fredag 30 januari 2015

SYRIZA och Podemos på Rött Forum

Var på Rött Forum på ABF-huset ikväll, mest för att lyssna på representanterna för SYRIZA från Grekland och Podemos från Spanien, som var talare.

Nu kunde SYRIZA-representanten inte vara där IRL, han hade viktigare saker för sig i Grekland :-) så att säga, men Skype fungerade utmärkt denna gång, så vi hörde (och såg!) honom mycket bra i alla fall.

Dessutom talade bland annat Kajsa Ekis Ekman och Jonas Sjöstedt.

Det var ett ovanligt optimistiskt möte. Segern i Grekland är historisk.. på ett sätt som nästan känns ofattbart. Men kan verkligen hoppas att optimismen inte sviks och att det verkligen är inledningen till en bestående och radikalt annorlunda situation. i Europa och världen!

torsdag 29 januari 2015

Blir machosatanister nervösa nu?

Per Faxnelds avhandlng ”Satanic feminism: Lucifer as the liberator of woman in nineteenth-century culture” har nu uppmärksammats i en understreckare i SvD.

Jag har tidigare skrivit en del om både avhandlingen och Per Faxnelds metod och bland annat varit kritisk till de begrepp och definitioner han använder. Samtidigt som jag noterat att avhandlingen är ett imponerade arbete, som sammanställer en myriad av fakta, och som nog kan användas som ett grundligt uppslagsverk för ett i och för sig ganska så udda ämne.

Men det finns en annan aspekt av det hela, som jag inte berört men som jag har tänkt på en del.

Satanistgrupper är i stort sett nästan alltid mansdominerade, machobetonade och auktoritära. Skulle inte en bok av denna typ kunna fylla någon form av subversiv funktion i sådana "sataniska" machomiljöer? "The Prince of ´Darkness" ser sig plötsligt hotad, inte endast av alla dessa irriterande anti-satanister av olika schatteringar - utan kanske även av "The Princess of Darkness"?

Man kan ju alltid hoppas att det skulle kunna leda till riktigt intressanta motsättningar här och var...

tisdag 27 januari 2015

En mardröm från 1972

En av de mest märkligaste drömmar jag någonsin har haft var nog nedanstående från hösten 1972. Den blandade skräck för en kosmisk katastrof med vänsterpolemik - på ett nästan hejdlöst sätt.

Jag och Gunnar W /då liksom jag politiskt aktiv i den trotskistiska smågruppen RMF, numera mer känd för sina böcker om bland annat Palmemordet/ står och tittar ut mot ett stort landskap. Plötligt tycker jag att jag ser några konstigheter på solens yta. Solen håller just på att gå ner, men dess yta ser plötsligt inte ut som vanligt.

Jag säger att det bådar illa. Solen kommer troligen snart att börja expandera. Den kanske rent av kommer att bli en supernova.

Gunnar avfärdar det som ovanligt absurda fantasier. Solen går sakta ner, och den hamnar under horisonten.

Men så ser vi hur skogen vid horisonten plötligt börjar brinna. Jag säger att det visar att jag har rätt, nu har den slutliga undergången kommit. Gunnar säger: "Nej, så kan det inte vara, det är säkert bara Förbundet Kommunist som har varit framme nu igen".* Jag tycker att det verkar osannolikt att FK verkligen ligger bakom den enorma skogsbranden, och invänder lite vagt att det inte verkar så troligt.

I nästa sekund ser vi hur solen plötsligt växer och täcker större delen av himlavalvet. Då inser även Gunnar att jordens undergång har kommit, och att Förbundet Kommunist den här gången nog var helt oskyldiga...

Jag vaknar med en känsla av skräck.

-----------------------------------------------------------
* Gunnar ogillade nämligen kraftigt Förbundet Kommunist, som han ansåg var en närmast löjlig grupp, som kombinerade en ständig politisk vacklan, med en form av närmast outhärdlig akademisk arrogans. En åsikt som jag nog i stort sett delade.

lördag 24 januari 2015

Suddenly You Love Me

I går vilade jag lite efter att ha haft vinterkräksjukan. Då råkade jag somna med kläderna på.

Sedan vaknade jag efter några timmar. När jag vaknade hade jag denna sång från 1968 i mitt huvud. Jag har ingen aning om varför.

Lyssna och titta gärna på musikvideon från You Tube-länken ovan. Tremeloes verkar i alla fall ha haft riktigt roligt när de gjorde den....

Christer van der Kwasts bok - en summering

Jag har nu läst ut van der Kwasts bok. Jag läser numera långsammare än förut pga olika problem med synen, så det har tagit ett tag.

Det första jag vill säga är att den inte har gett mig någon form av Eureka!-upplevelse om hur sanningen EGENTLIGEN ser ut i detta komplexa rättsfall. Det är inte så konstigt. Jag är inte en person som i trassliga indiciehärvor lätt kan bilda mig några grundade (eller ens ogrundade) tvärsäkra åsikter om hur saker ligger till. Det gäller även i fiktiva fall. Jag tillhör inte de som redan i mitten av en Agatha Christe-deckare lyckas lura ut vem mördaren är. Nej, jag brukar aldrig ens fatta det efter att ha läst nio tiondelar av en pusseldeckare....

Jag är och förblir agnostisk i Quick-fallet. Men jag måste säga att jag har fått en mycket större förståelse för de som förvarar de tidigare domarna. Det är inte en riktigt så absurd ståndpunkt som media vill ge intryck av.

För det andra vill jag säga att Kwast ger intrycker av att vara en ärlig människa, Han har - i motsats till Josefsson och Råstam - ingen underliggande agenda som handlar om något annat. Dessa två författare styrs/styrdes uppenbarligen av sin önskan att kunna slå mot "tron" på bortträngda minnen. Det visade Råstam redan innan Quick-historien, i samband med det så kallade Ulf-fallet. Och när det gäller Josefsson är det uppenbart i närmast allt han skriver.

På det sättet inordnar sig dessa herrar - vare sig de vill det eller inte - i samma olustiga övergreppsförnekartradition som figurer som Ralph Underwager, Richard Gardner, Elizabeth Loftus, Max Scharnberg, Pelle Svensson - och organisationer som False Memory Syndrome Foundation och Victims of Child Absue Laws. Bland dessa övergreppsförnekare finns ju många som med rätta också måste definieras som rena förövarförsvarare.

För det tredje skriver van der Kwast balanserat, sakligt och dämpat - i motsats till det uppskruvade, på gränsen till hysteriska tonfall man ofta kan finna hos Råstam och (än mer) hos Josefsson.

För det fjärde visar Kwast i många exempel på myriader av saker som helt enkelt verkade stämma, ska man säga, alltför bra, i Quicks bekännelser. Det är mycket svårt att avfärda allt detta som cold reading, KB-studier, läckor och en systematisk taktik från denne drogade patient. Det kanske var så i alla fall, men min i sammanhanget ganska så begränsade fantasi sätter nog stopp där.

För det femte visar Kwast "bortom rimligt tvivel" på sidorna 238-265 hur Råstam i presentationen av sin prisbelönta research lägger fram en uppseendeväckande stor del rena sakfel, alla med det uppenbara syftet att "förbättra" den egna storyn.

För det sjätte visar han på sidorna 267 ff hur resningarna och de nästan automatiskt följande avskrivningarna av åtalen på det mest lättsinniga sätt undvek alla de komplikationer som skulle uppstått vid nya rättegångar. Resningar vid fällande domar leder annars i princip alltid till nya rättegångar - Joy Rahman, Bo Larsson, Södertäjefallet 1994, Umeåfallet 1993, Motalafallet 2008 etc. - och här är alla Quickdormarna ett stort undantag. Inte nog med det, Kwast visar att i den närmast panikartade önskan att få saken ur världen så snabbt som möjligt missade man de mest elementära saker.

Exempelvis var förhören med Bergwall inför dessa resningar inte endast slarviga - man lät bli att följa upp vad som ser ut som rent absurda uttalanden från honom - som i alla fall Kwast själv inte verkar tveka att se som uppenbara lögner.

Det är möjligt att någon kommer att visa att alla de problem som Kwast tar upp här är en optisk villa, som lått kan få någon rimlig förklaring. Men jag tvivlar.

En annan sak som boken endast snuddar vid är hur de stora media redan från början tog ställning. Vi fick en hop av ensidiga, subjektiva artiklar, som bara tog upp den ena sidans argument,. Kwast har ingen bra förklaring till detta, men jag tror att det finns en sådan.

I alla rättsfall där bortträngda minnen av övergrepp spelar en roll avspeglar de stora mediernas bevakning en form av önskan att kunna avfärda detta för många så obehagliga begrepp. Det är inte precis någon tillfällighet, Det har sina bestämda sociala orsaker.

Och så länge styrkeförhållande i samhället ser ut som de gör idag kommer denna situation tyvärr att bestå.

fredag 23 januari 2015

SvD/Kultur om Kwast, Quick - och bortträngda minnen

Nu har det kommit en recension av Christer van der Kwasts bok på SvD Kultur.

Den är ganska så negativt hållen, men inte hysterisk som de första gallsprängda presskommentarerna från bland andra Josefsson, Guillou och Cantwell.

Man kan säga mycket om den, men jag avstår. Med ett undantag.

Det är denna mening: "Men de konkreta bevisen hade inte hållit i rätten förutan hans erkännanden och annat som framkommit under inflytande av en på 1990-talet omhuldad psykoterapi byggd på numera förkastade teorier om bortträngda minnen.".

"Numera förkastade"? Det borde i så fall stått "numera förkastade i de svenska massmedia." För om man går till den internationella psykologiska och psykiatriska litteraturen finner man att det pågår livliga debatter om bortträngda minnen. Det finns anhängare och det finns motståndare, som det alltid har funnits sedan begreppet utvecklades ca 1890. Men det handlar inte om något som är allmänt förkastat.

Detsamma gäller förresten i populärt hållna ;specialtidskrifter  eller mer snäva populärvetenskapliga radioprogram i Sverige som Forskning och Framsteg eller Vetandets Värld.

Nej, det är de stora tidningdrakarna och de stora TV-kanalerna som har bestämt sig för termer som "numera förkastade". Av anledningar som man kanske borde fundera på.

torsdag 22 januari 2015

Christer van der Kwast

Jag har nu läst större delen av van der Kwasts bok. Jag är skakad.

Jag hade inga illusioner om vare sig Råstam eller Josefsson, men hade på något sätt anpassat mig till idén att de nog hade rätt om Bergwall/Quick, men att de på ett ohederligt och obehagligt (och förvisso suspekt!) sätt använde fallet till att slå mot "bortträngda minnen".

Nu börjar jag misstänka att det är värre än jag trodde. van der Kwasts demontering av avgörande partier i Råstams bok om Quick-fallet är förvisso övertygande, och efterlämnar en kuslig eftersmak. Vad kan driva en människa till att på så många punkter förvränga sitt material för att få en morddömd friad?

Jag misstänker att om tio år kommer van der Kwasts bok att ses som en av de viktigaste böckerna i Sverige i detta decennium.

Jag kan ha helt fel men det är så jag tycker det ser ut efter att ha läst kanske fyra femtedelar av van der Kwasts bok.
-------------------------------------------
PS.
På förekommen anledning.

Det här är alltså en spontan reaktion efter att ha läst fyra femtedelar av Kwasts bok. Det ska inte ses som en "analys", eller som ett tvärsäkert uttalande. Det är... en första reaktion, Vare sig mer eller mindre.

En fråga och ett svar

-Pappa, hade du också låtsasvänner när du var barn?

-Nej, Facebook fanns inte då!

onsdag 21 januari 2015

Och se gärna...

... slutet av intervjun med Christer van der Kwast i TV4:s nyhetsmorgon idag*. Spontant uppfattar jag faktiskt honom som en i dessa sammanhang ovanligt ärlig person,  så vitt jag förstår utan någon uppenbart dold agenda. . Det bevisar inte att han har rätt, men jag tror att han argumenterar för vad han själv ärligt tror är sant. Det gäller nog inte alla i denna infekterade debatt.
----------------------------------------------------------------------------------
*Man kan ju i och för sig undra varför de inte la ut hela. Såvitt jag fattar sa han viktiga och bra saker innan detta klipp började.

En Kaliforniendröm som tog slut

Jag la tidigare här upp länkar till låtar som San Francisco, och Somebody To Love från 1966-67. Ett år tidigare kom ju också den lika klassiska California Dreaming. Dessa år handlade det verkligen om drömmen om Kalifornien , en dröm där till och med drogbruket sågs som något hoppfullt (som i White Rabbit, som jag också länkade till nedan).

Detta var alltså låtar från 66-67. Men kan ju jämföra med Hotel California som kom tio år senare. Den ljusa Kalifornienbilden verkar det där inte vara så mycket kvar av. Hippierörelsen var i det närmaste död, och nu handlade det om en mindre optimistisk Kalifornienbild,  efter Charles Manson, så att säga,

Det har funnits många spekulationer om vad Hotel California handlade om - alltifrån droger (som då i så fall uppfattas på ett helt annat sätt än i White Rabbit!) till att den skulle ha handlat om Anton LaVeys Church of Satan (som också grundades i Kalifornien, 1966).

Otäck är den i alla fall...

tisdag 20 januari 2015

Lynchmobben i Expressen, DN och AB

Tre av de fyra största Stockholmstidningarna kommenterar det faktum att Christer van der Kwast kommit ut med en bok om Quickfallet med att låta Dan Josefsson och Jan Guillou, som inte har läst boken, säga att det är en värdelös bok som inte borde ha getts ut och dessutom kryddar detta med några oförskämdheter om van der Kwast som person.

Endast SvD försöker hålla en anständig nivå, intervjuar van der Kwast om den bok han just gett ut, och väntar med att låta hans fiender, som alltså inte har läst den, säga att den är skit.

Expressens, DNs och ABs beteende är faktiskt en skam för svensk press...

van der Kwasts bok om Quickfallet kommer i morgon

Jag har ingen välgrundad åsikt om Quickfallet, men Christer van det Kwasts bok kan nog vara intressant.

Jag har nämligen en bestämd, och MYCKET välgrundad åsikt om att Dan Josefsson faktiskt ljuger som en häst travar när han diskuterar debatten om bortträngda minnen. Därför bör nog alla hans uttalanden dubbelkollas,  även i frågor där han eventuellt skulle kunna ha rätt...

Så jag kommer att läsa Kwasts bok med ett visst intresse.

söndag 18 januari 2015

Guld är inte allt som glimmar

Och i väntatn på att jag ska skriva något annat meningsfullt kan jag ju lägga ut Balladen om kråkguldet med Thorstein Bergman.

Den var signaturmelodin till den sympatiska ungdomsthrillern  Kråkguldet som sändes av SVT november-december 1969.

Ljudkvalitén på just denna You Tube-inspelning är ju inte precis HiFi, men den som vill höra den med lite bättre ljud, och tillika ta del av hela serien med sex avsnitt kan ju se Kråkguldet på SVT Öppet Arkiv.

lördag 17 januari 2015

Storbritannien: mer om övergrepp i samhällets toppskikt

De senaste åren har det kommit mer och mer avslöjanden och anklagelser om sexuella övergrepp utförda av toppfigurer inom det brittisk samhällets övre skikt. Lite reflektioner över några av de senaste avslöjanden kan man läsa här .

Det händer uppenbarligen saker i Storbritannien. Den tystnadens mur som där snabbt växte fram efter avslöjanden och anklagelser om organiserade övergrepp för ungefär 20 år sedan håller nu på att vackla.

Man kan bara hoppas att det inte ska gå att stabilisera den igen....

fredag 16 januari 2015

Drömmen om San Francisco

I augusti 1967 passerade Scott McKenzies "San Francisco" Beatles "All you need is love" som etta på tio i topp.

Dessa två sånger blev några av mina favoriter, och i synnerhet älskade jag "San Francisco". Jag fascinerades av flower power-idén och fantiserade om att kunna flytta till San Francisco.

Både dessa blev ju också någon sorts symboler för hippierörelsen. I synnerhet Scott McKenzies.

Jag vet inte riktigt om jag trodde på det egentligen , men jag VILLE naivt nog tro att det här skulle bli inledningen till mer kärllek och värme i världen.

Samtidigt som jag skrämdes av vad jag visste om LSD , som ju blev starkt  förknippat med rörelsen. .

Men det var en vacker fantasi jag hade när jag alltså satt som tolvåring i Gräddö sommaren 1967 och önskade att jag hade varit i San Francisco istället...

Och lyssna gärna på Scott McKenzies sång här .

onsdag 14 januari 2015

Glashalt

Jag höll på att slå mig fördärvad två gånger idag. Det är nämligen så att hela gården utanför vårt hyreshus är livsfarligt hal, och båda de två vägarna som leder från gården till gatan var så hala att jag inte kunna hålla balansen på dem.

Så jag fick gå en omväg runt andra hus och förbi Hovsjö centrum. Och hela tiden kolla hur jag gick. Det tog ca 20 minuter, annars tar det väl ungefär en halv minut.

Sedan åkte jag till ICA Maxi på Vasa handelsplats. Där var hela vägen och varenda kvardratdecimeter mycket sandad. Det är klart, det skulle bli väldigt olönsamt för ICA Maxi om kunderna inte kunde komma fram eftersom de ramlade omkull. Hovsjöbor som bara ska till bussen är väl inte lika lönsamma.

På vägen hem undrade jag hur jag skulle ta mig tillbaks till huset. Jag beredde mig på att gå raka vägen, även om det skulle innebära att jag var tvungen att sätta mig på markan och hasa mig fram på de värsta ställena. Men sen kom jag på att min ryggväska var myckat tung av alla de konserver jag handlat.  Så jag tog av den, gick extremt långsamt och lätt framåtlutad, och höll sedan väskan så att den släpade i marken, vilket på något sätt hade en tillräckligt stabiliserande effekt,

När jag kom upp till våninsgplanet ringde jag på hos grannarna och beklagade mig. Då fick jag reda på att de hade sett från fönstret hur en äldre kvinna med rulator hade ramlat och fick hjälpas av fyra personer för att komma upp, och fram.

Vi kom överens om att ringa och klaga hos bostadsföretaget i morgon.

Grace Slick är nog oöverträffad

Något helt annat.

Det här är nog en av de mest suggestiva låtar och kanske det mest suggestiva scenframträdandet jag har sett och hört i hela mitt liv.  Jefferson Airplane spelar "White Rabbit", med Grace Slick som milt sagt karismatisk sångare.  Jag har aldrig sett det live, tyvärr,  jag har långt senare fått nöja mig med You Tube. Om jag hade sett det live hade det verkligen varit ett minne för livet....

Och här är Jefferson Airplanes och Grace Slicks andra jättehit, "Somebody to love".

Ja, det var tider.... men det var 48 år sedan /suckar resigenerat/.

tisdag 13 januari 2015

Charlie Hebdo-diskussionen från ett feministiskt perspektiv

På 90-talet läste jag till och från en mycket bra feministisk tidskrift vid namn "Trouble and Strife". Den lades sedan ner men den finns idag på nätet. Där kan man såvitt jag kan se numera läsa alla nummer av tidskriften, från nummer 1 (1983) till 43 (2002)

Men nu ser jag att de dessutom har lagt ut några senare artiklar, den senaste är ett feministiskt bidrag till Charlie Hebdo-diskussionen.

Jag tycker faktiskt att den är bra. Läs den gärna, den problematiserar hela den nu så dominerande diskursen om "yttrandefriheten" och dess "försvar"...

söndag 11 januari 2015

Supremes mot astrologi

För ett år sedan försökte jag argumentera för att Gitte Hennings sång "Man bör veta hur man ska säga nej" var en polemik mot Sven-Ingvars "Säg inte nej, säg kanske, kanske,.kanske" och fick en del kritik för det.

En annan låt som man kan ana en lått polemisk markering i är kanske Diana Ross and the Supremes "No matter what sign you are" från 1969.

Den kom inte så långt efter att "Aquarius" från musikalen Hair blev en hit. Denna inspirerade nog till ett ökat intressen för astrologi.

Supremes låt inleds med namnen på olika stjärntecken, inklusive Vattumannens, men sedan visar sig den vara mer åt det skeptiska hållet.

Texten går bland annat så här:

"The moon shines bright above
But the charts declare
It's not my night for love
Ah, deep in my heart
I feel a good vibrations saying
"You and me, babe, would make a good combination"

There's no need in looking to the skies
Can't you see the stars shine in my eyes
I love you, boy, I really love you, boy

No matter what sign you are
You're gonna be mine you are
Can't let astrology chart our destiny" osv.

Låten kan höras på flera ställen på You Tube, exempelvis här.'

Om VoF hade funnits i USA då hade Supremes kanske fått priset som årets folkbildare. ;-)

Ja, och jag ska tillägga att Supremes tillhörde mina favoritartister i den tidiga tonåren.

lördag 10 januari 2015

Att fördöma och att "vara"

Att fördöma de vidriga våldsdåden i Paris - vilket alla utom rena galningar torde göra - innebär inte att man behöver IDENTIFIERA sig med de som gjort vulgärt rasistiska och avhumaniserande teckningar. De värsta har faktiskt inte publicerats i de större svenska media - men en av dessa har faktiskt publicerats i Dispatch International. Man kan med all rätt vara oerhört upprörd över att personer dödas pga teckningar. Men det innebär inte att man behöver säga att man "är" dessa personer, lika lite som man 2002 behövde säga att man "är" Pim Fortuyn för att man hårt fördlömde mordet på honom.

TILLÄGG
De allra flesta som ansluter sig "Jag är Charlie"-temat gör det för att de vill visa empati med offren. De har inte studerat bilder och texter och/eller tagit ställning för dessa. Jag är helt medveten om det. Det är bara det att detta bakvägen används för att legitimera teman och bilder som får ex.vis Dispatch att hoppa jämfota av glädje..

fredag 9 januari 2015

Je ne suis pas Charlie

På sin blogg har Maja Lundgren idag fört fram en tankeväckande kritik mot parollen Jag är Charlie.

Hon skriver bland annat:

"Som svar på "Je suis Charlie" har det faktiskt dykt upp ett slags motrörelse: "Je ne suis pas Charlie". Folk som tar avstånd från våld, men för den sakens skull inte vill hylla rasistiska nidbilder. 

En teckning av en muslim som blir skjuten när han håller Koranen framför sig, med texten: "Koranen är skit. Skyddar inte från kulor". 
Ett "skämt" i anledning av massakern i Egypten.
Djärvt och kul? Det är inte bättre än der Stürmer."

Jag håller helt med henne. Hennes inlägg i sin helhet kan läsas här.

Förnuftigt från Lady Dahmer

Hennes tankeväckande reflektioner i anknytning till attacken i Paris kan läsas här.

torsdag 8 januari 2015

Malin Michea om dådet i Paris

Jag har funderat på att säga något om dådet i Paris. Men inte vågat för att jag inte velat säga för mycket eller för litet.  Eller fel saker. eller saker som kan missförstås.

Men så hittar jag plötsligt Malin Micheas text . Hon säger precis det jag skulle vilja ha kommit på att säga själv. Vare sig för mycket eller för litet. Och inget som är fel eller som  kan missförstås...

En ocean under jordytan?

Nyss fick jag syn på något som gav de mest hisnande associationer till Jules Vernes "Resa till jordens medelpunkt" och de mest flummiga "Hollow Earth"-teorier. Nämligen nyheten att man har funnit belägg för att det finns en stor ocean under jordytan

Nu kände jag inte till webbsidan som jag hamnat på så min första reaktion var att jag hamnat på någon ovanligt utflippad pseudovetenskaplig sida.

Men personen som intervjuades om upptäckten verkade ju vara en respektaboel akademiker och när jag gick vidare till det universitet han var knuten till fanns även där en artikel om dessa forskningsrön.

Det ser alltså ut att vara en verklig upptäckt, som gjorts med hjälp av vetenskapliga metoder.

Jag tycker det verkar helt fantastiskt.

onsdag 7 januari 2015

Ännu ett barn som måste bo med förövare

Om detta kan vi läsa i ett angeläget debattinlägg på Expressens debattsida.

Tro nu inte att detta handlar om enstaka fall. Det finns hur många fall som helst.

Det är så oerhört sorgligt. Det pågår hela tiden, några enstaka gånger uppmärksammas det, men ändå får det fortgå.

tisdag 6 januari 2015

"Mao - den sanna historien"

Jag har just läst ut Jung Changs och Jon Hallidays bok "Mao - den sanna historien".

Den är på över 800 sidor och innehåller oerhört mycket fakta. Det ligger mycket research bakom den, men den bör inte rekommenderas som en tillförlitlig biografi över Mao Zedong (eller Mao Tse-tung som han genomgående kallas i boken) .

Saken är den att den inte är en biografi i normal mening. Dess tendens avspeglas baksidestexten: "Han /Mao/ var lika ond som Hitler och Stalin och begick lika stora brott mot mänskligheten". Hela bokens syfte är att försöka bevisa detta.

Redan i skildringen av Maos ungdom försöker författarna leda i bevis att Mao var ond. Med stöd från i stort sett inget annat än sina egna idéer om vad Mao "innerst inne" tänkte hävdas bland annat att Mao redan från början föraktade den bondeklass han kom från och att han inte brydde sig om att människor dog av svält.

Denna grundsyn genomsyrar även resten av boken. Författarna går utanför alla källor i sina försök att sida upp och sida ner berätta vad Mao "egentligen" tänkte. Begreppet "Mao Zedongs tänkande" får här en helt ny innebörd. Författarna tror sig veta allt om detta - och att det redan från början kännetecknades av total egoism, total brist på empati, maktlystnad och sadism.

Utifrån denna utgångspunkt beskriver de Maos liv. Han var aldrig det minsta intresserad av kommunismen, eller något annat utanför sig själv. I varenda valsituation valde han konsekvent allt som gynnade sin egen egoistiska och sadistiska läggning.

Jag har aldrig läst någon biografi - inte ens över Hitler! - som har en sådan karaktär.

Det vore mig fjärran att försöka "bevisa" att Mao "egentligen" styrdes av andra motiv. För i motsats till författarna gör jag inga anspråk på att ha en sådan unik typ av, ska man säga, retroaktiv telepati.

Nåväl. Det finns två väsentliga saker man kan säga om Mao. För det första stod han i ledningen för en revolution, som bevisligen förbättrade levnadsvillkoren för det kinesiska folket. Detta förnekar förstås författarna, men all tillgänglig statistik är här entydig. Siffrorna för (exempelvis) medellivslängd, barnadödlighet, och läs - och skrivkunnighet talar här ett helt entydigt språk. Liksom det faktum att det narkotikamissbruk som utgjort en så stor plåga sedan opiumkriget utrotades. Liksom att kvinnor för första gången på årtusenden befriades från åtminstone de mest öppna uttrycken för patriarkalt förtryck.

Dessutom fick Kina efter 1949 tillbaka den reella självständighet som det hade förlorat under 1800-talet. Kina hade under många år varit en de facto halvkoloni - nu bröts denna förnedring.

Men.... det finns också en annan sida av saken. Mao var också en stalinistisk härskare som stod i ledningen för ett privilegierat skikt som utövade makten över huvudet på befolkningen. Han använde mycket hårda metoder för att upprätthålla detta system. Från och med mitten av 60-talet började han dessutom använda lika hårda metoder för att slå ut konkurrerande fraktioner inom partiet.

Jag tror nu inte på de siffror som författarna presenterar för hur många som dog pga Mao. Men faktum kvarstår att många dog, i synnerhet under "Det stora språnget" 1958-61. Under denna period uppvisade Mao vad som måste ses som en anmärkningsvärt cynisk likgiltighet mot de människor som svalt ihjäl pga den verklighetsfrämmande linje som han själv hade drivit igenom - uppifrån och utan något som helst folkligt stöd.

Författarna har uppenbarligen också rätt i att några av Maos opponenter - som Liu Shaoqi och Peng Dehuai - drev en linje som uttryckte en vilja att försvara bondebefolkningen mot det lidande som detta hänsynslösa experiment utsatte dem för. (Jfr gärna med Peng Shuzis syn på skillnaderna mellan Mao och Liu!).

Både Liu Shaoqi och Peng Dehuai dog sedan i fångenskap, och förvägrades de mest elementära rättigheter, som livsviktig medicinsk vård. Det var Maos hämnd för att de hade vågat gå emot honom i avgörande frågor.

Så, ja, det kan delvis ligga något i författarnas karakterisering av Mao, även om den hos dem mer verkar byggas upp av deras tendentiösa fantasi än av någon form av vetenskaplig metod.

Men - bortsett från denna fråga - är boken också ett exempel på vad man skulle kunna kalla en idealistisk historieskrivning. Sociala processer, politiska skeenden, massrörelser - allt underordnas en närmast manipulativ världsbild där Maos demoniska geni ses som en grundförklaring till det mesta som händer. Det är inte speciellt övertygande.

Kritiken mot boken har varit hård från akademiska sinologer, och det finns en tjock volym med för det mesta mycket kritiska kommentarer från akademiskt håll .

Om man är intresserad av Kinas historia under Maos tid bör man nog inte börja med "Mao - den sanna historien". Däremot finns det som antytts en myriad av fakta i den, som ju kan vara av värde. Om man läser kritiskt. Mycket kritiskt.

måndag 5 januari 2015

Rorsmannen

De flesta progglåtar från 70-talet kan man hitta något bra med, men det finns några undantag.

Rorsmannen* är ett av dem. Det är en absurd hyllningssång till Mao Zedong, som spelades in av dåvarande KFML(r):s sånggrupp Knutna Nävar 1971. Den har en svensk översättning av en kinesisk text och det är personkult av det mest tankedödande slag.

Kommer att tänka på den eftersom jag fick Jung Changs och Jon Hallidays bok Mao - den sanna historien till födelsedagspresent. Den är lite av en symmetrisk motsats till Rorsmannen. Om Rorsmannen beskriver Mao som en gud, ger Chang/Halliday närmast bilden av en demon från helvetet som föddes ond...

Det känns lite konstigt. På tidigt 70-tal fick man gång på gång diskutera med naiva maoister; nu får man istället konfrontera de som vill demonisera, inte endast Mao själv (som förvisso var en såväl maktfullkomlig som djupt olustig stalinistledare!!!) utan hela den kinesiska revolutionen.
-----------------------
*Låten dröjer några sekunder, först kommer några rader från en hyllningssång till KPMl(r), eller nåt.
frf
"Rorsmannen" möter Tricky Dick...

torsdag 1 januari 2015

En text om ett pseudobegrepp

Den som vill läsa en nyanserad, vetenskaplig och kritisk granskning av pseudobegreppet "False Memory Syndrome" kan läsa här.

Den typen av fakta och diskussioner finner man inte i svensk mediedebatt. För att vanliga människor ska få tillgång till elementära fakta om vad debatten om återkallade respektive falska minnen egentligen handlar om behövs närmast ett intensivt folkbildningsarbete.

Eftersom det motarbetas på alla sätt i detta samhälle, kan man kanske jämföra de som ändå på sina håll mot alla odds försöker bedriva det, med den grekiske mytfiguren Sisyfos .

Och roligare än så tycker man ju ändå att det kunde vara. Men tyvärr...