellt ser jag inga fel alls med att göra det, men det kan ju ha bidragit till att diskussionen hamnade lite fel...

lördag 29 december 2012

Call Girl

Jag var och såg Call Girl idag.

I stort sett bygger den på den grundliga research som bland andra Deanne Rauscher gjort. Det finns några få undantag, där man velat dramatisera lite (framförallt slutscenen!) men som sagt - jag anser att den bör ses som en ganska så trovärdig verklighetsskildring.

De som inte redan sett den borde nog göra det. Det är en viktig film.

fredag 28 december 2012

Nordiska gudinnor

Religionshistorikern Britt-Mari Näsströms bok Nordiska gudinnor: nytolkningar av den förkristna mytologin (Bonniers 2009) är väl värd att läsa. Det skriver jag här, fast jag ofta är ganska så kritisk mot Näsströms teoretiska grundsyn. Det har jag varit alltsedan jag 1989-90 hamnade i en debatt med henne om teorier om förhistoriska matriarkat.

Näsström har stora kunskaper om de tidiga historiska religionerna. Däremot är hon anmärkningsvärt okunnig om arkeologi och etnologi/socialantropologi - vilket också visas i denna bok. När hon rutinmässigt hävdar att matrilinjärt släktskap inte innebär en starkare position för kvinnor (här med det tvärsäkra påståendet att den "som bestämmer över hushållet är dock kvinnans bror") (s. 21) kan hon i samma stycke inte låta bli att visa att hon häpnadsväckande nog är okunnig om vad matrilinjärt släktskap innebär - och inte innnebär.

Den fyrkantiga formuleringen om brodern verkar i sig hämtad från läroböcker från 1940- eller 50-talen - idag är den typen av tvärsäkra påståenden i stort sett allmänt diskrediterade. Men när hon meningen innan faktiskt definierar "matrilinearitet" som "arvsföljd på moderns sida, vilket innebär att mannen flyttar till hennes egendom" visar hon ju att hon anmärkningsvärt nog inte kan skilja mellan matrilinjalitet och matrilokalitet. Matrilinjärt släktskap säger ju i sig inget alls om bosättningsmönstret!

Men efter att hon alltså (som så ofta annars i sina böcker ) bemött det som hon ser som "svärmiska" feministiska påståenden om kvinnomakt försöker hon själv lite senare praktisera feministisk ideologikritik, när hon på sidorna 69-128 hårt angriper 1800-talets nationalromatiker för att ha haft en... patriarkal och romantisk syn på fonnordisk religion. Ingen lär bli speciellt förvånad över att de hade detta - och unkna herrklubbar som Götiska Förbundet är ju en ovanlig lätt måltavla för feministisk kritik...

OK, men efter detta blir hennes bok verkligt intressant. Och även beskrivningen av Götiska förbundets och de andra herrarnas fantasier om välartade och domesticerade gudinnor får här bli en tänkvärd kontrast till de fornnordiska källorna - som ger en helt annan, och betydlig mer intressant bild av kvinnliga gudomliga makter.

Så med börkjan på sidan 131 blir läsningen verkligt spännande. Även den som redan vet en del om fornnordisk religion kan bli lite tagen över Näsströms sammanställning.

De mäktigaste av gudinnorna var knappast alls underordnade några manliga gudar. Speciellt anmärkingsvärt är hur Frigg i myterna i stort sett struntar i vad hennes man kan tänkas vilja. Det är desto mer anmärkningsvärt som ju mannen hette Oden.

Hon är flera gånger otrogen mot honom, utan att hon verkar drabbas av något som ens liknar några efterräkningar. Oden verkat inte bry sig speciellt, eller så kan han inget göra. I berättelsen om kung Geirröd manipulerar Frigg skickligt Oden för att få honom att vända sig mot denne kung, trots att han själv från början tillsatte honom. Frigg inser att kungen är grym och snål, och arrangerar en veritabel fälla för Oden, för att han handgripligt ska fås att inse detta.

Även i myter där Freja är gift med Oden är hon otrogen, utan att detta får några negativa konsekvenser för henne. Men att tala om "otrohet" när det gäller Freja är naturligtvis ett understatement. Hennes sexualitet var, om något, självständig, vilket ju inte är så underligt för en kärleksgudinna. När de kristna började utmana den "gamla seden" blev Freja en av deras främsta måltavlor. Den kristne missionären Hjalte Skeggjason deklamerade på det isländska alltinget:

"Jag tycker inte om hundar som skäller,
En hynda tycker jag Freja vara!"
(Citerat från Nässsröm, sidan 297)

Det blev för mycket för islänningarna. Skeggjason förklarades fredlös och dömdes till landsförvisning.

Annars var Freja den som från början innehade sejdens (shamanistisk spådomskonst) hemligheter. Oden var tvungen att stjäla den för att få del av den. Även Frigg kunde se in i framtiden, och Oden var tvungen att fråga henne om råd.

Om man för tillfället lämnar gudarna och går över till människorna, var det ju kvinnor som spådde/sejdade. Det fanns män som försökte men de fick dåligt rykte och betraktades som omanliga. Även Oden sågs som omanlig för att han sejdade.

När Skade gifte sig med Njord och de inte kom överens om var de skulle bo turades de om och bodde omväxlande hos henne vid bergen och hos honom vid havet. Det höll inte i längden och de skilde sig efter ett tag,

Det talas om hur de stupade kom till Odens Valhall. Men enligt de fornnordiska källorna tog Freja hälften av de stupade, och dessa kom till Sessrumne, Frejas motsvarighet till Valhall.

Annars var det kvinnliga väsen, valkyrior, som avgjorde vilka som skulle dö på slagfältet.

Frågan om var man hamnade efter döden var komplicerad. Så till exempel sägs att de kvinnor som dog som jungfrur kom till gudinnan Gefjom efter döden.

De stora gudinnorna i den fornnordiska litteraturen var alltså väsenskilda från den mesiga bild som de senare nationalromantikerna målade upp. Men det fanns en del mindre gudinnor som levde upp till mer patriarkala ideal. På sidan 245 inleds en beskrivning av dem - gudinnor som Gerd, Nanna, Rind och Idun. (Den senare kom ju för övrigt att ge namn till en vida spridd damtidning i Sverige på 1900-talet).

Men sedan har vi ju nornorna. De är kvinnliga väsen som egentligen står över alla gudar. De väver ödets trådar - och bestämmer alla människors och gudars öden.

Näsströms beskrivning av allt detta är mycket givande. Och samtidigt lite udda. Att presentera just de nordiska gudinnorna med syfte att visa på deras självständighet, makt och för den delen också aggressivitet, är lite ovanligt.

Men det gör alltså att det blir en spännande, rolig och faktiskt också tankeväckande läsning.

Om man bara snabbt läser Eddorna rakt upp och ner får man ofta en annan bild. Men om man ser vad som EGENTLIGEN står, upptäcker man likt Näsström att den manscentrerade bilden man kan få vid en ytlig genomläsning inte alls stämmer.

Trots alla reservationer jag brukar ha mot Näsströms grundsyn kan boken tveklöst och till och med varmt rekommenderas!


Frigg rides a chariot, Arthur RackhamFriggFrigg rides a chariot , Arthur Rackham

Hanna Olsson....

... skriver utmärkt i Feministiskt Perspektiv om mörkläggningen av härvan kring polischefen Göran Lindberg.

Hon drar där även paralleller med hur bordellhärvan 1976 mörklades.

Läs henne gärna här!

tisdag 25 december 2012

En nästan oändlig saknad....

Upptäcker idag att en människa jag hade en hel del kontakt med mellan 1976 och 1985 dog i februari 2008. Hon var psykolog, hon hette Kerstin, och jag träffade henne när hon jobbade som personal på S:t Görans psyke i augusti 1976.

Hon var psykoterapeut, men jag gick aldrig i terapi hos henne. Men jag utvecklade en ganska så stark relation till henne, och vi umgicks en hel del, framförallt 1978  och hösten 1982.

Jag tyckte om henne,  och när jag idag  upptäckte att hon är död fylldes jag av en nästan oändlig saknad. Samtidigt var det inte en tillfällighet att jag slutade umgås med henne.

Hon var som sagt terapeut, och hade många patienter. Men hennes metoder var väldigt märkliga.

Jag minns inte när det var som hon berättade för mig om hur hennes psykoterapimetod såg ut. Men jag blev definitivt chockad.

Hon sa ungefär så här, med ett litet skratt. "Ha ha - det sägs att sanningen ska göra er fria! Men jag proppar mina patienter fulla med lögner som är nödvändiga för att de ska överleva".

Och sedan förklarade hon att hon ofta hade patienter som hade haft en barndom som var så hemsk att den inte gick att härda ut. Så hon byggde upp positiva "historier", konstruktioner, som hon själv inte trodde på ett skvatt.

Det var inte frågan om "falska minnen" - men "berättelser" som hon själv hade hittat på. Berättelser vars syfte var att hennes patienter skulle försona sig med sitt öde. Hon försökte få dem att  tro att deras barndom egentligen hade varit uthärdlig, rentav lycklig. Vilket hon själv som sagt inte alls trodde.

I början gick det bra. Hon hade många patienter, och kunde efter ett tag flytta in i en stor villa nära Kärrtorp. Där bodde hon när jag förlorade kontakten med henne 1985.

I februari 1997 skrev jag ett brev till den nya adress hon hade. Nu bodde hon i en oansenlig lägenhet i ett utpräglat lågstatusområde. Efter några dagar ringde hon mig.

Hon hade tvingats sluta som terapeut, men hon berättade inte varför. På en direkt fråga försvarade hon fortfarande sin märkligt manipulativa terapimetod. Hon menade att människor som haft en extremt olycklig barndom inte borde få veta sanningen om den. Det var bättre att proppa dom fulla med vita lögner, om att det trots alls inte var så illa.

Tydligen hade metoden inte funkat efter ett tag. Hon lät bitter och verkade mena att människor hade förtalat henne och sagt att hon var en dålig terapeut. De hade i så fall förmodligen rätt.

Efter denna korta telefonkontakt hörde jag aldrig av henne mer. Och nu får jag alltså reda på att hon är död.

Som människa var hon ofta väldigt sympatisk. Dessutom på många sätt karismatisk. Och gåtfull. Och - ja, ganska så neurotisk. Som terapeut var hon oetisk, men jag tror faktiskt att hon hade de bästa avsikter.

Under flera år spelade hon en mycket central roll i mitt liv.

Nu när jag ser att hon är död inser jag att jag innerst inne hade hoppats att vi skulle träffas nån gång igen. Jag känner som sagt en nästan oändlig saknad.

Jag tror alltså att hon i grunden  menade  väl. Jag hoppas att hon har fått frid - på ett eller annat sätt....

Mitt ointresse för idrott

Handlingen i Svensson, Svensson - i nöd och lust börjar ju med att ett äktenskap håller på att krascha på grund av mannens fanatiska idrottsintresse.

Själv har jag nästan aldrig varit intresserad av idrott. Jag försökte lite i barndomen men inte ens då var det mer än halvhjärtat.

Det enda indrottsevenemang jag någonsin följt från början till slut var nog fotbolls-VM 1966. Då var jag elva år. Jag minns inte idag vem som vann men jag minns att Nordkorea kom förvånansvärt högt.

Däremot sa jag mig vara AIK:are (och säger nog fortfarande, om någon frågar). Men jag visste inte ett skvatt om AIK. Anledningen till att jag sade mig vara AIK:are var egentligen att förkortningen AIK hade likheter med förkortningen (tillika smeknamnet) på en tjej i min klass som jag beundrade. Så jag kunde skriva "jag gillar AIK" i mina skolböcker utan att någon behövde veta vad det stod för.

Jag tyckte inte heller om att spela själv. När jag ändå spelade fotboll ville jag vara målvakt, för då slapp man springa. Problemet var bara att ingen annan än jag (och möjligen motståndarlaget) ville att jag skulle vara målvakt. Anledningen till det var nog att jag ofta blev rädd för bollen när den kom, så jag försökte springa undan för den.  Vilket kanske inte var helt lyckat.

Fast jag brukade senare gilla att titta på konståkningstävlingar - och backhoppning. Det senare vet jag inte riktigt  varför.

Men när det var VM (eller EM?) i damfotboll för kanske tio år sen eller så lyckades jag uppbåda ett intresse. Jag till och med hejade på Sverige, vilket jag annars aldrig brukar. Då kom Sverige tvåa, Tyskland kom etta.

Som sagt jag brukade aldrig heja på Sverige när jag motvilligt råkade se på en match. På de större tävlingarna, som EM, VM och OS, brukade jag alltid hålla på de länder som jag av politiska skäl gillade.

Så jag kan nog förstå att Lena Svensson i den ovan nämnda filmen inte stod ut med Gustavs idrottsintresse...

måndag 24 december 2012

I nöd och lust

Såg Svensson, Svensson - i nöd och lust från 2011 på SVT idag.

Den fick bara två stjärnor i Aftonbladet men jag skrattade bitvis så att jag vek mig. Möjligen har jag en primitiv smak....

Men framförallt älskar jag alla filmer där Suzanne Reuter är med. Jag brukar nästan aldrig tänka speciellt på vilka skådespelare som är med i olika filmer. Men hon är det stora undantaget. Det enda undantaget, egentligen.

I Karl Bertil Jonsson talas (ironiskt) om den julefrid (eller var det andakt?) som endast en gammal långfilm kan skänka. Jag vet förstås inte direkt om ordet "frid" -  för att nu inte tala om "andakt" - är den bästa beskrivningen av känslan inför Svensson, Svensson. "Gammal" är den ju inte. Men att ha så pass roligt och dessutom så oväntat (visste inte att filmen skulle komma i kväll!) få se den enda skådespelare som jag någonsin velat kalla "idol" så här på julaftons kväll kan ju också vara något att glädja sig åt!

Dessutom slutade den ju lyckligt...  :-)

Om julfirande, islam och hotet från nyliberalismen

På den sista tiden har de "nationella" ofta fokuserat på två frågor. Hotet från islam och hotet mot "svenska traditioner".

Nu visar det sig senast att en av de "svenska" traditioner som anses vara "hotade" är några sekunders klipp i den amerikanskproducerade Kalle Anka-film som brukar sändas på jul. Pinsamt värre.

Men låt oss ändå ställa en väldigt konkret fråga i sammanhanget. Hotar "islam" det "svenska julfirandet"? Jag är medveten om att just den specifika frågan (ännu?) inte är i fokus för de "nationellas" utgjutelser men den ligger i linjen med de teman de för fram.

Det beror förstås på vad som menas med "svenskt julfirande". Om man talar om det specifikt svenska så måste man egentligen bortse från den utländska import som kom hit från Mellanöstern några hundra år efter vår tideräknings början. Alltså den här föreställningen om att en semitisk snickare som inte kunde tala svenska var "Guds son".

Det enda julfirandet som kan anses genuint svenskt är ju hedniskt midvinterfirande, kombinerat med blotande till Tor, Oden och andra entiteter. Och det är klart. De som vill ägna sig åt detta skulle förmodligen få det LITE kärvare om islam fick en MYCKET starkare ställning. I alla fall om det gick så långt att sharialagar infördes. Men dit kommer det aldrig att gå, utanför de feberyriga drömfantasierna hos Ingrid Carlqvist et consortes.

Men om man talar om kristet julfirande, (som förstås inte är "svenskt", i någon rimlig mening av ordet) är det förstås inte hotat av "islam". Koranen tillåter uttryckligen kristendom och judendom som legitima religioner.

Men dessutom finns det ju även muslimer som firar jul. Inte då endast av kulturella skäl, för att smälta in i det övriga samhället. Det finns muslimer som firar händelserna i Betlehem på ett "muslimskt" sätt. För Jesus var ju. trots allt, en profet enligt Koranen.

Inte nog med det. Koranen accepterar jungfrufödseln. Så även muslimer kan ju fira en mirakulös födelse, och att naturlagarna här sades ha upphävts av Gud.

Vad islam förstås inte accepterar är det andra stora miraklet i berättelsen om Jesus. Muslimer kan absolut inte fira kristen påsk. Inte på något sätt.

För muslimer anser förstås inte att Jesus uppstod. Det behöver de inte, eftersom de heller inte tror att han dog på korset. Enligt Koranen gjorde han inte det, även om den lite kryptiskt tillägger att det såg ut så. Att döden på korset inte ägde rum är en sympatisk idé för de som inte entydigt uppskattar att ha rituella offer i centrum för sin trosuppfattning,

Muslimer kan alltså här som sagt fira att en förmuslimsk profet föddes, till och med på ett övernaturligt sätt. Lite märkligt i alla fall, för det finns inga som helst övernaturliga berättelser om Muhammads födelse (eller död). Här ger även Koranen Jesus någon form av specialställning.

De som möjligen skulle kunna oroa sig för att deras julfirande är hotat av "islam" skulle då kanske vara Samfunder Forn Sed (f.d. Sveriges Asatrosamfund). Men det verkar de inte vara alls, vad jag kan se. Det beror nog på att de är mer förnuftiga än vad extremhögergrupperna är. De inser nog i motsats till dessa att det inte finns skuggan av en risk att vi i Sverige någonsin kommer att få sharialagar.

Det beror nog dessutom också på att denna organisation efter en rad infiltrationsförsök från högerextremister för mer än tio år sedan blev angelägen att hålla gränslinjen mot sådana grupper mycket klar... Paranoida rasister verkar inte vara välkomna i deras organisation.

Sanningen är att om det finns något som hotar "våra" jultraditioner är det kommersialismen, och inte något muslimskt hot. Julfirande a la Disney har nog i hög grad bidragit till att många "gamla" traditioner systematiskt vittrat sönder.'

Kapitalismen som ekonomiskt system, som ideologi, och som det raster som läggs på allt i vårt samhälle, är den stora förstöraren av traditioner och sedvänjor. På gott och ont, vill jag i och för sig tillägga (sedvänjor behöver ju inte vara bra för att de är gamla!).

Om det finns några risker för "traditionerna" förknippat med den muslimska invandringen är det snarare risker för muslimernas egna traditioner. I synnerhet de som kan ses som "extrema". När islam blir en minoritetskultur kommer den som alla andra kulturer att påverkas av omgivningen. Ju mer av välfärdsstat och ju mindre av råkapitalism som kommer att finnas desto snabbare kommer det att gå.

De som är rädda för att fanatiska wahabiter med al Qaida-idéer ska rota sig i Sverige borde stöda kampen mot den borgerliga regeringen (den regering som SD som bekant backar upp...) och för en välfärdspolitik. Med en radikal och effektiv sådan, och en positiv inställning till invandrare i samhället i stort, kommer de sektliknande extremt patriarkala dragen i vissa avarter inom islam att smälta som en snöboll en juilidag.

Men om vi får mer nyliberalism och utslagning kommer kanske de mest extrema formerna av islam att stärkas. Och då kommer, inte julen, men (de tynande) resterna av 1900-talets folkhemsideologi, att hotas av utrotning. Inte av islam - men av den otäcka bryggd av råkapitalism, etniskt hat och religiöst hat som är nyliberalismens oundvikliga slutprodukt!

lördag 22 december 2012

Taoism och odödlighet

För något år sedan köpte jag Taoism: An Essential Guide av Eva Wong (Shambala, London 2011). .Det tog kanske ett halvår innan jag började läsa den.

När jag började blev jag ganska fascinerad. Taoism (eler daoism, som den numera ofta kallas) är en religion jag inte visste så mycket om.

Wong är själv en praktiserande taoist, bosatt i Kina. För några år sedan blev hon dömd till fängelse, för ekonomiska brott. Hon hade arbetat som "coach", och det ryktas om att myndigheterna ansåg att hennes coaching i själva verket var en form av hjärntvätt.

Nåväl, om man söker vidare på nätet ser man att hon senare frigavs, och efter det bosatte sig i Hong Kong. Hon har senare hävdat att hennes period i fängelset var en av de mest harmoniska i hennes liv. och att hon där i en djupare mening fann sig själv.

Hennes bok är ganska sympatisk. Hon har en positiv grundsyn på sin egen religion, förstås, vilket inte på något sätt gör den okritisk.

Taoismen är en religion som mer än någon annan verkar, vad man ska säga, New Age-artad. Den har en oerhört stark tonvikt på hälsa, och välmående. Det finns inga eviga straff, men någon form av karmalära har efter ett tag krupit sig in via buddhismen.

En central del är strävan efter ett långt liv. Men för länge sedan  handlade det om mer än så. Då var målet inte bara ett långt liv, utan ett evigt sådant. Och då talar vi inte om ett liv efter döden, utan om att DETTA liv ska bli evigt.

I det som som brukar kallas "alkemisk taoism", som började utvecklas efter 200 e.kr., fanns det i grunden två varianter av detta. (Beskrivningen nedan är till större delen hämtat från Wongs bok, s. 66-80).  Dels "intern alkemi" som hade en tonvikt på inre harmoni. Men också en "extern" sådan, där det handlade om att tillverka mediciner som skulle ge evigt liv. En av de som utvecklade denna alkemi hette Ko Hung. Han såg den externa alkemin som kungsvägen till odödlighet.

Under ungefär 300 år hade den externa alkemin sin blomstringstid. Man hade en lista på 27 substanser som man kunde använda sig av i dessa mediciner. De innefattade bly, kvicksilver, silver och olika typer av arsenik. Ofta togs dessa av kejsare, som under denna period var mycket intresserade av att just få evigt liv.

Någon kan invända att de substanser jag nämner är giftiga.  Och det är sant - de flesta av de substanser man använde var faktiskt vad vi idag skulle kalla för gifter.

Det var man på något sätt medveten om, och använde ofta dödsdömda fångar som försökskaniner i experimenten.

Det hjälpte inte. Dödligheten var stor bland de som praktiserade extern alkemi. och även flera av kejsarna som aspirerade på evigt liv dog i förtid.

Bland de som tog dessa mediciner blev  leversjukdomar , liksom allvarliga neurologiska sjukdomar, mycket vanliga. Och sammantaget kan man nog säga att den externa alkemin snarare förkortade livslängden än förlängde den...

Efter 300 år gav man upp. Man började allvarligt ifrågasätta om evigt liv ens var möjligt. Man började också, inspirerad av buddhismen, förlägga det eviga livet till reinkarnationscykler istället för en förlängning av detta liv.

Men än idag finns föreställningen  om evigt liv kvar inom taoismen. Det finns myter om taoistiska munkar som har gett sig upp i bergen och där lyckats bli odödliga. De är dock osynliga, så det lönar sig inte att leta efter dem.

Nu medger jag att denna beskrivning av boken och taoismen är väldigt selektiv, och nästan lite elak... Idag är taoismen ett system med både sofistikerade och sympatiska idéer. Det finns säkert mycket visdom i den, det tror jag bestämt.

Jag kanske återkommer till detta om ett tag....

fredag 21 december 2012

Men Nibiru kom inte...

Inom vissa kretsar har det under en viss tid funnits en tendens att oroa sig - inte för reella hot mot vår existens - som den globala uppvärmningen - utan för totalt icke-existerande sådana.

De senaste åren har dessa fantasier framförallt varit kopplade till föreställningen om att något hemskt ska hända när mayakalendern tar slut. I så fall är det bråttom, för det sägs ske idag.

Men vad ska hända idag, då? Det finns en mängd fantasifulla förslag, som alla har det gemensamt att de - som sagt - är fantasier. Det kan handla om att man tror att alla planeter ska stå på en rad idag (inte sant) eller att vi just idag kommer att passera Vintergatans "mittplan" och följaktligen drabbas av den samlade gravitationen  av hela galaxen.

Det sista (också det en ren fantasi) sades mayaindindianerna ha insett, trots att de inte hade någon aning om att vi lever i en galax överhuvudtaget. För mayaindianerna var jorden platt, och himlavalvet en kupol som höjde sig över denna platta skiva. Hur skulle de då kunnat räkna ut när vi skulle befinna sig i vår galax mittplan?

Den vanligaste av dessa "teorier" är att en himlakropp, kallad Nibiru ska passera genom solsystemet 2012 och just denna dag skapa de mest fruktansvärda katastrofer på jorden,

Om det skrev jag redan i juli 2008 ett inlägg på min blogg, som är det mest besökta blogginlägg jag någonsin skrivit. Läs det gärna, jag orkar inte upprepa argumenten i den. Men väldigt kort, - "teorin" om Nibiru gick ut på att en planet (eller en brun dvärgstjärna) passerar solystemet var 3.600:de år och att den kommer att passera just i år.

"Teorin" byggde på - ingenting. Eller rättare sagt på ett sammelsurium av missuppfattningar av sumeriska gudasagor och astronomiska fakta. Den byggde också på en närmast generande okunnighet om astronomi - bland annat förutsatte den att att ett objekt kan ses från Antarktis men inte från någon annan del av jordklotet. (Bekvämt, för ytterst få av de som brukar kolla på You Tube lär ju bo på Antarktis!).

Det fanns miljoner träffar på Nibiru på nätet och tusentals otäcka You Tube-filmer.

Efter att jag lagt ut min artikel började jag få telefonsamtal. Det var oroliga människor som ville att jag skulle försäkra för dem att Nibiru inte fanns. En person ringde mig regelbundet, kanske en gång varannan månad, och ställde samma fråga - "är du VERKLIGEN säker på att Nibiru inte finns". Jag sa, jag är så säker på att Nibiru INTE finns som att stolen jag sitter på finns....

Nibiru-teorin var också en konspirationsteori - den förutsatte att NASA visste om Nibirus existens men höll det hemligt. Men som konspirationsteori hamnade den på sätt och vis i en särställning. Till och med de fnoskigaste konspirationsteorier brukar ha några argument som vid första påseende åtminstone några minuter kan te sig bestickande. Till och med "teorin" om att månlandningen var en bluff innehöll några "argument" av den typen. Nibiru-"teorin" hade inga alls.

Vid närmare eftertanke är det nog inte ens värt att kalla det för en konspirationsteori - jag skulle nog hellre vilja använda det ord som NASA en gång använde om den på sin hemsida - "an internet hoax".

Men denna uppenbara bluff lyckades skrämma slag på tusentals människor.

Men nu står vi där den 21 december och ingen Nibiru står att finna. Den kanske är osynlig? Nej, även om den nu var det, skulle dess gravitationseffekter på jordens bana ha varit klart märkbara - om den fanns. Men det är klart,  det kanske är en himlakropp som inte reflekterar strålning, som saknar gravitation, och som saknar volym. Men det är ju bara ett annat sätt att säga att den - inte finns!

Nibiru finns inte, har aldrig funnits, och kommer aldrig att finnas.

Men den globala uppvärmningen existerar. Tyvärr. Det kanske är tid att fundera på den istället för att få panikångest inför hot som inte existerar.

torsdag 20 december 2012

Åsa Linderborg om hat och hot på nätet

Åsa Linderborg skriver i en artikel på Aftonbladet/Kultur om hur så kallade svenska nationalister överöst henne med hat och rena hotelser efter att Aftonbladet börjat granska rasistiska och högerextrema nätsajter.

Det är skrämmande men ändå inte förvånande.

Hennes artikel är viktig. Läs den!

onsdag 19 december 2012

Då skulle man ha anledning att oroa sig

Man skriver några inlägg på nätet, som är lite aggressiva, tycker man, men berättigade

Man tänker att nu tvålade jag i alla fall till den och den idioten.

Sedan upptäcker man att man ligger i sängen. Funderar på vad det nu var jag la ut på nätet och stelnar till av fasa. Tänker att jag nu kommer att förlora 90 procent av mina vänner, bli blockerad på alla anständiga sajter, och möjligen bli fälld för förtal.

Men så inser man lättad- det var ju bara en dröm. Därtill en ovanligt ologisk och korkad sådan.

Några timmar senare sätter man sig vid datorn och upptäcker att alla de ohemula inläggen man endast drömde att man lade dit faktiskt finns där ... ändå...

--------------------------------------------------------
Tillägg. Nej, det har alltså inte hänt. Det var bara en bisarr tankelek.Det hela byggde på en idé som fanns i huvudet när jag vaknade. Jag minns inte om idén i sin tur byggde på en dröm, men det kan ha funnits en sådan, eftersom temat som sagt fanns i huvudet när jag vaknade.

tisdag 18 december 2012

Massmördarens mamma "survivalist"

Enligt en artikel i Aftonbladet var mamman till skolmördaren i USA "survivalist".

Survivalismen är en del av den högerextrema miljön i USA. Det är en strömning som anser att man måste beväpna sig och på andra sätt förbereda sig för en kommande katastrof.

Om denna strömning kan man läsa i Extremhögern, en bok av Anna-Lena Lodenius och Stieg Larsson, utgiven på bokförlaget Tiden 1990.

Jag läste den 1992, och minns hur just avsnittet om survivalisterna var ovanligt otäckt (till och med ångestskapande).

Jag minns inte speciellt många detaljer, men det verkade vara en ovanligt ruggig del av den högerextrema miljön i USA.

Om det nu stämmer visar det sig som så ofta att hotet i sådana sektmiljöer framförallt finns i den egna miljön, och inte i de yttre faror som de tror sig försvara sig mot. I det här fallet dödades mamman i så fall av ett av de vapen som hon hade samlat på sig för att tillhöra de som skulle överleva den kommande katastrofen.

måndag 17 december 2012

Heter vårt sagoland USA?

Jag misstänker att det är en krympande minoritet som ser USA som ett sagoland. De senaste dösdskjutningarna är bara ett av många tecken på att USA är ett ovanligt sjukt land.

Det har funnits flera perioder i Sverige då USA idealiserades. En var i slutet av 1800-talet, en annan var under 40- och 50-talen.

Sedan kom Vietnamkriget, och man trodde att den naiva sagobilden av USA var borta för alltid. Men konstigt nog kom den tillbaka hos många under 80-talet.

Och idag verkar en hel del i alliansen se sagolandet som en förebild.

USA är ett samhälle med en oerhört svag arbetarrörelse, vilket gjort att kapitalismen har kunnat utvecklats betydligt mer "fritt" än i Europa. Det utvecklades också från tidigt 1900-tal, till att bli världens starkaste imperialistiska stat.

Och, ja, jag tror definitivt att skolskjutningarna inte är någon slump utan ett av de sjuka uttrycken för just detta samhälle. Det är ingen tillfällighet att det öppna våldet är så frekvent i just USA. Det handlar inte endast om vapenlagarna - det är snarare så att vapenlagarna avspeglar det underliggande onda.

I en sång som heter just "Vårt sagoland" av FNL-gruppernas sånggrupp Freedom Singers (inte av Knutna Nävar, som det står i texten) från 1968, kontrasteras den naiva synen med USA med den hårda verkligheten.  Lyssna gärna på texten, i synnerhet sista versen.

När jag lyssnar på sången har jag läst en artikel om just de senaste årens skolskjutningar i USA. Och lägger i någon sorts svart ironi i min fantasi till en extrarad till sångtexten: "Fast skolelev, nej, skolelev, det bör man inte vara"....

lördag 15 december 2012

Marxism, global uppvärmning och "den stora konspirationen"

Världen styrs av härskande eliter. Så långt är jag (och andra med en marxistisk samhällssyn) överens med de mest extrema konspirationsteoretikerna. Men vad som skiljer från dessa är definitivt mer än vad som förenar.

Om man utgår från ett fenomen som den globala uppvärmningen kan man notera en av de mest väsentliga skillnaderna mellan teorier om "den stora konspirationen" och en marxistiskt influerad värdsbild.

Den globala uppvärmningen är i sig ett problem för de konspirationsteoretiker som postulerar en enhetlig ondskefull makt som styr världen. Därför tenderar många av dessa att bli "klimatskeptiker". Det är inte svårt att förstå varför.

För om man tror att Illuminati, eller "frimurarna", eller "reptilerna", eller (i de mest elakartade fallen) "den sionistiska världsregeringen" styr bakom kulisserna för att genomföra en diabolisk plan blir den globala uppvärmningen ett mysterium. Såvida inte konspiratörerna är utomjordingar med målet att utplåna allt mänskligt liv på jorden (men i så fall torde det ju finnas mer snabba och mindre omständiga metoder än en global uppvärmining).

För om det fanns en ondskefull generalplan någonstans, där ljusskygga konspirerande grupper planerade upprätta en ny ordning, skulle den inte innefatta scenarior som hotar livet på jorden. Det tyder i så fall på en usel planering. Milt sagt.

På den marxistiska webbsidan "In defence of marxism" fördes för några år sedan fram termen "New world disorder" som en medveten kontrast till begreppet "New world order". "New word order" är en term som använts av ledande USA- politiker för att beskriva den harmoniska framtiden under en USA-dominerad värdsordning. Men det är också en term som använts av allehanda konspirationsteoretiker för att beskriva en mörk framtid där ljusskygga mörkermän kommer att leda en satanisk världsordning.

Genom att använda termen "New word disorder" valde marxist.com att peka på att den imperialistiska borgarklass som styr världen är oförmögen att skapa någon verklig "ordning",  ens någon "satanisk" sådan.

För kapitalismen är ett anarkiskt system. Det kan inte "styras" från en enda konspiratorisk central. Inte i grunden.

Naturligtvis vill inte de härskande (möjligen med ett eller annat psykopatiskt undantag) ha en värld som snabbt rör sig mot ett tillstånd där alla människor riskerar att dö.

Men det är just det som är grunden för just detta system. Nämligen att kapitalismen så länge den är kapitalism inte kan planeras. Inte av "frimurare", inte av "Illuminati", inte av någon. Konkurrensen och systemets logik driver den i riktningar som är oberoende av varje enskild kapitalists vilja. Och i grunden av alla kapitalisters vilja.

Så om mänskligheten om några hundra år eller så går under pga en global uppvärmning beror det inte på att "Illuminati" vill det. Utan på att vi har ett tillstånd där några lever gott på ett system som i stort sett inte GÅR att planera. Inte ens när det är nödvändigt för den härskande klassens egen överlevnad.

torsdag 13 december 2012

Holda och Perchta i juletider

Nu närmar vi oss julen, och midvinter,

Som nästan alla vet är dessa högtider äldre än kristendomen. Vad inte lika många vet är att det i de germanska områdena i Europa långt efter kristnandet förekom en dyrkan av två kvinnliga väsen, Holda (eller Holle) och Percht (eller Perchta) som ansågs visa sig just vid denna årstid.

De angreps hårt av kyrkan och de ansågs ha en speciell relation med kvinnor och barn.

De var kopplade till textilarbete, vävning och ibland barnafödande; de ansågs också flyga över himlen i nattliga processioner i juletid.

Kvinnor, i synnerhet, hade ofta upplevelser av att de följde med dessa väsen (i synnerhet Holda) på nattliga färder. Kyrkan varnade för dessa idéer, och ansåg att det var djävulens påfund för att lura lättrogna kvinnor.

Det är en av de föreställningar som senare, under häxprocesserna, förvandlades till något helt annat - idéer om resor till Blåkulla och andra "demoniska" platser.

Men från början handlade alltså inte föreställningarna om ondska och djävulen, utan om kvinnliga väsen som bland annat hjälpte till i textilarbetet och med barnens uppfostran.

Läs gärna denna intressanta artikel av Lotte Motz om detta.

Lotte Motz var en intressant forskare som visade på sambandet mellan den "hedniska" förkristna religionen och senare folktro. Jag håller inte alltid med henne (hon tog avstånd från Gimbutasskolan, med åtminstone delvis mycket tveksamma argument), men hennes försök att ge folkloristiken en plats där den hör hemma, som en del av religionshistorien, och inte endast som en udda restkategori utan några rötter bakåt, var mycket värdefulla.

Så när midvinter och jul närmar sig kommer kanske Holda och Perchta att visa sig - för de som är mottagliga för sådana upplevelser. Om man nu vill tro på det!



Holda, avbildning från 1882, av Friedrich Wilhelm Heine.

tisdag 11 december 2012

Glädjande besked

Var och tog arbets-EKG igår. Det var helt normalt, liksom blodtrycket. Läkaren sa att inget tydde på hjärtfel, men att jag hade aningen sämre kondition än vad man hade i min ålder. Han tillade "men bara aningen".

Med tanke på att jag i 35 år i hög grad levt på skräpmat a la McDonalds och att jag aldrig någonsin  besökt  något som ens avlägset liknar ett gym  borde väl resultatet kunna ses som bättre än vad man kunde tro...

söndag 9 december 2012

Palmefamiljen anmäler

Så nu har filmen Call Girl anmälts i alla fall. Och nu ska vi lära oss att när ledande politikers ord står mot utnyttjade tonårstjejer, så är det de förstnämnda vi ska tro på.

Och nu står nästan alla där och är överens. En polisprofessor som Leif GW Persson, en journalistisk ikon som Jan Guillou, en vänsterhistoriker som Kjell Östberg, en kulturchef på moderata SvD som Martin Jönsson, ledarskribenter på de stora tidningarna - alla flankerade av hundratals och åter hundratals kommentarer på nätet.

Ja, även Max Scharnberg drar sitt strå till stacken, i en kommentar på Nyhetsverket...

Jag blir så trött. Det var ett taktiskt misstag av filmen att fokusera så på Olof Palme, men när det nu är gjort, tycker jag inte den bör bli fälld för detta.

"Hedern" hos de tjejer som när det begav sig utnyttjades, sveks, och trasades sönder är för mig hundra gånger viktigare att försvara än den hos "fina" familjer och män från eliten.

De som nu i praktiken blir förtalade är tjejerna  som berättade. För nu kommer alla att bli tvungna att utgå från att de var lögnare, inte endast när de talade om Palme utan också när de talade om de andra högt uppsatta.

För så måste det ju vara - om "hedern" hos maktens män ska räddas.

PS.
Och läs gärna Bordellhärvan av Deanne Rauscher och Gösta Elmquist (Pocketförlaget 2012), om ni vill veta vad det hela EGENTLIGEN handlar om.

onsdag 5 december 2012

Tillägnad NoBoyToy....

... i pur glädje över att det ser ut som om hon inte helt kommer att sluta att blogga.

Därför spelar jag Wasted med Runaways ... som jag på något sätt har en känsla av att NBT gillar....

tisdag 4 december 2012

Dessa underliga gudasagor

Jag har tidigare berättat om den fasa jag som barn fick när jag konfronterades med Bibeln. Men det var inte det enda skrämmande jag stötte på när jag läste om religion.

Vi fick ju inte lära oss något om islam eller buddhism i småskolan, men det fann en religiös tankevärld alla med tillgång till skolbibliotek kunde få en, låt vara karikatyrartad, inblick i. Det var den forngrekiska.

Det fanns en uppsjö av böcker som behandlade grekiska mytiska teman. Främst förstås populära versioner av Iliaden och Odyséen men även en hel del annat.

Om jag hade blivit illa berörd av stora delar av Bibeln blev jag lika illa berörd av dessa berättelser. I trojanska kriget stod gudarna på varsin sida, och uppviglade människor till blodbad. Mer allmänt fick man en bild av gudar som bedrog, bekrigade, och var allmänt elaka mot varandra. För att inte tala om vad de var mot de stackars människor som råkade bli inblandade i deras ränkspel.

En gång när vi båda gick i lågstadiet förklarade jag - "politiskt korrekt" men mot bättre vetande - för min bror att alla religioner var lika i grunden, och att andra folks gudar var goda liksom vår. Så han började läsa berättelserna om Troja och Odysseus och kom efter ett tag gråtande och anklagade mig för att ha ljugit för honom. Gudarna var ju inte alls goda, de var elaka.

Om jag hade varit lika elak som de gudar som han läst om skulle jag ha kunnat berättat för honom att "vår" Gud också dödade och bedrog människor - om man fick tro Bibeln. Men så elak var jag inte.

Ja, många "hedniska" myter är monstruösa, och man undrar sig hur de uppfattades av männniskorna på den tiden. Några av de värsta är nog de grekiska, och då syftar jag inte endast på Homeros litterära bearbetning utan på myterna i sig. Gudar kunde inte bara bedra och kriga mot varandra - de kunde till och med döda och kastrera varandra.

Men det moraliska problemet var ju inte det enda. Det fanns också ett kognitivt problem som var lite hisnande.  Hur kunde någon verkligen tro att de gudar som styrde världen i sig levde i en parallellvärld som liknade vår så mycket som den bara kunde. Att de - när det inte roade sig med de underordnade människorna, i sin egen värld samtidigt gifte sig, skilde sig, förde krig, slöt fred.... Samtidigt som de framställdes som någon sorts extrema narcissister, vars fåfänga och småsinthet torde ge de flesta som läser om det idag en stark olust. I alla fall kan man hoppas att det gör det.

Här var i alla fall judendom, kristendom och islam på ett plan överlägsna. De hade för det mesta inga gudamyter (det enda undantaget är några få avsnitt  i Gamla Testamentet) , och de ansträngde sig att få ihop det hela i någon sorts logisk hehet. Men i GT:s gudsbild hittar man ofta drag av de gamla "hedniska" gudarna. När Gud kände den behagliga lukten från Noas brännoffer beslöt han sig för att aldrig mer utrota människorna igen. Det är klart - då skulle han ju inte få några fler brännoffer. (Men han skulle ju ha kunnat offra åt sig själv - att bränna en gödkalv måste väl ligga inom ramarna för en allsmäktig guds kapacitet.)

Nåväl, att bedöma förkristna religioner utifrån deras myter är lite orättvist. Det fanns många andra mer rimliga och sympatiska drag i dem. Vi får också hålla i minnet att de nedtecknade skrifterna från nästan alla förkristna religioner kommer från en tid då samhällena redan var patriarkat och klassamhällen,  och det avspegas i hög grad i berättelsrna.

Men nu fanns det en annan patriarkal polyteistisk religion som helt saknade sådana myter. Det var den romerska.

Det ställer romarna i en sorts särställning. Det gjorde dem nästan unika. Det fanns inga berättelser om de romerska gudarnas kärleksliv, strider eller fåfånga. De var (tycker jag i alla fall...) på det sättet mer upphöjda, mindre pinsamma än sina samtida motsvarigheter.

Eller det är vad man trodde för hundra år sedan. Idag verkar de flesta forskare utgå från att romarna från början hade gudamyter men att de försvann. Eller ombildades till berätteslser om människor - som den om Romulus och Remus.

Så vitt jag fattar är inte detta bevisat - men det verkar vara allmänt accepterat bland religionshistoriker idag. Men vad som här är fallet är nu inte SÅ viktigt. tycker jag.,

För vare sig romarna aldrig haft gudamyter eller vid någon tidpunkt avskaffat dem, tycker jag det tyder på någon form av rationalitet som är lite imponerande. Vid en mycket tidig tidpunkt avskaffade de tramset - det talar till deras fördel..... Det var kanske inte en tillfällighet att det var just den kulturen som lyckade skapa ett imperium som kontrollerade stora delar av Europa i nära 500 år...

På så sätt bidrog romarna väl till en form av sekularisering, på sitt sätt.

Men detta är nog ändå en av de saker som fått religionshistoriker att föredra den grekiska religionen framför den romerska. Att den romerska saknade myter gör ju den så tråkig... Det finns oerhört mycket fler böcker om grekisk än om romersk religion. Den forngrekiska religionen och kulturen fick någon sorts "love story" med intellektuella i väst på 1800-talet, medan den romerska sågs som en tråkig och trist efterapning.

Det kanske den var. Men frånvaron av svartjsuka och intrigerande gudar i deras religion tycker jag ändå är ett plus.

måndag 3 december 2012

Whiteout

Här sitter man och är deprimerad över att vi kanske får en ny kall vinter a la 2009. Och så börjar man titta på en amerikansk film på TV4 från just 2009, Whiteout.

Den gör inte direkt att man känner sig varmare. Hiskliga äventyr på Antarktis, i en amerikansk forskningsstation - och framförallt i islandskapet runtomkring. "The good guys" har här som i andra actionfilmer, diverse fiender att tampas med, men här tillkommer en än mer skrämmande sådan - kylan.

Det känns riktigt kallt i rummet när jag huttrande tittar på hur hjältarna håller på att frysa ihjäl. De flesta klarar sig, men nära är det... Jag sätter på elementet. För säkerhets skull.

Arktisk kyla har inspirerat många thrillers, främst av dem alla är nog Howard Philip Lovecrafts roman "At the mountains of madness" från 1931.. Riktigt av den klassen kan man ju inte direkt säga att filmen är, men iskallt otäck var den.

Men det allra otäckaste är nog ytterst inte kylan i Antarktis utan den än mer fasansfulla möjligheten att den inte längre finns kvar om några hundra år. För hur otäckt arktiskt klimat än må vara, är det ju definitivt att föredra framför klimatet på Venus.



Mount Erebus, en aktiv vulkan i Antarktis. 

fredag 30 november 2012

Tjuven som ropar "ta fast tjuven"

Tittar ibland lite på "Dispatch International", tidningen jag av principskäl inte länkar till. Tidningen som Ingrid Carlqvist grundade tillsammans med Lars Hedegaard, sedan hon upptäckte att det var minst lika viktigt att bekämpa "muslimer" som det var att bekämpa feminister och barnrättsaktivister. Tidningen som förresten till och från även har Patrik Nyberg som medarbetare.

Denna tidning och organisationen "Tryckfrihetssällskapet" driver en tes. Nämligen att "yttrandefriheten" och andra rättigheter (inklusive kvinnors och barns!) hotas av "islam" och "politisk korrekthet". Det får mig att tänka på det i och för sig ganska så fåniga uttryck som maoisterna använde till leda mot sina opponenter under sjuttiotalet - "tjuven som ropar 'ta fast tjuven'".

För med det möjliga undantaget av wahabiterna (den strömning som representeras av bland annat det saudiska kungahuset, talibanerna, och Al Qaida) så tror jag nog ändå inte att någon strömning inom islam skulle kunna hota dessa rättigheter ens en tiondel så mycket som Carlqvist et consortes skulle kunna göra om DE fick en central maktställning.

Jag är sannerligen ingen vän av (Muslimska brödraskapets) Muhammad Mursi men om man var tvungen att rösta i ett presidentval där han och Ingrid Carlqvist var de enda kandidaterna skulle jag nog bryta mot alla mina politiska principer och rösta på Mursi.....

måndag 26 november 2012

Oantastligt - och skamligt

Detta var titeln på en intressant och läsvärd kommentar som Jan Myrdal skrev i början av 2008 då JK Göran Lambertz lade ner utredningen om bordellhärvan. (Att sedan Aftonbladets webbredaktion inte kunde stava är en helt annan sak - i pappersupplagan var rubriken rättstavad...).

Läs den gärna!

lördag 24 november 2012

Vilka pekades ut som sexköpare i bordellhärvan?

/Originalartiklarna från Socialisten juli 2005./

Lennart Geijer, Socialdemokratisk justitieminister och sexköpare

/Överst finns presentationen av de namn som pekas ut i Deanne Rauschers och Janne Mattssons bok Mannen, makten, mörkläggningen. Efter detta kommer den ledare som försvarade och motiverade publiceringen. /
-------------------------------------------------------------------------
1. Vilka var kunderna?
I rikspolischef Carl Perssons PM, som byggde på uppgifter från kriminalpolisen och Säpo, nämns sex personer med viktiga positioner i samhället (s 177, 238) Dessa var.

Lennart Geijer, justitieminister (s) fram till valet hösten 1976.
Att han verkligen var sexköpare vittnar många om. Han utpekades redan 1970 av en prostituerad kvinna, Lillemor Östlin, som hade ett långvarigt förhållande med honom och som nu kommit med en bok (Hinsehäxan) om sitt liv. Flera kvinnor som arbetade för Doris H. angav honom, inklusive en av småflickorna (Emelie, då15 år s.222) och en kvinna som senare blev riksdagsledamot (s.48). Också minst en kund nämner honom.
Thorbjörn Fälldin, Centerpartiets och den borgerliga oppositionens ledare fram till regeringsskiftet 1976. Därefter statsminister.
Flera prostituerade uppger att Fälldin var kund (s.383), bland andra den minderåriga Liv. Personalen på det behandlingshem där Liv bodde 1976 har berättat att Fälldins framträdande på TV väckte väldigt starka aggressioner hos henne, att hon bland annat skrek ”Den grisen!”
Även Emelie s.222.
Olof Frånstedt, dåvarande byråchef på Säpo, säger i boken: ”Thorbjörn Fälldin var bara en av de kända män som registerades av Säpo utanför bordellmammans bostad.” (s. 13, 61)
Vice talman Cecilia Nettelbrandt (Folkpartiet), hade ett förhållande med Doris Hopp. Finns med på avlyssniningsband (s 238). Lämnade alla uppdrag efter att Doris H fått sin dom.
Riksbankschef Krister Wickman
Landshövding Ragnar Lassinanti och borgarråd Hjalmar Mehr (s)
En icke namngiven person i Rikspolisstyrelsens ledningsfunktion.

Dessutom sägs i PM:2 att en av de prostituerade hävdat att hon ”väl känner de flickor som betjänat cå Stig Östberg”, det vill säga förundersökningsledaren i målet mot Hopp .
Carl Persson hade bara tagit med ett axplock av de namn som polisen och Säpo fått fram på olika sätt (telefonavlyssning, anteckningar i Hopps adressböcker, namn som de förhörda kvinnorna nämnt – trots att poliserna fått klara direktiv att inte fråga.) Utredarna skrev en förteckning på cirka 40 namn, som Östberg inte ville ha med att göra och som fortfarande är sekretessbelagd. Dessutom gjordes en mer omfattande lista i samarbete mellan Morgan Svensson och Säpos Karl Hugo Jansson. (Vad hände med den?)

Politiker som nämns av flera prostituerade är enligt boken:
Olof Johansson, (nämns på banden, och är enligt en kvinna ”en drömkund”) då vice ordförande för Centerpartiet. s177 VAR BL.A. TILLSAMMANS MED EMELIE
Gunnar Sträng, finansminister (s) till hösten 1976. Kallades ”killen som håller i pengarna” av de prostituerade.177, 183
Olof Palme, statsminister (s) fram till regimgiftet 1976. I boken ges ingen tydlig källa, men idag säger Deanne att bland andra ”Liv” namngivit honom ÄVEN EN MEDLEM AV DORIS HOPPS FAMILJ BEKRÄFTAR ATT HON TRÄFFAT HONOM I SAMMANHANG MED SYSTERN. FLERA KVINNOR HAR I INTERVJUER MED ANDRA JOURNALISTER BEKRÄFTAT HANS NAMN (se intervju).

Kunder från överklassen och samhällets övriga elit talas det mer tyst om. I boken nämns:
Erling Persson, huvudägare till ett av Sveriges största företag H&M (Han nämns flera gånger i de avlyssnade telefonsamtalen. Doris H var arg för att han inte betalade i tid. s. 66…)
Kriminalvårdsstyrelsens generaldirektör Torsten Eriksson
Acke Asping ton, ägare till välrenommerat antikvariat i Gamla Stan, (s 199, 200, 208, 216 mm)
Bobo Dahlström, förmögen gallerist som enligt Doris H ”gått igenom hela registert, närmare 40 stycken” (s 69).

Annars heter det:
”den sörmländske slottsherrern, greven” (s.65).”Ett hovrättsråd”, ”en domare”, två höga domstolsjurister”, ”en kammaråklagare”, ”hovrättsrådet”( s. 47) ”en äldre herre som tillhörde den absoluta makteliten” (Emelie s 222)
”en av kungafamiljens främsta medlemmar” (inte kungen själv, dock), ”halva släkten i en känd bokförläggarfamilj” (enligt Doris gamle vän Olle s. 85). ”Noppe” (enligt bland andra polisen Erik Gunnarsson s. 69). ”Farbror Kalle”, känd adelsman med Sveriges största samling pornografi.
”en Wallenberg”;”ingen av de riktiga höjdarna men i allafall en Wallenberg”, s 157

Kriminella
Mr X, Leif Stenberg-Skiffer
Fleming Broman, krögare på Sandhamn, senare dömd för grovt narkotikabrott, s 152
------------------------------------

2. Ledaren i Socialisten juli 2005
Publiceringen av boken Männen, makten och mörkläggningen har uppmärksammats en hel del i media.

Men när man surfar på nätet för att läsa recensionerna av, och artiklarna om, boken märker man ganska snart att det är en sak som alla skribenter, vare sig de är positiva eller negativa till boken, har gemensamt. De tassar som katter runt den heta gröten när det gäller en central fråga: Vilka var bordellkunderna? Torskarna identifieras inte utan beskrivs som ”det högre skrået”, ”högt uppsatta män” eller ”politiker och andra kända personer”. Detta trots att många namnges i boken.


Kan det vara av juridiska skäl som alla skribenter är så återhållsamma? Är de rädda för att bli stämda för förtal? Kanske är det så i en del fall, de som inte har någon större publicistisk vana (som till exempel ROKS). De har helt enkelt låtit sig skrämmas av en papperstiger. För inte ens Olof Johansson, före detta ledare för Centerpartiet, som är en av de få som offentligt gjort ett försök att tillbakavisa uppgifterna i boken, har vågat driva saken till åtal. Han ursäktar detta genom att i Aftonbladet (29/9-2004) hävda att ”Boken är en sån sällsynt sörja. Jag vill inte åt deras skitiga pengar.” Björn Tarras-Wahlberg har hotat med skadestånd på en halv miljon kronor, men inget har hänt. Boken kom ut i september 2004 och fortfarande har ingen stämt Deanne Rauscher. Orsaken till att de flesta avstår från att publicera namnen är därför knappast rädslan för att bli stämda.

Udden i Thomas Kangers recension i DN (28/9-2004) riktas just mot publiceringen av namnen. Han fördömer det som en ”farsot” och ”skvaller”. Visst kan vi hålla med om att man ska vara återhållsam med att publicera detaljer om människors privatliv. Alla som har läst Socialisten under ett antal år vet också att vi är bland de sista att göra detta. Till skillnad från nästan alla andra som håller på med politik använder vi oss inte av personliga attacker mot våra politiska motståndare. Vi lyfter alltid fram sakfrågan, inte personen, och argumenterar med fakta och analys. Men vi anser det vara helt berättigat att publicera namnen på bordellkunderna, eftersom de visar på de starka band som finns mellan olika delar av eliten.Och så länge det hela döljs i anonymitet kan banden ifrågasättas och bagatelliseras.

En av marxismens grundteser är att ”staten och kapitalet sitter i samma båt”. Med detta menar vi förstås inte att undersköterskor som lever på en minimilön har något gemensamt med Wallenberg. Det är samhällets toppar – högre tjänstemän, ledande politiker, kapitalister, mediaägare, justitieråd, generaler – som har ett gemensamt intresse och i viss utsträckning agerar gemensamt (framförallt till försvar av det kapitalistiska systemet). Marxister attackeras för att vara konspirationsteoretiker när de hävdar detta. För det finns väl inga band mellan människor som är så olika?

Egentligen är denna invändning irrelevant, för det behöver inte finnas konkreta band mellan människor för att de ska agera gemensamt. Men normalt sett underlättar det. Och sådana band finns. Hur de ser ut och var de knyts samman är dock oklart och det är förstås i elitens intresse att bevara det så. Då och då skymtar de dock fram. Boken Männen, makten och mörkläggningen sätter ljuset på en del av dessa. Det framgår till exempel att efter ett sent plenum i riksdagen om budgetfrågor kring lucia 1974 finns det  inga problem för politiker från motsatta parlamentariska skyttegravar att låta prostituerade ”förgylla” den gemensamma efterfesten.

Bordellhärvan visar också på den moral som rådde bland dem som bestämmer – att det var ok att köpa människor för sitt eget nöjes skull. Att en sån attityd fanns bland borgerliga parlamentariker kanske inte förvånar så många, fler blir nog besvikna över hur insyltade arbetarrörelsens representanter var. Uppenbarligen hade de redan då fjärmat sig långt från de flesta.

En sista orsak till varför vi publicerar namnen är att vi inte vill vara med i den obehagliga dubbelmoral som övrig media medverkar till. När bordellhärvan avslöjades på sjuttiotalet hängdes de prostituerade ut med namn, adresser och arbeten. För dem gällde inte den privata integriteten, de sålde ju redan sin kropp offentligt. Identitetsskyddet gällde bara för torskarna. Visserligen har en del hänt sedan dess. Arbetarrörelsens bas lyckades (mot ledningens vilja) driva igenom att kunderna kriminaliserades, men frågan är – har det blivit någon större förändring i samhällstoppen?
Jonathan Clyne

Mörkläggningen - så gick den till

/Ursprungligen publicerat i Socialisten juli 2005. Inlagt med författarens tillstånd./

Hur gick det till när bordellhärvan, som hade så många inblandade, tystades ned?

Deanne Rauschers och Janne Mattssons bok Makten, männen, mörkläggningen beskriver händelseförloppet. Det är en historia som avslöjar hur maktpositioner i regering, riksdag, media och rättsväsende kan användas för att hindra att obekväma påståenden utreds och att obehagliga frågor överhuvudtaget ställs.


Den 10 maj 1976 greps den så kallade bordellmamman Doris Hopp, misstänkt för grovt koppleri. Det var Stockholmspolisen som slog till efter att man en tid bevakat hennes lägenhet och avlyssnat hennes telefoner. Det som kommit fram tydde på att Hopp hade minst 28 kvinnor i sitt ”stall”. Själv avslöjade hon dock i ett telefonsamtal att det var ”närmare 40 stycken”.

Tipset om Hopps verksamhet hade stockholmspolisen fått från Säpo, som under sina spaningar på öststatsdiplomater upptäckt att polska prostituerade kvinnor arbetade för Hopp. Kvinnorna hade kontakter med polska ambassaden och samtidigt högt uppsatta svenska militärer som kunder. Säpo spanade också på den ryska nyhetsbyrån, som råkade ligga intill Hopps bostad, och noterade att en del kända män besökte henne.

”Ligga lågt”

Från första början stötte de poliser som skulle utreda härvan på motstånd. Det första tecknet var det besök polisintendent Kurt Nyblom fick av justitieminister Lennart Geijers informationssekreterare, Ebbe Carlsson, samma dag som Doris Hopp häktades. Carlsson förklarade ”Du, det där ärendet som ni började med i morse, det är inget stort, det ska ni inte hålla på med.” Kurt Nybloms kommentar till Expressens Per Wendel samma dag löd: ”Här kommer Ebbe Carlsson och säger att vi ska ligga lågt. Och tidningarna har inte ens kommit ut ännu. Då går det fort.”

Kriminalinspektör Ove Sjöstrand var den polis som först sattes att arbeta med fallet. Han tog både hand om beslagtaget material, som adresskalendrar och fickkalendrar, och lyssnade på Hopps bandinspelade telefonsamtal. Det var också han som senare förhörde kvinnorna, inklusive Hopp själv.

När förhören med Hopp och de prostituerade kvinnorna skulle börja kallades dock ytterligare en polis in, kriminalinspektör Morgan Svensson, som skulle stå för själva utredningen och hålla i kontakterna med överordnade inom polisväsendet. Han förhörde kunderna.

Morgan Svensson sågs av omgivningen som en lojal socialdemokrat och det var uppenbart att han plågades av att höra de prostituerade kvinnorna tala om att de hade kända socialdemokratiska politiker som kunder. Han ville inte tro på detta. Enligt Ove Sjöstrand ville han inte heller gärna lyssna på banden från telefonavlyssningen, där samma typ av information kom fram. Ändå fick han naturligtvis reda på vad som sades, och vid något tillfälle var de båda skakade utredarna överens om att om detta kom ut så skulle det bli ett konstigt val till hösten. I så fall skulle förmodligen småpartierna Kristen Demokratisk Samling och VPK (som inte verkade indragna i härvan) vinna, antog de.

Ove Sjöstrand som lyssnade på både band och kvinnor kommenterar: ”Jag satt inne med allting och jag tyckte att det var otäckt för det fanns en massa information som folk inte ville skulle komma fram. Morgan hade ju haft besök av Hans Holmér som då fortfarande var Säpo-chef. Efter de mötena sade Morgan hela tiden att namnen på banden var ovidkommande. Jag skulle inte skriva upp de namn som nämndes.”

Ove S. fick flera anledningar att känna obehag. Under utredningens gång upptäckte han att han var skuggad ett par gånger, bland annat av en bil som hyrts av Säpo. Han fick också ett anonymt telefonsamtal där hot riktades mot hans familj. Efter det blev han uppmanad av sin chef, Kurt Nyblom, att ständigt bära laddat vapen.

Åklagarna mörklägger

Chefsåklagare Erik Östberg var ansvarig för ärendet och spelar samtidigt en märklig roll i härvan. Samma dag som Doris Hopp greps sjukskrev sig Östberg och lämnade över till kammaråklagare Torsten Wolff. Sen hoppade Östberg ut och in i fallet på grund av semestrar, samtidigt som han gav klara direktiv: telefonkontrollen fick inte avslöjas i förhören, kundernas anonymitet skulle skyddas. Kvinnorna skulle förhöras men inte frågas om vilka de betjänat.

Utredarna fick uppgifter om kunder genom det kvinnorna berättade, anteckningarna i de beslagtagna kalendrarna (ofta bara initialer eller kodnamn) och telefonavlyssningen. Men när de skrev in namnen i en rapport till Östberg sa han att det var horribelt att skriva så, och att ”han inte var intresserad av en jävla massa skvaller.”

När Morgan Svensson inför rättegången i tingsrätten sammanställt protokoll från förundersökningen fick han besked från Östberg att utsagorna från det fåtal kunder som förhörts skulle redovisas i form av sammandrag, och att namnen inte skulle anges. Kunderna skulle bara betecknas med nummer. Kvinnornas namn och personnummer däremot skulle finnas med.

Det här förfaringssättet bröt helt mot normen. Morgan Svensson skrev senare i samband med JO:s utredning av ärendet att den här formen av redovisning var ny för honom eftersom det i tidigare förundersökningar rörande koppleri alltid redovisats namnen på aktuella kunder. Trots Östbergs anvisningar kom det under samtalen med kvinnorna ändå fram en hel del namn – inte i själva förhören som gav en friserad bild av verkligheten men vid sidan om, när bandspelarna var avstängda.

I utredningens slutskede fick förhörsledarna flera tips om att Doris Hopps brott var betydligt allvarligare än man först trott - hon skulle nämligen ha utnyttjat minderåriga flickor, under 15 år, i sin verksamhet. Om man kunde få fram bevis för detta skulle man även kunna åtala de kunder som utnyttjat flickorna för otukt med barn. Att utnyttja flickor under 18 år rubricerades ”förförelse av ungdom” och var också olagligt.

Ove Sjöstrand försökte få chefsåklagare Östberg att skjuta upp rättegången mot Hopp så att han skulle hinna undersöka uppgifterna om minderåriga flickor. Men Östberg satte sig på tvären. Han svarade: ”Varför rotar du i det där? Det påverkar inte påföljden.” Östberg menade att man redan kunde fälla Hopp, och eftersom det ännu inte fanns några bevis var han inte intresserad. Han körde på som planerat, och Ove S. uppmanades att gå tidigare på semester.

Anonymiseringen av kunderna och hanteringen av småflickorna ifrågasattes och ledde till två JO-anmälningar. I JO-utredningen som följde hävdade chefsåklagare Östberg att han före sin semester frågat utredarna om något kommit fram som tydde på att minderåriga flickor förekommit i Hopps verksamhet. Han sade sig ha fått veta att så ej var fallet. Men i samma JO-utredning ger utredaren Morgan Svensson rakt motsatt svar. Han säger att vid de spaningar som föregick ingripandet mot Hopp hade det framkommit att flickor i åldern 14-18 år ingick i organisationen. Polisen hade dock inte kunnat identifiera dem. Östberg hade informerats om detta förhållande. Med andra ord: Östberg visste att det gick att få fram allvarligare saker, men han valde att inte gräva vidare.

När det var dags för rättegång mot Doris Hopp, den 26 juni 1976, var Östberg på semester. Åter hade ärendet hamnat i kammaråklagare Wolffs knä. Han verkade inte glad över den uppgift han tilldelats, och hans agerande var också anmärkningsvärt. Enligt vad han själv rapporterat till Morgan Svensson sammanträffade han med Doris Hopp och hennes försvarsadvokat Leif Silbersky i arrestlokalen den 22 juni för att göra vissa ”överenskommelser” om hur målet skulle handläggas. Hopp hade gått med på att betala 250 000 kronor. Att åklagaren på detta sätt förhandlar med försvarsadvokaten och en tilltalad inför en rättegång strider mot all rättspraxis, och det mötet har väckt åtskilliga frågor. Idag ”minns inte” Leif Silbersky längre att mötet ägt rum – och det besöksblad från häktet som bekräftar mötet, och som Deanne Rauscher såg 2003 när hon granskade domen mot Hopp, har nu försvunnit spårlöst.

Huvudförhandlingen gick snabbt eftersom åklagaren inte yrkade på annan bevisning än Hopps egna uppgifter. Inga vittnen var uppe och talade. Påföljden stannade på minimistraffet för grovt koppleri, två års fängelse. Dessutom fick Hopp betala 200 000 kronor, vilket var 50 000 mindre än vad åklagaren yrkat på, och häpnadsväckande lite med tanke på de miljoner hon tjänat på sin koppleriverksamhet.

Doris Hopp var ändå inte nöjd. Hon ville inte acceptera att hennes koppleriverksamhet varit grov, och hon överklagade domen till Svea hovrätt. Om Wolff i det läget svarat med att i sin tur också överklaga skulle Hopps agerande ha varit riskfyllt. För i så fall skulle åklagaren kunnat ta in ta in nya uppgifter och få till stånd ett skärpt straff. Men Wolff förklarade sig nöjd med tingsrättens dom. Det betydde att hovrätten omöjligen kunde höja straffet, utan bara fastställa eller sänka det.

Utredaren Ove Sjöstrand kommenterar i boken. ”Om jag varit åklagare hade jag sagt till min personal att ’ta ut så mycket övertid du vill och leta fram bevisen. Se bara till att jag får ett protokoll innan rättegången!’ Om det hade krävts mer tid så hade Wolff åtminstone kunnat överklaga i stället för att lägga sig platt med ett genmäle som gjorde att hon i slutändan slapp undan.” Åklagarna gjorde vare sig det ena eller det andra.

Småflickorna utmanövreras ur härvan

Ove S. hade själv en tonårsdotter och kunde inte släppa tanken på de omtalade småflickorna. När han kom tillbaka från semestern bestämde han sig för att leta rätt på dem. Han hade redan vissa uppgifter: en av dem skulle heta Liv (inte flickans riktiga namn) vara intagen på ett behandlingshem i Brommatrakten och ha en pappa som var polis.

När väl Ove fick tid att leta tog det inte mer än någon dag att hitta flickan. ”Mot givna order” åkte Ove till behandlingshemmet, och han fick med sig Morgan S. Där fick de sina farhågor bekräftade. Liv hade börjat arbeta för Hopp 1974 när hon var 14 år. Snart fick hon sällskap av sin 15-åriga kusin Emelie. De båda flickorna berättade var för sig om sina upplevelser, och berättelserna sammanföll. Enligt Liv hade de under en tid tillbringat flera dagar i veckan i Doris Hopps lägenhet på Ruddammsvägen, där de tog emot upp till sju kunder om dagen. Där fanns påsar med amfetamin, som stod till Livs förfogande.

”Alla kunde se att jag var minderårig” säger Liv i boken.”Jag hade nästan inga bröst, ingenting. Jag såg ut som ett barn.” Personalen på behandlingshemmet berättade att Liv på många sätt också betedde sig som ett barn. Hon ville till exempel gärna att man skulle läsa en saga för henne när hon gick till sängs.

Småflickorna var attraktiva på könsmarknaden, de drog in stora summor och Doris Hopp ringde ofta till det behandlingshem där de bodde för att anlita dem. Då kallade hon sig Sonja och sa till personalen att det gällde barnvaktsjobb. Personalen blev dock misstänksam på grund av alla pengar som flickorna hade, och så småningom berättade flickorna vad som verkligen pågick. Liv började bli deprimerad, hade skuldkänslor och kände äckel, men när hon ville dra sig ur verksamheten blev hon uppläxad av Hopp. Emelie berättade att Hopp talat om att hon kände torpeder och att man lätt kunde leja någon så att ”man hamnade på sjukhus i tre månader, ett halvår eller ett år”. Flickorna upplevde det som ett hot och de var rädda.

Inför rättegången i hovrätten presenterade Ove och Morgan sina nya bevis för chefsåklagare Östberg. Han hade återvänt från semestern efter att överklagningstiden gått ut, men beslöt nu att lämna in ett anslutningsvad och yrka på strängare straff (något som bara verkar vara ett spel för gallerierna eftersom åklagaren inte överklagat tingsrättens dom, och straffet alltså inte gick att skärpa). Östberg skrev att den nya omständigheten var att ”bland de personer, vars otuktiga levnadssätt Doris hopp främjat och utnyttjat, ingår minst två flickor under 15 år och minst ytterligare två under 17 år.” Åklagare Wolff, som åter fick gå upp i rätten, hävdade att flickorna tillsammans betjänat uppskattningsvis 70 män under loppet av sex månader.

Till huvudförhandlingen i Svea hovrätt den 17 augusti 1976 kallades Liv, Emelie och Livs kontaktkvinna Tina som vittnen. Liv var i Norrbotten tillsammans med sin pappa men åklagaren ansåg att förhandlingarna kunde genomföras utan henne.

Vittnena tyckte att de inte fick något som helst stöd av åklagaren under rättegången. De centrala frågorna om hur flickorna utnyttjats och om förekomsten av narkotika ställdes inte. När Emelie klagade för en journalist från Expressen vidarebefordrade han detta till Wolff i en paus. Men efter pausen meddelade Hopp sig plötsligt nöjd med tingsrättens dom. Eftersom åklagarsidan inte överklagat lades målet ner. Doris Hopp ställdes alltså aldrig till svars för den skada hon tillfogat dessa unga flickor, och de gavs inget tillfälle att berätta.

Något måste åklagarna ändå göra med de uppgifter man fått fram om utnyttjandet av småflickorna. En av de kunder som flickorna nämnt var TV-journalisten Sigvard Hammar. Eftersom han erkände att han haft sex med dem så kunde han inte gärna frias helt. Men domen som föll den 22 november 1977 blev mild: sex månader, villkorligt för medhjälp till koppleri. Han dömdes aldrig för otukt med barn eller förförelse av ungdom eftersom han hävdade att han trott att flickorna var äldre. (I boken säger åklagare Östberg att han kände Sigvard Hammar, och det framgår också av ett avlyssnat telefonsamtal att Doris Hopp visste i förväg att Hammar skulle få en mild dom). Hammar var den ende som dömdes -trots att Wolff själv sagt att omkring 70 män utnyttjat flickorna. I ett Studio S program medgav Wolff att bara tre av dessa 70 män överhuvudtaget hörts. Även när åklagaren kände till namn avstod han från att agera. Wolffs förklaring var att han ansåg det omöjligt att bevisa att de haft anledning att anta att flickan var minderårig.

Carl Perssons PM

Näste person att hamna i kläm i bordellhärvan var rikspolischef Carl Persson. Han hade fått uppgifter från Säpo, som i sin tur talat med kriminalen, om att det bland Doris Hopps kunder fanns ett antal kända politiker. Carl Perssons oro gällde risken för landet säkerhet (spioneri) och risken för utpressning. Efter att ha begärt, och fått, en sammanställning av information från Morgan Svensson skrev Persson tre PM till statminister Palme. Han säger där att Hopp nämnt en rad framstående politiker (se annan artikel). Persson tar inte ställning till sanningshalten, men menar att enligt utredarna är åtminstone vissa påståenden ”ägnade att väcka viss tilltro”, det vill säga trovärdiga. Han tar upp att det bland de prostituerade fanns kvinnor knutna till den polske generalkonsuln och militärattachén och kunder från utländska ambassader.

Vidare nämner Carl Persson risken för att kvinnorna i ilska över att ha blivit utlämnade till pressen ska börja lämna upplysningar. En av kvinnorna hade sagt till utredarna att hon kunde ”störta den sittande regeringen” genom att avslöja sin förnämsta kund, Lennart Geijer. Hon hade också sagt att hon kände flickor som betjänat åklagare Östberg.

Den tredje promemorian hade rubriken ”Synpunkter från rikspolischefen”. Där föreslår Persson att regeringen omedelbart skulle tillsätta en särskild undersökningskommission för att ”utreda vad som framkommit av betydelse ur säkerhetssynpunkt och för att granska hanteringen av ärendet”.

Promemoriorna överlämnades till Thage G. Peterson den 20 augusti, två veckor innan valet, för vidare befordran till Olof Palme. Ett möte hölls två dagare senare med statsminister Olof Palme, Thage G. Peterson, Carl Persson och Åke Magnusson (överdirektör på Rikspolisstyrelsen). Där talade man om innehållet i ”avspänd och vänlig atmosfär”, enligt Carl Persson. Sen hände ingenting. Palme tillsatte ingen undersökningskommission. Han diarieförde inte ens Perssons PM, utan lade dem i ett förseglat konvolut och låste in dem i ett kassaskåp. Efter den socialdemokratiska valförlusten överlämnade Palme konvolutet till Fälldin. Inte heller han registrerade dokumenten.

Ledande politiker dementerar

Men det fanns journalister som grävde fram information om bordellhärvan. Först att komma med ett stort avslöjande var Peter Bratt i DN den 18 november 1977. Han hävdade att Carl Persson skrivit ett PM som pekade ut Lennart Geijer som prostitutionskund och säkerhetsrisk. Bratt hade fel i några detaljer, som att PM:et skulle ha skrivits 1969, men rätt i stora drag.

Artikeln utlöste en storm av dementier. Geijer kallade i Aftonbladet påståendena lögn och förbannad dikt. Hans Holmér dementerade att Säpo i någon promemoria hävdat att Geijer var en säkerhetsrisk och att Geijers namn fanns med i någon bordellutredning. Samtidigt var allt material hemligstämplat i 20 år, så det var svårt för någon att gå ut och hävda motsatsen. Den 20 november publicerades en dementi i Dagens Nyheter som var undertecknad av Olof Palme. I boken om DN, Stormarnas hus, säger Ebbe Carlsson att det var han som höll i pennan, och att dementigruppen arbetade som en centralredaktion. Ebbe Carlsson som tidigare varit Geijers informationssekreterare var nu redaktör för Västgöta Demokraten. I samma tidning slog Geijer fast att allt som Peter Bratt skrivit var ”fullständig lögn”.

Trycket på DN blev för hårt. Samma dag som Palmes dementi publicerades bad tidningen om ursäkt. Peter Bratt skrev själv ”Samtliga beskyllningar mot Lennart Geijer är felaktiga.... Jag har brustit i omdöme.” Efter förlikning accepterade Geijer att DN avsatte 50 000 kronor till ett årligt stipendium ”till undersökande reportrars förkovran”. I stipendienämnden satt bland andra Ebbe Carlsson.

Men andra journalister fortsatte att söka information. Reportrarna i TV-programmet Studio S, bland andra Janne Mattson (medförfattare till boken Makten, männen, mörkläggningen) talade med inblandade prostituerade. Den 2 maj 1978 sände de sitt program om bordellmamman, och slog fast att flera statsråd fanns på hennes kundlista. Efter detta krävde den centerpartistiska riksdagskvinnan Gunilla André i en interpellation besked av statsminister Fälldin. Hon ville veta vilka politiker som pekats ut. ”Det har nämligen med människosyn att göra - väljarna har rätt att veta hur en politiker ser på oss kvinnor: som människa eller handelsvara.”

Mörkläggning för demokratin?

Några dagar senare gick Fälldin upp i talarstolen och höll sitt berömda tal där han erkände att PM:et fanns. Han sa att Palme gjort vissa efterforskningar men att det bara innehöll rykten. Han sa att bordellmamman uppgivit namn på kunder hon skulle ha haft och fortsatte ”Jag kunde på rak arm konstatera en lögn. Jag fann nämligen att mitt eget namn var uppgivet bland de uppgivna kunderna.”

Fälldin förklarade att han inte ville bidra till ryktesspridningen genom att lämna ut fler namn. Han hade diskuterat promemorian med folkpartiledaren Per Ahlmark och moderaternas ordförande Gösta Bohman. Alla var överens med Palme om att det saknades grund att gå vidare med en särskild kommission.

Palme gick också upp i talarstolen och sa att man undersökt frågan och funnit att det bara handlade om illvilliga rykten. Undersökningen han syftade på var att Hans Holmérs tittat på PM:en någon dag och sen avfärdat dem. ”Utredningen” redovisades bara för Palme och Thage G. Peterson. Någon skriftlig rapport verkar överhuvudtaget inte finnas.

Palme underströk att politiker inte ska falla undan för ryktesspridare. Det var ett viktigt led i värnet av demokratins vitalitet. ”Det finns alltid de som är villiga att springa med sladdret i sin mun och låtsas ha speciella insikter och göra sig märkvärdiga inför omgivningen.”

Gunilla André var nöjd med svaret, liksom praktiskt taget hela riksdagen. Bara Per Gahrton och Vpk:s Jörn Svensson, som båda stod utanför maktens inre kretsar, protesterade. De ifrågasatte hemlighetsmakeriet, att de utpekade friade sig själva och polisens roll. Palme replikerade ”Snus är snus och strunt är strunt om än i polisiära promemorior. Det är den enkla sanningen.”

”Alla ansvariga politiker” (folkpartiledaren Ola Ullstens uttryck) var alltså plötsligt helt eniga, och nu handlade det om tron på de förtroendevalda, ja, på hela det demokratiska systemet. Man kan förstå att de flesta reagerade som Morgan Svensson – de ville inte/kunde inte tro att folkvalda var lögnare som höll upp en falsk fasad. Och många som visste eller anade – de lade locket på.

Karl-Hugo Jansson, kommissarie på Säpo, säger i boken: ”Det mörklades. Sverige skulle rasat samman som ett korthus om sanningen kommit fram. Man försökte komma runt det här på alla sätt utan att det skulle braka fullständigt åt helvete.”

Efter riksdagsdebatten flyttades all uppmärksamhet från politikernas eventuella bordellbesök till Carl Persson.”Nu skulle budbäraren dödas”, som han själv kärvt skriver i sina memoarer. Hans motiv ifrågasattes och flera tidningar framställde honom som en provokatör. Aftonbladet undrade varför han inte avskedats omedelbart, vilket naturligtvis vore en befogad fråga om den bild som gavs av Carl Persson vore riktig. Samma tidning skrev ”Det finns gränser för vad polisen får utnyttjas till. Polisen får inte bli en stat i staten som skaffar sig upplysningar som kan användas som utpressning mot den politiska ledningen i landet...”

Persson, vars enda förslag ju var att påståendena skulle undersökas, såg bara en väg att bli rentvådd. Han anmälde sig själv för att låta Justitiekanslern (JK) utreda om han handlat felaktigt. JK Ingvar Gullnäs gick igenom hela polis-utredningen i bordellaffären och Säpos utredningsmaterial plus mycket mer. Han förhörde elva inblandade poliser. Hans slutsats blev att Carl Persson handlat korrekt, och även att vissa av uppgifterna i hans PM var tillförlitliga. Men hans konstaterande väckte inget medialt intresse.

I sina memoarer Utan omsvep skriver Carl Persson: ”En fråga kvarstår: om nu Olof Palme verkligen ansåg att ”promemorian” var att beteckna som strunt – vilket påstås ha bekräftats av Holmérs utredning, vart den nu tog vägen – varför avskrevs då inte ärendet genast och arkiverades i vanlig ordning? I stället låstes handlingarna in i ett kassaskåp på statsrådsberedningen och överlämnades till den nye statsministern, Thorbjörn Fälldin, under högtidliga former i ett förseglat kuvert mot särskilt kvitto. Varför denna behandling av ”strunt” och ”skvaller”?

Kerstin Alfredsson,
/Från Socialisten nr 74. Först ublicerad på Internet 051003/.



Socialisten har fått läsa delar av Deanne Rauschers källmaterial och vi har också talat med personer hon citerar.

Till oss säger Ove Sjöstrand, idag pensionerad kriminalinpektör, att han står för allt han säger i Makten, männen, mörkläggningen.

– Deanne har jobbat bra, säger han, men hon har inte fått fram 100 procent eftersom det gått så lång tid sen det hände.

Ove var den som förhörde de prostituerade kvinnorna och han blev så småningom övertygad om att det de sa var sant.

– De berättade helt spontant – vi skulle ju inte fråga om kunderna – och fast många av dem inte kände varandra stämde deras historier överens. De beskrev också sina kunder i detalj.

– Flickorna behandlades väldigt illa, säger Ove. Tidningen Se publicerade deras namn, personnummer och yrken. (De här kvinnorna hade i allmänhet vanliga yrken vid sidan om.) Dessutom skönstaxerades kvinnorna av skattemyndigheten efter rättegången. Flera av dem tvingades ta lån för att betala.



Fakta:
Deannes källor


Deanne Rauscher har gått igenom arkiven och läst: Domen och hela förundersökningen, inklusive den hemligstämplade delen. Den motsägelsefulla JO-utredningen om fallet. Justitiekanslerns (JK) utredning, som kom fram till att Carl Persson handlat korrekt (men där har viktiga sidor försvunnit). Hemligstämplat material på SÄPO. Rikspolischef Carl Perssons PM och hans memoarer Utan omsvep. Andra böcker som skrivits om ämnet: Jan Guillous Nya berättelser, Leif GW Perssons bok.

Hon har lyssnat igenom omkring 50 timmars hemlig telefonavlyssning av Doris Hopp.

Hon har talat med alla poliser som var inblandade och som fortfarande lever: Utredarna Morgan Svensson och Ove Sjöstrand, Säpos Karl-Hugo Jansson och Olof Frånstedt, den före detta rikspolischefen Carl Persson. Vidare med: Politiker, riksdagsledamöter – inte Fälldin dock. Prostituerade kvinnor som nämns i förundersökningen och även andra kvinnor som var prostituerade vid samma tid, bland dem till exempel ”Inga”, som senare blev riksdagskvinna. Lillemor Östlin (sålde under lång tid sex till L. Geijer, gav 2005 ut boken Hinsehäxan). Deanne har haft många samtal med två av ”småflickorna” i Doris Hopps stall, liksom med Livs pappa, personal och övriga ungdomar på de behandlingshem där de minderåriga flickorna bodde.

Dessutom: Fängelsedirektörer, den så kallade kanslihusflickan, folk i den militära säkerhetstjänsten. Grannar, vänner, släktingar till Doris Hopp. Dåvarande justitiekansler Gullnäs, jurister och journalister som bevakat frågan. Fick tillgång till hela Studio S research-material.

Det ter sig ytterst märkligt att så många i samhällets topp tyckte att det var nödvändigt att ljuga, hota och förtala för att mörklägga bordellhärvan. Trots allt var det på 1970-talet inte olagligt att köpa kvinnor, och sexliberalismens vindar blåste starkt. Att minder-åriga var inblandade förklarar en del, men mörkläggningens ramar sträckte sig långt bortom detta. Bakom agerandet ligger en komplex väv av attityder och intressen.

Allt material ovan publicerades i Socialisten nr 74. Publicerat på Internet 051003.

fredag 23 november 2012

Kjell Östberg och bordellhärvan

Kan bara notera att Kjell Östberg, en numera ganska känd historiker knuten till Socialistiska Partiet, låter sig användas till ett försvar för de intressen som vill avfärda vad de utnyttjade tjejerna själva berättade om ledande politiker i bordellhärvan.

I Dagens Nyheters kulturbilaga uttalar han sig om det klara utpekandet av Olof Palme: "– Det finns inga belägg. Jag har gått igenom Rauschers bok och har inte funnit någon som helst anledning att tro att detta är sannolikt."

Väldigt vagt, väldigt bekvämt. Att Palme identifierades av flera av de utnyttjade tonårstjejerna redan i mitten av 70-talet är inget att bry sig om, tycker vår professor. Att deras utpekanden stöds av Doris Hopps syster struntar han också i. Att de utsatta flickornas utpekanden av andra politiker och högt uppsatta män har visat sig stämma med vad man fått fram på annat sätt bryr han sig heller inte om.

Det är tydligen så att i valet mellan att tro på en reformistisk byråkrat, och tillika statschefen för en imperialistisk stat som Sverige, eller att tro på utnyttjade och utsatta tonårstjejer - väljer han tveklöst det förra.

Det är ganska så tragiskt, men av olika anledningar förvånar det mig inte alls.

Leif GW Persson mindre självsäker

Noterar att GW gradvis tonar mer sina självsäkra påståenden om bordellhärvan. Det var inte så länge sedan som han med ett outhärdligt tvärsäkert tonfall slog fast att det absolut inte fanns några politiker alls inblandade i bordellhärvan - utom förstås Lennart Geijer.

Nu har han skrivit om saken i Expressen.

Trots den magistralt självsäkra rubriken (som, liksom hela artikeln, endast handlar om Palme, inte om de andra utpekade politikerna, som GW plötsligt har blivit väldigt tyst om!) blir han betydligt mer spak i själva texten.

Där låter det så här. Under underrubriken "Eva Bengtsson-spaning" skriver han:
"Jag säger inte att Eva Bengtsson ljuger - i den meningen att hon skulle tala mot bättre vetande - när hon påstår att hon haft Olof Palme som kund men det finns en betydande risk för att hon kan ha misstagit sig."

Ja, det gäller ju alla. Alltså att man kan missta sig. Det verkar ju också ganska ofta finnas en "betydande risk" för att GW Persson misstar sig om ett och annat. För att uttrycka det alltför försiktigt.

torsdag 22 november 2012

Mohamed Omar...

... går verkligen mellan ytterligheter.  2009 antog han en linje som isolerade honom från 99, 9 procent av alla som inte var ovanligt extrema islamister. Det enda undantaget var egentligen en viss typ av atypiska högerextremister, som av någon form av anti-semitiska skäl ville alliera sig med honom.

Nu har han istället börjat uttala sig på ett sätt som kommer att isolera honom från, inte bara islamister, utan från muslimer i allmänhet - och kanske en hel del andra "religiösa". Se exempelvis detta citat från hans nya blogg :

"Jag kommer att trivas i helvetet för där får jag umgås med Voltaire, Karl Marx, Nietzsche och andra. Paradiset verkar tråkigt i jämförelse. Helvetet är mitt paradis."

Den gemensamma nämnaren mellan båda linjerna är ju att han provocerar och sårar tidigare anhängare. Olika grupper av människor, förvisso,  men även i det senare fallet marginaliserar han sig nog en hel del. 

Först låter han som Khomeini och Hizbollah, sen börjar han låta så att känsliga människor i den muslimska miljön (och inte bara där...)  kanske kommer att uppfatta honom som snudd på "satanist"...

Nej, Omar är definitivt inte satanist, och jag förstår nog hans poäng. Men den provokativa okänsligheten verkar vara konstant. 

onsdag 21 november 2012

Jag vet inte....

... om jag verkligen har hjärtproblem eller om det är något annat.

Men det är väl i så fall  bäst att ta det säkra före det osäkra, och försöka undvika sånt som skulle kunna provocera fram hjärtattacker.

Som att kasta sig in i plågsamma debatter på nätet....

måndag 19 november 2012

"GW hindrar att sanningen om bordellhärvan kommer fram"

Läs gärna Deanne Rauschers och Gösta Elmquists läsvärda artikel på Newsmill idag om Leif GW Perssons systematiska mörkläggning av ledande poltikers roll i bordellhärvan. Själv har jag inget att tillägga - för tillfället. Mer än att bordellhärvan inte är det enda exemplet på hur GW Persson mörkar och skyler över i fall som innefattar sexuellt utnyttjande.

Albertina

Denna sång verkar vara en av de mindre kända Evert Taube-sångerna. Jag hörde den kanske bara en gång på radio som barn och den gjorde av någon anledning ganska stort intryck på mig.

Jag hade ingen aning om att det var Evert Taube ens en gång. Det fick jag först reda på för några dar sedan. Jag har de senaste åren då och då försökt få tag i den på nätet men inte hittat den.

Men till sist lyckades jag.

Här kan ni höra den på You Tube.

Tre av verserna har jag mints hela tiden, den om flickan som gråter får jag ett igenkännande minne när jag hör nu. Jag misstänker att det egentligen var den som gjorde störst intryck på mig.

Som barn blev jag förvånad och glad när jag kom till sista versen och fick reda på att Albertina var bärgad....