tisdag 30 december 2014

Gates of Eden

Ännu en Julie Felix-tolkning av en intressant Dylansång.

Lyssna gärna!

måndag 29 december 2014

söndag 28 december 2014

Hypnagoga tillstånd, fairies och Aura Rhanes

Nedan lite helt ovetenskapligt flum.

När jag skrev om min dröm om fairies fick jag två förslag om vad den skulle kunna vara. Dels ett tråkigt sådant, om att det var en form av "sömnparalys", dels ett mer spännande sådant från den i denna blogg så välbekanta signaturen Tidlösa (som skrev väldigt mycket här för några år sedan, men som numera bara dyker upp ibland) .

Hen föreslog att jag hade haft en "hypnagogt" tillstånd och framkastade till och med att sådana var en "port till evigheten"...

Det lät ju väldigt spännande och nu ser jag på en UFO-blogg ett förslag att förklara min favorit-contactee Truman Bethurums möte med Aura Rhanes från Clarion på samma sätt.

Det låter lite bestickande, inledningen till Bethurums första berättelse har vissa likheter med hur hypnagoga tillstånd brukar beskrivas. Han upplever att han vaknar upp av ett mumlande ljud utanför bilen, på samma sätt som jag upplevde att jag vaknade upp av skratt utanför lägenheten.

Och då kan man väl i så fall hoppas att såväl fairies som Aura Rhanes och Clarion existerar i en "evighet". Själv har jag dock vad jag kan minnas aldrig mött Aura Rhanes i något hypnagogt tillstånd..

Men man kan ju hoppas att även detta händer någon natt.

PS. I texten antyds att även Joseph Smiths möte med Moroni kan förklaras på samma sätt, men jag är inte helt lika säker på att jag verkligen vill möta Moroni i en hypnagog hallucination....

lördag 27 december 2014

Var blev ni av?

På något sätt beskrivs situationen idag ganska bra av denna sång från 1976. Det är Monica Zetterlund som i sjunger den i Svea Hund, och den är skriven avTage Danielsson .

Ja, den är på sätt och vis ännu mer aktuell nu än då. "Vi som satts att leva i besvikelsens epok, ja, vad gör vi nu, vad ska vi tala på för språk?"....

fredag 26 december 2014

Hjärtan mot islamofobi

Ratko Mladic och Radovan Karadzic, ansvariga för folkmordet på muslimer i Bosnien, står inför rätta i Haag, i en mångårig process som konstigt nog aldrig verkar vilja komma igång på riktigt. I Eskilstuna har nu uppenbarligen några andra islamofober tänt eld på en moské med det uppenbara syftet att de som befann sig i den också skulle brännas inne. Det första lyckades de med, men dessbättre inte med det andra.

Men nu har det tagits ett initiativ att sätta upp hjärtan på den eldhärjade moskén, för att visa solidaritet med de drabbade. Jag hoppas innerligt att det blir många hjärtan...

Islamofobi är dödlig, det vet vi från Bosnien och från närmare håll genom Anders Behring Breivik. Låt oss verkligen hoppas att vi slipper få uppleva massmord på muslimer i Sverige. Det senaste attentatet visar att det tydligen även här finns de som verkar ha en djupt liggande önskan att få bli våra inhemska motsvarigheter till Breivik och Mladic.

tisdag 23 december 2014

Om att rigga debatter

Som nästan alla vet skriver Dan Josefsson till och från inlägg i Dagens Nyheter. Som många vet har han fått en del mothugg. Inlägg, som försiktigt kritiserar hans syn på Quick-affären eller på Margit Norell. Men inget som vågat gå i strid med hans osakliga förvrängda beskrivning av forskardebatten om bortträngda minnen. Det fanns ett försiktigt och mesigt inlägg av Magnus Kihlbom som intog en form av mellanposition, men det var det enda.

Eller det är vad många tror. Men saken är ju den att det man ser i DN är ju endast de inlägg som inte refuserats. Jag råkar känna till ett mycket nyanserat, sakligt inlägg om bortträngda minnen som tog sin grund i den vetenskapliga debatten om ämnet - och som DN refuserade.

Jag känner alltså till ett, eftersom jag har haft kontakt med hen som skrev inlägget. Hur många mer som kan finnas har jag ingen aning om.

Att rigga debatter är ju ganska vanligt. Och hur gammalt som helst. Jag råkar ha inblickar i en debatt som fördes i DN ett år innan jag föddes. Anledningen är att jag en gång kände psykoanalytikern Gösta Harding.

Han berättade för mig om en "debatt" DN startade om just psykoanalys 1953. De publicerade en rad hårda angrepp mot psykoanalysen skrivna av tunga akademiker som företrädde en rent medicinsk, eller i något fall en behavioristisk, syn på psykiatrin. Många psykoanalytiker skickade in svar men alla refuserades utom ett. Det som togs in var det sämsta. Det var hånfullt och substanslöst.

Efter att det togs in publicerades ett förödande svar till detta in., och sedan avslutades debatten.

Jag blev nyfiken och gick till DN:s tidningsarkiv för att kolla debatten. Det visade sig att Hardings beskrivning stämde. Det enda pro-psykoanalytiska inlägget var skrivet av en analytiker som mycket riktigt argumenterade nästan absurt dåligt. Han använde uttrycker (om min minnesbild är korrekt, ska försöka kolla upp saken vid något tillfälle) "salig dumbom" som ett skällsord mot psykoanalysens kritiker, och var allmänt arrogant och osaklig.

Sedan lät DN den ovanligt intelligente psykoanalys-avhopparen Pehr Henrik Törngren närmast krossa det inlägget. Och efter det var debatten slut.

Detta om DN. Jag har inte några specifika kunskaper om vilka inlägg mot Dan Josefsson som Aftonbladet refuserat, men det behövs inte. Jag har nämligen aldrig sett ett enda inlägg i Aftonbladet som kritiserat förnekandet av bortträngda minnen, vare sig "mesigt" eller på något bättre sätt. .Jag har heller faktiskt inte sett något som gått emot Josefssons historieskrivning i övrigt. Det kan ju ha funnits något marginellt inlägg som jag missade -men jag tror inte det.

Antingen har ingen (eller nästan ingen) Josefsson-kritiker skrivit eller också har alla refuserats. Det första är inte speciellt troligt. I Aftonbladet har Josefsson fått hålla enmansshow. Det är - väl att märka - samma tidning som upprepade gånger publicerat namn och bild på barn som berättat för sina mammor om att de utsatts för sexuella övergrepp av sina fäder. Och som hade gömts av mammorna för att de skulle slippa träffa de fäder som de var livrädda för.

I flera av fallen ledde detta till att barnen hittades och återfördes till de personer som de var skräckslagna för. Detta är Aftonbladets syn på anklagelser om sexuella övergrepp på barn i ett nötskal.

Och det är i Aftonbladet som "vänster"profilen Åsa Linderborg avfärdade en av de ack så försiktiga kritikerna mot Josefsson som trots allt fick skriva i DN med att det var "en kuslig röst inifrån Quick- sekten". Något som noterades av ETC:s Johan Ehrenberg, som tyckte att det var osakligt,

Men det är inte endast osakligt, Av anledningar som hon bäst känner till själv har Asa Linderborg i debatten om bortträngda minnen av sexuella övergrepp sålt sin själ de macho-män som använder frågan för att slå mot kvinnor och barn.

Eller möjligen känner hon inte ens själv till varför hon gör det. Anledningarna är måhända bortträngda...

Sorgligt är det i alla fall.

måndag 22 december 2014

"Hur ska barns rätt förstärkas?"

Detta är papperstidningens rubrik på en mycket bra debattartikel om barns rättslöshet av Monica Dahlström-Lannes i dagens SvD. På nätet har den som synes den kanske mer vaga titeln "Allas ansvar för barn blev ingens ansvar.".

Men oavsett titeln är den MYCKET BRA. Läs den. SvD är i genomsnitt bättre i barnrättsfrågor än DN och Aftonbladet, som har låtit synsättet hos figurer som Stefan Lisinski och Dan Josefsson att i det närmaste helt dominera ämnet.

Det känns konstigt att en öppen högertidning i Stockholm faktiskt är mindre sunkig i dessa frågor än AB och DN. .

Men så är det. Och glöm nu inte att läsa Monicas debattartikel!

"Upprorsmakaren"

Nu är det ju jul, och många funderar väl på vilka julklappar man ska köpa. När man funderar kan man möjligen tänka på att julen i Sverige de senaste tusen åren har firats till minnet av dagen då Jesus föddes. Det kanske går att köpa julklappar som på något sätt är relaterade till denna händelse?

Ett givet julklappstips är i så fall Upprorsmakaren, en bok om Jesus skriven av Reza Alslan, som är religionsvetare i Kalifornien.

Dessutom råkar han vara muslim, vilket uppmärksammats stort av den kristna högern i USA. Det verkar dock inte ha påverkat boken i någon högre grad. I motsats till Koranen, tror Aslan inte på jungfrufödseln. På samma sätt är Aslans fokusering på korsfästelsen - som han ser som ett i praktiken bevisat faktum - i direkt strid med Koranen, som faktiskt förnekar denna.

Däremot är det sant att den Jesus-bild Aslan förmedlar inte precis är i linje med den kristna ortodoxin idag. Han lyfter fram Jesu kritik mot de rika och mäktiga, och ger en bild av Jesus som en revolutionär i opposition till både Rom och den judiska överklassen. Han drar också en mycket klar linje mellan Jakob, Jesu bror, som han ser som Jesu egentliga efterträdare, och Paulus, som han ser som en person som förvrängde den ursprungliga läran till oigenkännlighet,

Den synen är han ju inte ensam om. Det är en grundsyn som förfäktats i många sammanhang, både seriösa och oseriösa. Det är nog ett av de två kanske viktigaste alternativen till den officiella kyrkliga synen inom dagens Jesusdebatt. Den ena är alltså den som Aslan företräder - som betonar Jesus som revolutionär och som sätter upp en dikotomi mellan Jakob och Paulus, där Paulus ses som den grövste av kättare.

En annan alternativ syn är (förstås) den som presenterar Jesus som i det närmaste proto-feminist och proto-gnostiker, och som bygger upp en dikotomi mellan Maria Magdalena, som den som stod närmast Jesus, och - som motpol - den manschauvinistiske Petrus,

Båda dessa synsätt har faktiskt en hel del som talar för sig, men att få ihop dessa till något enhetligt är inte så lätt. Sanningen kan vara besläktad med båda dessa synsätt, liksom faktiskt även med den officiella ortodoxin.

Vad man än anser om detta kvarstår det faktum att något verkligen märkligt hände i Palestina vid vår tideräknings början. Något man kanske kan begrunda just i dessa juletider.

lördag 20 december 2014

Mary Midgley om rituella övergrepp

Jag har tidigare skrivit om en understreckare i SvD som tog upp filosofen Mary Midgley. Hon hade gett ut en av allt att döma mycket sympatisk bok som kritiserade hjärnfysiologisk reduktionism. I slutet att mitt inlägg lovade jag att komma tillbaka till henne. Jag förklarade inte hur och varför, men nu tänker jag göra det.

Under sent 80-och tidigt 90-tal skakades Storbritannien av en serie av uppmärksammade rapporter om rituella övergrepp. Det mest kända blev en härva i Nottingham, där 10 vuxna i en storfamilj fälldes i en rättegång efter att ha anklagats för rituella och sexuella övergrepp mot barn. Barnen hade berättat för sina fosterföräldrar efter att de omhändertagits.

De fällande domarna ifrågasattes egentligen knappast av någon. Det som däremot ifrågasattes var de rituella inslagen i barnens berättelser, som inte hade beaktats i domsluten. Den allmänna meningen i media och från polisledningen blev snart att berättelserna om sexuella övergrepp var riktiga, medan allt barnen berättade om satanism, sadistiska ritualer och barnamord var fantasier, eller "inplanterade" minnen.

Däremot vidhöll både fosterföräldrarna och de socialarbetare som varit engagerade i frågan att barnens berättelser om rituella övergrepp definitivt såg ut att vara lika genuina som de som hade handlat specifikt om just sexuella övergrepp.

En av de som försökte sätta sig in i den komplexa debatten var just Mary Midgley. Det hon kom fram till stödde inte förnekarsidan.

Hon intervjuads blend annat i tidningen The Independent (9.10.90). Där sade hon bland annat detta.

"All the people who believed were closest to the facts. All the people who did not believe did not seem interested in the facts. The police have been terribly anxious to prove that this abuse has not happened". (citaten från Boyd 1991: 13).

Vidare: "Everyone who disbelieved the children seems to have assumed that what they were saying could not possibly be true and devoted their attention to proving how people could have made it up. The Chief Constable has accused the social workers, on the basis of a highly selective numbers of tapes, of asking the children leading questions. But the police tactics seems to have been to break down witnesses with hostile questions such as 'You have been making all this up?' and forcing them to retract"..."The police have been terribly anxious to prove that this abuse has not happened. It seems a quite extraordinary way for them to be concentrating their energies". (Boyd 1991: 247).

Midgley intervjuades också i TV-kanalen Channel 4 där hon beskrev hur barnens ångestfyllda och bitvis bisarra beteende stärkte trovärdigheten i anklagelserna: "Things like eating insects, eating excrements; being absolutely terrified - terrified - of all kinds of ordinary items in the household. It´s because all this was exceptional that the foster parents took notice in the first place."
(Boyd 1991: 261).

Ja, Mary Midgley är uppenbarligen en förnuftig och tänkande människa. Men vi kommer knappast att få se hennes analyser av Nottingsham-fallet refererade i de svenska media som är så upptagna med att falla platt ner för den kuslige övergreppesförnekaren Dan Josefsson.

För vad som hände i USA och Europa under 80- och 90-tal var ett ridån drogs upp för en mycket kort tid, och vi fick inblickar i vad som har varit och är en otäck verklighet för inte så få barn.

Sedan sänktes ridån igen och mörkret omslöt på nytt dessa barns verklighet.
--------------------------------------------------------------------------------------------
Referens: Andrew Boyd, Blasphemous Rumours: Is Satanic Ritual Abuse Fact of Fantasy? An Investigation, Fount/HarperCollins, London 1991

onsdag 17 december 2014

Bockfoten sticker fram / 5

Det är en sak att vara dum. Det är inget man rår för. Men det är en annan sak när en person som åtminstone har normalintelligens under över ett års tid medvetet och iskallt förvränger saker

Dan Josefsson vet mycket väl om att den bild av debatten om bortträngda minnen han har gett i detta inlägg i Aftonbladet är en grov karikatyr.

Han vet också mycket väl om att starka belägg finns för existensen av återkallade traumatiska minnen, och att många sådana har bevisats vara sanna., Det kan han inte ha missat, inte med hans resurser. Men han väljer medvetet att mörka detta.

Han väljer medvetet att mörka detta samtidigt som han borde inse att detta kommer att gynna alla de förövare vars offer inte minns övergrepp de utsatts för i tidig ålder. Han väljer att mörka trots att han också borde inse att det kommer att leda till oerhörda och ofta outhärdliga lidanden för oerhört många utsatta som inte blir trodda.

Jag skrev "samtidigt", inte "trots". För jag tror faktiskt inte att Josefsson har något som helst emot att förövare gynnas.

Att vi lever i en rutten värld demonstreras varje dag på olika sätt. Ett av dessa sätt är att alla de stora media har lagt sig platt för en ondskefull charlatan som Dan Josefsson.

måndag 15 december 2014

Bortträngda minnenas tid förbi?

I ett rättsfall nyligen har en man som fått resning friats från anklagelser om övergrepp som sägs ha byggt enbart på bortträngda minnen. I samband med detta säger f.d. överåklagare Sven-Erik Alhem i ett TT-uttalande att "de bortträngda minnenas tid är förbi, när det gäller brottmål".

Frågan är hur det ska tolkas. Själv anser jag det vara självklart att fällande domar inte bör bygga på endast en persons minnen, vare sig bortträngde eller andra. För en fällande dom bör det finnas stödbevisning.

Men om uppfattningen att återkallade bortträngda minnen tillhör en kategori som aldrig kan vara sann slår rot, kommer man inom rättsväsendet inte att anstränga sig för att få fram stödbevisning till berättelser som bygger på bortträngda minnen. De kommer mer och mer automatiskt att avfärdas. Och då har vi ett problem.

Det finns internationellt en rad exempel på hur anklagelser som bygger på bortträngda minnen bekräftats av stödbevisning och även av erkännanden. Det mest kända exemplet är kanske fallet med Ross Cheit.

Därför är det nödvändigt att även berättelser som bygger på minnen som återkallats undersöks på samma sätt som de som bygger på andra typer av minnen.

Om så ej sker, är verkligen de utsattas rättssäkerhet i fara.

onsdag 10 december 2014

Kampanjen om skakvåld

Jag noterar att när de stora media - speciellt Aftonbladet och Dagens Nyheter, Sveriges två största dagstidningar - skriver om debatten om skakvåld, Shaken Baby Syndrome, är det numera nästan alltid genom att intervjua någon man som ses som oskyldigt anklagad, därför att den diagnos som låg till grund för anklagelsen numera ifrågasätts av ett antal läkare. .

Artiklarna är suggestivt skrivna och meningen är att man ska tycka "oh, så hemskt att bli oskyldigt anklagad för en sådan sak!"

Och det är ju sant. Men sant också är att många läkare betvivlar det nya synsättet som leder till fler och fler friande domar. Dessa läkare har jag aldrig sett intervjuade i Aftonbladet och DN.

Som vanligt när det gäller övergrepp mot barn lierar sig de stora media nästan alltid med de som automatiskt tror på de som hävdar att anklagade är oskyldiga. I den typen av debatter får nästan aldrig den andra sidan komma till tals. I alla fall inte mer än möjligen korta citat på en halv mening eller så.

Visst är det hemskt att bli oskyldigt anklagad, men det är trots allt ännu värre för barn som misshandlas till döds. De kan aldrig ge några intervjuer i några tidningar.

De stora medias behandling av dessa fall är tyvärr ingen tillfällighet. Det ingår ju i ett större, och kusligt välbekant, mönster. Principen är: i situationer där frågan om existensen eller icke-existensen av övergrepp mot barn är kontroversiell, ge alltid förnekarna tolkningsföreträde.

Vilka som än gynnas av denna policy, inte är det barnen.

PS. Just nu går det inte att koppla min dator till internet. Jag vet ännu inte varför. Detta är skrivet på en biblioteksdator. Jag har just nu inte tid och råd att göra något åt saken så min närvaro på nätet kommer att bli begränsad ett tag framöver.

måndag 8 december 2014

Lars Leijonborgs tänkande

Nej, jag tror inte att Lars Leijonborg är kryptonazist. Inte alls. Däremot har han en väldigt speciell logik. Denna utmärks bland annat av en naiv oförmåga att se vad han själv verkligen säger.

Hans senaste fadäs kan man alltså läsa om lite här och var, exempelvis i
denna artikel i Svenska Dagbladet. I riksdagen sade han alltså detta: "– Hitler byggde motorvägar, när vi nu åker på Autobahn, så att säga, är det.. var det fel av Hitler att bygga motorvägar?"

Detta för att försvara sin åsikt att det i vissa konkreta frågor kan vara möjligt att samarbeta med Sverigedemokraterna.

Vi lämnar den frågan åt sidan, för tillfället,  för att istället titta lite på Leijonborgs logik. Det finns vissa saker man inte säger. Saker som fullkomligt skriker ut ordet PINSAMHET som om det hade stått med jättebokstäver i neonljus.

Det är som om, exempelvis, Per Ahlmark skulle ha sagt: "Själv har jag inget emot araber, en av mina bästa vänner är arab". Eller om Göran Hägglund skulle ha sagt samma sak om homosexuella. Det skulle vara verkligt pinsamt, ty de flesta skulle ju komma ihåg att samma sak sades av antisemiter på trettio-och fyrtiotalen - men då om judar.

Men så skulle dessa borgerliga politiker ju inte säga idag. Leijonborg går däremot i fällan med en sömngångaraktig säkerhet.

Leijonborgs uttalande påminner mest om ett allmänt förhånat dito som som brukar tillskrivas aningslösa borgare på trettiotalet: "Vad man än säger om Mussolini, så fick han ju tågen att gå i tid".

Och den f.d. partiledaren reflekterar inte ens över VARFÖR Hitler byggde fina vägar. Det var ju inte huvudsakligen för att medeltysken lättare skulle kunna komma fram med sin Volkswagen. Det hade ju framförallt militära orsaker.

För några år sedan var Lejonborg i Kina. Han blev helt entusiastisk och sade - både i intervjuer och i en bok som kom ut 2006 - att vi borde lära av Kina. för de hade ju en så framgångsrik ekonomi.

Han syftade kanske på arbetsamhet och flit. Vad han inte närmare reflekterade över var förstås att i Kina är alla banker och den stora majoriteten av storföretag statliga. Om han inför FP:s partistyrelse hade föreslagit att Sverige skulle ta efter Kina i det avseendet hade han blivit en riktigt intressant borgerlig politiker. Men det gjorde han förstås inte.

Lars Leijonborgs karriär inleddes på allvar 1971. Då var han FP-ledningens redskap för att avsätta Per Gahrton som ordförande för Folkpartiets Ungdomsförbund, och sedan rensa ut gahrtoniter och andra farliga västerelement ur FPU. Med kombinationen av en dumslug naivitet, ett tvålfagert ansikte och nypor av järn skulle han tämja FPU. Och med hjälp av en uppsjö av intriger och de mest oetiska av metoder lyckades han riktigt bra med det.

Det var då han fick ett smeknamn av sina mest devota anhängare. De kallade honom "Broiler". De gjorde en kampsång runt namnet. Till melodin av "This land is your land" sjöng de bland annat: "Broiler är din man, broiler är min man, från södra Skåne, till norra Lappland".

Denna sång fick jag genomlida när jag natten till den 12 juni 1971 åkte till FPU-kongressen i en buss abonnerad av leijonborgare.* Jag skulle egentligen ha åkt bil med några sympatiska gahrtoniter men jag fick inte plats.

Jag fick inte en blund i ögonen den natten, och den första dagen på FPU-kongressen gick jag som en levande zombie. Och ett dygn efter Leijonborgs seger blev jag faktiskt öppet psykotisk.

Sedan dess tål jag inte riktigt Lars "Broiler" Leijonborg.
-------------------------------------------------------------------------
*Jag var medlem i FPU, för att jag gillade Per Gahrton och hoppades att FPU under hans ledning skulle bryta med folkpartiet och bli en självständig vänsterkraft. Jag var inte folkpartist för fem öre, och i skolvalet 1970 röstade jag på VPK.

torsdag 4 december 2014

Att läsa Ny Dag

Någon gång i början av hösten 1964 (då jag var nio år) fick jag reda på att dagstidningar inte endast publicerade nyheter utan också drev politiska linjer. Det fascinerade mig oerhört, så jag började genast använda min veckopeng till att börja köpa dagstidningar,

Min veckopeng var lägst i klassen, den var en krona medan de flesta andra hade ca 20 kronor. Det berodde inte på att mina föräldrar var speciellt fattiga - tvärtom. De tillhörde de mest välbärgade av föräldrarna i klassen.  Men jag hade en krona år efter år, tills jag en dag berättade för mina föräldrar att jag kallades "fattiglapp" för att jag hade så låg veckopeng. Då blev de generade, och min veckpeng höjdes en smula.

Men 1964 hade jag alltså en krona. Det räckte till att köpa två dagstidningar i veckan. De kostade nämligen då bara 50 öre.

Framförallt började jag köpa kommunistpartiets tidning Ny Dag. Den föreföll mig mest intressant. Den gavs ut av de där hemska kommunisterna, som de vuxna verkade tycka så illa om. Det gjorde den extra intressant.

Till en början med hade jag inga medvetna sympatier för tidningen eller för "kommunisterna". Men gradvis började jag påverkas. Det stora språnget till att få sympatier tog jag december 1964, då jag började inse att USA hade fel i Vietnam.

Det märkligaste med Ny Dag var annars att den inte motsvarade de vuxnas blid av att kommunisterna var "totalitära", Det var nämligen så att det förekom många debatter i Ny Dag. Även oppositionella inom partiet skrev ofta, med ofta ganska hårda angrepp mot partiledningen. Det fascinerade mig oerhört.

Min bild av "kommunismen" som en totalitär monolit slogs sönder ganska snabbt. Det fanna ju olika kommunistländer och kommunistpartier och de verkade oense om en massa saker. Och som sagt även inom Ny Dags spalter verkade det ju föras en inte endast livlig, utan en också en ganska så frän debatt.

Om jag varit nio och börjat läsa Ny Dag några år tidigare skulle jag fått en helt annan bild. För faktum är att Ny Dag verkligen var en ganska så monolitisk tidning fram till 1963.

Ny Dag hade grundats 1930. Den startades av de mest Moskvatrogna  av de svenska kommunisterna, efter partisprängningen 1929. Från starten fram till och med 1962 fördes ytterst få debatter i Ny Dag. Och Sovjet kritiserade nästan aldrig.

Jag skriver  "nästan" för det fanns ett undantag.  Sovjet hade avskaffat dödsstraffet 1947. 1949 hade det återinförts. Ny Dag hade hyllat beslutet 1947, men noterade nästan inte alls när det återinfördes. Men strax efter Stalins död tog Ny Dag faktiskt upp och började kritisera dödsstraffet i Sovjet. Det var lite av ett alibi - nu kunde man ju inte påstå att partiet och dess tidning följde Sovjet i vått och torrt. Men det var det enda undantaget. I alla andra frågor stödde man Sovjet till hundra procent.

Men så kom 1963. CH Hermansson var chefredaktör och han började detta år medvetet förändra  Ny Dag i två avseenden. Dels började ledarsidan mycket försiktigt att distansera sig från Sovjet. Ett av de mest fascinerade exemplen var tidningens kommentarer till konflikten mellan Sovjet och Kina. Någon gång sommaren 1963 förlorade Hermansson tålamodet med den hätska och vulgära polemiken mellan de kommunistiska stormakterna, och i en ledare valde han att läsa lusen av kamraterna i öst.

Han förklarade att polemiken fördes på ett ovärdigt sätt, och skrev att de kommunistiska  ledarna i Sovjet och Kina mest av allt betedde sig som  grälande "rallare och beväringar på permissionsresa". Ett sådant språk hade aldrig Ny Dag förut använt mot det stora broderpartiet i öster.

Krittiken hårdnade när Chrustjev föll. Då vägrade Ny Dag att acceptera motiveringarna, och tillvägagångssättet. Man beskrev det som en odemokratisk kupp, och krävde att sovjetledningen,  skulle förklara det kuppartade regimskiftet på ett bättre sätt. Det gjorde förstås den aldrig.

Den andra stora förändringen var att Ny Dag öppnades för den interna debatten inom partiet. Visserligen j hade Ny Dag två gånger tidigare, inför kongresserna 1935 och 1953, publicerat några oppositionella inlägg. Men de var bara några få, och partiledningen svarade hårt nästan omedelbart. Sedan uteslöts kritikerna ganska snart.

Men 1963 blev det helt annorlunda. Debatten inför den kongress som skulle hållas i januari 1964 var öppen, livlig och bitvis frän. Och i denna framförde också sovjetkritik. En debattör skrev att det var lite skevt att kommunister ofta kritiserade den bristande demokratin i kapitalistländerna, men att man aldrig ex.vis kritiserat att de ledare som uteslöts ur Sovjets kommunistparti 1957 aldrig hade fått chansen att försvara sig offentligt. Det fick debattören göra oemotsagt. Ingen kom och tillrättavisade honom för det.

Nu hade Hermansson måhända en del baktankar. med att tillåta debatten 1963. Han siktade på att bli ny partiledare och han hade nog en viss nytta av den kritiska debatt som föregick den kongress där han också blev partiledare - på ett program som lovade förändringar.

Men det var inte hela sanningen. För faktum var att han inte slog ner på kritikerna efter kongressen 1964. Ny Dag tillät  även efter denna kongress kritik mot partiledningen -även mycket hårda och upprepade angrepp mot Hermansson själv.

I januari 1965 gick Ny Dag över till att bli veckotidning - den hade varit en dagstidning från 1930 och framåt. Det underlättade förvisso för mig att med min låga veckopeng följa tidningen - det kostade ju numera bara 50 öre i veckan....

På både debatt-och insändarsidor fick (bland annat)   Moskvatrogna och Pekingtrogna möjlighet att i nummer efter nummer kritisera Hermansson. Ny Dag förvandlades från att ha varit en av de mest likriktade tidningarna  i Sverige till att bli en av de mest debattglada.

CH Hermanssons stora förtjänst var att han i grunden förändrade både partiet och dess tidning. För något halvår sedan skrev en politisk analytiker i Svenska Dagbladet att Vänsterpartiet var det mest bråkiga och minst auktoritära partiet i svensk politik. Det skulle ingen kunnat skriva 1962.

Denna förändring inleddes av CH Hermansson 1963. Och det är väl som sagt en av hans största förtjänster.

söndag 30 november 2014

I mörkrets tid

Idag firar en del av oss första advent. Det är den dag då man börjar räkna dagarna till Jesu födelse.

Det är ju inte helt klart vem Jesus verkligen var. Men en sak är klar. Han var en del av en större rörelse i Palestina och områdena runtomkring. Det kan man bland annat se om man läser böcker om Dödahavsrullarna.

Det var människor som såg det samhälle de levde i som styrt av ondskan, och trodde på en förändring. De såg fram emot en värld utan tyranner och härskare, utan ojämlikhet, utan våld. Det handlade om sammanlagt ganska många människor.

De var olika, på sitt sätt. En del av dem innefattade även kvinnor i sina drömmar om jämlikhet, andra gjorde det inte. En del av dem respekterade barn, andra satt fast i samhällets nedlåtande syn. Av några kända bibelcitat att döma tillhörde Jesus den första gruppen...

De levde i ett ockuperat land. De drömde om att Gud skulle ingripa och inte endast häva ockupationen utan även skapa ett gudsrike där det skulle råda frid, och vara jämlikt. De hade vad man brukar kalla apokalyptiska föreställningar.

De människor som fanns då är för länge sedan döda (om man inte tror att Jesus uppstått, förstås). Ofattbart många minuter har gått sedan den tiden. Mycket har hänt, men en sak kan man definitivt säga. Det dessa människor drömde om har ännu inte förverkligats.

USA-imperialismen är både mäktigare och grymmare än romarriket. Ojämlikheten är större, svältkatastroferna är flera och större. Våldet har nått nya nivåer, med hjälp av tekniker som den tidens människor inte skulle kunnat föreställa sig.

Trots detta - säger vi idag i vår del av världen - ska kvinnor vara jämställda och barn inte utsättas för förtryck. Men så är det ju inte i praktiken. Sexhandeln har idag proportioner som hade varit otänkbara vid vår tideräknings början. Och vad gäller barnen...

Vad spelar det för roll att vi idag har ett agaförbud, när barn som berättar att de blivit slagna av sin far närmast rutinmässigt avfärdas med att de är hjärntvättade av sin mor, eller av en terapeut, eller av en förhörsledare?

Vad spelar det för roll att man idag "talar" om sexuella övergrepp mot barn när "talet" framför allt handlar om att man inte ska tro dem? Det är samma som med misshandel - om barn berättar om grova sexuella övergrepp avfärdas deras berättelser nästan rutinmässigt. Antingen är det mammans eller terapeutens eller den nitiska dagisfrökens eller förhörsledarens fel. Det är nästan alltid fel på någon annan, och även på barnet. Men inte på den "oskyldigt anklagade".

Men vi har i alla fall avskaffat rituella barnoffer, som ju var vanliga i både Europa och Afrika under långa perioder. Fast hur är det? Under de senaste årtiondena har många barn berättat om sadistiska ritualer, där barn har dödats. Men det tog bara några få år innan den närmast universella praxisen blev att man -  utan närmare undersökning - automatiskt skulle avfärda alla sådana berättelser. I Sverige kan ett barn som berättar om något sådant helt automatiskt avfärdas med att det bara är "ännu en som har läst Spökflickan"....

I själva verket har vi idag gradvis byggt upp ett system av föreställningar och begrepp med vars hjälp praktiskt taget alla typer av övergepp mot barn kan avfärdas utan undersökning. Teorier om PAS och FMS, för att inte tala om ständiga "revideringar" av tidigare medicinska metoder för att avgöra att barn har skadats. Snart är väl även Shaken baby syndrome avfärdat som en förlegad myt, det också.

Och vuxna som i efterhand minns att de utsatts för övergrepp kan numera rutinmässigt avfärdas med att bortträngda minnen - de finns inte. För det säger "vetenskapen".

Att "vetenskapen" faktiskt inte säger något sådant kan var och en som går till källorna och studerar vad den vetenskapliga debatten verkligen går ut på.lätt ta reda på. Men vem orkar leta efter facktidskrifter när det är så lätt att tro få sig en klar uppfattning om sakens natur genom att läsa Dan Josefssons kioskvältare?

Och media ställer upp massivt. Det finns en hel hop journalister som flyter omkring i detta ondskans mörker. Och då syftar jag inte på extremister som Ingrid Carlqvist och Patrik Nyberg. Nej jag syftar på de ack så ansedda journalister. som får skriva i Aftonbladet, Dagens Nyheter och göra program i SVT.  Och journalister som (åtminstone objektivt sett) går förövarnas ärenden blir fler och fler. Ingen nämnd och ingen glömd, men en av dem har visst under detta år fått två prestigefylla joornalistpriser.

Och ondskans mörker sänker sig gradvis. Jag har här fokuserat på frågan om övergepp mot barn, men man skulle kunna ta hur många ämnen som helst. Men jag har någonstans känslan av att samhällets grundkaraktär på något sätt bäst avspeglas av hur det behandlar de allra mest försvarslösa - barnen.

För  2000 år sedan fanns det en grupp människor i ett land vid Östra Medelhavet som trodde att Gud snart skulle ingripa och göra slut på ondskan. Det är inte riktigt lika lätt att tro på idag - 2000 år senare.

Ett alternativ till att tro vore kanske att handla. Men det verkar inte tillräckligt många verka så intresserade av att göra. I alla fall inte tillräckligt många för att dra undan mattan för de som upprätthåller och möjliggör det mörker vi lever i.

lördag 29 november 2014

HOPP skriver om övergreppsminnen i Svenska Dagbladet

Företrädare för HOPP-Stockholm har skrivit ett inlägg i Svenska Dagbladet som försöker vara någon sorts motvikt till den reaktionära diskurs om minnen av sexuella övergrepp som kommit i kölvattnet på Quick-debatten.

Det är bra.

Men det kunde ha varit bättre. Det sorgliga är ju att till och med de ytterst få inlägg i de stora media som går emot den rådande Josefsson-diskursen praktiskt taget alltid är defensiva och undanglidande:

HOPP skriver bland annat: "Detta inlägg syftar inte till att försvara begreppet ”bortträngda minnen”". Det skulle faktiskt varit än mer glädjande om de hade vågat göra detta...

fredag 28 november 2014

Kommunister mot barnaga 1966

Att barnaga förbjöds i Sverige 1979 vet många om. Om förbudets så att säga förhistoria vet nog inte många så mycket. Själv har jag i alla fall vetat att Folkpartiets Ungdomsförbund drev kravet 1970, på initiativ av dess dåvarande ordförande Per Gahrton, som förde fram kravet redan i sin bok "Barn i Sverige" 1968.

Men nu upptäcker jag att två framträdande medlemmar i Sveriges Kommunistiska Parti (numera Vänsterpartiet) motionerade om förbud mot barnaga redan 1966. I vårriksdagen detta år skrev partiordföranden CH Hernansson en motion tillsammans med Gunvor Ryding, där de krävde förbud mot att föräldrar har rätten att "på ett brutalt sätt under namnet aga utföra misshandel av försvarslösa barn."

Detta i anknytning till ett antal uppmärksammade misshandelsfall som pressen hade uppmärksammat. De noterar i motionen att "gränslinjen är svag mellan 'accepterad' aga och misshandel" och drar slutsatsen att "det enda konsekventa bör därför vara att helt förbjuda kroppsaga". Motionen avslogs med stor majoritet.

Om detta kan man läsa i partiets veckotidning Ny Dag nr 17/1966.

Att frågan sågs som en höger-vänster-fråga betonas av tidningen, som i en annan artikel refererar borgerliga politiker, som gick emot agaförbud, och menade att föräldrar hade rätt att aga barn.

Idag skulle få ledande politiker våga gå emot agaförbudet. Men 1966 var det i riksdagen en fråga som aktivt drevs endast av kommunisterna...

torsdag 27 november 2014

Urskog i Singapore

Nedan ett foto av mig tagit av min bror i Singapore juni 2010. Han hade bjudit mig på en resa dit, och här står jag i ett litet område, där de har bevarat en del av den regnskog som fanns tidigare.

Ett litet stycke regnskog mitt i staden Singapore...

abc

tisdag 25 november 2014

Att "äga" och att "köpa"

Om man tycker att någon är sympatisk eller gör något bra säger man numera att hen "äger". Och om man håller med om en åsikt säger man numera att man "köper" den. Ingendera av talesätten användes på 70-talet.

Lite intressant hur dessa termer från affärslivet har invaderat språket just i dessa dagar. Det är nog inte någon tillfällighet...

söndag 23 november 2014

Den stygga baljan

-Usch, den stygga baljan! utropade Frans, förtörnad över att i densamma hava nedsänkt sina byxor. Usch, vad den är förtretlig! sade han och började sparka den.

En äldre man, som i detsamma mycket lämpligt gick förbi, stannade, då han hörde detta. En annan man skulle kanske icke hava stannat för så litet, men denne man gjorde det, ty han kände på sig, att här var tillfälle att uttala en vis lärdom.

-Vadan bannar du baljan? sade han till den lille vredgade gossen.

-Se, så hon har stänkt ned mig, svarade Frans och pekade på sina byxor, som nu sågo allt annat än vackra ut.

-Har baljan verkligen gjort det? frågade den äldre mannen med en djupsinnig min.

- Ja, det har hon!

- Nej, sade den äldre mannen med ett allvarsamt leende - ser du, hon stänker ju icke ner mig, fastän jag står lika nära henne som du. Ser du, mitt barn, baljan kan icke...

I detsamma rusade en hund förbi och stötte till baljan, så att hon föll omkull, övergöt den vise mannens byxor med smutsigt vatten och krossade fullkomligt en av hans stortår.

-Den satans baljan! skrek den äldre mannen, hoppande på ett ben, röd i ansiktet av smärta och vrede.

Då log den lille Frans.

Moral:Onödig visdom skall man spara,
Tills man råkar själv i fara.


Från "Envar sin egen professor", Falstaff, fakir, 1894.

fredag 21 november 2014

"Bortom rimligt tvivel"

"Bortom rimligt tvivel - Thomas Quick och rättvisan" är titeln på en bok av Christer van der Kwast som kommer i januari. Ska definitivt läsa den när den kommer. Christer van der Kwast är en av de hårdast angripna personerna i Sverige, i den närmast hysteriska kampanjen efter Råstam/Josefssons böcker. Så det ska bli mycket intressant att se hans egen version...

Och Higgspartikeln....

.... som renderade dess "upptäckare" Nobelpriset i fysik - kanske rentav inte finns.

tisdag 18 november 2014

"The crisis of cosmology"

Under denna titel har den marxistiska webbsidan marxist.com på nytt publicerat en kritik av dagens standardkosmologi. Jag vågar som vanligt inte uttala mig på något bestämt sätt om saken, mer än att säga att det är intressant.

Kritiken utgår (som sig bör på marxist.com!) från en form av marxistisk grundsyn.   Men det finns kanske andra som skulle kalla den vulgärmarxistisk, eller något liknande...

Den kan i alla fall nås genom dessa länkar - del ett, del två och del tre.

måndag 17 november 2014

En av de märkligaste drömmar jag någonsin haft

Igår hade jag en del funderingar om jag borde sluta intressera mig för "flummiga" saker som religion och endast skriva om mer jordnära, "materiella" saker. Tankeväckande funderingar, kan man tycka, men på natten kom en dröm som verkade uttrycka någon form av kommentar, nej, protest, mot tanken. Jag tycker att den var så fascinerande så jag lägger ut den här, väl medveten om att intresset hos andra för den torde vara ytterst begränsat.

Rent formellt hade den stora likheter med en typ av drömmar som jag brukar få ungefär en gång vartannat år, de  senaste 30-40 åren. Jag brukar kalla dessa för "spöken-i-mitt- rum"-drömmar och de förenas av tre saker.

För det första av att jag när jag har dem inte alls tror att jag drömmer. Det kan låta banalt, vanligtvis vet man inte om att man drömmer när man drömmer, men dessa drömmar utmärker sig av att jag medvetet ställer frågan "är detta en dröm?" och svarar - nej. Jag är medveten om skillnaden mellan dröm och verklighet när jag har dem och bestämmer mig alltså för att det jag har inte är en dröm....

Det andra är att de alltid utspelar sig i en lägenhet, vanligtvis min egen. Dessutom är jag alltid den enda människan i den.

Det tredje är att de alltid handlar om övernaturliga fenomen och/eller entiteter.

I den dröm jag hade natten till idag fattade jag inte att jag drömde förrän efteråt. Jag trodde bestämt att jag var vaken. Den började med att jag hörde någon skratta. Jag ryckte till, trodde nog att skrattet hade väckt mig, men sedan började jag höra flera skratt samtidigt. Jag befann mig alltså i rummet jag brukar sova, och insåg snart att det kom skratt från alla håll.

Skratten var glädjefyllda, och de påminde lite om barnskratt, men det var inte entydigt. Jag blev rädd. Jag undrade om jag höll på att bli psykotisk. Jag tänkte att jag nästa dag borde gå till någon psykiatrisk akutmottagning för att få något antipsykotiskt medel som kunde hjälpa mot hallucinationer. För jag antog att skratten var uppenbara hallucinationer.

Så plötsligt kändes det som att jag vaknade. Jag drog en lättnadens suck, tänkte att det var en dröm i alla fall. Men så kom skratten igen.... Så det var ingen dröm, tänkte jag, och blev verkligt rädd.

Men så började jag se något. Runt mig stod någon sorts väsen. De var små, men de var inga barn. De fick mig att tänka på det engelska begreppet "fairies", alltså någon form av övernaturligt "småfolk". Detta ord är brett och innefattar väl såväl vittror, vättar, tomtar som älvor i den svenska folktron.

Dessa pratade och skrattade. De pratade om vardagliga saker och verkade väldigt glada. Efter ett tag försökte då få in mig i deras samntal, och alltså vända sig direkt till mig. Jag kände mig väldigt glad för detta.

Efter ett tag frågade jag en av dem varför de kommit till mig just nu. Då svarade hon (jag hade för övrigt intrycket att de flesta av väsendena var kvinnliga) att det berodde på att jag kvällen innan hade tänkt att jag skulle lämna allt intresse för det övernaturliga och bli mer "materialistisk". Därför ville de visa sig. Jag tolkade det som att hon menade att de genom sitt besök ville säga "hej, vi existerar faktiskt, du ska inte börja ignorera oss..."

Jag blev faktiskt väldig glad över att de bevisat sin existens, och kände en form av trygghet. Men sedan kom nästa stora förändring. Jag vaknade på riktigt.

Nu kan någon förstås säga: hur vet jag då att det verkligen var en dröm? Hur vet jag att känslan att "vakna" inte var falsk, och att jag inte i själva verket hade varit vaken hela tiden?

Det bästa beviset för att det var en dröm var nog att när jag tänkte efter insåg jag att rummet under upplevelsen inte hade sett ut som det det verkligen var. Det hade funnits betydelsefulla detaljskillnader som visade att jag hade försökt föreställa mig något som liknade mitt sovrum, men ändå inte var det. Det var ett drömrum, ett rum som inte existerade i den materiella världen.

Jag borde ha blivit djupt besviken av att det visade sig vara en dröm. Men jag kände mig rofylld efter att ha vaknat upp ur denna mardröm som så snabbt förvandlats till en glad, hoppingivande och positiv dröm. Jag låg i fem minuter och kände mig både glad och lugn. Och någonstans inom mig uppkom faktiskt frågan om jag kanske rentav skulle komma till dessa vänliga och glada "fairies" när jag dog....

Efter fem minuter var detta nästan euforiska tillstånd över. Sedan somnade jag igen, och sov tills jag vaknade på nytt, på morgonen...

måndag 10 november 2014

Auferstanden Aus Ruinen

Detta är titeln på nationalsången i det forna DDR - Tyska Demokratiska Republiken - Östtyskland. Den tystnade väl i alla officiella sammanhang för 25 år sedan, men på nätet kan man höra den.

Om man måste jämföra föredrar jag nog den framför den västtyska (som numera är hela Tysklands).

Forna DDR:s nationalsång kan du alltså höra här.

söndag 9 november 2014

Det talas om "muren"

Alltså muren som "föll" 1989. Det "fall" som historikern Francis Fukuyuma såg som inledningen till "historiens slut". Tidningarna hyllar "fallet" och de hjältar som genom sin kamp mot diktaturen bidrog till att muren föll, och att demokrati och frihet numera rådet i Europa. Och noterar att de murar som numera finns i stället är resta för att förhindra de som är utanför att ta sig in i vårt demokratiska och välmående paradis. Om det nu är ett sådant.

Då och då skymtar något annat förbi. Som att "hjältarna", de oppositionella i DDR, inte alls ville återförenas med Västtyskland. Det gäller till och med Angela Merkel 1989... De ville ha ett demokratiserat socialistiskt DDR. Många av dem tyckte också att DDR var bättre än Västtyskland.

Det gällde till exempel Wolf Bierman, som de östtyska byråkraterna förvisade till Västtyskland 1976. Han hade tillåtits att åka ut för att hålla konserter, men sedan fick han inte komma tillbaks. I en av de sånger han brukade sjunga fanns en vers om de båda Tyskland. Där sjöng han: "Jag lever i den bättre hälften och lider dubbelt mer".

Det var inga tomma ord. Han hade en gång frivilligt flyttat från Västtyskland till DDR för att han ville leva i "den bättre hälften". Nu visade det sig tyvärr att de som styrde i den bättre hälften inte ville att han skulle få bo kvar där. Att de sedan föll var ju ganska välförtjänt...

Men de oppositionella i DDR - deras drömmar sveks brutalt. När Berlinmuren öppnades den 9 november och alla kunde se hur överfyllda de västtyska varuhusens hyllar var, ville ingen längre lyssna på "idealistiska" dissidenter som ville ha ett bättre, men fortfarande socialistiskt DDR. De människor som välde in i Västberlin fick en förförisk bild av det överflöd de skulle få vid en återförening. De blev faktiskt mer eller mindre lurade, men det dröjde något år innan de flesta började inse det. .

En liten parentes. Själv hade jag 1989 diverse kontakter med en väldigt liten vänstersekt ("Förenade Socialister" som de kallade sig då) som hade gått på det där med "Tysklands återförening". De trodde underligt nog att denna återförening skulle öppna dörren till ett socialistiskt Europa, ett Europa som de i en ovanligt förryckt ledare i tidningen "Nybyggaren" ansåg skulle - som ett resultat av Tysklands återförening! - få vad de lyriskt kallade för... "ett gott hjärta". Låter det deliriskt? Ja, det var det också, och efter att ha skrivit två ganska långa texter drog jag mig bort från denna märkliga sekt. .

Den finns faktiskt kvar än idag, med säte i Norrbotten, och heter numera "Knegarkampanjen"...

Men för att återgå till DDR och murens fall. Vi var många som hoppades att de byråkratiska härskarnas fall skulle leda till socialistisk demokrati. Och många av oss kan nog fortfarande inte komma över att det istället blev som det blev.

fredag 7 november 2014

"Murens fall blev inte en befrielse för alla"

"Många östtyskar längtade tillbaka till sitt liv i DDR, där staten visserligen hade hållit dem i ett järngrepp men i gengäld tagit hand om dem från vaggan till graven. De saknade solidariteten i det östtyska samhället, där alla hade hjälpt varandra för att kompensera bristerna i systemet: ”Om du lagar min radio fixar jag din cykel.” Klimatet i DDR hade kanske varit instängt och kvalmigt men det hade åtminstone varit varmt och tryggt. Nu stod östtyskarna skyddslösa i de kalla vindarna som blåste från väst. De var inte alls förberedda på den konkurrenskamp de tvingades föra och upplevde det kapitalistiska systemet som brutalt och själviskt." 

Från en understreckare den 3 november i - Svenska Dagbladet!

torsdag 6 november 2014

Ishtar och babylonisk-assyrisk kungamakt

Jag har ju skrivit mycket om hur gudinnekult i forntiden ingått som en integrerad del i samhällen där kvinnor hade en starkare roll än de fick senare. Men det fanns en egendomlig övergångsperiod i patriarkatets tidigare faser då mäktiga kvinnliga väsen fick legitimera även mycket extrema patriarkala samhällen.

I Babylonien och Assyrien under det första årtusendet före vår tideräkning ansågs fortfarande kungamakten ofta bygga på härskarens relation med gudinnan Ishtar. Ishtar hade tidigare kallats Inanna, i en sumerisk kultur där kvinnor fortfarande hade en mycket starkare ställning.

Ishtars roll var speciellt anmärkningsvärd i Assyrien, som var ett samhälle med ett mycket hårt, krigiskt patriarkat och en anmärkningsvärt kvinnofientlig lagstiftning.

I Helmer Ringgrens bok Forntida religioner i Mellanöstern (1967) finns några fascinerade exempel på hur mäktiga krigarkungar kunde beskrivas (och beskriva sig) som helt underordnade Ishtar, den gudinna sades ha gett dem makten.

Exempelvis finns en text bevarad där kung Assurnasirpal säger detta, riktat till Ishtar:

"Jag föddes bland bergen som ingen känner,
jag kände icke din makt och bad icke till dig.
Assyrierna kände icke din gudom och bad icke till dig.

Men du, Ishtar, fruktansvärd härskarinna bland gudarna,
du utvalde mig till ditt ögas blick och fick lust att se mig som härskare;
du tog mig från bergen, du kallade mig till människornas herde,
du gav mig rättvisans spira"
.
(Ringgren, s.122f).

Det är en rent rituell text. Assurnasirpal var kungason, han föddes inte bland några berg, och han visste naturligtvis att Ishtar hade dyrkats långt innan han själv föddes. Men den drastiska texten användes för att betona kungens absoluta beroende av gudinnan.

I en annan text citeras guden Nabu i ett uttalande denne påstås ha gjort till en annan mäktig assyrisk kung, Assurbanipal:

"Du är liten, Assurbanipal, du som jag anförtrott åt Ninives drottning (Ishtar).
Du är ett barn, Assurbanipal, du som sitter på Ninives drottnings knän:
hennes fyra bröstvårtor är placerade nära din mun; du diar två av dem och döljer ditt ansikte i de andra två"
. (s. 124).

Kvinnor hade (milt sagt) ingen stark ställning i det assyriska riket. I dess mycket drakoniska lagstiftning kunde kvinnor dömas till döden om de slog en man.

Men inflytandet från en ideologi som dröjde kvar från en tidigare ordning var så starkt att de mäktigaste kungar ofta kände sig tvungna att motivera sin makt med att de var utvalda och helt dominerade av detta märkliga kvinnligt väsen från en fjärran urtid...

onsdag 5 november 2014

Monica Dahlström-Lannes....

... har skrivet en angelägen debattartikel i Dagens Juridik.

Det är ju bra att den typen av sanningar förs fram i en specialtidskrift. Man skulle dock önska att de stora media också uppmärksammade den typen av fall.

Men de hinner väl inte med - de är väl alltför upptagna med att hylla Dan Josefsson, skrämmas med imaginära u-båtar och bevaka kändisars öden och äventyr.

Wheels of Confusion

Det finns en säregen form av vemod i denna sång. Trots gruppens namn är för övrigt Black Sabbaths texter sällan speciellt diaboliska. Däremot ofta vemodiga, liksom musiken.

måndag 3 november 2014

"Storebror" behöver inte vara en stat

Det kan också exempelvis vara kontrollerande äkta män/sambos, eller f.d sådana, , med kunskaper om elektronisk övervakning.

Se denna intressanta artikel i SvD.

Några citat från den:

"Föreställ dig att någon spårar din bil, avlyssnar dina samtal, kapar din identitet och köper saker i ditt namn på internet. Föreställ dig sedan att det är din livspartner som står bakom övervakningen och kontrollen. För Johanna är det verklighet."

"I september utförde amerikanska National public radio en undersökning i vilken det framkom att 85 procent av alla kvinnojourer i landet arbetade med brottsoffer som blivit lokaliserade och förföljda med hjälp av GPS-sändare av olika slag. I en liknande enkätundersökning i Sverige svarade 76 procent av 50 tillfrågade kvinno- och tjejjourer att de hade erfarenhet av stödsökande som utsatts för olika typer av kränkningar via nya medier och ny teknologi."

Läs den gärna!

fredag 31 oktober 2014

Politik, barns rättigheter, Gimbutas - och Murphys lag

Det finns ett antal områden jag engagerat mig under mitt liv. Det började i tonåren, med poltisk aktivitet.  Jag hade åsikter innan dess också, men före 15-årsåldern var det ju inte direkt läge att aktivt och utåtriktat engagera sig.

1970-71 blev jag politiskt aktiv, och någon gång våren 1971 skaffade jag mig en klart definierad socialistisk åskådning. Den har jag behållit, även om jag på några delområden från och med 2011 börjat utveckla för mig själv aningen "kätterska" åsikter . Men i stort sett - de bestämda åsikter om nödvändigheten av kapitalismens avskaffande och en socialistisk värld jag fick 1971 har jag behållit.

Och från 1971 och de närmaste kanske åtta åren såg det faktiskt ut att gå i rätt riktning. Sedan började tecken på en högerkantring att märkas både nationellt och internationellt. Både i praktiken och i den offentliga debatten. Detta växte till en storm 1989-91 och numera ser det ut som att drömmarna ganska så konsekvent har krossats.

Det andra område jag starkt engagerat mig i är frågan om övergrepp mot barn. Jag har alltid varit engagerad i det ämnet, men 1993 fick jag en mer klart definierad åsikt om omfattningen av övergrepp mot barn, som innefattade det bestämda ställningstagandet att det som brukar kallas "rituella övergrepp" inte är ett hjärnspöke utan en fasansfull realitet.

Jag har inte på något sätt ändrat mig, men efter kanske åtta-tio  år kantrade debatten rejält. Det började med att färre och färre människor vågade stå för existensen av rituella övergrepp, men seden kom backlashen att på område efter område förvrida inte endast debatten utan även den samhälleliga praktiken. Visserligen finns de tecken de senaste åren på att debatten håller på att svänga tillbaka lite, men i praktiken har barn och vuxna överlevare idag - både i vårt land och andra västländer. - mycket svårare att bli trodda och få hjälp än när jag först aktivt engagerade mig i frågan.

Ett annat område jag blev aktivt engagerad i från och med 1986-88 -var lite mer akademiskt, och hade inte  samma entydiga effekter på samhället omkring. Det var frågan om existensen av förpatriarkala samhällen i förhistorien - där jag från och med 1986 blev starkt påverkad av Marija Gimbutas. Där är utveckligen av debatten inte riktigt lika entydig, men på ett sätt är den det. Det är att i den strikt akademiska världen var det inte SÅ svårt att försvara åsikter som låg i närheten av Gimbutas på 80-talet, men det har gradvis försvårats och är idag nästan omöjligt.

I det sista fallet har det möjligen kompenserats lite av att utvecklingen av debatten utanför den akademiska världen inte alls är lika entydig som inom den. Å andra sidan är det som sagt ett område där de omedelbara sociala effekterna av olika ställningstaganden inte är lika uppenbara.

Jag fyller 60 år den 31 december 2014. Det känns tråkigt av flera skäl. Jag vill faktiskt inte vara 60, jag vill nog hellre i så fall vara 16... Men det blir extra tråkigt av att på det ena efter andra av de områden jag engagerat mig i har utvecklingen i mångt och mycket blivit antitesen till det jag trott på, och faktiskt också kämpat för.

Utvecklingen har då sannerligen inte gått efter mina önskningar. Utifrån mitt eget perspektiv har det nog snarare verkat som att den styrts av - Murphys lag. Att kalla detta dystert är ett understatement utan like.

lördag 25 oktober 2014

Bitande finsk kritik...

Ta gärna del av den bitande kritiken mot den så kallade ubåtsjakten som förs fram av .... Finlands försvarsminister. Precis som förra gången det begav sig gör sig det svenska försvaret sig närmast till åtlöje internationellt. Svenska media har gått in i ett tillstånd av hysteri, men det gör inte det hela mindre pinsamt.

Att till och med en finsk försvarsminister uttrycker sig så syrligt visar kanske på hur monumentalt pinsamt det hela är...

torsdag 23 oktober 2014

Var är "vittnespsykologin" när vi behöver den?

Barn som berättar om övergrepp utsätts allt som oftast av "vittnespsykologer" som försöker massakrera deras berättelser. Deras "analyser" utmärks ofta av att de verkar vara hyfsat kunniga på formallogik, men monumentalt okunniga om barnpsykologi.

Hur var det nu, sa inte barnet att solen sken in genom fönstret under övergreppet? Men nu var det ju så att solen stod på andra sidan huset, eller också var det mulet. Alltså kan man inte ta berättelsen på allvar. Eller det är vad de vill få oss att tro.

Eller sa inte barnet att tapeterna i rummet var gröna? Men de var ju faktiskt blå! Osv. osv, bla, bla, bla. Så brukar det faktiskt låta - jag överdriver inte.

För kanske 20 år sedan var media oftast skeptiska mot "vittnespsykologiska" "analyser" av sexualbrottsfall. Med all rätt. Men nu är det annorlunda. Gurun Dan Josefsson har citerat några av de mest ökända "vittnespsykologerna" som "experter". Och få har några invändningar.

Alldeles bortsett från att några av de mer kända "vittnespsykologerna" (ingen nämnd, men ingen glömd) ger intryck av att vara medvetna förövarförsvarare tror jag att den dogmatiska Trankellinspirerade vittnespsykologin inte är speciellt lämplig för att analysera sexualbrottsfall. Allra minst när barn är inblandade. Dess betoning på formallogik passar inte speciellt bra när det handlar om människor som utsatts för grova trauman. Allra minst när det gäller barn.

Jag skrev att media numera inte längre verkar ha samma sunda misstänksamhet mot "vittnespsykologiska" "analyser" av barns trauman som de hade förut. Men det finns ett annat område där det nog skulle behövas lite vittnnespsykologi, men där det oftast saknas varje antydan till sådana analyser. Jag syftar förstås på iakttagelser av "ubåtar" och "ryska" "grodmän".

Det är verkligen egendomligt att medan det anses logiskt att säga att barn får "falska minnen" av övergrepp från fadern för att mamman har indoktrinerat det att pappan är elak används sällan samma logik för att förklara att människor kanske förmås att tycka sig se "ryska" "ubåtar" överallt när media är fyllda med artiklar om de elaka och farliga ryssarna som hela tiden snokar runt våra kuster.

För hur är det - vilket är lättast att missuppfatta - ett suddigt objekt till havs eller det faktum att någon vuxen grovt förgriper sig på en? För mig är svaret självklart. Jag tror inte en sekund att ett barn får ett falskt minne av ett plågsamt övergrepp endast för att mamman ev. inte gillar den man som barnet berättar om. Däremot är det faktiskt inte så konstigt att om man tror att ryssarna finns överallt är det inte så väldigt svårt att få för sig att en krusning på vattenytan är - en rysk ubåt!

För mig är detta ingenting annat än - sunt förnuft. Men "sunt förnuft" är ofta satt på undantag när media driver sina kampanjer.-

tisdag 21 oktober 2014

Ubåtsjakt och UFO-spaning

Clas Svahn är vice ordförande i UFO-Sverige. Som sådan har en viss erfarenhet av att spana på (o- eller svåridentifierade) mystiska objekt. Och om alla de felkällor som kan finnas i en sådan spaning.

Nu har han skrivit en betraktelse över den senaste UFO-, förlåt ubåtsjakten. Läs den gärna!

söndag 19 oktober 2014

Ubåtshysteri i repris

Det känns som deja vu. Om man varit med om 80-talets så kallade ubåtsjakter känns det som händer nu ohyggligt välbekant.

Efter att U137 gick på grund 1981, efter en alldeles uppenbar felnavigering (för vem kan tro att en ubåt med uppdrag att spionera skulle köra på grund i den svenska kusten i övervattensläge med tjutande motorer?) kom militären ett år senare på att man kunde skapa en opinion för högre anslag med hjälp av imaginära ubåtar.

Eller ska man tro att Sovjet omedelbart efter fadäsen med U137 beslöt att hemsöka just Sverige med fler ubåtar än de någonsin sänt till något annat land? Nej, det ska man inte. Och undersökande journalister som ex.vis Ingemar Myhrberg (se gärna hans bok "Ubåtsvalsen" från 1985!) och senare Lars Borgnäs visade bortom allt rimligt tvivel att den påstådda armadan av sovjetiska ubåtar var en ren bluff. Några av de påstådda ubåtarna kan ha varit NATO-ubåtar, men den överväldigande majoriteten var inte mer verkliga än Storsjöodjuret.

Militären svarade aldrig på de många kritiska frågorna annat än med undanglidande kommentarer och plattityder. Men i högerkretsar är ändå dessa myter gångbara, som någon sorts mörkblå folksägen.

Finns det då inga ryska ubåtar i våra farvatten? Uteslutas kan det ju inte, i synnerhet som Putin för en mer aggressiv utrikespolitik mot väst än vad 80-talets sovjetiska byråkrater vågade göra. Men å andra sidan - vem bryr sig? Även om någon rysk ubåt till äventyrs skulle slunkit in är det inget hot mot "Sverige". Risken för att Ryssland skulle invadera är endast obetydligt större än att små gröna män (eller dito gröna kvinnor) från Zeta Reticuli skulle göra det.

Det finns mycket att oroa sig för i denna otäcka värld, men ryska ubåtar tillhör faktiskt inte det som borde störa någons nattsömn.

torsdag 16 oktober 2014

Big Bang-kritiker som inte ger sig

Jag ser att Eric J Lerner, Renato Falomo och Riccardo Scarpa nyligen publicerade en artikel i tidskriften International Journal of Modern Physics D , där de argumenterar för att analyser av (den iakttagna) ljusstyrkan från avlägsna galaxer talar för ett icke-expanderande universum. .

Jag har inte sett någon principiell kritik av texten men det kan ju finnas något som jag inte har sett. Det enda jag sett i kritikväg är sura utbrott på ett kommentarsfält.

Men två saker tycker jag är intressanta. Dels att de plasmakosmologiska kritikerna av Big Bang fortfarande kämpar på, och att de fortfarande tillåts att publicera sig i helt etablerade vetenskapliga tidskrifter. Dels att Eric Lerner och de andra plasamakosmologerna gradvis har ändrat sin syn på universums expansion.

Förut argumenterade de för att expansionen var verklig, men att den inte orakades av "Big Bang". Numera verkar de förneka att universum expanderar, och hävdar att rödförskjutningen inte behöver bero på att objekten avlägsnar sig. Det gör deras modell ännu mer sympatisk, vilket ju inte automatiskt behöver betyda - mer trovärdig...

Med sympatisk menar jag att deras nuvarande modell ger en bild av ett universum som ger ett mycket mer tryggt intryck än de skräckbilder som numera ges i den så kallade standardkosmologin. Vi slipper inte bara den accelererande expansionen, utan därmed även de pessimistiska prognoser som följer av denna. Alltså universums död i en oändlig gleshet, för att nu inte tala om de ännu värre scenarior som de som tar del av populärvetenskapliga dokumentärer om kosmologi numera regelbundet plågas med.

Lerner et al förespråkar i texten "a non-expanding, Euclidean Universe". Alltså ett universum som inte kommer att dö sotdöden, och också ett (icke krökt) universum som det "sunda förnuftet" lätt kan acceptera.

Inte för att jag kan förklara varför, men jag hoppas innerligt att de har rätt...

onsdag 15 oktober 2014

IS - ett hot mot Mellanösterns kulturarv?

Med anledning av IS framgångar i Syrien och Irak kommer jag plötsligt att tänka på den plundring av Iraks kulturarv som skedde vid USA:s invasion 2003. Då tillät USA:s invasionstrupper på det mest skamlösa sätt att museet i Bagdad - som innehöll ofattbart många artefakter från den sumerisk-babylonisk-assyriska kulturen - plundrades.

Nu har så vitt jag fattar mycket av det som försvann kommit tillbaks, och mer än vad man trodde då hade redan förts i säkerhet.

Men frågan är vad som händer med arkeologiska platser, artefakter och minnesmärken, i de områden där IS tar över.

Det finns olika typer av islamister. Det fanns aldrig någon anledning att var orolig för att Muslimska Brödraskapet i Egypten, det idag regerande partiet i Turkiet, Hizbollah i Libanon, eller mullorna i Iran skulle börja förstöra de materiella lämningarna från den förislamska kulturen.

Men IS påminner mer om talibanerna och Boko Haram än om någon av dessa strömningar. Och talibanerna blev bland annat kända för att spränga några av världens mest imponerande Buddhastatyer i luften. Boko Haram för sin del har blivit kända för att till och med förstöra muslimska minnesmärken, om de anser dem vara kätterska...

Såväl i Syrien som i Irak finns oerhört många rester av den förislamska kulturen. De tillhör Mellanösterns och hela världens kulturarv.

Dessutom finns det ju byggnader och lämningar som inte är förislamska men som ändå är hatade av IS,  exempelvis shiitiska moskéer.

Det kan verka futtigt att skriva om byggnader och artefakter när människor dödas. men det är det inte egentligen. När spanjorerna i Sydamerika samlade ihop förcolombianska handskrifter och brände dem var det ett oerhört brott mot urinvånarnas kulturella arv. Och man kan ju tänka på andra illdåd, som exempelvis när biblioteket i Alexandria brändes ner.

Nu tror jag inte att det finns skuggan av en risk att IS erövrar Bagdad, eller för den delen Damaskus. Men det är oroväckande att den del av världen där en så viktig del av hela mänsklighetens tidiga historia finns bevarad idag härjas av grupper som på största allvar ser allting som hände före 600-talet som en nattsvart och helt ondskefull hednisk tidsålder, som det inte finns någon som helst anledning att respektera.

söndag 12 oktober 2014

Dan Josefssons glashus

Ser i DN att Dan Josefsson intervjuas angående att Socialstyrelsen ska göra en "utredning" om terapimetoder som utgår från att det går att få upp bortträngda minnen. Utgångspunkten verkar vara att ta reda på om detta kan leda till skador*, och det uppskattar förstås Josefsson.

I DN-intervjun kan man bland annat läsa:

"Enligt honom /Josefsson/ har fortfarande många psykoterapeuter en stark tro på att det går att få fram bortträngda minnen.

– Och samtidigt mycket liten respekt för att metoden bevisligen kan skapa falska minnen.

Han säger att en anledning till att terapimetoden fortfarande ­förekommer är att frågan är starkt ideologiserad.

– De här terapeuterna tänker inte som kyligt vetenskapligt resonerande läkare, som förutsättningslöst söker sig fram till bra behandlingsmetoder. De avfärdar rationella argument mot behandlingen och mot tron på bortträngda minnen med att det handlar om en förtäckt ideologisk strid från mörkermän som försvarar mäns rätt att förgripa sig på kvinnor och barn, säger Josefsson."


Det är dumt att kasta sten om man befinner sig så nära glashusets väggar. Dan Josefsson har i sin egen "ideologiska strid" skrivit en massa om bortträngda minnen - utan att någon gång på allvar gå igenom och allvarligt diskutera de vetenskapliga beläggen för att traumatiska minnen kan försvinna och sedan återkallas. Dessa är helt överväldigande - och förnekas egentligen inte av någon seriös forskare. Vad forskardebatten handlar om är snarare en ganska så intrikat och på gränsen till sofistisk debatt om de traumatiska minnen som försvinner gör det pga "bortträngning" eller av någon annan orsak.

Josefsson har konsekvent gett en felaktig bild av den vetenskapliga debatten, vilket för honom varit nödvändigt för att driva sin ettriga kampanj på det mest effektiva sättet. "Kyligt vetenskapligt resonerande" är det sista man kan kalla honom.

Och angående det som står om att det bevisligen går att skapa falska minnen. Det är i och för sig sant, men detta är oerhört svårt. Det visas om inte annat av Råstams och Josefssons böcker om Quick/Bergwall. Trots att Sture Bergwall satt inspärrad på sjukhus under två decennier, trots att han där enligt egen utsago utsattes för en intensiv indoktrinering år efter år för att få upp bortträngda minnen, och detta tillsammans med att han kraftigt drogades, fick han inga "falska minnen".

Anledningen till att Bergwall låtsades få upp minnen var att han ville vara kvar på Säter, och få obegränsad tillgång till droger. Det är uppenbarligen inte speciellt lätt att skapa "falska minnen"...

Och apropå "mörkermännen" så finns de ju också bevisligen. Om dessa kan man ju läsa en hel del - bland annat i flera av de artiklar jag här har skrivit under rubriken "förövarförsvarare" .
------------------------------------------------------------------------------------
*Man kan förstås hoppas att de även förutsättningslöst går igenom de fall där människor mått mycket bättre efter att de fått upp minnen som de trängt bort under åratal....

Tankeväckande...

"Look at the "Nicene creed" or the so called "Apostles creed" and you will see simply a succession of theological and mythological statements. Their content is scarcely more than thins: Jesus is God´s son, was born of a virgin, was crucified, rose in the third day, and will come again to judge the world; we believe in the authority of the church and the resurrection of the dead. There is no mention of simple living and nonviolence and no mention of the need to completely change one´s life. What happened to the message of Jesus in the creeds of the church? The answer is simple: it has been eliminated. Modern Christianity has given us a Messiah without a cause.

In the beginning, the core of Jesus´ message was ethical, not theological."


Från Keith Akers, The lost religion of Jesus, New York 2000 (s.225).

lördag 11 oktober 2014

Nu händer det igen

I juli 1995 dödades 8000 bosniska muslimer i Srebrenica. De sköts ihäll av serbiska soldater efter att dessa erövrat staden. De var alla män, men många av kvinnorna utsattes för massvåldtäkter innan de fick fly till Tuzla. De bosniska muslimerna var nästan försvarslösa eftersom de genom FN- och EU-beslut inte hade rätt att få köpa vapen för att försvara sig. Medan serberna satt på nästan hela ex-Jugoslaviens krigsarsenal!

NATO gjorde några symboliska "flyganfall" i sista minuten. De fåtal holländska FN-trupperna som skulle "beskydda"Srebreniica gav upp så fort Ratko Mladic gick in i staden.. Efter Srebrenica kom ledande politiker med högtidliga proklamationer om att det "aldrig får hända igen".

Nu händer det igen. Kurderna i Kobane står inför det mlitärtekniskt förkrossande överlägsna IS, som är kända för sin närmast totala brutalitet mot besegrade fiender. Ett prognos för vad som skulle kunna hända om IS segrar är att männen dödas och kvinnorna tvingas till sexslaveri och tvångsäktenskap med segrarna. Så har IS agerat tidigare.

Det gemensamma för dessa båda fall är att de angripna inte ges rätt att försvara sig. Turkiets regering vägrar att låta kurder som vill hjälpa sina utsatta kamrater i Kobane att ta sig dit. Och några vapen ges inte inte kurderna i och omkring Kobane. De kurdiska styrkorna i denna region ses som alltför vänster och det ser ut som om både Turkiet och USA (Turkiet nästan öppet, USA i praktiken ) hellre ser en IS-seger (med åtföljande massakrer) än att låta kurderna försvara sig.

Jag trodde aldrig på de stolta proklamationerna om "aldrig mer" efter Srebrenica. . Jag trodde liknande scenarior skulle inträffa igen så länge samma cyniska polttisk.ekonomiska sýstem fortfarande behärskar världen. Tyvärr ser det ut som om jag har rätt. För kurderna i Kobane hoppas jag att det ändå i detta konkreta fall i sista sekunden visar sig att jag just där fick fel.

fredag 10 oktober 2014

Kobane får inte bli ett nytt Srebrenica

Detta uttalande om Kobane från International Marxist Tendency är väl värt att läsa. Det är bra och klargörande, men jag vill tillägga att även om det är helt fel att ha förhoppningar på USA och Turkiet skulle ändå massiva bombningar av IS-styrkorna vara att föredra framför att dessa tar över Kobane.

Men IMT har rätt i att det viktigaste är att kurderna får möjlighet att försvara sig. De får de inte nu, och vare sig Turkiet eller USA vill att de ska få det.

De ser hellre att IS krossar de kurdiska styrkorna först, så att de kan bli av med den vänsterdominerade kurdiska rörelsen på gränsen till Turkiet.

Den så kallade "islamiska" "staten" är en nattsvart reaktionär organisation, liksom Al-Qaida. Detta monster är dessutom ett direkt resultat av USA:s politik i regionen.

Om IS tar över, kommer vi att få ett nytt Srebrenica alldeles på gränsen till Turkiet. Det får inte hända...

tisdag 7 oktober 2014

Myrstacken

När jag var tio år (tror jag att det var) fanns det en myrstack på vår tomt på landet. Jag älskade den. Jag kunde stå timmar och titta på den. Myrornas liv var så spännande.

Jag tog reda på vad jag kunde om myror, jag tyckte det var fascinerande att de byggde en hel stad av det enklaste material. Det var en minicivilisation som aldrig upphörde att fascinera.

Så en dag var det slut. Alla myror var döda. Det luktade fotogen om stacken. Jag var otröstlig och undrade vem som begått detta illdåd.

Jag frågade min far. Han svarade att det kanske var någon granne. Att en granne skulle ta sig in på vår tomt för att hälla fotogen på en myrstack verkade konstigt. Mem jag accepterade väl förklaringen.

Ett år senare - det torde ha varit sommaren 1966 - medgav plötsligt min far att det var han som hade gjort det. Han ville inte ha myror på tomten, sa han.

Jag blev fruktansvärt upprörd. Och min replik blev oerhört hård. Jag sa - med ett så neutralt tonfall jag kunde uppbåda - "På vilket sätt skiljer sig det du har gjort från Hitlers förintelseläger?". Jämförelsen kunde ju te sig absurd, men den avspeglade faktiskt vad jag kände.

Min far tittade på mig, sa inget, och gick därifrån. Och, nej, jag blev inte bestraffad. Jag blev nästan aldrig bestraffad för intellektualiserad opposition. Däremot blev jag ofta bestraffad om jag sa "dumma mamma" eller "dumma pappa".

"Barnsliga" vredesutbrott tolererades inte. Vredesutbrott som tog sig formen av intellektualiserade kommentarer tolererades för det mesta. Det är väl därför jag är så intellektualiserad idag...

måndag 6 oktober 2014

KFML om Sovjet före augusti 1968

För de som känner till lite om den yttersta vänstern i Sverige på 70-talet är det ju bekant hur KFML/SKP såg på Sovjet och stalinismen. Det var en ganska så absurd världsbild som såg ut ungefär så här. Under Stalin rådde det socialism i Sovjet. Trots att Stalin vart "30 procent dålig" ledde han en socialistisk stat. Sedan kom Chrustjovs "kontrarevolutionära statskupp" 1956 som - återupprättade kapitalismen i Sovjetunionen.

Denna världsbild var ju rent idealistisk. Trots att inga avgörande ekonomiska förändringar skedde i Sovjet 1956 menade man alltså att kapitalismen återupprättades detta år. Förklaringen var en teori man hade tagit från Kinas Kommunistiska Parti som gick ut på att "revisionismen vid makten är lika med borgarklassen vid makten". Med andra ord att om partiet blev "revisionistiskt" - dvs avvek från den rätta (stalinistiska) läran förvandlades dess funktionärer som genom ett trollslag till en... borgarklass.

Det låter ju milt sagt märkligt. Och det kombinerades med en bisarr idealisering av Stalins Sovjet (och Maos Kina), kombinerat med närmast en demonisering av Sovjet efter 1956. Man tog också upp en rad drag i 70-talets Sovjet  - ojämlikheten, förtrycket av oliktänkande, frånvaron av demokrati - och anförde dessa som bevis för att Sovjet var ett klassamhälle. Och bortsåg hastigt och lustigt från att samma saker fanns under Stalins Sovjet, fastän värre.

Nu har jag för någon vecka sedan gått igenom Gnistan från starten 1967 fram till 1972. Och kunde notera något som jag anat, men inte riktigt visste. Nämligen att denna världsbild inte fanns där från början.

För det var så det var. Före invasionen i Tjeckoslovakien hade man en annan typ av stalinistisk syn. Som dels var aningen mer intellektuellt sammanhängande, men å andra sidan på ett annat sätt mer cynisk.

Om man var välvillig skulle man ju kunna se deras syn efter 1968 som naiv, men välmenande. Man hävdade på största allvar att Sovjet under Stalin var ett mycket bättre samhälle, och man var genuint emot bristen på demokrat och jämlikhet i Bresnjevs Sovjet. Men före augusti 1968 fanns som sagt en annan, mer "realistiskt" cynisk världsbild .

För det första sa man inte då att Sovjet var kapitalistiskt. Man sa att revisionisterna satt vid makten och att de strävade att återupprätta kapitalismen. De hade inte ännu lyckats, men de var på väg. Det låter lite mer intellektuellt rimligt, men samtidigt ledde det till en än mer rå stalinistisk linje i praktiken.

Det bästa exemplet på det var vad man sa om Tjeckoslovakien förre invasionen. Man stödde inte alls Dubceks försök att göra landet mer självständigt från Sovjet. Man stödde inte den ökade yttrandefriheten, och pressfriheten. Tvärtom beskrevs Dubcek som ännu värre än Sovjetledningen. Och som värre än hans Moskvakommunistiska motståndare inom landet.

Det stora hotet i Tjeckoslovakien var enligt Gnistan demokratiseringen. Visserligen ville Novotny och de Moskvatrogna också återupprätta kapitalismen, men Dubcek ville göra det ännu snabbare. All demokratisk opposition i Sovjetblocket var kontrarevolutionär. Den enda opposition man godtog var de små "marxist-lenininistiska" sekter som ville ha det som i Kina, Albanien eller som i Sovjet under Stalin.

Man citerade från den albanska tidningen Zeri i Populit som fördömde demokratiseringen under Pragvåren som renodlat kontrarevolutionär.

Östblocket var alltså inte kapitalistiskt, som man kom att säga senare. Det var länder med en socialistisk bas men med en revisionistisk ledning. Om bara stalinismen kunde återupprättas skulle det bli bra igen.

Så invaderade Sovjet. Det logska vore faktiskt att Gnistan skulle stöda invasionen. Och det skulle man nog ha gjort - om det inte vore för en sak. Kina fördömde den... Och Kina "upptäckte" samtidigt att kapitalismen redan var återupprättad i hela Sovjetblocket. Och Albanien följde efter i denna nya "upptäckt" - följt av KFML. Det fanns alltså inte längre några landvinningar att försvara. Därför och endast därför hade aldrig Prtagvåren varit ett hot mot mot socialismen . För den fanns inte alls. Landet var redan kapitalistiskt.

I den första ledaren i Gnistan efter invasionen frågar man sig varför man inte bör stöda invasionen. Man skriver till en tänkt läsekrets som förmodas stöda Sovjets invasion och förklarar omständligt varför detta visserligen kan te sig logiskt, men att det ändå är fel. Man märker att redaktionen framförallt slåss mot de idéer man själva hade några veckor tidigare.

Så från och med nu blir det fritt fram att stöda demokratiska krav i Sovjetblocket (men inte i Kina och Albanien, förstås). För Sovjet är nu en fascistisk diktatur ("av Hitlertyp", som Mao nu fantiserade om att han hade insett redan 1964...). Därför är det plötsligt riktigt att stöda krav på yttrandefrihet i Sovjet....

Den här nya synen utvecklas gradvis. Därför blir KFML:s stalinism också gradvis lite mer lättsmält, när den appliceras på det reellt existerande Sovjetblocket.

Skillnaden kan också uttryckas så här. KFML:s tidigare linje var mer av öppet rå stalinism, deras senare blev mjukare, mer "demokratisk", men samtidigt mer overklig och idealistisk. Och historieskrivningen blev mer metafysisk.

Långt senare "återupptäcker" förresten KFML (r)/ KPML (r) den gamla linjen - någon gång i slutet av 70-talet. Utan att låtsas om att det var en gammal linje, man ger intrycket av att ha kommit på något nytt.

Den "statskapitalistiska" linjen gynnade nog KFML/SKP under tidigt 70-tal. Nu slapp man att ses som några som tyckte som Hilding Hagberg, fast värre. Och de flesta som skolades upp i KFML under 70-talet visste nog inte mycket om den linje man hade haft före den abrupta svängningen man genomförde efter den 21 augusti 1968.

söndag 5 oktober 2014

En film om Enhet-Solidaritet 1973

Blev tipsad på Facebook om en sympatisk film om första maj 1973 . Närmare bestämt om "Enhet-Solidaritet", en enhetsdemonstration initierad av SKP (Sveriges Kommunistika Parti, som innan januari samma år hade hetat KFML).

Filmen är gjord av både VPK:are och SKP:are, men är producerad av SKP. Detta år gick nämligen VPK, åtminstone i Stockholm, med i denna SKP-initierade demonstration.

Filmen är i hög grad icke-sektertisk, och det avspeglar SKP:s linje detta år. 1973 hade SKP ett enhetsinitiativ om valsamverkan riktat till VPK, och på filmen är även CH Hermansson intervjuad. Som alltså själv gick med i Enhet-Solidaritet.....

KFML/SKP bildades 1967 som en milt sagt sekteristisk organisation (att läsa Gnistan från 1967-68 är bitvis en riktigt ruggig läsning) - och slutade också på många sätt som en sådan. Men några år i början av 70-talet var de faktiskt både icke-sekterisitka och öppna. Ja, mot de flesta, det fanna förstås en del väsentliga undantag även då...

Så de lyckades detta år att få VPK att gå med i Enhet-Solidaritet , men inte till valsamverkan i valet. Och det sistnämnda var inte i sig alltför konstigt, de röster VPK skulle förlorat på att valsamverka med "maoisterna" skulle kanske vägt upp de röster de skulle ha vunnit på arrangemanget...

Året efter blev det inte någon ny samverkan på första maj. Det var inte heller så konstigt för då gick SKP ut med "Front mot supermakterna" som en av sina huvudparoller. Det var en paroll de hämtat från Kinas Kommunistiska Parti, och den hade en definitiv udd riktad mot Sovjetunionen.

Efter det blev det ingen mer nära samverkan mellan de båda partierna.

Men se gärna filmen. Den ger en bild av en tid då allt var mycket annorlunda. Och då det i mångt och mycket tedde sig riktigt hoppfullt.

En kvinnlig ledare i Nordkorea?

Utvecklingen i "Demokratiska folkrepubliken Korea" - mer allmänt känt som Nordkorea - har faktiskt blivit riktigt intressant. Om en kvinna tar över ledningen i Nordkorea uppstår en historiskt unik situation.

Det skulle vara den första stalinistiska stat (här definierat som en stat med planekonomi styrt av ett byråkratiskt skikt) där den officiellt högsta ledaren är en kvinna. Det är möjligt att jag missat något, men så vitt jag vet har det aldrig hänt i modern tid (i förmodern tid har vi ju så kallade "asiatiska produktionssätt" men de räknar jag inte in. De byggde på en agrar ekonomi, och hade i grunden en helt annan karaktär).

Observera att jag talar om den officiella ledaren. I Nordkorea ser ju inte Kim Jung Un ut att ha varit den högste ledaren mycket mer än på papperet, och det är ju möjligt att en regering formellt ledd av hans syster skulle få samma karaktär, Möjligt, och troligt, men förstås inte hundraprocentigt säkert.

Det ska bli intressant att följa den vidare utvecklingen i Nordkorea.

fredag 3 oktober 2014

Dawn Perlmutter i dåligt sällskap

Efter att ha läst Dawn Perlmutters bok Investigating religious terrorism and ritualistic crimes (CRC Press 2004) blev jag glad att en akademiker i USA kunde skriva så öppet om rituella våldsbrott. Det är ett ämne som blev nästan osynligt efter att den "anti-anti-satanistiska" backlashen segrade i USA i slutet av 90-talet.

Dawn Perlmutter är en filosofiprofessor som specialiserat sig på att analysera rituellt och religiöst grundat våld. Hon drar sig i sin bok inte heller för att ta upp satanismrelaterad brottslighet och även satamisminspirerade rituella övergrepp. Om de senare anser hon att de tveklöst existerar. Hon använder termen "traditional satanists" om de som begår brott utifrån utgångspunkten att de faktiskt förespråkar ondska, i motsats till "religious satanists" som tolkar om Satansfiguren till något inte riktigt lika negativt. Om skeptikerna på detta område skriver hon en del syrligt, exempelvis detta:

"For every anti-cult expert who testifies to the existence of ttaditional Satanists, there are 10 cult apologists who will testifty that these are accusations of a 'Satanic panic' or 'witch hunts' and attributs them to false memories suggested by a psychologist with an over-active imagination" (s. 324).

Att hon själv inte delar dessa (bort)förklaringar visar hon klart och tydligt.

Hon bortförklarar heller inte de satanistiska inslagen hos exempelvis seriemördare som Richard Ramirez, vilket det närmast är politiskt korrekt att göra i den akademiska världen idag.

Hon har även ett kapitel om våldsdåd kopplade till vampyrkulter, och till svartmagiska karikatyrer på Santeria och Voodoo, som exempelvis Palo Mayombe. Plus mycket annat.

Kapitlet om islamistisk terorism är mycket kort, från sidan 85 till 108. Som jämförelse kan nämnas att hon använder betydligt fler sidor till att beskriva högerextrema religiösa terrorgrupper. Det bör också påpekas att hon i avsnittet om islamistisk terrorism är mycket noga med att påpeka att det handlar om extremtolkningar och avarter av isalm. Hon ger inte alls intrycket av att på något sätt vara islamofob.

Så jag tänkte att man kanske kunde rekommendera boken till läsning. Att ta ritualiserat våld på allvar tillhör inte det vanligaste idag i den akademiska världen i USA.

Och jag tycker fortfarande att boken på många sätt kan rekommenderas. Men....

När man kollar på nätet ser man att hon numera i mycket hög grad utnyttjas av extrema contrajihhadsidor. Och -vad värre är - hon verkar faktiskt villigt låta sig utnyttjas.

Möjligen tyckte Perlmutter att hennes betoning på religiösa och rituella teman i våldsdåd fick en sådan bekräftelse efter framväxten av den så kallade "Islamiska Staten" att hon släppte alla hämningar och började bidra med den ena artikeln efter den andra till David Horowitz´ och andra contrsjihadilsters webbsidor.

Perlmutter ger alltså inte alls intrycket av att vara islamofob, åtminstone inte av döma av boken. Möjligen är hon oerhört politiskt naiv.  Det är i så fall sorgligt, för hon har ju ändå fört fram  ett viktigt tema som för det mesta varit ganska så nedtystat i akademiska sammanhang.

onsdag 1 oktober 2014

Pippi Långstrump, Enid Blyton och rasismen

Vad gäller Pippi-debatten har jag tänkt lite fram och tillbaka. Redan från början ansåg jag att det var helt OK att klippa bort några ord ur en TV-version, men tyckte samtidigt att det var fel att ändra texten i barnböcker. Men jag har ändrat mig. Bland annat av denna orsak. Det finns redan nu barnvänliga versioner av vuxenromaner. Det finns exempelvis åtminstone en barnversion av Greven av Monte Christo. Dessa barnversioner skiljer sig från vuxenversionerna på tre olika sätt. Dels är de kortare. Dels har de ett mer lättfattligt språk. Men dessutom brukar de att klippa bort de mer otäcka eller på andra sätt problematiska partierna ur vuxenböckerna. Men ingen har här blivit upprörd över att detta skulle vara att censurera ex.vis Alexander Dumas.

Om man kan ändra i vuxenböcker för att göra dem mer barnvänliga borde man väl kunna ändra i äldre barnböcker för att ta bort sådant som kan verka stötande på många barn idag? Eller? Vari ligger den principiella skillnaden?

Som barn älskade jag Enid Blyton, trots att bibliotekarierna försäkrade mig att det var skräplitteratur som man inte borde läsa. Hade jag älskat dem också om jag hade haft romskt ursprung och fåt ta del i de många fördomsfulla beskrivningarna av romer ("zigenare")? Möjligen hade det varit ett avgörande hinder för att läsa dem.

Det kan finnas barnböcker som kan göra stort intryck på barn idag, där det enda störande är olika typer av fördomar som kan göra en del barn ledsna. Är det då helt fel att ge ut nya utgåvor av dessa med en språklig behandling som tar bort det mest stötande?

Nu syftar jag inte på att skriva om klassiska böcker där fördomar av olika slag utgör en nödvändig del av handlingen. Utan på just de barnböcker där de utgör en periferi - formuleringar som gärna kan tas bort utan att handlingen påverkas på något märkbart sätt.

Det innebär inte att de andra versionerna ska förbjudas. Men om - för att återgå till Blyton - alltså om ett barn av romskt ursprung visar ett oerhört intresse för just denna barnboksförfattare vore det kanske bra om det finns versioner som inte gör det nedstämt och ledset.

tisdag 30 september 2014

Är du en illusion?

I en understreckare i SvD tipsas om moralfilosofen Mary Midgleys bok ”Are you an illusion?” (Routledge förlag).

Den verkar intressant. Midgley argumenterar tydligen mot de materialistiskt reduktionistiska strömningar som försöker reducera ner medvetande och vilja till hjärnfysiologi. Det skulle vara intressant att läsa boken.

Några citat från artikeln i SvD.

"Hjärnscanning ger hon inte mycket för. Också om man entydigt skulle kunna lokalisera enskilda sinnestillstånd i hjärnan skulle det inte innebära någon förklaring – annat än i samma begränsade bemärkelse som en bils motor förklarar bilens rörelser. Om man ser en främmande bil köra in på sin gårdsplan vill man inte bara veta hur motorn fungerar, man vill veta vad avsikten är. Bilar behöver mycket mer än motorer – till exempel bensin, vägar och en förare som vet vart han ska."

"Benjamin Libet har utfört några mycket uppmärksammade experiment som gick ut på att studera hjärnan hos försökspersoner som fått i uppgift att lyfta upp handen precis när det passade dem. Han fann att hjärnan reagerade något ögonblick innan försökspersonerna fattade sitt beslut och menade sig därmed ha bevisat att det var hjärnan som fattade beslutet. Men det här forskningsresultatet ger Midgley inte mycket för och hennes invändning är präglad av ett välgörande sunt förnuft. Hon undrar nämligen varför Libet inte frågade försökspersonerna vad de tänkte på ögonblicken innan de lyfte handen, för troligen tänkte de ungefär: ”Nu har jag väl ändå suttit tillräckligt länge” eller ”Nu måste jag faktiskt få klia näsan”."

"På 70-talet hånades biokemisten och författaren James Lovelock för sin Gaia-teori som innebar att hela jorden med allt sitt liv i vissa avseenden kunde ses som en enda organism, men enligt Midgley har forskningen nu börjat ge honom rätt. Hon är inte religiös, åtminstone inte kristen, men en och annan kan nog tycka att hon kommer snubblande nära något slags intelligent design för hon vill inte heller tänka sig materian som död; i likhet med en annan modern filosof, Thomas Nagel, tror hon att förutsättningarna för medvetna organismer måste ha varit inbyggda i jordens materia från begynnelsen."

Jag har stött på Midgley tidigare, när hon skrev mycket förnuftigt om ett helt annat ämne. Jag återkommer till detta, men innan dess ska jag nog försöka få tag i den här boken.

lördag 27 september 2014

Jag är faktiskt imponerad av katolska kyrkan

Nedan kommer några citat från en artikel i Dagens Nýheter.

"Den dator som tillhör ärkebiskopen Jozef Wesolowski som sitter i husarrest i Vatikanen var proppfull av barnpornografibilder. Utredningen talar om över 100.000 bilder och en lång rad videor. Nyheten kommer tre dagar efter att polacken Jozef Wesolowski sensationellt greps inne i Vatikanen, där han snart kommer att ställas inför rätta. Wesolowski som ifråntogs sin prästtitel i somras är misstänkt för att utnyttjat en lång rad minderåriga pojkar sexuellt mot betalning. "

"Påven Franciskus har inlett ett reningsbad inom katolska kyrkan. 1 800 präster som anmälts för sexuella övergrepp är nu föremål för utredning. Igår kom nyheten att biskopen Rogelio Ricardo Livieres får lämna sitt ämbete i Paraguay för att han systematiskt mörkat och täckt upp för pedofiler."
"

Faktum är att katolska kyrkan agerar annorlunda än vad de flesta andra institutioner gjort i liknande sammanhang. Det gällde i viss mån redan innan påven Franciskus tillträdde, men det är ännu klarare efter hans tillträde. Franciskus har ju även jämfört övergrepp mot barn med satanism.

Det skulle inte ha varit omöjligt för katolska kyrkans högsta ledning att från 2002 och framåt svara på anklagelser om övergrepp genom att tala om "falska minnen", "masshysteri" eller varför inte "moralpanik". Det har den - i motsats till många andra i liknande situationer! - faktiskt aldrig gjort.

Ingenting tyder på att katolska präster begår fler sexuella övergrepp mot barn än andra män. Men av någon anledning har Vatikanens svar på anklagelserna aldrig varit att gå ut med någon form av försvarskampanj. Och de senaste åren har man gått från att passivt acceptera att anklagelserna kan stämma, till att mer aktivt bekämpa förövarna i de egna leden.

Därför har personer som utsatts fört sexuella övergrepp i barndomen av katolska präster och munkar (och i en del fall faktiskt också nunnor), större chans att bli trodda och få upprättelse än andra som har utsatts för sexuella övergrepp i barndomen, i andra sammanhang.

Det är både intressant och anmärkningsvärt.

fredag 26 september 2014

Ny blogg

Har gjort en ny blogg om skogsrån och andra sällsamma folktroväsen. Till en början med kommer den att innehålla äldre artiklar, som redan finns på mina andra bloggar, men meningen är förstås att jag ska skriva nya speciellt för den... Den kan läsas här.

torsdag 25 september 2014

Att ta skogsrået på allvar....

Det finns normalt sett en skillnad mellan det akademiska studiet av religioner som kristendom, judendom, islam, buddhism eller hinduism - och det akademiska studiet av folktron. Medan studierna av de större religionerna vanligtvis präglas av en metodologisk agnosticism, präglas studier av folktron nästan alltid (explicit eller implicit) av en metodologisk skepticism. Medan få akademiska studier skulle spekulera om huruvida Muhammad led av hallucinationer när han upplevde sig ha mött ärkeängeln Gabriel*, är sådana spekulationer mycket vanliga vid folkloristiska studier. Det gäller i synnerhet studier av skogsrån och andra folktroväsen. Från Carl Wilhelm von Sydow och framåt har pseudopsykologiska teorier om varför människor trott sig ha sett skogsrån varit legio.

Ett mycket anmärkningsvärt undantag är faktiskt Mikael Hälls avhandling "Skogsrået, näcken och djävulen", som jag behandlat tidigare. Inte nog med att han undviker olika psykologiserande, eller andra "rationella", förklaringar till varför människor får kontakt med exempelvis skogsrån; han distanserar sig också explicit från den vanliga skeptiska diskursen.

Han skriver bland annat följande: "Jag utgår exempelvis inte från att tankefigurens förmenta ursprung i 'basala förhållanden' innebär att 'extraordinära väsen' inte existerar.... Det går inte att säga hur föreställningarna uppstått, menar jag. Därför är det meningslöst att utifrån en materialistisk reduktionism eller annat, försöka hävda att sådana väsen nödvändigtvis utgör någon form av mytologiseing av en förutsatt verklighet...Mitt syfte är inte att värdera vilka kategoriseringar som är 'objektiva' och 'verkliga' och vilka som inte är det." (s. 30-31).

Och: "jag är övertygad om att en del av berättelserna återpeglar faktiska erfarenheter som var meningsbärande för sin tids människor. Varför skulle vi tillmäta 'folkliga' mötesberättelser om älvor och troll mindre betydelse än de stora religionernas dito om änglar och gudar?" (s. 515).

Jag har tidigare framfört kritik mot några av grundantagandena i Hälla avhandling. Därför är det extra roligt att konstatera att jag på just denna punkt finner hans grundsyn både rimlig, sympatisk - och djärv. I synnerhet med tanke på att det han skrivit faktiskt är en akademisk avhandling vid Lunds universitet!
------------------------------------------------------------------------------------------------
*När excentrikern John M. Allegro föreslog något liknande som förklaring till kristendomens uppkomst blev han mycket snart utfrusen ur den akademiska världen!