tisdag 30 september 2014

Är du en illusion?

I en understreckare i SvD tipsas om moralfilosofen Mary Midgleys bok ”Are you an illusion?” (Routledge förlag).

Den verkar intressant. Midgley argumenterar tydligen mot de materialistiskt reduktionistiska strömningar som försöker reducera ner medvetande och vilja till hjärnfysiologi. Det skulle vara intressant att läsa boken.

Några citat från artikeln i SvD.

"Hjärnscanning ger hon inte mycket för. Också om man entydigt skulle kunna lokalisera enskilda sinnestillstånd i hjärnan skulle det inte innebära någon förklaring – annat än i samma begränsade bemärkelse som en bils motor förklarar bilens rörelser. Om man ser en främmande bil köra in på sin gårdsplan vill man inte bara veta hur motorn fungerar, man vill veta vad avsikten är. Bilar behöver mycket mer än motorer – till exempel bensin, vägar och en förare som vet vart han ska."

"Benjamin Libet har utfört några mycket uppmärksammade experiment som gick ut på att studera hjärnan hos försökspersoner som fått i uppgift att lyfta upp handen precis när det passade dem. Han fann att hjärnan reagerade något ögonblick innan försökspersonerna fattade sitt beslut och menade sig därmed ha bevisat att det var hjärnan som fattade beslutet. Men det här forskningsresultatet ger Midgley inte mycket för och hennes invändning är präglad av ett välgörande sunt förnuft. Hon undrar nämligen varför Libet inte frågade försökspersonerna vad de tänkte på ögonblicken innan de lyfte handen, för troligen tänkte de ungefär: ”Nu har jag väl ändå suttit tillräckligt länge” eller ”Nu måste jag faktiskt få klia näsan”."

"På 70-talet hånades biokemisten och författaren James Lovelock för sin Gaia-teori som innebar att hela jorden med allt sitt liv i vissa avseenden kunde ses som en enda organism, men enligt Midgley har forskningen nu börjat ge honom rätt. Hon är inte religiös, åtminstone inte kristen, men en och annan kan nog tycka att hon kommer snubblande nära något slags intelligent design för hon vill inte heller tänka sig materian som död; i likhet med en annan modern filosof, Thomas Nagel, tror hon att förutsättningarna för medvetna organismer måste ha varit inbyggda i jordens materia från begynnelsen."

Jag har stött på Midgley tidigare, när hon skrev mycket förnuftigt om ett helt annat ämne. Jag återkommer till detta, men innan dess ska jag nog försöka få tag i den här boken.

lördag 27 september 2014

Jag är faktiskt imponerad av katolska kyrkan

Nedan kommer några citat från en artikel i Dagens Nýheter.

"Den dator som tillhör ärkebiskopen Jozef Wesolowski som sitter i husarrest i Vatikanen var proppfull av barnpornografibilder. Utredningen talar om över 100.000 bilder och en lång rad videor. Nyheten kommer tre dagar efter att polacken Jozef Wesolowski sensationellt greps inne i Vatikanen, där han snart kommer att ställas inför rätta. Wesolowski som ifråntogs sin prästtitel i somras är misstänkt för att utnyttjat en lång rad minderåriga pojkar sexuellt mot betalning. "

"Påven Franciskus har inlett ett reningsbad inom katolska kyrkan. 1 800 präster som anmälts för sexuella övergrepp är nu föremål för utredning. Igår kom nyheten att biskopen Rogelio Ricardo Livieres får lämna sitt ämbete i Paraguay för att han systematiskt mörkat och täckt upp för pedofiler."
"

Faktum är att katolska kyrkan agerar annorlunda än vad de flesta andra institutioner gjort i liknande sammanhang. Det gällde i viss mån redan innan påven Franciskus tillträdde, men det är ännu klarare efter hans tillträde. Franciskus har ju även jämfört övergrepp mot barn med satanism.

Det skulle inte ha varit omöjligt för katolska kyrkans högsta ledning att från 2002 och framåt svara på anklagelser om övergrepp genom att tala om "falska minnen", "masshysteri" eller varför inte "moralpanik". Det har den - i motsats till många andra i liknande situationer! - faktiskt aldrig gjort.

Ingenting tyder på att katolska präster begår fler sexuella övergrepp mot barn än andra män. Men av någon anledning har Vatikanens svar på anklagelserna aldrig varit att gå ut med någon form av försvarskampanj. Och de senaste åren har man gått från att passivt acceptera att anklagelserna kan stämma, till att mer aktivt bekämpa förövarna i de egna leden.

Därför har personer som utsatts fört sexuella övergrepp i barndomen av katolska präster och munkar (och i en del fall faktiskt också nunnor), större chans att bli trodda och få upprättelse än andra som har utsatts för sexuella övergrepp i barndomen, i andra sammanhang.

Det är både intressant och anmärkningsvärt.

fredag 26 september 2014

Ny blogg

Har gjort en ny blogg om skogsrån och andra sällsamma folktroväsen. Till en början med kommer den att innehålla äldre artiklar, som redan finns på mina andra bloggar, men meningen är förstås att jag ska skriva nya speciellt för den... Den kan läsas här.

torsdag 25 september 2014

Att ta skogsrået på allvar....

Det finns normalt sett en skillnad mellan det akademiska studiet av religioner som kristendom, judendom, islam, buddhism eller hinduism - och det akademiska studiet av folktron. Medan studierna av de större religionerna vanligtvis präglas av en metodologisk agnosticism, präglas studier av folktron nästan alltid (explicit eller implicit) av en metodologisk skepticism. Medan få akademiska studier skulle spekulera om huruvida Muhammad led av hallucinationer när han upplevde sig ha mött ärkeängeln Gabriel*, är sådana spekulationer mycket vanliga vid folkloristiska studier. Det gäller i synnerhet studier av skogsrån och andra folktroväsen. Från Carl Wilhelm von Sydow och framåt har pseudopsykologiska teorier om varför människor trott sig ha sett skogsrån varit legio.

Ett mycket anmärkningsvärt undantag är faktiskt Mikael Hälls avhandling "Skogsrået, näcken och djävulen", som jag behandlat tidigare. Inte nog med att han undviker olika psykologiserande, eller andra "rationella", förklaringar till varför människor får kontakt med exempelvis skogsrån; han distanserar sig också explicit från den vanliga skeptiska diskursen.

Han skriver bland annat följande: "Jag utgår exempelvis inte från att tankefigurens förmenta ursprung i 'basala förhållanden' innebär att 'extraordinära väsen' inte existerar.... Det går inte att säga hur föreställningarna uppstått, menar jag. Därför är det meningslöst att utifrån en materialistisk reduktionism eller annat, försöka hävda att sådana väsen nödvändigtvis utgör någon form av mytologiseing av en förutsatt verklighet...Mitt syfte är inte att värdera vilka kategoriseringar som är 'objektiva' och 'verkliga' och vilka som inte är det." (s. 30-31).

Och: "jag är övertygad om att en del av berättelserna återpeglar faktiska erfarenheter som var meningsbärande för sin tids människor. Varför skulle vi tillmäta 'folkliga' mötesberättelser om älvor och troll mindre betydelse än de stora religionernas dito om änglar och gudar?" (s. 515).

Jag har tidigare framfört kritik mot några av grundantagandena i Hälla avhandling. Därför är det extra roligt att konstatera att jag på just denna punkt finner hans grundsyn både rimlig, sympatisk - och djärv. I synnerhet med tanke på att det han skrivit faktiskt är en akademisk avhandling vid Lunds universitet!
------------------------------------------------------------------------------------------------
*När excentrikern John M. Allegro föreslog något liknande som förklaring till kristendomens uppkomst blev han mycket snart utfrusen ur den akademiska världen!

torsdag 18 september 2014

Centerpartiet, Ayn Rand och satanismen

Man kan inte direkt klandra de stora media för att mörka det faktum att Sverigedemokraterna är ett högerextremt parti. Det är en typ av högerextremism som man i dagens klimat med all rätt anser vara legitimt att hänga ut, och avslöja.

Men det är samtidigt lite ensidigt. Det finns idag i grunden två olika typer av extremhöger. Dels den "nationella" - som öppet föraktar invandrare och muslimer och (falskeligen) påstår sig försvara "vanliga" svenskar.

Dels nyliberaler, som inte specifikt föraktar "invandrare" som kategori, utan alla som ligger längst ner i samhällshierarkin, oavsett etnicitet.

Det mest utpräglade nyliberala partiet idag är Centerpartiet. Det leds som bekant av Annie Lööf, som bevisligen i hög grad är inspirerad av "filosofen" Ayn Rand, som hyllade den totala egoismen som ideal och föraktade empati och altruism,

En annan person som också i hög grad bevisligen inspirerades av Ayn Rand var Anton LaVey - som grundade Church of Satan 1966. I själva verket kan man i mångt och mycket se Church of Satans ideologi som Ayn Rand-inspirerad etlitism kombinerat med ("sataniska") ritualer. De senare visserligen av det mer harmlösa slaget, men ändå...

Nu tror jag förstås inte alls att Centerpartiets ledning i hemlighet avslutar sina möten genom att ropa "Hail Satan". Men det behövs ju inte.

Om den så kallade Stureplanscentern lyckas få igenom allt de vill kommer vi ändå att få ett samhälle som om något är lika "sataniskt" som om SD-ledningen skulle få igenom sina idéer1
------------------------------------
TILLÄGG
Mer om hur Annie Lööf påverkats av Ayn Rand kan man läsa i denna artikel i SvD.

måndag 15 september 2014

Stödpartiet SD

"Sverigedemokraterna har under riksdagsåret 2012/13 samt hösten 2013 röstat med Moderaterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokraterna i mer än 90 procent av de omröstningar där Sverigedemokraternas röst varit utslagsgivande.".

Detta citat är hämtat från tidskriften Tidens noggranna analys av hur Sverigedemokraterna röstat i riksdagen 2012-13 .

När man tar del av denna undrar man sig verkligen hur det skulle kunna bildas en "rödgrön" regering med SD som vågmästare. Det torde vara helt omöjligt. Om Stefan Löfven bildar en regering kommer den inte att kunna bli rödgrön i någon som helst mening. Den kommer att ha helt andra färger.

Odemokratisk spärr

Att F! :s 3,1 procent av rösterna inte får någon som helst påverkan på mandatfördelningen aktualiserar på nytt frågan om den odemokratiska fyraprocentsspärren.

Att så pass stora opinioner i ett riksdagsval inte ska kunna påverka ser jag som principiellt fel. Det strider flagrant mot principen att alla röster ska ha lika värde.

Det finns mycket som kan sägas om det, jag återkommer till frågan.

söndag 14 september 2014

Borgerlig valseger

Jonas Sjöstedt sade på V:s valvaka att "borgarna har förlorat valet". Det var ett absurt påstående om man ser på de resultat som finns nu. Enligt dessa har de fem öppet borgerliga partierna - M, C, Fp, KD och SD - en majoritet.

Sjöstedts uttalande avspeglar myten att SD är ett parti "bortom" blockgränserna. Det är de ju inte. I 9 fall av 10 har SD röstat med alliansen.

Man kan fråga sig hur de rödgröna ska kunna regera mot denna borgerliga majoritet. Svaret är att det inte går. I alla fall inte om de vill föra en "rödgrön" politik. Ens en extremt försiktig sådan.

Det främsta resultatet i valet är att det värsta borgerliga partiet - det högerpopulistiska och invandrarfientliga SD - tagit röster från framförallt moderaterna. Det finns inget positivt med det.

Antingen får vi en "rödgrön" regering som är beroende av stöd från ett eller flera öppet borgerliga partier (inklusive SD). Eller också en s-ledd "folkfrontsregering" tillsammans med ett eller flera öppet borgerliga partier.

Muntrare än så skulle det kunna vara. Men det är det inte. Tyvärr.

lördag 13 september 2014

Röstar på Vänsterpartiet i morgon

I morgon kommer jag att rösta på Vänsterpartiet. Det har jag gjort i alla riksdagsval från och med 1994. Innan dess hände det att jag röstade på socialdemokraterna - 1982 och 1988 - och på partier på vänsterkanten som inte hade en chans att komma in - 1976, 1979 och 1991. 1985 kunde jag inte rösta, för jag hade haft bort mitt röstkort, och bodde i en helt annan del av landet än var min vallokal låg.

Jag har också röstat på Vänsterpartiet i alla EU-parlamentsval med undantag av det första - 1995 - då jag röstade på Sarajevolistan (eftersom jag var engagerad för Bosnien).

Jag har förresten inte sett på en enda valdebatt i år. Känner mig ganska ointresserad av dessa. Vad jag röstar på bestäms av principiella ställningstaganden och inte om partiledare säger bra eller dåliga saker i TV.  Eller än mindre om de är charmiga respektive beter sig illa...

Att rösta på Vänsterpariet är dels en röst mot nedskärningarna och privatiseringarna. Men dels är det faktiskt det enda parti av någorlunda storlek man kan rösta på idag som en markering att man vill ha ett socialistiskt samhälle.  Det sätter partiet i en sorts särställning.

Jag hoppas att så många som möjligt gör som jag i morgon.

fredag 12 september 2014

Ett politiskt besked vid ett besök i Gubbängen

I förra bloggposten berättade jag att jag röstade på kommunisterna i ett "val" jag själva hade organiserat i familjen 1965. Det betydde knappast att jag var "kommunist" i någon genomtänkt mening. Det var snarare så att jag från och med december 1964 såg det mesta utifrån Vietnankriget. Det var då jag hade kommit till slutsatsen att USA:s krig i Vietnam var orättvist och vidrigt.

Det kände jag mig väldigt ensam med. Det var en kuslig känsla av att jag hade insett något som ingen utom kommunisterna hade fattat.....

Så jag började bedöma allt som hände i världen utifrån vad som gynnade kampen mot USA i Vietnam. I min ensamhet var det den fråga som dominerade det mesta.

Allt som gynnade Vietnam var bra. Därför var det självklart att man skulle rösta på kommunisterna... Det var inte den enda anledningen, men det var under flera år för mig det helt centrala. Vilket kan te sig märkligt för en 9-10-åring. I en miljö där ingen verkade dela mina åsikter.

Nåväl, sedan kom ju en Vietnamrörelse. Det var för mig en sorts bekräftelse på att jag hade rätt. Min ensamhet tycktes lite mindre.

Palmes Gävletal sommaren 1965 var ytterligare en bekräftelse. Även en ledande socialdemokrat som insåg att USA hade fel!

Det gick några år. Och i september 1968 åkte jag med min mor till Gubbängen. Det var nog första gången jag var där, sedan vi flyttade därifrån i mars 1963. Vi skulle besöka en bekant, möjligen också släkting. Jag vet inte precis, min uppfattning om vilka som var släkt eller inte var lite oklar.

När jag  steg av vid tunnelbanestationen vid Gubbängen var en av de första sakerna jag såg en FNL-affich. Det var en konstig känsla. För mig var Gubbängen något arkaiskt, något som jag inte associerade med nutiden. Att nutiden i denna mening nått Gubbängen var för mig hisnande...  rent känslomässigt.

Men det jag minns bäst av besöket var en sak som den bekant, eller släkting, vi träffade berättade. Hon sade nämligen att Eva, en tremänning till mig, som var tre år äldre än mig, hade sagt att om hon hade haft rösträtt hade hon röstat på kommunisterna. Jag blev oerhört imponerad. Det kändes om ytterligare en ljuspunkt i en känsla av ensamhet.

Nu visste jag inte att hon var en tremänning - det fick jag reda på senare. I själva verket kallades hon alltid för kusin. Vilket var lite märkligt, i synnerhet som de som verkligen var kusiner aldrig kallades för kusiner. Släktskapsterminologin i familjen var på ett märkligt sätt mystifierande.

Nu var det så att Eva och hennes syster ("kusinerna"!) hade bott någon vecka hos oss på landstället i Gräddö två gånger - 1964 (eller möjligen 1963) och 1967. Jag mindes dem som väldigt trevliga. Evas syster var i min ålder, men Eva var som sagt tre år äldre. Jag hade en stor respekt för henne, jag hade alltid uppfattat henne som förnuftig, och kunnig. Kort sagt såg jag upp till henne.

Att även hon kunde tänka sig att rösta på kommunisterna kändes som ytterligare en bräsch i känslan av ensamhet. Jag upplevde det som positivt, på ett nästan innerligt sätt.

Nåväl, Eva blev senare aktiv i FNL-grupperna och hamnade till och med i styrelsen för Stockholms FNL.-grupp.  Det fick jag reda på 1970.

Men det är en senare historia.

torsdag 11 september 2014

När jag "röstade" 1965

Jag skrev en gång att första gången jag röstade var i skolvalet 1970, då jag röstade på VPK, nuvarande Vänsterpartiet.

Men faktum är ju att jag på ett sätt röstade i ett minival i början av 1965.

Det var jag som hade kommit på att ordna ett miniriksdagsval i familjen. Jag hade nog en del baktankar med det. Jag hade nyss fyllt tio, och de senaste månaderna hade jag använt min veckopeng till att köpa Ny Dag.

I början ver det (i alla fall på det medvetna planet) mest för att jag var nyfiken på hur knäppa de där kommunisterna var. Men efter ett tag tog jag intryck. Speciellt efter att ha läst om Vietnam. Det ändrade min världsbild, på många sätt.

Så hade vi det där "valet". Jag hade gjort fem röstsedlar för varje riksdagsparti, och möjligen också för KDS. Och alla fem röstade, även min lillasyster, som var fem år!

Mamma skulle räkna rösterna. Och så plötsligt ser hon alldeles paff ut. "Vem har röstat på kommunisterna?" säger hon. med ett lite chockat tonfall.

Jag tvekar om jag ska avslöja hemligheten. Men innerst inne hade jag nog bestämt mig för att göra det.

Så jag säger till sist "det var jag". Hon tittar mycket förvånat på mig. Så hade jag fått sagt det också....

Och, ja, jag ska rösta på Vänsterpartiet i år också. Man måste ju följa sina egna traditioner....

onsdag 10 september 2014

There's Something Going On

1982 gav Anni-Frid Lyngstad ut I Know There's Something Going On. Jag tror inte jag hörde den då, men jag vet att jag närmast fick den på hjärnan 1984. Speciellt den suggestiva titelfrasen fastnade ordentligt.

Det var också den enda del av texten som jag riktigt uppfattade då. Att det var en sång som handlade om en kvinna som håller på att upptäcka sin mans otrohet (vilket klart framgår av musikvideon och är mer eller mindre underförstått i texten) visste jag inte.

Det som gjorde intryck var just den suggestivt upprepade raden "I Know There's Something Going On". Någonting pågår - och hon har börjat fatta det. Av anledningar som jag inte ska gå in på här passade detta budskap ovanligt bra in i min sinnesstämning just 1984.

tisdag 9 september 2014

Sara Scott om rituella övergrepp

Jag har just läst om Sara Scotts bok The politics and experience of ritual abuse: beyond disbelief,  Open University Press, 2001. Jag läste den först ungefär när den kom. För några månader sedan beställde jag den genom Akademibokhandeln.

Den väcker tankar. Den är ovanlig på många sätt. Författaren är sociolog, vilket i sammanhanget är lite udda. De flesta sociologer som skrivit om detta ämne har varit förnekare. Sara Scott är det inte. Och det är intressant att se hur hon på ett nyanserat sätt använder sig av samma analytiska begreppsapparat som några av de främsta förnekarna.

Scott är också feminist. Det ter väl sig inte så udda i Sverige, där många, i synnerhet på förnekarsidan, verkar tro att "rituella övergrepp" är en fråga som framförallt drivits av feminister. Det har i viss mån också varit fallet i Sverige, men definitivt inte internationellt.

Huvuddelen av boken kan också beskrivas som en sociologisk analys av ett antal förövargrupper. Den baserar sig på djupintervjuer med 36 överlevare från sådana grupper. Av dessa hade 20 utnyttjas i grupper som de själva definierade som "satanistiska".

Den sociologiska studien av förövargrupperna börjar i kapitel 3. De två första kapitlen handlar om hur kunskapen om sexuella övergrepp växte fram från och med 70-talet (kapitel 1) och om motreaktionen mot dessa insikter (kapitel 2).

I kapitel 3 tas upp inslag i  de övergrepp som begicks i de grupper som hon analyserar, som inte är specifika för just "rituella övergrepp". Det framgår där att den överväldigande majoriteten också utnyttjades i familjen. Men även utanför familjen skedde inte alla övergrepp i en "rituell" kontext.

Kapitel 4 tar upp frågan om hur "trossystemen" såg ut i dessa grupper. Kritiker, som J.S Lafontaine, har framhållit att överlevares berättelser om hur ideologin såg ut inte motsvarar något känt satanistiskt, ockult eller religiöst trossystem. Det ger Sara Scott henne rätt i, men förnekar att det skulle ha någon relevans för frågan om berättelserna är sanna eller inte. Där håller jag med henne. Det finns ingen anledning att exempelvis tro att ett "satanistiskt" förövarnätverk måste ha en lära som liknar ex.vis Church of Satan eller Temple of Set. Det är uppenbart att vi här har grupper med mycket speciella trossystem, som är anpassade till deras kusliga praktik.

En annan fråga som Scott berör i detta kapitel är huruvida förövarna verkligen trodde på de trossystem de lärde ut, och använde för att motivera övergrepp. Här menar hon - och hon baserar sig alltså hela tiden på överlevares berättelser - att det varierar väldigt mycket. I en och samma grupp kunde man finna medlemmar som "naivt" trodde på sin "satanism" (eller andra motsvarande läror) och andra som inte verkade tro ett skvatt utan endast utnyttjade tillfället att få begå sadistiska övergrepp.,

I det femte kapitlet tar hon upp relationen mellan könen i förövargrupperna. Det är inte så enkelt som en del skulle tro. I synnerhet de kvinnliga överlevarna verkar ofta anse att det rådde en nästan total jämställdhet mellan män och kvinnor bland förövarna. Scott kommenterar att det vore ju underligt om det just i den typen av förövargrupper skulle råda en perfekt jämställdhet mellan könen!

Hon kommer också fram till att detta är en illusion - eller en ideologisk mystifikation. Vid en närmare analys av berättelserna visar det sig att det oftast rådde en ganska så strikt arbetsdelning mellan könen, och att de mer "prestigefyllda" uppgifterna vanligtvis utfördes av män.

Medan de kvinnliga överlevarna oftast uppfattade förhållandet mellan de manliga och kvinnliga förövarna om jämställt, gjorde de manliga det oftast inte. Dessa verkar genomgående varit på det klara med att det i grunden var männen som hade makten,

Men - trots detta är det väl värt att framhålla att dessa grupper verkade ha en "ideologi" - låt vara mystifierande - som gav intrycket av jämställdhet bland förövarna . Detta är tankeväckande, eftersom många förnekare, i synnerhet i Sverige, försöker skapa bilden av att feminister fantiserat ihop existensen av rituella övergrepp för att smutskasta "männen". Om så vore fallet skulle dessa drag bli svårbegripliga. Det är också ett faktum att många feminister inledningsvis hade svårt att hantera just rituella övergrepp - och en del av dessa anslöt sig också tyvärr till förnekarsidan, Det berodde till stor del del på den stora andelen kvinnliga förövare, och på att "patriarkatet" i dessa grupper ibland var så dolt att det måste "upptäckas" först på ett senare stadium i en analys...

Nästa kapitel - det sjätte- är det otäckaste. Det heter "Making death meaningsful" och handlar om människooffer, och andra mord, inom dessa grupper. Scott försöker gå igenom både de tankesystem kring dödande och död som finns i den typen av grupper - och praktiken. Det är ju denna fråga som skeptikerna ofta fokuserar på. Medan det i vårt samhälle för många är klart möjligt att tänka sig att barn dödas för att de kommer i vägen för lustmördande sadister har många svårt att föreställa sig ett system där dödandet åtminstone till stor del motiveras med magiska tankar om att rituella offer kan ge förövarna makt. Här anser Scott att denna reaktion till stor del beror på en etnocentrisk reflex att förlägga den typen av praktik tillbaka till en avlägsen forntid - där alla är överens om att det en gång har existerat!- och en motvilja mot att se att den kan finna ibland oss.

Det finns olika typer av dödande inom dessa grupper. Dels de (nästan alltid barn) som dödas som en indirekt följd av övergrepp, dels de som dödas som bestraffning - och dels renodlade rituella offer. En annan typ av mord är extra plågsamt för många överlevare. Det är de som utförs på andra barn som den utnyttjade har haft nära relationer med. Det kan handla om hur barn uppmuntras till att få en nära relation till varandra, ja till och med ingå "äktenskapsceremonier"med varandra. Sedan tvingas det ena barnet att se på, eller tvingas delta i, när det andra barnet dödas.

Ett annat exempel är hur unga flickor tvingas föda barn, för att sedan få se, eller tvingas delta i, dödandet av de nyfödda barnen.

Nu kan jag tänka mig att en stor del av läsarna slår bakut. Är inte detta perverterade fantasier utan någon som helst grund i verkligheten? Om barn dödas, var är då de försvunna barnen?. Den sista invändningen är naiv.

Som alla vet kan barn födas utan att registreras. Minst en gång on året upptäcks någon stans i västvärlden hur kvinnor som fött oönskade barn har gömt dem i frysen, eller i källaren, eller någon annanstans. Om detta sker individuellt kan det naturligtvis även ske organiserat. Dessutom vet vi att det går att föra över barn över gämser. Det finns många bevis för att det går att olagligt "adoptera" eller röva bort barn från länder i tredje världen eller Östeuropa. Detta bevisar inte att berättelserna är sanna, men de visar att det som berättas inte är något fysiskt omöjligt, som många påstår.

Kapitel 8 handlar om så kallad multipel personlighet. Det är ett tillstånd som är förknippat med grova övergrepp i bardomen, och i synnerhet denna typ av övergrepp. Här har förnekarlägret gjort allt för att förneka att detta tillstånd alls existerar, men det gör det, vad dessa än må påstå. Och beläggen för att det är kopplat till extremt traumatiska barndomsupplevelser är mycket starka.

Men är allt detta nu inte motbevisat nonsens? Har inte polisen i land efter land undersökt dessa fall och aldrig hittat något? Nej, det har den inte. /Och nu lämnar jag helt Sara Scotts argumentering, Nedanstående resonemang har inget med hennes bok att göra - det är grundat på andra fakta och mina egna tolkningar utifrån dessa. /

Före ca 1980 avfärdades den här typen av berättelser i stort sett helt automatiskt. De undersöktes aldrig, och de som berättade om något som ens avlägset liknade dettas kunde ofta förvänta sig en plats på ett mentalsjukhus, om de var oförsiktiga nog att berätta. Då och då skymtar det ändå fram i litteraturen , som Robert Fabians "London after dark" 1954, men det är undantagsfall.

Efter 1980 hände det något. Den andra feministiska vågen hade öppnat vägen för att lyssna och tro på överlevare från sexuella övergrepp i barndomen. Efter ett tag blev också många benägna att tro på även "rituella" övergrepp.

Detta ledde till ett antal kända, och ett större antal ganska så okända, rättsfall. En del av dessa innehöll starka belägg, både medicinska och andra materiella sådana. En del ledde till fällande domar.

Resultatet blev en av de mest välorganiserade motkampanjerna i kriminalhistorien. Den leddes till en början oftast, men inte alltid, av personer med nära kopplingar till personer som anklagades för övergrepp. Eller av personer som själva visade sympatier med förövare på uppenbara sätt (som att intervjua sig i pedofiltidningar och uppmuntra pedofilerna att stå på sig och hänvisa till att de utför Guds vilja, eller att producera barnpornografi, eller att vara nära vänner med ledare för kända och överbevisade sexsekter, eller att uttala sig om att de barn som utsätts för övergrepp i själva verket hade förfört förövarna).

Efter ett tag breddades basen för motståndet, och vi fick "objektiva" "rapporter" från auktoriteter som Kenneth Lanning, eller J.S LaFontaine. Alla större media stödde förnekarna, och även om många poliser lokalt var övertygade om att sådana brott begicks, valde de centrala polisapparaternaa att rekommendera eller snarare beordra poliskårerna - att inte undersöka sådana fall. Eller endast urdersöka delmoment i dessa, och helt undvika anklagelser om "satanism", "rituella offer" och andra centrala element.

Man bör också påpeka att den typen av spaning som brukar ske mot exempelvis terrorister, med telefonavlyssning, buggning, eller infiltration så vitt jag vet aldrig någonsin har ägt rum i fall som dessa.

I Sverige hörde jag för övrigt från en journalist som hade undersökt den typen av fall, men som ganska snart gav upp, om en åklagare som avfärdade en berättelse från ett barn som sade sig ha iakttagit ett förövarmord på ett annat barn med orden "ännu en som läst Spökflickan!" och sedan lade ned fallet. Och så här är det generellt idag. Om barn berättar om övergrepp har de ibland till och från en viss chans att bli hörda. även om det är mycket svårt om det handlar om övergrepp i familjen. Men ett nästan bergsäkert scenario för att att få en förundersökning nedlagd är om barnet skulle berätta om "satanistiska ritualer", "rituella barnoffer", övergrepp kopplat till ockulta ceremonier. Eller något närbesläktat.

Då läggs den mer eller mindre automatiskt ned, och man börjar istället undra över vem som kan vara "inplanterare".

Detta blir till en självuppfyllande profetia.. Man säger att inga satanistiska övergrepp förekommer - och så brukar man hänvisa till Kenneth Lannning. Och gömmer hastigt och, nej, inte lustigt, bort att Lanning inte sade detta. Han sade att satanism var ett meningslöst begrepp och att det därför inte var någon mening att undersöka om en förövare var "satanist"eller inte. Och om man ignorerar den typen av motivbilder kommer man ju inte att hitta några sådana heller. Och Lanning sade dessutom att ytterst få barn försvinner spårlöst i USA - och att det därför inte var någon mening att tro på berättelse om barn som dödas. Att USA har en bakgård i Latinamerika där det inte alls finns noggranna register på vilka barn som försvinner från ex.vis indianbyar eller annan fattig landsbygd eller stadsslum diskuterade han aldrig. '

Så är då cirkeln sluten. Man letar inte, och när man ändå hittar saker blundar man. Så länge som detta är fallet är det milt sagt oklokt att automatiskt avfärda plågade människor som berättar om att de har varit med om fruktansvärda övergrepp av en typ som officiellt inte påstås kunna existera.

måndag 8 september 2014

Reinfeldt och DDR

Saxat från DN: "Fredrik Reinfeldt drog i lördags paralleller mellan Socialdemokraternas förslag om traineejobb för unga arbetslösa och den hur den gamla kommunistdiktaturen DDR kunde redovisa noll i arbetslöshet."

Ja, det kan ju inte Alliansen direkt skryta med. Att bekämpa arbetslöshet med mer marknadsekonomi är som att bekämpa eld med fotogen. Det enda sättet att komma till rätta med arbetslöshet heter planekonomi.

Vad man nu än säger om DDR, insåg de i alla fall detta fundamentala faktum.

Problematisk "moralpanik"

Från Sara Scott The politics and experience of ritual abuse: beyond disbelief, Open University Press, 2001

"Much of the literature describing ritual abuse as a moral panic itself reads like moral panic. Grand narratives are a constructed warning of mass hysteria at the millenium. The lurking danger of brainwashed believers, and the lumping together of feminists and fundamentalists, is not dissimilar to evangelical assumptions that heavy metal fans, New Age hippies and crusading pedophiles are all members of the same satanic club. Recognizing elements of moral panic within the very discourse of disbelief engaged in labeling others as moral panic promoters leads me to consider that the very concept of moral panic is in need of reconsideration" (sidan 48).

"What becomes apparent in reading numerous accounts of ritual abuse as a moral panic is the imprecision of the term and its polemical nature. The distinction is between what is considered as intolerant, status quo discourses which stir people into a set of 'moral panic' and alternative discourses which produce only ripples of rationality: 'your worries are evidence of "panic", mine are legitimate concerns'". (sidan 50).

/Se också "Vad är egentligen 'moralpanik'?"/

lördag 6 september 2014

Dispatch International karaktärsmördar Södertäljeflickan

Det är få gånger som invandrare tas upp på ett positivt sätt på contrajihadsidan Dispatch International (DI). Utom när dessa hatar muslimer förstås. Och nu tydligen också om de har blivit - dömda för sexuella övergrepp mot barn.

Idag har DI på nytt tagit upp det så kallade Södertäljefallet. De länkar till några korta artiklar de har skrivit tidigare, som huvudsakligen bygger på intervjuer med en viss Max Scharnberg. En man som gav ut en helt och hållet lögnaktig bok om Södertäljefallet, som han själv tryckte upp med ett omslag som sa att boken var en del i en bokserie från Uppsala Universitet. Det var bara det att universitetet inte var tillfrågat. Så Uppsala Universitet såg sig tvingat att samla ihop de exemplar de kunde få tag i och förstöra dem....

Om denne man har jag skrivit här och här . Det handlar alltså om en charlatan, som på 90-talet regelbundet skrev i en tidning i USA, vars redaktör ansåg att pedofiler var för defensiva - de borde, ansåg han, djärvt hävda att de utförde "Guds vilja" .... Scharnberg har också hävdat att 80 procent av alla incestdömda i Sverige är oskyldiga, och att de dömdes pga en gigantisk komplott av psykoterapeuter. Dessa vill enligt Scharnberg nämligen ha oskyldigt dömda att bedriva terapi med i fängelserna. Och de har så stor makt att de kan styra hur många procent som döms för sexualbrott... Ingen seriös person tar den mannen på allvar, men DI har alltid uppskattat honom.

Södertäljefallet handlade om en flicka i Södertälje som anklagade sin far, och andra personer, för grova övegrepp. Anklagelserna stöddes av medicinsk bevisning. Tre domstolar i rad bedömde hennes anklagelser mot fadern som trovärdiga. Fadern blev fälld, men anklagelserna mot de andra ansågs inte kunna bevisas. Efter en hård debatt fick fadern sedan resning, men dömdes även i den nya rättegången. Men för DI är Södertäljeflickan endast en lättmanipulerad lögnare. Men läs för all del gärna deras fantasifulla desinformation, och ta sedan gärna del av mer sanningsenliga artiklar. Som till exempel denna, eller denna.

Lyssna gärna också till denna P3-dokumentär om Södertäljefallet.

Den bästa man kan göra är nog annars att läsa Birgitta Allmos bok Vem vågar tro på ett barn?: Södertäljeflickan och verkligheten som recenseras av Kerstin Alfredsson här.

fredag 5 september 2014

Snobben mot den röde baronen

Våren 1967 var jag tolv år. Då började jag lyssna på Tio i Topp och Kvällstoppen. En av de låtar jag minns bäst var nog Royal Guardsmens Snoopy vs the red baron.

Jag gillade den. Dels tyckte jag att den var rolig, men det var något annat också.

Om man tar texten och läser den rent bokstavligt säger den ju faktiskt att en liten hund kan besegra en krigarbaron, som har tillgång till den tidens mest avancerade krigsteknologi.

Det tyckte jag som tolvåring verkade hoppingivande, på något sätt... :-)

torsdag 4 september 2014

De som inte "visste" någonting

Jan Guillou har låtis sig intervjuas med anledning av sitt senaste litterära mästerverk /obs ironi!/. I intervjun hävdade han att det var en myt att man i Sverige kände till fakta om judeutrotningen i Nazi-Tyskland. Det skulle han inte ha gjort.

Som ett brev på posten (på den tiden det fanns någon post att tala om!) uttalade sig snart ett antal historiker, som i motsats till Guillou visste vad de talade om, och visade övertygande att Guillou förvrängde historien.

Läs gärna deras debattartiklar i ETC och i DN. Guillou svarade sin vana trogen både arrogant och pösigt i en intervju i Expressen.

Guillou var ju aktiv i yttersta vänstern när det begav sig - så han borde väl ha hört denna sång någon gång. Den hette Vi visste ingenting och tar ju just upp just detta ämne. Men det tillhör kanske en förgången epok, som han måhända har trängt, förlåt, glömt bort....

Annars är det ju logiskt att Guillou sympatiserar med dem som sade sig inte vetat något under andra världskriget. Han sitter ju själv i samma båt. Han har ju sedan tidigt 80-tal systematiskt blundat för, förminskat och ignorerat beläggen för sexuella övergrepp mot barn.

En förnekare som sträcker ut sin hand till andra förnekare. Det finns ju någon form av logik i detta...

onsdag 3 september 2014

Håll dig till höger, Svensson....

Den 3 september 1967 gick Sverige över till högertrafik. Det var en nervös stämning, och många trodde att det skulle bli en oerhörd massa olyckor då folk skulle vänja om sig. Så blev det dock inte.

Jag var tolv år då, och jag upplevde nog denna dag som en stor händelse. Jag var i Gräddö den 2, och åkte tillbaka till Stockholm den 3. Jag förde dagbok då, och så här skrev jag den 2 respektive 3 september.

"2/9    Vackert väder hela dan. Jag var ute 7 timmar. På kvällen såg jag på TV till klockan 11. Det var jätte-pådrag på TV. *All you need is love" är 1:a på Tio i Topp..
3/9   Vi åkte till stan - i högertrafik. Det kändes inte så avigt som jag trodde det skulle kännas. Färden tog 3 timmar. Jag såg på sista 'Fredens nederlag' på kvällen
".

Nåväl, det hade röstats fram en högertrafiklåt också. Det bidrag som vann var Telstars Håll dig till höger, Svensson.

Det var ett lite märkligt bidrag, för det handlade inte på något sätt om högertrafikomläggningen, eller om trafik överhuvudtaget. Lyssna gärna och se hur de lyckade med det.

En av verserna handlade om politik, och de lyckades där fiffigt få in frasen "håll dig till höger Svensson" på ett sätt så att det inte alls kunde tolkas som högerpropaganda...

Men i låten repeterades temat om att hålla sig till höger på ett riktigt suggestivt sätt. Så här i efterhand är jag nästan lite imponerad. Det var nog rätt låt som vann.

måndag 1 september 2014

Att släcka eld med bensin

Bara för att ingen efter det förra inlägget nu ska tro att jag inte avskyr den s.k. Islamiska Staten. Det gör jag, precis som alla andra med den minsta gnutta av förnuft.

Men faktum är att ju starkare USAs och nyliberalismens styrka har blivit i Mellanöstern, och ju svagare allt som ens på ett avlägset sätt liknar vänster har blivit, ju mer elakartade former av extrem islamism har vi sett.

När småborgerligt nationalistiska regimer med "vänster"förtecken (som i Irak, Syrien, Egypten, Libyen, Jemen) som ändå hade gjort ingrepp mot kapitalismen och höjt levnadsstandarden, under trycket från imperialismens framgångar i världsmåttstock började gå åt höger förstärktes islamismen. När sedan de flesta av dessa regimer störtades och ersattes med öppet proimperialistiska dito förstärktes islamismem än mer, och blev än mer extrem.

När den sovjetstödda vänsterregeringen i Afghanistan efter att CIA-finansierade gerillor bekämpat den under åratal, till sist dukade under 1992, tog den mest extrema islamismen ett stort steg framåt. Resultatet blev talibanerna och Al Qaida.

När Saddam Husseins (förvissor mycket obehagliga) regim störtades av USA 2003 lades grunden till dagens IS.

När Egypten efter Nassers död gick åt höger kom som ett brev på posten -en förstärkning av Muslimska Brödrakapet.

När Israel lyckades försvaga PLO efter intåget i Libanon 1982 lades grunden till Hamas och Islamiska Jihad.

Befolkningen i Mellanöstern står uppenbarligen inte ut med att leva med en nyliberal ekonomisk ordning, dominerad av USA. När vänstern inte längre är ett alternativ söker sig stora grupper av människor tillbaka i tiden - till uråldriga kalifat, eller mytiska immaner.

Om USA skulle lyckas med att krossa IS militärt kommer något ännu värre att uppstå. Precis som alltid när USA och andra imperialistiska stater besegrat sina motståndare i regionen.

När exorcismen av kommunismens spöke väl har genomförts uppstår i stället det ena monstret efter det andra.

Levnadsstandarden har sjunkit i land efter land i Mellanöstern - och stora grupper av män (och tyvärr även ganska många kvinnor) letar sig tillbaks i historien efter uråldriga primitiva partriarkat som kan återupprätta en fallen storhet. Detta är illusioner. Men de har förfört miljoner människor.

Det enda sättet att konstruktivt stoppa marschen in i islamismens återvändsgränd är en stark vänster. Och en sådan är det sista USA vill ha. Då föredrar de IS. Om inte annat som en "önskemotståndare" som kan få dem själva att te sig "civiliserade".

Men det är också en illusion. För det är de inte.