onsdag 31 augusti 2016

"Kvinnan i princip dömd på förhand"

Jerzy Sarnecki skriver om medias roll i det s.k. Arbogafallet i SvD idag.

Jag har tidigare berört hur Flashback tagit upp fallet. Nu visar det sig att de s.k. gammelmedia inte dröjde med att haka på drevet.

Att frossa i en brottsmisstänkt persons privatliv så frenetiskt att man - som i fallet Expressen - skickar en journalist för att ta smygbilder där den misstänkta kvinnan står halvnaken intill en hyrd stuga i Thailand fyller inget rimligt journalistiskt syfte.

Och jag vidhåller att jag har svårt att tänka mig att en brottsmisstänkt man skulle fått sitt privatliv uthängt på samma sätt.

måndag 29 augusti 2016

Max Scharnberg och Södertäljefallet

Fortfarande talas det ofta om ett fall som brukar benämnas "Södertäljefallet". Och fortfarande sprids desinformation om detta fall. Och källan till denna desinformation är mycket ofta (direkt eller indirekt) en viss Max Scharnberg.

Vi börjar med det sista. Vem är Max Scharnberg?

Vi talar här om en excentrisk "forskare". Denne man hade under tidigt 90 -tal börjat engagera sig i debatten om sexuella övergrepp mot barn. En av hans utgångspunkter var en "teori" han bland annat publicerade i Kristianstadsbladet 6/2 1995.

Den gick ut på följande. 80 procent av alla som var dömda för incest var oskyldiga. Anledningen till detta var att samtalsterapeuterna bakom kulisserna styrde det svenska domstolsväsendet. Och anledningen till att de ville ha in oskyldiga i fängelserna var att då kunde de där få bedriva framgångsrika terapier med dem. Eller med Scharnbergs egna ord: ”samtalsterapeuterna vet att de inte kan hjälpa någon. Därför är de angelägna att så många oskyldiga som möjligt ska i fängelse. Med 80 procent oskyldiga blir det minst 80 procent som inte får 'återfall'."

Nu kan man fråga sig varför en människa utvecklar den typen av fnoskiga teorier. Jag har inget bra svar, mer än att man möjligen kan finna en ledtråd i ett annat märkligt faktum.

Det fanns en gång en tidning som hette Issues in Child Abuse Accusations. Denna gavs ut av paret Ralph Underwager och Hollida Wakefield. Den specialiserade sig på att "bevisa" att anklagade för sexuella övergrepp mot barn var oskyldiga.

En av de som medarbetade där var Max Scharnberg. Inte konstigt med det, det var ju många andra som gjorde det också.

Men så hände något. Redaktör Underwager var oförsiktig att ge en intervju i den holländska pedofiltidningen Paidika. Där förklarade han glatt att pedofiler inte borde vara så defensiva. De borde med djärvhet hävda att de utförde Guds vilja när de begick sexuella övergrepp mot barn.

Nu försvann snabbt nästan alla som brukade skriva i Underwagers tidning. Den ena efter den andra... Men inte Scharnberg. Han brydde sig inte om det märkliga sällskap han hamnat i. Han hade inga invändningar mot att flitigt skriva i en tidning vars redaktör tycktes mena att pedofiler utför Guds vilja

Nåväl, Max Scharnberg gav 2009 ut en bok, som hette Textual analysis of a recovered memory trial assisted by computer search for keywords. Den handlade alltså¨om det s.k. Södertäljefallet. Och vad var nu detta?

Det var ett fall där en ung kvinna ("Södertäljeflickan") hade anklagat sin far och andra vuxna för upprepade övergrepp. I några av dessa, berättade hon, hade barn dödats. Hon hade med sin syster rymt hemifrån och kommit till en fosterfamilj, där hon sedan kom att stanna.

Efter flera rättegångar, och en resning, dömdes till sist fadern till fem års fängelse.

Det finns en rad missuppfattningar om detta fall. Bland annat att det skulle handlat om "satanism". Det gjorde det inte. "Södertäljeflickan" berättade inget om satanism . Hon berättade däremot om sadistiska vuxna som plågade, och i några fall dödade, barn .

En annan missuppfattning är att hon skulle ha berättat att hon sett döda barn grävas ned i skogen. Det gjorde hon inte heller. Hon berättade att hon hade sett svarta plastsäckar grävas ned i skogen. Eftersom hon i ett annat sammanhang sett barn dödas gissade hon att det skulle kunna vara dödade barn som grävdes ned,

Detta ledde till att Stockholmspolisen i februari 1993 startade en helt absurd operation. Man startade omfattande utgrävningar i Södertäljeskogen, för att leta efter ev. dödade barn. Eller det var vad de sa. Det berodde inte på att man sade sig tro på Södertäljeflickans berättelse. En av de ansvariga poliserna sa tvärtom under utgrävningarna att de grävde för att de ville "bevisa" att hon var mytoman.

Nej, de hittade inga lik och hur skulle de kunna göra det? Södertäljeflickan hade börjat berätta över ett halvår innan utgrävningarna, och om man rent teoretiskt sett tänker sig att det verkligen skulle legat döda barn i de svarta plastsäckar hon såg vore det väl knappat troligt att förövarna under denna långa tid passivt skulle vänta på en ev. utgrävning. Ev. likdelar skulle förstås ha försvunnit långt innan februari 93.....

Nåväl, i Scharnbergs bok förtalas fostermamman Birgitta Allmo å det grövsta. Södertäljefickan hade för henne gradvis vågat berätta om hemska övergrepp. Men enligt Scharnberg var det Birgitta Allmo som, på ett uppenbarligen närmast kusligt sett, var inspirerad av feministen Eva Lundgren, och som inplanterade falska minnen i henne.

Alldeles bortsett från att Allmo då inte alls kände Lundgren, är Scharnbergs "bevis" en ”undersökning” som sägs visa att det var Allmo som först berättade om olika detaljer i  övergreppen för polisen. Att Birgitta Allmo berättade något för polisen  innan Södertäljeflickan gjorde det måste enligt MS betyda att det också var innan Södertäljeflickan mindes något! Alltså måste minnena vara inplanterade. Vilket skulle bevisas.

Att det inte är så oerhört konstigt att en fostermamma vid olika tillfällen  pratar om saker med polisen innan en traumatiserad och skakad tonårstjej gör det verkar inte Scharnberg närmare ha reflekterat över....

Scharnberg skrev sin bok, och gav ut den i Uppsala Universitets namn. Problemet var att detta universitet inte var tillfrågat. När de fick reda på tilltaget, samlade de in de böcker de kunde får tag i och makulerade dem. Det har lett till att några av MS anhängare hävdat att han censurerades som ett led i en feministisk komplott. De skulle kanske själva testa att se vad som skulle hända om de gav ut en, ska vi säga, ovanligt dålig deckare, och på omslaget angav att deras egenhändigt tryckta böcker var utgivna av Norstedts förlag....

Någon gång i november 2009 lyckades jag få tag i ett ex av Scharnbergs bok. Och kunde konstatera att den vimlade av uppenbara lögner. Exempelvis påstod han att familjen Allmo var medlemmar ;av en fanatisk sekt som starkt trodde på djävulens kroppsliga närvaro på jorden. Saken är förstås den att det närmaste en religiös sekt någon av familjen Allmo hade kommit i närheten av var en lokalt förankrad (i praktiken närmast sekulär) kyrkokör, med anknytning till Svenska Kyrkan.

Mellan 2009 och 2011 gjorde jag upprepade försök att konfrontera Scharnberg med hans sakfel. Bland annat på Vetenskap och folkbildnings forum. Han svarade aldrig på mina frågor, utan gled undan och pratade om annat enligt  modellen "goddag yxskaft".

Men det fanns ju ett annat problem för Scharnberg. Nu står vår excentriske "forskare"där med en restupplaga av en bok, som i övrigt till stora delar dragits in/makulerats. Vad skall han göra? Vänder han sig till ett vetenskapligt förlag för att få dem att överväga en ny utgivning?. Nej, han går till den den ovanligt extrema papparättssidan Yakida.se, som gärna upplåter plats på sin webbsida åt den docent Scharnberg som Uppsala Universitet absolut inte har velat godta.

Lite säreget var det nog att docent Max Scharnberg, som brukar hävda att han själv representerar ”vetenskapen” i en värld av freudiansk vidskepelse, till sist endast lyckades få sin bok (digitalt) publicerad på en papparättssida av det mer vildsinta slaget.

Som för övrigt i just dessa dagar står som svarande i en förtalsrättegång i Stockholms tingsrätt....
-------------------------------------------------------------------
PS. Av princip länkar jag inte till Yakida.se men det är den enklaste saken i världen att med hjälp av Google snabbt komma till såväl denna märkliga sida, som till Max Scharnbergs  minst lika märkliga bok.

lördag 27 augusti 2016

Sekten som återuppstod

Jag har just läst ut en spännande bok.

Jag läser inte så snabbt numera, eftersom jag fortfarande inte har vågat operera mina nedfallande ögonlock.... men efter någon vecka var jag klar med Mariette Lindsteins Sekten som återuppstod.

Det är en uppföljare till Sekten på Dimön - som jag skrev om här.

Dessa två romaner handlar alltså om en auktoritär sekt, ViaTerra, som huvudpersonen dras in i, och sedan får kämpa för att lämna. De har ett viktigt budskap, de är spännande, och de är välskrivna.

Och, ja, Lindstein har själv varit scientolog, och lyckades efter många år bryta med den sekten. Vilket förstås gör böckerna extra intressanta.

Men åter till handlingen. När den första boken är slut, är sektledaren Franz Oswald gripen, och man tror att sekten är krossad. Men från fängelset planerar han sin, och sektens, återkomst....

När han kommer ut har redan ViaTerra återuppstått, men Oswald vill uppnå en annan sak också. Han vill krossa den kvinnliga huvudperson som fick honom på fall. Det blir inledningen till en dramatisk strid.

Läs gärna boken (eller båda böckerna, om ni inte läst den första). Den är alltså spännande, och lär oss  dessutom en del om sektmentalitet, och destruktiva övermänniskodrömmar.

torsdag 25 augusti 2016

Norrskenet - ett bevis för att rymden inte är tom

 

Nu när hösten börjar närma sig fylls bloggar och Facebooksidor av bilder av norrsken. Det är vackert, och fantasieggande. Men det är mer än så. Det är ett tecken på att rymden inte är så tom som man trodde för hundra år sedan. Den "lever", den är fylld av aktivitet.

Den första som kom denna sanning på spåren synes ha varit en norsk forskare vid namn Kristian Birkeland. I början av 1900-talet utvecklade han idéer om att norrskenet orsakas av att elektriskt laddade partiklar från solen möter jordens magnetfält. Denna insikt blev han ganska ensam om, få brydde sig om hans teorier och han begick till och med självmord efter ett tag.

Under de närmaste årtiondena var åsikterna om denna fråga delade. Birkeland fick postumt en del anhängare - den mest kände var nog den svenska nobelpristagaren Hannes Alfvén. Motståndet förblev dock stort.

Det var först med de obemannade satelliterna i slutet av 1950-talet som vi fick ett entydigt svar på frågan. Birkeland hade rätt, hela solsystemet är fylld av elektriskt laddade partiklar som slungats ut från solen. Vår planets magnetfält hindrar dessa att slå ner på jorden, och som en effekt av detta kan vi se norrsken.

Den typ av materia som fyller rymden, och som denne "solvind" är ett exempel på, kallas "plasma". Plasma är ett tillstånd av materia där atomerna inte håller ihop, utan där elementarpartiklar från dessa så att säga svävar fritt. Den interplanetära rymden är fylld av plasma - men även den interstellära och den intergalaktiska.

Så på sätt och vis visar norrskenet att det inte är så avgrundslikt tomt som man annars kunde tänka sig. Det som kallas vakuum i rymden är aldrig helt tomt, det är fyllt med aktiv plasma som i sin tur är kopplade till elektromagnetiska kraftfält.

test

onsdag 24 augusti 2016

Det var NBT....

... alltså bloggaren NoBoyToy, som på allvar fick mig att uppmärksamma Joan Jett. Jag kände till henne från min favoritrockgrupp 1978, The Runaways, och hade en vag kunskap om att hon efter deras upplösning fick en egen karriär.

Efter att NBT fått mig att kolla upp denna, mer utförligt, skrev jag en del inlägg där jag lyfte fram Jett som den mest uttrycksfulla av Runaways medlemmar, och den av de f.d. medlemmarna som även efter gruppens upplösning gjort de mest intressanta sakerna.

Det står jag fast vid, trots att åtminstone två kommentatorer på denna blogg då gång på gång hävdade att det var hon visst inte...

Men de som inte inser detta kan ju exempelvis lyssna på hennes "I hate myself for loving you".

Det intensivt aggressiva framträdandet imponerar... i alla fall på mig. Det är närmast omtumlande.

tisdag 23 augusti 2016

Blev fascinerad av denna låt

1999 köpte jag en TV med inbyggd video. En av de saker jag började göra då var att spela in musikvideos från MTV och ZTV. En av de som fascinerade mig mest efter ett tag var Fall Behind Me från 2004, med The Donnas, i denna musikvideoversion. Av olika anledningar grep den tag i mig, fascinerade mig.

Upptäcker nu att det också finns en live-version av denna låt på You Tube. Den kompletterar lite musikvideon, tycker jag.

Texterna hos The Donnas handlar ofta om att verbalt tillrättavisa personer som behandlat huvudpersonen dumt. Ofta på ett ganska elegant sätt, men approachen i just Fall Behind Me är kanske lite mer rätt-på aggressiv än en hel del av de andra.

söndag 21 augusti 2016

För säkerhets skull

Föregående inlägg ska absolut inte ses som någon form av ställningstagande i förhållande till det komplexa och märkliga rättsfall som jag inledningsvis berör där. Jag har en del funderingar om det,  men de behåller jag för mig själv.

Det handlar om hur svåra frågor karikeras, förgrovas och förenklas på ett otäckt slaskforum som Flashback, och hur genomgående hänsynslöst människor behandlas där.

lördag 20 augusti 2016

Flashbacks lynchmobb i aktion

I USA på 1800-talet uppstod till och från lynchmobbar. Det var föregivet rättrådiga män och kvinnor som pekade ut personer, oftast svarta, som de anklagade för diverse brott. De förde sedan dessa till närmaste träd, eller lyktstolpe, och gjorde processen kort med dem.

I dag är denna metod dessbättre mer ovanlig. I Sverige har den aldrig varit vanlig, men det finns en annan variant som idag är desto vanligare. Den kallas Flashback.

De senaste dagarna har jag med en stigande olust kollat upp en Flashbacktråd om ett aktuellt rättsfall. Det handlar om en kvinna som nyligen anhölls misstänkt för mord och mordförsök. Hon har sedan släppts.

I Flashback finns en tråd om henne. Eller rättare sagt flera trådar. Där verkar nästan alla tro att hon är skyldig, trots frisläppandet. Inget fel med det. Jag tillhör inte dem, exempelvis Jan Guillou, som anser att man inte får spekulera i skuldfrågan i rättsfall som inte avgjorts.

Men på Flashback skriver man inte i termer av "tro" eller "misstänka" eller "anta". Person efter person framträder som anser sig veta allt. Inte nog med det, detta "vetande" ackompanjeras med  utfall och en absurt sexistisk terminologi. Den misstänkte kallas nästan alla de fula saker som många älskar att kasta mot kvinnor de vill förnedra.

Det ena epitetet efter det andra riktas mot henne - "slynan" torde vara ett av de mildare.

Och den ena personen efter den andra gör allt för att försöka kartlägga vad de tror vara hennes privatliv.

Det här är ingen nyhet för Flashback. Jag drar mig till minnes en annan tråd för några år sedan, då en annan brottsmisstänkt kvinna, som senare helt friades, angreps år efter år i tiotusentals inlägg. Som också fortsatte år efter att hon hade friats. Där kunde "privatspanare" kombinera verkliga eller inbillade "fakta" om hennes privatliv och ekonomi, med epitet av den typen man inte brukar använda i möblerade rum.

Vad gäller det nu aktuella fallet kan man inte på samma sätt säga att den nu släppta kvinnan entydigt har "friats", eftersom hon sägs "fortfarande vara aktuell i utredningen" . Men det gör inte saken bättre.

Jag har ingen välgrundad åsikt om fallet. Jag har förståelse för att man tycker att någon kanske inte borde ha släppts fri i ett visst läge, och för fram sådana åsikter i sociala medier.

Men det finns ingen ursäkt för att timme efter timme vräka okvädningsord över en helt identifierbar person, och vidarebefordra i stort sett allt skvaller man kan få tag i.

Jag talar i viss mån i egen sak här - det har funnits åtminstone en tråd om mig på Flashback en gång i tiden. Jag anklagades nu förvisso inte för mord, men läsarna kunde ta del av "fakta", som att någon tyckt sig sett mig på ett töntigt och socialt inkompetent sätt kontakta Carola (!!), som påstod att personer som kom i närheten av mig måste gå ut på toaletten och kräkas för att de äcklades så av min kroppslukt, som påstod att jag hade två helt olika skostorlekar på vardera fötterna när jag gick ut på stan, att jag var rasist, och att jag såg ut som en "utvecklingsstörd mullvad".

Förr eller senare kanske vi får veta sanningen om det aktuella rättsfallet. Den kan kanske ev. ha likheter, eller inte alls några likheter, med åtminstone en del saker som folk vräkt ut sig på Flashback. Vem vet.

Men sättet "diskussionen" förs där är lik förbannat bedrövligt. Dessutom finns det en klar bias i många trådar. Kvinnor angrips oftast på ett mer elakartat sätt än män. Om den misstänkte i detta fall hade varit man hade med all säkerhet antalet elakartade epitet varit betydligt mindre frekventa.

Flashback avspeglar några av de de värsta dragen i vår kultur. Det är en outhärdlig webbsida.

Kort sagt, Flashback stinker.

fredag 19 augusti 2016

Att förbjuda tiggeri....

... är ju inget nytt påfund.

De som föreslår det idag kanske kan dra lärdomar av hur ett sådant förbud genomfördes 1933 i ett land nära oss på ett mycket effektivt (och brutalt) sätt.

Allvarligt talat. Så länge det finns stora ojämlikheter kommer det att finnas människor som ber om att få pengar. Och så länge det finns stora ojämlikheter kommer ett tiggeriförbud att vara reaktionärt.

Jag mår illa bara jag tänker på ett tiggeriförbud. Ett land där fattiga kan straffas för att de ber om att få pengar vill i alla fall inte jag leva i.

torsdag 18 augusti 2016

Några udda recensioner

Om det fanns någon tidning, förutom Bildjournalen, som jag förknippar med tidig tonår är det Svenska Mad. Jag upptäckte den i trettonårsåldern, och föll genast för den.

Den var hejdlöst rolig, och innehöll också ofta en form av ironisk samhällskritik. Men ofta var den enbart som sagt- hejdlöst rolig.

Av anledningar som jag inte ska gå in på här kom just nr 10/1968 av Mad att få en stark personlig betydelse för mig. Jag hade bort den för länge sedan och för några år sedan fick jag idén att leta efter den i affärer som sålde äldre serier. Till sist hitade jag den.

Även bortsett från det som hade gjort att just detta nummer fick en speciell betydelse för mig kände jag igen ganska så mycket i det.

Bland annat två recensioner som jag hade väldigt roligt åt när det begav sig.

De introducerades på detta sätt. "De flesta av de böcker som kommer ut anmäls i tidningar och tidskrifter, av bokrecensenter. Men det kommer också varje år ut ett flertal viktiga böcker som aldrig recenseras trots det faktum att de är mycket populära i vida kretsar. För att råda någon bot på detta missförhållande presenterar Mad några efterlängtade Bokrecensioner av böcker som inte brukar få bokrecensioner."

Sedan följde två exempel. Det första såg ut så här.

"Handlingen brister i nya telefonkatalogen

"Besvikelse" är det enda ord som kan beskriva det nummer av telefonkatalogen som kom ut idag,

Efter att ha läst några av Göteborgsdelens omkring 1600 sidor håller man nästan på att somna av bokens torra koncisa stil. Författaren har visserligen försökt lätta upp handlingen med en mängd fascinerande personligheter, men han har inte lyckats åstadkomma en handling som kan fånga läsarens intresse.

På de första sidorna blir man genast intresserad av gestalter som Ants Aadumaa, Odd Aas, Fathi Abdeljawad, och A-Te-Svets AB. Men så snart boken presenterar en fängslande personlighet, fortsätter den genast till nästa, och man får aldrig en känsla av att ha lärt känna någon särskilt bra.

Det är tvivel underkastat huruvida någon kommer att läsa den här boken om ett år."


Och det andra:

"Spiralnotesblock med inspirerat innehåll

Bara en gång varje generation kommer en bok in i vårt liv som är så nödvändig, så användbar och så full av värden att man genast förstår att den kommer att bli en klassiker.

En sådan bok är Svenska Blankettförlagets senaste Spiralnotesblock nr 33-508.

Från det ögonblick läsaren vänder upp den tilltalande beiga pärmen av tunn kartong och ser den första sidan med de blåa horisontella linjerna och den röda vertikala och attraktiva marginalen är han ett mer än villigt offer för denna inspirerande och attraktiva lilla volym.

Det är visserligen sant, att den runda metallspiralen kan påminna om samma förlags nr 33-497 med rutat papper, men där slutar likheten.

Recensenten kan tryggt lova att den som köper den här boken vill inte lägga den ifrån sig, och han kommer att ta den i sin hand många många gånger. "

onsdag 17 augusti 2016

"Venus kan ha varit beboelig"

När någon gång i framtiden en expedition från ett annat solsystem når fram till vårt, kan det hända att de sammanställer rapporter om de olika planeterna och skickar till hembasen. Och vem vet, deras rapport om den tredje planeten från solen, en gång i tiden kallad Jorden eller Tellus, kommer kanske i hög grad att påminna om denna NASA-rapport om Venus.

Liksom NASAs experter dragit slutsatsen att den nu livsfientliga Venus en gång kan ha haft en miljö där liv varit möjligt, där det kan ha funnits hav och ett livsvänligt klimat, skulle de interplanetära besökarna kunna dra samma slutsatser om jorden.

De skulle förstås ha rätt.

Och med tanka på hur utvecklingen ser ut idag är det rentav ganska sannolikt att det blir ungefär så deras eventuella rapport kommer att se ut.

tisdag 16 augusti 2016

Tankar i Havanna

Fidel Castro fyllde ju 90 för några dar sedan, och då borde man ju ha lagt ut denna sång av Björn Afzelius. Men nu gör jag det idag istället.

I dagens politiska klimat är den inte alls så politiskt korrekt som den kanske var 1978, men den är ju vacker...

lördag 13 augusti 2016

The Legend of Tarzan

Igår såg jag den nya Tarzan-filmen med en kompis, på bio vid Kungens Kurva.

Den har på en massa ställen angripits för att vara politiskt korrekt. Det var väl för väl att den var det. En politiskt korrekt Tarzan är ju uthärdlig; en politiskt inkorrekt Tarzan vore fasansfull, och skulle gjort att jag lämnat biografen efter tio minuter.

I filmens kontrafaktiska historieskrivning besegrar Tarzan den belgiska kolonialismen i Kongo. Tråkigt nog var det ju något helt annat som hände i verkligheten....

Vill inte direkt säga att den är bra, men den är intressant. Och som sagt uthärdlig, i motsatts till den Tarzan som jag minns från barndomens serietidningar.

fredag 12 augusti 2016

Dies Irae

Någon gång som barn, i tidig skolålder, låg jag och läste i Psalmboken. Plötsligt såg jag en psalm som bröt mönstret genom en rent skrämmande text.

Den började så här.

"Vredens stora dag är nära
Elden då skall allt förtära
Så var siarsångens lära.

Hela världen skräckbetagen
Skåda skall de stränga dragen
Av sin domare den dagen."


Jag hajade till. Här var det inga allmänt tröstande ord, här var det allvar. Blodigt allvar.

Texten på latin fanns också med, titeln var Dies Irae. Psalmen var från 1200-talet, och troligen skriven av Thomas av Celano.

Det var psalm 606 i Psalmboken från 1937.

Många år senare insåg jag att melodin i den ofta användes effektfullt i skräckfilmer av olika slag. Melodin är alltså suggestiv. Den som vill lyssna kan höra sången här.

Den som vill läsa texten på svenska kan göra det här.

På sätt och vis kommer jag att tänka på den när jag läser om den globala uppvärmningen. Om den fortsätter kommer vi att få ett slut på världen som leder tanken till de mest uppskakande apokalypser.

Man kan ju hoppas att så inte blir fallet...

torsdag 11 augusti 2016

"Vi är på väg mot en mardröm"

Lyssna på detta.

Och stoppa inte nånstans i mitten. Det är alldeles på slutet som det viktiga kommer.

måndag 8 augusti 2016

"Masochism", eller nåt

När jag på 1990-talet läste Eva Lundgren och andra feministiska teoretiker stötte jag gång på gång på påståendet att i vår kultur sexualiseras manlig överordning och kvinnlig underordning. Jag hade inga invändningar mot den verklighetsbeskrivningen, det var bara det att för mig hade det hela tiden varit tvärtom - i alla fall ända sedan slutet av 12-årsåldern. Från och med kanske november eller december 1967 har jag ganska konsekvent sexualiserat kvinnlig överordning och manlig underordning.

Detta har jag indirekt berört tidigare, framförallt här.

Samtidigt visste jag ju redan i 12-årsåldern att den upplevelse jag hade stod i strid mot den de flesta människor har. Och hur makten är konstruerad. Det störde mig.

Så i mitt inre skapade jag en egen begreppsapparat där jag kunde tolka allt möjligt som att det innerst inne är  - tvärtom.

Ett exempel. Att kvinnor hade färgglada, välgjorda kläder medan män ofta gick omkring i grått, svart, och ibland vitt tolkade jag i min inre värld på samma sätt som att överklassen (både män och kvinnor!) fram till och med 1700-talet hade färgglada dräkter, mantlar, och annat välgjort medan de fattiga var klädda i grått och svart.

Nej, jag visste att det inte var samma sak, men i min inre fantasi avspeglade det att kvinnor egentligen var överlägsna män, det syntes ju redan på kläderna...

Nu tillhör det för övrigt tillvarons mysterier att överklassens klädsel radikalt förändrades med borgarklassens maktövertagande på 1800-talet - nu var det svart, vitt och grått som gällde. Underligt. Finns det något tråkigare än skjorta, kavaj och slips? Hur kan de som har makt klä sig så torftigt? Det har jag aldrig fattat.

Men i min inre fantasi byggdes parallellvärlden upp. Kvinnors vackra kläder och männens fula dito stod naturligtvis för en inre sanning. Innerst inne borde kvinnor ju ha makten - varför skulle de annars vara mycket finare klädda än män....

Men jag visste ju att det inte var så. Detta skapade en klyvning och en oförmåga att orientera mig psykosexuellt. Saken var den att varje tecken på att kvinnor kunde ha ett övertag mot män gjorde jag det mesta av. Så här var det innerst inne, kändes det som.

Att känslomässigt vara på tvärs med maktförhållandena mellan könen gjorde tillvaron mysko. Jag trängde nästan bort hur det var, inte helt men i stora drag. Och varje gång jag fick bevis för hur udda min upplevelse var, blev jag deprimerad. Det kändes outhärdligt att leva i denna upp- och nedvända värld.

Och så känns det till stora delar i dag med. Däremot har den sexuella stereotypin ändå luckrats upp en liten del, och det gläder mig. Men väldigt långsamt åndå, och den kommer väl aldrig att någonsin komma i samklang med hur jag vill uppleva (och de facto också upplever) kvinnor och män. I alla fall inte under min livstid...

Ja, jag minns hur jag en sen kväll i maj 1970 när jag var femton år fantiserade om hur det skulle vara i ett matriarkat. Väl att märka - jag var just tonåring, så bilden av detta var ganska så sexualiserad...

Jag somnade i en känsla av inre lugn och lycka, men när jag vaknade upp morgonen efter levde vi ju lik förbannat i samma trista värld som förut.

Så mina drömmar och önskefantasier fortsatte att vara någon sorts motsats till hur det var i verkligheten. Och det är de fortfarande.

lördag 6 augusti 2016

NoBoyToy om norskt fall

Alla som är lite insatta vet att det ofta förekommer vidunderliga domar där förövare frias. Förut skrev jag oftare om sådant, nu har jag nått ett tillstånd där jag inte orkar lägga ut poster om sådant lika mycket. 

Men det är bra att andra orkar.  Senast har NBT uppmärksammat ett norskt fall. Läs det.

NBT:s slutrader kan verka "extrema", men tänk efter. Vilket är egentligen "extremt",  hur samhället ser ut eller NBT:s upprörda kommentarer?

Hennes alldeles sista slutsats om män och barn är för övrigt inte mer "extrem" än att den idag tillämpas i den matrilinjära Minangkabaukulturen i Indonesien, liksom i andra välfungerande matrilinjära kulturer.

Det norska fallet är för övrigt inte alls isolerat. Liknande domar kan man hitta i parti och minut över världen. Det vore väldigt skönt om så inte vore fallet, men så är det.

fredag 5 augusti 2016

Yummy, Yummy, Yummy

Jag var tretton år 1968, och då var jag faktiskt ganska förtjust i den här sången av gruppen Ohio Express.

Trots att den inte lyckades så vidare på Tio i Topp. En trettondeplats den 10 augusti 1968. Och dessutom verkar den aldrig kommit in på Kvällstoppen.

Konstigt, ser jag fel nånstans? Jag minns den faktiskt som en hitlåt. Tyckte jag SÅ bra om den så jag uppfattade den som en hitlåt trots att den bara nådde en trettondeplats på Tio i Topp en ynka vecka i augusti?

Faktiskt lite mystiskt.

onsdag 3 augusti 2016

På vilket sätt är Gud god?

Frågan kan verka konstig. Men den aktualiserades för mig en gång när jag läste en bok av en kristen fundamentalist. På ett ställe försökte han bemöta en invändning mot kristendomen. Nämligen - hur kan Gud vara god, när han tillskrivs så många grymma handlingar och uttalanden, framförallt i Gamla Testamentet. (Egentligen borde jag ha kallat Gud för "hen" och inte "han", men eftersom jag refererar en /patriarkal/ fundamentalist gör jag det inte just i denna mening).

Han svarade så här.  Ingen har rätt att säga att Gud inte är god p.g.a. det Gud gör. Eftersom allt Gud gör är definitionsmässigt gott. Guds godhet behöver inte vara godhet utifrån våra ofullständiga mänskliga åsikter. Att Gud är god behöver inte ha ett skvatt med godhet att göra som vi vanliga dödliga definierar begreppet. Gud är god enligt sina egna definitioner.

Det kan te sig logiskt (om än lite kusligt) men det skapar genast ett avgörande problem. För när fundamentalisterna försöker rekrytera säger de ju inte så. Av förklarliga skäl, för det skulle ju inte bli så framgångsrikt. Då säger de inte att Gud inte är god enligt några mänskliga begrepp, för vem skulle då vilja eller våga tro på hen? Om Gud är god enligt kriterier som helt kan skilja sig från de mänskliga är påståendet att hen är god på gränsen till meningslöst.

När en fundamentalist försöker övertyga människor om att de bör tro på Gud eftersom Gud är god är det underförstått tal om godhet i vanlig mänsklig mening. När de sedan hamnar i trångmål kan de plötsligt låta som mannen jag refererade.

Frågan är ju om "godhet" är en oberoende kvalitet eller om det är något som alltid definieras som det Gud är. I det första fallet finns en måttskala utanför Gud, i det andra är det hela tiden Gud som bestämmer - inte endast vad som händer och sker utan även vad som är gott eller ont.

En religion som helt klart står för det första alternativet är buddhismen. Det finns en missuppfattning i väst att buddhismen skulle vara ateistisk. Det är den inte alls. Den är snarare polyteistisk. Men gudarna är inte centrala. Det finns många gudar men de är placerade där de är av karmalagen. De har inte alltid varit gudar, och kommer inte alltid att vara gudar. De blir gudar p.g.a bra karma, och när karman är utbränd kommer de inte att vara gudar längre.

Det hela förutsätter en etisk verklighet som inte bestäms av några gudar. I buddhismen är inte karmalagen instiftad av någon gud. Det är närmast att jämföra med en naturlag. Eller rättare sagt, mer än en naturlag - en logisk nödvändighet. Den bara finns där. Den är på sätt och vis grunden, det axiom av vilket allt annat är beroende.

Buddhismen skulle kanske vara än mer intressant om den hade föreställningen att även gudar kan bryta mot karmalagen och sedan straffas för detta i nästa liv. Men det verkar den inte ha. De enda som har en fri vilja att välja mellan gott och ont i buddhismen ser ut att vara människorna. Därför är det så vitt jag vet endast människor som direkt kan nå Nirvana. En gud måste först bli människa igen för att kunna nå dit. En Buddha är på alla sätt vida överlägsen en gud.

Detta gäller i alla fall definitivt Theravada, den "ursprungliga" buddhismen. Det är möjligt att i det i några av de andra systemen har utvecklats antydningar till något annat.

Men jag är imponerad av buddhismens syn. Karmalagen - som bygger på grundläggande principer om gott och ont - är inte skapad. Den finns alltid som en lag, i vårt universum och i alla tänkbara universum. Ingen gud kan ändra på detta. Gudarna i sig skapas av karmalagen. Den är det ytterst fundamentala, oberoende av tid, rum, eller av gudars vilja.

Filosofiskt är detta mycket mer tilltalande, och mer sofistikerat, än den ovan nämnda fundamentalistens nästan patetiska försök att hävda att allt Gud gör är gott, eftersom godhet endast definieras av vad Gud vill att det ska vara.

måndag 1 augusti 2016

"Spöken i mitt rum"

Det finns en typ av dröm jag har haft i årtionden. Ganska tidigt brukade jag kalla den "Spöken i mitt rum". Den är mycket märklig och kan definieras utifrån följande.

1. Den utspelar sig alltid i en lägenhet där jag bor. Den behöver inte alltid likna den lägenhet jag verkligen bor i, men i drömmen ser jag den som "min egen".

2. Handlingen utspelar sig alltid i mörker eller i halvdunkel. Det är aldrig direkt ljust.*

3. I motsats till de flesta drömmar, då man inte brukar ställa sig frågan om det är dröm eller verklighet, ställer jag mig här alltid den frågan - och kommer efter ett tag fram till att jag inte drömmer, utan att det är verkligt... Denna föreställning finns sedan kvar tills att jag vaknar.

4. Den har alltid övernaturliga inslag - antingen bara antydda eller helt öppet. Det kan vara allt från saker som rör sig på ett oförklarligt sätt, till andeväsen som öppet framträder och pratar med mig.

5. Drömmarna är alltid lite kusliga, men aldrig direkt otäcka. De har dessutom ofta en underton som faktiskt är behaglig, och när drömmen tar slut brukar jag sakna den,
------
Jag vet inte när de började, men de kommer oftare nu. För två årtionden sedan kom de kanske en gång vartannat år,för ett årtionde sedan en gång om året, men nu kanske nästan varje månad. Nu minns man normalt sett inte de flesta drömmar, så det kan vara mer än så.

En annan sak är att de övernaturliga inslagen ökar genom åren. Senaste gången bestod nästan hela drömmen av märkliga samtal med diverse väsen, för ett antal år sedan var det mest just antydningar, möbler som flyttas, skuggor som inte har någon förklaring....

På senare tid har jag oftast vaknat med känslan att de väsen jag stöter på i dessa drömmar kommer jag att få möta när jag dör. Nej, detta är inte ett påstående om en "åsikt", det jag säger är att det är vad jag tror just när jag vaknar.

Men det vore nog riktigt roligt (och intressant) om det verkligen skulle vara så.....De väsen som förnimms i drömmarna, upplevs visserligen lite kusliga i början, men när jag verkligen i dessa drömmar upplever mig få nära kontakt med dem,ter de sig kärleksfulla.
----------------------------------------------------------------------------
*Här finns faktiskt ett undantag. I en av de mest intensiva av de drömmar som i övrigt motsvarar kriterierna på en "Spöken i mitt rum"-dröm var det helt ljust, som om taklampan var tänd.