måndag 29 augusti 2011

Signaturmelodin för ett psykotiskt genombrott

Jag har tidigare skrivit om det psykotiska genombrottet jag fick vid 16 års ålder, våren 1971.

En av de saker det förde med sig var att jag slutade lyssna på popmusik.

Att lyssna på popmusik var annars ett viktigt led i mitt försök från tolvårsåldern och framåt att hitta en identitet, någon form av glädje, och ta steget från en barndom som till minst 90 procent var glädjelös och dyster.

Det var förknippat med en viss rädsla. Jag minns hur nervös jag var när jag sommaren 1967 köpte första numret av Bildjournalen.

Då började jag också skaffa lång hår (vilket jag faktiskt velat ha redan 1961, när jag var sex år, men då fick jag inte!) och bry mig mer om mitt utseende.

Jag hade känslan av att allt detta på något sätt var förbjudet. Men jag drev igenom det, med en viss glädje.

Psykosen var på många sätt en motreaktion. I maj 1971 slutade jag abrupt att lyssna på popmusik, och slutade totalt att bry mig om mitt utseende. Däremot behöll jag det långa håret, men nu i en helt och hållet ovårdad och otvättad variant.

Någon gång i slutet av maj 1971 lyssnade jag på Kvällstoppen sista gången. Då låg denna sång av Middle of the Road etta på listan. Den gick in i mig, nästan brände sig fast.

För mig blev den det psykotiska genombrottets signaturmelodi. Varje gång jag hör den känns den som att gå tillbaka till dessa omstörtande dagar.

söndag 28 augusti 2011

Blogg om skönlitteratur och film

Det är med viss tvekan jag startar denna blogg om skönlitteratur och film. Den kommer nämligen att visa att mina intressen på detta område är ganska så inskränkta. I princip rör det sig nästan enbart om deckare, science fiction och thrillers (och kanske en del fantasy). Pinsamt värre.

Men so what?

Här ska jag alltså lägga ut saker jag skrivit om sådan litteratur och efter ett tag förhoppningvis lägga ut nya artiklar.

Jag började med att lägga upp allt jag har skrivit om Jenny Berthelius. En författare som jag är oerhört fascinerad av, även om jag i grunden är ganska så ambivalent till henne. Jag misstänker att hon ibland har värderingar som jag absolut inte delar, för att uttrycka mig lite försiktigt. Men jag greps av henne våren 1978, och sedan dess är att läsa henne en upplevelse, även om det än omöjligt att förklara varför.

Sedan har jag lagt upp Edgar Allan Poes "Korpen" både i original och i Viktor Rydberg översättning plus en kommentar till dessa från mig.

fredag 26 augusti 2011

Den lurande skräcken

Det här är en skräcknovell, eller snarare något av en parodi på en sådan, som jag skrev i ett första utkast den 27 januari 1980, och som senare publicerades i Jakobsbergs folkhögskolas elevtidning "Jakobinen" i september 1980.

Handlingen utspelar sig alltså på skolan, och har som sin bakgrund på att jag på eftermiddagen den 19 augusti 1978 faktiskt gick och tog en titt på den skola som jag senare började på måndagen den 21 samma månad. Men nej, jag hade inte sällskap, och, nej, jag såg inga spöken eller monster.

I berättelsen nämns "Avgrunden" och "Valhall". Det var två hus på skolan som kallades så, och under grundkursen hade vi vårt "primärgruppsrum" i just Avgrunden.

Jag försökte väl parodiera Howard Philips Lovecraft i berättelsen, och kanske tre av meningarna i den är (fult nog) nästan ordagrant tagna från Lovecraft.
----------------------------------------------------------------------------------------------

Det var åska i luften den natt då jag gick till den ödsligt liggande folkhögskolan i Jakobsberg. Jag var inte ensam, för dårskapen hade ännu inte blandats med den kärlek till det groteska och fasansfulla som gjort mitt liv till ett älskande efter sällsamma fasor i litteraturen och livet. Jag hade i mitt sällskap två pålitliga kamrater som jag bett komma med mig - komma med mig för att beskåda den skola jag ämnade leva i tre år av mitt liv.

Det var natten till den 20 augusti 1978.

Jag hade aldrig tidigare sett skolan - endast hört den beskrivas i viskande, skrämda antydningar av f.d. elever. Jag hade flera mörka nätter förhört några, men det mest konkreta jag fick var vanligtvis "Det är något med konturerna som oroar mig" eller "Det finns vissa proportioner jag inte tycker om".

Och jag fick höra sällsamma historier om en elev som slutade efter två månader. Han tog allt han hade och stack. Trots påstötningar vägrade han att komma tillbaka och hämta de kläder han, konstigt nog, lämnat kvar i källaren.

Det var alltså till denna skola jag natten till den 20:de smög mig fram. Blixtarna lyste över de primitiva byggnaderna och regnet piskades fram i en stark men avtagande vind som kom från någon punkt i skolan. (Senare insåg jag att den punkten måste varit belägen i Avgrunden, ett faktum jag lyckligtvis inte var medveten om då.)

Vi smög långsamt och försiktigt - dels för att inte i onödan oroa rektor, vaktmästare och husmor som vi visste bodde där - dels för… Ja det andra. Just som vi kom upp mojnade stormen och snart sprack molnen upp. Istället kastade månen nu ett egendomligt sken över den tomma gården.

Allt var stilla, men det var inte den rogivande stillheten på en sommaräng. Nej, stillheten var oroande. Inte ett ljus syntes från de ålderstigna byggnaderna, inte ett ljud hördes.

Sedan fick någonting oss att titta på ett av de gamla husen. Vad det var visste vi inte, kanske var det ett halvt omärkligt ljud, kanske var det något annat. Vi tittade på det gamla huset utan att veta att det var Avgrunden. (Gud, vilka morbida händelser som kan ha förskaffat det detta namn!)

Vi såg ingenting, eller kanske såg vi redan såg en antydan, en svag aning om någonting. Vi stirrade som förhäxade; sen tyckte vi oss ana någonting -en rörelse, ett svagt (knappt märkbart) ljussken och ett svagt ljud som vi tyckte oss höra. Vi var snart säkra på att vi hörde det och ju mer säkra vi blev desto mer stelnade våra kroppar av fasa. Vi insåg att det ljud vi hört var det som beskrivits i den förbjudna "Necronomicon" - ljud, berättades det, som aldrig borde få höras och aldrig hörts av normala människor: det gåtfulla, pipande "Tekeli-li! Tekeli-li!" Trots vår fasa drev vår upphetsning oss att smyga närmare till dess vi kom till en dörr som leder till ett litet rum - senare fick vi reda på att det var ett klassrum. Om jag hade vetat att det skulle bli mitt primärgruppsrum hela första året…

Just då var ingenting mer främmande än långa primärgruppstimmar och häftiga persongräl…

Jag vet inte vad som först varnade oss - om det var den säregna lukten, först knappt märkbar, sedan mer och mer tydlig, eller om det var den långsamma rörelsen hos dörren. Men vi gömde oss bakom en tät ridå av växtlighet genom vilken vi kunde se dörren utan att bli sedda.

Jag kan inte ens antyda vad vi såg för det var en förening av allt det som är orent, skrämmande, ovälkommet, onaturligt och motbjudande. Det var den monstruösa skuggan av förruttnelse och förödelse: Den förmultnande, droppande spökbilden av en motbjudande uppenbarelse, det ohyggliga avslöjandet av det som den barmhärtiga jorden alltid borde dölja.

Vi såg snart att det fanns flera gestalter, åtminstone fem. Gud ska veta att de inte tillhör denna värld, ändå såg vi till vår fasa att de var obehagligt substantiella, på ett sätt som fyllde oss med än större skräck.

Jag vet inte hur vi tog oss därifrån denna natt, och jag vet inte om dom andra har några minnen av det. Vi talade aldrig om det, annat än som dunkla antydningar om det där.

Att jag berättar detta efter två år beror dels på att jag känner att jag inte kan bära det längre, dels på att jag vill varna er. Varför tror ni att jag envisades att flytta massmediaprojektet nedför kullen, till Valhall? Varför tror ni att jag vid hela första året vid lektionerna i Avgrunden tittade oroat ut genom fönstret, liksom om jag väntade att få se något?

Och - har aldrig någon frågat Ingemar varför huset egentligen heter Avgrunden? Jag har, och den skrämda blicken och de liksom förvridna händerna var svar nog.

Eller har ingen talat med Ingegerd? Hon kan berätta saker som vare sig Finn eller Ingemar, Inga eller Sonja skulle våga andas om.

Men ni tror mig inte? Jag kan berätta att det börjar hända något. De senaste nätterna har jag vaknat av ett egendomligt, men blott alltför välbekant ljud. När jag hör det drar jag ner rullgardinen och låser dörren. Det kommer underifrån och verkar befinna sig under hela kullen. Jag försöker somna men ljudet följer mig in i mina obarmhärtiga mardrömmar: Tekeli-li! Tekeli-li!

onsdag 24 augusti 2011

Vill bara tipsa om...

... Shed Lights kommentar till att Dominique Strauss-Kahn blivit frisläppt.

Den är väl värd att läsa.

måndag 22 augusti 2011

4 kvinnor och 160 män

Vad är nu detta?

Jo, jag har suttit och räknat på könsfördelningen i Aftonbladets lista i papperstidningen den 21 august (den verkar inte finns på nätet) på alla livstidsdömda i Sverige. Alla dessa 164 är dömda för mord.

Och alla utom 4 är alltså män.

Per Lindeberg skrev en gång en bok om styckmordet på Catrine da Costa som hette "Döden är en man". Titelns delvis underförstådda, delvis uttalade, syfte var att attackera de feminister som enligt Lindeberg skapade en skev bild som kopplade ihop mord och våld med "manlighet".

Men hur är det nu - finns det inte en koppling mellan "manlighet" och dödligt våld? Naturligtvis finns det det, och det vet förstås också Lindeberg - trots sin retorik.

Här får vi nu återigen ett exempel. I de fall där personer dömts till livstid för mord i Sverige är visserligen döden en kvinna i 4 fall. Men i 160 fall är det alltså en man.

Den "mansfientliga" bilden av att "döden är en man" visar sig alltså här stämma i cirka 97, 5 procent av fallen.

Är någon förvånad?

söndag 21 augusti 2011

Ett angeläget projekt

/Detta är en skämtsam artikel jag skrev tillsammans med en annan internatelev på Jakobsbergs folkhögskola i april 1981. Den publicerades i elevtidningen "Jakobinen" nr 4/80-81. På hennes begäran undertecknar jag här på bloggen endast med hennes initialer, inte med hela namnet. Som framgår av artikeln hade vi ofta ganska roligt på folkhögskolan... Och, nej, frågetecknet inom parentesen i tredje stycket nedifrån är inte tillagt nu för att ordet innan är svårläst, utan fanns i originalet. Poängen, så vitt jag minns, var att konturerna på det vi ville studera var så flytande att det var kanske fel att använda ordet "strukturella" i sammanhanget... /

Vi är några elever på skolan som anser att de projektförslag som finns inför höstterminen är klart otillfredsställande. Samhällsengagemang i all ära, men vi anser att det är mycket beklagligt att den mest avgörande frågan i vår värld idag aldrig tas upp.

Därför vill vi föreslå ett projekt till ht-81 med syfte att analysera fenomen som får allt större betydelse i vårt samhälle.

Tyvärr finns det inga mer uttömmande analyser av dessa fenomen, trots den enorma signifikans de har i synnerhet i icke tätbefolkade bygder. (Sambandet mellan detta fenomen och urbaniseringen har aldrig blivit föremål för någon inträngande analys…)

Det material som förekommer i denna fråga är bristfälligt, trots att dess historia är mångtusenårig.

Vi har alltså anledning att tro att vårt projektarbete kommer att bli genuint banbrytande.

Projektet har sin betydelse också på ett annat plan. Dess existens kan komma att innebära en positiv förändring av elevunderlaget på skolan. Kännedomen om projektets existens kommer helt naturligt att skapa intresse för skolan hos mer djupa, reflekterande personer som genomskådat den förhärskande världsbildens ytlighet och som verkligen tar livet på allvar (och det vore förbaskat skönt...)

Projektets uppgift skulle bl.a. vara analyser av relationer mellan det strukturella (?) fenomenet och utvecklingen av samhällets överbyggnad, i synnerhet på det ideologiska planet.

En annan viktig uppgift är konkreta substansundersökningar av detta fenomens minsta enheter. Som preliminärt arbetsnamn på projektet har vi valt "Spökprojekt -81".

Som studiematerial har vi bl.a. tänkt oss att använda oss av "The Ghost Phenomenon: a Metahistorical Analysis, vol 3" av Richard of Mountbatten från 1898. Och den kanske mindre ambitiösa "Det lilla spöket Laban".

Erik Rodenborg
CW

onsdag 17 augusti 2011

Freudiansk psykoanalys - vapen mot överlevare

/Publicerad i Spegeln 2/2001./

Få människor har betytt så mycket för de senaste hundra årens världsbild som Sigmund Freud. Han introducerade en dynamisk psykologi, där omedvetna konflikter och bortträngning av obehagliga minen och önskningar blev centrala för personlighetens utveckling. Mycket av det positiva i Freuds dynamiska synsätt på människan har senare utvecklats av forskare och psykologer som Erich Fromm och Alice Miller. Men tyvärr domineras stora delar av psykologin idag av en mer ortodox freudianism, med en reaktionär, kvinno- och barnfientlig människosyn.

Som jag visat tidigare, bland annat i en artikel i Spegeln 1/2000, utvecklades dagens freudianska psykoanalys som en reaktionsbildning på Freuds upptäckter att sexuella övergrepp i barndomen ofta var orsaken till senare psykiskt lidande. Freud vågade inte bibehålla denna insikt (se Masson 1984) utan utvecklade istället en teori där barnets egna sexuella drifter sågs som motorn bakom den själsliga utvecklingen. De tragiska följderna av detta perspektivbyte är ämnet för denna översikt.

Jag ska låta Freud själv komma till tals - jag kommer flitigt att referera från de föreläsningar från 1915-17 och 1932 som finns samlade på svenska i "Orientering i psykoanalysen". (Freud 1996). Det är inte någon speciellt uppbygglig läsning - men det visar lite på karaktären hos det teoribygge som haft ett så stort inflytande på 1900-talets psykologi.

Efter att Freud lämnade teorin om att sexuella övergrepp mot barn låg bakom psykiska problem ersätta han den med en teori om att det istället var barnets sexuella incestuösa önskningar var grunden. Det hela förutsätter förstås att barnet har en mycket stark sexualitet som riktas mot föräldrarna. Detta blev snart Freuds åsikt. I själva verket domineras varje människa, vuxen som barn, enligt Freud i stort sett helt av dels sexuella, dels aggressiva drifter, som styr personligheten. (För en intressant genomgång av hur Freuds dogmatik växte fram se Fromm 1960)

Barnet enligt Freud är utrustad med en sexualitet som inte står de vuxnas efter. Enligt Freud är barnet "polymorft perverst" (Freud 1996:197)- det har alla de perversioner som finns i den vuxna sexualiteten och mer därtill. Incestuösa, sadistiska, masochistiska, fetischistiska etc. sexuella önskningar präglar barnet. En nära till hands liggande invändning är att vi här ser en vuxenimperialistisk projektion, där barnet tillskrivs de drifter och önskningar som en del vuxna analytiker har

Och det verkar också vara så hos Freud. När han ska bevisa att barnet har denna överväldigande sexualitet räknar han triumferande upp en del beteenden hos barnet som hos vuxna senare kommer att kunna få en sexuell innebörd (suga, intresse för bröstet, intresse för anus osv.). (aa, s. 300 ff) Här, menar Freud, har vi beviset för den tidiga sexuella driften hos barn. Det skulle kunna te sig som en harmlös definitionsfråga men det är det inte. Genom att kalla exempelvis spädbarnets längtan efter modersbröstet "sexuell" suggererar Freud fram en falsk bild där barnen blir "små vuxna" och tolkas med den vuxne mannens drifter i vårt samhälle som norm. Sexualiteten i Freuds schema utvecklas under barndomen efter schemat "oral-anal-fallisk-genital", varvid det bör påpekas att de två första av dessa faser överhuvudtaget inte är sexuella enligt den gängse definitionen av ordet.

Men i den falliska fasen, som enligt Freud börjar vid tre års ålder, kommer, menar Freud, hela barnets värld att uppfyllas av en sak - önskan till samlag med föräldern av motsatt kön. Freud menar att denna period hos den lille pojken helt domineras av de sexuella önskningarna mot modern. Hur vet han det? Jo, pojken (eller den "lille mannen" som Freud kallar honom!) "vill ha modern för sig själv", han "upplever faderns närvaro som störande", han "lovar modern att gifta sig med henne". (Freud 1996; s. 308). Det hela verkar naturligtvis kunna ha enklare förklaringar än en intensiv incestuös åtrå, men Freud fortsätter sin uppräkning. Pojken "visar den mest ohöljda sexuella nyfikenhet gentemot modern, begär att få sova hos henne om nätterna, är angelägen om att vara närvarande när hon klär på sig eller rentav söker förföra henne”... (Freud 1996:309.)

Och flickan? Jo, hon är sexuellt attraherad av fadern, vilket visas av den "ömma tillgivenheten för fadern, behovet att avlägsna modern som överflödig och ta hennes plats, ett koketteri som redan tar den senare kvinnlighetens medel i sinn tjänst, gör just hos den lilla flickan ett förtjusande intryck, som får oss att glömma den allvarliga innebörden och de kanske svåra följderna av denna infantila situation". (aa, s. 309).

Den egentliga orsaken till varför Freud är så angelägen att bevisa att barn har en stark sexualdrift kan vi tal del av på sidan 343 i samma bok. Han talar här om minnen av övergrepp (under den förskönande termen "förförelse"): "och om det hos de flickor som berättar om en sådan händelse i sin barndomsanamnes, tämligen regelbundet är fadern som uppträder som förförare, behöver man inte tvivla på beskyllningens imaginära natur eller om de motiv som ligger bakom. Med en förförelsefantasi, där ingen förförelse ägt rum, skyler barnet i regel över den autoerotiska perioden av sin sexuella aktivitet. Det skyddar sig mot skamkänslan för onanin genom att i fantasin flytta ett åtrått objekt tillbaka till dessa mycket tidiga skeden".

Nu medger Freud att sexuellt utnyttjande av barn från nära manliga släktingar i några fall faktiskt kan förekomma men det har egentligen ingen betydelse eftersom alla barn ändå fantiserar om trauman: "Hör de /minnen av övergrepp/hemma i verkligheten är allt gott och väl /sic/; gör de inte det, fabriceras de på grundval av antydningar och kompletteras med fantasins hjälp. Resultatet blir detsamma, och vi har än idag inte lyckats påvisa någon skillnad i följderna, vare sig det är fantasin eller verkligheten som har den största andelen i dessa barndomsupplevelser"(samma sida). Med andra ord: ett riktigt övergrepp är vare sig mer eller mindre traumatiskt än fantasier om övergrepp. Egentligen, menar Freud, är sexuella övergrepp mot barn ganska så harmlösa.

Jag kan inte komma ifrån tanken att det här är den gubbsjukt grubblande Freud som fantiserar. Som Alice Miller (1983:128 ff) visat kan det mesta som brukar anföras som bevis på en stark "infantil sexualitet" lättare ges mer rimliga förklaringar. Att vuxna i analyser ofta minns sexuell ångest från barndomen anser hon vara reaktioner på de vuxnas sexuella kränkningar mer än resultatet av barnets egen sexualitet. Alice Miller förnekar inte att barn kan känna känslor från könsorganen men förkastar teorin att detta skulle vara uttryck för en övermäktig drift. Enligt henne är intresse för könsorganen, känslor av rivalitet i relationer med föräldrar och syskon, nyfikenhet på hur barn kommer till värden osv. inte ett uttryck för en påstådd "sexualdrift", som ju ändå inte uppträder före puberteten. Barnet är nyfiket på allt (inte bara på sexuella saker) och utforskar hela sin kropp (inte bara könsorganen) och det är vuxna som lägger in en sexuell innebörd i mycket som har helt andra innebörder för barnet. Däremot menar Miller att barn kan utveckla "pseudosexuella" känslor som ett svar på vuxna sexuella manipulationer.

Inga socialpsykologiska undersökningar av barn har för övrigt bevisat Freuds tes att flickor är mer dragna till sina fäder än sina mödrar. Och, mig veterligt, har inga fallbeskrivningar publicerats av några som faktiskt minns sina oidipuskomplex. Även Freud medger att teorin om barns sexualitet endast är "ingenting annat än konstruktioner" (Freud 1996:303) även om han senare tillägger att "det är nödvändiga och användbara konstruktioner" (samma sida).

Oidipuskomplexet är dessutom något ganska bra, enligt Freud. För ur detta uppkommer samvetet (hos Freud kallat överjaget) d.v.s. förmågan att skilja mellan gott och ont. Barnet internaliserar den sexuellt åtrådde förälderns bud i sig och utvecklar på det sättet en moral (aa, s. 481 ff). Att barn i förövarfamiljer ofta inser vad som är rätt och fel i långt högre grad än föräldrarna är något Freud aldrig skulle kunnat förstå.

Slutligen något om penisavunden. Enligt Freud kommer både pojken och flickan, när deras "falliska" sexualitet (d.v.s. sexualitet kopplad till penis respektive clitoris) utvecklas vid treårsåldern att rikta den mot modern. Men flickan övergår som vi sett snart att rikta sin sexualitet mot fadern. Varför? Jo, därför att när hon upptäcker att hon saknar penis kommer hon att överge modern i raseri över att denne varit så orättvis att hon inte fött henne med en penis, (aa, s. 536). Därför riktar flickan sitt sexuella intresse mot fadern - flickans sexuella känslor till fadern är kopplade till önskningen att han ska ge henne en penis! (aa, s. 539). När hon inser att detta inte går ersätter hon denna önskan med en önskan att fadern ska ge henne ett barn (aa, s. 540). Kvinnors önskan att få barn är för Freud i grunden faktiskt inte biologisk - den utvecklas ur penisavunden och de sexuella önskningarna mot fadern. Barnet är till sist inget annat än en ersättning för penis.....

Penisavunden leder för övrigt till att kvinnor senare i livet kommer att bli mer avundsjuka och svartsjuka än männen (as, s. 537), mer fåfänga och narcissistiska (aa. s 543) och till en bristande känsla för rättvisa och mindre sociala intressen än män (aa, s. 545).

Freudiansk psykoanalys har i mer eller mindre dogmatiska former haft ett stort inflytande på psykologiutbildningar i västvärlden. Exempelvis är psykoterapiutbildningen i Sverige klart freudianskt influerad. I många fall tolkas dessa teorier dock ganska så odogmatiskt. Men problemet kvarstår ändå. Med en sådan teori i botten kan frestelsen ofta bli ganska stor att avfärda minnen som fantasier, se på barn med vuxenimperialistiska ögon och få en ganska så bisarr syn på vad som kvinnors drivkrafter...

Nu finns det även en del freudianer som gjort en del insatser för överlevare. Så har till exempel Valerie Sinason och en del av hennes kollegor i Storbritannien gjort en banbrytande insats för överlevare från rituella övergrepp genom antologin "Treating Survivors of Satanist Abuse" (Sinason 1994). Men det verkar snarast vara undantaget som bekräftar regeln.

I Sverige idag finns de renodlat freudianska analytikerna framförallt i Svenska psykoanalytiska föreningen.

Jag vill gärna uppmana alla överlevare: Om ni skulle få en freudian som terapeut - avkräv honom/henne klara besked om sin syn på trauman, "oidipuskomplex" och "önskningar" redan innan terapin/analysen börjar. Annars kan ni efter några år finna att mycket pengar och mycken tid (och kanske många tårar) har kastats bort till absolut ingen nytta.

Erik Rodenborg



Referenser
Sigmund Freud, Orientering i psykoanalysen, Stockholm 1996
Erich Fromm, Sigmund Freuds mission,Stockholm 1960
Jeffrey Masson, Sveket mot sanningen, Stockholm 1984
Alice Miller, Du skall icke märka, Stockholm 1983
Valerie Sinason, Treating Survivors of Satanist Abuse, London 1994

måndag 15 augusti 2011

"Debatt" a la Flashback

Jag vill inte länka till Flashbacktrådar men jag tar mig friheten att saxa ur en kommentar från hetstråden om Kjell-Åke Bjurkvist.

Om någon tar illa upp ber jag om ursäkt, men eftersom jag är en av de som "angrips" där tycker jag att jag kan lägga ut kommentaren rakt av.

Läs den och tänk efter vad Flashback är för typ av forum. Och vad dess moderatorer sysslar med, eller rättare sagt inte sysslar med. Dess anhängare säger att Flashback är viktigt för yttrandefriheten. Jag skulle bara vilja säga att den typen av forum är en parodi på yttrandefrihet.

Missförstå mig inte, jag är inte det minsta störd över att någon förfasar sig över hur "ful" jag är. Sådant kunde jag bli knäckt över när jag var 11, men nu tycker jag att det är intressant.

För nedanstående kommentar är inget undantag. Så här ser det ut på Flashback, inte i alla inlägg, men oerhört ofta. En förpubertal syn på vad det innebär att debattera tycks vara skrämmande vanlig där.

I en tråd om mig 2005, som jag inte heller tänker länka till, "anklagades" jag till exempel bland annat för att lukta illa och vara "klädd som en båtflykting". Dessutom påstods, utan ens något försök till belägg, att jag var "rasist", och till på köpet en fundamentalistisk "pånyttfödd kristen". Dessutom visste någon att berätta att jag var en socialt inkompetent autografjägare som brann av iver att få en autograf av Carola. Och till och med påstod sig ha sett det! Läsarna fick också reda på att jag var så konstig att jag brukade gå omkring med helt olika skostorlekar på vardera fötterna, och att personer som kom i min närhet måste rusa in på toaletten för kräkas - så äcklig var stanken.

Nåväl, här kommer kommentaren från Flashbacks forum, utlagd helt nyligen.

"Det stora problemet här känns som att fula skaffar barn med andra fula idioter. Jag som stilig man tycker att kvinnorna som står på ena sidan i denna strid är fullkomligt motbjudande i stil, attityd, åsikter - och även utseende. I den mån de visat sig.

Och männen ska vi inte snacka om. KÅB. Gaahh. *panik* Jag kollade Rodenborg. Fy fan vilken äckel till man! Och de där andra Yakida och vad de heter vågar jag inte ens titta på. Tror jag skulle få svårt att sova när jag tänkte på att jag delar egenskapen "man" med dem.

Människor som är snygga har lite självrespekt och håller inte på så här. Men ni fula jävlar ska nödvändigt klösa ögonen ur varann för att göra de andra ännu fulare. Hoppas ni klöser ihjäl varann. Jävla Gollums!
"

Hur kan vuxna människor sätta sig och skriva sånt? Och hur kan moderatorer dra in sitt eget forum i ett sådant löjets skimmer genom att acceptera det?
..............................................................

TILLÄGG

Det är något med det jag skrivit som stör mig. Efter ett tag kommer jag på att det nog är detta.
"Missförstå mig inte, jag är inte det minsta störd över att någon förfasar sig över hur "ful" jag är. Sådant kunde jag bli knäckt över när jag var 11, men nu tycker jag att det är intressant."

Jag undrar om detta inte är en försvarsmekanism. Tycker jag verkligen att det bara är "intressant" om jag blir kallad ful? Nja... nej. Dessutom är det nog fel att prata om när jag var 11, då brydde jag mig nog inte så mycket. Men när jag var 12, 13 , 14 och 15 skulle jag nog blivit betydligt mer ledsen.

Men när jag tänker efter stämmer nog det jag skrev på ett sätt. Jag blir inte speciellt ledsen av att bli kallad elaka saker på just - Flashback. Utfall på Flashback bör man känna sig hedrad över. För att parafrasera ordförande Mao (och nej, jag har aldrig varit maoist!): "att bli angripen på Flashback är en bra sak".

Nej, nu ska jag gå och lägga mig.

söndag 14 augusti 2011

Min blogglista - igen

Jag vacklar lite om vilka bloggar jag ska ha på min blogglista. Ibland tycker jag att jag endast bör ha sådana som jag nästan alltid håller med, ibland även en del som är intressanta och som jag ofta håller med, men ibland definitivt inte håller med.

Just nu har jag vacklat tillbaka till den senare linjen, och alltså på nytt lagt in Cattas Bubbla och Levande Liv....

Dessa skiljer sig mycket åt sinsemellan, men har gemensamt just detta: de är intressanta, de har inte så sällan åsikter som jag tycker är bra, men till och från skriver de också saker som jag definitivt tar avstånd från.....

Men nu har jag alltså lagt in dem igen.

Däremot vill jag säga att jag på blogglistan inte skulle länka till bloggar som KONSEKVENT driver en linje som går emot mina åsikter, bara för att de på något sätt är intressanta. Men ibland länkar jag förstås till sådana i polemiska inlägg.

Men som sagt, Det kan hända att man kan klicka på en blogglänk här och komma till inlägg som har åsikter som är diametralt motsatta mina. Bara så ni vet...
...................
PS. Och som alla borde inse, delar jag INTE Cattas schematiska bild av de två "grupperna" i hennes senaste inlägg om "näthatet". Men jag KAN förstå att konflikten för en utomstående kan te sig på det viset...

Det skulle ha någon form av logik om man antog att exempelvis hälften av alla anklagelser om sexuella övergrepp mot barn var sanna och hälften var falska, och att de "grupper" som tror respektive förnekar anklagelserna båda är "extrema". Min bestämda åsikt är tvärtom den att falska anklagelser om övergrepp mot barn är oerhört sällsynta, och att "falska minnen" av att ha blivit utsatt är på gränsen till icke-existerande. De båda "grupperna" som Catta talar om representerar å ena sidan de utsatta, å andra sidan de som hävdar (själva eller genom ombud) att de är "oskyldigt anklagade". .

Jag likställer definitivt inte dessa grupper eller ser dem som några symmetriska motpoler. Även bortsett från vilka intressen den representerar för förnekargruppen ut en i grunden falsk bild av att sexuella övergrepp mot barn skulle vara något oerhört ovanligt, och att därför en mycket stor andel av anklagelserna är falska. Om den bilden slår igenom skulle resultatet bli förödande för utsatta barn.

lördag 13 augusti 2011

Star Trek och Rymdpatrullen

Har just sett "Star Trek - the Motion Picture" från 1979 på TV4. Alltså en filmvariant av serien Star Trek.

Den var ganska så töntig, med ett lite fånigt pseudodjupsinnigt slut. Men lite vackert var det nog i alla fall, slutet. Idén skulle kunna göras mycket bättre, men i Star Trek-tappning blev det som sagt aningen fånigt.

Men om jag hade sett den som 11-12-åring hade jag nog varit överförtjust.

Jag såg aldrig Star Trek-serien men 1966-67 såg jag en tysk föregångare, "Rymdpatrullen". Den gick på TV från december 1966 (om jag minns rätt startade den på mellandagarna) till någon gång in i vårvintern 1967. En trailer till en senare remix finns på You Tube i länken ovan.

Jag var exalterad. Något sådant hade jag aldrig sett förut…. Jag satt klistrad framför TV:n varenda gång den sändes.

Jag skulle nog gärna vilja att den sändes i repris. Inte för att jag i sig skulle tycka den var "bra", i någon rimlig mening, men nostalgivärdet skulle vara enormt!

PS. Oj, då, jag ser se nu att åtminstone en del av de gamla avsnitten även de finns på You Tube, men det är nog inte riktigt samma sak som att se dem igen på TV...

PPS. Har börjat se på det första avsnittet av Rymdpatrullen på You Tube, och det var ju lite töntigt, och ljudet var inte alltid det bästa -men roligt var det...
:-)

fredag 12 augusti 2011

Ny hetskampanj mot utsatta

Med jämna mellanrum startas hetskampanjer mot de som vill försvara utsatta barn. Ofta verkar dessa bli än mer hätska när måltavlorna för hatet är personer som också har varit utsatta själva.

Då skummar ofta förövarförsvararna av raseri, ja, av rent hat.

Nu senast är det Kjell-Åke Bjurkvists tur. Han har nämligen haft fräckheten att dels klara sig ifrån övergreppen, dels få sin förövare fälld och dels bedriva opinionsarbete för andra utsatta barn. För detta måste han tydligen straffas.

I en tråd på Flashback såväl som på andra ställen försöker man nu ta heder och ära av honom, rota i hans privatliv och på alla sätt skada honom.

Om denna motbjudande kampanj kan man bland annat läsa här, här och här.

Och, ja, jag länkar alltså ovan till förnuftiga kommentarer om hetskampanjen, inte till de slasksidor som driver den.

torsdag 11 augusti 2011

"Oskyldiga barn straffas hårt när mammor sätts i fängelse"

Detta är rubriken på Monica Dahlström-Lannes senaste artikel på Newsmill.

Hon skriver nästan alltid mycket bra, så också denna gång. Den här artikeln är ovanligt angelägen, och handlar om ett mycket viktigt ämne. Läs den!

måndag 8 augusti 2011

Det har hänt något konstigt...

... med bloggen. Inläggen har blivit bredare och bilden har trängts ut mot kanten. Jag vet inte varför. För att inte bilden ska hamna utanför kanten har jag tvingats att byta format på bloggen. Varför artiklarna plötsligt blivit bredare har jag ingen aning om. Hur jag än gör verkar det inte gå att ändra.

På mina andra Googlebloggar har det inte blivit så.

Jag misstänker att den kanske kan bli svårare att läsa nu, och det beklagar jag.

söndag 7 augusti 2011

Folkpartiet i de maktägande minoriteternas tjänst

/Denna artikel skrev jag när jag var 16 år, i mars 1971. Jag hade lämnat FPU och gått med i "Liberala Förbundet", kallade mig ännu vänsterliberal, men var på väg att bli socialist. Artikeln publicerades i Liberala Förbundets medlemstidning "Radikalt Alternativ". Den blev faktiskt hårt angripen av personer i FPU:s högerflygel - en skribent kallade den för "ohämmad folkpartihets"! Är väl på något sätt ett tidsdokument... Jag vet inte varför jag lägger upp den, det känns lite hisnande, det var så länge sen... men artikelns grundsyn på folkpartiet delar jag ju än idag.../

I nummer 6/70 av "Radikalt forum", Fpu Storstockholms allt annat än radikala tidning, har Björn Rydberg (nyvald disktriktsorförande) skrivit en artikel om förhållandet mellan Folkpartiet och Fpu. Rydberg kritiserar Liberal Debatt för att den skrivit att Fp:s politik är konservativ och prokapitalistisk. Liberal Debatts påhopp känns som en kniv i ryggen tycker han. Fp har alltid varit ett radikalt reformparti. Om Fp:s förslag gick igenom "skulle (det) innebära ett klart steg framåt i radikal riktning". "Att", skriver Rydberg, "påstå att folkpartiet står i de maktägandes tjänst är ohederligt och djupt lögnaktigt."

Rydbergs påståenden är inte speciellt övertygande. För att "bevisa" att Fp alltid varit ett radikalt parti drag han upp några exempel på att Fp vid några tillfällen kämpat för politisk demokrati. Och det är riktigt - när det gäller den formella politiska strukturen har Fp i många fall kämpat för demokratisering. I början av seklet kämpade liberaler och socialdemokrater tillsammans för formell politisk demokrati. Därefter bröts samarbetet - därför att liberalerna inte ville gå vidare, arbeta också för ekonomisk demokrati. Därmed var också liberalismens progressiva roll slut. Sedan dess har i stället "liberaler" och Fp spelat en i huvudsak konservativ roll - som försvarare av det privatkapitalistiska systemet och som motståndare till ekonomisk demokrati.

På 30-talet skrämde "liberala" tidningar som Dagens Nyheter med kommunistfaran för att ta röster från socialdemokraterna. Under 40- och 50-talem bekämpade Fp jämlikhetsskapande skatter med motiveringen att "det måste löna sig att arbeta". Andra "radikala" krav som Fp ställde under denna tid var sänkt bolags- och förmögenhetsskatt. Annars kännetecknades Fp:s poltik under denna tid främst av en hysterisk kommunistskräck och ett intimt samarbete med högern.

Folkpartiet har alltså inte som Rydberg påstår några speciellt "radikala" idétraditioner att falla tillbaka på. Och när det gäller ekonomiska och jämlikhetsfrågor är det t.o.m. tvärtom - i dessa frågor har Fp drivit en klart reaktionär politik - i de makt- och kapitalägande minoriteternas tjänst! Under hela den tid det existerat har Fp motarbetat varje försök att bryta kapitalets makt, och under en långt tid också bekämpat varje förslag att via ökad skatteprogression öka den ekonomiska jämlikheten. Så sent som 1966 skriver Fp i sin politiska handbok om "socialdemokraternas överdrivna intresse för ekonomisk nivellering"!

Men - tillhör inte detta en svunnen tid, är inte Fp nu enormt radikalt, planerar inte Fp nu "en revolution på svenska"? Rydberg tycks tro detta och för att bevisa det så drar han upp en del "radikala reformer" som Fp föreslagit. Och visst är några av dessa reformer bra - men det gemensamma för dem är att de inte på något sätt förändrar maktstrukturen i samhället - de bara häller olja i maskineriet, om ens det. Dessutom har många av dem redan föreslagits av andra partier. Punkten om stöd till befrielserörelser t.ex har innan Fp tagits upp av SAP, VPK och KFML. Fp:s skattepolitik är ett annat exempel. Där innebär Fp:s senkomna "radikalism" bara att det accepterar den politik som SAP drivit länge - mot Fp:s aktiva motstånd. Och totalt kan man inte säga att Fp är ett speciellt radikalt parti. Tvärtom - det är näst moderaterna det privatkapitalistiska systemets mest öppna försvarare. Det är - vad Rydberg än påstår - ett parti i de makt- och kapitalägande minoriteternas tjänst.

Men är ändå inte Fp den enda möjligheten för en radikal liberal, är ändå inte den enda möjligheten att bygga på Fp om man vill bygga ett "radikalliberalt" alternativ? Detta har länge ansetts som en given sak av även i övrigt radikala "vänsterliberaler".

Man har menat att även om Fp:s poltik inte är så speciellt radikal så är den i alla fall den som ligger den radikala liberalismen närmast, den som lättast kan utvecklas. Men är det verkligen så?

Ja, det beror naturligtvis på vad som menas med radikalism. Om man - som Björn Rydberg gör - med "radikalism" menar en vilja att genomföra en del punktrefomer så är det kanske möjligt att bygga med Fp som bas (men även då vore det nog lämpligt att bygga på ex.vis centern istället). Men om man däremot med radikalism menar en vilja till en genomgripande förvandling av samhället så är det klart att det är helt omöjligt att bygga på ett så pass konservativt parti som Fp. Om man gör det kommer de radikala människor som man annars skulle nå att skrämmas bort av Fp-anknytningen.

Vänster-"liberalismen" blir på så sätt en närmast löjeväckande radikal utväxt från Folkpartiet. Att ha ett så radikalt program som Liberala Förbundet t.ex. och samtidigt uppmana "rösta på folkpartiet" - det vore en inkonsekvens utan like.

Nej, om vänsterliberalismen ska bli en kraft att räkna med i den politiska utvecklingen måste den slutgiltigt bryta med sin karaktär av folkpartibihang. I stället borde den i högre grad än nu gå in för ett samarbete med den demokratiskt socialistiska vänstern. Endast då kan ett progressivt, decentraliserat vänsteralternativ skapas.

torsdag 4 augusti 2011

Venus eller Big Bang?

Har på sistone blivit intresserad av "riktig*" astronomi. Med riktig menar jag sådan som handlar om konkreta saker som fortfarande brukar studeras vetenskapligt.

Förut tyckte jag det var väldigt spännande att läsa om kosmologi, kosmogoni, Big Bang, de "tre första minuterna", "rymdens krökning" och sådant. Men nu börjar jag tycka att det mesta som skrivs om sånt mer liknar teologi än astronomi, där matematiska spekulationer tagit Guds plats.

Den ena halsbrytande matematiska modellen ersätter den andra, och vi går in i en värld av sexton eller fler rumsdimensioner, kvantfluktuationer i tidlösa ickerum, tomrum som genom matematiska ekvationer förvandlas till en oändlig täthet, inflation som plötsligt inte är inflation längre. Och så vidare. Allt flyter och den gemensamma nämnaren för nästan alla nya teorier (och det vimlar av dom) är att det gäller att hitta den mest eleganta matematiska modellen. Man börjar där, och konstruerar upp scenarior som aldrig någonsin iakttagits i den materiella världen.

Och i de flesta fall förmodligen inte finns eller funnits i den heller.

Jag har inget emot teologi, men då ska den erkänna sig vara sådan. Men när man får se fysiker och astronomer konstruera upp modeller som i jämförelse får madam Blavatsky att verka som sunda förnuftet inkarnerat tröttnar man efter ett tag,

Men när det gäller vårt planetsystem slipper man läsa om sådant. Där är astronomi fortfarande astronomi. Så att säga.

Speciellt är jag intresserad av Venus. Vet inte EXAKT varför, men det är delvis för att den döljs av ett tjockt molntäcke, men ändå är möjlig att att studera. Den gömmer förmodligen på många hemligheter, men är mycket mindre studerad än Mars.

Och dessutom är det ju lite kul att den mest konkreta forskningen om Venus har varit sovjetisk. Sovjet hade en formidabel otur med alla sina Marssonder (rena Murphys lag) men desto större framgångar med Venus. Med bland annat en lång rad framgångsrika mjuklandningar, och både fotografier och många olika mätningar tagna från markytan. Något liknande gjorde då inte USA, men de gjorde en hel del värdefulla radaranalyser av Venus från sonder som passerade.

Men även resten av solsystemet är ju spännande....

Nog om detta nu. Lite småprat när jag inte kan somna /suckar/.

tisdag 2 augusti 2011

Inför Prideveckan: lite funderingar om könsidentitet

Att Prideveckan får så stor uppmärksamhet, uppslutning och uppskattning ser jag som väldigt positivt. Det hade varit otänkbart för inte så länge sedan. Tiden förändras ju, och i det här fallet till det bättre.

Jag brukar delta i Pridetåget, men inte i någon av de andra aktiviteterna. Delta i Pridetåget gör jag med viss glädje, i synnerhet sedan gruppen "transpersoner" började inkluderas i de grupper som tåget, och veckan, representerade. Det ser jag som en mycket positiv utveckling.

Begreppet "transperson" är ju ganska vagt, och det är en fördel. I motsats till begrepp som homo- och bisexuell handlar det inte nödvändigtvis om vem eller vilka ens sexualitet riktar sig mot, utan om att man inte känner sig hemma med en biologiskt definierad könsidentitet.

Ja, jag ser mig som på något sätt en "transperson" men har aldrig helt entydigt definierat vad jag menar med det. Ens för mig själv. Jag har heller inte gjort "något åt" saken, även om jag ofta haft fantasier om att göra det.

Jag upplever mig inte som "man". Det är det enda helt säkra. Jag har ända sedan jag var 15 år konsekvent klätt mig i unisexkläder och varit helt allergisk mot klädesplagg som är entydigt manliga.

Å andra sidan har jag endast undantagsvis använt kläder som är entydigt kvinnliga. Mitt motstånd mot sådana är inte alls lika stort som mot manliga, men av olika skäl brukar jag inte använda dem.

I praktiken lever jag celibatärt. Inte på grund av några principer, det har bara blivit så. I stort sett konsekvent sedan 1980.

Anledningen till att jag inte gjort mer åt min upplevda transidentitet är nog att jag har haft andra problem, och intressen, som överskuggat frågan om könsidentitet.

Men på det sättet har jag nog missat en del. En hel del.

måndag 1 augusti 2011

Byssan lull

När jag vaknade idag hade jag den här sången i mitt huvud. Av någon anledning.