lördag 28 februari 2009

Monica Antonsson, Ingrid Carlqvist och övergrepp mot barn

/TILLÄGG 2011. DEN HÄR POSTEN HAR NUMERA ETT ENDAST HISTORISKT INTRESSE. I BÖRJAN AV 2010 BRÖT MONICA A MED INGRID C, OCH GENOMFÖRDE EN AV DE MEST RADIKALA 180-GRADERSSVÄNGNINGARNA I DEN SVENSKA BLOGGVÄRLDENS HISTORIA. IDAG UPPSKATTAR JAG MYCKET SOM STÅR PÅ HENNES BLOGG!/

Monica Antonsson är den vid det här laget riksbekante journalisten som numera ser som sin livsuppgift att med ljus och lycka leta efter verkliga och inbillade sakfel i Liza Marklunds ”Gömda” och ”Asyl”. Man skulle kunna tänka sig att hon bara är en rättshaverist som fått Liza Marklund på hjärnan. Men det verkar vara värre än så.

En av hennes allierade har varit Ingrid Carlqvist. Denna Carlqvist är annars mest känd för att sedan åtminstone 1995 systematiskt ifrågasätta det ena incestfallet efter det andra. På sista tiden har hon skapat en blogg, där hon förutom att backa upp Antonsson fortsätter att driva sina teser om att mammor, barn och vuxna överlevare ljuger ikapp för att sätta dit oskyldiga män.

Bland annat skriver hon att sexuella övergrepp inom familjen är så ovanligt att det endast handlar om ett par promille av befolkningen. Det var en vanlig åsikt på femtiotalet, men är i alla seriösa sammanhang helt övergiven idag. Men den är populär i de kretsar Carlqvist tillhör.

På senare tid har hon också börjat ”granska” böcker som ”Den tusende gången” och ”När blodsbanden brister” (två utmärkta böcker som jag varmt rekommenderar) och ”avslöja dem”. Hennes metod är framförallt att citera eller referera valda delar från dem och påstå att de är orimliga. Vari det orimliga skulle ligga framgår aldrig, alla de exempel hon tagit upp är helt rimliga och psykologiskt trovärdiga.

Exemplen säger mer om henne än om böckerna.

Monica Antonsson besväras inte av sällskapet. Inte nog med att hon sedan länge länkat till Carlqvists blogg, (det skulle ju kunna bero på att hon länkar till alla som stöder henne, oavsett deras agenda), under Ingrid Carlqvists senaste blogginlägg ”KomZa – min tvillingsjäl” har Antonsson dessutom bland annat skrivit följande kommentar: ”Ingrid. Du har mitt helhjärtade stöd om det nu är värt nåt.”

Naturligtvis är det ”värt nåt” för en marginaliserad journalist med extrema åsikter att få stöd från en av Sveriges mest kända personer. Och Antonsson ställer villigt upp.

Monica Antonsson har nu avslöjat sig. Hon har helt medvetet valt att bli en del av backlashen mot utsatta barn och vuxna överlevare.

På något sätt blev jag inte förvånad.

PS. Av princip vill jag inte länka till Antonsson, för att nu inte tala om Carlqvist, men om ni googlar på deras namn hittar ni deras bloggar direkt.

torsdag 26 februari 2009

Metafysisk ångest och universums expansion

Jag har förhoppningsvis inga större likheter med Woody Allen, som privat verkar vara ett kräk. Men vid ett tillfälle har jag dock kunnat identifiera mig med en av hans karaktärer, Alvy Singer i ”Annie Hall”.

Som barn oroade sig Alvy, enligt filmen, över universums expansion, och det gjorde jag faktiskt med.

Någon gång kanske i elvaårsåldern började jag läsa några av sir James Jeans populärvetenskapliga böcker från 20- och 30-talen, som fanns hemma. Hans specialitet var astronomi och fysik, och han var för övrigt känd för en numera övergiven teori om solsystemets uppkomst.

Det var hisnande att läsa dem, men det var också deprimerande. Huvudanledningen till det var hans dramatiska beskrivning om hur universum expanderade och det skulle fortgå i oändlighet - tills allt skulle bli ett sorgligt tomrum.

Jag tyckte inte om det alls. Det ökade min dödsångest. Inte nog med att jag skulle dö, allt skulle dö till sist och tomrummet skulle härska oinskränkt. Det blev inte bättre av att det hela kombinerades med termodynamikens andra lag, enligt vilken all energi i slutändan skulle förvandlas till värmeenergi. Det brukar lite missvisande kallas värmedöden, fast den värme som finns kvar bara skulle ligga någon grad över den absoluta nollpunkten.

Så jag började läsa annan litteratur om ämnet i hopp om att några roligare perspektiv hade kommit sen 30-talet. Och det hade det. Det fanns en teori om det ”stationära tillståndet”, som innebar att expansionen hela tiden uppvägdes av att det ständigt skapades ny materia. Det lät lite konstigt, och det var svårt att tro på även om jag gärna ville.

Den teorin övergavs allmänt i mitten av 60-talet, och sedan var det lika dystert igen. Skräcken för det absoluta tomrummet som i slutändan skulle segra var störande. En dag ska allt ta slut…

I slutet av 90-talet blev det i så fall värre, för då ansågs det ha bevisats att universum inte bara expanderade, expansionen till och med accelererade. Så det lilla hoppet att det en dag ska vända och universum dra ihop sig igen försvann. Någon ursinnig kraft verkar slita sönder universum, och i de allmänt accepterade teorierna idag, brukar det kallas för ”mörk energi”. En glad nyhet för den typ av satanister som säger sig hoppas på att de mörka kaosmakterna ska förinta världsalltet, (ja, det finns sådana!) men knappast för några andra.

Så vad göra? Ja, man kan naturligtvis försöka ägna sig åt livets glädjeämnen (i den mån de finns), men man kan också desperat leta efter teorier om universum som är lite trevligare. 2001 fann jag en sådan i (marxisterna) Alan Woods och Ted Grants bok ”Reason in Revolt”, ett angrepp på borgerliga uppfattningar i natur- och samhällsvetenskap. De trodde inte på Big Bang, utan i likhet med Friedrich Engels på att materien hade existerat, och skulle existera, i oändlighet, och att den nuvarande eventuella expansionen endast var ett lokalt fenomen i vår del av universum. Trösterikt, men tyvärr visade det sig att mycket i argumenteringen inte höll. Jag var med på ett möte där de naturvetenskapligt skolade deltagarna formligen massakrerade boken.

Nu bygger bokens avsnitt om Big Bang i hög grad på en plasmafysiker vid namn Eric J Lerner, som skrivit en bok, med titeln ”The Big Bang never happened”. Om man tittar lite runt på nätet ser man att den ibland avfärdas som liggande på gränsen till pseudovetenskap. Det gör den nu inte, men på mig ser det hela ändå lite ut som önsketänkande. Att universum alltid ska bestå känns nog för de flesta mer tryggt än att det ska upplösas i ett totalt tomrum. De tidigare nämnda satanisterna borde ju gilla den senare idén, och väldigt trosvissa kristna kan ju istället trösta sig med att den yttersta domen och Guds rike kommer långt innan tomrummet. Den som lever får se, höll jag på att säga…

Men när frågan avgörs lever nog i alla fall ingen av oss.

TILLÄGG
Kollar lite på sir James Jeans på nätet, och det står på flera ställen att han redan 1928 föreslog en det stationära tillståndets kosmologi, där materia skapas av intet. Mysko, det avspeglade sig i så fall så vitt jag minns inte alls i hans populärvetenskapliga böcker.

tisdag 24 februari 2009

Enid Blyton, Kvinnofängelset och Ingmar Bergman

/Den här artikeln av mig publicerades (under en annan rubrik) för nio år sedan i tidningen Internationalen 20/2000. Jag skrev den som ett inlägg i en debatt om kultursyn. Jag har ersatt namnet på en person jag polemiserade mot med initialen NN. Syftet är ju inte att gräva upp en debatt med en namngiven person utan att föra fram principiella ståndpunkter, som jag tycker står sig, fast de kanske var aningen hårddragna./

När jag var mellan sju och tio år hade jag en syn på litteratur som var lite säregen. Jag hade bibringats uppfattningen (fråga mig inte hur!) att barnböcker var töntiga, dåliga och, naturligtvis, ”barnsliga”. Däremot var det väldigt fint att läsa böcker om forntida historia. Jag blev följaktligen en expert på den assyriske storkonungen Tiglat Pileser III och hans grymma bedrifter men fick inte speciellt många insikter i min eller andra barns verklighet.

Räddningen ur denna dystra situation blev upptäckten av en mycket produktiv författare - Enid Blyton... Hennes böcker öppnade en ny värld för mig - en värld vida mer av glädje för mig än forntidens dystra grymheter.

På det barnbibliotek jag gick fanns det två bibliotekarier som inte uppskattade denna förändring av läsintresset. De försökte övertyga mig om att Enid Blyton var ”dålig” litteratur som man inte bör läsa. Eftersom deras argument låg ungefär på NN:s nivå lyckades de dessbättre inte övertyga mig.

Liksom NN utgick de från förment ”objektiva” kriterier. Viss litteratur var bra, annan var dålig. NN försöker (Internationalen 19/00) argumentera för sin ståndpunkt genom några kanske inte helt adekvata paralleller. Han tror att kultur är detsamma som ”kunskaper” och ”färdigheter” och jämför med biltillverkare, bilmekaniker, hjärnkirurger och fotbollsspelare.

Problemet är att när det gäller biltillverkning, hjärnkirurgi och fotboll finns det objektiva kriterier för vad som är kunskaper och färdigheter och vad som inte är det. En okunnig biltillverkare kommer inte att kunna göra en fungerande bil, ett lag av dåliga fotbollsspelare kommer att förlora sina matcher. Men några sådana objektiva kriterier finns inte på kulturens område.

Om jag hävdar att de 692 avsnitten av Kvinnofängelset är värdefullare än Ingmar Bergmans samlade produktion kan ingen motbevisa det. Jag kan hävda att Kvinnofängelset dels har en människoskildring som är mer övertygande än Bergmans, dels säger mer om vårt samhälle, dels ger mig personligen större upplevelser. Vem kan bemöta detta?

Genom att hävda att Bergman har större ”kunskaper” om film? Det är möjligt att han har, men kunskaper gör inte nödvändigtvis filmerna ”bättre”. Kanske mer komplicerade, men det är återigen inte samma sak som bättre (även kulturkritiker talar ju, när det passar, om ”genial enkelhet”). Vad som är en stor kulturupplevelse är och förblir betraktarens upplevelse - oavsett de eventuella ”kunskaperna” eller ”färdigheterna” hos den som producerar konstverket.

Däremot finns det i vårt samhälle ett skikt av människor som tror sig sitta inne med mer eller mindre objektiva kriterier på vad som är ”bra” och ”dåligt”. Detta skikt av kulturkritiker utgör en del av klassamhällets förtryckarsystem - de ska lära de stora massorna att deras upplevelser är mindre värda än den kulturella elitens.

Tyvärr, eller kanske dessbättre, är detta skikt ofta så förbannat lättlurat. För några år sedan ställde en konstnär, som hade mindre respekt för ”konsten” än NN, ut ett antal målningar. Han fick lysande recensioner från konstkritiker... När han avslöjade att en schimpans hade målat tavlorna bredde pinsamheten ut sig bland dessa kritiker.

Tankeväckande? Ja, jag tycker faktiskt det. Men det är klart - jag har inga direkta kunskaper om graden av de konstnärliga ”kunskaper” eller ”färdigheter” denna speciella schimpans innehade...

lördag 21 februari 2009

För övrigt...

...anser jag att Monica Antonsson är en trist rättshaverist som fått Liza Marklund på hjärnan och som skaffat sig de mest ruggiga allierade i sitt korståg mot "Gömda" och "Asyl".

fredag 20 februari 2009

Mer vemod från 1967

Hösten detta år kom Hep Stars Mot okänt land, som jag också blev väldigt gripen av. Lyssnade på skivan gång på gång och tyckte att den på något sätt handlade om mig.

onsdag 18 februari 2009

One Way Ticket

Sedan i höstas finns äntligen "One Way Ticket", med Eleanor Bodel, från 1969, på You Tube. Både texten, sången ock melodin passar anmärkningsvärt bra till min sinnesstämning den senaste tiden. (Men strunta gärna i det fåniga bildbandet på bilar som här åtföljer sången.)

torsdag 12 februari 2009

Lite kort om Åsa Waldau

Såg Debatt på SVT om Knutby. Det var intressant. Å ena sidan Åsa Waldau och Peter Gembäck – å andra sidan Eva Lundgren, Rigmor Robért och Karin Swärd.

I denna konfrontation kan man inte låta bli att bli att fundera lite på Knutbyförsamlingens av allt att döma mest ledande person – Åsa Waldau.

I debatten var hon lika förföriskt vänlig som hon brukar vara. Men en annan, mer skrämmande sida, fick man onekligen i det inspelade utdraget från en av hennes predikningar. Hon medgav till och med själv att det var skrämmande.

Men det som retar mig mest med Åsa Waldau är nog en sak. Hon är kvinnlig ledare för en hårt patriarkal församling. För att uttrycka mig försiktigt.

Det är just det som är den stora paradoxen. I andra sekter, hur obehagliga de än kan vara i övrigt, brukar kvinnornas ställning åtminstone aningen påverkas när de får en kvinnlig ledare.

Familjen/Guds barn är definitivt en otäck grupp. Men antydningar till en viss försvagning av männens oinskränkta makt kunde ändå skönjas när Karen Zerby ersatte David Berg som ledare 1994. Inte alls mycket, men ändå lite.

Men i Knutby kombinerar Åsa Waldau sin oerhörda makt med att hårdare än många andra ledare för patriarkala samfund predika kvinnans totala underordning. Det är ett öppet faktum. Man behöver inte gå till Eva Lundgrens intervjuer med Helge Fossmo eller avhoppares berättelser för att veta det. Det räcker så utmärkt med Åsa Waldaus egna uttalanden och skrifter.

Kvinnor som använder sin makt för att förstärka andra kvinnors underordning under männen är för mig något oerhört obehagligt. Om Åsa Waldau hade använt sin ställning till att åtminstone något lätta på det patriarkala förtrycket av de andra kvinnorna skulle jag trots allt på något plan kunnat känna respekt för denna auktoritärt karismatiska person. Det kan jag inte nu. Inte alls.

Det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra lär Liza Marklund ha sagt. Missförstå mig inte alls, jag uttalar mig absolut inte om vem som kommer eller bör hamna i helvetet, eller om det finns något sådant. Men om Åsa Waldau hade passat på att förbättra kvinnornas ställning i Knutbyförsamligen efter att Helge Fossmo lämnat skulle bilden av henne trots allt ha NÅGRA ljusa sidor. Nu kan jag inte komma på några alls, utom att hon är bra att på att le i TV-rutan.

lördag 7 februari 2009

Låt den rätte komma in 2

Såg ”Låt den rätte komma in” en gång till igår.

Och jag håller nu på att läsa om boken, mer grundligt och långsamt denna gång, med penna i handen, och stryker under allt av intresse.

Jag är fortfarande lika tagen som jag blev efter att ha läst boken.

Förr eller senare kanske jag kan skriva något rationellt om den, men just nu, i denna sinnesstämning, är det kanske bäst att jag avstår.

Kastration - utan ångest

/Från min hemsida. Ber på förhand om ursäkt för den kastrationsångest den skulle kunna skapa hos vissa typer av känsliga läsare :-)/

I dagens kultur är sexualiteten upphöjd till en Gud. Det gäller i synnerhet den manliga sexualiteten. Den är helig, och allt som står i dess väg betraktas som mer eller minde osunt.

Därför torde många människor idag få en smärre kulturchock om de får lära sig att kastrering vid vår tideräknings början i vitt skilda religiösa traditioner sågs som ett sätt att komma närmare det gudomliga. De skulle bli än mer förvånade av att det inte endast handlade om diverse exotiska "hedningar" utan även om ledande personer i den tidiga kristna kyrkan.

Romarriket var en religiös smältdegel. Från alla de erövrade folken kom nya religiösa impulser, som smälte samman i den hellenistiskt inspirerade kultur som dominerade romarriket. En av de kulter, som fick en stor spridning var den som idag allmänt brukar benämnas Attiskulten.

Attiskulten var från början en frygisk kult, som trots detta namn från början fokuserade på en dyrkan av Kybele, den stora gudinnan. Med centrum i Mindre Asien spred den sig över Asien och Europa. Den hade djupa rötter, somliga djärva forskare tror till och med att Kybele dyrkades i Catal Hüyük redan 7000 f.kr.

Nu hade Kybele i senare myter en ung mänsklig älskare, herdepojken Attis. I olika berättelser skildras deras olyckliga förhållande. Myterna skiljer sig åt en hel del, men alla slutar med att Attis i förtvivlan kastrerar sig.

I Attiskulten fanns både manliga och kvinnliga präster, men de män som ville bli präster måste kastrera sig, för att på det sättet identifiera sig med Attis och komma närmare Den stora gudinnan. Denna praxis ledde efter ett tag till att manliga romerska medborgare förbjöds att bli präster i denna kult. Detta trots att kejsare Julianus själv ansåg att den rituella kastreringen var en helig akt...

Nåväl, det fanns många män som inte var romerska medborgare så det var ingen brist på präster i alla fall. I mitten av mars inleddes varje år stora festivaler till Kybeles och Attis ära. Den stora höjdpunkten, kanske, var den 24 mars, Dies Sanguinis, "blodets dag". Den dagen högg de män som ville bli präster av sig sina könsorgan och kastade dem på Kybeles staty. Med tanke på nivån på den tidens sjukvård måste det ha varit en riskfylld operation. Dagen efter, den 25 mars, hölls stora glädjeceremonier på Roms gator då man hyllade Attis.

Någon kan tycka att det här var något olustigt "hedniskt" spektakel. Men föreställningen om att man kan komma närmare det gudomliga genom att kastrera sig fanns även inom kristendomen. I Matteus 19:12 talar Jesus om de som "själva har gjort sig könlösa för himmelrikets skull". I Bibelkommissionens fotnot till versen nämns att det ord som används i grundtexten betyder "kastrerad" men tillägger närmast skrämt att det "används här bildligt om dem som frivilligt valt att leva i celibat". Bortsett från att det förstås är lite förbluffande att Bibelkommissionen gör anspråk på att veta vad Jesus "egentligen" menade är det i och för sig sant att en gren av esseerna verkar ha tillämpat celibat, men det är också ett faktum att religiöst motiverad kastrering var vanlig i regionen.

Och det är också ett faktum att kyrkofadern Origenes faktiskt kastrerade sig, och motiverade detta med det anförda Jesuscitatet! En av anledningarna till att han gjorde det lär för övrigt ha varit, att han undervisade unga flickor i kristendom, och ville slippa de många insinuationer att han skulle drivas av andra motiv än de religiösa.

Idag skulle varje religiös grupp där de manliga medlemmarna kastrerade sig förmodligen förbjudas. I vårt samhälle finns egentligen bara ett tillfälle där kirurgisk kastrering är tillåtet - vid cancer i testiklarna eller prostatan. Inte ens vid grova och upprepade sexualbrott tillämpas kirurgisk kastrering -och det inte heller när förövarna själv ber om det! Istället praktiseras ibland kemisk kastrering, som med säkerhet verkar endast vid de tillfällen då vederbörande ändå inte skulle kunna begå några övergrepp - dvs. när de är inlåsta.

En man som idag vill byta kön får ibland (långtifrån alltid) tillstånd att göra det. Men en man (eller för den delen en kvinna) som inte skulle vilja byta kön utan helt enkelt bli fri sin fysiska sexualdrift så långt som möjligt är, skulle närmast betraktas som galen och antingen ignoreras eller bli föremål för andra psykiatriska åtgärder.

Att byta mellan olika typer av sexualitet anses numera inte som "sjukt", men att vilja slippa den helt är något som detta samhälle inte godtar. Den manliga sexualiteten ses som helig, och fallos dyrkas mer än någonsin. Attiskultens präster var, liksom kyrkofadern Origenes, en gång respekterade och hyllade. Idag skulle mentalvården tagit hand om dem på ett tidigt stadium…

Litteratur om Attiskulten
Andrejs Johansons, Mysterier, ordnar och hemliga sällskap, Hudiksvall, Åsak, 1985

Lynn E Roller, In Search of God the Mother: The Cult of Anatolian Cybele, University of California Press, 1999

Maarten J Vermaseren, Cybele and Attis: the Myth and the Cult, Thames and Hudson, London 1977

TILLÄGG
Se också min artikel om indiska Hijras, som än idag kastrerar sig.

onsdag 4 februari 2009

Vem kan segla förutan vind?

Jag hörde Vem kan segla förutan vind? första gången i första klass i sjuårsåldern. Jag blev förvånad över slutet. Jag trodde att de vuxna ansåg att man inte skulle fälla tårar när man skildes från sin vän. Så plötsligt fick jag reda på att det verkade inte alla vuxna anse, inte textförfattaren till denna sång i alla fall.

Det var omtumlande. Och lite hoppingivande.

söndag 1 februari 2009

Long, Long, Long

Vill lägga ut en You Tube-länk till Beatleslåten Long, Long, Long från dubbel-LP:n "The Beatles" 1968. Den fyller ett behov för mig nu och passar in i min sinnesstämning.