söndag 31 juli 2016

Den dagen det är slut....

Saxat från SvD: "När uppvärmningen fortgår ändras isens färg och förmåga att reflektera solstrålar: ju mörkare yta, desto mer värme blir kvar i atmosfären. Forskarnas mardröm är att Grönland och andra istäckta ytor ska gå från att kyla jorden till att istället förstärka uppvärmningen".

Och den typen av varningar kommer dag efter dag, samtidigt som koldioxidutsläppen fortsätter att öka, och USA dessutom snart kan få en president som till och med vill bryta de internationella överenskommelser som finns om att FÖRSÖKA minska dessa utsläpp.

Under kalla kriget fanns ett hot mot mänskligheten, i risken för attomkrig. Det skulle kunna ha lett till en katastrof som skulle kunnat få helt förödande effekter för hela världen redan inom kanske den närmaste månaden efter att bomberna fällts. .

Den globala uppvärmingen går långsammare, men hoten från den är just därför nog allvarligare än atombombshotet under det kalla kriget. Stormakternas ledare då visste mycket väl om den katastrof de omedelbart skulle utsättas för om de tryckte på knappen, och de avstod...

Men nu verkar hotet vara mer abstrakt, nu verkar det hela så avlägset, och kommer att vara det till den dag då exempelvis permafrosten börjar smälta, eller något annat som kan skapa rena muliplikatoreffekter inträffar...

Det går som sagt långsammare med global uppvärmning, men jag kommer ändå att tänka på "Vi går tillsammans den dagen det är slut", Lars Ekborgs version från 1968 av Tom Lehrers cyniskt otäcka "We will all go together when we go".

"Det ska bli barbecue-stämning vid vår död".

Kommer jorden att vara beboelig om 100 år?

lördag 30 juli 2016

Bron

För ett tag sedan såg jag sista avsnittet i säsong tre av TV-serien Bron. Köpte säsong 1 på DVD för över ett år sedan men såg inte ut den förrän någon månad sedan. Då upptäckte jag att alla säsongerna fanns på SVT Play. Sedan såg jag alla tre.

Det är en ganska så spännande serie, men absurt orealistisk. I de tre säsongerna har vi tre fall, med spektakulära serier av brott som om det hade varit verkligt hade förutsatt ett enormt välorganiserat brottssyndikat. Men i alla tre visar det sig på slutet att det var ensamma gärningsmän, vilket gör handlingen mer än omöjlig.

Det verkar som om ensamma gärningsmän är populära idag - vilket inte endast kan leda till polisiära missar i verkligheten utan till  nästan löjligt overkliga deckare....

Fördelen med serien är Saga Norén, den fascinerade kvinnliga polis som dominerar handlingen i alla tre säsongerna och som har en del gemensamma drag med Lisbeth Salander.

Alla avsnitt av Bron kan ses på SVT Play.

torsdag 28 juli 2016

CH Hermansson

CH Hermansson är död. Det känns sorgligt, på många sätt.

Han var nog en av orsakerna till att jag definitivt inte blev anti-kommunist när jag systematiskt började intressera mig för politik, 1964. Då var jag nio år, och började läsa Ny Dag, som då var en dagstidning. Under 1963 hade Hermansson förvandlat Ny Dag från en tidning som dels alltid stödde Sovjet, dels nästan aldrig tillät inre kritik, till en tidning där både inre kritik och kritik av Sovjet var helt legitim.

Det fanns några enstaka undantag även innan; i förkongressdebatterna i Ny Dag 1935 och 1953 hade kritik mot partiet tillåtits, men de som kritiserade blev uteslutna strax efteråt. Och på en, säger en, punkt hade faktiskt Ny Dag kritiserat Sovjet sedan mitten av 50-talet, och det var för att man hade dödsstraff. Men det var i stort sett de enda undantagen, annars var monolitismen total.

CH Hermansson blev redaktör för Ny Dag redan 1961, men det var först 1963 som han aktivt började förändra tidningen. I förkongressdebatten i slutet av 1963, vimlade det för första gången av mot partiledningen kritiska inlägg. Och detta år fördömde ex.vis Ny Dags ledare Sovjets och Kinas sätt att föra polemiker mot varandra i hårda formuleringar. Hermansson skrev att Sovjets och Kinas ledare mest av allt liknade grälande "rallare och beväringar på permissionsresa"... Sovjetkritiken fortsatte sedan att komma med jämna mellanrum. När Nikita Chrusjtjov avsattes kritiserade Ny Dag den odemokratiska och godtyckliga beslutprocessen.

Någon kan tro att Hermansson endast tillät kritik mot ledningen 1963 eftersom han själv var i opposition mot den. Men när han blev partiledare i januari 1964 fortsatte tidningen, både före och efter att Hermansson avgick som redaktör, med att ofta ta in hårda inlägg med angrepp - mot Hermansson själv. Dessa besvarades förstås, men de publicerades gång på gång.  Och de som skrev dem blev förstås aldrig uteslutna...

För några år sedan skrev SvD:s politiska kommentator att Vänsterpartiet var Sveriges mest bråkiga parti, där medlemmarna var som minst lojala mot ledningen

Det skulle ingen kunnat skriva 1962. Och den förändring som ledde till detta är till stor del CH Hermanssons förtjänst.

Nåväl, det innebar också för mig att när jag började följa politiken var det de vuxna sa om kommunister som obehagliga personer som alltid lydde Sovjet och var emot all demokrati effektivt dementerat genom att jag läste Ny Dag, Men om det hade hänt några år tidigare hade ju intrycket blivit något helt annat....

Så jag tror att Hermansson betydde en hel del för hur jag sedan skulle komma att utvecklas politiskt.

Dessutom var han så bra på TV... han var den tveklöst mest intressanta och sympatiska av partiledarna....

Den som vill ta del av Hermansson när det begav sig kan titta på honom i denna TV-utfrågning. Det står på You Tube att den ägde rum 1968, men om man lyssnar noga inser man att den torde ha ägt rum hösten 1967. Första hälften präglas av tramsfrågor, någon gång efter mitten börjar den bli riktigt intressant. Han svar på frågor om konfiskation och nationella befrielserörelser är faktiskt ganska så bra, och pedagogiska. Hans svar alldeles mot slutet om kvinnornas ställning i partiet, är imponerande och korta, han försöker verkligen inte slingra sig....

Den är en upplevelse, den är en tidsresa. Se den gärna.

tisdag 26 juli 2016

Från intellektuell vänster till avgrundshöger

När jag var barn var det mellan andra och sjätte klass mycket viktigt vilka böcker jag lånade som sommarlån. För när man väl satt i Gräddö fanns endast ett litet pyttebibliotek insprängt i en privatbostad som med något enstaka undantag dessutom knappast innehöll något jag var intresserad av.

Inför sommaren 1966, då jag var 11, hade jag genom skolbiblioteket beställt en bok med titeln "Från Jalta till Vietnam" av David Horowitz. Ja, jag läste den typen av böcker som barn....

Jag trodde väl att det var en ny allmän historieskrivning om kalla kriget. Men det visade sig vara något mycket mer än så.

Det var väl den första bok jag någonsin läst som inte hade den klassiska schablonbilden av det totalitära Sovjet som hotar demokratin i hela världen och det demokratiska USA som kommer ut till den fria väldens försvar. Det var den bild som alltid presenterades - alltifrån den öppet vulgära varianten i artiklar i Det Bästa till mer sofistikerade statsvetenskapliga varianter.

Nu var inte Horowitz "Sovjettrogen" - hans analys av utvecklingen var definitivt mer inspirerad av försiktigt trotskistiska författare som Isaac Deutcher, än av sovjetiska UD:s världsbild.

Vad han inledningsvis övertygande försökte visa var att den sovjetiska politiken i kalla krigets början inte var medvetet expansiv, utan snarare präglad av byråkratisk försiktighet. Den utgick bland annat från en hemlig överenskommelse mellan Stalin och Churchill, som utlovade Sovjet en begränsad "intressesfär" i delar av Östeuropa. Det var när Stalin insåg att denna intressesfär öppet utmanades som konfrontationen blev oundviklig,

Horowitz visar hur Stalin i själva verket försökte pressa Tito till att acceptera monarkin och inte göra Jugoslavien "kommunistiskt". Hur han ströp hjälpen till de grekiska kommunisterna för att hedra sin överenskommelse med Churchill. Hur han aktivt avrådde de kinesiska kommunisterna från att ta makten, Att det sedan blev ett kallt krig var inte resultatet ev en djävulskt uttänkt plan i Kreml utan resultatet av ett sampel av händelser utanför Sovjets kontroll.

Den bild Horowitz målar upp är snarast bilden av en defensiv Sovjetbyråkrati som av ytterst två orsaker - att den inte kunde lägga band på den revolutionära kampen i ex.vis Kina, Jugoslavien och Grekland, och att USA:s utrikespolitik blev mer och mer aggressiv - tvingades in i ett kallt krig det inte ville ha.

Horowitz visar också med hjälp av framförallt exempel från tredje världen att USA inte styrdes av omsorger om "demokratin" utan sina egna ekonomiska intressen. Det var USA-bolagens vinster som stod i förgrunden - och när dessa kom i motsättning till demokratin valde USA tveklöst alltid att försvara storbolagens vinster.

Han visar också på hur även det kalla krigets senare faser ofta präglas av en defensiv och försiktig sovjetisk hållning och en aggressiv USA-politik.

Horowitz bok kan läsas på svenska i sin helhet, här.

Jag minns hur skakad jag var sommaren 1966. Visserligen hade jag redan 1964 insett att USA hade fel i Vietnam, men det här var ett perspektiv som var omtumlande och fascinerade. Man kan nog säga att Horowitz bok är en av de böcker som jag läst som mest påverkat min världsbild

Boken är nyanserad,. väldokumenterad. och dessutom visar det sig som sagt att Horowitz ingalunda är stalinist. Han är helt medveten om att Sovjets utrikespolitik är cynisk, och styrs av en härskande grupps intressen. Om den inte styrs av en djävulsk plan för att erövra världen styrs den inte heller av en önskan av att försvara arbetarklassen och folken i världen mot imperialismen...

Men vad hände med Horowitz? Någon gång i början av 80-talet svängde hans åsikter 180 grader. Han blev en entusiastisk anhängare till - Ronald Reagan. Och idag finns han på nätet på David Horowitz Freedom Center,

Den driver för närvarande en entusiastisk kampanj för Donald Trump, men står själv faktiskt långt till höger om Trump,.

Om man plågar sig igenom artiklar av Horowitz och dennes meningsfränder kan man se att de vill återupprätta mccarthyismen, och att de anser att Obama är en landsförrädare och marxist. Dessutom är samme Obama enligt dem en hemlig agent för Muslimska Brödraskapet. Hur man kan både vara islamist och marxist på en och samma gång framgår inte helt klart.

I själva verket är hela det Demokratiska Partiet enligt Horowitz ett parti av landsförrädare. Därför är det viktigaste just nu att se till att Trump vinner valet-

I övrigt drivs en syn på islam som mest av allt liknar Ingrid Carlqvists Dispatch International. Islam är i sig en ondskefull religion som måste bekämpas som sådan.

Andra åsikter man kan finna är att palestinierna måste drivas ut från Palestina. Alla palestinier. Dessa är nämligen ättlingar till en muslimsk invasionsarmé som erövrade landet för lite mer än 1000 år sedan, som nu måste slås tillbaka. Man kan ju fråga sig vilka konsekvenser detta synsättet borde få på de vita i Amerika idag (ättlingar till en långt senare invasion...). Men man kan numera inte förvänta sig logik av Davis Horowitz.

Horowitz anser dessutom att det inte finns någon strukturell rasism i USA. Och att "Black Lives Matter" är en terrororganisation jämförbar med IS, som borde krossas.

Det märkliga är att Horowitz inte endast har bytt åsikter. Han verkar på något sätt ha amputerat sin förmåga att tänka rationellt. Man får nästan känslan av att han genomgått en hjärntransplantation.

Synd att det inte finns tidsmaskiner. För då kunde man kanske genomföra experimentet att låta David Horowitz från 1965 sammanträffa med David Horowitz av idag. Å andra sidan vore det nog mycket grymt. Den ångest som 1965 års David Horowitz troligen skulle få uppleva när han inser vad han själv kommer att bli inom en snar framtid,  är nog nästan omöjlig att föreställa sig....

måndag 25 juli 2016

Sara Mohammads program....

....kan annars höras här.

Jag har alltså hört programmet nu. Det var en gripande personlig skildring, och som debattinlägg var det intressant. Men jag vidhåller att det borde ha sänts någon annan dag än just den 22 juli...

lördag 23 juli 2016

Birgitta Allmos webbsida

Upptäcker att det fortfarande här och var sprids desinformation om det så kallade Södertäljefallet,  där en fader dömdes till fängelse efter att hans dotter berättade om övergrepp i barndomen.

Dottern bedömdes som trovärdig, och hennes berättelse stöddes av rättsmedicinska tester. 

Däremot avfärdades summariskt (alltför summariskt!) hennes berättelser om att ha utsatts även för övergrepp där andra deltog.

De som gärna vill förneka att denna typ av övergrepp kan ske, återkommer till och från till fallet. 

Nu upptäcker jag att jag konstigt nog aldrig har länkat till Birgitta Allmos webbsida på denna blogg. Så jag gör det nu. Den kan läsas här. Den har inte uppdaterats på ett tag, men den innehåller en hel del värdefullt.

Birgitta Allmo blev fostermamma åt den utsatta flickan, när hon flydde från sin biologiska familj, och var den första som fick höra om vad Södertäljeflickan utsattes för. Hon har också skrivit boken Vem vågar tro på ett barn? som går att beställa om man kontaktar henne på webbsidan.

Den finns också på många bibliotek. .

Själv har jag samlat artiklar om Södertäljefallet här.

fredag 22 juli 2016

Olämpligt datum....

Lite udda att Sveriges Radio precis fem år efter Breiviks massaker låter en person som öppet kallar sig för islamofob vara sommarpratare.

Missförstå mig inte. Sara Muhammad har gjort mycket värdefullt arbete mot hedersvåld, men det är tveksamt om en person som själv definierar sig som islamofob är den lämpligaste sommarprataren på årsdagen av Utøya-massakern....

torsdag 21 juli 2016

En dröm

Igår drömde jag att alla sa att det skulle ske en kosmisk katastrof där allt skulle slitas i stycken och upplösas om bara några timmar. Jag var den enda som sa att jag inte trodde på det, jag sa att jag tror inte på Big Bang-teorin så jag tror inte heller på detta. Men trots att jag sa emot var jag ändå rädd.

onsdag 20 juli 2016

Korpen

Det näst mest lästa inlägget någonsin på denna blogg är den där jag lade ut C F Petersons översättning av Edgar Allan Poes fina dikt "The Raven".

Läs det gärna här.

tisdag 19 juli 2016

"We´re only in it for the money"

Nu finns hela Mothers of Inventions (Frank Zappas grupp) LP "We´re only in it för the money" på You Tube.  Hörde på den igår. Det var en upplevelse  att lyssna på den igen. Jag har nog inte hört den i sin helhet sedan tidigt 70-tal.

Jag köpte den i slutet av 1969, och lånade ut den i november 1970, och fick den sedan aldrig tillbaka. Är inte säker på att jag hört den sen dess. Musiken är halsbrytande. Liksom texterna. Dessa är ibland mycket elaka, och slår så att säga åt två håll. De är ungefär lika elaka mot hippie-kulturen som mot det etablerade samhället. De är ofta mycket roliga.

Däremot störs jag nog en del av att det på något ställe antyds en ganska så sunkig kvinnosyn. Å andra sidan SKULLE det kunna vara en parodi på en sådan, men jag lutar trots allt åt att det inte är det...

Men som sagt – det var en upplevelse att höra den igen.

Lägg märke till dess omslag, som avbildas på You Tube. Det är ju en parodi på omslaget på 60-talets troligen mest kända LP, jag behöver väl inte nämna vilken...

Man kan lyssna på den här.

söndag 17 juli 2016

Utahs republikaner - inga vänner av Trump

Båda de stora partierna i USA är i kris. De två partier som under mer än hundra år administrerat den amerikanska kapitalistiska staten kommer knappast att bli desamma efter detta år.

Det som händer i det demokratiska partiet är förstås det viktigaste. Bernie Sanders sensationella framgångar har helt förändrat styrkeförhållandena i detta parti, och öppnat vägen för en för USA helt unik vänsterströmning.

Men även det som händer i det andra stora partiet är intressant. Republikanerna har länge varit ett stabilt konservativt parti för en del av den härskande klassen, och på det sättet både "pålitligt" och förutsägbart. Nu har den obildade, narcissistiske, oborstade högerpopulisten Donad Trump de facto segrat i kampen om vem som ska bli det republikanska partiets kandidat.

Detta har sänt chockvågor genom partiet. Många som traditionellt stött republikanerna är chockade och skakade.

Ingenstans tycks denna stämning var starkare än i Utah. Utah är, förstås, fortfarande mormonterritorium, och där har motståndet mot Trump varit som starkast. De republikanska mormonerna är minst lika konservativa som andra republikaner, men det finns dessutom något i Mormonkyrkans ställning som (tidigare ganska så utsatt) minoritetsreligion som gör att mormoner har mycket svårt att svälja en högerpopulistisk demagog, som vädjar till fördomar och människors sämsta sidor.

Dessutom står Trumps vulgära stil, liksom hans skamlösa och nonchalanta ohederlighet, i flagrant motsättning mot många mormoners försiktigt moraliserande syn på världen.

I denna artikel från Salt Lake Tribune kan man få en bild av hur Utahs republikanska delegater ser på Trump. Den är på många sätt intressant...

fredag 15 juli 2016

Den mystiska fru Ramona

Någon undrade hur det var med den mystiska karaktären Fru Ramona, som jag lovade att jag skulle ta upp igen. Den som vill veta mer om denna märkliga fiktiva person, kan börja med att lyssna på Blå Tågets radiopjäs, "Fallet Ramona" från 1972.

Tyvärr verkar inte uppföljaren "Fru Ramonas testamente" finnas på nätet, men en del av handlingen i den finns antydd i denna text på Tore Bergers hemsida. Den verkar vara lite av en hopskrivning av innehållet i de två pjäserna.

Sedan är det en annan sak att låten Konsten, fru Ramona på många sätt står på egna ben. Den har djupa bottnar, som inte verkar vara helt relaterade till den märkliga karaktären i pjäserna.

Och Ugglans sång blir ju också mer begriplig om man tagit del av pjäserna. Å andra sidan står även denna på sätt och vis på egna ben...

tisdag 12 juli 2016

Den ena handen vet vad den andra gör

Apropå min förra post. Det visar förstås sig vid lite koll att just Hal is inte är skriven av Leif Nylén, utan av Torkel Rasmusson.

Så jag lägger ut en mycket känd sång som verkligen är skriven av Nylén:  Den ena handen vet vad den andra gör...

måndag 11 juli 2016

Leif Nylén

Får just reda på att Leif Nylén har dött. Känns sorgligt. Han var (bland mycket annat) en av grundarna av Blå Tåget, den kanske mest intressanta av de proggrupper som fanns i Sverige på sjuttiotalet. (Den bildades redan 1969, under namnet Gunder Hägg. 1972 bytte de namn till Blå Tåget.)

Leif Nyléns, och Blå Tågets, musik och texter har på många sätt inspirerat och berört mig, och många andra.

Må han vila i frid.

Och lyssna gärna på Blå Tågets Hal is.

fredag 8 juli 2016

Men tänk om katarerna hade rätt?

Våren 1986 skrev jag en b-uppsats i religionshistoria om katarer och valdenser. De var två kätterier som bekämpades av inkvisitionen under medeltiden. Katarerna krossades, men valdenserna finns kvar än idag.

De jag var mest intresserade av då var dock katarerna. Deras lära motsvarade ganska bra min upplevelse av världen.

Nu minns jag inte allt, efter att ha avslutat uppsatsen lämnade jag ämnet och övergick till att studera förpatriarkala samhällen. Men jag minns väl huvuddragen.

Katarerna kallas ibland gnostiker, men det är missvisande. Gnostikerna hade en oerhört komplicerad lära, som skulle vara förståelig endast för invigda. De enda gnostiker som överlevde inkvisitionen var mandéerna, som idag flyr hals över huvud från Irak för att komma undan IS (IS inställning är anmärkningsvärd, för de första muslimerna godtog mandéerna som en tillåten "bokreligion").

Katarernas lära var mycket enklare - den riktade sig till alla, inte endast en liten grupp invigda.

Men en sak förenade katarer och gnostiker. Det var tron att den gud som styr världen är ond. Han (hen?) kallades för "demiurgen" och inte endast styrde utan hade även skapat den materiella världen. Denna åsikt brukar i sammanhanget kallas "dualistisk".

På så sätt skiljer sig katarer och gnostiker från även de kristna som hårdast betonar att Satan styr världen. För dessa menar ändå att Gud har skapat den, även om Satan styr den just nu.

Men för katarer och gnostiker var skaparguden och Satan i princip samma sak. Världen är ond, vilket lätt kunde visas genom att peka på naturen. Är inte lidande och ondska inbyggt i dess grundstruktur? Djuren äter varandra. Lidande är inte endast resultatet av ett "syndafall" utan är inbyggt i själva tillvaron.

Är då allt hopp ute? Nej, enligt katarer och andra dualister finns det en annan Gud, utanför vårt universum, som kunde frälsa oss som är fångade i detta. Det var denna Gud som katarerna ansåg sig ha kontakt med. Denne Gud hade enligt katarerna inte skapat den mänskliga materiella kroppen, men däremot själen, en åsikt de delade med de flesta dualister. Själen var fången i den onde demiurgens materiella fängelse.

De blev ganska framgångsrika, och fick ett oerhört stort inflyttade i Sydfrankrike. Det krävdes invasioner och en mer än hundraårig förföljelse för att utrota dem.

De hade dock sitt ursprung (eller i alla fall sin motsvarighet) längre österut, på Balkan. Där fanns bogomilerna, som också utrotades efter ett tag. De ansågs blivit ovanligt starka i Bosnien, och en del hävdar att den bosniska kyrkan under medeltiden i sin helhet blev bogomilisk.

Inkvisitionen lyckades enligt denna åsikt inte utrota dem i Bosnien, de härdade ut tills turkarna kom dit, då de konverterade till islam. De bosniska muslimerna var alltså ex-bogomiler, så när Ratko Mladic och hans anhang försökte utrota dem var det i så fall på sätt och vis en fortsättning av inkvisitionens verk. Troligen var det delvis mitt tidigare intresse för bogomiler och katarer som fick mig att så hårt engagera mig för Bosnien i början och mitten av 90-talet...

Att katarer och andra dualister förintades skulle kunna ses som en logisk följd av deras egen teologi. Om den Gud som skapat denna värld verkligen är ond, är det ju logiskt att de som motarbetar denne inte överlever speciellt länge!

En annan aspekt av deras lära var att de menade att den gud som beskrivs i Gamla Testamentet var samma gud som den de själva ansåg vara ond (eller för de mer modesta, ofullkomlig). En åsikt som var och en som plågar sig igenom Josuas bok torde kunna ha vissa sympatier med. Jahve var alltså identisk med demiurgen.

Man kan tycka att detta är en lära för bindgalna fanatiker som inte skulle kunna få speciellt mycket stöd. Det märkliga var att de ändå under över 100 år verkar ha varåt en majoritetsreligion i dåvarande Languedoc i Sydfrankrike, och möjligen också i Bosnien,

Dessutom blev de gnostiska manikéerna statsreligion i Uigurriket, innan de krossades av mongolinvasionerna.

Den enda organiserade del av de som ansåg att skaparguden var ond som överlevde var mandéerna, som dock skilde sig från de andra dualisterna. Detta genom att de inte anser sig vara kristna. Mandéerna förkastar Jesus, medan både de andra gnostikerna, och katarerna, ansåg att Jesus var sänd av den goda guden utanför universum för att frälsa oss från skaparguden.

Nåväl, när jag skrev min b-uppsats 1986 var mitt intresse för katarer och andra dualister lite mer än akademiskt. Jag tyckte nog innerst inne att de verkade ha rätt.. All min erfarenhet av denna värld tyckte jag talade för att så var fallet.

Redan i mitten av 1986 började jag lämna dessa funderingar, Men vid närmare eftertanke ter de sig ändå nte helt ologiska...

Med tanke på hur tillvaron ser ut....

Det är i alla fall mycket mer logiskt än att tänka sig en värld som styrs av en god, allsmäktig gud.

tisdag 5 juli 2016

Petra

Mitt knä torde vara i stort sett helt läkt nu. Jag har börjat gå mer nu.

Igår hade jag ett ärende i närheten av Östermalmstorg.  Då kom jag plötsligt att tänka på en person som jag umgicks mycket med i mitten och slutet av 70-talet.

Hon kallades Petra, även om hennes dopnamn var något helt annat. Hon bodde på Grev Magnigatan under just andra hälften av 70-talet. Jag träffade henne ofta där, speciellt 1976 och 1977.

1984 dog hon tragiskt nog i förtid. Det är nog inte förrän helt nyligen som jag insett hur viktig hon var för mig, och hur stor saknaden egentligen är.

Så plötsligt fick jag för mig att jag skulle gå från Östermalmstorg till Grev Magnigatan. För att ta ett foto av gatan. Sedan jag fick sprickan i knäet har jag mest gått mellan bussar, pendeltåg och t-banor, ganska korta sträckor.

Det här skulle nog bli den längsta enskilda sträckan jag gått sedan den 8 juni. Så jag gick till Grev Magnigatan, tog bilden, och gick tillbaks till t-banan.

Detta för att bilden av Petra dök upp så starkt och så plötsligt.

Frid över hennes minne.

Petra 

Grev Magnigatan igår...

måndag 4 juli 2016

NoBoyToy om märklig rättegång

Ibland tror man inte sina ögon. Läs gärna detta inlägg av NBT om en rättegång av det märkligaste slag.

Läs, och förundras.

Dickie Dick Dickens

Är det någon som minns Dickie Dick Dickens? En serie om en ficktjuv i Chicago som spelades av Martin Ljung. Den sändes i radio 1965/66 och gav vår klassföreståndare Helge Lundstedt ett rent utbrott. Han tyckte att det var omoraliskt och en skandal att en radioserie gav en så positiv blid av en brottsling.

Det förvånar mig lite för han var för det mesta öppen och tolerant. (I så fall förvånar det mig mindre att Kally Holmström, vår klassföreståndare i ettan och tvåan, på ungefär samma grunder fick ett  vredesutbrott mot Rövarvisan och boken "Folk och rövare i Kamomilla stad". Det var kanske  ungefär vad man kunde förvänta sig av henne...).

Nåväl, jag lyssnade på Dickie Dick Dickens och tyckte att den var rolig, lyckligt omedveten om att namnet egentligen var en sorts sexuell ordlek.

Här kan man höra 36 avsnitt av denna serie.

söndag 3 juli 2016

Miljöpartiet har namnproblem

Historien har sina ironier. Så till exempel kallas ett av Danmarks främsta högerpartier för "Venstre" och ett av dess mittenpartier för "Radikale Venstre". Det dröjer kanske inte länge förrän namnet "Miljöpartiet" kommer att uppfattas på ett liknande sätt - som en sorts anakronism, en rest från en sorts dunkel politisk förhistoria.

Ibland byter dock partier namn när de inser vad klockan är slagen. Så till exempel gick det en mörk natt upp för Folkpartiets ledande skikt vad andra redan alltid hade insett - de VAR trots allt inte folkets parti, så de insåg till sist att de måste byta namn. De fastnade efter ett tag för "Liberalerna", vilket gick igenom på kongressen.

Det är kanske tveksamt om Miljöpartiet någonsin får en sådan insikt. Men om de nu ändå får en sådan, vad ska de kalla sig då? Jag antar trots allt att de inte vill kalla sig för Brunkolspartiet, även om det i dessa dagar vore ett helt adekvat namn.

fredag 1 juli 2016

Jämlikhetsideal och kulturrevolutionär bildkonst

/Jag skrev för ett tag sedan om kulturrevolutionen i Kina. Ända sedan jag i början av 70-talet först försökte få en rationell bild av detta komplexa fenomen har jag ansett att denna leddes och dirigerades av en byråkratisk gruppering i kommunistpartiets ledning för att slå ut sina rivaler i partiet. Deras motiv var helt annorlunda än de som redovisades i retoriken. Däremot har jag vacklat fram och tillbaka i synen på de massmobiliseringar som skedde under kulturrevolutionen. Var de så att säga en entydigt reaktionär stalinistisk lynchmobb eller innehöll de också starka positiva inslag? Efter att ha sett en utställning på Folkens Museum 1997 blev min bild av denna gigantiska massrörelse mer positiv än tidigare, vilket bland annat tog sig uttryck i denna artikel i Internationalen 15/1997. Idag skulle jag kanske låtit lite mer dämpad... eller kanske inte./


Kulturrevolutionen i Kina var en mycket omstridd händelse. Inställningen har skiftat från de extrema maoisternas reservationslösa hyllningar till anti-kommunistiska beskrivningar av denna period som helvetet på jorden.

Inom den svenska 60- och 70-talsvänstern hyllades kulturrevolutionen av många grupper - alltifrån ultramaoisterna i rebellrörelsen 1968, som ville sprida kulturrevolutionen till Sverige och förvånade sin omgivning genom att ständigt pracka på folk lösryckta mao-citat (som "bonderörelsens nuvarande uppsving är en väldig tilldragelse") till de ultra-sofistikerade akademikerna i Förbundet Kommunist.

I motsats till dessa grupper såg trotskisterna kulturrevolutionen som ett sätt för den maoistiska fraktionen inom den kinesiska byråkratin att mobilisera ett folkligt stöd för sin kamp inom denna byråkrati. Samtidigt fanns det stora skillnader även bland trotskisterna - medan somliga betonade byråkratins intriger framhöll andra de väldiga massmobiliseringarna och hoppades att de skulle kunna leda till en revolutionär utveckling där byråkratin kunde kastas över ända.

 Färgglada bilder
Folkens Museum Etnografiska pågår nu Drömmen om det goda samhället, en utställning om kulturrevolutionär konst från 70-talets Kina. Bilderna har samlats av Jan Myrdal och Gun Kessle under deras resor i Kina.

Det var inte med några större förväntningar jag gick dit. Själv var jag trotskist redan under 70-talet och minns alla diskussioner med hopplösa maoister om mao-kulten och partidiktaturen i Kina. Men när jag började gå omkring och studera de färgglada bilderna blev jag, mot min vilja, fascinerad.

Jag hade väntat mig se bilder som påminde om den stalinistiska "socialrealismen" - kraftiga muskulösa (naturligtvis manliga) arbetare och soldater med framskjutna hakor och som med en bister uppsyn visar sin beslutsamhet och mod. Men de bilder som visas på Folkens Museum ligger långt från denna olustiga tradition.

För det första är den macho-framtoning den stalinistiska konsten hade (och som den för övrigt hade gemensamt med den nazistiska) helt frånvarande. I själva verket förekommer kvinnor minst lika ofta som män på bilderna - troligen oftare (jag räknade inte). Än mer intressant är att de mycket ofta förekommer i bilder som avbildar traditionellt manliga sysselsättningar - som industriarbetare, militärer, och truckförare.

I bild efter bild ser vi hur kvinnor tillsammans med någon enstaka man sköter maskiner eller bygger skyddsrum. När jag till sist upptäckte en bild som bara föreställde män visade det sig att de tillverkade korgar - en traditionell kvinnosyssla!

Skrattar
Om bilderna inte är macho-betonade är de inte heller bistra. I själva verket är i stort sett alla glada och skrattar - även de som med vapen i handen ska försvara sig mot imperialismen. Människor ler mot varandra,  deras ögon lyser av entusiasm. Det hela kunde te sig kusligt, men gör det ändå inte. Bilderna liknar mer "Läsa Leka Lära", eller vad nu min första bok i grundskolan hette, än stalinistisk socialrealism.

Det intryck bilderna försöker förmedla är dels jämlikhet (både ekonomisk och mellan män och kvinnor). dels en allmänt uppsluppen stolt glädje. Det är absurt att kalla dem för verklighetsförfalskningar - de gjorde inte anspråk på att skildra verkligheten. Inga kineser trodde att alla människor log och skrattade hela tiden - lika lite som de trodde att de traditionella mansyrkena framförallt utfördes av kvinnor. Det här är idealbilder - syftet är att skildra ett drömt paradis, inte verkligheten.

Det intressanta för oss är att detta paradis framställs som ett jämlikhetens paradis. Hur naiva än bilderna ter sig finns det ändå något som berör mig djupt i dem.

Ja, jag vet att kulturrevolutionens ledning var byråkrater som levde på en helt annan nivå än de människor som de ledde. Jämlikheten omfattade förvisso inte Mao och hans medarbetare. Men det är åndå intressant att maofraktionen tvingades vädja till människors längtan efter jämlikhet för att kunna mobilisera dem. De miljontals människor som mobiliserades under kulturrevolutionen tog jämlikhetsidealet på allvar.

Och hur "naiva" dessa ideal än kunde te sig var de mänskliga och ger än idag hopp för framtiden -  i motsats till de ideal som idag är förhärskande hos yuppies i Kina och i Sverige.


Erik Rodenborg
(Internationalen, 15/1997)