söndag 30 november 2014

I mörkrets tid

Idag firar en del av oss första advent. Det är den dag då man börjar räkna dagarna till Jesu födelse.

Det är ju inte helt klart vem Jesus verkligen var. Men en sak är klar. Han var en del av en större rörelse i Palestina och områdena runtomkring. Det kan man bland annat se om man läser böcker om Dödahavsrullarna.

Det var människor som såg det samhälle de levde i som styrt av ondskan, och trodde på en förändring. De såg fram emot en värld utan tyranner och härskare, utan ojämlikhet, utan våld. Det handlade om sammanlagt ganska många människor.

De var olika, på sitt sätt. En del av dem innefattade även kvinnor i sina drömmar om jämlikhet, andra gjorde det inte. En del av dem respekterade barn, andra satt fast i samhällets nedlåtande syn. Av några kända bibelcitat att döma tillhörde Jesus den första gruppen...

De levde i ett ockuperat land. De drömde om att Gud skulle ingripa och inte endast häva ockupationen utan även skapa ett gudsrike där det skulle råda frid, och vara jämlikt. De hade vad man brukar kalla apokalyptiska föreställningar.

De människor som fanns då är för länge sedan döda (om man inte tror att Jesus uppstått, förstås). Ofattbart många minuter har gått sedan den tiden. Mycket har hänt, men en sak kan man definitivt säga. Det dessa människor drömde om har ännu inte förverkligats.

USA-imperialismen är både mäktigare och grymmare än romarriket. Ojämlikheten är större, svältkatastroferna är flera och större. Våldet har nått nya nivåer, med hjälp av tekniker som den tidens människor inte skulle kunnat föreställa sig.

Trots detta - säger vi idag i vår del av världen - ska kvinnor vara jämställda och barn inte utsättas för förtryck. Men så är det ju inte i praktiken. Sexhandeln har idag proportioner som hade varit otänkbara vid vår tideräknings början. Och vad gäller barnen...

Vad spelar det för roll att vi idag har ett agaförbud, när barn som berättar att de blivit slagna av sin far närmast rutinmässigt avfärdas med att de är hjärntvättade av sin mor, eller av en terapeut, eller av en förhörsledare?

Vad spelar det för roll att man idag "talar" om sexuella övergrepp mot barn när "talet" framför allt handlar om att man inte ska tro dem? Det är samma som med misshandel - om barn berättar om grova sexuella övergrepp avfärdas deras berättelser nästan rutinmässigt. Antingen är det mammans eller terapeutens eller den nitiska dagisfrökens eller förhörsledarens fel. Det är nästan alltid fel på någon annan, och även på barnet. Men inte på den "oskyldigt anklagade".

Men vi har i alla fall avskaffat rituella barnoffer, som ju var vanliga i både Europa och Afrika under långa perioder. Fast hur är det? Under de senaste årtiondena har många barn berättat om sadistiska ritualer, där barn har dödats. Men det tog bara några få år innan den närmast universella praxisen blev att man -  utan närmare undersökning - automatiskt skulle avfärda alla sådana berättelser. I Sverige kan ett barn som berättar om något sådant helt automatiskt avfärdas med att det bara är "ännu en som har läst Spökflickan"....

I själva verket har vi idag gradvis byggt upp ett system av föreställningar och begrepp med vars hjälp praktiskt taget alla typer av övergepp mot barn kan avfärdas utan undersökning. Teorier om PAS och FMS, för att inte tala om ständiga "revideringar" av tidigare medicinska metoder för att avgöra att barn har skadats. Snart är väl även Shaken baby syndrome avfärdat som en förlegad myt, det också.

Och vuxna som i efterhand minns att de utsatts för övergrepp kan numera rutinmässigt avfärdas med att bortträngda minnen - de finns inte. För det säger "vetenskapen".

Att "vetenskapen" faktiskt inte säger något sådant kan var och en som går till källorna och studerar vad den vetenskapliga debatten verkligen går ut på.lätt ta reda på. Men vem orkar leta efter facktidskrifter när det är så lätt att tro få sig en klar uppfattning om sakens natur genom att läsa Dan Josefssons kioskvältare?

Och media ställer upp massivt. Det finns en hel hop journalister som flyter omkring i detta ondskans mörker. Och då syftar jag inte på extremister som Ingrid Carlqvist och Patrik Nyberg. Nej jag syftar på de ack så ansedda journalister. som får skriva i Aftonbladet, Dagens Nyheter och göra program i SVT.  Och journalister som (åtminstone objektivt sett) går förövarnas ärenden blir fler och fler. Ingen nämnd och ingen glömd, men en av dem har visst under detta år fått två prestigefylla joornalistpriser.

Och ondskans mörker sänker sig gradvis. Jag har här fokuserat på frågan om övergepp mot barn, men man skulle kunna ta hur många ämnen som helst. Men jag har någonstans känslan av att samhällets grundkaraktär på något sätt bäst avspeglas av hur det behandlar de allra mest försvarslösa - barnen.

För  2000 år sedan fanns det en grupp människor i ett land vid Östra Medelhavet som trodde att Gud snart skulle ingripa och göra slut på ondskan. Det är inte riktigt lika lätt att tro på idag - 2000 år senare.

Ett alternativ till att tro vore kanske att handla. Men det verkar inte tillräckligt många verka så intresserade av att göra. I alla fall inte tillräckligt många för att dra undan mattan för de som upprätthåller och möjliggör det mörker vi lever i.

lördag 29 november 2014

HOPP skriver om övergreppsminnen i Svenska Dagbladet

Företrädare för HOPP-Stockholm har skrivit ett inlägg i Svenska Dagbladet som försöker vara någon sorts motvikt till den reaktionära diskurs om minnen av sexuella övergrepp som kommit i kölvattnet på Quick-debatten.

Det är bra.

Men det kunde ha varit bättre. Det sorgliga är ju att till och med de ytterst få inlägg i de stora media som går emot den rådande Josefsson-diskursen praktiskt taget alltid är defensiva och undanglidande:

HOPP skriver bland annat: "Detta inlägg syftar inte till att försvara begreppet ”bortträngda minnen”". Det skulle faktiskt varit än mer glädjande om de hade vågat göra detta...

fredag 28 november 2014

Kommunister mot barnaga 1966

Att barnaga förbjöds i Sverige 1979 vet många om. Om förbudets så att säga förhistoria vet nog inte många så mycket. Själv har jag i alla fall vetat att Folkpartiets Ungdomsförbund drev kravet 1970, på initiativ av dess dåvarande ordförande Per Gahrton, som förde fram kravet redan i sin bok "Barn i Sverige" 1968.

Men nu upptäcker jag att två framträdande medlemmar i Sveriges Kommunistiska Parti (numera Vänsterpartiet) motionerade om förbud mot barnaga redan 1966. I vårriksdagen detta år skrev partiordföranden CH Hernansson en motion tillsammans med Gunvor Ryding, där de krävde förbud mot att föräldrar har rätten att "på ett brutalt sätt under namnet aga utföra misshandel av försvarslösa barn."

Detta i anknytning till ett antal uppmärksammade misshandelsfall som pressen hade uppmärksammat. De noterar i motionen att "gränslinjen är svag mellan 'accepterad' aga och misshandel" och drar slutsatsen att "det enda konsekventa bör därför vara att helt förbjuda kroppsaga". Motionen avslogs med stor majoritet.

Om detta kan man läsa i partiets veckotidning Ny Dag nr 17/1966.

Att frågan sågs som en höger-vänster-fråga betonas av tidningen, som i en annan artikel refererar borgerliga politiker, som gick emot agaförbud, och menade att föräldrar hade rätt att aga barn.

Idag skulle få ledande politiker våga gå emot agaförbudet. Men 1966 var det i riksdagen en fråga som aktivt drevs endast av kommunisterna...

tisdag 25 november 2014

Att "äga" och att "köpa"

Om man tycker att någon är sympatisk eller gör något bra säger man numera att hen "äger". Och om man håller med om en åsikt säger man numera att man "köper" den. Ingendera av talesätten användes på 70-talet.

Lite intressant hur dessa termer från affärslivet har invaderat språket just i dessa dagar. Det är nog inte någon tillfällighet...

söndag 23 november 2014

Den stygga baljan

-Usch, den stygga baljan! utropade Frans, förtörnad över att i densamma hava nedsänkt sina byxor. Usch, vad den är förtretlig! sade han och började sparka den.

En äldre man, som i detsamma mycket lämpligt gick förbi, stannade, då han hörde detta. En annan man skulle kanske icke hava stannat för så litet, men denne man gjorde det, ty han kände på sig, att här var tillfälle att uttala en vis lärdom.

-Vadan bannar du baljan? sade han till den lille vredgade gossen.

-Se, så hon har stänkt ned mig, svarade Frans och pekade på sina byxor, som nu sågo allt annat än vackra ut.

-Har baljan verkligen gjort det? frågade den äldre mannen med en djupsinnig min.

- Ja, det har hon!

- Nej, sade den äldre mannen med ett allvarsamt leende - ser du, hon stänker ju icke ner mig, fastän jag står lika nära henne som du. Ser du, mitt barn, baljan kan icke...

I detsamma rusade en hund förbi och stötte till baljan, så att hon föll omkull, övergöt den vise mannens byxor med smutsigt vatten och krossade fullkomligt en av hans stortår.

-Den satans baljan! skrek den äldre mannen, hoppande på ett ben, röd i ansiktet av smärta och vrede.

Då log den lille Frans.

Moral:Onödig visdom skall man spara,
Tills man råkar själv i fara.


Från "Envar sin egen professor", Falstaff, fakir, 1894.

fredag 21 november 2014

"Bortom rimligt tvivel"

"Bortom rimligt tvivel - Thomas Quick och rättvisan" är titeln på en bok av Christer van der Kwast som kommer i januari. Ska definitivt läsa den när den kommer. Christer van der Kwast är en av de hårdast angripna personerna i Sverige, i den närmast hysteriska kampanjen efter Råstam/Josefssons böcker. Så det ska bli mycket intressant att se hans egen version...

Och Higgspartikeln....

.... som renderade dess "upptäckare" Nobelpriset i fysik - kanske rentav inte finns.

tisdag 18 november 2014

"The crisis of cosmology"

Under denna titel har den marxistiska webbsidan marxist.com på nytt publicerat en kritik av dagens standardkosmologi. Jag vågar som vanligt inte uttala mig på något bestämt sätt om saken, mer än att säga att det är intressant.

Kritiken utgår (som sig bör på marxist.com!) från en form av marxistisk grundsyn.   Men det finns kanske andra som skulle kalla den vulgärmarxistisk, eller något liknande...

Den kan i alla fall nås genom dessa länkar - del ett, del två och del tre.

måndag 17 november 2014

En av de märkligaste drömmar jag någonsin haft

Igår hade jag en del funderingar om jag borde sluta intressera mig för "flummiga" saker som religion och endast skriva om mer jordnära, "materiella" saker. Tankeväckande funderingar, kan man tycka, men på natten kom en dröm som verkade uttrycka någon form av kommentar, nej, protest, mot tanken. Jag tycker att den var så fascinerande så jag lägger ut den här, väl medveten om att intresset hos andra för den torde vara ytterst begränsat.

Rent formellt hade den stora likheter med en typ av drömmar som jag brukar få ungefär en gång vartannat år, de  senaste 30-40 åren. Jag brukar kalla dessa för "spöken-i-mitt- rum"-drömmar och de förenas av tre saker.

För det första av att jag när jag har dem inte alls tror att jag drömmer. Det kan låta banalt, vanligtvis vet man inte om att man drömmer när man drömmer, men dessa drömmar utmärker sig av att jag medvetet ställer frågan "är detta en dröm?" och svarar - nej. Jag är medveten om skillnaden mellan dröm och verklighet när jag har dem och bestämmer mig alltså för att det jag har inte är en dröm....

Det andra är att de alltid utspelar sig i en lägenhet, vanligtvis min egen. Dessutom är jag alltid den enda människan i den.

Det tredje är att de alltid handlar om övernaturliga fenomen och/eller entiteter.

I den dröm jag hade natten till idag fattade jag inte att jag drömde förrän efteråt. Jag trodde bestämt att jag var vaken. Den började med att jag hörde någon skratta. Jag ryckte till, trodde nog att skrattet hade väckt mig, men sedan började jag höra flera skratt samtidigt. Jag befann mig alltså i rummet jag brukar sova, och insåg snart att det kom skratt från alla håll.

Skratten var glädjefyllda, och de påminde lite om barnskratt, men det var inte entydigt. Jag blev rädd. Jag undrade om jag höll på att bli psykotisk. Jag tänkte att jag nästa dag borde gå till någon psykiatrisk akutmottagning för att få något antipsykotiskt medel som kunde hjälpa mot hallucinationer. För jag antog att skratten var uppenbara hallucinationer.

Så plötsligt kändes det som att jag vaknade. Jag drog en lättnadens suck, tänkte att det var en dröm i alla fall. Men så kom skratten igen.... Så det var ingen dröm, tänkte jag, och blev verkligt rädd.

Men så började jag se något. Runt mig stod någon sorts väsen. De var små, men de var inga barn. De fick mig att tänka på det engelska begreppet "fairies", alltså någon form av övernaturligt "småfolk". Detta ord är brett och innefattar väl såväl vittror, vättar, tomtar som älvor i den svenska folktron.

Dessa pratade och skrattade. De pratade om vardagliga saker och verkade väldigt glada. Efter ett tag försökte då få in mig i deras samntal, och alltså vända sig direkt till mig. Jag kände mig väldigt glad för detta.

Efter ett tag frågade jag en av dem varför de kommit till mig just nu. Då svarade hon (jag hade för övrigt intrycket att de flesta av väsendena var kvinnliga) att det berodde på att jag kvällen innan hade tänkt att jag skulle lämna allt intresse för det övernaturliga och bli mer "materialistisk". Därför ville de visa sig. Jag tolkade det som att hon menade att de genom sitt besök ville säga "hej, vi existerar faktiskt, du ska inte börja ignorera oss..."

Jag blev faktiskt väldig glad över att de bevisat sin existens, och kände en form av trygghet. Men sedan kom nästa stora förändring. Jag vaknade på riktigt.

Nu kan någon förstås säga: hur vet jag då att det verkligen var en dröm? Hur vet jag att känslan att "vakna" inte var falsk, och att jag inte i själva verket hade varit vaken hela tiden?

Det bästa beviset för att det var en dröm var nog att när jag tänkte efter insåg jag att rummet under upplevelsen inte hade sett ut som det det verkligen var. Det hade funnits betydelsefulla detaljskillnader som visade att jag hade försökt föreställa mig något som liknade mitt sovrum, men ändå inte var det. Det var ett drömrum, ett rum som inte existerade i den materiella världen.

Jag borde ha blivit djupt besviken av att det visade sig vara en dröm. Men jag kände mig rofylld efter att ha vaknat upp ur denna mardröm som så snabbt förvandlats till en glad, hoppingivande och positiv dröm. Jag låg i fem minuter och kände mig både glad och lugn. Och någonstans inom mig uppkom faktiskt frågan om jag kanske rentav skulle komma till dessa vänliga och glada "fairies" när jag dog....

Efter fem minuter var detta nästan euforiska tillstånd över. Sedan somnade jag igen, och sov tills jag vaknade på nytt, på morgonen...

måndag 10 november 2014

Auferstanden Aus Ruinen

Detta är titeln på nationalsången i det forna DDR - Tyska Demokratiska Republiken - Östtyskland. Den tystnade väl i alla officiella sammanhang för 25 år sedan, men på nätet kan man höra den.

Om man måste jämföra föredrar jag nog den framför den västtyska (som numera är hela Tysklands).

Forna DDR:s nationalsång kan du alltså höra här.

söndag 9 november 2014

Det talas om "muren"

Alltså muren som "föll" 1989. Det "fall" som historikern Francis Fukuyuma såg som inledningen till "historiens slut". Tidningarna hyllar "fallet" och de hjältar som genom sin kamp mot diktaturen bidrog till att muren föll, och att demokrati och frihet numera rådet i Europa. Och noterar att de murar som numera finns i stället är resta för att förhindra de som är utanför att ta sig in i vårt demokratiska och välmående paradis. Om det nu är ett sådant.

Då och då skymtar något annat förbi. Som att "hjältarna", de oppositionella i DDR, inte alls ville återförenas med Västtyskland. Det gäller till och med Angela Merkel 1989... De ville ha ett demokratiserat socialistiskt DDR. Många av dem tyckte också att DDR var bättre än Västtyskland.

Det gällde till exempel Wolf Bierman, som de östtyska byråkraterna förvisade till Västtyskland 1976. Han hade tillåtits att åka ut för att hålla konserter, men sedan fick han inte komma tillbaks. I en av de sånger han brukade sjunga fanns en vers om de båda Tyskland. Där sjöng han: "Jag lever i den bättre hälften och lider dubbelt mer".

Det var inga tomma ord. Han hade en gång frivilligt flyttat från Västtyskland till DDR för att han ville leva i "den bättre hälften". Nu visade det sig tyvärr att de som styrde i den bättre hälften inte ville att han skulle få bo kvar där. Att de sedan föll var ju ganska välförtjänt...

Men de oppositionella i DDR - deras drömmar sveks brutalt. När Berlinmuren öppnades den 9 november och alla kunde se hur överfyllda de västtyska varuhusens hyllar var, ville ingen längre lyssna på "idealistiska" dissidenter som ville ha ett bättre, men fortfarande socialistiskt DDR. De människor som välde in i Västberlin fick en förförisk bild av det överflöd de skulle få vid en återförening. De blev faktiskt mer eller mindre lurade, men det dröjde något år innan de flesta började inse det. .

En liten parentes. Själv hade jag 1989 diverse kontakter med en väldigt liten vänstersekt ("Förenade Socialister" som de kallade sig då) som hade gått på det där med "Tysklands återförening". De trodde underligt nog att denna återförening skulle öppna dörren till ett socialistiskt Europa, ett Europa som de i en ovanligt förryckt ledare i tidningen "Nybyggaren" ansåg skulle - som ett resultat av Tysklands återförening! - få vad de lyriskt kallade för... "ett gott hjärta". Låter det deliriskt? Ja, det var det också, och efter att ha skrivit två ganska långa texter drog jag mig bort från denna märkliga sekt. .

Den finns faktiskt kvar än idag, med säte i Norrbotten, och heter numera "Knegarkampanjen"...

Men för att återgå till DDR och murens fall. Vi var många som hoppades att de byråkratiska härskarnas fall skulle leda till socialistisk demokrati. Och många av oss kan nog fortfarande inte komma över att det istället blev som det blev.

fredag 7 november 2014

"Murens fall blev inte en befrielse för alla"

"Många östtyskar längtade tillbaka till sitt liv i DDR, där staten visserligen hade hållit dem i ett järngrepp men i gengäld tagit hand om dem från vaggan till graven. De saknade solidariteten i det östtyska samhället, där alla hade hjälpt varandra för att kompensera bristerna i systemet: ”Om du lagar min radio fixar jag din cykel.” Klimatet i DDR hade kanske varit instängt och kvalmigt men det hade åtminstone varit varmt och tryggt. Nu stod östtyskarna skyddslösa i de kalla vindarna som blåste från väst. De var inte alls förberedda på den konkurrenskamp de tvingades föra och upplevde det kapitalistiska systemet som brutalt och själviskt." 

Från en understreckare den 3 november i - Svenska Dagbladet!

torsdag 6 november 2014

Ishtar och babylonisk-assyrisk kungamakt

Jag har ju skrivit mycket om hur gudinnekult i forntiden ingått som en integrerad del i samhällen där kvinnor hade en starkare roll än de fick senare. Men det fanns en egendomlig övergångsperiod i patriarkatets tidigare faser då mäktiga kvinnliga väsen fick legitimera även mycket extrema patriarkala samhällen.

I Babylonien och Assyrien under det första årtusendet före vår tideräkning ansågs fortfarande kungamakten ofta bygga på härskarens relation med gudinnan Ishtar. Ishtar hade tidigare kallats Inanna, i en sumerisk kultur där kvinnor fortfarande hade en mycket starkare ställning.

Ishtars roll var speciellt anmärkningsvärd i Assyrien, som var ett samhälle med ett mycket hårt, krigiskt patriarkat och en anmärkningsvärt kvinnofientlig lagstiftning.

I Helmer Ringgrens bok Forntida religioner i Mellanöstern (1967) finns några fascinerade exempel på hur mäktiga krigarkungar kunde beskrivas (och beskriva sig) som helt underordnade Ishtar, den gudinna sades ha gett dem makten.

Exempelvis finns en text bevarad där kung Assurnasirpal säger detta, riktat till Ishtar:

"Jag föddes bland bergen som ingen känner,
jag kände icke din makt och bad icke till dig.
Assyrierna kände icke din gudom och bad icke till dig.

Men du, Ishtar, fruktansvärd härskarinna bland gudarna,
du utvalde mig till ditt ögas blick och fick lust att se mig som härskare;
du tog mig från bergen, du kallade mig till människornas herde,
du gav mig rättvisans spira"
.
(Ringgren, s.122f).

Det är en rent rituell text. Assurnasirpal var kungason, han föddes inte bland några berg, och han visste naturligtvis att Ishtar hade dyrkats långt innan han själv föddes. Men den drastiska texten användes för att betona kungens absoluta beroende av gudinnan.

I en annan text citeras guden Nabu i ett uttalande denne påstås ha gjort till en annan mäktig assyrisk kung, Assurbanipal:

"Du är liten, Assurbanipal, du som jag anförtrott åt Ninives drottning (Ishtar).
Du är ett barn, Assurbanipal, du som sitter på Ninives drottnings knän:
hennes fyra bröstvårtor är placerade nära din mun; du diar två av dem och döljer ditt ansikte i de andra två"
. (s. 124).

Kvinnor hade (milt sagt) ingen stark ställning i det assyriska riket. I dess mycket drakoniska lagstiftning kunde kvinnor dömas till döden om de slog en man.

Men inflytandet från en ideologi som dröjde kvar från en tidigare ordning var så starkt att de mäktigaste kungar ofta kände sig tvungna att motivera sin makt med att de var utvalda och helt dominerade av detta märkliga kvinnligt väsen från en fjärran urtid...

onsdag 5 november 2014

Monica Dahlström-Lannes....

... har skrivet en angelägen debattartikel i Dagens Juridik.

Det är ju bra att den typen av sanningar förs fram i en specialtidskrift. Man skulle dock önska att de stora media också uppmärksammade den typen av fall.

Men de hinner väl inte med - de är väl alltför upptagna med att hylla Dan Josefsson, skrämmas med imaginära u-båtar och bevaka kändisars öden och äventyr.

Wheels of Confusion

Det finns en säregen form av vemod i denna sång. Trots gruppens namn är för övrigt Black Sabbaths texter sällan speciellt diaboliska. Däremot ofta vemodiga, liksom musiken.

måndag 3 november 2014

"Storebror" behöver inte vara en stat

Det kan också exempelvis vara kontrollerande äkta män/sambos, eller f.d sådana, , med kunskaper om elektronisk övervakning.

Se denna intressanta artikel i SvD.

Några citat från den:

"Föreställ dig att någon spårar din bil, avlyssnar dina samtal, kapar din identitet och köper saker i ditt namn på internet. Föreställ dig sedan att det är din livspartner som står bakom övervakningen och kontrollen. För Johanna är det verklighet."

"I september utförde amerikanska National public radio en undersökning i vilken det framkom att 85 procent av alla kvinnojourer i landet arbetade med brottsoffer som blivit lokaliserade och förföljda med hjälp av GPS-sändare av olika slag. I en liknande enkätundersökning i Sverige svarade 76 procent av 50 tillfrågade kvinno- och tjejjourer att de hade erfarenhet av stödsökande som utsatts för olika typer av kränkningar via nya medier och ny teknologi."

Läs den gärna!